Tillbaka till kapitellistan

Tolfte kapitlet
snabbnavigation till verserna:
| 1-3 | 4-5 | 6 | 7-8 | 9-11 | 12-13 | 14-15 | 16 | 17-19 | 20-22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28-30 | 31 | 32-33 | 34 | 35-36 | 37-38 | 39-41 | 42-43 | 44-45 | 46 | 47-48 | 49-50 |


12:1-3 Så ’före påskalammets sex dagar’/’sex/sju dagar före påsken’ kom Jesus in i Betania, varest/där Lasaros (hela tiden) var, som Jesus hade rest upp ut ur döda (kroppar). De gjorde så där en huvudmåltid åt Honom, och Marta gjorde (hela tiden) tjänst, men/och Lasaros var (hela tiden) en ut ur/av dem som låg upp/’till bords’ tillsammans med Honom. Då Maria (P66,א,*א) så hade tagit ett pund av en mycket hedrad smörjelseolja av nardus, förknippad med tro, besmorde hon Jesu fötter och torkade av Hans fötter (med) ’sina hårstrån’/’sitt hår’. Men/och bostaden fullbordades ut ur/av smörjelseoljans doft.

Ord för ord: 12:1 (19 ord i den grekiska texten) '-en så Jesus'/'så Jesus' före sex dagar '-ets påskalamms'/påskalammets kom in-i Betania, varest var-(hela-tiden) Lasaros, som reste-upp ut-ur döda Jesus. 12:2 (19 ord i den grekiska texten) (de)-gjorde så (åt)-honom (en)-huvudmåltid där, och '-n Marta'/Marta gjorde-(hela-tiden)-tjänst, '-en men Lasaros'/'men Lasaros' en var-(hela-tiden) ut-ur de/dem liggande-upp tillsammans-med honom. 12:3 (31 ord i den grekiska texten) '-n så Maria'/'så Maria' havande-tagit (ett)-pund (av)-smörjelseolja (av)-nardus (förknippad)-med-tro mycket-hedrad besmorde-(hon) '-na fötter'/fötterna '-ens Jesus'/Jesu och torkade-av (med)-'-na hårstrå'/hårstråna sina '-na fötter'/fötterna hans. '-en men bostad'/'men bostaden' fullbordades ut-ur '-en doft'/doften '-ns smörjelseolja'/smörjelseoljans.


1883: Sex dagar före påsken kom nu Jesus till Betania, där Lasarus var, som hade varit död, och hvilken han hade uppväckt från de döda. Där gjorde de då åt honom en aftonmåltid, och Marta tjänade; och Lasarus var en af dem, som sutto till bords med honom. Då tog Maria ett skålpund dyrbar smörjelse af oförfalskad nardus och smorde Jesu fötter och torkade hans fötter med sitt hår, och huset uppfylldes med lukten af smörjelsen.

1541(1703): Sex dagar för Påska kom Jesus till Bethanien, der Lazarus hade warit död, den han uppwäckte ifrå de döda. Der gjorde de honom en nattvard; och Martha tjente, men Lazarus war en af dem som med honom wid bord såto. Då tog Maria ett pund smörjelse, af kosteligt oförfalskadt nardus, och smorde Jesu fötter, och torkade hans fötter med sitt hår; och huset uppfylldes med lukt af smörjelsen.

LT 1974: Sex dagar innan påskfirandet började, kom Jesus till Betania, där Lasarus bodde – mannen som han hade uppväckt från döden. En festmåltid gjordes iordning till Jesu ära. Marta serverade, och Lasarus satt vid bordet tillsammans med honom. Då tog Maria en flaska dyrbar parfym, som var gjord av nardus, och smorde Jesu fötter med den och torkade dem med sitt hår. Och huset fylldes av en underbar doft.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Noa byggde ett offeraltare åt Herren ... och förde upp heloffer av frukter emot offeraltaret. Och Herren Gud kände lukten av en doft av vällukt. (1 Mos 8:20-21a, Grekiska GT)

Innan Herren vände upp och ner på Sodom och Gomorra (var jordandalen) som ’en Guds plats vid sidan av rädsla’/’ett Guds paradis’, som Egyptens jord/land ända till det kommer ’in i’/till Soar. (1 Mos 13:10b, Grekiska GT)

(Egypterna) ledde/förde tillsammans (de döda paddorna) ’trave trave’/’i travar’, och jorden luktade. (2 Mos 8:14, Grekiska GT)

(Prästerna) skall rengöra (fårens och baggarnas och getabockarnas) inälvor och fötter (med) vatten. Och (prästen) skall ’föra ... till’/offra alla tingen och sätta/lägga (dem) emot, emot offeraltaret. Det är ett fruktoffer, ett offer, en doft av vällukt åt Herren. (3 Mos 1:13, Grekiska GT)

… De/man hemförde (den döde Asa) uppå sängen, och de/man uppfyllde (den) av/med kryddor och ... smörjelseoljor. (2 Krön 16:14a, Grekiska GT)

(David sjöng:) "Skåda 'emellertid eller'/emellertid redan, vad fint eller vad roligt (det är) det att 'bo bröder'/'bröder bor' 'emot sig själva'/tillsammans! (Det är) som en smörjelseolja uppå ett huvud, den som stiger ned emot ett skägg, Aron(s) skägg. ... eftersom (på den plats där de bor i enhet) där har Herren ålagt/'gett befallning om' välsignelsen och (om) liv ända till (den kommande) tidsåldern." (Ps 133:1-2a,3b, Grekiska GT)

(Kvinnan sjöng: “Medan) kungen (Salomo var) ’i sitt lutande upp’/’vid sitt bord’, gav min nardus sin doft.” (Höga Visan 1:12, Grekiska GT)

(Brudgummen sade till sin brud:) ”En trädgård som är (och har varit) stängd (är) min syster, (min) brud … en blomma från Cypern i sällskap med nardus(växt)er, (med) nardus … (och) alla trä(slag) av olibanum/rökelse.” (Höga Visan 4:12a,13-14a, Grekiska GT)

Huset fullbordades/fylldes av rök. (Jes 6:4b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) ”Härskarors Herre skall göra/ordna (en fest) för alla nationerna emot/över det här berget (Sion). De skall dricka glatt lynne. De skall dricka vin. De skall smörja smörjelseolja.” (Jes 25:6, Grekiska GT)

Daniel begrundade i hjärtat, på vilket sätt han ej måtte orenas i/vid kungens huvudmåltid. (Dan 1:8a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Alla nationerna ... skall anlända (med) alla nationernas utvalda ting. Och Jag skall uppfylla det här huset (med) härlighetsglans. ... ” (Haggai 2:7b eller 2:8b, Grekiska GT)

(Budbäraren sade till Tobias:) “När du – alltefter omständigheterna – må komma in i brudkammaren, tag (en bit) ut ur fiskens lever och hjärtat och sätt/lägg emot rökelsernas aska, och doften skall gå/’gå ut’ ... och (den lille demonen) skall fly och inte längre ej/- må ’föras till ljus’/’visa sig’ runt omkring henne (i) varje/hela tidsåldern.” (Tobit 6:17 eller 6:17-18a, S)

(Judit) smorde sig (med) tjock smörjelseolja och flätade ’sina hårstrån’/’sitt hår’. ... (Judit 10:3b)

(Judit) besmorde sitt ansikte i/med salva, och hon band ’sina hårstrån’/’sitt hår i en huvudbonad och tog en linnedräkt ‘in i bedrägeriet av’/’med syfte på att bedra’ (fiendernas ledare) ... (och) sabeln kom/gick genom hans hals. (Judit 16:7b-9)

(Salomo sade:) “Herrens Ande har fullbordat (och fullbordar) (den bebodda) världen.” (Salomos Vishet 1:7a)

(Visheten sade:) “Som utvald myrra 'gav ... isär'/fördelade jag vällukt ... och som av olibanum/rökelse ett töcken i ett tält.” (Syr 24:15b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En rättfärdigs offrande inoljar ett offeraltare och dess vällukt (är) mitt emot (den) Högste.” (Syr 35:5 eller 35:8)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Förhärliga Herren i/med ett gott öga och du må ej göra dina händers ’från en början’/’första frukt’ liten.” (Syr 35:7 eller 35:10)

(Jesus, Syraks son, sade: “Elia reste) upp en död (kropp) ut ur död och ut ur Hades i/med en utsaga av (den) Högste.” (Syr 48:5)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Då du fastar, besmörj ditt huvud.” (Matt 6:17a)

(Jesus sade till folkskarorna: “Andra) föll emot den fina jorden, och den gav (hela tiden) frukt, vilken/'en del' hundra/hundrafaldig.” (Matt 13:8a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlarnas rike är liksom * (א*, B) en partihandlare som söker fina pärlor, men/och då han har funnit en mycket värdefull pärla (och) gått bort, har han försålt (och försäljer) alla ting, så många som han (hela tiden) hade, och han köpte den.” (Matt 13:45-46)

Då de där (kungens) slavar hade kommit ut ’in i’/på vägarna, ledde/förde de tillsammans alla som de fann, både onda och goda. Och brudkammaren (א,* א, B*) uppfylldes av (de) som låg upp/’till bords’. (Matt 22:10)

Då Jesus hade blivit/framträtt i Betania i Simon den spetälskes bostad, kom en kvinna, som hade en alabasterflaska av/med en mycket hedrad (א,* א, A) smörjelseolja, till Honom och hällde ner den uppå Hans huvud, då Han låg upp/’till bords’. ... (Jesus sade till Sina lärjungar:) “Amen säger Jag till er, varest - om alltefter omständigheterna - det här goda lilla budskapet må kungöras i hela utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, kommer det och/också att samtalas om vad den här (kvinnan) har gjort ’in i’/till hennes hågkomst.” (Matt 26:6-7,13)

Då (Jesus) var i Betania i Simon den spetälskes bostad, då Han låg ner (vid bordet), kom en kvinna som hade en alabasterflaska med smörjelseolja av dyrbar nardus, förknippad med tro. Då Han hade krossat alabasterflaskan, hällde hon ner (oljan uppå) Hans huvud. (Mark 14:3)

Då sabbaten hade ‘blivit igenom’/förflutit köpte Maria av Magdala och Jakobs Maria och Salome kryddor, för att då de hade kommit de måtte besmörja (Jesus). (Mark 16:1)

Då (kvinnan som var en missare av Guds mål) gråtande hade stått/’ställt sig’ bakom till/vid sidan av (Jesu) fötter, började hon väta Hans fötter (med) tårarna och hon torkade * (P3, א*, A) av (med) sitt huvuds hårstrån/hår och ’var helt och hållet vän med’/’kysste ... innerligt’ (‘hela tiden’/’gång på gång’) Hans fötter och besmorde (dem hela tiden med) smörjelseolja. (Luk 7:38)

(Jesus sade till fariseen:) “Du besmorde inte Mitt huvud (med) olivolja, men hon har besmort Mina fötter (med) smörjelseolja.” (Luk 7:46)

”Detta är vad’/här var (hela tiden) en syster som kallades/hette Mariam, och då hon hade suttit stilla vid sidan av, (vänd) i riktning mot Herrens fötter, hade hon (hela tiden) hört Hans utsaga. Men Marta hade (hela tiden) ryckt/farit runt omkring ’runt omkring’/’med avseende på’ mycket tjänst. (Luk 10:39-40a)

Då en viss (person), av dem som låg upp/’till bords’ tillsammans med (Jesus), hade hört de här tingen, talade han till Honom: “Lycklig vem som än kommer att äta bröd i Guds rike!” Men Den/Han talade till honom: ”En viss människa gjorde/ordnade (hela tiden) en stor huvudmåltid, och han kallade många.” (Luk 14:15-16)

En viss utblottad (person) (med/vid) namn Lasaros, som hade orsakats/fått (och som orsakades/fick) varhärdar, hade kastats (och var kastad) i riktning mot (en rik människas) portgång, och han havande/hade begärelse att utfodras/bespisas från (de ting) som föll från den rikes bord. (Luk 16:20-21a)

Då (den rika människan) hade lyft emot/upp sina ögon i Hadeset/Hades (och) då han ’började under’/var i plågor, skådar han Abraham från fjärran ifrån och Lasaros i hans barmar/barm. (Luk 16:23)

Då (kvinnorna) hade återvänt, gjorde de redo kryddor och smörjelseoljor. (Luk 23:56a)

En våldsam/kraftig andedräkt/vindpust fullbordade/fyllde ... hela huset. ... (Apg 2:2b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det var (’hela tiden’/-) Maria (P66, א,* א, A) som hade besmort Herren (med) smörjelseolja och torkat av Hans fötter (med) ’sina hårstrån’/’sitt hår’. (Joh 11:2a)

(I Betania) sade Marta … till (Jesus): "Herre, (Lasaros) luktar allaredan, ty det är den fjärde dagen." (Joh 11:39b)


Hembygdens predikan:

Må vi, såsom här Maria, följa Kristi kärleks maning, även då vi icke förstå, vartill det eller det kan tjäna. Dock, att vi alltid såsom hon, göra det inför Jesu ögon, skådande upp liksom hon i hans ansikte, om han gillar eller ogillar det. Ty därpå hänger det. Sedan må han själv sörja för gärningen, såsom han här tog sig av Marias gärning, då han sade de underliga orden: Sannerligen säger jag eder: varhelst detta evangelium, d. v. s. det han då talade, varder predikat i hela världen, skall ock vad hon har gjort varda sagt henne till åminnelse. Nog förekom detta tal orimligt för bordsgästerna liksom ock för Maria själv. Dock har det fått sin bokstavliga uppfyllelse. Varhelst nya testamentet läses, är ock Marias namn och gärning i åminnelse. Så skall ock allt vad Kristus talat få sin fulla uppfyllelse, huru orimligt det än kan förekomma oss. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 191, Palmsöndagen, Joh 12:1-16)

Det berättas om de båtar, som ingå i Londons hamn och äro lastade med kanel, huru de sprida en ljuvlig doft omkring. Må så även vår umgängelse, mina älskade, sprida en god Jesu Krist vällukt var vi gå fram, till gagn för dem vi umgås med och till ära och lov för Jesus Kristus, vår herre! Giv det, o Gud! Ja giv det, o Gud! (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 385, Tolfte söndagen efter trefaldighet, Matt 12:33-37)

Det ordnas till gästabud i det lilla hemmet, berättar vår text, och det är i samband med detta som det heter om Marta, att hon betjänade dem. Med andra ord hon tog hand om de många praktiska detaljer som hörde samman med det besök de fått, och vi kan vara övertygade om att hon noga vakar över minsta detalj så att allt är tilltalande och värdigt den höge gäst som nu låg till bords i deras hem, och inget fick liksom lämnas åt slumpen. Ofta har ju Marta kritiserats och blivit orättvist dömd, och ofta har det sagts att hon var en människa utan något andligt intresse, en materialist som bara var upptagen av detta livets mångahanda. Och man har sagt, att hon var mer intresserad av köket än av bönekammaren. Men kanske att hon rent av förvandlade köket till en böneplats. Sådant har ofta hänt i trogna kristinnors liv, och ett är säkert, Marta var ingen oandlig människa, även om det vill synas så, ty det var när allt kommer till allt Marta det berodde på att Jesus fann vägen till hemmet i Betania, ty det heter i Luk. 10:38: När de nu voro på vandring, gick han in i en by, där en kvinna vid namn Marta tog emot honom Jesus i sitt hus. Ingen enda av oss vet vem av de tre syskonen som först kom till tro. Men vi vet att Marta var den som först öppnade hemmets dörr för Jesus och redan då började hon sin Martatjänst. Och det skall vi alltid komma ihåg, att Martamänniskor fyllda av Kristi kärlek har en stor och betydelsefull uppgift att fylla, kanske inte minst i vår själviska och på tjänarsinne så fattiga värld. Ty kom ihåg, Guds rike har även sitt grovarbete, sin vardagsgärning att sköta. Och kristendom är inte som många tror bara möten och gudstjänster, utan den skall även ta sig i uttryck i praktisk gärning, ty ”icke blott genom tal och sång föres här själar ur tidens tvång men genom ett liv på Herrens bud föres mången till liv i Gud”. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

I Nya testamentet läser vi om Maria, Martas och Lasaros syster. Hon köpte en flaska dyr nardus och smorde Jesu fötter. Här (i Höga Visan) talas det också om nardus. Marias gudshängivenhet tog sig ett sinnligt, doftande uttryck. Blev hon inspirerad av Höga Visans text? (Ylva Eggehorn ”En lovsång till kärleken” s 26)

Raymond E. Brown, The Gospel according to John s 453, citerar Midrash Rabbah om Predikaren 7:1: “Vällukten från en god parfym sprider sig från sovrummet till matsalen, så sprider sig också ett gott namn från den ena världen till den andra” och jämför med Mark 14:9: ”Var det goda lilla budskapet än predikas i hela världen, skall vad (Maria i Betania) har gjort omtalas till minnet av henne.”

Bland de många olika offren (i G. test.) finna vi egentligen icke flera än tvenne till sin innebörd olika offer. Till den förra kategorin höra alla blodiga offer och till de senare alla oblodiga. De blodiga offren ... utgjordes av gåvor, givna av den offrande, för att lära honom förstå, att det kommande frälsningsoffret, Kristus, vilken alla dessa offer förebildade, var en gåva, given av honom, som först lärde oss att giva. De oblodiga offren däremot framburos av dem, som ansågos stå i nådaståndet, sådana som redan hade undfått förlåtelse för sina synder genom att först hava framburit de föregående offren. ... Dessa (oblodiga offer) framburos för att visa den offrandes innerliga tacksamhet till Gud för undfången syndaförlåtelse samt visa hans önskan att hädanefter själv vara offrad åt Gud för att tjäna honom. ... Huru tydligt har icke skriften här visat oss, varför vi böra giva och i vilken anda givandet bör ske! Om jag giver av någon annan bevekelsegrund än den att genom gåvan visa min hjärtliga tacksamhet till Gud, för den stora gåvan Jesus Kristus, som redan är utgiven, så har jag framburit ett Kains-offer inför Gud. Kains synd bestod däri, att han ej insåg nödvändigheten av att först frambära ett blodigt offer för att därigenom komma i ett gott förhållande till Gud; han ansåg sig vara rättfärdig detta förutan, vadan han i stället frambar ett tackoffer, alltså ett offer, som visade, att han redan var rättfärdig. ... Av det redan sagda kan läsaren göra sig en föreställning om vilka utsikter de kunna hava att frambringa inför Gud ett välbehagligt offer, vilka genom allehanda tillställningar söka slå an på folkets känslor, nyfikenhet, njutnings- eller sällskapsbegär för att därigenom avlocka massorna en viss inträdesavgift eller som genom bazartillställningar o.d. söka framlocka deras köplust för att såmedelst samla penningar för välgörande ändamål eller för Kristi rikes utbredande. Det är uppenbart, att alla sådana gåvor äro givna av helt andra bevekelsegrunder än de, som utgöra en välluktande doft inför Gud. ... Om nu mitt sinne är sådant, att jag icke vill giva av mina penningar, för välgörande ändamål eller för Guds rikes utbredande med mindre jag blir inbjuden på en tillställning, som i något avseende tillfredsställer mig själv eller andra människor, eller jag känner mig mer hågad att giva mitt bidrag på ett sådant sätt, så har jag därmed visat, att jag offrat för min egen skull eller för andra människors skull. ... Däremot, då gåvan frammanats av ren kärlek till Kristus, är den ett tacksamhetens offer åt honom för hans mot mig visade kärlek. ... I N.t. ... hava vi intet tionde, ingen helgedomssikel eller någon annan bestämmelse vad eller huru mycket man bör giva. Här är det alltsammans frivillighet, idel frivillighet, som läres och praktiseras. ... Nu väntar Gud, att var och en som tror på honom och mottagit den helige Ande ... ej vidare behöver lära av världen, huru den insamlar penningar för sina behov, utan vara lärd av Gud, såsom ock skriften säger. (John Ongman "Kristlig offervillighet eller Det fördärvbringande festväsendet" s 10-15; Det bibliska insamlingssättet och dess välsignelser)

(Gud) hade i Sig själv all vänlighets väldoft och varje parfym av välluktande dofter, till och med innan Mose fanns till. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 479)

Angående Höga Visan 7:13 säger targumen: ”När det skall behaga Gud att befria Sitt folk ur fångenskapen, skall det sägas till Messias: ’Fångenskapens tid är förbi, och den rättrådiges förtjänst skall vara söt inför Mig likt väldoften av balsam.’” (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 722)

Angående 2 Mos 40:9,11 finns det i Targum Pseudo-Jonathan en uttrycklig hänvisning till kung Messias, för vars räkning smörjelseoljan skulle användas. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 714)


Att fortsätta med:

Maria förstår vem Jesus är. Han som är själva livets försvarare, honom slösar hon sin kärlek på. Den kärleken flödar sedan över till medmänniskorna. (Tore Karlsson "Den väldoftande parfymen"; Jönköpings-Posten den 30 mars 2007)

Tre sakrament (i den katolska kyrkan) är naturliga flergångshandlingar . . . (nattvarden, boten och de sjukas smörjelse). De sjukas smörjelse är inte endast en dödsberedelse utan ett medel till styrka i kroppslig och själslig svaghet. Prästen smörjer den sjukes händer och panna med helig olja. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 103)

I hemmet i Betania, med tre syskon, i många stycken olika varandra, fanns ändå en gemenskap i kärleken till Jesus. (Malte Blaxhult "Tankar inför helgen; trefaldighet - domsöndagen" s 76)

Repetitionen (från Joh 11:2) av "fötter" kan vara ett sätt att betona Marias villiga accepterande av den lägsta platsen. Lightfoot påminner oss att Jesu ord till Petrus i samband med tvättandet av fötter innebär att tvättandet av fötterna "är detsamma som en fullständig tvättning" (13:9-10). Han tillägger: "Möjligen kan samma princip gälla här. I så fall inbjuds läsaren att i Marias handling se en symbolisk balsamering av Hans kropp till begravning, som om han redan vore död." ... I 4 Mos 5:18 löste prästen upp håret på den kvinna som var misstänkt för äktenskapsbrott, jfr också Sot. 8a där prästen löser upp äktenskapsbryterskans hår. J. Lightfoot citerar ett rabbinskt avsnitt: "Kamita hade sju söner, som alla utförde översteprästtjänst. De frågar henne, hur hon nådde denna heder? Hon svarade: "Taksparrarna på mitt hus såg aldrig hårstråna på mitt huvud." En aktad kvinna behöll alltid sitt hår betäckt." (Leon Morris "The Gospel according to John" s 512)

"En lavendeltvål, från Yardley", (sade fru Solomon). "Den var mitt livs första lyx, den var mitt livs undebaraste upplevelse. Jag tyckte jag var i himmelriket när jag använde den första gången. Det var inte bara det att det var så härligt att bli riktigt ren. Utan doften! Doften av lavendel!" (Stefan Andhé "Sök ljuset" s 102-103)

Du lilla konvaljestängel, jag har för din skönhet ej ord. Det är som hade en ängel gått fram och strött pärlor på jord. ... Du står där i skogens gömma och sänder en berusande doft. Du kommer mig att drömma om världar ovan jordens stoft. ... Jag ville som du vara stilla, stå trogen i ordlös bön men ändå i världens villa få gjuta en balsam skön. (Erik Herneby "Livets höga visa och andra dikter" s 27; Konvalje)

Gör som syskonen i Betania, bjud hem (Jesus) till dej och ge honom din hyllning. (Ingmar Svensson "Bjud Jesus hem till dig"; Jönköpings-Posten den 13 april 1973)

Den vällukt som fyllde hemmet i Betania den dagen för länge sedan fyller ännu i dag Guds församling. Marias nardusdoft försvinner aldrig. (Watchman Nee "Ett dukat bord i öknen" s 66)

När jag tjärade pollaren fylldes mitt bröst av sång. Jubel steg upp i mitt hjärta vid doften av tjära. Den var Sveriges bidrag till jordklotets lukt en gång, en viktig artikel som höljde dess namn med ära. I Londons dockor, i Kantons avlägsna hamn, kring Bostons kajer spred den sin ljuvliga ånga, och skeppsvarven genljöd av Finlands och Hälsinglands namn, och den fyllde passaden, den steg vid Barbados och Tonga. Den bar solvärmda barrskogars anda till Rotterdams höst, till Malagas vår bar den nordliga granmoars svärta. När jag tjärade pollaren fylldes av lovsång mitt bröst. Fröjd över doften av tjära steg upp i mitt hjärta. (Alf Henrikson "Aftonkvist" s 100; Trätjära)

Nålen (under tungan) måste ha snuddat vid någon akupunkturisk punkt. Det var som om luktsinnets nerver ryckts upp och dragits kors och tvärs runt hela Nyckelberget, innan de åter anslöts till min hjärna. Allt skedde på mindre än en sekund. Med skärpan hos ett litet hunddjur kände jag plötsligt varje doft i hela kvarteret. Doften av bröd från konditori Mecka. Sötfuktig tobak från tobaksaffären. Hårolja från frisersalongen. Det ljuvliga pannkaksoset från minst ett dussin kök. Varje plats var en doft. Hela kvarteret stod liksom öppet under min framsträckta näsa. Klart åtskilda och ändå sammanlänkade till ackord, strömmade aromerna in i mig. En ny våg: kokus, kanel, russin, vanilj, kummin och peppar - hela varulagret i Svenssons livs träffade mig med en så våldsam kraft att jag kippade efter andan. Mitt tillstånd kan inte gärna beskrivas utan att använda ord som sällhet, lycka, hänryckning. ... Jag hade aldrig tidigare förstått hur ljuvligt (Evigheten) doftade. ... I min saliga berusning visste jag verkligen inte hur jag skulle kunna uthärda ytterligare en (doft). I alla fall inte utan att först få vänja mig en stund. ... När jag vaknade satt mamma på golvet och vaggade mig. Alla dofter var kvar en stund, men nu bara som ett allt svagare eko som tonade bort i fjärran. (Göran Sahlberg "När tiden tog slut" s 29-31)

Det sägs, att minnet av en doft följer människan hela livet. En dag i början av (nittonhundra)sextiotalet gjorde jag (som femtonåring) en förunderlig vandring i dofter, vardagsdofter. ... Första anhalten (i Vaggeryd) var apoteket. ... Doften av kamfer. ... Kamferdoften höll på att bedöva alla mina sinnen ... (och) lägrade sig i håret, kappan och näsan och följde mig i hälarna bort till ... Fredrikssons Herrekipering. ... Skräddarmästare Fredriksson satt och sydde i ett litet rum bakom affärslokalen. ... Doften härinne var mättad av ylle, textilier och en aning malmedel. ... Jag skyndade mig (sedan) snett över gatan till Hygéa. Där möttes jag av dofter, dofter, dofter. ... I detta dofternas paradis residerade Irma. ... På disken fanns ett antal glasflaskor med gummibollar, eau du colognedoftprov. Irma visade och tryckte på bollen alltmedan man höll fram sin handled för att få den besprutad av dessa dofter. På hyllan till höger stod min favoritparfym, den som jag skulle köpa när fick min första lön någon gång i framtiden. Denna parfym hette "Je revien" och den lilla blå flaskan låg i en grön glansig ask. Och den var dyr! I rader trängdes alla nyanser av nagellack, "Cutex", och läppstift, puder, "Creme Puff", allt doftade flärd och Stora Världen. Fast mot ena väggen stod vaxdukarna lutade och de spred inte någon behaglig doft, inte heller toalettskurmedlet "Tomik" i sina gula pappburkar, vilka hölls upp av en pappfigur i form av en pojke som utbrast: "T-o-m-i-k - till och med i kröken". Berusad av alla dofter, fortfarande sniffande vid min handled fortsatte jag min shoppingrunda och trädde in hos Frisörmästare Thorell för att köpa en speciell stålkam som endast försåldes av legitimerade herrfrisörer. ... (Rakvattnet) "Aqua Vera" förgjorde alla de underbara dofterna jag hade blivit besprutad med på Hygéa. ... Snart gick rälsbussen hemåt (Hok) och jag skulle köpa en grammofonskiva hos Bengtssons Radio (och) TV. ... Doften av bakelit och brända bildrör blandades med plastlukten från transistorapparaterna. ... "Twisting Patricia" med Jerry Williams hade kommit (från Stockholm). Nöjd äntrade jag rälsbussen fem över fyra, doften därinne vill jag helst förtränga. Dunket från järnvägsrälsen förvandlades till rock'n roll-takt, jag sniffade på min handled och njöt av doften från Hygéas parfymer. ... Nostalgi, nostalgi. ... Varje butik hade sin alldeles speciella karaktär och som sagt doft. ... Visst doftade det mera förr! (Anne Johansson "Visst doftade det mer förr!?" s 99-103)

Tron på Jesus är ofta förenad med starka känslor. När en son efter åratal i främmande land kommer hem till sin gamla mor, händer det att inga ord förslå för henne. Hon tar honom bara i famn och kanske tillrar en tår över kinden. En ordlös handling får ofta tjäna som uttryck för en känsla, som är så stark att inga ord räcka till. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 199 i kommentar till Joh 12:1-16)

Leif har kvällen före i berusat tillstånd stulit en bil och kört av vägen strax utanför Anderstorp. På vägen till Värnamo. Getrud känner sig slagen. Lemlästad av en dödslängtande besvikelse. Hur kunde han? Domnande långsamt går hon in på sitt rum och drar igen dörren ljudlöst. ... Vid Getruds fötter sitter pappa. Alldeles stilla som i en gråtonad filmbild där kameran stannat och fixerande frusit med bilden. "Hjärteblodet, Hjärteblodet lilla, såja, såja." Hjälplöst omedvetet nafsar han runt Getruds bara tår. Getrud gråter inte längre. Hon ligger skälvande stilla i mammas knä. Med örat intill mammas kaffebubbliga mage. "Jag vill dö", säger Getrud. ... Leif ligger på lasarettet i Värnamo. Getrud tror att det är riktigt som mamma säger, att hon inte bör hälsa på honom, att hon inte bör se honom mer överhuvudtaget. På ett ovillkorligt sätt känns han som död för henne. (Ann-Charlotte Alverfors "Snabelros" s 204-205)

(Digory) hörde Aslans djupa röst vid sin sida, och den sade: ”Titta!” Alla i hopen vände på huvudet, och så drog de djupt efter andan i förundran och förtjusning. Ett litet stycke därifrån såg de ett träd höja sig över deras huvuden, ett träd som förvisso inte hade funnits där förut. ... De utbredda grenarna tycktes sprida ljus snarare än skugga, och silveräpplen glimmade fram som stjärnor under vartenda blad. Men det var doften, som spreds från det, snarare än själva trädet, som kom dem alla att dra andan. För ögonblicket kunde man nästan inte tänka på något annat. ”Son av Adam”, sade Aslan, ”du har sått bra. ... Så länge det här trädet blomstrar, kommer (häxan) aldrig ner till Narnia. Hon vågar sig inte närmre än på hundra mils avstånd från det, för doften från det, som är glädjen och liv och hälsa för er, är död och fasa och förtvivlan för henne.” (C.S. Lewis ”Min morbror trollkarlen” s 150-151)

Varför finnas så många till synes onödigt dyrbara ting i kyrkorna? Ofta har väl mänsklig fåfänga också där fått driva sitt spel. Men oftast har väl tanken varit, att där jag skall möta Jesus är endast det bästa gott nog. Den andligaste av alla - Jesus - gläder sig över Marias brutna alabasterflaska. (Yngve Bredin "Brinnande hjärtan"; Jönköpings-Posten 1952-04-05)

Gud välsigne detta gästfria och rara hem. Ett sannskyldigt Betania. Tack för allt. (Dagny Uhr "Ett sannskyldigt Betania"; tackord i systrarna Johanssons i Högryd-Södra Ving gästbok den 12 augusti 1945)

(Jesus) ensam har ju om sig själv kunnat säga det oerhörda ordet: "Min mat är att göra min Faders vilja, som är i himmelen." Må vi rätt förstå detta ord: Min "mat" är det att göra Faderns vilja. Det är här inte fråga om någon "överflödsrätt", som jag kan tillåta mig, sedan jag tillfredsställt mina elementära behov av föda och i övrigt känner mig trygg, så att jag skulle kunna komplettera min livsföring med en smula religiositet. Nej, det är min mat, det är mitt livs huvudmåltid att göra Guds vilja. Detta betyder att jag, alldeles som jag lever av mitt dagliga bröd, alldeles som mitt hjärta, mina blickar och hela min kropp när jag är hungrig inriktar sig på födan, lever av Faderns vilja, vänder mig till den med varje fiber av mitt hjärta och helt och fullt bejakar den. (Helmut Thielicke "Bönen som omspänner världen" s 70; tal i Hospitalskyrkan i Stuttgart 1944; predikotext: Matt 7:21)

Om Palmsöndagen, när Paulus skriver till filipperna om en rätt fast övermåttan lydnad och när hos Johannes läses vad Maria fann på med sin kostbarhet, lyste det för Erik Anders Konstantin Telenius, ifrån Prästgården, och viktoria Isabella Martina Kron, därsammastädes. (Tage Aurell "Martina" s 120)

När kungen så har smyckat (sin brud) och hon har blivit tvättad och klädd, för Han henne in till den fest som Han berett för henne. Hon säger: "När kungen ligger på sin bädd sprider min nardus sin doft." Nardus betecknar hängivenhet. Hängivningen är sammanfattningen av allt det, som inifrån själens djup doftar vid mötet med Brudgummen, sammanfattningen av allt som Hans väsen väckt inom henne och som Han alltså gett henne. Det går vågor av doft mellan Honom och henne och dessa vågor intensifierar deras hjärtans högtid. Doften är det finaste av allt, det mest fördolda och mest betagande, det svagaste och det starkaste, det som är mest ogripbart och bär fram mest ljuvlighet mellan två älskande. (Hjalmar Ekström "Salomos Höga visa" s 31-32; kommentar till Höga Visan 1:12)

Jag vill ... uttala (ett) varmt tack till alla församlingar och deras pastorer, som på allt sätt kungjort och ordnat för alla möten, samt mottagit och härbärgerat oss (här i USA). Kommen ihåg Herren Jesu ord: "Vad I haven gjort en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mig." Den öppnade nardusflaskan i de många prästhemmen och andra missionsvänners hem är ett dyrbart minne, som kommer att följa mig livet igenom. Herren löne och välsigne eder alla efter rikedomen av sin nåd. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 400; år 1936)

Den unga flickan ja - någonting i hennes uppträdande varslade om att hon var ogift. Shimamura hade naturligtvis inga möjligheter att avgöra i vilket förhållande hon stod till mannen i hennes sällskap. De uppträdde snarare som ett gift par. Men mannen var uppenbarligen sjuk, och sjukdom förkortar avståndet mellan en man och en kvinna. Ju hängivnare omvårdnaden om den sjuke är, desto mer framstår de två som man och hustru. En ung kvinna som öppet och moderligt tar hand om en betydligt äldre man kan på något avstånd tas för hans hustru. Shimamura hade emellertid i tankarna skilt flickan från mannen i hennes sällskap och av hennes utseende och uppträdande dragit slutsatsen att hon var ogift. (Yasunari Kawabata "Snöns rike" s 9)

PA. Svenssons, Fabriksgatan 6 (i Vaggeryd) var stundtals en livlig handelsgård i början på (19)30-talet. ... Sortimentet utökades före jul när tunnorna med vindruvor förpackade i korksmulor, Bananer, Dadlar, Nötter, Apelsiner och Lutfisk anlände och som spred en ljulig doft i affären. (Torsten Nygren "Kom hem och ta bollen med er" s 51)

När Diana kom upp på sitt rum den kvällen gick hon som vanligt fram till fönstret för att se om natten var stjärnklar. När hennes blickar av en händelse föll på den underliga bladväxten trodde hon knappast sina ögon. En stor blomma, lik en skär näckros, hade slagit ut de mörkgröna bladen och fyllde rummet med en sällsam doft. Tidigt nästa morgon lämnade Diana Stjärnö gård och reste för första gången ut i världen. (Birgit Th Sparre "Gårdarna runt sjön" s 155)

Så skrev (grosshandlare Fr. Petersson) på 2000 kr (som gåva till Svenska Alliansmissionen för inköp av egendomen Kortebo), öppnade kassaskåpet och tog fram två "långschalar", som ju tusenkronorna stundom benämnas. I den stunden uppfylldes huset av doften från smörjelsen. ... Lyckliga de som äro herrar över mammon och icke dess trålar och som handla enligt ps. 72:2 i nya psalmboken: "Låt kärlet brista, låt dess nardus strömma, var icke snål, bered din själ till fest. Vad fröjdfullt överdåd! Låt kärlet tömma sin bästa gärd för själens höge gäst." (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 49; år 1926?)

Kvinnan nämnde varken sitt namn eller sin hemort. ... "Jag är så innerligt tacksam och ville lämna ett litet tackoffer till soldatmissionen. Men min man är död, jag är ensam och fattig, så att det har varit svårt att fundera ut, vad jag skulle kunna giva. ... När jag så gick där hemma ... fick jag syn på min förlovningsring. I vardagslag använder jag endast min vigselring. Plötsligt kom den tanken för mig: 'Ack, den där kan du giva åt missionen', och nu är jag här och ber att få lämna den. ... Jag har noga övertänkt saken. Gud vet - och här kommo tårarna henne i ögonen - huru kär jag hade min man och hur dyrbart hans minne är för mig, men jag är fullt förvissad om att han inte skulle klandra min handling. ... (Och mina barn säger:) "Ja, mor, giv ni ringen!" ... (Jag) tog emot ringen. ... (Kvinnan) hade bringat sitt offer, det var för henne nog. Jag visste inte och har inte heller någonsin fått veta vem kvinnan var. Dock - Herren känner de sina. ... Jag ringde till vår sammankomst (i Soldathemmet). Pojkarna samlades nu, medan nardusen ännu spred sin vällukt. ... En av de värnpliktiga, som den kvällen hörde om ringen, kom fram efter mötet och bad att få ge 10 kr. till soldatmissionen, därtill bevekt av berättelsen om kvinnans ring. Jag har tyckt att det varit med kvinnans ring som när man kastar en sten i en insjös lugna vatten. Först uppstår en ring och så uppstå i oändlighet nya ringar. ... (Ett par) exempel på den frukt, som därav inhöstats. Ett par veckor efter det kvinnan givit ringen blev jag kallad till Boda i Lommaryd att predika och ropa vid en missionsauktion. Som jag hade läst en missionstext, kom jag att tala om kvinnans ring. Berättelsen grep de församlade, och de köpte sedan vid försäljningen av handarbetena, som om de mist förståndet. Ingen frågade efter vad värde som erhölls för penningarna. Försäljningen inbringade långt större belopp, än någon hade väntat. ... Äntligen gick jag till den handlande i vår stad, som var van att köpa det guld vi en och annan gång fingo mottaga för missionens räkning. ... När jag (berättat historien om ringen), tog köpmannen upp sin plånbok ur fickan och sade: "Det är nog sant, att det inte räcker med (de) 5 kronor (som jag först ville ge för ringen). ... Jag ska' be att få öka det lilla beloppet med 100 kronor." ... Även detta var en stund, då nardusen spred sin vällukt. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 96-99)

Det närmar sig nu julen. Därom vittnade en ovanlig syn, som mötte oss i morse, då vi kommo ut. Några kirgiser hade från bergen kommit med två kameler, fullastade med julgranar, som Elsa Andersson sänt efter. Att alla barnen voro på benen var ju helt naturligt, men allt gårdens folk var också samlat där. Det är ett vidlyftigt bestyr för oss att få julgran, men så är det värt mycket för oss att få se en gran och känna barrdoft. (Gottfrid Palmberg "Vår mission i Kaschgar" s 237-238; Missionsförbundet n:r 14 den 3 april 1924)

Inför Jesus har burits fram och brutits många dyrbara alabasterflaskor, stora, hängivna kärleksoffer. Det berättas om en moder i Värmland, vas son dött som missionär i Kongo, att hon sade: Beklaga mig icke, jag gråter ej därför, att min son dött i Kongo, men därför, att jag icke har ännu en son, som jag kan sända dit. (Nath. Högman "Längtan och hopplöshet - glädje och lovsång"; missionsföredrag vid Jönköpings missionsförenings kvartalsmöte; Jönköpings-Posten 1919-02-22)

Tåget visslade gång på gång. ... När jag åt kakorna och drack mjölken glömde jag krig, hunger och sjukdom. Jag var i ett paradis på hjul. Om det bara finge vara för evigt! ... I det förbleknade dagsljuset blev allting vackrare och blommorna mera konturskarpa, alltsammans grönt och saftigt, strålande i den nedgående solens sken och fullt av dofter. Jag kom ihåg versen i Moseböckerna: "Min son doftar såsom ett åkerfält vilket Herren har välsignat." (Isaac Basjevis Singer "På vår gata" s 110-111; Resan)

Jag kommer ihåg den sista skoldagen; examensdagen. ... Jag kommer ihåg vår skolsal. Klädd med nyutslaget björkris, fastsurrade små björkar i de fyra hörnen och mängder av honungsdoftande blommor. Bundna blomstergirlanger böljade runt katedern, kvastar av grönt instuckna i alla springor och krokar, och blomster bak Luthers och Melanchtons tavelramar. Färggranna blomsterbuketter i bukiga vaser på katedern och pensé med sammetslena blomsteransikten i små skålar på de många skolbänkarna. Jag kommer ihåg den härliga mixtur av krydd-dofter, som dessa sommarens ljuvligheter spred som en glädjens och lyckans rökelse i vår lärosal. (Wåge Tolf "När jag gick i Götafors skola" s 25; början av 1910-talet)

Efter en stund såg (Leila) upp på Sylvia och log. "Tänker du gå ut som missionär nu?" frågade hon halvt på skämt. Sylvia skakade på huvudet. "Jag tänker jag fortsätter på artistbanan, den är nog min väg." "Och jag som trodde, att man alltid måste göra något märkvärdigt, när man blev så där", sade Leila alltjämt leende. Det var något på en gång skälmskt, allvarligt och intresserat över henne. "Jag trodde du äntligen funnit, vad det är du skall göra." "Det har jag funnit. Att älska, det är livets gärning." "Tänk jag trodde, att när man blev omvänd, måste man bli diakonissa eller missionär eller något sådant, älska fattiga och sjuka. Du i det läget skulle jag tänkt mig tvungen att gå ut till någon spetälskeö minst." Sylvia log, ty hon förstod, att Leila under dessa barnsliga ord dolde sin häpna men djupa medkänsla. "Får jag kallelse till något sådant, så gör jag det. Men till dess fortfar jag på min bana. Jag tänker konsten kan vara den där alabasterflaskan med nardussmörjelse, som av kärleken gjuts över Mästarens fot." ... ... "När du först blev omvänd, såg du ej saken såsom nu", (sade Monica till frälsningssoldaten Sylvia). "Då minns jag, att du såg i konsten alabasterflaskan med nardussmörjelsen. Är du säker på, att du ej lytt larjungarnas råd framför Mästarens och sålt smörjelsen och givit den åt de fattiga i stället för att gjuta den över Mästarens fot?" "Har jag inte slagit sönder alabastern och utgjutit min smörjelse över hans fot just genom att för hans rikes tjänst lägga ned konsten?" sade Sylvia med något skarpt i tonen och en ökad rodnad på kinden som tydligt förrådde, att om hon än ej ångrade offret hon gjort, så hade det dock varit ett offer, som kändes än. (Elisabeth Beskow "Av jordens stoft" s 116-117,165)

Lärjungen fortfor: Under intimaste samlif med en kvinna kom jag att liksom Gustav Jäger ”upptäcka själen”. ... Då hon tänkte på mig välvilligt, erfor jag liksom doften av rökelse, stundom Jasmin, men dessa dofter kunde förvandlas till smakförnimmelser. (August Strindberg ”En blå bok I” s 198; Fjärr-förnimmelser)

En vacker hyllning ägnades i måndags komministern Alfred Bredin i Öggestorp, då Han på årets första vårdag fick af församlingsbor mottaga en gåfva, bestående af en ståtlig flaggstång med åtföljande större magnifik flagga. ... Pastor Bredin tog till ordet och tackade i ett längre, varmt tal för den vackra gåfvan och hyllningen samt sade sig däri se ett bevis på vänskap och tillgifvenhet från församlingsbors sida. Efter denna ceremoni inbjödos de närvarande till prästgården. Pastor Bredin åtnjuter mycket anseende icke allenast af sina sockne- och pastoratsbor, utan äfven vida omkring, skrifver vår meddelare. (Jönköpings-Posten 1905-05-03 "Ansedd komminister hyllas med magnifik gåfva som bevis på vänskap och tillgifvenhet")

Kyrke-Mari var en liten gumma (i Sandseryds sockens fattigstuga), som gjorde tändsticksaskar med en rent makalös skicklighet. Hon gick till Junebro tändsticksfabrik nere i Jönköping och hämtade material, träspån och blått papper och klistermjöl. I fattigstugan kokade hon klister, så doften spred sig över hela huset, och allteftersom staplarna av färdiga askar blev större och större, blev utrymmet för henne själv allt mindre. Sen kunde man få se Mari med två hopknutna stora säckar, en på magen och en på ryggen, vandra iväg till Junebro och leverera sina askar. Kanske fick hon 25 öre för tusen askar eller så. Och på vägen hem igen hade hon nytt material med i säckarna. Hon arbetade alltid med sina askar utom på söndagen: då gick hon i kyrkan, fin och prydlig. (Ruth Karlsson "I min barndoms kyrkby" s 20-21; början av 1900-talet)

Ljuva susande milda västanvind, kom och svalkande smek min bleka kind! O, sänk dig ned invid min veka fot! Ack dröj, o dröj hos mig, tag nu min sista suck emot. O, hur jag längtat att sprida min doft till envar, prisa min skapare god med den vällukt jag ännu har kvar. Snart är den slut, min korta tid och jag böjer mitt huvud så sakta, så sakta att dö, vit såsom snö, stilla slumrande in i frid. (Olof David Lindwall "Konvaljens avsked" s 390-391; 1904)

Initiativtagare till Metodistkyrkans diakonala arbete var operationssköterskan vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, Anna Caiser (1862-1931). På 1890-talet ivrade hon för att en metodistisk diakonissförening skulle grundas, som kunde vara huvudman för ett socialkaritativt arbete. År 1900 bildades vad man kallade en Betaniaförening inom S:t Jacobs och Emanuels metodistförsamlingar i Göteborg. Den fick redan från starten över 80 medlemmar och Caiser anställdes som föreningens första diakonissa. I Tyskland hade metodistkyrkan en omfattande diakonissverksamhet och ägde flera stora sjukhus. År 1902 träffade man en överenskommelse med "Bethanienverein" i Hamburg om att få sända elever dit för utbildning. Lokala Betaniaföreningar tillkom sedan efterhand på olika platser. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 222-223)

Hedvig Posse, missionär inom Svenska Kyrkans Mission, var en av de första pionjärerna för missionssjukvård när hon initierade byggandet av Betania sjukhus i Dundee, Sydafrika, under slutet av 1890-talet. (Karin Sarja "Gå ut och gör alla folk till lärjungar" - om svensk mission" s 348)

Det är med (artonhundra)nittiotalets diktning, som svensk litteratur slutgiltigt sekulariseras. Detta hindrade å andra sidan inte, att tidens skalder i stor utsträckning utnyttjade bibliska och kristna motiv. Flera av dem sökte sig gärna till den kristna sägnen och legenden, men i dessa motiv inlade de en annan mening än den ursprungliga. De gåvo dem en profan innebörd, bekände genom dem en för kristen uppfattning främmande livssyn. När t.ex. (Oscar) Levertin diktade om de visa och fåvitska jungfrurna (i diktsamlingen "Nya dikter" 1894), lät han sin sympati skimra kring de senare, till vilka han talade så: "Nej, låt Edra systrar få löften och ring som trohetspant och belöning och bären I fritt de facklor ikring, som skänka världen försköning. Se, livet är träldom och gatan grå, där ej I tändt de lysande blossen, låt glimmande facklor mot höjden slå, så de blända den krypande trossen! På vägarna vimlar en småväxt släkt med tanken vid mått och vid vikter. Den kallar sin måltidsdricka sekt och sin rönnbärsvisdom för plikter. I jungfrur, som endast det budet lärt att giva med fulla händer, vad Er skapelsens ynnest av gunst beskärt, hell Er, I mitt hjärtas fränder. Se, världen är tomhet. En ynkedom de mänskliga dygderna bliva. Blott ett har det evigas rikedom, och det är driften att giva, att giva sitt blod, sin kyss och sin själ, som en gång i Bethaniens hyddor Maria göt över frälsarens häl sin salva med alla dess kryddor." (Harald Elovson "Den skönlitterära förnyelsen" s 101-102)

Då fru Rougon såg, att (Clotilde) var nära att ge efter, utropade hon, att man måste handla, och äfven Martine tryckte nu på med hela sitt ganska stora inflytande. De hade närmat sig den unga flickan, de sökte öfvertyga henne, de sänkte sina röster, som om det gällt en komplott, hvarur en underbar välgärning skulle framgå, en himmelsk glädje, som skulle fylla hela huset med sin doft. Hvilken triumf, om man försonade doktorn med Gud! Och huru ljuft att sedan lefva tillsammans, förenade i samma tro! . . . (Clotilde) gjorde en åtbörd för att uttrycka hela sin motvilja för att sålunda förråda sin herre och mästare. (Emile Zola "Doktor Pascal" s 22; år 1872?)

Bland alla personer jag träffat samman med under min femtiotreåriga jordevandring finns ingen, som kan mäta sig med Sven i förnöjsamhet och glatt humör. ... När Sven gick till kyrkan, och dit gick han var helgdag, när han var frisk, då var han vid yppersta lynne och helgdagsklädd. På sommartiden kunde man vara säker om att han hade litet salvia, isop, lavendel och åbrodd i "hånnakläet". "Si dä ä så bra å nosa på, om en blir sömni." ... Ännu går jag till Ökahagen en gång ibland, ser på den tjusande omgivningen, ser ännu tydligt den gamla stugan och var sak därinne, ser mullbänken kring stugan med "kyrkekryddorna" och "tyrnerosorna", ser fader Sven, en av de fattigaste i de oförståendes omdöme. Men i själva verket var han rik, ty förnöjsamhet är nog inte den minsta rikedom. (J.A. Göth "Sven i Ökhagen" s 175-178; Göth var född i Sjösala socken i Kronobergs län den 4 april 1869)

För många människor var försörjningsmöjligheterna under senare hälften av 1800-talet bekymmersamma. ... Av fru Agnes Eriksson, Vaggeryd, som gick bort år 1962, har jag hört talas om dessa svåra tider. Fru Eriksson var född i Götafors 1875. ... (Hon) berättade ... om hur hon som ung fick deltaga i arbetet med att tillverka tändsticksaskar. Det var ett förlagsarbete, som bedrevs i bygderna runt om och utfördes åt Gamla tändsticksfabriken i Jönköping. ... Lådtillverkningen utfördes i hemmen. Man satt i köket på vintern och på vinden under den varma årstiden. Alla i familjen måste hjälpa till. ... Klistret, som tillverkades av rågmjöl, fick man då koka och betala själv. Varje dag kokades en gryta sådant klister. ... Man trädde lådans sidor över (en) klots, lade på bottnen och vek det klistrade papperet över bottnens undersida och klistrade till. ... Lådfodralen gjorde man utan några särskilda hjälpmedel. På dessa klistrades etiketter. ... På en långsida av fodralet klistrade man dessutom ett slags sandpapper ... (som) användes när man skulle stryka eld på en tändsticka. Lådorna torkades i stora nätkassar, som hängdes i kökstaket. ... Klenig och klistrik blev man om händerna och klistret luktade i hela huset. (Wåge Tolf "Från gamla tider" s 52-55)

"Stekt gås är inte så illa", sade nämndemannen och andades tungt. "Snälla Grigorij Savvitj, prata inte smörja, anka eller morkulla är tio strån vassare", (sade notarien). "Gåsaromen saknar den verkliga finessen och delikatessen. Den färska löken är vida mera aromatisk just när den börjar brynas, inte sant, just när den rackaren börjar fräsa lite, ni vet, så där ... och sakta tränger ut och långsamt fyller hela huset." (Anton Tjechov "Sirenen" s 164)

I den mån verket växte till, blev den lilla lokalen på Hyttgatan (i Sala) allt för trång, men hur våga tänka på något rymligare? ... 1872 erbjöd (bergsmannen Lars Lundell på Druvelund) fri tomt, om blott ett missionshus bleve uppfört. Seende Guds finger i detta grep den lilla hopen sig nu verket an. ... Under bön och tro byggdes åter Jerusalems murar upp i en ond tid. Med vilket jubel drogo de icke sedan vid påsken 1874 in i helgedomen. Visst var den enkel och anspråkslös samt långt ifrån färdig. Men Herrens härlighet uppfyllde huset. Med ande och kraft svängde lektor Waldenström, som kommit tillstädes, Andens svärd, och under lovsång invigdes missionshuset vid Trädgårdsgatan. Det var en ljus och lycklig tid, som nu följde, under vilken särskilt predikanterna A.P. Berglund, L. Laurell och K.F. Olsson verkade till stor välsignelse. (M. Ahlin "Från gångna dagar - Sala stads Missionsförening" s 733; Missionsförbundet n:r 44 den 30 oktober 1924)

Sjuk och utmattad anlände (prästen Karl) Palmberg (från Tyskland) till Jönköping den 12 oktober 1882. Någon av hans vänner hade skaffat honom ett gott hem hos makarna Wettermark i Torp, strax utanför staden. Här fick han röna den varmaste kärlek och förståelse. Själv säger han i brev, att Gud mötte honom med sin öppna famn genom att låta honom få ett tillfälligt hem, där en varm kristen atmosfär rådde och den ömmaste omvårdnad bereddes honom.Han synes i allt ha fått sina önskemål beaktade. Det första hans värdfolk fick göra var att anskaffa enklare möbler för rummet (som "var för fint" för Palmbergs smak). ... Under den första tiden av sin vistelse i Jönköping skriver han, att han nu återfått en djup och mäktig frid. Han vistades i ett Betania, där Jesus gästade. ... Till en god vän skrev han ett brev, som andas tacksamhet och harmoni. Det är dagtecknat den 26 november 1882 och lyder: "Du vet ej, vad ditt lilla brev gjorde mig glad. Jag fick ögonen fulla av tårar, då jag läste det. Det handlade ju ej om något märkvärdigt, men där fanns den där innerliga doften av Jesu Kristi kärlek. Tack, innerligt tack!" (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 223-224; BG Ask-kommentar: "Torp" torde vara vad som senare har kommit att kallas "Torpa")

Efter förhållandena på den tiden (under 1870-talet) hade den gemensamma middagen under mötesdagen (vid missionsmötena i Gamla missionshuset i Jönköping) icke ringa betydelse till sammanförande av långväga mötesdeltagare med missionsvännerna. Till middagen bjödos predikanterna, styrelsen och missionsvänner från avlägsna orter, från Skåne, från Göteborg-Mariestad, från Kalmar-Oskarshamn och ända från Dalarne. På detta sätt kunde 50-60 personer träffas, samspråka om sina andliga erfarenheter och intressen samt lära känna varandra. Bland dem, som vid mötena under en lång följd av år gästfritt till middag mottogo missionsvännerna, var Collén, A.T. Barkman, handl. Lindqvist, apotekare Sandstedt, "långe Peterson" m. fl. Särskilt Collén var outtröttlig att även härbärgera präster och predikanter; och jag vet, att vid många tillfällen var hans hem av mat- nattgäster fullt upptaget som en ordentlig gästgivaregård. Och därmed har han även efter sin hustrus hemflyttning troget hållit ut in i sena ålderdomen. (S. Henriks "Tidiga minnen av Jönköpings missionsförening" s 20; Jönköpings missionsförenings julkalender för 1918)

De kristliga qwinnorna kunna wäl icke, på samma sätt som männerna, ingripa i missionswerksamheten, ty deras kallelse är en helt annan och är mera bunden wid det husliga lifwets pligter; men de kunna likwäl i sin mån werksamt bidraga till missionssakens framgång, då de befinnas wara rika på tro och goda gerningar, i förening med ett ödmjukt sinne. Mången gång har qwinnan genom sin innerliga kärlek till Herran Jesum kunnat uträtta mera wälsignelserika ting för Guds rike, än de mest begåfwade män. Mången har spillgifwit hela nardus-smörjelsen på Jesu fötter, så att wällukten deraf har uppfyllt hela huset. Joh. 12:3. Qwinnan har en dyrbar mission inom sitt eget hus, såsom familjemoder eller såsom en medlem af familjen. Hon kan der i det obemärkta öfwa stundliga kärlekswerk, hwilka icke skola sakna sitt pris inför Gud, om de också blifwa förgätna i werlden. 1 Per. 3:1-4. ("Smålands Missionstidning" s 81; n:r 5 augusti och september 1862)

Den 10 januari 1859 var Mormors (på Herrestad) gärning på jorden slut. Någon har sagt att det låg en doft av äkta nardus över alla Mormors företag. Allt vad hon gjorde skedde i tro och kärlek. Hon sökte inte sin egen ära utan sin uppdragsgivares. "Soli Deo Gloria", åt Gud allena äran, var hennes motto. (Lennart Davidsson "Mormor på Herrestad" s 21)

Karl Axel Torén, professor i praktisk teologi sedan 1852 och tillika domprost sedan 1865 ... var en hänförd och därför hänförande man. När han talade, särskilt från domkyrkans predikstol, kom man gärna att tänka på Marias nardusolja i Betania, som, utgjuten, fyllde rummet med vällukt och därvid förflyktigades. Hans ord voro, så att säga, eteriskt himmelska, med hopande av det ena attributet på det andra. ... Man rentav häpnade över känslans kraft och tankens flykt. Men det var icke alltid säkert, att behållningen i ens hjärta blev lika stor, som ens känsla blev varm. Vad honom själv beträffade, kunde man frukta, att hans kropp skulle brytas sönder under hänförelsen likt alabasterflaskan i Marias hand. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 86-87; Palmbergs egna anteckningar)

Vid tröskningen under adventsdagarna blev den vitaste och renaste halmen undantagen som sänghalm till (jul)helgen, och i brist på mattor plägade man, särskilt i storstugan, efter skurningen "städa" golvet, som det hette, d.v.s. beströ detsamma med ett tunt lager av ytterst finhackat granris, som ej blott tjänade att verksamt dekorera det vita golvet, utan även fyllde rummet med friska dofter. (K.W. Johansson "Gammaldags jul" s 13; 1800-talets Värnamobygd)

Huset uppfylldes med lukt af smörjelsen, liksom evangelii herrliga lukt uppfyller hela christenheten och isynnerhet ett hjertas hus, som anammar det. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 161)

(Laestadius) säger: ”(I Åsele) träffade jag några läsare, som voro av det mildare slaget. Ibland dem var en lappflicka vid namn Maria, som öppnade hela sitt hjärta för mig, sedan hon hört altartalet. Denna enfaldiga flicka hade erfarenheter i nådens ordning, som jag aldrig hade hört förut. Hon hade vandrat långa vägar för att söka ljus i mörkret. Under sina vandringar hade hon kommit till pastor Brandell i Nora, och, när hon för honom öppnat sitt hjärta, kom hon genom honom till den levande tron. Ack, tänkte jag, här är en Maria, som sitter vid Jesu fötter. Och nu först, tänkte jag, nu ser jag vägen, som leder till livet. Den har varit fördold, till dess jag fick tala vid Maria. ... Jag fick denna afton, som jag tillbragte i sällskap med Maria, känna en försmak av himmelens glädje. Jag skall komma ihåg den fattiga Maria, så länge jag lever, och hoppas, att jag träffar henne i en ljusare värld på andra sidan graven”. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 129)

Blommorna doftar starkast efter ett oväder. (Torgny Wirén ”Under ytan II” s 238; citat Heinrich Heine)

”Barn, barn”, sa (Ebba Dohnas) farmor för att trösta henne, ”de finns, som tror, att (den gode konungen) ska komma åter. Då ska han lägga jorden under sitt välde och styra den. Det ska bli ett härligt kungarike av den sköna jorden. Det ska stå i tusen år. Då ska de onda djuren bli goda, små barn ska leka vi huggormens bo, och björnar och kor ska beta tillsammans. Ingen ska mer skada eller fördärva den andra, spjuten ska krökas till liar och svärden smidas till plogar. Och allt ska vara lek och glädje, ty de goda ska besitta jorden.” ... Mången skön jungfru har i himmelen sin brudgum. Mången rosenkind vill gnida den gode konungens fötter med smörjelse och torka dem med sitt huvudhår. ... Ebba Dohna vågade inte nämna det för någon, men alltsedan den kvällen (då hennes farmor berättat om den gode konungen) levde hon bara för Herrens tusenårsrike och för att vänta hans ankomst. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 184-185; Ebba Dohnas historia)

I de stilla svala lunder Blommar jag så obekant Är ibland de dolda under Främling från ett bättre land. Solens stråle icke stänkte Med sin purpur mina blad, Ibland gräsen jag mig sänkte, Steg ej främst bland blommors rad. Fast jag ej av ljuset smekas, Bor en helig eld i mig, Och min själ, som uttryck nekas, Blommar stilla inom sig. Därför uti vällukts floder Andas jag mitt väsen ut, Är bland barnen av min moder Ej den ringaste till slut. Vandrarn som förbi mig skrider Och mig ofta överser Känner dock den fröjd jag sprider - Vet ej huru honom sker. Söker ibland blommors skara Vem så ljuvlig gåta bär - Vill se'n alltid med mig vara, Har mig mest bland blommor kär. (Erik Gustaf Geijer "Reseda" s 246-247; Geijer skrev dikten till Malla Silfverstolpe, gift Montgomery, till hennes namnsdag 15 maj 1816)

Som vällukt går av blomstrens ring. En stilla andakt runt omkring Uppstiger att Dig dyrka, Ja, Dig förkunnar, Herre Gud! Allt vad som anda har och ljud, Och världen är din kyrka: Och luft och ljus och berg och flod Och mänskohjärtats glada mod Den samma lära yrka: All världen har En Gud och Far. Skall jag då ensam vara stum? Nej, uppgå till de helga rum Jag vill, och se din ära! Skön är din himmel och din jord, Men härligare är ditt ord, Din lag, din nådelära. Dig nalkas jag, i Jesu namn: Tag bort min skuld, slut ej din famn, Och låt mitt hjärta bära Mig vittnesbörd, Att jag är hörd. (Erik Gustaf Geijer "Andeliga sånger" s 61; Sabbatens morgon)

Parfymer och cologner nyttjades flitigt. Parfymer fanns både som krämer och puder och i flytande form och användes för både kropp, kläder, frisyrer och tillbehör. Utöver att dofta väl menades parfymen även ha en desinficerande verkan, och tillskrevs stor nytta för den egna hälsan och välbefinnandet. Större delen av de kosmetiska preparat som änvändes före industrialismen framställdes i det egna hushållet. En del kunde också köpas i städernas bodar. I Stockholms-Posten utannonserade handelsbodarna regelbundet sina varor. I Thunaforsboden vid Riddarhustorget kunde man (år 1781) under Gustav III:s dagar finna följande: "Ängelska Twålkulor 12 skilling (per kula) som borttager finnar, fräknar och solbränna. Hår-Spiritus och Pomada som gör håret wäxande, satsen kostar 12 skilling ... Franskt Rak-spiritus, som är bättre än twål och gifwer en angenäm luckt, kostar 8 skilling flaskan." (Carolina Brown "Mode och skönhet" s 409-410)

Att umgås var en naturlig del av 1700-talets politiska liv. ... Man drack tillsammans under det att man markerade sin samhörighet kring politiska värderingar. I samvaron på kaffehus, vinkällare och i hem upprättades allianser inför politiska beslut, spreds information och knöts nya bekantskaper. En tillställning kunde mycket väl till det yttre sakna politiska anstrykningar, men vid närmare granskning visar det sig ofta att även om man inte talade om politik så pågick det politiska spelet. En bjudning kunde rendera en inbjudan i retur, och kanske också lojalitet i en debatt. I umgänget gavs också kvinnorna en politisk roll. Varje bjudning av en viss dignitet måste ha en värdinna, och i de högre samhällskikten var hustrurna ofta medbjudna på middagarna. Förmögna riksdagsmän från landsorten hade ibland med sig sin hustru till Stockholm som stöd i umgängeslivet. För att en bjudning skulle få avsedd effekt och vara del i ett utbyte av tjänster och gentjänster måste den hålla en viss standard, vissa artighetsnormer måste upprätthållas och konversationen vara av visst slag. Då var värdinnorna oumbärliga. ... På stora bjudningar för enbart riksdagsmän eller ämbetsmän såg man till att bjuda ett visst antal personer från varje stånd. Men även i mer informella sammanhang hände det att borgare och bönder gick på visiter hos adelsmän, där de bjöds på något att dricka och diskuterade någon politisk fråga. Avsikten var alltid densamma: Samhörighet. (Karin Sennefelt "Frihetstidens politiska kultur" s 32,41)

Kyrkan och doften får vi inte glömma. Rökelsekar föreskrivs visserligen inte i landskapslagarna, men vi vet att de spelade en stor roll i medeltidskyrkan. På 1600-talet hade de förvandlats till antikviteter. Rökelsedoften var nog rätt behövlig, särskilt sommartid då stanken av dem som nyligen begravts under kyrkogolvet steg upp mellan kyrkbänkarna. Likstanken försvann i och med förbudet att begrava inne i kyrkorna vid 1700-talets slut. Men det fanns andra dofter: av naftalininpyrda kläder, av svett och snus, men också av kryddkvastar och vaxljus. Då och då doft av nyutslagna björkar eller av liljor på altaret, liksom av nertrampad halm efter julen. Under julen ”stod en sky av rök i kyrkan och talglukten gav sig tillkänna”, berättar en sagesman från ett julottebesök 1870. Han fortsätter: ”Något år senare var jag även till julotta. Då fanns där köpta ljus. De gamla tyckte att det liknade inte jul när talglukten och de rinnand ljusen på bänkarnas ryggstöd var borta.” (Nils-Arvid Bringéus "Sockenkyrkan som symbol, scen och sinnesupplevelse" s 21)

Jag var redan i den andra världen och mötte min mor. Jag hörde musik och jag gick inte, utan svävade som en fågel. Min mor flög bredvid mig. Vi kom till ett berg med ett pass emellan. Passet var rödskimrande som en solnedgång och doftade av alla paradisets kryddor. (Isaac Bashevis Singer "Slaven" s 157)

Efter sin död (1373) blev (den heliga) Birgitta under stora högtidligheter förklarad för helgon. Det skedde efter skrivelser från bl.a. det svenska prästerskapet till påven, vari den märkliga kvinnan kallas för "en doftande nardus, ett kosteligt olivträd, sanningens dotter och fromhetens telning". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 400)

En wis och förnuftig mun är lik ett käril, som är tätt, med guld öfwerdraget, fullt med wälluktande balsam och högt wärderadt. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 68-69)

Efter middagen ... brändes ofta aromatiska kryddor, över vilka en särskild välsignelse uttalades. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 210)

(Archilochos, ca 680-645 f.Kr.) skänker oss en förtjusande bild av en ung flicka, med en mjuk och vårlig charme över hela gestalten: "En kvist av myrten bar hon glad i handen och ros i fager blom; från hårets krona en skugga föll på skuldrorna och nacken. Och hårets ljuva myrrhadoft, och barmens, hos gubbar skulle upptänt kärlekslågan." (Emil Zilliacus "Grekisk lyrik" s 38)

Afrodite begav sig till Pafos på Cypern, där hon hade en helig lund och ett rökelsedoftande altare. Här mottog chariterna henne, badade henne och smorde henne med den oförlikneliga ambrosian, som gudarna använder, och iförde henne den ljuvligaste dräkt. (Homeros "Odysséen" s 162; Faiakernas festdag)


Sångarna:

Och jag stryker från pannan min sömn i en värld som har vaknat just nu, och hur vintrarna var har jag glömt i en sommar som aldrig tar slut. Jag hör skratten från lekande barn och jag själv är ett barn i Guds famn och mitt hem är den kärlek som var och som är, som är och som alltid finns kvar. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 311:2)

Upp, min själ, din konung lofva, Lägg din hyllning vid hans fot. För hans dyra nådegåfva Och allt godt du tagit mot! Prisa honom, prisa honom, Prisa Herren Sebaot. (Henry Francis Lyte: Sång 9:1)

Nu skall på sorg och nöd bli slut, Och synden fly sin kos. För lifvets doft, som sprides ut Från Sions gyllne ros. (Isaac Watts – Erik Nyström: Sång 46:3)

Ja, hos Jesus håll dig stilla, stilla! Som Maria vid hans fötter bliv! I hans närhet går dig aldrig illa, Själ och kropp och allt åt honom giv! (C av Tibell: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 587:4)

Se, kärlet brast, och oljan är utgjuten, Dess doft uppfyller världens sorgehus. Din själ, av himmelsk vällukt lent omfluten, Blir saligt lyft ur jordens stoft och grus. ... Låt kärlet brista, låt dess nardus strömma, Var icke snål, bered din själ till fest. Vad fröjdfullt överdåd! Låt kärlek tömma Sin bästa gärd för själens höge gäst. (N Söderblom: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 72:1-2)


Egna kommentarer och funderingar:

Egypten – och Sodom åt Soar till – var som Herrens trädgård. Nu jämförs (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem med Sodom och Egypten i Upp 11:8. Och vi har tidigare jämfört Betania med Soar (jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 11:17-18). Jämför också Ginzberg (Ginzberg, Louis: The legends of the Jews, Philadelphia 1947, s 82), som säger, att nardus var en krydda som Adam förde ut ur Egypten.

I ett återställelseperspektiv kan vi se hur stanken från de döda paddorna i Egypten – och från den döda kroppen i Betania – förvandlas till en vällukt av nardus i närheten av den döde som hade fått liv. I Lasaros' hus kan vi se hur Egypten, Sodom och Soar upprättas till en plats som Herrens trädgård. Det är värt att beakta att det grekiska ordet för ”lukta” i Joh 11:39 endast förekommer här i NT och i GT endast i 2 Mos 8:10 (Grekiska GT).

Nu har den dyrbara oljan, som rinner från Arons huvud ner på hans skägg, nått Jesu fötter!? Bröders enhet har nått sin fullhet i Jesu gärning och i Hans nya bud att välkomna varandra (jfr Joh 13:34). Jesus är Kristus, Den smorde. Och den hungrige Lasaros (Luk 16:21) får äta sig mätt vid en festmåltid.

“Före sex dagar” är den sjunde dagen, en fullbordans dag. Jfr ”bostaden fullbordades” i vers 3.


Paulus sade till de troende i Korint: ”’Fröjdbringande (nåd)’/tack till Gud, som i kristusen/'den smorde' alltid ’triumferar oss’/’får oss att triumfera’ och genom oss i/på varje plats gör sin kunskaps doft synlig.” (2 Kor 2:14)


Grekiska ord:

deipnon (huvudmåltid) Dan 1:8; Luk 14:16; Joh 12:2 – Dan 1:13,15-16; 5:1(Theod.); Matt 23:6; Mark 6:21; 12:39; Luk 14:12,17,24; 20:46; Joh 13:2,4; 21:20; 1 Kor 11:20-21; Upp 19:9,17.

diakoneô (göra tjänst) Luk 10:40; Joh 12:2 – Matt 4:11; 8:15; 20:28; 25:44; 27:55; Mark 1:13,31; 10:45; 15:41; Luk 4:39; 8:3; 17:8; 22:26-27; Joh 12:26; Apg 6:2; 19:22; Rom 15:25; 2 Kor 3:3; 8:19-20; 1 Tim 3:10,13; 2 Tim 1:18; Filemon v 13; Hebr 6:10; 1 Petr 1:12; 4:10-11.

litra (pund) Joh 12:3 – Joh 19:39. Det här ordet förekommer inte i de icke-johanneiska böckerna i Bibeln. Det enda pundet här i Joh 12:3 har vuxit hundrafalt i Joh 19:39 (jfr Matt 13:8).

nardos (nard) Höga Visan 1:12; 4:13-14; Mark 14:3; Joh 12:3.

osmê (doft) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 6:17; Joh 12:3; 2 Kor 2:14 – Tobit 8:3; 2 Mack 9:9-10,12; 2 Kor 2:16; Ef 5:2; Fil 4:18.

pistikos (förknippad med tro) Mark 14:3; Joh 12:3. Angående översättningen ”förknippad med tro”, jfr probatikos (förknippad med får) i Joh 5:2. Nardusen tillhör en tro, som kan bära hundrafaldig frukt (jfr Joh 19:39). Marias tro är riktad mot Jesus, ett villkor för att bära frukt. Observera också sambandet mellan frukt, offer och Herrens doft av vällukt i 3 Mos 1:13. Jämför vidare med Syr 35:7(10).

polytimos (mycket hedrad) Matt 13:46; 26:7; Joh 12:3 – 1 Petr 1:7.


Ytterligare studier: 2 Mos 29:18; 3 Mos 1:9; 4 Mos 5:18; Höga Visan 1:3-4; Matt 9:26,31; 14:1; 21:17; 26:6-7,12; Mark 11:11; 14:4-5; Luk 4:37; 7:17,36-37,46; 14:33; 22:27; 23:56; Joh 2:13; 11:1-2,43-44,55; 12:20; Upp 1:5; 3:20; 7:17; 9:2-4,8; 15:8; 18:13; 19:3; 21:11.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-15; 2011-09-26; 2014-06-03)

Tillbaka till Start

12:4-5 Men Judas Iskariot, en ut ur/av Hans lärjungar, den som stod i begrepp att ‘ge ... till sidan av’/överlämna Honom, säger: “På grund av vad försåldes inte den här smörjelseoljan (för) trehundra denarer och gavs till utblottade?”

Ord för ord: 12:4 (14 ord i den grekiska texten) säger men Judas '-en Iskariot'/Iskariot en ut-ur '-na lärjungar'/lärjungarna hans, den stående-i-begrepp-att honom ge-till-sidan-av. 12:5 (12 ord i den grekiska texten) på-grund-av vad den-här '-n smörjelseolja'/smörjelseoljan inte försåldes (av/för)-trehundra denarer och gavs (till)-utblottade?


1883: Då sade en af hans lärjungar, Judas Iskariot, Simons son, den som skulle förråda honom: Hvarför har icke denna smörjelse blifvit såld för tre hundra penningar och gifven åt de fattiga?

1541(1703): Då sade en af hans Lärjungar, Judas Simons Ischarioth, som honom förråda skulle: Hwi wardt icke denna smörjelsen såld för trehundrade penningar, och gifwet fattigom?

LT 1974: Men Judas Iskariot, en av lärjungarna – den som skulle förråda honom – sade: ”Den där parfymen var värd en förmögenhet. Man borde ha sålt den och gett pengarna till de fattiga.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) ”Då du öppnar skall du öppna dina händer för din broder, för den behövande och för den som lider brist uppå ’din jord’/’ditt land’.” (5 Mos 15:11b, Grekiska GT)

Assyriers kung ’satte emot’/’lade på’, emot/på Hiskia, Judas kung, trehundra talenter av silvermetall och trettio talenter av guldmetall. Och Hiskia gav honom varje/all silvermetall som fanns i Herrens hus och i kungahusets högar/skatter. … Och han gav (guldmetall) till assyriers kung. (2 Kung 18:14b-15,16b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) ”Den som ger åt utblottade skall inte lida brist.” (Ordsp 28:27a, Grekiska GT)

Herren ’gav ... till sidan av’/överlämnade (Jerusalem) ... ’in i’/i (Babylons kungs) händer. (Dan 1:2a, Grekiska GT)

(Tobit sade till Tobias:) “Till alla de som gör/praktiserar rättfärdigheten, gör/ger allmosa/allmosor ut ur/av 'tingen som börjar/är under åt dig'/’dina ägodelar’ ... Låt ej ditt öga avunda/vägra 'i det att göra dig'/'att du gör' barmhärtighet. (Tobit 4:6b-7a eller 4:7a, BA)

(Tobit sade till sin son:) “Allmosa/allmosor ut ur död frälsar och medger/tillåter inte att komma in i, in i mörkret. En allmosa är en god gåva för alla de som gör/ger den inför den Högstes ögon. (Tobit 4:10-11, BA)

(Den falske prästledaren Jason skickade bort) ... trehundra drachmer av silvermetall ’in i’/’avsett för’ Herakles' offer. (2 Mack 4:19a)

(Jesus, Syraks son, sade: “Den Högste kommer bort med ett budskap om) de ting som tagits (och tas) till sidan av och de ting som skall vara, och avslöjande/'Han avslöjar' undangömda fotspår.” (Syr 42:19)


Den Senare Uppenbarelsen:

De tolv apostlarnas namn är de här: ” ... Judas Iskariot, den som hade ’gett (Jesus) till sidan av’/’överlämnat (Jesus)’. (Matt 10:2b,4a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlarnas rike är liksom * (א*, B) en partihandlare som söker fina pärlor, men/och då han har funnit en mycket värdefull pärla (och) gått bort, har han försålt (och försäljer) alla ting, så många som han (hela tiden) hade, och han köpte den.” (Matt 13:45-46)

Några var (hela tiden), som var irriterade i ’riktning mot’/’fråga om’ sig själva: ”Vad/varför har den här smörjelseoljan blivit/kommit (och blir/kommer) in i fördärvet?” Ty den här smörjelseoljan förmåddes/kunde (hela tiden) försäljas (för) ovanpå/över trehundra denarer och ges åt de utblottade.” (Mark 14:4-5a)

(Jesus) fann ’en (א,*א) plats’/’ett ställe’ var/där det (’hela tiden’/-) var (och hade varit) skrivet: ”En Herrens ande ... har smort mig att komma med ett gott litet budskap till utblottade.” (Luk 4:17b-18a)

(En av lärjungarna stod) i begrepp att (‘ge ... till sidan av’/överlämna Jesus). (Luk 22:23b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus svarade och talade till (א,*א) dem: ”Utvalde Jag inte er, de tolv? Och ut ur/av er är/finns det en förtalare.” Men Han sade/menade (hela tiden) Simons Judas från Karuot (א*), ty den här, som är (א,*א) en ut ur/av de tolv, stod (hela tiden) i begrepp att ’ge Honom till sidan av’/’överlämna Honom’. (Joh 6:70-71)


Hembygdens predikan:

Tiden och pengarna man offrar för Jesu skull är aldrig förspillda, och en sångare understryker detta i orden: ”Allting, hur skönt, skall förgängelsen nå, men vad som gjorts utav kärlek till Jesus äger sitt värde, skall evigt bestå.” Judas, han kritiserade därför att Maria och han värderade så olika, och olikheten bestod bland annat i att de värdesatte Jesus så olika. För Maria var ju Jesus oersättlig, ty han var livet i hennes liv, under det att Judas inte värdesatte Jesus högre än i trettio silverpenningar. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:

Grekiskans ”ptochos” ... åsyftar (inte) den som har begränsat med pengar, utan den som är så fullständigt utblottad att bara tiggeri återstår. (Bo Frid-Jesper Svartvik "Thomasevangeliet" s 211)

När någon fyller 50 år är det tillåtet att ta till vilka överdrifter som helst när man i tal och ton skall hylla jubilaren. Men när det gäller Herren är det ofta lite snålblåst. Som när Judas ondgjorde sig över slöseriet med äkta nardusbalsam. Eller när någon tycker att det kostas på för mycket när en kyrka skall förskönas. Kärleken är slösaktig. Kärleken är överdriven. Kärleken är inte lagom. (Cai Lundberg "Trettondedag jul" s 9; Växjö Stifts Hembygdskalender 1995/96)

I profan grekiska ... betyder ”ptôchos” att man är så fattig att man måste tigga! Medan ”penês” står för relativ fattigdom, står ”ptôchos” för den absoluta fattigdomen, det att vara utarmad och utblottad. Ordet ”ptôchos” är så starkt att man kan fråga sig om det är den mest adekvata beteckningen för allt vad fattigdom heter i NT. Bara på ett enda ställe används termen ”penês”, i 2 Kor. 9:9, i ett skriftcitat från Ps 112:9, där man följer Septuaginta. (Studiebibeln V:822)

Judas Iskariot var den som ville att kostnaden för nardusflaskan skulle ha gått till de fattiga, men det skulle inte ha varit avundsvärt att ha honom till socialkurator. Man har klandrat kristendomen för att den inriktar sig på kärlek till bröderna i första hand, men kärlek börjar hemma, och där man inte visar den mot de närmaste, lär det bli svagt med omsorgen om de fjärmare. ... Man talar ibland om infruset kapital som något ekonomiskt förkastligt. Hur är det med vår kärlek? Är den ett infruset kapital? De enda pengar du har kvar när du dör är de som du gett bort. Dem har du, för att tala med ett västgötskt ordstäv, satt in på ”den rätte banken”. Att ge bort så mycket man kan är att ha verkligt utbyte och verkligt roligt av sina pengar. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 186-187 i kommentar till 1 Joh 3:13-18)

Här (i Glasgow) finns dyrbarheter. Vi ser i ett skyltfönster, att man kan förstöra tiotusen kronor på ett halsband till sin älskade. ... Samtidigt som man ser rikedomen, så kan man också se fattigdomen, men kontrasten är större än i de allra flesta storstäder. (Hilding Fagerberg "Säckpipa och herdelur" s 130)

På grekiska ... beskriver “ptôchos” inte fattigdom för fint folk utan verklig, akut utblottelse. ... I NT är de ”fattiga” de som inser sin egen usla hjälplöshet och rikedomarnas förmögenhet i Guds nåd. (William Barclay ”New Testament Words” s 248-249)

Det var bara att läsa vad Jesus sa, och leva efter det. (Pojken) förstod inte att de måste konstra till det så förfärligt. Stod det inte att man skulle ge allt man hade åt de fattiga? Och gällde det då inte farbror Bergströms egen tjocka pengabörs likaväl som hans brors frimärkssamling och hans egna stenkulor och julklappspengar? Allt skulle vara gemensamt och delas ut. Till Jonssons uppe bakom sågen till exempel. De hade åtta ungar i en fallfärdig liten stuga och dåligt med mat, det kunde pojken se på deras matsäck i skolan. De hade alltid bara potatis mellan brödskivorna. Aldrig smör eller margarin ens. (Margareta Strömstedt "Församlingen under jorden" s 138)

Få samhälleliga dygder har prisats så högt inom traditionell judisk litteratur som filantropin. Här har den judiska anden också gjort en av sina djärvaste och mest nyskapande pionjärinsatser. Den uttänkte välgörenhetens etik och utarbetade dess praktiska tillämpning så tidigt och så effektivt att den med hundratals eller till och med tusentals år föregrep mycket av det moderna socialarbetets teknik och teorier. Detta ovanliga intresse för välgörenheten är till dels en yttring av medlidandet, både den impuls som alla människor kan känna och det medvetna ideal som inskärps och understryks av traditionen. Men det är mer än så. ... Genom sin fattigdom har (den fattige) berövats sin del av denna världens goda. Han är då inte bara någon man bör tycka synd om. Han är en man som förvägrats sina rättigheter, bland dem också rätten till ett tillräckligt livsuppehälle. Något måste vara fel med ett samhälle där en sådan orättvisa existerar. Välgörenheten är därför mer än medlidande; den är en korrigering av samhällets misslyckande. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 73-74)

Bredvid parfymaffären låg en affär, som sålde damkläder. ... De traskade in, först Pippi, sen Tommy och sen Annika. Det första de fick syn på var en mycket fin skyltdocka, klädd i blå sidenklänning. Pippi gick fram till dockan och grep henne hjärtligt i handen. ... Då hände den förfärliga olyckan, att dockans arm lossnade och gled ur sitt sidenfodral, och där stod Pippi med en lång, vit dockarm i handen. ... (Pippi) drog med en flott gest upp ett par gullpengar ur förklädsfickan och slängde fram dem på disken. Expediten blev alldeles stum av häpnad. "Kostar fruntimret mer än så", undrade Pippi. "Nej, visst inte, den kostar inte på långt när så mycket", sa expediten och bugade sig artigt. ... "Jag vill bara ha den här armen, och den tar jag med mig", sa Pippi. "Resten kan du dela ut bland dom fattiga. Ajöss!" (Astrid Lindgren "Pippi Långstrump går ombord" s 19-21)

Den filantropiska verksamheten har varit en hjärteangelägenhet för vår församling (i Stockholm). Vi har alltid sökt tänka på de fattiga och sjuka såväl i vår egen krets som runtomkring. Det egendomliga är, att omsorgen tycks ha varit större för dem, som inte tillhört vår församling, än för våra egna fattiga. Vännerna har tydligen resonerat som så, att människor, som är kristna, sköter sin ekonomi och i allmänhet har möjlighet att reda sig, såframt de inte är sjuka eller på annat sätt urståndsatta att förvärva sitt uppehälle. När offer upptagits för vår egen understödskassa, har dessa blivit mindre, än när insamlingar gjorts för vår räddningsmission. (Lewi Pethrus "Hänryckningens tid" s 251)

Produktionskostnaderna för mina manuskript bli dryga, då jag måste lefva hotell-lif, och resa, derför ... begärde (jag) pengar från Stockholm, men dessa ha ännu icke anländt. Derför lät jag i dag bedja Dig om något ty jag är fullständigt utblottad. (August Strindberg "August Strindbergs brev XII dec 1896-aug 1898" s 31-32; brev 30 dec 1896 till Gustaf Gullberg)

Det var mig en glädje att emottaga bref från en Jönköpingsgosse, som i kärt minne bevarat den gamla fästningen med vallar och "gropar", skådeplatsen för bållspel och andra idrotter. Med sorg tänker jag på väl icke att hon refs, men huru det skedde. Redan före min tid hade vederbörande förstört hennes mest monumentala del: ett porttorn med skulpturer och inskrifter, kupoltak och spira, hvilket torn, om det fått stå qvar på sin plats i den ännu obebygda och för bebygning ej afsedda hamnparken, skulle varit stadens förnämsta prydnad i historiskt och arkitektoniskt afseende. ... Hvad sjelfva fästningen vidkommer, refs hon utan att, såvidt jag vet, något af vederbörande gjordes för att åt minnet rädda huru hon såg ut och huru hon var inrättad. ... En fornminnesvän upptäckte, medan förstörelseverket pågick, stenar med arkitektoniska detaljer och inskrifter, liggande i materialhögarne, och fäste en "bildad" vederbörandes uppmärksamhet på att de borde räddas eller åtminstone aftecknas. När han några dagar efteråt återkom, voro dessa stenar försvunna och hafva icke återfunnits. Någon afteckning af dem var naturligtvis icke tagen. Våra värsta vandaler äro icke bönderna. När de synda göra de det väl oftast af okunnighet. Det fins en annan klass, den småstads-"intelligenta", som syndar vetande, för att spara kassan, och är ordentligt rädd för hvarje början till en samling af fornsaker, emedan det kan sluta med att man får bekosta förvaringsplats åt "skräpet". (Viktor Rydbergs brev III "Brev från Viktor Rydberg 1882-1895" s 34-37; brev 4 dec 1884 till Axel Ramm)

Sparsamheten vid hjälpen åt de fattiga var stor. 1841 beslutades (i Svenarum): "Af qvarlåtenskapen efter aflidne Fattighjonen innehålles nödige persedlar för innehushjonens behof, att på det sättet undvikes både ytterligare inköp av klädförnödenheter och bortförsäljning af det begagnade gamla". ... Den verkliga sparsamheten ger man prov på 1882, då man går tillrätta med "slöseri vid begrafning av fattighjon". Hjonen i fattighuset hade vid begravningar där fått någon extra förplägnad, vilket en del - de flesta - ansågo onödigt. Beslutet blev att all traktering skulle bort, men att bärarna skulle få 50 öre vardera för sitt besvär. Samma ärende behandlades 1881 men då segrade den mera människovänliga delen, och det beslutades att traktering skulle utgå som förut. (Harald Thunander "Något om fattigvården förr ..." s 151)

(General Löwensköld) hade fått ringen av kungen – det fanns bara en kung för honom -, och ringen hade kommit med på porträttet för att visa, att Bengt Löwensköld var honom trogen. ... Kung Karl var en man, som världen aldrig hade sett make till, och den, som hade levat i hans närhet, hade fått erfara, att det fanns skönare och högre ting att kämpa för än denna världens ära och medgång. ... När general (Löwenskölds) kista sattes ner i den murade gravkammaren, som han hade lagat i ordning åt sig på Bro kyrkogård, satt kungaringen kvar på vänstra handens pekfinger. Det var många av de närvarande, som ömkade sig över att en sådan klenod skulle följa död man i graven, ty generalens ring var nästan lika känd och ryktbar som han själv. Man berättade, att det fanns så mycket guld i den, att det kunde ha räckt till att köpa en gård för, och att den röda karneolen, där kungens namnchiffer var ingraverat, inte hade mindre värde. ... Man tyckte nästan, att det var orätt, att den låg där. Den kunde ju ha försålts i främmande land för dyra pengar och skaffat bröd åt mången, som inte hade annat att livnära sig av än halm och bark. ... Ringen låg i tillskruvad kista, i en igenmurad gravkällare, under tunga stenhällar, oåtkomlig för även den djärvaste tjuv, och på det sättet menade man att det måste förbliva till världens sista tid. (Selma Lagerlöf ”Löwensköldska ringen” s 8-9)

Ingen (köttsligt) säker syndare är så i alla måtto ogudaktig, att han icke drifwes till något godt, den ene mer, den andre mindre; den ene till det, den andre till något annat; den ene till barmhertighet emot fattiga, ty han har naturligen ett blödigt och medlidande hjerta; den andre till utwertes rättrådighet i handel och wandel o. s. w. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 205 i kommentar till Luk 19:41)

I äldsta historiska tid hade vården av de fattiga varit en angelägenhet för de fattigas egna släktingar. ... Denna tradition är uppenbar såväl i de danska som de svenska landskapslagarna, enligt vilka man hade rätt till egendomarna efter de släktingar man visade barmhärtighet mot. ... Men under 1100- och 1200-talen steg hela Europas folkmängd kraftigt, så även Nordens. Det gamla systemet blev otillräckligt. Släktingarna klarade inte av att hantera ett växande armodsproblem. Alltså måste de världsliga och kyrkliga myndigheterna träda in. ... Landskapslagarna inskärpte det Gudi behagliga i att härbärgera fattiga. ... Den som visade bort de arma från sitt hus gjorde sig skyldig till brott. ... I stora delar av Sverige anslogs en del av (kyrkans) tionde till fattigvård (fattigtionde). Den institutionella grundvalen för kyrkans omsorg om de behövande var emellertid allmosegivandet och de vårdinrättningar som växte fram kring denna kärna. Genom att låta bygga hus ämnade för dem som inte kunde försörja sig i egna boningar gjorde kyrkans män en stor social insats, som vi blott alltför lätt glömmer när vi studerar deras medeltida historia. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 349-350)

Judarnas fattigdom var rent av föremål för gyckel i de hedniska komedierna: man framställde dem som tiggare, de hade bara en skjorta, de var tvungna att äta johannesbröd. ”Israels flickor är sköna”, suckade en rabbin; ”det är bara synd att de blir så fula av sin fattigdom ...” (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 120)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv är det inte omöjligt att se hur kungen i Judas måste ge trehundra talenter av silvermetall (och trettio talenter av guldmetall) till kungen i Assyrien och hur nu Jesus, judarnas kung (Joh 19:19), ges smörjelseolja för trehundra silverdenarer. I förhållande till vad kungen i Judas gav, är detta ett litet belopp. Men detta ”lilla” belopp är bara en förberedelse till den stora kvantitet, som på Jesu begravningsdag skall ges inte bara Hans fötter utan hela Hans kropp.


Paulus sade till de troende i Galatien: ”(Jakob och Kefas och Johannes bad oss) endast 'för att'/att dra oss till minnes de utblottade, vilket jag detsamma/just det här och/också skyndade mig att göra.” (Gal 2:10)


Grekiska ord:

Iskariôth/Iskariotês (Iskariot) Joh 12:4 – Matt 10:4; 26:14; Mark 3:19; 14:10; Luk 6:16; 22:3; Joh 13:2,26; 14:22.

pipraskô (försälja) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 13:46; Mark 14:5; Joh 12:5 – Ester 7:4; Judit 7:25; 1 Mack 1:15; 2 Mack 5:14; 8:14; 10:21; Salomos Vishet 10:13; Baruk 4:6; Matt 18:25; 26:9; Apg 2:45; 4:34; 5:4; Rom 7:14.

ptôchos (utblottad) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 4:7; Mark 14:5; Luk 4:18; Joh 12:5; Gal 2:10 – Ester 1:20; 9:22; Tobit 2:2-3; Syr 4:1,4,8; 7:32; 10:22-23,30; 13:3,19-20,23; 21:5; 25:2; 26:4; 29:22; 30:14; 31:4; 34:21(25); 35:13(16); 38:19; Jeremias brev v 27; Matt 5:3; 11:5; 19:21; 26:9,11; Mark 10:21; 12:42-43; 14:7; Luk 6:20; 7:22; 14:13,21; 16.20,22; 18:22; 19:8; 21:3; Joh 12:6,8; 13:29; Rom 15:26; 2 Kor 6:10; Gal 4:9; Jak 2:2-3,5-6; Upp 3:17; 13:16.

triakosioi (trehundra) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 4:19; Mark 14:5; Joh 12:5 – Ester 9:15; 1 Mack 8:15; 11:28; 2 Mack 4:8,24; 13:2.


Ytterligare studier: Matt 26:8,15,21,25,47-48; Mark 14:18,20,43; Luk 12:15; 22:4,21-23,47-48; Joh 6:64.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-16; 2011-09-27; 2014-06-04)

Tillbaka till Start

12:6 Men han talade det här, inte eftersom han (hela tiden) brydde sig om med anledning av de utblottade, emellertid/utan eftersom han (hela tiden) var en tjuv, och då han hade förvaringskärlet/penningskrinet, bar han (hela tiden) de ting som kastades (i det).

Ord för ord (21 ord i den grekiska texten): (han)-talade men det-här inte eftersom med-anledning-av de utblottade (hela-tiden)-brydde-sig-om '(till)-honom'/han, emellertid eftersom (en)-tjuv (han)-(hela-tiden)-var och '-et förvaringskärl'/förvaringskärlet havande de-(ting) kastandes bar-(han)-(hela-tiden).


1883: Men detta sade han icke därför, att han vårdade sig om de fattiga, utan därför, att han var en tjuf och hade pungen och tog det, som däri lades.

1541(1703): Det sade han, icke att honom wårdade något om de fattiga; utan förty han war en tjuf, och hade pungen, och bar det gifwet wardt.

LT 1974: Det var egentligen inte de fattiga han brydde sig om, men han hade hand om lärjungarnas kassa och brukade ofta ta pengar ur den för egen räkning.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Israel:) ”Du skall inte stjäla.” (2 Mos 20:15, Grekiska GT)

(Hiskia lät säga till kungen i Assyrien:) ”Vad du – om alltefter omständigheterna - må ’sätta emot/’lägga på’, emot/på mig, skall jag bära.” Och assyriers kung ’satte emot’/’lade på’, emot/på Hiskia, Judas kung, trehundra talenter av silvermetall och trettio talenter av guldmetall. Och Hiskia gav honom varje/all silvermetall som fanns i Herrens hus och i kungahusets högar/skatter. (2 Kung 18:14b-15, Grekiska GT)

Kungen talade (till prästledaren): ”Låt bli/göra ett förvaringskärl och sätta det utanför i en port av/till Herrens hus.” Och låt oss kungöra i Judas och i Jerusalem att bära ’in i’/fram till Herren, helt och hållet som Mose, Guds pojke/tjänare, talade emot Israel i det ödelagda (området). (2 Krön 24:8-9, Grekiska GT).

(Några av Israels söner) parade/förenade sig (med) nationerna och försålde sig till det att göra det onda. (1 Mack 1:15b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En tjuv är tagbar/’att föredra’ eller/’mer än’ den som framhärdar (i) en lögn, men båda kommer att ärva fördärv.” (Syr 20:25)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Många har getts/överlämnats in i fall till ‘fröjdbringande (nåd)’/förmån för guldmetall, och det har blivit deras fördärv.” (Syr 31:6a)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Varje rådgivare ’lyfter ut’/prisar ett/sitt rådslut. Han 'är ... givande'/ger emellertid råd ’in i’/’avsett för’ sig själv. Vakta din själ från/för ett råd och få/skaffa först kunskap om vad hans behov (är) – ty han kommer och/också att råda sig själv – ej någonsin må han kasta dig en arvslott på dig.” (Syr 37:7-8)


Den Senare Uppenbarelsen:

… (Prästledarna) lovade att ge (Judas) silvermetall/pengar. (Mark 14:11a)

(De tolv som var tillsammans med Jesus och många andra) gjorde (hela tiden) tjänst åt Honom (א,* א, A) ut ur/av sina ’ting som börjar under’/ägodelar. (Luk 8:3b)

(Jesus sade till de sjuttio lärjungarna:) ”Bär ej en penningpung.” (Luk 10:4a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till fariseerna): "Alla så många som har kommit * (P45,P75,א*) är tjuvar och rånare. Fåren hörde dem emellertid inte. … Han är löntagare och inte bryr sig om med anledning av fåren.” (Joh 10:8,13b)


Exegeter, evangelister med flera:

(Det grekiska ordet för "förvaringskärl") betecknar en liten ask eller låda, ursprungligen en för munstycket på en flöjt. ... Klart är att (ordet) syftade på en ask gjord av trä eller annat fast material, inte en "påse" eller "penningbörs". (Leon Morris "The Gospel according to John" s 514)

"Mustaschen", som Svente alltfort kallade den egentlige ledaren, och ett par andra i ligan hade långa och hårda straff att vänta. Det hade de gjort skäl för, menade Svente. Det finns väl knappast något skamligare än att lämna ut sitt lands hemligheter till utlänningar för att tjäna en smula kosing. (Walter Olsson "Operation Notskär" s 95)

Jag minns tydligt tre mäns frånfälle. ... Nummer två var en man som var slug som satan: han saknade all uppfattning om människans goda egenskaper men visste så mycket mer om hennes onda egenskaper och svagheter och utnyttjade denna speciella kunskap till att snärja och köpa och muta och hota och förföra folk så att han tillskansade sig stor makt. Han klädde sina motiv i dygdens mantel och jag undrade ofta om han verkligen inte visste att ingenting kan köpa tillbaka en människas kärlek när man har eliminerat hennes egennytta. ... Alla romaner, alla dikter, är byggda på den ständigt pågående kampen mellan gott och ont inom oss själva. Och det förekommer mig som om det onda ideligen måste yngla av sig medan det goda är odödligt. Lasten har alltid ett nytt ansikte medan dygden är det mest vördnadsbjudande som finns. (John Steinbeck "Öster om Eden" s 399-400)

Den judiska polisen (i gettot i Warszawa) hade aldrig varit populär. Medan massor av människor i gettot dog av svält och sjukdomar, vandrade de judiska poliserna omkring, till synes välmående och blev ganska allmänt uppfattade som kollaboratörer. Många ansågs dessutom vara mutkolvar. Men det arbete de tvingats utföra hittills hade ändå huvudsakligen varit begränsat till patrullering och bevakning. Och de var anställda av "Judenrat", det judiska rådet, inte direkt av tyskarna. (Lena Einhorn "Ninas resa - En överlevnadsberättelse" s 88)

Gertrud tvärstannar och säger: "Jävlar, vi har ju ingen brunkräm med oss. ... Brunkräm måste vi ha. Annars känner man sej ju inte säker på nåt sätt." "Vi kan väl sno pengar nånstans", (säger Snus), ... "i kyrkan till exempel." Getrud nickar olustigt. Och tänker på de gånger då hon och Snus plockat kopparpengar i kyrkan. Pengar som de hittat i sakristians sekretär. Som låg bredvid en fulltecknad insamlingslista. En lista till förmån för de underutvecklade länderna. Pengar som församlingsborna skänkt i en garderande gest för att fylla de goda gärningarnas kvot. Som sedan Getrud och Snus köpte tuggummin och tidningar för. (Ann-Charlotte Alverkrans "Snabelros" s 153)

En grå brahman steg skygg i vägen framför Mamud-Khan. Hans lilla huvud stack ur hans ofantligt höga luvas silverfrans, som ur en silverkopp en torr potät. Han steg för altaret, där Schiva satt, och sade brådskande och feberhet: ”Förtörnas, Mamud-Khan, och vräk i natt min kropp för ålarna i templets älv, men säg, vad tänker du där bak ditt bruna änne om människan, då du förnedrar henne så djupt, så gränslöst i dig själv?” ... Då log den grymme Mamud-Khan så hemskt, att alla hans egna män betäckte ögat fort, och i detsamma hörde de hans slägga falla på bilden dovt som på en källarport. Nu sprang, när Schiva brast i tvenne stycken, ur gudens kluvna buk åt alla kanter ett regnbågsfärgat regn av diamanter, safirer, pärlor, myntat guld och smycken. ... De skatter, templet roffat under år från rajahns harem och från kojans vrår, från änkor och föräldralösa, brunno i öppen dag i rövarskarans väg. Som ärtor ur en omstjälpt påse runno de ädla pärlorna på trappans glatta steg. Då log för andra gången Mamud-Khan. Han svarade pagodens grå brahman, som skälvde, så det ringde i de elva små klockor, som med kläppar av rubin han bar längs fålln vid kåpan av muslin: ”När människornas gud är prästens kassaskrin, vad skall jag tro om människorna själva?” (Verner von Heidenstam ”Vad skall jag tro?” s 271-272; 1888)

(Trofast berättade för Kristen:) ”Då jag anlände till foten av berget Svårighet, mötte jag en mycket ålderstigen man, som sporde mig vad jag var och varthän jag ämnade mig. Jag berättade då för honom, att jag var en pilgrim, stadd på vandring till den himmelska staden. Då sade den gamle mannen: ’Du tyckes mig vara en hederlig karl; vill du hålla till godo med att bo under mitt tak för den lön jag vill giva dig?’ Jag frågade honom, vad han hette och var han bodde. Han svarade, att han hette den förste Adam och bodde i staden Bedrägeri. (Ef. 4:22.) Vidare frågade jag honom, vad han hade för yrke och vad lön han ville giva mig. Till detta svarade han, att hans yrke var många fröjder, och såsom lön för min tjänst skulle jag insättas till hans arvtagare. Då sporde jag honom, om vad för slags hus han höll och vad för slags tjänare han hade. Härtill svarade han, att hans hus var försett med alla världens kräsligheter och att hans tjänare voro hans egna avkomlingar. På min fråga huru många han hade, svarade han: endast tre döttrar, Ögonens begärelse, Köttets begärelse och Högfärdigt leverne (1 Joh 2:16), och att jag kunde få gifta mig med dem allesammans, om jag ville det.” (John Bunyan ”Kristens resa” s 76-77)

Om det wore en härlighet, som man såge för ögonen, ack, hwilka förträffliga och tåliga martyrer skulle wi då icke wara. Om någon stode på andra sidan om Elbefloden med en kista full af dukater och sade: den som will wåga det och simmar hitöfwer, honom skall kistan med dukaterna tillhöra; hwilket simmande skulle icke då uppstå hos hwar och en för dukaternas skull, som han såge på stranden. Hwad gör icke en wåghals, till exempel en soldat? Han får fyra gyllen i månaden och kastar sig med spjut och kulor i en säker död. På samma sätt löper och ränner köpmannen werlden igenom och åter tillbaka för gods och penningar skull och wågar derför lif och lem och frågar icke efter, om ett enda stycke af honom blifwer qwar eller ej. Hwad måste man icke lida wid hofwet och innan man wäl kommer dit, om man eljest får den lyckan att komma dit man sträfwar? Så kan man i werlden göra och lida allt för ära, gods och wälde skull; ty allt detta ligger oss för ögonen och är uppenbart. Men här, emedan det icke är uppenbart, så blifwer det för den gamla Adam ganska swårt att tro, det Gud på den yttersta dagen skall gifwa mig en så skön kropp, en ren själ och ett fröjdefullt sinne, och att jag skall blifwa en större herre, än nu någon konung på jorden. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 366 i kommentar till Rom 8:18-23)

(Kärlek till pengar) gjorde Gehasi till en spetälsk i stället för till en lärjunge och profet; detta fördärvade Ananias och hon som var med honom; detta gjorde Judas till en förrädare. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:243)


Sångarna:

En såningsman går där i regn och sol. Den säd som han sår är Guds levande ord. ... En del föll bland törnen. Det kvävdes och dog. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 66:1,2b)

I din helgedom dig möter Mången själ, som, kall och död, Utan känsla af sin nöd, Endast verldens nöjen sköter, Och, då hon sig lycklig ser, Glömmer dig, som lyckan ger. (Ödmann: Psalm 388:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Det är slående att vi i 2 Kung 18:14 (Grekiska GT) har både orden för ”trehundra … silver” och det sällsynta ordet för ”bära”, ord som vi också finner i Joh 12:5-6. Judas bar/’förde bort’ pengar som getts åt Herren och Hans hus.

I NT förekommer det grekiska ordet för ”penningskrin” bara i Joh 12:6 och Joh 13:29. I GT har vi detta ord bara i 2 Krön 24:8-11 (fyra gånger; i en variantläsning också i 2 Sam 6:11). De pengar som förts in till Jesus är pengar till Herren och Hans hus.


Paulus sade till de troende i Korint: ”Vet ni inte, att orättfärdiga inte kommer att ärva (ett) Guds rike? Leds/gå inte vilse! … Tjuvar … kommer inte att ärva (ett) Guds rike.” (1 Kor 6:9-10)

’Varje det ting’/allting i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, köttets begärelse och ögonens begärelse och tillvarons skrävel, är inte ut ur/av Fadern emellertid/utan är ut ur/av utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. (1 Joh 2:16)


Grekiska ord:

glôssokomon (förvaringskärl) 2 Krön 24:8; Joh 12:6 – 2 Krön 24:10-11; Joh 13:29.


Ytterligare studier: 2 Kung 5:19-27; Mark 14:18-19; Luk 12:15; 16:12; Joh 13:29; Apg 5:1-11; Upp 9:21.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-16; 2011-09-28; 2014-06-04)

Tillbaka till Start

12:7-8 Jesus talade så: “Låt henne vara för att hon må hålla/’ta hand om’ den ’in i’/’med syfte på’ Min balsamerings dag. Ty de utblottade har ni alltid i sällskap med er själva, men ni har inte alltid Mig.”

Ord för ord: 12:7 (15 ord i den grekiska texten) talade så '-en Jesus'/Jesus: låt-vara henne, för-att in-i '-en dag'/dagen '-s balsamerings'/balsamerings min (hon)-må-hålla den. 12:8 (12 ord i den grekiska texten) de utblottade ty alltid (ni)-har i-sällskap-med (er)-själva, mig men inte alltid (ni)-har.


1883: Då sade Jesus: Låt henne vara. Hon har förvarat det till min begrafnings dag. Ty de fattiga hafven I alltid bland eder, men mig hafven I icke alltid.

1541(1703): Då sade Jesus: Låt henne blifva; hon hafwer det bewarat tills min begrafwelses dag. Ty I hafwen alltid fattiga när eder; men mig hafwen I icke alltid.

LT 1974: Jesus svarade: ”Kritisera henne inte. Hon gjorde det som en förberedelse för min begravning. Ni kan alltid hjälpa de fattiga, men jag ska inte vara kvar hos er länge till.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Josef befallde sina pojkar/slavar, balsamerarna, att balsamera sin fader (Israel), och balsamerarna balsamerade Israel. (1 Mos 50:2, Grekiska GT)

(Mose sade till Israels folk:) ”En som har brist må inte/förvisso ej utelämna/försvinna från jorden/landet. På grund av det här ålägger jag dig att göra det här ordet som säger: ’Då du öppnar skall du öppna dina händer för din broder, för den behövande och för den som lider brist uppå ’din jord’/’ditt land’.’” (5 Mos 15:11, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

Johannes lärjungar kommer till (Jesus) och säger: ”På grund av vad fastar vi och fariseerna * (א*, B), men Dina lärjungar fastar inte?” Och Jesus talade till dem: ”Inte förmår (väl) brudkammarens söner vara bedrövade emot/’ända fram till’ så lång (tid) som brudgummen är i sällskap med dem? Men det skall komma dagar, när – alltefter omständigheterna - brudgummen må lyftas bort från dem, och då skall de fasta.” (Matt 9:14-15)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”De utblottade har ni alltid i sällskap med er själva, men ni har inte alltid Mig, ty då (kvinnan) hade kastat/hällt den här smörjelseoljan uppå Min kropp, gjorde hon det ’i riktning mot att balsamera Mig’/’i fråga om att lägga Mig i en grift/grav’.” (Matt 26:11-12)

Jesus talade (till några som var där): ”Låt (kvinnan) vara. Vad/varför erbjuder/gör ni henne besvär? Hon har arbetat/gjort en fin gärning i/med Mig. Ty de utblottade har ni alltid i sällskap med er, och när – alltefter omständigheterna – ni må vilja, förmår ni göra väl * (א*). Men Mig har ni inte alltid. Vilket/vad hon hade, gjorde/använde hon. Hon har i förväg tagit/'företagit sig' att parfymera Min kropp ’in i’/’med syfte på’ balsameringen. (Mark 14:6-8)

Då sabbaten hade ‘blivit igenom’/förflutit köpte Maria av Magdala och Jakobs Maria och Salome kryddor, för att då de hade kommit de måtte besmörja (Jesus). … (Men) då de hade kommit ut (med oförrättat ärende), flydde de från minnesgraven. (Mark 16:1,8a)

(Jesus svarade fariseerna och talade:) "Guds rike är inom er/'era gränser'." (Luk 17:21b)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Det er tydeligt at Jesus så på salvingen som en tegnhandling som var en slags innvielse til hans gjerning gjennom lidelse og död. Johannes har ikke med at kvinnene, som kom til graven påskemorgen, kom for å salve hans legene med velluktende oljer, noe vi finner hos to av synoptikerne, Mark 16:1; Luk 24:1. Da ble det ikke bruk for salving. Hans död var tilbakelagt. De som kom til Jesu grav for å vise ham den siste aere fant en tom grav og fikk ikke utfört det de kom for. Salvingen av ham som overvant döden skjedde mens han levde. (Anfin Skaaheim "Johannesevangeliet" s 231-232)

Det första i all gudsfruktan är kärleken till Gud. Den måste få ta sig spontana uttryck. Den kan synas dåraktig och irrationell. I grunden är all kärlek till Gud dårskap för världen. ... Hon smorde honom, så som man gjorde med en död som skulle begravas. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Matteus” i kommentar till Matt 26:6-13)

Drömmarfolket drevs både under livet och in i döden av höga ideal. Dock gäller om samtliga dessa människor vad som står i den muntra visan: "En liten stund vi leva här med mycken möda och stort besvär ... " Dessutom stod följande ord i Johannes evangelium rycken: "Ty de fattiga haven I alltid ibland eder." På ett eller flera vis var de fattiga alla, även de som ägde hemman med stort mantal, dessa som inte gärna körde åt sidan för ägare med mindre mantal vid möte på häradsvägen. (Gunnar Adolfsson "Landskap kring Gonnar" s 15-16)

(I rabbinsk teologi) fanns det två klassifikationer av ”goda gärningar” … de som hänför sig till barmhärtighet, t. ex. begravning; de som hänför sig till rättvisa, t. ex. att ge allmosor. Den förra ansågs mera fullkomlig än den senare. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 449, hänvisar till J Jeremias)

Tusen miljonärer kommer spatserande. Dem hava vi alltid ibland oss, som Skriften sagt. De skiljer sig icke från andra förbipasserande. De är på sin vakt. ... De innehar smedjor och speceriaffärer. Vart korvöre räknar de noga och samvetsgrant. Mitt ibland oss går tusen miljonärer. Det är verkligen sant. ... De är vanligtvis rätt fantasilösa, trista personer. Enbart affärer och sådant begriper de bra. De har alls icke samma glädje av sina miljoner som vi skulle ha. ... O, att de komme på gatan i samlad skara som proletärerna på första maj går i rad! En stor attraktion och en sevärdhet kunde de vara för Stockholms stad. (Alf Henrikson "Varvet kring solen" s 278-279; Tusen miljonärer)

"Fattiga hafven I alltid bland Eder," sade Herren Jesus på sin tid. Jag kan därför ej säga, huru glad och tacksam jag varit, att jag haft litet att röra mig med; ty flera anspråk har gjorts på min kassa och det skulle varit mig omöjligt att af egna medel kunna lämna bistånd. ... Begrafningshjälp har lämnats till en af våra kvinnliga församlingsmedlemmar, som låg på sitt yttersta då jag kom tillbaka. Hon var "en verklig änka". (August Berg "Bref från Yuncheng"; brefvet daterat 1913-01-06; Jönköpings-Posten 1913-02-26; ang. "en verklig änka", jämför 1 Tim 5:9-10)

(Komminister Karl) Palmbergs (i Månsarp) djupa människokärlek öppnade ock hans blick för de fattigas och lidandes hårda kamp för tillvaron. Orättvisorna i det sociala livet plågade honom. (J. Nyrén "Karl Palmberg" s 125)

Kära vänner, bedjen för detta folk (i Kongo)! Bedjen för dessa förstlingsfrukter, att de måtte blifva beståndande. ... De hjärtligaste hälsningar till alla vänner, som i Herren älska de arma. (C.V. Grahn "Kongobref från Kingoyi"; brefvet daterat 1903-01-09; Jönköpings-Posten 1903-02-25)

Svenska kyrkan var inte passiv inför den social misär som rådde på många håll. I samarbete med de borgerliga kommunerna på en rad platser i Sverige kom kyrkan att organisera ett socialt arbete på ett nytt sätt, det så kallade Elberfeldsystemet. ... ... I Elberfeld nära Düsseldorf hade man delat in staden i många små fattigvårdsdistrikt. Varje distrikt hade en frivillig "föreståndare", som vid sidan av sitt vanliga arbete åtog sig ett socialt ansvar för tre eller fyra familjer. Föreståndaren skulle besöka familjerna och tillhandahålla det ekonomiska understöd som fattigvårdsstyrelsen bestämt. ... ... I Sverige introducerades detta (system) av komministern i Malmö S:t Petri församling, Ludvig Frick-Meijer (1850-1919; senare kyrkoherde i Håslöv). På 1880-talet gjorde han studieresor på kontinenten för att hämta impulser till de sociala frågornas lösning. I sin bok "Väl ordnad fattigvård" (1889) och flera andra skrifter lade han fram det han funnit. En viktig dimension var frivilligheten, som skulle ge verksamheten en diakonal funktion och förhindra att den byråkratiserades. "Hjälp till självhjälp" var parollen. Eberfeldsystemet infördes och tillämpades i Sverige några år kring sekelskiftet 1900 i större eller mindre utsträckning på en rad orter, inte bara Malmö, utan också Gävle, Uppsala, Lund, Linköping, Sundsvall, Västervik, Växjö, Ystad samt Falkenberg och Skrea och i Torsby i Värmland. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 178)

Vintern (1894) har (i Cambridge Port strax utanför Boston i U.S.A.) varit svår i flera avseenden: kylan har varit sträng och arbetslösheten stor. Visserligen har (emigranten Viktor Hellqvist från Hovslätt) själv haft arbete hela vintern, men fabriken har endast kunnat sysselsätta en tredjedel av den normala arbetsstyrkan och det på en reducerad arbetstid till 8 timmar om dagen. Fackföreningen på fabriken har med sina blygsamma resurser fått försöka hjälpa de permitterade, och inom den svenska baptistförsamlingen har man samlat in omkring 200 dollar för de hårdast drabbade. (Erland Engdahl "Emigrationen" s 110)

Natten mellan den 6 och 7 november (1632) fördes vid fackelsken hjältekonungen (Gustav II Adolfs) döda kropp i en ammunitionsvagn till byn Meuchen bakom svenska slagordningen och insattes i kyrkan. ... Från Meuchen fördes Gustav Adolfs lik till Weissenfels, där det i strid mot hans i livstiden uttalade önskan blev balsamerat. ... (Vid) midsommartiden 1634 ... kunde (liket) nedsättas i det gravkor i Riddarholmskyrkan, som Gustav Adolf i livstiden själv förordnat åt sig. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1611-1660" s 171-173; Hjältens sista färd)

Ofta kunde prästen kallas till en dödsbädd för att höra den döendes sista bikt, då någon botgöring naturligtvis inte var möjlig. Prästen bar också med sig en invigd "hostia" (nattvardsbröd) och gav kommunionen. Det ansågs vara en god gärning att följa med prästen på besöket och omge den döende med böner, så det kunde bli en liten procession av sockenbor. Främst gick klockaren med ett ljus och en klocka för att ange vad som var på gång. Prästen gav kommunionen och smorde den döendes ögon, öron, läppar, näsa, händer och fötter med invigd olja (oleum infirmorum). Denna smörjelse räknades till de sju sakramenten och syftade egentligen till den sjuka människans tillfrisknande, men under senmedeltiden hade den först och främst blivit en dödsförberedelse ("sista smörjelsen"). (Per Beskow "Gudstjänstliv i en medeltida kyrka" s 240)

En tiondel (i staden) består av rika och en tiondel av de fattiga som inte har någonting alls, och resten av det mellersta slaget. ... Inte desto mindre, fastän det finns så många som skulle kunna föda de hungriga, så går många hungriga till att sova, inte på grund av att de som har inte med lätthet skulle kunna undsätta dem utan på grund av deras grymhet och omänsklighet. ... Se på hur många änkor (kyrkan) undsätter varje dag, hur många jungfrur, ty listan på dem har faktiskt redan nått antalet av tre tusen. Tillsammans med dessa undsätter hon dem som bor i fängelset, de sjuka i härbärgen för karavaner; de friska, de som är borta från sitt hem, de som är lemlästade till sina kroppar, de som väntar uppå altaret; och med avseende på mat och kläder de som tillfälligtvis kommer varje dag, och hennes tillgångar minskar inte i något avseende. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:407)

Församlingarna storlek gjorde det snart svårt att hålla gemenskapsmåltider såsom under den första tiden, och agaperna blefvo därför omvandlade till offentliga måltider, som en och annan medlem af församlingen gaf för de fattiga. Men dessa fattigbespisningar voro blott ett matt återsken af de gamla kärleksmåltiderna. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 239-240; Församlingslifvet under friförsamlingstiden)

Av detta skäl fann sig Herren i att smörjelsen hälldes ut på Hans huvud, att Hans kyrka skulle kunna andas ut odödlighet. Ty (Skriften) säger: ”Ditt namn är som uthälld smörjelse; därför har de unga kvinnorna älskat Dig. De har dragit Dig; vid lukten av Dina smörjelser skall vi skynda efter Dig.” (jfr Höga Visan 1:3-4) (Ignatius, The Ante-Nicene Fathers Vol I s 56)


Att fortsätta med:

På Internet ger rörelsen faktiskt en rad uppgifter om vad som idag utmärker medlemmarna. ... Det finns ingen arbetslöshet bland "Brethren"! ... "Bröderna" tar hand om gamla och sjuka trosfränder även i de fall de inte är nära släktingar. ... Tilläggas kan, att giftermål inom kretsen av trosfränder numera ofta sker över nationsgränserna. (Gunnar Hillerdal "Plymouthbröderna - En annorlunda gren av kristenheten" s 112-113)

Att (Zmejevka vid Dnjepr) är en vacker trakt bevisas av att det litet uppströms floden, i det som idag (år 2004) heter Krasnyj Majak, ligger ett rysk-ortodoxt kloster. ... Klostret grundades ungefär samtidigt som svenskarna anlände (till Gammelsvenskby) på 1700-talet. ... Klostret betydde en gång en hel del för sina grannar, svenskarna. I tider av jordbrist erbjöds de att till en billig penning arrendera den jord de behövde. När missväxten drabbade trakten fick de till och med sina arrenden efterskänkta. (Karl-Erik Tysk "Skymningsland - Ljusglimtar från Gammalsvenskby" s 11)

Det är en religiös plikt för muslimen att ge en del av sin inkomst som allmosor till de fattiga och som bidrag till församlingens behov. Detta är ett uttryck för tanken att människan endast är förvaltare av de tillgångar, som Gud ställer till hennes förfogande. Offret skall bestå av pengar, boskap och gröda enligt ganska invecklade regler. Av den kontanta inkomsten skall minst 2,5 (procent) ges som offer. Många iakttar seden att under fastan skänka minst en hel dagsförtjänst till de fattiga. I islamska länder anses tiggeri legitimt då det ger muslimen möjlighet att uppfylla plikten att ge allmosor. Offret föreskrivs i (Koranen) sura 9:60: "Offergåvorna är avsedda enbart för de fattiga och nödställda och för dem som har hand om insamlandet av dem och för att vinna hjärtan och för att friköpa människor ur fångenskap och slaveri och för att lätta de skuldtyngdas bördor och för kampen för Guds sak och för vandringsmannen. Detta har Gud föreskrivit." (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 129)

Att aldrig stanna upp och säga ja eller nej utifrån sitt eget inre blir i längden slitsamt. Livet är skört. Jesu ord till Maria i berättelsen om de tre syskonen Marta, Maria och Lasaros, har hjälpt mig mycket. Det står i Johannesevangeliets kapitel 12 om en middagsbjudning där Maria handlar tvärtemot all förväntan. Hon tar en hel flaska nardusbalsam och häller ut den över Jesu fötter. Vilket slöseri! Rösterna är starka och irriterade, men Jesu ord bryter igenom all denna frustration. Han säger: "Låt henne vara." Hon vägrar anpassa sig, för stunden med Jesus är viktigare just då. Maria prioriterar utifrån sin inre övertygelse trots andras protester. Livet är skört och dagarna räknade. All anpassning efter andras röster och förväntan skapar frustration i det inre. Är det värt det? Inte i mitt liv. Men modet sviker ofta. ... Man önskar att någon ska säga rätt in i ens livssituation de ord som skapar utrymme igen: "Låt henne vara." (Britta Hermansson "Yttre tryck och inre vila - En bok om att hitta balansen" s 39-40; Frustration)

Från början har man haft som målsättning att sjukhuset (i Gamboula, Centralafrikanska Republiken) skulle vara självbärande. Patienterna betalar en liten summa för undersökningen. Avgiften för medicinen motsvarar vad patienten skulle få betala i de små privata apoteken som finns i kvarteren och på marknaderna. Genom att sjukhuset köper mediciner i storförpackning kan man göra en vinst som räcker till att betala 90% av sjukhusets kostnader för personal, material och mediciner. För de fattiga finns en särskild fattigkassa som kan gå in och betala för de som inte har pengar. (Roland Andersson "Centre Medical" s 122-123)

Jag fick hjälp (i Pointe-Noire) i form av mat och kläder från vänner, från gamla elever och från syskon i tron. Allt som jag har på mig idag är sånt som jag fått av andra. (Jeanette Nbouka "'Det materiella är inte bestående'" s 32)

I förväg smörjer Maria Jesu kropp såsom en tillredelse till hans begravning. Efteråt blir det uppenbart att hon i sin intuitiva kärlek finner det exakt rätta ögonblicket för vad som ska göras. När det är dags för den traditionella smörjelsen går andra kvinnor till graven. Men då finns inte längre någon kropp att övergjuta med kärleksfulla omsorger, " ... mig har ni inte alltid". (Margareta Melin "Vara den jag är" s 22)

De vitas okunnighet om de fattiga folkens verkliga villkor beror på att deras teologiska tolkning sker uppifrån, från en ekonomisk och kulturell maktposition. ... Evangeliets innebörd blir ofta särskilt tydlig, när människor i förtryck och fattigdom tar emot det och låter det bli en realitet i deras liv. Den rika världens kristna behöver alltså upptäcka sina fattiga syskon, främst på det södra halvklotet. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 49)

Till vår förvåning finns det ... även i rika länder stora grupper som lider under direkt materiell fattigdom. Världens rikaste demokrati, USA, har t ex inom sina egna gränser många miljoner fattiga som kämpar med arbetslöshet, svält och analfabetism, och Storbritannien har blivit ett land med allt fler fattiga och med växande klassmotsättningar. Även välfärdslandet Sverige har grupper av materiellt underprivilegierade ... kulturellt fattiga ... socialt fattiga ... politiskt fattiga. ... Den samhälleliga dimensionen i människosynen träder tillbaka för den individualistiska. Man kan jämföra denna kulturstämning med det internationella, sociala och politiska engagemang som präglade västvärlden åren kring 1968 och man kan beklaga den nya individualismen. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 50-51,54)

Domens dag är Kristus Konungens dag, då rättvisa skall skipas. ... Det betyder att de fattiga och förtryckta, de plågade och förföljda äntligen skall upprättas. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 204)

Det är viktigt att Guds rike omsättes i kärlekens och rättvisans gärningar för de fattiga och förtryckta på vår jord. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 212)

Jesus erkänner i Marias handling kärlekens profetiska exakthet: hon har smort mig till min begravning, säger han. Man hann faktiskt inte smörja Jesu kropp efter korsfästelsen därför att sabbaten började. Kvinnorna som kom till graven efteråt med olja och kryddor, kom för sent – han var inte längre där. (Ylva Eggehorn ”Språk för en vuxen tro” s 39)

Judarnas ”balsamering” förhindrade inte förruttnelse. De lade endast välluktande kryddörter kring den döde. (Studiebibeln II.611)

Pingstförsamlingarnas Pensionsstiftelse, bildad 1976, har till uppgift att sörja för tilläggspension för Pingströrelsens anställda, i huvudsak pastorer. (Kent Cramnell "Pingstförsamlingarnas pensionsstiftelse" s 156)

Nyheten i detta ögonblick i de brittiska rasmotsättningarnas historia är att Notting Hill, som en gang var Storbritanniens våldsamma brännpunkt, har kylt ner dessa motsättningar, trots ännu undermåliga levnadsvillkor och trots (den kontroversielle konservativa parlamentsledamoten) Enoch Powell. Notting Hill - en osannolik plats för fredlig samexistens - har sedan lång tid varit ett de förtrycktas slagfält och tillhåll. ... För femton år sedan bröt den första vågen av samväldesimmigranter - mest västindier - fram på Notting Hill. ... Notting Hill är ännu (år 1968) inget paradis. ... Ändå, med tanke på allt dess elände, all dess apati och strid, så har Notting Hill tagit sig upp sedan 1958. ... Sociala organ har hjälpt till En grupp metodistpastorer har fört samman människor genom "Notting Hill Social Council". Frivilliga, under en skotte George Clarks kampanjledning, har satt igång med "Notting Hill Project and Community Workshop", och har verkat för att finna arbeten åt immigranter, stänga av gator för barnens lek, sänka räntor och pressa husägare till att förbättra boendet. Men till största delen är det folket som har gjort det. (Robin Espinosa "Cool news from Notting Hill" s 36-39)

Det är förnämligast lågkaster och kastlösa som beröres av (Örebromissionens) missionsarbete (i Indien). Det är faktiskt lättast att vinna dessa för kristendomen. Och det är inte så underligt. För många av dessa lågkastmänniskor betyder det, att de för första gången möter kärlek och förståelse och får en människovärdig behandling. (Yngve Ydreborg "Indien - Ett stort land och ett stort folk" s 125)

"Har jag inte rösträtt här i årsmötet? Min son har betalat in sex rupier till församlingskassan under det gångna året." - "Nej, enligt reglerna må Du själv ha betalat in minst tre rupier för att få rösträtt." - "Något sådant är fullständigt fel! Fullständigt obibliskt!" - "Varför ska du bråka så om Din rösträtt? Betala blott in de tre rupierna (underförstått: Du kan lätt), och Du får rösta! - Men är det skäligt att bestämma över vad andra har givit, när man själv inte bidragit något?" (Josef Selin "Axplock från församlingslivet i Indien" s 88; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1961)

Indien är fattigt. ... Förenta Nationerna, USA och västerlandet har satsat väldiga belopp i Indien, men behoven är inte till närmelsevis fyllda. ... Inga materiella framsteg, inga politiska eller sociala reformer, varken teknik, vetenskap eller genialiska och gigantiska fem-, tio- och femtioårsplaner kan fylla de övermänskligt stora behoven: Endast Kristus kan! Endast Han kan bringa försoning mellan dödsfienderna muhammedaner och hinduer. (Vad hjälper den utländska kapitalhjälpen så länge hälften av Nationalregeringens ordinarie budgetinkomster går till det stillastående kriget i Kashmir?) Endast Han kan riva ner kastbarriärerna och lägga grunden till sann jämlikhet och broderskap mellan den högmodiga högkastadeln och de föraktade kastlösa - mellan de hänsynslösa rika och de svältande fattiga. (Vad hjälper lagstiftning och "de kastlösas dag" så länge kasteländet är grundat på religionens heligaste stadgar och bud?) Endast Han kan avskaffa korruptionen, mutsystemet och svarta börsen, varunder de fattiga och okunniga massorna lida. (Vad hjälper regeringstillsatta anti-mutkampanjer och anti-korruptionskommittéer, så länge dessas ledare ta de största mutorna?) (Peter Oscarsson "Indien, behoven och möjligheternas land" s 50-51; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

När (ålderdomshemmet i Svenarum) sedan 1957 eldhärjades och man hade samhörighet med Vrigstad flyttades de gamla till Göransgården där. Nu står Furugården i Vaggeryd öppet även för våra kära gamlingar från Svenarum, där de åtnjuter god vård och kärleksfull behandling. Den bibliska sentensen, "De fattiga hafven I alltid bland Eder", är kvar som realitet men har fått en djupare dimension. (Albert Granmo "Socknen Svenarum" s 177)

I Amerika hyser folk innerst stor generositet mot alla som är sämre lottade - där finns sympati för och solidaritet med "the underdog". Detta har sina rötter i Amerikas unika materiella och andliga historia. Jag tror att man missuppfattar viktiga inslag i amerikanernas beteende, inrikes och genemot utlandet, om man inte skönjer detta drag. Omsorgen om de olyckliga är dessvärre inte lika stark bland de andra folken inom den sjättedel av den icke-sovjetiska världen, som är välbeställd och ekonomiskt progressiv. (Gunnar Myrdal "Planhushållning i välfärdsstaten" s 216)

Som en av de mindre orsakerna till varför folk från de lägre klasserna (i Indien) har blivit kristna framför folk från de högre klasserna kan vi nämna den frihet från religion och sociala hinder som dessa människor kan ha och den lätthet med vilken de kan ta till sig nya sanningar. De har inte haft något att förlora utan allt att vinna på att bli kristna. Många har blivit kristna av sanningskärlek och för att tillfredsställa sina själars andliga behov och längtan. Men några har helt enkelt behov att höja sig själva i social ställning och få del av fördelarna med den undervisning som erbjuds deras barn av missionen och andra och utan att tänka på någon särskild mening har de förenat sig med sina vänner utan något särskilt syfte. De har alltså påverkats av olika motiv. Trots alla de olika bevekelsegrunder genom vilka de kan ha kommit i kontakt med kristendomen har vi sett många av dem omvandlas till nya skapelser i Kristus Jesus. (Frank B. Rehnstrom "An Outline of Missionary Enterprise in India, Nepal & Pakistan" s 16)

Den katastrof, som drabbat en del av Greklands folk, är fruktansvärd. Deras samhällen sjunker i jorden och i havet och skador åstadkommes på människor och egendom, som ännu inte tillnärmelsevis kunnat överblickas. ... Vi känner, att inför den stora nöd som här gör sig gällande kan ingen stå overksam. Därför har Dagen i samarbete med Röda korset tagit initiativet till den snabbhjälp som i ett sådant fall som detta absolut måste till. Det gäller då i första hand penningar till den sjukvård, som är nödvändig för alla i katastrofen skadade människor. ... De troende, som har sina pågående insamlingar för den egna församlingens behov eller för den yttre missionen, kanske kan anse sig därigenom förhindrade att deltaga i en sådan insamling som denna. Ett behov som detta har dock rätt att skjuta alla andra behov åt sidan. Då en människa är i livsfara, kan ingen förut åtagen uppgift få hindra oss att gripa in till den nödställdes hjälp. ... Låt oss som församlingar och enskilda nu omedelbart ta ett krafttag, för att denna Dagens Greklands-insamling må bli stor och effektiv, och att den således i så stor utsträckning som möjligt må kunna lindra nöden bland befolkningen på de hemsökta öarna i Joniska havet. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 344-345; ledare i tidningen Dagen den 29 augusti 1953)

Vi har ... sett, hur samhället håller på att övertaga mycket av kristendomens yttre apparat - hjälpverksamhet, sjukvård, barnavård, ålderdomsvård o.s.v. - men utan det kristna innehållet och befriad från de kristna motiven. Då är man inne i den process, som blivit kallad sekularisering eller förvärldsligande. ... Vi bugar oss inför guden Människan, hon som med egna resurser lyckats komma så långt på vägen mot fulländningen. Leve Människan! Leve oss själva! Hurra vad vi är bra! Vi klarar oss utan både Gud och kyrkan. Numera sköter Staten om det, som kyrkan förr hade hand om, sjukhus, vård om barn, åldringar och fattiga. Den moderna sociala välfärdsstaten vill försöka göra kristendomen onödig, "klassa ut" den. Allt detta låter bestickande. Men har världen verkligen blivit bättre? Två världskrig på ett kvarts sekel. Över sex miljoner judar mördade genom "dödshjälpen" och i gaskamrarna. Ständigt krigshot. Ja, men då har ju kristendomen ändå misslyckats? Den är vägd på en våg och befunnen för lätt. Det är inte kristendomen, som misslyckats. Den har inte prövats på allvar. Den har ännu inte fått sin chans. Det är gudlösheten, som misslyckats. Den har visat sig inkompetent att reda upp förhållandena i världen. (Thorvald Källstad "Är kristendomen modern? s 9-10,35-36)

Pingstfolket i Sverige har under senare år samarbetat dels med Röda korset och dels med Rädda barnen. Samarbetet har varit det bästa tänkbara. De stora penningsummor och kvantiteter av kläder och matvaror som insamlats har visat att egna insamlingar är ett klokt tillvägagångssätt. Den personliga kontakten med den rörelse man tillhör och tillfället att ge sina bidrag till de nödställda just genom densamma är en faktor som är värd att räkna med i den nu pågående hjälpverksamheten. Den skakande skildring i gårdagens nummer av Dagen, som berörde förhållanden i Mellaneuropa just nu, utgör en ny mäktig appell till alla och envar att inte tröttna på nödropen från barn och äldre i Europas sönderbombade och utplundrade städer och byar. Filadelfiaförsamlingens i Stockholm efterkrigshjälp mottar alltfort tacksam gåvor och penningar och kläder. Det är ett hjälporgan som vem som helst med förtroende kan vända sig till och anförtro sina gåvor. De skriande behov som just nu gör sig gällande är i och för sig den mäktigaste uppfordran som kan givas vårt folk att understödja det frysande och svältande Europa. ("Lewi Pethrus som ledargestalt" s 344; ledare i tidningen Dagen den 22 januari 1948)

De kristna offrar villigt hundratals tusen kronor av sina knappt tilltagna inkomster för nödens avhjälpande medan andra lägger ner sina pengar på sprit och nöjen. De offrar sin dyrbara fritid till att sy kläder åt de nakna i krigshärjade länder medan andra dansar och går på bio och teater. Det är nu dessa offrande och arbetande människor som hånas, medan de supande och nöjeslystna prisas och framställes som exempel. ... Vi ställer oss här på syföreningarnas sida. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 225; ledare i tidningen Dagen den 24 oktober 1946)

Det sitter på tåget en gammal man, med samspråk görs resan kort. - Det har gjort mig så ledsen, säger han, att Per Albin skulle gå bort. När han först slog sig ner bredvid konungens tron så tog arbetslösheten slut. Det är han som har ordnat min folkpension som jag skrivit och bett att få ut. ... Så tänk vilket storverk Per Albin styrt om, det var synd att det gick som det gick. - Så talar på tåget en äldre person tills han - sant fastän svårt att tro - stiger av vid en liten lantlig station som heter Folkabo. (Alf Henrikson "Glam" s 169; Svenska fattigdomen; dikt skriven 1946)

Vi vet ju, att det i kommunistiska kretsar förekommit och väl ännu förekommer en utpräglad kristendomsfientlighet. Man har på detta håll med orätt hävdat, att kristendomen skulle vara fientlig mot sociala reformer, vilket är så oriktigt som det någonsin kan vara. Kristus och Hans sanna efterträdare har alltid varit det fattigas vänner. Men genom att arbetarrörelsen i Sverige från början gått i fritänkeriets tecken, har många, som gillat de sociala reformkraven känt sig främmande för rörelsen i fråga. Förhållandet har ju varit ett helt annat exempelvis i England. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 301; ledare i tidningen Dagen den 21 januari 1946)

"Polinka fick arbete på posten", (sade Frosja), "hennes lön är det inte mycket bevänt med, men vad ska man med pengar till? Jag tog'na med mej hem, öppnade källaren åt henne - och sa: tag för er bara av potatisen och surkålen, och för rummet behöver jag inte heller ha nåt betalt. Dom fattiga tycker jag alltid synd om, Valjusja, men med den rike har jag inget förbarmande!" (Alexander Solsjenitsyn "Ett möte på Kretjetovka-stationen" s 14-15; Ryssland under andra världskriget)

Det år dagarna fore jul för några decennier sedan (1930-talet?). ... Den unge förkunnaren år ute på vandring. Även för honom hopas uppgifterna då julen nalkas. Många hem våntar på hans besök. Som vanligt har missionsvånnerna samlat in en summa pengar, som skall komma de sjuka och behövande till del vid julen. I de många hemmen, som får besök, blir glådjen stor över den lilla kårleksgåvan. Samtalet och bönestunden under besöket uppskattas stundom mer ån sjålva gåvan. (Carl Wilson "Lyckans våg" s 23)

Vi gick till (Masthuggs)kyrkan i solig blåst. ... Klingner började predika. Han sade en massa vackert om Kristus. Jag höll med honom. ... Jag hade varit hemma hos Klingner två gånger och sålt jultidningar. ... (Han) var mycket generös och populär långt utanför sitt revir. Hans hjärta stod alltid på vid gavel för de fattige. Men hans händer var otäckt hårda, och de som skakat hand med honom gjorde sällan om det. (Eric S. Alexandersson "Heja Masthugget" s 81-83; 1930-talets Göteborg)

När jag tänker på det öde, som väntar fattiga gamla kvinnor, av vilka så många inte har någon, som sköter om dem, och vilka ingenting har att leva av vid slutet av sina liv, är jag glad att ha fått deltaga vid uppbyggandet av det system med pensioner och försäkringar, vars make intet annat land kan uppvisa och vilket alldeles särskilt är till hjälp för dessa gamla. (Winston Churchill "Min ungdom" s 85)

Speciellt minns jag ett fullmäktigesammanträde i Nederluleå socken. Jag satt själv vid pressbordet för att referera sammanträdet för (tidningen) Norrskensflamman. Och därifrån övervakade jag att allting gick programenligt i den arbetslöshetsdemonstration som infann sig under sammanträdet, och vilken jag själv hade organiserat. Sedan de arbetslösas talesman skildrat nödläget och framlagt sina yrkanden, reste sig socknens kontraktsprost och meddelade att det fanns en hjälpfond, som han förvaltade, och vilken han ställde till fullmäktiges förfogande för att bespringa de arbetslösa. Men i Norrskensflammans referat blev det givetvis "en seger för de arbetslösas uppvaktning". (Björn Hallström "Jag trodde på Stalin" s 47; 1920-talet?)

Om själva (fars och mors) bröllop finns inte många uppgifter bevarade. ... Gamle kyrkoherden Ludvig Bergdahl, Arons konfirmationspräst, vigde dem och fick 5 kr för besväret. Traditionen krävde att man vid bröllopet dessutom skulle skänka en allmosa "till de fattiga i kyrkan"; 2 kronor avsattes därtill. (Josef Rydén "Fliten och fromheten" s 59)

Min far gav alltid bort pengar, säger min mor. Vem gav han pengar till? Ibland rentav till sina patienter, påstår hon, men framför allt till sin släkt. De var ju fattiga allihop. Mina tyska bekanta säger: Alla judar hade pengar, de var välbärgade. Utom de fattiga. Som mina väninnor i New York. Som min fars syskon. Som mina klasskamrater efter det att de välbärgade judarna hade utvandrat till länder där socialdarwininismen hade lämnat spår efter sig och den rike juden alltid var den bättre juden. ... Hur kommer det sig att jag under hela mitt liv känt så många fattiga judar när det lär finnas så många rika? (Ruth Klüger "Leva vidare" s 32-33)

Här ordnas en jättelik hjälpsoaré med tal och försäljning av kakor och thé. Här tigga vi mynt för vår stora idé och skramla ihop en miljon. Här rädda vi negrernas hedniska själ. När stockholmbefolkningen svälter ihjäl, då skickar föreningen "Bushmännens Väl" sitt offer till Kongos mission. ... ... Nu sjunker junis sammetsmjuka natt, och skuggan tätnar över Vätterns sjö. Där leker himlens sista rodnad matt, och vattnets strimmor blekna bort och dö. Mitt hångrin dog som dyningsskvalpets ljud. I kvällningsljuset tror jag på dig, Gud! ... Satt jag och såg, hur junimånen blänkte, och aftonstjärnan blinkade och brann, jag såg mot sommarskyarna och tänkte: Si, Store Ande, jag är blott en man. Har du plats bland dina himlars gärden för än ett liv från en atom av världen? (Alf Henrikson "Tjuvgods" s 96,99; Hugskott - Till Agne Hamrin)

I Förenta Staterna är det sociala arbetet ingen hela samhällets angelägenhet i samma grad, som vad fallet är i vårt land. Fattigvård och sjukvård, som här i Sverige i stort sett ombestyres och bekostas av kommuner, landsting och staten, är i Amerika byggt mera på den frivilliga barmhärtighetens grund. Detta gör, att alla kyrkosamfund bedriva socialt arbete i någon form. Katolska kyrkan bedriver en storartad social verksamhet. Jag såg flera av dess sjukhus som i storlek och komfort voro fullt jämförliga med de av stat och landsting i vårt land upprättade. Lutherska kyrkan hade också stora anläggningar för detta ändamål. Jag var i tillfälle se en av dessa, som var nybyggd och synnerligen vacker och tilltalande. Den innehöll, om jag blev rätt underrättad, både sjukhus, ålderdomshem och barnhem. Den bar det bibliska namnet Betfage och låg vid staden Axtell i Nebraska. ... Österns Missionsförening (som tillhör Svenska Evangeliska Missionsförbundet) ... har ett ganska nytt men livskraftigt Ålderdomshem i Newyork. ... Om någon behövde komma in på hemmet och själv icke kunde åstadkomma (att betala vistelsen), så samlade (dennes) vänner ihop summan, eller också tog anstalten själv initiativ till insamlingen, så att den behövande kunde få komma in. (O. Johansson "Bland missionsvänner i Amerika" s 588-589; Missionsförbundet n:r 35 den 28 augusti 1924)

Kvinnorna i de olika samfundens syföreningar hade (under ifrågavarande tidsperiod 1910-1932) förmodligen en större kunskap om förhållandena i Afrika och Asien än de flesta andra grupper i samhället. Men syföreningarna höll också fast vid en av sina ursprungliga inriktningar: diakonala insatser i det egna närsamhället. Antingen kunde man producera kläder för utdelning eller textilier och handarbeten som såldes på basarer och auktioner. Pengarna kunde användas för direkt utdelning eller för köp av mat, hjälp till hyror, sjukvård etc. I lokalsamhället blev detta ett viktigt komplement till samhällets fattig- och socialvård. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 67)

I oktober 1919 antas modernt fattigvårdsreglemente. Oavsett anmälan skett, skall fattigvårdsstyrelsen tillse att vård beredes den, som är i behov därav inom socknen. Understöd skall lämnas så, att utväg beredes den behövande där så är möjligt att för framtiden själv försörja sig och de sina. Understödstagare, som ej försörjas i hemmet eller genom utackordering, intagas å ålderdomshemmet, vårdhemmet. Män och kvinnor beredas bostad i skilda rum. Dock böra äkta makar, där så ske kan, få bo tillsammans för sig. 1924 i oktober beslöts (i Sandseryd) att ett nytt ålderdomshem skulle byggas vid Hulan. (Hjalmar Bjurulf "Sandseryd - En smålandssockens krönika genom 200 år" s 213-214)

Bortauktionering av understödstagarna ... gick så till, att de fattiga utbjödos på offentlig auktion till den minstbjudande. Denna fruktansvärda handel med människor har många gånger skildrats i press och litteratur. För oss (år 1939) förefaller det obegripligt, hur föga folk i allmänhet reagerade. Vid 1891 års riksdag yrkade en motionär, att auktionering skulle förbjudas, men fann ringa gensvar. Visserligen ansåg riksdagen det anstötligt, att fattighjonen - vare sig barn eller andra - vore närvarande vid auktionen, men mot sådant borde man icke lagstifta utan söka bekämpa på upplysningens väg. Att förbjuda själva auktionsförfarandet skulle innebära ett ingrepp i kommunernas rätt att sköta sin fattigvårdsplikt på ett billigt sätt, något som icke ansågs kunna ifrågakomma! Först genom 1918 års lag förbjöds auktionsförfarandet. (Karl J. Höjer "Den sociala hjälpverksamheten" s 128)

I detta Traktatsällskap (Jehovas Vittnen), där (modern och hennes dotter) hamnat, gives ej tröst och hursvalelse för (fattiga) fabrikssömmerskor. Blott torra bokstäver, som de söker bita i med sina gula hörntänder. (Ragnar Thoursie "Ditt ord är ljus" s 142)

"Människan hade ju fått sådana behover nuförtiden", sade August. "Förr åtnöjde sig de fattige med sill och bröd och vatten. Men nu skulle de fattige också ha kaffe och socker och fläsk och sirap och snus - det var annat det! Tjugu kronor på posten vareveliga månad så länge han levde - det var sannerligen inte kattskit, det! Sedan folkpermissionen började, hade han inte varit utan snus i dosan en enda dag. Förut gick han snuslös långa veckor, så att han till slut nästan började tvivla på Gud och trodde bara på djävulen. Men det var knepigt att äta snus, när man inga tänder hade; snusbussen ville inte ligga stilla, den fan. Förstås, man kunde inte begära, att staten skulle skänka köpetänder också åt de fattige. ... Ja, det var en skillnad som mellan öst och väst mot förr. Den fattige var nästan människa, så konstigt det var." (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 302; Mannen i byn)

Föreningen "De fattigas vänner" hade i söndags en offerfest i Nya missionshuset (i Waggeryd) till förmån för sin verksamhet. Evangelisten Axel Sandberg berörde i korta drag föreningens uppgift och verksamhet. Därpå predikade hr Henriks och sergeant Jönsoon från (Frälsningsarmén i) Jönköping, hvilka äfven mellan föredragen spelade och sjöngo, då de använde dragspel, viol och munspel. Pred. Edv. Pettersson afslutade. Behållningen blef rätt god och kommer att användas för fattiga behöfvande till den instundande julhögtiden. (Jönköpings-Posten 1918-12-11 "De fattigas vänner")

Stor sång- och musikfest anordnar alliansmusikföreningen i (Norrahammars) missionshus om söndag den 8 d:s kl. 5 e.m. till förmån för Norrahammars jultomtar. Rikt omväxlande program. Den lilla inträdesafgiften af 25 öre för äldre och 15 öre för barn bör villigt erläggas af hvar och en för det ej minst i år i hög grad behjärtansvärda ändamålet. (Jönköpings-Posten 1918-12-06 "Fest till förmån för Norrahammars jultomtar")

Tisd. den 19 (nov) (1918) ungdomsmöte kl. 8. Ledare Dahlström, Johnsson och J.A. Karlsson. Insamling till förmån för en sjuk. Kommen alla medlemmar! (Jönköpings-Posten 1918-11-16 "Insamling i Missionshuset Skillingaryd")

Paketauktion hölls (i Vaggeryd) den 8 d:s (= dec) i godtemplarsalen af logen Nordstjärnan då det försåldes paket, hvilka de besökande hade med sig som inträdesafgift. Köplusten var god och 324 kr inbringades. Dessa medel skola användas för fattiga barns beklädnad. (Jönköpings-Posten 1917-12-11 "Paketauktion till förmån för fattiga barn")

Skillingaryds missions- och ungdomsföreningar har ställt sig i spetsen för en insamling till förmån för de fattiga inom Tofteryds kommun. Teckningslistor äro utsända, där bidrag kunna tecknas af både det ena och andra slaget. Dessutom kommer i missionshuset i Skillingaryd den 9 dec. (1917) eller andra söndagen i advent att hållas en större missionsfest för samma ändamål. (Ferd. Rüdhmer "Upp att hjälpa"; Jönköpings-Posten 1917-11-17)

I skuggan av första världskrigets dyrtid präglades våren 1917 av politisk oro och hungerdemonstrationer förekom i flera svenska och småländska städer. Den mest uppmärksammade är utan tvekan "revolutionen" i Västervik i april 1917 då det hela startade. I Västervik bildades på våren 1917 en arbetarkommitté under ledning av syndikalisten F.J. Gustafsson. På middagen den 16 april lämnade samtliga arbetare i Västervik sina arbeten och anslöt sig till omfattande demonstrationer där man framförde gemensamma krav på kraftfulla åtgärder mot livsmedelsbristen. Bland annat uppvaktades stadens mejeri, vedhandlare och brödbyrån med krav på lägre priser. ... Arbetarna krävde av de kommunala myndigheterna en ökad tillgång till brödkort, en allmänt ökad livsmedelstillförsel, att arbetarrepresentanter fick säte och stämma i livsmedelsnämnden, att indrivningen av resterande skatter för personer med under 3000 kronors inkomst inställdes och slutligen krav på ett tillfälligt rusdrycksförbud. Av de statliga myndigheterna krävde man bland annat förbud mot livsmedelsexport, att Sverige träffade ett avtal med de stater som reglerade livsmedelstillförseln till landet och att all inkomst under 3000 kronor skulle vara skattefri. Dessutom riktades en uppmaning till arbetsgivarna om en lönehöjning och krav på åtta timmar arbetsdag. ... Västerviksresolutionen (med maning till alla Sveriges arbetare att instämma i kraven, eventuellt med arbetsnedläggelse) ledde till att det mellan den 16 och 28 april hölls en rad hunger- eller snarare livsmedelsdemonstrationer runt om i landet. Även "tvångsköp" utan ransoneringskort och "inventeringar" av bönders och handlares livsmedelslager förekom. I Småland berördes Tranås, Kalmar och Eksjö i denna första våg av demonstrationer. Senare förekom ytterligare demonstrationer i exempelvis Växjö och Skillingaryd. (Lennart Johansson "Den nya tiden möter den gamla" s 284-285)

Till förmån åt fattiga för erhållande af matvaror till julen, anordnar (Frälsningsarmén i Jönköping) i år liksom föregående år Grytinsamling, hvarför allmänheten ombedes vara vänliga hjälpa oss att lindra nöden och glädja de fattiga. Lägg Edert bidrag i de grytor som utsättas vid Parkgatan, Vindbron och Hofrättstorget lördagen den 16 samt torsdagen, fredagen och lördagen den 21, 22 och 23 december. Gud älskar en glad gifvare! (Jönköpings-Posten 1916-12-20 "Frälsningsarmén i Jönköping vädjar om pengar för inköp av matvaror åt fattiga")

Julgåfvor afsedda för utdelning bland stadens fattiga emottagas med största tacksamhet å fattigvårdens sysslomanskontor hvarje söckendag före instundande julhälg. Jönköping den 4 december 1916. Fattigvårdsstyrelsen (Jönköpings-Posten 1916-12-20 "Jönköpings stads fattigvårdsstyrelse uppmanar sina medborgare att inte glömma stadems fattiga")

En välkommen julgåfva i månget hem blifva de skodon, till hvilka Tofteryds kommun anslagit 1,000 kr. och som genom lifsmedels- och kommunalnämndens försorg inköpts och utdelats företrädesvis till mindre bemedlade familjer med flera barn. (Jönköpings-Posten 1916-12-19 "Tofteryds kommun utdelar skodon till mindre bemedlade familjer med flera barn")

Vaggeryds kristliga ungdomsförening och Vaggeryds missionsförenings ungdom komma nu till jul att anskaffa medel för fotbeklädnad till fattiga barn. Listor för insamling komma att cirkulera. Därjämte kommer att anordnas en musikfest för sagda ändamål med inträdesafgift, som äfven skall bli till bidrag för detta barmhärtighetsverk. Vidare har uppmaning riktats till dem som ha aflagda kläder att skänka dessa för att omsys och göras passande till barnkläder för att värma små gossar och flickor under den instundande kalla årstiden. Förslagen är behjärtansvärda och förtjäna att mötas med uppmuntran och förståelse af allmänheten. (Jönköpings-Posten 1916-11-20 "Skor och kläder till fattiga barn i Vaggeryd")

I allmänhet hade (Missionsförbundet) den äldre kyrkliga åskådningen, att fattigdomen tillhörde samhällsordningen men att den då skulle hjälpas med barmhärtighet och kristet understöd. Under och efter de båda världskrigen fick den sociala verksamheten en ny inriktning, och arbetet har växt ut till stor omfattning. ... Tidigt var man inom Förbundet klar över behovet av församlingssystrar, som vid pastorernas sida skulle arbeta i de lokala hjälpuppgifterna. Redan 1910 hölls den första kursen för sådana kvinnliga medhjälpare. (Gunnar Westin "Den kristna friförsamlingen i Norden" s 215; Frikyrkoperioden 1905-1951)

(Jesu) ord om smörjelsen ... beredde plats i människolivet åt det, som icke kan beräknas eller förvandlas i kronor eller mat eller kläder eller annan nyttighet. Han såg nyttan av det onyttiga, nödvändigheten av det onödiga. Människan lever icke allenast av bröd. Naturen slösar. Är det endast ett slöseri? Har inte denna rikedom och fägring och ymnighet en uppgift i skapelsens hushållning även utöver sitt direkta gagn? Jesus gav inget förord för lyxen. Kvinnan sökte ingen egen bekvämlighet, ingen grannlåt eller njutning eller fåfängans tillfredsställelse. Hon begärde för sig själv endast givandets lycka. Jesus ger rätt åt skönheten och konsten och behaget. Jesus förstår även det som brukar kallas den estetiska verksamheten, den som har sin glädje och sin tillfredsställelse i sig själv. Han tar liknelser från smycket, från pärlan. Han har sinne för det som är vackert och värdefullt. Vågsamhet och högsint överdåd äro icke förbjudna. Är inte hela den livsform, som Jesus hjältemodigt genomför och anbefaller åt de sina, en vågsamhet, ett äventyr? En hjältedyrkan och ett hjälteliv kan utövas också i det tysta och fördolda. Hans tal gnistrar och bländar, det uppväcker harm och hänförelse. Livet i evangelii ljus är icke jämnstruket. Tjänandets storhet betyder att bistå nästan med livets nödtorft, men även att förhöja levnadens dystra enformighet med skönhet och glans och glädje. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 59-60)

(annons) Vaggeryds missionshus. ... Söndagen den 14 (december 1913) kl. 11 f.m. Edv. Pettersson. Kollekt för de fattiga. (Jönköpings-Posten 1913-12-12 "Kollekt för de fattiga i Vaggeryds missionshus")

Välgörenhet. Vaggeryds godtemplare och Vaggeryds kristliga ungdomsförening har tillsammans inköpt 31 par skor, hvilka till julen bortskänktes till lika många barn, sådana som ansågos vara i mest trängande behof. Af de för ändamålet hopsamlade medlen blef 15 kr. öfver, hvilka delades ut som gåfvor till fattiga familjer. (Jönköpings-Posten 1915-12-29 "Skor och pengar till fattiga familjer i Vaggeryd")

Föreningen "De fattigas vänner" har under en tid af sex år arbetat för de - i (Vaggeryds) samhälle boende - i ekonomiskt afseende mindre lyckligt lottade människors bästa. Inte har föreningen hunnit bli så stor och mäktig, men detta till trots har ganska mycket blifvit uträttat, och om den af allmänheten blir ännu mera omfattad och uppmuntrad, kan större hjälp räckas den behöfvande. Den tid vi nu gå till mötes tycks inte blifva gynnsam för de fattiga och därför borde alla, som kunna, offra något för sin lidande medmänniska. - Hvad man sår får man skörda. (Jönköpings-Posten 1915-09-28 "Föreningen 'De fattigas vänner'")

En gåfva på 100 kronor har af Sundbergska sterbhuset i Skillingaryd skänkts till de behöfvande inom Tofteryds kommun, hvilken gåfva genom kommunalordförandens försorg utdelats, så att medlemmarna i försörjningshemmet erhållit en extra förplägning hvarjämte andra behöfvande erhållit kontanter. Tillsammans har 46 personer fått del af beloppet, för hvilket samtliga uttryckte sin stora tacksamhet. (Jönköpings-Posten 1915-03-13 "46 personer uttrycker sin stora tacksamhet för erhållen gåfva")

Vid styrelsemöte (i Vaggeryds Missionsförening) den 21 januari 1913 väcktes förslag om anställande av en sjuksköterska, som också skulle vara bibelkvinna. Något beslut fattades dock inte vid detta tillfälle. Senare samma år beslutades att en insamling skulle göras för de fattiga och 1914 beslutade föreningen att bilda en understödsfond för behövande föreningsmedlemmar. Församlingsföreståndaren skulle i samråd med diakonerna utanordna understödet. ... Till församlingstjänarinna kallades (den 29 februari 1916) sjuksköterskan vid Norbergs lasarett, Naemi Burman, med tillträde den 1 maj 1916. Vid denna tid fanns ej någon sjuksköterska eller församlingssyster anställd i samhället eller kommunen. ... En av (Naemi Burmans) första uppgifter i Vaggeryd var att tillsammans med en kommitté verkställa fördelningen av de kläder som insamlats för fattiga barns beklädnad. Församlingstjänarinnan - eller församlingssystern - som hon senare kom att kallas, fick en viktig tjänst att fullgöra. Hon skulle vara "bibelkvinna" men också en omsorgsmänniska i socialt hänseende. År 1916 beslutade missionsföreningen att utdela 10 kronor vardera till tre personer ur understödsfonden och så blev fallet också det efterföljande året. Så småningom kom missionsföreningen fram till den uppfattningen att samhället eller kommunen borde hjälpa till med utgifterna för församlingssystern. Beslut fattades att begära bidrag från såväl Vaggeryds municipalnämnd som Byarums kommun. Huruvida några bidrag blev beviljade framgår ej av protokollen. ... Elin Håkansson tillträdde sin tjänst i Vaggeryd 1919, samma år som hennes företrädare slutade. ... (1922 blev) församlingssystern distriktssköterska i Vaggeryd. ... Som (sådan) kom (hon) att samarbeta med doktor Sven Lindblom. ... I hans flygplan var väl inte syster Elin passagerare men väl i hans racerbil. Och gällde det att snabbt vara på plats hos en sjuk människa kan väl dagens ambulanser knappt mäta sig med Sven Lindbloms och syster Elins utryckningar. Naemi Burman och Elin Håkansson; två församlingssystrar som var tidigt på plats och gjorde värdefulla insatser i omsorgen om medmänniskorna, innan samhällets sjukvård och äldreomsorg var utbyggd. (Georg Boberg "De första församlingssystrarna" s 25-27)

Försäljning för missionen ägde rum i Vaggeryd den 6 maj, anordnad af ungdomsföreningen på platsen. ... Utaf de saker, som inköpts för kaffeserveringen, blef åtskilligt öfver. Detta beslutades att skänka till fattighjonen i Byarums försörjningsinrättning och dymedels bereda dem en glädjestund. I söndags reste några af ungdomsföreningens medlemmar till Byarum och föranstaltade, att kaffet blef färdigt till servering, då de gamla inbjödos att förse sig däraf. Dessutom bjöds på sång och musik å stränginstrument, hvadan detta var en njutningsfull och högtidlig stund för åldringarna. Äfven lästes något Guds ord för dem. (Jönköpings-Posten 1911-05-08 "Glädjestund för fattighjonen i Byarums försörjningsinrättning")

Redan en månad före jul beslutade (Månsarps) kristliga ungdomsförening att medels utdelande af julgåfvor till mindre bemedlade, såväl äldre som barn, glädja dessa vid den kommande högtiden. Dels kontanta pängar, dels kläder och skor och dels böcker utdelades för cirka 150 kr. Likaså gjorde templarordens afdelning i Smål. Taberg en ganska ansenlig insamling i ofvannämnda syfte. Onsdagen före jul anordnade ungdomsföreningen fest för de gamla i Månsarps ålderdomshem, hvilka bjödos på kaffe och smyckad julgran m.m. Flera vittnesbörd aflades, och sång- och musikföreningen gladde de gamla med sina toner. Förutom många af ungdomsföreningens medlemmar hade de flesta ledamöterna i kommunalnämnden och en mängd andra infunnit sig vid festen. (Jönköpings-Posten 1911-01-02 "Julgåfvor till Månsarps mindre bemedlade")

Efter beslut av generalkonferensen startade Svenska Missionsförbundet den första utbildningen av församlingssystrar i Rättvik 1910. Med tiden fick den Erstas sjukvårdsutbildning som förebild. Föreningen Svenska Missionsförbundets Församlingssystrar bildades som en gemenskapsförening. En motsättning uppstod i utbildningsfrågorna - SMF ville hellre satsa på pastorsutbildning - och det blev ett uppehåll i församlingssysterutbildningarna. Dessa kom igång igen vid början av 1930-talet i Jönköpings Kristliga Folkhögskola. Totalt utbildades ungefär 300 församlingssystrar där. År 1969 bytte församlingssystrarna titel till diakonissor med förebild från Svenska kyrkan. Från 1965 avskiljdes Svenska Missionsförbundets diakonissor för tjänst; akten leddes av missionsföreståndaren i samband med generalkonferensen. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 201)

Ett fattighjon (i Svenarums socken) som kallades "Daggarn" fanns det många historier om. Hans rätta namn var Johan Malkolm Karlsson och var född på Fällan under Långserum 1841. ... Efter faderns död 1896 hamnade modern och Daggarn på fattighuset. ... (Daggarn) betecknades som sinnessvag och hade rätt att gå omkring i kyrkrotarna och få sin dagliga försörjning. Daggarn följde sällan den angivna turordningen och besökte ofta samma ställen särskilt Slätteryd och Harkeryd. Hushållen där tröttnade på detta och klagade hos prästen som i skarpa ordalag tillrättavisade honom. Efter tillrättavisningen sporde så prästen honom vad tänker Du gå idag? Varpå Daggarn svarar "jag går väl en sväng uppå Slätteryd". ... Daggarn slutade sin snöda jordevandring 1924. (Erik Fagerlund "Historier, uttryck och sägner" s 54-55)

I tio år har jag varit narrad på pengar af föregifna nödställda. Man varnade mig; berättade, att de hållit vad om att narra af mig så och så mycket. Men jag ansåg som en pligt att fortsätta och att blunda. ... Skall man straffas när man låter sina bättre känslor tala? och har man rätt att tänka idel godt om menniskor? Detta senare är visserligen icke mitt vanliga. ... Nåväl! - Att behöfva ångra en god gerning! - Det är ju rysligt! - Men hvad är icke rysligt i detta rysliga lif, som Swedenborg skildrar likt helvetet. (August Strindberg "August Strindbergs brev XIX juni 1910-maj 1911" s 225-226; brev 30 dec 1910 till Harald Salomon)

Julfest i Åkers sockens fattigvårdsinrättning Hvilan hölls annandagen på eftermiddagen för samtliga hjonen. Sedan dessa samlats i matsalen, hälsade J.P. Johansson, Pålskog, dem välkomna, hvarefter pastor R. Lindstam talade en stund öfver Luk. 2:11. Härefter tändes julgran och samtliga bjödos på kaffe. Ålaryds ungdomsförening hade nu i likhet med föregående år ombestyrt och bekostat festen samt höjde den med god musik och sång. Nämndeman A.M. Pehrsson, Elgebo, hembar till sist sitt och de bjudnas tack till anordnarna af den angenäma festen. (Jönköpings-Posten 1910-12-29 "Julfest på Åkers sockens fattigvårdsinrättning Hvilan)

(Nykterhets)logen Oscars basar sistlidne lördag och söndag i Skillingaryd till förmån för behöfvande barns beklädnad inbragte netto omkring 80 kronor, hvilket belopp oafkortadt anslagits för sagda ändamål. För dem, som icke hade tillfälle att vid basaren medverka till nämnda resultat, finnas listor utlagda i handelsbutikerna i Skillingaryd, å hvilka bidrag kunna tecknas för samma ändamål. (Jönköpings-Posten 1910-12-07 "Logen Oscar i Skillingaryd ordnar basar till förmån för behöfvande barn")

Föreningen De fattigas vänner (i Vaggeryd) hade i söndags i missionshuset en insamling till förmån för sin verksamhet. Predikant G. Ling började mötet med bön. Därefter hölls predikan af stabskapten Hj. Åkerberg. Kollekt upptogs och inbringade 35 kr. Musik utfördes af ungdomsföreningens strängband. Denna förening, som har till uppgift att lindra nöden hos de fattiga, har en ständig afgift af 5 öre per vecka och person, sammanträder en gång i veckan till uppbyggelse. Föreningen består af cirka 40 medlemmar. (Jönköpings-Posten 1910-09-05 "Föreningen De fattigas vänner i Vaggeryd")

Om hon (frälsningsofficern) trodde! Ja, visst trodde hon! Jesus hade ju tagit henne till sig. Den kvällen, den glömde hon aldrig! Ja, hon var frälst, det visste hon. Och ingenting är så härligt som att veta det. Men det var också gott att hon fått det tryggt, att hon var försörjd, hade sin mat, och kläder fick de också av armén. Om det var något särskilt de behövde, så kunde de anmäla det, och oftast fick de det då. Ja, hon hade det mycket bättre nu än någonsin förr. Hon hade lagt sitt liv i Guds hand. Men gärna skulle hon velat vara hemma hos mor och syskonen, om hon hade fått, om hon hade kunnat försörja sig där. (Pär Lagerkvist "Gäst hos verkligheten" s 149; omkring år 1910)

Framför allt skola (ljusets barn) med hvad de hafva söka att vinna hjärtan för sin himmelske herre och att tjäna dem som älska honom. De fattiga, lidande, skuldsatta, hälst bland de frommas hop, är att förlikna vid gäldenärer, hvilkas ställning vi kunna, om icke alldeles förändra, dock lindra på många sätt, såsom ju ock förvaltaren (i Luk 16:1-9) efterskänkte en del af gäldenärens skuldebref. (Waldemar Rudin "De fattiga bland de frommas hop"; Jönköpings-Posten 1910-07-23)

Den vackra (ålderdomshems)byggnaden, hvars namn på invigningsdagen, den 7 dennes (= oktober) blef af kommunalnämnden ändrat från det gamla skräckinjagande namnet fattighus till Månsarps församlings ålderdomshem, utgöres af två våningar. Den nedra innefattar först ett stort, ljust kök, som jämte tambur och skafferi upptager den norra vinkelbyggnaden. Utanför samma vånings öfriga rum, nämligen ett för sköterskan, ett för män och ett för kvinnor, förefinnes ock en tambur, som i vinkel fortsätter från vinkelbyggnadens tambur. Från denna uppgår en spiraltrappa till öfre våningen, framför hvilken alla 4 rum äfven förefinnas tamburer. Nedre våningens boningsrum äro nymålade och tapetserade. I öfre våningen äro rummen ännu blott inredda samt fönster och dörrar endast grundmålade. Utvändigt är hela byggnaden ... omsorgsfullt oljad med linolja. (Jönköpings-Posten 1909-10-11 "Månsarps församlings ålderdomshem")

Fru Paulina Petersson, född Byström i Jönköping, har till ordföranden för Byarums kommunalnämnd, Emil Jönsson, öfverlämnat 20 kr. som skulle användas till att bespisa de fattiga julafton. Men som detta förut blifvit skänkt af annan person, har detta beslut ändrats så att denna summa kommer att utdelas till fem af de mest behöfvande inom Byarums socken. Anledningen till denna gåfva är att fru Peterssons fosterföräldrar, mösskräddaren Isak Byström och Anna Lena Byström, båda aflidna, voro födda i Byarum. (Jönköpings-Posten 1908-12-10 "Välvilja mot fattiga")

Till de nödlidande i Wilhelmina församling i Norrland hafva i Vaggeryd och Boarp 88 samt genom kollekt i Götafors 35 kr. insamlats och afsändts till skollärare F.P. Sundqvist i Wilhelmina för utdelning till de behöfvande. (Jönköpings-Posten 1908-06-09 "Till behöfvande i Wilhelmina")

Föredrag blifver i Götafors missionshus söndagen den 3 maj kl. 3 e.m. af missionär N. Göthberg, hvarvid musik utföres af musikföreningen "Göta". Frivillig kollekt upptages för en behöfvande samhällsmedlem. (Jönköpings-Posten 1908-04-29 "Kollekt till behöfvande samhällsmedlem")

Till förmån för Tofteryds sockens understödstagare hade förre nämndeman Anders Johannesson i Skillingaryd till fattigvårdsstyrelsens ordf. öfverlämnat 40 kr. att användas till bespisning af nämnda understödstagare på hans hustrus begrafningsdag sistlidna lördag. Till sagda dag hade nära 40-tal understödstagare hörsammat inbjudningen till Betania, där kaffe med dopp serverades samt därefter fullständig riklig middag. Predikant V(iktor) Johansson läste vid tillfället något Guds ord till uppbyggelse. Samtlige deltagare i bespisningen önskar härmed uttala sin tacksamhet till gifvaren för visad välvilja och uppoffring. (Jönköpings-Posten 1908-03-27 "Nämndemansgåfva till Tofteryds understödstagare")

Bröllop firades i Byarums f.d. gästgifvaregård den 30 dec., då änkan Augusta Ekwurtzel bortgifte sin yngsta dotter Svea med garfverifabrikören Johan Storck, son till landstingsmannen A. Storck i Svenarums församling. ... Den närboende ungdomen hade enligt gammal sed klädt och uppsatt en särdeles ståtlig äreport med transparang, lyktor och marschaller. - Belysningen tog sig präktig ut i den stjärnklara vinterkvällen. Ett vackert skimmer spreds ock öfver bröllopsgården därigenom, att de gamla hjonen i fattighuset ej blefvo glömda. (Jönköpings-Posten 1908-01-03 "Vackert skimmer öfver bröllopsgård")

Då åldriga gumman Sofia Boj i Sandhems ålderdomshem i söndags skulle begrafvas bars kistan till grafven af kommunalnämndsledamöterna och fattigvårdsföreståndare, ett bevis för att man räknar som medmänniskor dem, som fått sin lott att tillbringa sina sista dagar på försörjningsinrättningen. Efter jordfästningen samlades "de sörjande" jämte tjänsteförrättande präst och klockare i Ålderdomshemmet för att tillsammans med därvarande fattighjon medelst kaffe och rikligt dopp fira den aflidnas hädanfärd. (Jönköpings-Posten 1907-11-02 "Kommunalnämnden följde fattighjonet till grafven")

Lördagen den 1 juni kl. 10 f.m. blifver (i Byarum) å vanligt ställe utdelning till socknens fattiga. (Jönköpings-Posten 1907-05-27 "Utdelning till socknens fattiga å vanligt ställe")

Tisdagen den 5 instundande mars kl. 4 e.m. anordnar Tabors missionsförening (i Sandseryd) s.k. fattigbjudning i sitt missionshus med föredrag af predikant Starbranch i Norrahammar. Ett begränsat antal biljetter till densamma för icke inbjudna finnas (för) 50 öre att köpa till och med fredagen den 1 mars hos folkskollärare Johnsson, Sandseryd, och förman Nyrén, Ängsfors (i Hofslätt). (Jönköpings-Posten 1907-02-25 "Fattigbjudning i Tabors missionshus")

Oscarsdagen firades i Skillingaryd af medlemmarne i missionsföreningens syförening på platsen genom att dessa kl. 11 f.m. samlades i försörjningsinrättningen Betania där ett inbjudande kaffebord dukades och afdracks tillsammans med samtlige där intagne understödstagarne. Predikant W. Johansson läste ock ett passande bibelställe samt påkallade i en hjärtevarm bön Guds välsignelse öfver vår älskade, åldrige konung. (Jönköpings-Posten 1906-12-05 "Oscarsdagen firas tillsammans med understödstagare")

Hvilken betydelse tillmätes icke människovärdet i denna tid mot för århundraden - för att icke säga årtionden - sedan! ... Den behandling föräldralösa, fattiga, sjuka, dårar och själssvaga nu få, tål ingen jämförelse med flydda tiders, då dessa varelser voro så godt som lämnade åt sig själfva eller, där det ägnades dem någon vård, denna vård var fullkomligt okontrollerad. ... Omvårdnadsplikten, som förut, där man kunde tala om någon sådan, var begränsad nästan uteslutande till den egna familjehärden, den sträcker sig nu till både samhälle och enskilda. (J.P. Norberg "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 18-19)

En angenäm öfverraskning bereddes hjonen i Sandseryds fattighus den 29 dennes (= april), då de tillsammans erhöllo en gåfva af 50 kronor. För en tid sedan afled Anna Gabrielsdotter, änka efter några år förut aflidne, f.d. masmästaren Carl Johannesson, boende i den del af Norrahammars brukssamhälle, som hör till Sandseryds församling. Dessa makar voro efter sina förhållanden förmögna. ... På (Anna Gabrielsdotters) före sin död uttalade önskan (har) nämnda belopp utdelats ... till de öfverraskade hjonen i fattighuset. Sällan om ens någonsin bruka dessa uppvaktas i sådant ändamål och däraf deras glada förvåning. (Jönköpings-Posten 1906-05-01 "Sällan förekommande gåfva till fattighjon i samband med dödsfall")

Fattighjonen i Byarums fattighus har i år vid jul liksom föregående år blifvit ihågkomna af kommunens godsägare. Så skickades från Gärahof kaffe, socker och hvetebröd, från Bratteborg mjölk, ost, kött och korf. Kapten Killander lät utdela 10 kr. (Jönköpings-Posten 1906-01-04 "Byarums godsägare kommer ihåg fattighusets fattighjon")

Det blev så mycken uppståndelse för den begravningen, som Åsa ville ge sin bror, lille Mats, att det talades om den i hela Malmberget. Och till sist fick själva disponenten veta vad som var i görningen. När disponenten hörde, att femtio gruvarbetare skulle följa till graven en tolv års pojke, som efter allt, vad han visste, inte var annat än en kringstrykande tiggare, tyckte han, att det lät vanvettigt. Och sång och musik och kaffebjudning skulle det vara, och graven klädd med granris, och konfekt från Luleå! Han skickade efter sjuksköterskan och bad henne, att hon skulle avstyra allt detta. ”Det är synd att låta den stackars flickan slösa bort sina pengar på detta sättet,” sade han. ”Det går inte an, att stort folk så där rättar sig efter ett barns infall. Ni gör er ju löjliga allihop.” ... (Han) bad sjuksköterskan, att hon skulle inställa sången och musiken och den långa processionen. Det var ju tillräckligt, om en nio, tio personer följde med till graven. ... Det var för mycket uppståndelse för en tiggarpojke. ... (Men) Åsa gick till kontorsbyggnaden, där disponenten brukade sitta vid sitt arbete. ... (Han) förstod vad det ville säga, att hon hade kommit för att tala med honom. Hon hade nog älskat den där brodern mer än allt annat. Det gick inte an att möta en sådan kärlek med ett avslag. ”Du får väl ha det, som du vill, då,” sade disponenten. (Selma Lagerlöf ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” s 518-523; Åsa gåsapiga och lille Mats)

Det var alldeles riktigt, tyckte grannfrun, att även fattigt folk försökte komma i Herrens hus när de gifte sig. Herrens kyrka var till för fattigt folk. "Bara man inte behövde vara så fin", sa mor. Styvfar fick låna grannens kostym, den var minst tjugu år, men sydd som den var av präktig cheviot, så tog den sig riktigt förnäm ut på styvfar, sen mor pressat och dampat och stått i. "Jag skulle nog kunnat ha min medalj", sa styvfar. ... "Jag har letat efter den, den har visst kommit bort i flyttningarna", sa mor. (Moa Martinson "Kyrkbröllop" s 28)

Tisdagen den 12 dec. kl. 11 f.m. kommunalstämma i Skillingaryd. Obs! Efter stämmans slut upphandlas ved för skolans och fattigvårdens behof. (Jönköpings-Posten 1905-12-09 "Upphandling af ved för skolans och fattigvårdens behof")

Det är icke bara gåtolikt utan rent af ett under, hur dessa massor af fattiga människor kunna slå sig fram. ... O, hur godt våra fattiga i Sverige öfver hufvudtaget hafva det mot dessa stackars kineser! (Joh. Sköld "Bref från Kina"; bref från Swedish Missionary Society, Wucheng, Kina daterat 1905-04-11; Jönköpings-Posten 1905-07-24)

Hjonen i (försörjningsinrättningen) Betania (i Skillingaryd) erhöllo julaftonen i likhet med förra julen en del gåfvor af såväl kontanter som in natura såsom ljus, hvetebröd, kaffe, socker, äpplen m.m. Gifvarne, stationsinspektor N.J. Karlsson, fru Chr. Welander och skomakaremästaren O. Helling, bevaras därför af julgåfvornas mottagare i tacksamt minne. (Jönköpings-Posten 1905-01-02 "Julgåfvors gifvare i mottagares i tacksamma minne")

Måndagen den 22 dec. kl. 11 f.m. extra kommunalstämma med Tofteryds kommun. Ämne: Beslut angående extra fattighjälp. (Jönköpings-Posten 1903-12-19 "Angående kommunalt beslut om extra fattighjälp")

Vid den middag, som landshöfdingen i Kronobergs län Ch. E. von Oelreich gaf för länets landsting höll landshöfdingen ett tal, hvari han omnämnde, att han ända från barndomen hört omtalas "det fattiga Småland". Vid den närmare kännedom, han gjort om denna provins, hade han emellertid funnit, att detta uttryck ej motsvarade verkligheten. I ett afseende vore Smålands befolkning t.o.m. rikare än andra orters, nämligen i fråga om medkänsla och offervillighet vid andras nöd. Till bevis härpå omnämnde hr landshöfdingen, att endast från Kronobergs län hade till de nödlidande i Norrland gifvits kontant 25,000 kr. och naturaprodukter af skilda slag till ett värde af öfver 26,000 kr. (Jönköpings-Posten 1903-09-25 "Det fattiga Småland")

År 1903 bildades av intresserade personer en sammanslutning av föreningar eller grupper därav, som arbetade för social utveckling eller bedrevo praktiskt socialt arbete. Dess namn var "Centralförbundet för socialt arbete" (C.S.A.). En av de frågor, som tilldrogo sig den största uppmärksamheten, var fattigvårdsfrågan. Genom en donation av en varmhjärtad Stockholmsläkare, Ivar Svensson, som upprörts av de usla fattigvårdsförhållandena, blev C.S.A. i tillfälle att genom en särskild kommitté låta utreda fattigvårdsfrågan. Under ordförandeskap av den sedan så kände banbrytaren på detta område G.H. von Koch utförde kommittén ett förtjänstfullt arbete, som kulminerade i vår första stora sociala kongress, kongressen för fattigvård och folkförsäkring i Stockholm år 1906. Därvid bildades Svenska fattigvårdsförbundet, sedermera ombildat till Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, vilket sedan dess på olika sätt arbetat för en förbättrad ställning för fattiga och sjuka. Inför den växande opinionen kommo till sist även statsmakterna i rörelse, och år 1907 tillsattes en kunglig kommitté, fattigvårdslagstiftningskommittén. Dess arbete resulterade i en ny fattigvårdslag, antagen av 1918 års riksdag. (Karl J. Höjer "Den sociala hjälpverksamheten" s 129-133)

Till hovslagare G.A. Andersson i Skillingaryd har Pukarps rote försålt sitt fattighus för ett pris af 480 kr. Försäljningen skedde under kraftiga protester från en där boende manlig understödstagare, som ansåg, att man alltför djupt grep in i hans äganderätt till huset. Att flytta åt församlingens nya, tidsenliga försörjningsinrättning, dit han nu af kommunstyrelsen hänvisades, ville han aldrig gå in på. (Jönköpings-Posten 1903-02-02 "Hellre fattighus än tidsenlig försörjningsinrättning")

Fredagen den 30 jan. böra de från Tofteryds och Åkers socknar, som för de nödlidande i Norrland tecknat bidrag in natura, aflämna dessa vid Skillingaryds järnvägsstation för att där sagda dag lastas. ... ... Allmänt hörsammades kallelsen och under dagens lopp och lämplig väderlek fylldes åtta järnvägsvagnar med aflämnade produkter, mest foder, och afsändes till bestämmelseorten. (Jönköpings-Posten 1903-01-26 och 1903-02-02 "Bidrag för nödlidande i Norrland")

Julfest anordnar ynglinga- och jungfruföreningarna i (Norrahammars) missionshus söndagen den 21 dec. kl. 5 e.m., då skodon m.m. utdelas till de barn m.fl. som därför äro bestämda. Festen omvexlar med sång, musik och kortare anföranden samt predikan af Karl Andersson. Kaffe serveras. Allmänheten inbjudes vänligen. Inträde 25 öre. (Jönköpings-Posten 1902-12-17 "Julfest med utdelning av gåfvor till dem som därför äro bestämda")

Insamling har pågått (i Sandseryds socken), uppgående till afsevärda belopp, till de nödlidande i Norrland. Denna insamling är dock ännu ej afslutad i hela socknen, hvarför resultatet ej ännu kan uppgifvas. Med säkerhet torde det uppgå till mer än ett 100-tal kronor samt 3 - 4 vagnslaster foder, säd och rotfrukter. (Jönköpings-Posten 1902-12-05 "Afsevärda belopp till de nödlidande i Norrland")

För de nödlidande i Norrland ... ha från Månsarps socken utom de in natura lämnade fem järnvägsvagnar foder, potater m.m. insamlats medels teckningslistor 85 kr. 60 öre, däraf 25 kr. 25 öre från Tabergs yllefabrik. (Jönköpings-Posten 1902-11-14 "Fem järnvägsvagnar med foder, potater m.m. samt 85 kr. 60 öre för de nödlidande i Norrland")

För de nödlidande i Norrland har å Jönköpings-Postens annonskontors lista ytterligare tecknats: ... Norra Unnaryds skyttegille genom O.A. Stenholm 20 kr., från principal och arbetare vid Hulufors fabrik samt några enskilda personer i Bårarp och Åsa, enligt lista genom C. Sandén 117:75. (Jönköpings-Posten 1902-11-10 "Bidrag från Hulufors fabrik m.fl. för de nödlidande i Norrland")

Från Månsarps station afgick i dag första vagnslasten med foder, potater och kålrötter. - Ytterligare skola, så snart i vissa delar af Månsarps socken ännu obärgad hafvre blifvit inbärgad, tre vagnar från nämnda socken och Smål(ands) Tabergs station afsändas. Att i en församling med endast 13 hela hemman och cirka 800 invånare och där landtmännen måste nedlägga mödosamt arbete på sina magra åkerfält samt där den tidiga kölden i år skadat ej obetydligt af deras skörd, framför allt å deras mossar och mader, uppoffras så mycket till nödens afhjälpande, bör mana hvar och en att "bryta den hungrige sitt bröd". I alla tre handelsbodarna i Taberg finnas teckningslistor tillgängliga för dem som önska lämna kontanta bidrag till lindrande af nöden i Norrland. (Jönköpings-Posten 1902-10-24 "Mycket uppoffras till lindrande af nöden i Norrland")

Söndagen den 26 okt. kl. 3 e.m. anordnar Skillingaryds jungfruförening fest i missionshuset med predikan af kyrkoherde K.O. Eriksson och missionär A.F. Larsson samt sång och musik. Behållningen tillfaller de nödlidande i Norrland. Hvar och en inbjudes att deltaga. (Jönköpings-Posten 1902-10-20 "Fest till förmån för de nödlidande i Norrland")

Bespisning af ett tjogtal inbjudna understödstagare var i lördags afton anordnad i härvarande frälsningsarméns lokal (i Skillingaryd) på bekostnad af stationsinspektor N.J. Karlsson. ... Exemplet manar till efterföljd, hvarigenom och gifves osökt tillfälle att låta lusten till de gängse så ändamålslösa balkalasen mellan dem som bjuda igen löpa in på ett spår, som säkerligen i någon mån bättre skulle leda till förverkligande af Mästarens maningsord i Luk:14:12-14. (Jönköpings-Posten 1902-01-27 "Understödstagare bespisas i frälsningsarméns lokal"; BG Ask-kommentar: Mästarens ord i Lukastexten förverkligas i ett johanneiskt sammanhang främst inom den härliga ömsesidiga gemenskap som kyrkan/församlingen/'två eller tre av er' söker förverkliga i Guds rike, jfr t.ex. Guds Sons ord i Joh 13:14-15,34-35)

Ordföranden i kommunalnämnden J. Bengtsson hade försäkrat sig om lämplig tomt i Skillingaryd strax väster om missionsföreningens tomt och föreslog att ifrågavarande plats skulle inköpas och fattighuset där förläggas. Förslaget vann allmänt bifall. ... Mot beslutet anmälde förrådsförvaltaren W. Lundeberg reservation. (Jönköpings-Posten 1902-01-08 "Fattighus strax väster om missionsföreningens tomt")

Bland de typer av verkliga anstalter (för fattigvården) (med gemensam matlagning och personal för vård av understödstagarna), som man möter i slutet av 1800-talet, voro framför allt två förhärskande. Dels funnos fattighus, inrättade på dylikt sätt, dels funnos fattiggårdar, varmed menades en anstalt i förening med jordbruk, i vilket hjonen sysselsattes, och varigenom man trodde sig kunna ekonomiskt tillgodogöra sig deras arbetskraft till fromma för kommunens ekonomi. Men därjämte möta vi anstalter, förbundna med arbetsföretag av annan art än jordbruk, vilka då benämndes arbetshus (framför allt i städerna), samt till sist ett och annat barnhem. Då hospital och andra sjukvårdsanstalter långt ifrån motsvarade behovet - ett missförhållande, som i viss mån ännu (1939) består - kommo tyvärr dessa fattighus, fattiggårdar o.s.v. att bli ett slags arvtagare till de gamla hospitalen med deras fruktansvärda blandning av sjuka av olika slag, både kroppssjuka och sinnessjuka, åldringar och barn. Ekonomiska hänsyn och brist på sinne för samhällets skyldigheter mot de fattiga bidrogo även till att göra dessa anstalter till ett pinans och plågans hemvist. Det stod skräck omkring dem, och det stadgat dåliga anseende, som fattigvården än i dag på många håll åtnjuter, har bl.a. fått sin näring från de förhållanden, som rådde på dessa "vårdanstalter". Till författarens tidigaste barndomsminnen hör ett besök något av de första åren av 1900-talet på en fattiggård i en stor bergslagssocken. Långa, korridorliknande salar med säng vid säng, smuts och stank, en stank så obeskrivligt vidrig, att den nästan ännu sticker i näsan. Massor av stackars åldriga hjon och bland dem många "konstiga" karlar och kvinnor, som väckte panisk förskräckelse i ett barnsligt och oerfaret sinne, och barn, många barn, skygga barn bland alla dessa gamlingar och underliga människor. (Karl J. Höjer "Den sociala hjälpverksamheten" s 129-131)

Fattigstugan, som låg på (Sandseryds) prästgårds mark strax norr om kyrkan, var också en viktig del av min barndoms miljö (i början av 1900-talet). Den byggdes 1884 och ersatte då en tidigare byggnad, som uppförts redan i början av 1800-talet. Vi barn höll ofta till i ängarna omkring fattigstugan och plockade blommor och bär och sprang in med till de gamla. För oss var de här människorna inte fattighjon utan små trevliga gummor och gubbar, som alltid var vänliga och snälla mot oss och som såg ut att bli glada, när vi kom med våra små barnsliga gåvor. Det var stillsamma människor, som tyst och försynt kom och gick. ... Vad socknen bjöd på var ju inte mycket mer än husly. Var tredje månad kom en representant för kommunen körande och gav varje hjon 25 kilo rågsikt och fem kronor i pengar. Det här kallades för "delninga", och det skulle räcka till nästa "delning" om tre månader. Det är helt enkelt ofattbart att det gick. Tänk er själva att leva på 25 kg mjöl och fem kronor i tre månader! Utan någon form av lite extraförtjänster, som en del kunde skaffa sig, lär det nog inte varit möjligt. ... Under alla mina barndoms- och uppväxtår gick jag och mina jämnåriga ofta till fattigstugan och pratade bort en stund med de gamla, som vi kände så väl sedan många år. Juldagen gick vi förresten alltid dit med mjölk, men det var inte bara dit, utan vi gick runt till alla, som inte hade någon ko, eftersom vi inte körde ut någon mjölk på juldagen. (Ruth Karlsson "I min barndoms kyrkby" s 19-22)

På fattigvårdens område var (prästen Karl Palmberg i Månsarp) klarsynt och före sin tid. Han ville inte, att ålderdomshemmen skulle få prägel av fattighus eller kallas så. De gamlas hem borde vara ljust och trevligt, och personalens plikt vore att bemöta dem med ömhet och kärlek. ... Palmbergs syn på denna fråga klargjorde han vid ett tillfälle i en uppsats införd i en ortstidning, där det bl.a. heter: "Trots nyare tiders förbättringar på nästan alla områden står en mörk fläck kvar - de fattigas härbergerande och vård ute i landskommunerna. ... Fattighuset betraktas allmänt blott som en avstjälpningsplats för socialt elände. ... Sällan en sköterska (därinne), värd detta namn, och sällan ordentlig matlagning utan blott en torr bit med litet kaffe då och då för att nu icke tala om trasorna, smutsen och kanske ohyran därinne. ... Våra fattiga åldringars hem bör så mycket som möjligt likna våra egna hem, enligt budet: 'Allt det i viljen, att människorna skola göra eder, det gören I även dem.' ... Och här böra de troende gå i spetsen, även om det kostar uppoffringar. Över samhällen, där man handlar så, kommer säkert Guds välbehag och Guds välsignelse att vila. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 291-293)

"I börjar bli gammal", sade Ellen obarmhärtigt, "I går på di åttio nu, gammelmor. Vid det laget hade mi egen mor sutti på fattighuset i flera år redan ..." "Nä, nä, Ellen lilla", sade gammelmor hjärtängsligt, "tala inte om dä stället, nämn inte fattighuset, dä gör mej så ängslig i sinnet ..." "Åja", sade Ellen, "dä skull väl duga åt er liksom åt andra gamlingar. Va inte mi mor för fin te sitta på fattighuset så är Karlbergs dä inte heller, det ska ja bara säja ..." "Men än gör ja rätt för mej här, Ellen lilla, än behöver du och Karlberg mej till å passe barna, till å spinne linet och sticka strumpor ..." "På fattighuset finge I dä bättre än hos oss, gammelmor ... ja säj dä bara för er egen skull, nu när dä börjar bli höstligt och kallt där oppe på vinn ... Och dåligt blir dä mä födan för oss i vinter, så som regnet sir ut att hålla på." ... Ellen glömde strax samtalet om fattighuset, ty hon menade aldrig ett ögonblick att försöka få gammelmor dit. De var beroende av gammelmor för småbarnens skull, som ju inte kunde lämnas ensamma då. Ellen måste på sina dagsverken på herrgårn och då Johnnis, den äldste av barnen, och Gulla måste i väg till skolan. ... Men det kändes på något sätt gott att få häva ur sig litet av all bitterheten och olusten inombords, ty särskilt på morgnarna kändes tillvaron och dess plikter som en plåga, en gallfrukt, som det äcklade en att sätta tänderna i. Det var som om det lättade litet, om man fick tillfälle att bjuda någon annan att ta för sig av gallfrukten. Och gammelmor, den kraken, var så gruvligt rädd för fattighuset ... (Hon) glömde inte samtalet så fort. ... Fattighusödet svävade över gammelmors huvud likt en svart korp, som inte gick att schasa bort. (Martha Sandwall-Bergström "Kulla-Gulla" s 23-25; början av 1900-talet)

Den 18 mars 1899 bildades Ålaryds Kristliga Ynglingaförening. ... De 20 närvarande beslutade om en inskrivningsavgift på 50 öre och en årsavgift på 3 kronor. ... Både i årsmötena 1901 och 1902 diskuterades årsavgiften som tydligen var betungande för en del. Man beslöt dock om oförändrad avgift men 1903 års protokoll fastslår att "Årsavgiften bestemdes till 3 Kr, dock frihet för den som inte vill lemna mer än 2 Kr". ... Samma år beslöt man också att utse en "besökskommite vilken har till ändamål att besöka fattiga och gamla och sjuka minst två gånger i månaden för att läsa något Guds ord för dem och även de som har sångens gåva sjunga om Jesus." ... Inför julen 1903 beslöt man att: såsom julgåvor till åtskilliga fattiga anskaffa och utdela 1 par skor, 3 kg kaffe, 6 kg socker, 2 skjortor, 1 lakan, 1 bolstervar och en kudde. Vidare beslöts att: "af kommunalnämnden söka tillstånd att anordna en liten julfäst i fattigförsörjningsanstalten Wilan." Vidare skulle man prenumerera på två exemplar av Sanningsvittnet för "hjonens räkning". ... Den 20 maj 1906 hade Ålaryds ynglingaförening sitt sista möte i Gislaköp. Mötet beslöt om en ombildning till en blandad ungdomsförening. Man beslöt att den nya föreningen skulle "ingå på den gamlas skyldigheter att lämna bidrag till Ynglingaförbundets kassa och till Soldatmissionen och till KFUM:s kassa, samt ihågkomma de gamla och fattiga". (Ola Hugosson "Ålaryds Kristliga Ynglingaförening" s 71-72)

Vilket öde väntade vanligen en dräng eller piga, när de blev gamla och inte längre orkade tjäna sitt bröd? Socknens "fattighus" var ofta deras sista, med skräck och fasa motsedda tillflyktsort. Enbart ordet "fattighus" är nog för att få allt tal om "den gamla goda tiden" att förstummas. Där föstes de orkeslösa gamla tillsammans med socknens sinnessjuka, och i detta sällskap hade de just inget annat att företa sig än att bida döden. Fattighuset i Harplinge torde nog ha hört till de bättre och ändå minns jag, att vi barn ibland med en rysning passerade det i skymningen, när vi gick till järnvägsstationen för att hämta posten. Dårarnas tjut hördes långt ut på vägen, och kring huset stod en obeskrivlig stank som kändes på långt håll. Det kan inte väcka förvåning att de gamla i det längsta gjorde motstånd mot att komma dit, men då fick de ofta ligga ensamma och hjälplösa i usla och dragiga stugor långt från väg och by. (Alf Ahlberg "Från prästgård till arbetarhögskola" s 19-20; Halländsk prästgård kring sekelskiftet)

(1898 November) Söndag 11:e. ... På aftonen kom W. Bülow och Fru: de hade varit i aftonsången i domkyrkan: Frun hade blifvit illamående af värmen och af några fattighusgummor 'som luktat illa'. "De luktar så illa, fattighushjonen; det är deras kläder." (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 81)

Så hafva vi ordnat en fattigbjudning inför julen. Och det komma vi att fortsätta med nästa jul. Malvina Tingman försåg med bröd och fick tio kronor. Sedan bjöds det också på frukt och dricka. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 103; år 1895)

Mest beklämmande finner man ... att (kyrko)stämman (i Pjätteryd) så sent som i början av 1890-talet kunde anse "rättvist besluta, att de fattighjon, som af kommunen åtnjuta understöd och därtill äga förmåga, skola i tur och ordning på kallelse vara kyrkoväktaren behjälpliga vid kyrkans skurning och rengöring, så ofta detta erfordras". Visserligen skurades endast en gång årligen - till midsommar - men så mycket mera påkostande måste det ha varit att ta hand om rengöringen av den "Ljunglövs(snus)doftande" karlsidan av kyrkan. Man skall ingalunda tro, att de gamla i detta fallet glömdes bort. Då revisorerna vid ett tillfälle funnit sig föranlåtna att anmärka på en utbetalning av 75 öre för rengöring av läktaren, vilket ingick i väktarens åligganden, såg nog denne till att gratishjälpen i full utsträckning blev utnyttjad. (Eric H. Anderek "Kyrkogång och församlingsliv - Protokolls- och minnesanteckningar från Pjätteryd" s 51; Växjö Stifts Hembygdskalender 1948)

Nu i jul hafva vi (i Mullsjö Friförsamling) som vanligt skänkt linne till fattiga barn. I år gick det till ovanligt många pojkar, 20 stycken, och så till sju flickor. ... I år voro det bara utomstående som fingo hjelp. Men det är inget som hindrar, att också församlingsmedlemmar komma ifråga. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 81; år 1890)

Varför Torarps missionshus är beläget här beror på att här fanns ett missionshus förut, som var i privat ägo och förstördes genom brand år 1888. Då Johan-Petter Nilsson, som var ägare till halva gården år 1861, byggde ett missionshus, var det i fullt samförstånd med dåvarande ledning för Svenarums kyrka och pastor Dahlström. Han var kyrkvärd och gammal-läsare, vilket hade den betydelsen att de inte avvek från Svenska kyrkan och dess förordningar. Hans yngre bror Johannes var mera radikal och var en av initiativtagarna till Svenarums första s.k. nattvardsförening utanför kyrkan. I detta missionshus fick inte vara någon sammankomst vid högmässotid då folket samlades i kyrkan. Det var mest kolportörerna från Jönköpings Missionsförening, föregångare till Svenska Alliansmissionen, som fick uppträda i detta missionshus. ... Efter vad man hört var det flera som bodde i Missionshuset, fattiga och hemlösa. Efter vad man förstår i samråd med socknen = fattigvården, som motsvarade nuvarande socialvård. Det ska finnas en anteckning i ett gammalt sockenprotokoll om en ung änka med många barn som bodde i Torarps Missionshus. Med stor ansträngning fick man ihop kontanter till en biljett, först till Göteborg och vidare över Atlanten, för att frigöra socknen från en långvarig försörjning. Det är inte känt vem som bodde där när branden utbröt, men det var väl någon av dessa hemlösa. Det var en sommardag, men det eldades för bakning och gnistor föll på det kruttorra spåntaket - trolig orsak till branden. (Gideon Torarp "Missionshistoria från Svenarum" s 40-41)

På 1880-talets slut hade inflyttningen till (Jönköping) förbytts till utflyttning. Aldrig tidigare tvingades så många emigrera till Amerika som under 1887. Nöden bland de sämst bemedlade avspeglades i ökade fattigvårdskostnader och välgörenhetsinsatser som tillfälliga soppkök, utspisning av fattiga skolbarn, inrättandet av fattighärbärge, sko- och klädutdelningar inför vintern. Smålands Allehanda uppgav vintern 1887: "Tiggande barn äro numera ej en sällsynthet hvarken å gator eller i hemmen i Jönköping." Det var nödtid i staden och inte blev det bättre av att det i landet rådde lågkonjunktur och jordbrukskris. (Anna-Maria Claesson "Kinesernas vänner" s 39; Det sociala betrycket)

Duperad, fullsuten med öfverklassens ideala lögner har jag gått och trott på gud ända till för lite sen. Mitt förnuft har ibland refuserat honom, men mitt gamla läsarjag, min skrämsel, framkallad af evig fruktan för existensmedlens upphörande, ty fattigdomen är ett uppskjutet dödsfall, det förfärligaste af allt, en misslyckad halshuggning der hufvet ännu hänger fast med några stora pulsådror, en repeterad hängning, denna skrämsel har alltid hallucinerat fram en gud, och en svag förhoppning om ett bättre i en annan verld. Jag erkänner ateismen nu, och din Elfte timme (novellen "I elfte timmen") gaf min deism nådestöten, men - jag kan tyvärr aldrig bli fullständig ateist. Hade jag säkra räntor i Engelska Banken - möjligen, ty då var min tillvaro garanterad till min död. Jag kommer att kämpa för ateismen, ty den är nyttig, den kommer att göra underklassen fordrande på lifvet, men jag kommer nog, när jag hör mina barns mor begära hushållspengar att sända en suck till den store Okände, som jag inbillat mig ha hjelpt mig så mången gång. Teismen är verkligen för de fattige. Det finns bara en stor olycka - det är fattigdomen, ty den är ju ett attentat mot lif - och heder! (August Strindberg "August Strindbergs brev XXI Supplement 1857-1893" s 146; brev 1 juni 1885 till Oscar Levertin)

En missionsauktion (i mitten av 1880-talet) uppfattades säkert som något av en folkfest och en bygdens angelägenhet. Kanske hade folkligheten också något att göra med, att man kunde handla på kredit. Många gånger kunde inte pengarna drivas in. ... Ibland avskrevs fordringar som inte bedömdes kunna drivas in. Så skedde till exempel vid föreningsmötet den 4 dec 1889. Man kan nog utgå ifrån, att missionsföreningen många gånger underlät att driva in pengar av den som hade små tillgångar. När man studerar missionsprotokollens priser och ser vilka som köpt, anar man också att ”den fattige” ibland fick köpa en vara till ett lågt pris. Det kändes nog helt enkelt svårt för ”den rike” att bjuda över. I dessa avseenden kom auktionerna då och då att fylla en socialt utjämnande funktion i samhället. Samtidigt kunde naturligtvis ”den rike” ibland också ”demonstrera” sin ekonomiska styrka genom att köpa det som kanske någon annan bättre hade behövt. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 55; Auktionen på bondgården Torpet tredjedag jul 1884)

Den 4de april (1883) gick vi och besåg Liverpool Museum. ... I en källarevåning sågo vi Egyptiska mumier eller balsamerade menniskolik. de voro omkring 4000 år. Der voro kistor och afgudar likaledes Egyptiska helt och hållet af sten. (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagböcker - En smålandsbonde berättar sitt liv" s 37; På väg till Amerika)

Nu höjer fader Matignon rösten. Hans predikan handlar om kristna människors plikt att understödja Anstalten för fattiga flickor. Den grundades nyligen och har till uppgift att fostra unga flickor från arbetarklassen, att ge dem en hemgift och se till att de blir gifta. Företräde ges åt föräldralösa flickor som saknar tak över huvudet och löper risk att bli prostituerade. De är en vanlig syn på Paris gator. Dessa själar måste räddas från synden. Fader Matignon, som är en ståtlig man med yvigt kroppsspråk, ropar med full hals: "Detta överflöd, detta överflöd finner inga gränser, det är skandalöst, en ständig inbjudan till frestelse! Det som fördärvar de stacvkars flickorna är detta skamlösa överflöd som ständigt bjuds ut längs gatorna i Paris. Hur ska dessa olyckliga flickor kunna undgå att drömma om lyx även om den uppnås till priset av deras heder, när det räcker med ett ord för att de ska kunna hoppa upp i någon av de vagnar som stänker ned dem med lera? De huttrar i sina trasor, deras fötter i slitna kängor är fulla med sår och de går hem med förhoppningar om en lycklig värld. I nattens drömmar ser de framför sig alla vackra kvinnor de har mött i staden. Det är då Satan tar dem i sina klor!" (Emile Zola "Paris i april" s 27-28; år 1875)

Prinsessan Eugénie hade genom sitt engagemang i den nyevangeliska väckelsen fått ett starkt socialt medvetande. På sitt sommarhem Fridhem i Västerhejde socken på Gotland hade hon redan 1868 på egen bekostnad låtit uppföra ett barnhem. ... I Jönköping hade den filantropiska författarinnan Ebba Ramsay (1828-1922) 1874 grundat barnsjukhemmet Wilhelmsro för epileptiker. Efter att några år ha stött denna verksamhet beslöt prinsessan att tillsammans med likasinnade bilda en förening för fattiga, obotligt sjuka och vanföra barns bostad, vård och underhåll. År 1882 antog man namnet "Eugeniahemmet". (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 181-182)

Den nya fattigvårdsförordningen som kom 1871 återgick till en frivillighetsmodell och överlät till kommunerna att själva bestämma omfattningen av fattigvården. Riksdagen markerade att "all hjälp är ett kärleksverk och måste hava sin grund i frivillighet, medlidande och kristlig kärlek, och således i samvetslagen, men ej i den borgerliga". När de socialt utsatta kom att missgynnas genom att samhällets förpliktelser relativiserades ställde detta ökade krav på frivilliga insatser både av kyrkan och av enskilda kristna. Kyrkans teologiskt och kristet motiverade diakonala ansvar för de svagaste kvarstod, även om samhället tog ett motsvarande ansvar. Samtidigt motsatte sig många att de sociala problemen skulle lösas genom "välgörenhet". Det behövdes en ny fattigvårdslagstiftning. En sådan kom emellertid inte förrän 1918. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 79)

(Hösten 1869) reste Johan till Nordamerika. Han lämnade helt plötsligt både hustru och (sju) barn och gav sig iväg utan att besvära prästen om flyttningsattest. Det blev nu omöjligt för Johanna att försörja sin barnaskara. De äldsta barnen tog tjänst. Christina blev piga i Klockaregården i Bondstorp 1870, och Carolina tog samma syssla på granntorpet åsen. De yngre barnen utackorderades på olika håll i socknen på fattigvårdens bekostnad. De utbjöds årligen på auktion till lägstbjudande. ... Varje höst måste barnen från Brännekullen i regel byta till nya ställen. Oftast ville ingen ha dem. Det hände att det fick hållas auktion både tre och fyra gånger innan någon hugad spekulant hörde av sig. ... (1878) kom fadern Johan Magnusson hem från Amerika. ... Hustrun Johanna Svensdotter dog utfattig på Brännekullen år 1884, 54 år gammal. ... Johan Magnusson återvände till Amerika än en gång 1887. ... Johan kom hem på nytt och bodde de sista åren av sitt liv i backstugan Carlsbygget öster om Stormossen. Hjälpsamma grannar försåg honom med mat och andra livsnödvändigheter. (Lennart Davidsson "Torpet Brännekullen" s 42-43)

Sommaren 1869 försvann (sergeanten Anders Bylander i Palsbo, Bondstorps socken till Nordamerika) från sin hustru Ulrica med sju barn och ett åttonde på väg utan att någonsin mer höra av sig. ... (Det) återstod (till sist) inget annat än att utackordera barnen på auktion till lägstbjudande. Första auktionen hölls redan den 1sta maj 1870. ... Äldste (sonen) Johan Alfred tycks ha skaffat sig drängplats redan innan fadern avvek till Amerika, varför denne inte förekommer vid några utackorderingar. ... Själv flyttade Ulrica till Jönköping med sina tre yngsta barn. Dottern Julia fick hon inackorderad under hela 1870-talet och några år in på 80-talet på det barnhem som drevs av dåvarande Jönköpings Missionsförening under ordförandeskap av den välkände häradshövdingen Thor Hartvig Odencrants. Den yngsta flickan Alma behöll hon hemma hos sig och fick för detta ett litet understöd av fattigvårdsstyrelsen i Bondstorp. ... Under hela första delen av 1870-talet trätte Bondstorps och Jönköpings fattigvårdsstyrelser om vem som egentligen var skyldig att svara för fru Bylanders barns underhåll. Ingendera ville svara för uppfostringsbidrag. ... Efter många turer blev det beslutat att en kompromiss skulle göras vilken innebar att Bondstorp slapp betala till Jönköping vad de gett ut till fru Bylander fram till 1875 men att Bondstorp därefter ålades att avhämta barnen Bylander och forsla dem till Bondstorp. ... Bondstorp betalade ... matportionerna för åren 1873-1875 med 131 riksdaler 40 öre per år för 730 portioner torrmat ... vid Jönköpings Arbetshus jämte två par barnkängor (4 Rd 50 öre). Julia Bylander stannade kvar på barnhemmet ända ... tills hon fyllt 16 år (24/12 1882), således ett år utöver den brukliga 15-årsgränsen. (Lennart Davidsson "En familjetragedi i Palsbo" s 87-96)

På såväl Ordförandens i kommunalnämnden, som flera andras begäran, hade kommunalstämma till idag blifvit utlyst för öfverläggning och beslut om åtgärders vidtagande till förskaffande af utsäde åt sådane fattige Torpare och Brukare, som omöjligen sjelfva kunde detsamma sig förskaffa. Härom hade äfven sistlidna söndag öfverlaggts; och då nu upplystes att ymnig tillgång på utsädeshafre finnes på Jönköpings torg under Torgdagarna, men penningar dertill saknades, beslutade församlingen att ett 4 månaders lån å 400 Rdr Rmt skulle sökas i Smålands enskilda Bank under församlingens gemensamma ansvarighet för att dermed bistå dem, som ej sjelfva kunde förskaffa sig utsäde. Men då dessa ingen säkerhet hade att erbjuda för de penningar eller den säd de erhålla, beslutades att jordegarne derföre hos församlingen måtte ansvara och sedan af sina underlydande godtgöra sig genom arbete eller af den blifvande grödan. (Lars-Gunnar Petersson "Jämförelse med hundraårig tillbakablick" s 14; kommunalstämmoprotokoll från Bondstorps församling 25 april 1869)

Kyrkoherden kom ut på backen och höll ett litet tal. Främlingarna drog sig åt sidan för honom. Denna utspisning var avsedd för socknens medellösa, förklarade han, men också annat utarmat folk kunde få del därav, i första hand kvinnorna och barnen. Karlarna fick vänta och se vad som blev över. Den som försökte bruka våld hade inga utsikter att bli mättad. "Vi vill gärna hjälpa er alla", sade prästen, "men våra förråd är små och vi vet ännu inte hur vi skall kunna fylla på dem. Snart är vinter över oss och vintern vågar vi inte ens tänka på." (Harry Sjöman "Jämmerdal" s 219; nödåret 1868 i en liten smålandssocken)

År 1858 fick familjen Danielsson företaga den 12 mil långa flyttningen (från Kulltorp) till det nya hemmet (i Ramnåsa). ... Det var inte bara husets folk, som fingo njuta detta goda (som fanns i prästgården). Det räckte till äfven för dagliga hjälpsökande, och otaliga brödkakor med en sofvelbit ofvanpå vandrade från komministergården ut i bygden. Ett af mina tidigaste barndomsminnen är, huru under det svåra året 1868, torkans och de stora skogseldarnas år, genom prästgårdsköket gick en aldrig sinande ström af bleka, utsvultna människor, stora och små, som alla där blefvo mättade. (Nina Pleijel "I Ramnåsa kaplansgård för femtio år sedan" s 106-111)

18 öre ... lades till de s.k. bröllopspenningarna, som ... delades ut till de fattiga vid (Bondstorps kommunalnämnds) sammanträde (den 13 april 1868). Det var sed att vid varje bröllop samla in pengar som sedan genom fattigvårdsstyrelsens försorg delades ut bland församlingens fattiga. (Lennart Davidsson "Soldattorpet Yabäcka" s 25-26)

Till de nödlidande i Norrland har inom Barnarps församling insamlats 148 Rdr 36 öre Rmt, hwilka penningar med förliden Onsdagspost hafwa blifwit öfwersända till Redaktionen af (tidningen) Wäktaren. . . . Rik och fattig, tjenare och fri, gammal och ung (har) bidragit med sin skärf. (Jönköpings-Posten 1867-08-10 "Penninggåfwa från Barnarp till nödlidande i Norrland")

Den 3 juli (1866) hölls i Chicago under pastor Carlssons ordförandeskap ett skandinaviskt möte hwarwid en förening under namn af "den skandinaviska emigrantföreningen" bildade sig med ändamål att hjelpa nödstälde skandinaviske utwandrare. (Jönköpings-Posten 1866-09-29 "Skandinavisk emigrantförening i Chicago")

Julgåfwor till stadens fattige emottages tacksamligen å Gymnastiken Fredagarne d. 22 och 29 (December) från kl. 9 f.m. till kl. 6 e.m. Jönköping den 13 December 1865. Fattigwårdsstyrelsen.

I Göteborg blev man tidigt på 1860-talet observant på den sociala nöden och att de kyrkliga arbetsformerna måste ändras. De stora kyrkorna räckte inte till för de många kyrkbesökarna och bänkuthyrningssystemet gjorde att de fattiga bokstavligen både var och kände sig utestängda. Domprosten Peter Wieselgren (1800-1877) hade därför börjat hålla regelbundna friluftsgudstjänster på Heden. Med stöd av mecenater ur Göteborgs ledande skikt - familjerna Ahrenberg, Carnegie, Dickson, Ekman och Quensel lade grundplåten - startades en insamling, vilken 1862 som en födelsedagsgåva ställdes till Wieselgrens fria disposition. Johanneskyrkan i Masthugget byggdes och stod klar 1866. Gudstjänsterna där skulle särskilt vända sig till de fattiga. I dess statuter markerades uttryckligen att inga bänkar fick hyras ut - alla platser skulle vara lika. Wieselgren tog ett personligt ansvar för gudstjänstlivet och kyrkan blev centrum för ett kyrkligt inremissionsarbete i Göteborg. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 80)

År 1862 fick den borgerliga kommunen en lagstadgad skyldighet att ta ansvar för fattigvården; detta blev ett uppdrag för kommunalstämman. Kyrkoherden var emellertid inte helt ställd åt sidan. Han hade fortfarande rätt att delta i fattigvårdsstyrelsens sammanträden; en av tankarna med detta var att prästerskapet skulle bevaka de fattigas rätt i ekonomiskt kärva tider. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 77)

Denna ståtliga port! När det rustas till fest kommer stadens nobless. . . . Men i vardagslag står vid den dörren igen ett eländigt och utblottat släkte: det är folk som vill be om en plats, det är åldrade män, det är änkor. . . . De här, dessa namnlösa människor, bär i hjärtat en otröstlig sorg. Inte rör dig väl deras bedrövelse, inte rör dig ditt fattiga folk! Som du lever i fest och förlustelse räcker tiden ej till att se klart. Och vad tjänar det till, detta skrivande, och de fattiga människornas väl? . . . Vad duger det till att besvära din person med de stackarnas lott? Låt oss vända vårt hån mot dem själva - det är lättare . . . Inte lider väl bonden så svårt! Nej, försynen som leder oss framåt har bestämt det . . . Han är ju så van! Men på krogen därutanför tullen går de fattigas slantar till sprit och så ställer de kosan mot hemmet och de klagar i himmelens höjd . . . Ack, min fosterjord! Visa mig platsen, ja, en bygd som jag aldrig sett, där ditt livsuppehälles garanter, våra bönder, ej höjer sitt rop! Ty från åkrarna hörs deras klagan och från tukthus och fängelseceller, och från gruvor och bojornas järn; och från lador och hässjor och stackar, under kärror i stäppmörkrets natt; i sin fattiga koja de klagar, aldrig glada åt strålande sol; i den uslaste avkrok de klagar och på trappan till domstolens port. . . . Var mitt folk än må bo hörs dess klagan. Vad betyder de ändlösa ropen? Skall du vakna en dag och stå fast - eller fogar du dig i ditt öde? Har du gjort allt som stått i din makt? Har du skrivit din klagande visa och för alltid din ande begravt? (Nikolaj Nekrasov "Tankar vid paradingången" s 115-118)

I världen finns det många, som är fattiga i naturlig mening, men i anden fattiga finns det inte många. Vi har lagt märke till att världens fattiga ofta är så sorglösa, att andlig fattigdom inte får rum i deras hjärtan. De har nästan den tron, att de kristna är skyldiga att hjälpa dem. Och om de kristna inte kan fylla deras ändtarm, så säger de: ”Vad är det för en kristen, som inte hjälper de fattiga?” Fast Jesus har sagt till judarna: ”Ni har alltid de fattiga, och ni får göra dem väl när helst ni vill, men jag är inte alltid hos er.” Av dessa ord hör man, att Jesus inte alltid är närvarande, men fattiga finns det överallt. ... Om nu världens fattiga blev fattiga i anden, så vore det en glädje för de kristna att hjälpa dem, om de har råd att hjälpa. ... Ni världens fattiga, som menar, att de kristna är skyldiga att försörja er, tror ni, att den kvinna gjorde orätt, som göt dyrbar nardusolja på Jesu huvud och inte gav er pengarna? Tror ni, att Judas är den bäste fattigvårdaren, han som knorrar och förebrår kvinnan för utgjutandet av oljan? Nog ömkar sig Judas över de fattiga och förbarmar sig över dem för sin egen penningpungs skull. Men han förbarmar sig inte över Jesus, och han tror inte alls, att kvinnan som utgjuter sin kärlek på Jesu huvud, har gjort rätt, utan Judas räknar så, att det skulle ha varit bättre, om man hade gett priset av denna olja åt de fattiga. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 214-215 i predikan 1853 över Matt 5:3)

Hur är det nu Maria Magdalena, då du i ditt hjärtas enfald vill utgjuta dyrbar nardusolja på Jesu huvud, och Judas kommer för att plåga ditt samvete med den anklagelsen, att du gjort fel. ... Judas anklagar dig, Maria Magdalena, att du slösat bort de fattigas del. ... Men bry dig inte om det du bedrövade kvinna, utgjut ditt hjärtas kärlek till Jesus. Krossa den flaska där du förvarat dyrbar nardusolja, för det är utgjutet för Jesu begravning. Det kan vara sista gången du utgjuter denna dyrbara nardusolja på hans huvud, då han ännu är vid liv. Ty redan har översteprästerna, de skriftlärda och fariséerna, men också folkets äldsta förenat sig mot Kristus och mot denna kristendom för att förgöra den. Smörj därför, du trofasta själ, Jesu huvud med den dyrbara nardusoljan innan Jesus dör. Snart får du sitta vid hans grav och utgjuta sorgens och saknadens tårar. Ser du inte att han är på väg att dö i de kristnas hjärtan? Snart lämnas det bara ett minne av den törnekrönte Konungen i de kristnas sinne. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 101 i predikan 1852 över Matt 11:2-10)

Krögarna vill inte ta Jesus till härbärget, ty de skulle vara tvungna att hälla ut brännvinet, om de skulle ta Guds Son till härbärget. Världens fattiga bryr sig inte heller om Guds Son, för han är så fattig, att han inte har något annat att ge åt de arma än evangeliet. Fastän denna världens fattiga tror att Guds Son är barmhärtigare mot dem än mot de rika, så har han ändå sagt åt lärjungarna: ”De fattiga har ni alltid och kan ge åt dem när ni vill, men jag är inte alltid hos er.” I detta ställe verkar det vara som om Frälsaren ville få denna dyrbara nardusolja åt sig själv, som Judas ville ge åt de fattiga. Men om denna dyrbara nardusolja skulle ha sålts för 300 penningar och getts åt de fattiga, så hade sorglösa fattiga tackat Judas mer än Frälsaren, som inte har något att ge. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 209 i predikan 1851 över Luk 2:1-10)

Allmosorna kom nästan oupphörligt och främst i form av bröd, vetebullar och kringlor, mindre ofta pengar. Utan dessa nådegåvor skulle alla fångar ... haft det mycket svårt. Dessa gåvor delas kristligen lika. ... Jag minns den första gången jag fick en penninggåva. Det hände kort efter min ankomst till tukthuset. Jag var på väg tillbaka från arbetet åtföljd av en ensam eskortsoldat och mötte en mor med sin dotter som var i tioårsåldern och söt som en liten ängel. ... Flickan sprang ifatt mig och stannade framför mig ... "Ta en slant för Kristi skull!" ropade hon och stack myntet i min hand. Jag tog emot det och flickan sprang belåten tillbaka till sin mor. Detta mynt hade jag länge i behåll. (Fjodor Dostojevski "Döda huset" s 22-23)

För fattigvård var ställt så, att endast de, som voro alldeles utblottade fingo bostad i fattighuset - ett envåningshus på 2 rum, en sal och kök. Ena rummet beboddes av 1 hushåll, andra av 2 och salen av 3, en tid av 4. I ena rummet låg en värkbruten gammal gumma, som sköttes av sin son, vilken skulle behövt sinnesvård. I andra rummet bodde en höggradig, hysterisk kvinna tillsammans med sin man och sin 18-årige sinneslöe, okonfirmerade son. I tredje rummet, salen, såg man vid den stora öppna spiseln "halta Sven" och Stina, sysslande med att under brandringarna fyra på vid brasan för sin vattenvälling. Vid spinnrocken trampade så sakta en gammal gumma för att få skäktfalsgarn till sitt natt- och daglinne. I denna rumsinteriör fick man en tid se en ung kvinna, som i glädjen och sorgen sjöng sin visa vid en vagga. ... Att bliva hänvisad till fattighus ansågs av den, som skulle få förmånen att bo där, såsom den djupaste förnedring, varför icke heller den, som hade någon ärekänsla flyttade dit, hellre satt han kvar i den halvt nedruttna stugan på den ensliga ljungfällan eller i den lilla kojan på stenbacken, där klinkdörren varje stund hotade att falla ned från sina rostiga gångjärn. Till sädesmagasinet i kyrkbyn skulle alla socknars fattighjon infinna sig en dag i månaden för att få sin ranson i råg och havre. Vad vidare, som hörde till livets uppehälle, fick hjonet skaffa sig antingen genom något arbete eller genom allmosor. Såsom en liten ersättning fick hjonen i tur och ordning vissa dagar under året infinna sig för att skura golven i kyrkan, putsa ljuskronorna och se till, att inget ofog var bedrivet på avdelningarna uppåt kyrktornet. Hjälpbehövande, som ej uppburo tionde fingo någon gång hjälpa till med städningen mot en ersättning av 24 skilling. ("Mellan Härån och Rasjön 1983" s 126-127; Glimtar ur allmogehem i Åker på 1850- och 1860-talet - Av en klockareson från Åker)

Genom (1847 års fattigvårdsförordning om ansvaret för städernas fattigvårdsstyrelser och socknarnas sockennämnder att svara för fattigvårdsfrågor) markerades att fattigvården inte längre var en kyrklig uppgift utan ett allmänt samhälleligt ansvar. ... Att samhället skulle ha någon slags skyldighet att ge ekonomiska garantier så att var och en kunde leva ett drägligt liv hade teoretiskt formulerats först av 1700-talsfilosofen Charles de Montesquieu. De liberala krafterna i samhället ville genom den nya lagen begränsa kyrkans aktiviteter till de områden som definierades som "rent religiösa". Medborgarnas "nödtorftiga vård och försörjning" skulle ombesörjas utan prästerligt inflytande. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 77)

I 1847 års förordning återspeglas de olika uppfattningarna om fattigvården. Tendensen att bestrida den enskildes rätt till fattigvård märks tydligt. I förordningen förklarades sålunda fattigvård vara ”en nödhjälp av kristligt deltagande”. Samtidigt fastslogs dock för socknarna den obligatoriska försörjningsskyldigheten. Denna utsträcktes nu även till den enskilda invånarna genom att fattigskatt infördes. Tidigare hade fattigvården till större delen betalats med frivilliga avgifter. (Ola Lindqvist "Social nöd och sociala hjälpåtgärder" s 187)

På 1840-talet utfärdades ... en ny fattigvårdsförordning, genom vilken fattigvården blev effektivare organiserad än tidigare. Sverige var dock ännu ett fattigt land, och de resurser fattigvården förfogade över var mycket begränsade. Den förblev också trots reformen alldeles otillräcklig. (Ernst Söderlund "1800- och 1900-talens historia" s 91)

De fattiga (i Ljuder socken i Konga härad), ”ordinarie fattighjon och uslingar”, var indelade i tre klasser, varom särskilt stadgades i sockennämndens protokoll. Första klassens fattiga var de uslaste, gamla och vanföra, som var till arbete alldeles oförmögna. De tilldelades första klassens fattighjälp eller fullt underhåll, som uppgick till 3 riksdaler banko kontant årligen jämte fyra skäppor korn. Till andra klassen räknades dem, som endast delvis eller till hälften var uslingar och som kunde delvis eller till hälften framföda och kläda sig själva och sina barn. De hjälptes med kontantbelopp mellan 12 skilling och 1 riksdaler kontant årligen samt högst två skäppor fattigkorn. Till tredje klassens fattiga hörde de, som endast tillfälligt var i behov av hjälp; de tilldelades ”Ljuder Församlings Allmosor” efter prövning av sockennämnden. Denna den lägsta klassens fattiga bestod också av de personer, som genom liderlighet eller lättja själva ådragit sig sin fattigdom; de skulle, efter nämndens beslut, ”ihågkommas med den minsta hjälpen ur fattigkassan för att därigenom vänjas till nykterhet och arbetsamhet”. Fattiga och föräldralösa barn utackorderades på auktion av sockennämnden ”på tjänliga ställen för möjligen bästa pris”. För dessa ”sockengossar” och ”sockenflickor” sökte nämnden de fosterhem, där de små ”kunde erhålla sådan faderlig vård, att de i god tid vänjdes till arbetsamhet och goda seder”. Det var som i alla andra socknar på den tiden. (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 10; Bygden som de lämnade)

Idag skall jag bikta mig, bli renad från alla synder", tänkte jag, "och sedan skall jag aldrig mer . . . (här tänkte jag på alla de synder som plågade mig mest). Jag skall absolut gå till kyrkan varje söndag, och efteråt skall jag läsa evangeliet en hel timme till, av de tjugufem rubel som jag kommer att få varje månad när jag börjar vid universitetet skall jag absolut ge två och femtio (en tiondel) åt de fattiga, och så att ingen vet om det, inte åt tiggare, utan jag skall söka upp sådana fattiga, ett föräldralöst barn eller en gammal gumma, som ingen har reda på." (Leo Tolstoj "Ungdomen" s 13-14; mitten av 1840-talet)

Natalja Savisjna var sjuk i två manader och bar allt lidande med verkligt kristligt tålamod: hon knotade inte och beklagade sig inte utan bad oupphörligt till Gud, sin vana trogen. En timme före sin död biktade hon sig under stilla glädje, mottog nattvarden och fick den sista smörjelsen. . . . Hon kom ihåg att hon inte skänkt något till de fattiga, tog fram tio rubel och bad (prästen) dela ut dem i församlingen; sedan gjorde hon korstecken, lade sig ner och utandades sin sista suck, med ett lyckligt leende och Guds namn på sina läppar. . . . Hela hennes liv hade varit ren, osjälvisk kärlek och självuppoffring. (Leo Tolstoj "Barndomen" s 139-140)

Den 9 april 1838 grundades formellt en s.k. arbetsförening i Kärda socken med Emilie Petersen som initiativtagare och drivande kraft. Den kom att verka under flera olika namn. Den ursprungliga benämningen var Fruntimmersföreningen i Kärda socken; andra beteckningar var Kärda församlings kvinnliga fattigförening och Kärda församlings arbetsförening för fattiga kvinnor. Bakgrunden till bildandet var den lekamliga och sociala nöd som rådde i socknen. ... Tillkomsten av arbetsföreningen i Kärda skedde efter modell hämtad från Hamburg, varifrån också verksamhetssättet ordnades. ... Resultatet blev en betydande ekonomisk, social, moralisk och andlig upprustning. ... Redan från början omfattade verksamheten inte bara Kärda socken utan ytterligare fem församlingar, nämligen Hånger, Forsheda, Torskinge, Bredaryd och Värnamo. ... Kärda församlings arbetsförening för fattiga kvinnor var enligt Emilie Petersen ett uttryck för "kristlig fattigvård", vars främsta uppgift var att "först och främst förkunna kristendom". Därför betonade hon ständigt och jämt dess samband med inre missions-tanken och skrev till exempelvis i årsberättelsen 1850-51, att hon betraktade "vår lilla skogssåning", dvs arbetsföreningen i Kärda, som "en droppe i den inre missionens världsomfattande hav". Ett viktigt steg i denna riktning togs, när "i januari månad 1854 en kolportör blivit antagen för arbetsföreningens vidsträckta område". Det var den ... svårt handikappade Per-August Hultman, som anställdes sex månader vid sidan av sin skollärartjänst vid (räddnings)skolan på Berget (i Herrestad). ... Genom denna förening av praktisk diakoni och begynnande kolportörsverksamhet ... sökte Emilie Petersen undvika enbart social och moralisk upplyftning med därav följande risker för "egenrättfärdighet och högmod" bland de hjälpta. "Kristlig fattigvård måste vila på grundstenen Kristus." (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad, och hennes nätverk" s 65-72; Kärda församlings arbetsförening)

1838 uppfördes det första fattighuset i (Åker) och detta byggdes i bostadsform med rum och gemensamt kök. I längderna kan man från denna tid finna ett stort antal fattiga här boende. Detta fattighus stod på samma plats som det nuvarande, som byggdes år 1901, blott att det äldre hade gavlarna i motsatt riktning. Det nya ålderdomshemmet försågs 1930 med kronikeravdelning. Från och med 1968 är åldersvården flyttad till Skillingaryd. Det gamla ålderdomshemmet i Åker är nu (1972) ombyggt till ett hypermodernt sjukhem för mentalstörda. För de fattiga och de som genom sjukdom eller lyte inte hade någon möjlighet att kunna försörja sig och sina familjer ordnade socknarna med uttaxering av fattigsäd, vilken vid särskilda uppbördsdagar framkördes till sockenmagasinet. Här avprickades den sädesskyldige i särskild liggare och säden mättes. Ibland var måttet rågat och ibland knappt. Men vid den slutliga sammanräkningen brukade den givmildes mått fylla den svages, så att alla de fattiga fick vad de verkligen voro berättigade till. Sockenmagasinet uppfördes under senare delen av 1800-talet. Det är nu i hembygdsföreningens ägo, som låtit framflytta det till Hembygdsgården, där det nu står i samma skick som när det byggdes för att tjäna de fattiga i socknen. Tidigare stod sockenmagasinet på bergsryggen söder om kyrkstallarna. (Sven Carlsson "Bak' huggen knut och torvat tak" s 23)

För att komma ifrån sin "rektorsträldom" (vid läroverket i Stockholm), få sin ekonomi förbättrad och kunna ägna mer tid åt sitt vittra författarskap, ser (Carl Jonas Love Almquist) sig om efter en annan bana, och helt hastigt är hans beslut fattat: han skall bli präst. ... Han låter prästviga sig på sommaren 1837. Säkerligen gick han in i sitt nya ämbete besjälad även av tanken på det ideella i prästens kall, sådant han med hänförelse skildrat det i "Kapellet". Huvudpersonen där är en ung prästman, som lever bland fiskarbefolkningen i sin församling såsom de fattiges beskyddare och vän, en idealbild av en Kristi efterföljare, såsom Almquist i sina ljusaste stunder drömt sig, när han tänkte på sitt framtidskall. "En hel värld står öppen för mig", skrev han jublande till hustrun. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 270)

De sociala missförhållandena (i Jönköping) blev tydliga efter kolerans härjningar (1834). Flera hundra barn hade inga möjligheter att försörja sig och ett femtiotal var hemlösa. Kraven på staden att ta hand om de drabbade innebar också en ny organisation för fattigvården, vilken kom att tjäna som förebild för andra delar av landet. (Gunnar Lindqvist "Jönköping - Stadens framväxt" s 44)

(Mormor på Herrestad startade) en skola för fattiga barn på Berget i Herrestad (i Kärda socken) 1833. ... (Denna) utvidgades 1844 till ett räddningshem för fattiga barn. Denna skolform syftade inte bara till intellektuell och kroppslig vård utan ville också föra människor till Kristus. Intagningen skedde varje julafton. Barnen och föräldrarna blev då inbjudna till herrgården. Barnen fick nödvändiga vinterkläder, pojkarna varsin söndagskostym, flickorna helgdagsklänningar. Dessutom delades ut bröd, ljus, kringlor och pepparkakor. Allt upphängt i granar på stora matsalsbordet. Antalet barn som togs in varierade men höll sig för det mesta runt 25-30. De var i olika åldrar men de flesta var i den ålder då de kunde börja lära sig läsa. De fick sedan stanna tills de konfirmerades. (Lennart Davidsson "Mormor på Herrestad" s 16,20)

"Ola Mias Lars var en snålvarg och gav aldrig något till de fattiga, som bodde omkring honom", (sade Anders). "Jag gick hans ärende som behåller de arma vid rätt, som lovat att han skall förlösa den fattige, som ropar, och de elända, som ingen hjälpare hava." Det var Satan, som höll sig framme, så snart Anders mådde lite väl. Nu kom han för att förstöra lördagskvällen för honom och påminna honom om en synd, som Anders inte, han visste inte själv av vad anledning, kunnat förmå sig till att be om förlåtelse för. Han hade aldrig kunnat förmå sig att ångra den, och då ville han inte tala med Gud om den heller. Anders hade en tid i sin ungdom stulit potatis och sill från de mera bärgade och gett åt fattiga änkor och orkeslösa gubbar. ... Lasse-Maja, han levde i förra kungens tid, han stal från de rika och gav åt de fattiga och stal aldrig från andra än dem som han visste inte lät sig förbarma över de fattiga. Hans synder kom nog aldrig att bli inskrivna i den stora boken däruppe. Han var hjälten på kaffeställena i stan, och när fruntimren kom hem till stugorna ute på öarna (i Blekinge), var det rent ofantligt, vad di målade ut honom. Och alla ynglingar, som drev ute på sina hyss om höstkvällarna, drömde om att ärva Lasse-Majas mantel och försökte med detsamma sin fallenhet för kallelsen. Det stals potatis ur böndernas källare, och sillfjärdingar och vedbördor, och kånkades bort till gamla gubbar och ensamma änkor, så att ön kom i uppror, ty ingen fick ha sitt ifred. ... Det hade bara varit på modet en enda höst. Men Anders hade varit den värste den höst det varade. (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron - Skildringar från den frikyrkliga rörelsens genombrott" s 8-9)

1831 i maj anmäler hemmansägaren Arvid Karlsson i Bårarp, att ungdomen i församlingen avyttrar sina persedlar, då de samlas för att spela, varvid ej sällan oordentligheter begås. Såväl ordf. som församlingen såg med missnöje detta oskick och beslöto, att den, som hädanefter orsakar dylika samlingar, såväl som den, vilken tillåter att sådana oseder förövas i hans hus, skall vardera till socknens fattiga plikta 3 R:r 16 S.B. och dessutom inför kyrkorådet tilltalas. (Hjalmar Bjurulf "Sandseryd - En smålandssockens krönika genom 200 år" s 63)

1830 i okt. anmäler prosten Westberg (till Sandseryds kyrkostämma), att han med missnöje förmärkt, att andakten vid allmänna gudstjänsten störes därigenom, att endel personer under själva predikan går in i sakristian för att avlämna gåvopenningar till kyrkan och de fattiga. Nu stadgas, att om någon har något att uträtta i sakristian, detta uträtta, innan predikanten går på predikstolen. (Hjalmar Bjurulf "Sandseryd - En smålandssockens krönika genom 200 år" s 63)

Vi har alla en moder: jorden. Fantine blev överlämnad till denna moder. Kyrkoherden trodde att han handlade rätt, om han gav de fattiga så mycket som möjligt av det som Jean Valjean lämnade efter sig. Därför gav han Fantine en enkel begravning. Hon var ju i alla fall bara en gatflicka, tänkte han. Alltså blev hon jordfäst på fattigkyrkogården bland många andra, som hade lidit, dött och blivit glömda. Men om kroppen lämnas åt glömskan, vet dock alltid Gud, var han skall återfinna själen. (Victor Hugo "Les Misérables - Samhällets olycksbarn" s 169; år 1821?)

Fanjunkaren Magnus Alexander Nysbeth flyttade in på Holma (i Tofteryds socken) 1801. ... Nysbeth fick avsked från sin tjänst den 14 april 1818 men bodde ändå kvar som brukare av bostället Holma. ... Otroliga och många är de historier som jag hört berättas om Nysbeth på Holma under de femtio år jag varit här i Tofteryd. ... En del historier skildrar ... Nysbeth som en man med humor och sockenprotokollen berättar att han var en man med hjärta i bröstet för de fattiga. När socknen 1803 beslutade att bilda en ständig fattigkassa var han den förste att skänka medel därtill och 1827 skänkte han 33 Rd Banco till utdelning bland de fattiga för avhjälpande av spannmålsbristen. (Joel Andersson "Alexander Nysbeth - Från Joel Anderssons anteckningar 1974" s 49-51)

Måns Ljungqvists svägerska Ingeborg ... gick på socknen. Hon var efterbliven och hystes motvilligt av bönderna sexton dygn på varje helgård eller fyra dygn på fjärdingen. Gårdens mantal fick avgöra hur länge folk var tvungna att härbärgera henne. Förr om åren gick hon själv mellan gårdarna men nu började hon bli gammal och bräcklig och måste vintertid skjutsas mellan byarna. Hon brukade få en riksdaler och ett par skor om året av fattigkassan. Behövde hon ett lintyg måste det beslutas på sockenstämman och läsas upp från predikstolen. (Lennart Davidsson "Bondstorpsprästens julfunderingar" s 52-53; år 1818)

Under de första åren av 1800-talet ökade andelen fattiga starkt. Fattighjälpen var ett ständigt återkommande ärende på sockenstämmorna. Den 24 maj 1812 beslöts på sockenstämman i Bondstorp att också torparna, som tidigare varit befriade från betalningsskyldighet, nu skulle hjälpa till med de fattigas försörjning med motiveringen att "det oftast är gamla och sjuklige Torpare samt deras Enkor och Barn, hvilka på ålderdomen åtnjuta fattigmedel". Torpen skulle indelas efter bärighet i tre klasser, vilken indelning sedan skulle ligga till grund för fattigandelens storlek. Backstugor och nybyggen undantogs. Vid en stämma den 4 december 1814 kom man överens om denna indelning. (Lennart Davidsson "Åsen - ett tvåhundraårsminne" s 110)

Vid 1808 års Valborgsmässo sockenstämma påpekades det att ingen får tas in i fattigstugan utan att han avstår sin egendom till fattigvården. När någon dör på fattighuset skall kvarlåtenskapen, om det finns någon, upptecknas och tillfalla fattigkassan. På höststämman samma år beslöts att gamla och sjukliga Kristin i fattighuset skulle av varje 1/8 dels hemman erhålla ett halvt lass torr ved på det villkoret att hon städar och eldar i sockenstugan till församlingens bekvämlighet på sön- och helgdagar. Vid samma tillfälle avslogs pigan Gretas i Ekornahult ansökan att få flytta till fattigstugan med motiveringen att eftersom hon är bara 40 år så orkar hon själv gå omkring och tigga. (Lennart Davidsson "Fattigvård i Bondstorps socken under gången tid" s 126)

Dopdagen (för gossebarnet) var Isac (Hansson i Södra Mosshult) så sjuk att han inte orkade stiga upp ur sängen och övervara förrättningen. Först frampå nyåret 1807 var han så pass återställd att han kunde ta sig till kyrkan. Såsom en tacksamhetsgärd till Gud för återvunnen hälsa gav han den 11 januari 16 skilling till fattigkassan. (Lennart Davidsson "Rödsoten i Bondstorps socken" s 31)

(Ett) hinder mot rörligheten på arbetsmarknaden förelåg i den kommunala fattigvårdspolitik, som sökte utestänga sådana befolkningsgrupper, som kunde befaras komma att ligga fattigvården till last. Den försörjningspolitik för kommunen, som stadgades i 1786 års förordning, var förenad med rättigheten "att icke något inhyseshjon bör få sig där nedsätta eller något gammalt och mindre arbetsfört tjänstehjon antagas, innan sådant först blivit i allmän sockenstämma anmält och församlingen därtill sitt bifall lämnat". Denna möjlighet till kommunal avspärrning gällde visserligen blott ur fattigvårdssynpunkt särskilt riskabla element - inhyseshjon innefattade dock enligt tidens språkbruk ofta även backstugesittare - men en del kommuner tillämpade väsentligt strängare restriktioner. Särskilt de tre största städerna gingo i början av 1800-talet avsevärt mycket längre, när det gällde att utestänga sådana arbetare, vilkas ekonomiska förhållanden ej ansågs trygga dem mot understödsbehov. Och som en kvarleva av denna strävan kan man väl betrakta Stockholmsmyndigheternas åtgärd att under det sena 1800-talets arbetslöshetskriser runt landet utlysa varningar mot invandring av arbetssökande. (Torsten Gårdlund "Industrialismens samhälle" s 275-276; Industrins arbetstillfällen)

När ryttaren Johannes Rosenberg på Byafälla (1785) dog råkade hans hustru Kerstin Svensdotter och deras tre små barn i stor fattigdom och torftighet. Fattigstugan (i Bondstorp) hade då blivit obeboelig så sockenmännen föreslog sockengång. Hon fick efter vanligheten, som det hette, besöka var och en hemma. Året efter upplät Anders Johansson i Stora Ekornahult rum åt familjen tills man hunnit bygga en ny fattigstuga. Man rev det gamla kornhärbärget vid kyrkan och använde timret där till bygget. Den nya fattigstugan uppfördes i Smedshagen. ... 1796 tilldelades änkan Ingierd Johansdotter i Palsbo Norregård 24 skilling i fattigunderstöd. Bombergs Lars på Nybygget var alldeles utblottad. Man vädjade till sockenborna att försöka se till att han fick en rock och en tröja till vintern, så han kunde ta sig runt själv i byarna i snöyra och vinterköld. I protokollet för sockenstämman den 10 juni 1799 heter det: "De som kunna igenom undantag hafva sin försörjning, böra icke gå med tiggarstafven utan vara nögda; ty Gud gifver nog många uslingar som måste hjälpas." (Lennart Davidsson "Fattigvård i Bondstorps socken under gången tid" s 125-126)

Ur Post och Inrikes Tidningar 2 mars 1786: " ... At fira denna högtidelighet (av invigningen av Byarums kyrkas Tornbyggnad 1785) har Församlingen finnt wackraste och nyttigaste sättet, at genom supscription samla en så stor penningesumma, som förmågan vil tillsäga, at anwändas såsom tilökning på fonden til underhållande af en redan 1768 börjad och alt jämt förbättrad Fattigstats inrättning, som täflar med de bästa i Riket." (Byarums Hembygdsförening Årsskrift 1972 s 46-48)

Särskilt svåra blevo förhållandena för de fattiga vid inträffade farsoter och missväxt. Rödsoten härjade våldsamt 1773. Man stod dock nu ej så rådlös som tidigare i sådana situationer. Det fanns läkare, även om de ej voro så talrika. Läkemedel hade framställts, som ansågos bringa hjälp eller lindring. Det gällde att anskaffa eller tillhandahålla sådana medel. Det var nu ej enbart fråga om att hjälpa dem, som kunde betala för sin medicin. Socknarna behövde dock rörelsekapital. Fattigkassorna voro på många håll för starkt anlitade vid denna tid. Andra allmänna kassor funnos icke. Då utfärdade regeringen order om att ur kyrkokassorna medel kunde få lånas av socknarna till inköp av medicin mot farsoten. Detta innebar ett avsteg från gamla traditioner för kyrkoegendomens förvaltning. Tidigare hade kyrkornas medel fått användas endast för sådant, som kunde anses som kyrkans omedelbara behov - icke ens underhållet av kyrkogårdsmurarna och julottebelysningen hade fått bestridas med kyrkomedlen. Socknen som sådan fick inträda som låntagare. När lånen skulle återbetalas, var det åtskilliga, som ej kunde gälda försträckningarna för erhållna medikamenter. Socknen ansågs ej hava råd att göra detta, och kronan fick med bidrag träda emellan. Man kan säga, att härmed ha statsbidrag för första gången utgått till sjukvård åt fattiga ute i socknarna. Tio år senare drabbades vårt land av en fruktansvärd missväxt. Långvarit torka förstörde skörden. Våren och försommaren 1784 blev en nödens och umbärandenas tid för många människor. Regeringen måste genomdom kapitlen utsända varningar att ej som människoföda använda skadliga ämnen och framför allt ej skörda på åkrarna för tidigt. Däremot rekommenderades livligt bruket av vissa födoämnen, som man ej av religiösa skäl velat använda, t.ex. hästkött. Man stannade emellertid icke härvid. Tiden var företagsam och energisk. Vi möta nu en företeelse, som närmast kan rubiceras som nödhjälpsarbeten. Genom landshövdingarnas försorg inrättades mångenstädes i städerna s.k. arbetshus, där de nödlidande kunde sysselsättas med spånad av lin, ull, hampa m.m. Landsbygdens nödlidande fingo undsättning på så sätt, att socknen lät avhämta kamull vid arbetshuset och utlämna till arbetshågade. När ullen blivit spunnen, avlämnades produkten, där råämnet avhämtats, och vederbörande fingo betalt för sitt arbete. (Herbert Johansson "Den svenska socknen under 1700-talet" s 66-68)

Den 27 mars 1771 grundades Samfundet Pro Fide et Christianismo. Det var en celeber skara högre präster och ämbestmän som samlade sina krafter för att motarbeta det man uppfattade som "kristendomens förfall" och "sedernas fördärv". ... Efter att Stockholms stads konsistorium fastställt en skolinstruktion, inrättade Pro Fide år 1777 två så kallade kateketskolor till den fattigare befolkningens fromma, en på Norrmalm och en på Södermalm. Till lärare utsåg Pro Fide prästmän som skulle ägna tre timmar varje söndagseftermiddag åt att undervisa de elever som församlingsprästerna hänvisade till dem. Undervisningen var helt inriktad mot läsning och kristendomskunskap. Skolorna var avsedda för barn och tjänstefolk som på grund av arbete inte kunde följa undervisningen i andra skolor. ... (Skolorna) anslöt med avseende på både innehåll och funktion till den bildningsbegränsande fattigskoleidén. Vid sekelskiftet var Pro Fide huvudman för fem kateketskolor i Stockholmdär c:a 2000 barn fått undervisning sedan de första skolornas inrättande. Pro Fide kom emellertid att utveckla skoltanken i riktning mot allmänbildningsidealet. (Daniel Lindmark "Samfundet Pro Fide et Christianismo och den kyrkliga folkundervisningen" s 221,225-226)

I nov. 1771 beslöt (Sandseryds sockenstämma), att fattigmedlen, som inflyta, skola utdelas endast en gång. Förut har detta skett vid jultiden. Då kunna de fattiga lättare få hjälp i gårdarna än vid midsommartiden, då födan merendels är åtgången. ... 1773 i maj beslöts att den, som anmäler sig till fattigmedels njutande skall uppgiva all sin egendom. Det finnas de, som efter sin död "hava vacker egendom nog". Denna vilja deras anhöriga då tillägna sig, fastän de inte velat vårda sig om dem i livstiden. Därför tyckes det billigt, att den, somnjutit församlingens allmosor, som ett bevis på sin tacksamhet och till hjälp åt andra fattiga medsyskon lämnar, vad som är kvar av dess kvarlåtenskap. (Hjalmar Bjurulf "Sandseryd - En smålandssockens krönika genom 200 år" s 207)

1768 är det dags igen (att göra ett tillägg till fideikomissbrevet av 1746 gällande Bratteborg i Byarums socken). Förutom att makarna (Gabriel von Seth och Anna Margareta Lilliecreutz) anger hur man skall förfara med lösöret bestämmer man att de fattiga skall ihågkommas: "Wi hafva efven fört oss till sinnes den Christliga pligt, som menniskjor i allmänhet och dem i synnerhet åligger, som det högsta väsendet behagat framför andra af Werdsliga gåfvor tilldela ymmigare mått, at hvar och en i sin mon lätta den fattiges tunga börda under ett beträngt tillstånd i anledning hvaraf Wi efven funnit godt att stadga, det böra efter Wår död af oskift Bo Ett Tusende Dah. Smt till nödlidande utdelas på thet sätt, at fyrahundra dalr utgives till Wernamo, trehundrade till Byarums, tvåhundrade till Sanseryds och etthundrade till Månsarps Socknars fattiga. Wi göra oss den förhoppningen att Herrar Kyrkoherdar i förekommande församlingar hvar och en i sin socken i samråd med kyrkorådena, lära draga den billiga försorg, at de i anseende till ålder och kroppstillstånd mäst brukliga vid thetta tillfälle, undfå större andel af dessa summor, emot andra usslingar, som genom något arbete kunna förtjena sig sjelfva en del av deras föda." Ett tusen Dahler Silvermynt var en ingalunda föraktlig summa på denna tid - den motsvarade kostnaden för litet mer än två årsavlöningar för dagsverke. Dokumentet avslutas med följande ... : "Wi sluta ... önskandes (samtliga våra arfvingar och dem, som thetta angå kunna) ... at fridens herre måtte gifva dem frid alltid. Wår Herre Jesu Christi nåd, Guds kärlek och den helige Andes delaktigehet vare för öfvrigt med Eder Allom." (Rutger von Seth "Att stifta och avveckla fideikommiss" s 14-15)

År 1743 tillträdde Fredrik Karl Baer från Elsass som ny präst (i den svenska församlingen i Paris) och han kom att stanna ända till 1784. ... Den kyrkliga verksamheten utgjordes inte bara av gudstjänster utan också av sociala, diakonala uppgifter som med tiden kom att få allt större betydelse. Det var framför allt på sjuk- och fattigvårdens område som behovet var störst. Protestanter var utestängda från fattigunderstöd och stadens allmänna sjukhus. Diakoni blev därför en alltmer angelägen men också betungande uppgift för församlingen. Trots relativt goda inkomster i form av kollekter och gåvor ökade utgifterna ännu snabbare vad gällde den omfattande hjälpverksamheten. Endast med hälp av det goda sinne för förvaltning som Fredrik Karl Baer ägde kunde det diakonala arbetet fortgå. Ur församlingsböckerna kan man läsa att allmosor givits till exempel till "en fattig svensk anländ från Konstantinopel", och "en gammal kvinna ... för att återvända till fosterlandet", liksom också "en svensk från Le Royal Suédois", det vill säga från det svenska regementet i den franska armén. Exempel på hjälpinsatser kunde vara att tillfälligt betala hyra åt någon som råkat i akut nöd, att ge pengar till en familj som inte klarade försörjningen på grund av att fadern skadat sig i en olycka eller att täcka begravningskostnader för svenskar utan egna tillgångar som avlidit i Paris. Enligt en bestämmelse i församlingen skulle dessa få både kista och gravplats utan kostnad. Men huvuddelen av understödet gick ändå inte till svenskarna utan till dem som kallades "främlingar" och som i församlingsböckerna antecknats med sin nationalitet och sitt ursprung. De flesta var protestanter från tysktalande trakter, men i anteckningarna förekommer också engelsmän och ungrare. Även förföljda reformerta uppsökte kyrkan för att få hjälp. Bland de hjälpsökande fanns hantverkargesäller, bokbindare, skomakare, skräddare, men också studerande och soldater liksom soldatänkor som lämnats ensamma med barn att försörja. (Gunnar Granberg "Den svenska kyrkan utanför landets gränser" s 214)

Fattigvården var ... ett ärende som (under 1700-talet) slukade allt mer av socknarnas resurser och som kyrkoherden skulle försöka lösa. Även här (och inte bara för kristider) kunde en magasinsinrättning vara en utväg och många församlingar inrättade så kallade fattigmagasin. Prästerna hade även tidigare haft hand om kyrkans ekonomi och kyrkkassan hade kunnat fungera som en liten buffert för församlingsborna, men i takt med att sockenförvaltningen breddades lades allt fler ärenden av ekonomisk art på kyrkoherdens axlar. När det gällde att inrätta ett magasin kunde kyrkoherden ta initiativet, men när det sedan kom till att sköta räkenskaperna var det ofta komministern eller pastorsadjunkten eller andra "studerade" karlar i socknen som åtog sig dessa uppgifter. (Carin Bergström "Lantprästen" s 178; Sockenmagasin)

Genom Kungl. förordn. om hospitals- och barnhusinrättningarna i riket av den 11 april 1763 kommer vården om de sjuka och fattiga in i ett alldeles nytt läge. Den fattigvård, som tidigare funnits och som bedrivits på grund av kyrkolagens föreskrifter samt efter sockenbornas särskilda överenskommelser, kan närmast betecknas som fattigvård efter allmosesystemet. Genom den nämnda förordningen blir fattigvården mera enhetligt utformad, sammanskotten få en regelbunden karaktär, de bliva ett slags ständig skatt, som åligger hemmanen och de större torpen. Den nämnda förordningen avsåg närmast att reglera verksamheten vid de s.k. hospitalen. Dessa inrättningar hade redan på Gustav Vasas och Johan III:s tid fått kronotionde i anslag för verksamheten. De skulle kunna rubriceras som hem för kroniskt sjuka samt innesjukhus. De sjuka fingo inlösas där för en engångsavgift av 20 daler smt (= silvermynt), och de stannade där oftast till sin död. Ett sådant hospital fanns i Jönköping. Norrköping hade två. Genom penningvärdets fall hade avgiften med tiden blivit i realiteten ganska liten, och socknarna funno det bekvämt att bliva av med sina gamla orkeslösa för en så ringa penning. Det ser även ut, som om man lyckats få dem intagna på dessa sjukhem utan att ens erlägga denna summa, som 1763 höjdes till 100 daler smt. Dessutom skulle varje socken ovillkorligen sörja för sina fattiga. Hospitalen skulle reserveras för direkt sjuka, varför inga ålderdomssvaga eller med "långvariga krämpor försedda" behövde mottagas där. Sådana måste socknarna själva taga hand om. För att de fattiga och orkeslösa ej skulle behöva lida nöd, skulle invånarna en gång om året sammanträda och överlägga om de fattigas försörjning. Därvid borde man först beräkna antalet behövande och den summa, som kunde erfordras för deras uppehälle. Nödvändiga sammanskott skulle sedan fördelas på socknens invånare. ... Om sjuka personer eller svagsinta behövde intagas på hospitalen, skulle socknen inlösa dem. Till det förra slaget räknade man framför allt spetälska och fallandesjuka. Denna förordning aktualiserade behovet av verkliga fattigstugor, där gamla och orkeslösa kunde få en bostad. Fattigstugor hade nog tidigare funnits i enlighet med kyrkolagens föreskrifter, men de synas mera varit föremål för de fattigas skräck än förhoppningar. Ofta stodo de alldeles nerruttna och tomma. De fattiga indelades nu allt efter behovet i tre klasser. ... Säkert skulle det hava blivit svårt för mången att uteslutande leva på sitt fattigbröd, om det icke förefunnits band, som förenade husbondefolket och deras gamla utslitna tjänare i fattigstugan eller backstugan. Mjölken var en billig vara och kunde nog få avhämtas hos det forna husbondefolket, som vid de stora högtiderna ej gärna glömde sina gamla trotjänare. ... Mot slutet av 1700-talet blev det allt vanligare, att de fattiga fingo sätta några kappar potatis ute på gårdarnas skogsfällor. Prästernas flitiga och hörsammade uppmaningar vittna därom. ... Man höll (också) alltjämt fattigbössor vid kyrkorna, man gick med särskilda håvar till de fattiga vid gudstjänsterna, tallriken till förmån för dem cirkulerade vid bondkalasen, man lade en skärv i en särskild kollektbössa, då man gick fram till Herrens bord, man gav tackoffer efter återvunnen hälsa och lämnade "testamenten" till de fattiga såväl som kyrkan, när någon dött. De tillfällen, då man tog upp gåvor till dem, snarare ökades än minskades, likaså tilltog givmildheten och känslan för andras nöd, ju längre 1700-talet skred framåt. (Herbert Johansson "Den svenska socknen under 1700-talet" s 59-64)

1761 fastslogs uttryckligen socknens skyldighet att försörja sina fattiga och därmed följde i släptåg frågan om hemortsrätt som förorsakat mÅnga tvister socknarna emellan i avsikt att hålla fattigvårdskostnaderna nere. I medio av 1700-talet byggde (Bottnaryds) socken ett fattighus invid den gamla Bjurbäcksvägen. Inackorderingarna plockades in utan större entusiasm från någondera sidan i den trånga byggnaden, medförande en lämplig uppsättning egna tillhörigheter, och lämnades sedan i stort sett att klara de dagliga bestyren på egen hand. En gång i veckan delades matvarorna ut in natura att förvaras av vederbörande själva i skrin. Vid den gemensamma spiseln skulle alla intagna samsas vid tillagningen. Friktionsanledningar kom därigenom ingalunda att saknas, tillfällen till snatteri av matvaror erbjöds helt naturligt och ömsesidiga beskyllningar med åtföljande trätor och handgripligheter förekom ofta. Hygienen stod lågt, där den inte var obefintlig, moralen likaså. Att de av hjonen, som kunde röra sig utomhus, under sådana förhållanden hemsökte kringliggande gårdar för att tigga sig till ett mål mat eller en slant var inte förvånansvärt. (Enok Carlsson "Fattigvård" s 116)

För de fattigas underhåll liksom för kyrkornas ville man gärna skaffa sig en grundfond. Ute i socknarna ville man inte leva ur hand i mun. Det kunde lätt inträffa nödår, då även den besuttne bonden led brist och då de kontanta gåvorna nästan uteblevo. Sådana grundfonder eller fattigkassor hade man redan vid 1760-talets ingång skaffat sig i de flesta socknar. Med dessa fattigkassor drevs lånerörelse. Räntefoten var 6 (procent). Jämte kyrkokassorna blevo fattigfonderna socknarnas lånebanker långt före sparbankernas tid. När man inte hade kontanter att driva lånerörelse med, kunde sådan etableras med fattigmagasinen. Man drev utlåning med spannmål för fattigvårdens räkning. Allteftersom penningtillgångarna stego och välmågan ökades, tillkomma betydande donationer till fattigkassorna. ... Såväl förvaltningen av fattigmedlen som vården om de fattiga i fattigstugorna förbättrades väsentligt under 1700-talets senare hälft. Det blev alltmer vanligt, att en särskild sköterska anställdes, som kunde hjälpa de sjuka och orkeslösa med deras mat och renhållning. Oftast var det någon arbetsför änka eller åldrig tjänstepiga, som fick uppdraget. ... Senare delen av 1700-talet visar en stark tillväxt av befolkningen. Torp och backstugor uppväxte överallt. Fattigvårdsklientelet ökades. Det var ett storverk, att man i vårt land kunde på ett för tidens förhållanden väl organiserat sätt lösa frågan om de fattigas vård. Den svenska sockensjälvstyrelsens organ och statsmakten ha därvid samverkat till ömsesidig båtnad. (Herbert Johansson "Den svenska socknen under 1700-talet" s 64-65,68)

Allra lägst på den sociala skalan (i det förindustriella samhället) stod fattighjonen och närstående grupper. 1751 års statistik har här en rad kolumner, mindre intressanta genom de tämligen dubiösa sifferuppgifterna än genom själva formuleringarna: verkligen intagna i hospital (1 500), verkligen intagna i fattighus (6 000), eländiga utom hospital eller fattighus (23 000), galna och ursinniga utan hospital (1 200), bräckliga av fallandesot och smittosam sjukdom (1 100), rasp- och spinnhusfolk (300), livsfångar på fästningar och slott (200), lägrade kvinnfolk (7 000). Inalles var det fråga om ungefär 40 000 personer, mest kvinnor, eller 2 (procent) av folkmängden, men antalet fattigvårdsfall i vidare mening var givetvis vida större. Som synes var det endast en del av de nödställda, som var intagna på fattighus eller hospital. Flertalet hänvisades till mer eller mindre regelbundna kommunala understöd i pengar och livsmedel. Många levde som inhyseshjon i olika hushåll. Tiggeri motarbetades, ofta genom drastiska ingripanden, men kunde inte utrotas. Lantsocknarna indelades i rotar, inom vilka de fattiga vandrade från gård till gård ("kringgång", "dygnande"), så länge de kunde gå; sedan skjutsades de. Tiggarna fördelades på gårdarna med hjälp av s.k. fattigklubbor, som hängde på det ställe, som senast haft besök av luffare; nästa luffare förde sedan klubban till granngården. Bortauktionerande av barn och åldringar till lägstbjudande förekom ända in på 1900-talet. Föreskrifter om kommunernas fattigvårdsplikt fanns av gammalt, men en systematisk och någorlunda effektiv ordning skapades först genom 1847 års fattigvårdsförordning, som uttryckligen fastslog varje sockens skyldighet att draga försorg om sina fattiga, i den mån de var oförmögna till och inte kunde försörjas av anhöriga. (Sten Carlsson "Svensk historia II - Tiden efter 1718" s 85-86; Det förindustriella samhället 1720-1850)

Kommissarien i manufakturkontoret Erik Salander ... var en auktoritet på sin tid (mitten av 1700-talet). ... För (honom) och andra rättrogna anhängare av merkantilsystemet var industrin allt, arbetaren intet. ... Förblindelsen gick så långt, att man kunde få höra de torraste nationalekonomer nästan råka i extas vid tanken på vilken välsignelse fattigdomen var för samhället: "Ty om alla människor hade penningar nog, vem skulle då arbeta? ... Fattigt folk i ett land ... äro en större skatt och välsignelse än allt silver och guld; och har Herren Gud icke förgäves gjort en sådan åtskillnad mellan människorna." (Carl Grimberg "Svenska folket underbara öden - 1739-1772" s 529-531; Hattväldet lutar mot sitt fall)

År 1747 överenskom (den pietistiske prästen Peter) Murbeck med sex av sina vänner att börja en insamling för ett ändamål, som kunde "lända Guds namn till lov och pris". Frukten därav blev en from stiftelse för vård av hjälplösa och sjuka. År 1756 utvidgades denna anstalt med en skola för fattiga flickor. Denna stiftelse fortlever ännu (år 1917) under namnet "Murbeckska stiftelsen för fattiga flickor" i Stockholm. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 512; Gråkoltar och pietister)

Under perioden 1700-60, innan kapitalismen hade mognat fram eller tillfällena till investeringar var helt öppna, hade ett stort antal av folket (i Storbritannien) inte några stadigvarande medel till sysselsättning. Tiggare och landstrykare, tjuvar och stråtrövare, prostituerade och parasiter av olika slag utgjorde en mycket större del av befolkningen än idag (1948-62). (T.S. Ashton "The Industrial Revolution 1760-1830" s 56)

Stadgan om tiggare och fattiga 1698 kom med en hel rad förslag till avgifter vid bestämda tillfällen. Man borde giva en gåva till de fattiga vid lysnings uttagande, vid barnsängskvinnors och sjuklingars tillfrisknande. Vid likpredikningarna borde en särskild håv bäras omkring till förmån för de fattiga, vilka ock genom klockaren kunde förvänta en gåva från sterbhuset. Vackra exempel på enskilda personers givmildhet mot de fattiga, möta vi än här, än där. I allmänhet kan man säga, att ju längre 1700-talet skrider framåt, desto påtagligare bliver detta förhållande. Man brukar säga, att tiden blir mera humnitärt betonad, men den religiösa grundvalen i församlingslivet framträder alltid tydligt. (Herbert Johansson "Den svenska socknen under 1700-talet" s 59)

I ett av Kungl. Majt:s Brev den 3 december 1697 heter det bland annat följande under rubriken "Fattige och Fattigstugur": A. Hwart Härad och Sokn skal föda sina fattiga och ingalunda, som härtil på några orter förnimmes skedt vara, föra dem in i andra Soknar, them til last och beswär; dock må understundom then ena socknen, som kan hava mindre fattiga, gå the näst hos liggande, som hafwa flera, med någon hjelp tilhanda. B. Fattigstugur böra inrättas i hwar Sokn, som Församlingens Ledamöter åligger at upbygga; hwaräst Soknens fattige, som genom ålder och sjukdom äro af sig komne, at the med arbete ej kunna sig nära, intagas, och undfå allmosor af Soknen, at thermed försörjas. På thet the fattigas ströwande kring Landet therigenom må förekommas; tillåtandes K:gl Maj:t, at til theras underhåll, så ofta, som påfordras, Collecter i Soknen må påbjudas." (Georg Boberg "Furugården - ett led i Vaggeryds åldringsvård" s 22)

Medan kung (Karl XI) begav sig ut på nya mönstringar, ägnade sig drottningen åt fattiga och sjuka. År 1686 var det inte mindre än 1700 fattiga som åtnjöt understöd av henne. Det var i första hand Stockholms fattiga som fick hennes hjälp. För dem lät hon bygga ett hus, det s. k. Drottninghuset, vid Johannes kyrka med plats för 160 nödlidande. Hon besökte senare inrättningen med sina hovdamer. ... Kanske för att locka ut drottningen på landet köpte kungen åt henne Karlbergs slott intill Stockholm. Här bodde hon med barnen under somrarna och i slottets ladugård inrättade hon ett tapetväveri för fattiga och föräldralösa barn. (Alf Åberg ”Hovlivet på Karl XI:s tid” s 100)

Kungl. Maj:ts reglemente av år 1683 för (italienaren Jacob Guagninis) glasbruk (i Stockholm): ... "Var morgon kockan 6", föreskrevs det, "skola alla, som vid bruket arbeta och hava att beställa, vara uti hyttan tillstädes och bedja Gud, vilken morgonbön förrättas av en pojke, som väl kan läsa utur bok; desslikes om aftonen klockan 6 aftonbönen. Vilken försummar att inställa sig, när bönen hållas skall, böter 1 mark kopparmynt uti fattigbössan; och vilken försmädeligen och onyttigt missbrukar Guds namn, straffas efter sakens grovhet, som lag och Kongl. Maj:ts ordningar förmå." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 238-239; En tid av nytt uppsving för vårt näringsliv)

Ett sällsamt försök att skaffa kronan och på samma gång enskilda rådsherrar inkomster var den expedition, som år 1663 under amiral Sjöhielms befäl sattes i gång mot "turkar och morer" i syfte att "uppspana och attackera någre turkiske skepp och farkoster på vidavlägne orter och där de minst sig någon fara tilltänka". Därigenom skulle man ej blott vålla bemälde sjörövare och de kristnas fiender avbräck utan även "tillvärva Hans Kongl. Maj:t och kronan en ansenlig vinst och profit". ... Företaget var ... helt enkelt ett bolag mellan kronan, regeringen och enskilda personer i syfte att till gemensamt bästa bedriva sjöröveri. För att, som det hette, "Guds välsignelse måge så mycket säkrare och ymnigare förmodas", beslöt man att även tänka på kyrkor, hospital samt fattiga och ge dem en liten del av vinsten. ... Utgången av företaget blev planen värdig. ... Expeditionen pågick (utan att nå sitt syfte) till inpå året 1665, då amiralen avyttrade skutan i den ostindiska staden Goa. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 109-110; Slöseri och äventyrspolitik)

Upprörande är det att se, hur drottning (Kristina) på våren 1653 ger vederbörande ämbetsverk det meddelandet, att hon i en så brydsam tid som denna icke ansåg sig bunden av åtagna förpliktelser att med några fattiga tunnor spannmål bidraga till underhållet av änkor, fattiga soldater och en del andra människor i ömmande omständigheter utan gav ämbetsverket fullmakt att därmed förfara efter som kronans tillgångar medgåve. ... Från det året härrör en finansiell åtgärd, som lyckligtvis torde vara enastående i våra hävder: för att bli av med de minst bemedlade av kronans gäldenärer, som rest upp till Stockholm, befallde drottningen att tömma de fattigbössor, vilka uppsatts år 1650 i och för insamling av pengar till de nödlidande i huvudstaden, och därav ge dessa gäldenärer respengar, så långt det räckte. Donationerna för detta år uppgå icke för ty till över 70. Att de ej blevo ännu fler berodde mest på att ingenting vidare fanns att dela ut. Drottningen uttryckte själv i flera adelsbrev sitt beklagande därav. Samtidigt som Kristina på detta hejdlösa sätt minskade kronans tillgångar, samtidigt som många av hennes undersåtar fingo svälta, slösade hon bort massor av pengar på hovfester, den ena dyrbare än den andra. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 439-440; I hovets glans)

I sin tänkebok ägnar (greve Per Brahe sin maka Christina Catharina Stenbock) följande vackra minnesruna: "1650 den 14 juni, emellan 12 och 1, avsomnade min kära, gudfruktiga och dygdiga hustru och grevinna på Åbo slott. Gud fröjde hennes själ evinnerligen! ... Hon var gudfruktig, mild och givmild, gav gärna den fattiga ... gjorde såväl inom som utom grevskapet många människor gott. ... Hennes umgänge var med de gudfruktiga och enfaldiga: älskade inga kosteliga kläder, ej heller prakt, hatade högfärd och kräslighet. Hennes död beklagades såväl i Finland, där hon mycken hyllest hade, som allestädes. Betjäningen sörjde henne mycket." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 427-428; Greven till Visingsborg)

Medelsanskaffningen för fattigvården måste komma att vålla mycket huvudbry. Med glädje konstaterade kyrkoherden i Skärstad 1648, att fattigstocken det året givit icke mindre än 15 1/2 dal. smt (= daler silvermynt). Fattigstocken blev ett mycket vanligt föremål vid kyrkorna och på andra platser, där folk kom samman. (Herbert Johansson "Den svenska socknen under 1700-talet" s 58-59)

Länge förblev det kyrkans uppgift att svara för fattigvården här i landet. Det skedde då helt i form av frivilliga gåvor. Ansvaret för sådan vård flyttades över på staten, då Gustav Vasa lade beslag på en stor del av katolska kyrkans egendom. Staten misslyckades emellertid med den svåra uppgiften. Skulle något verkligen bli gjort för de fattiga, måste kyrkan fortsätta med sin kärleksgärning. I själva verket blev det organiserade tiggeriet den erkända formen för fattigvård under 1600-talet. Genom 1642 års tiggarordning ålades socknen att sörja för sina egna fattiga. Det innebar, att fattigstuga skulle byggas. Den fattige fick tigga endast inom egen socken. Blott med "tiggarpass", utfärdat av prosten, kunde han våga sig över sockengränsen. ... Då de flesta socknar saknade "fattighus", blev tillvaron hård, ofta mycket grym för de sjuka och orkeslösa, som måste tigga sig fram. Det var inte lätt att "gå på socknen", flytta från gård till gård efter någon eller några dagars vistelse där. Livet på fattigstuga, där sådan fanns, var också minst av allt en idyll. ... Kyrkoherdens ansvar för fattigvården upphörde 1847, då Sverige fick sin första allmänna fattigvårdslag. ("Ölsremma - en liten gränssocken vid Komosse" s 78; Holger Andersson: Kyrklig och kommunal samhällsverksamhet)

Att (1571 års) kyrkoordnings maning att hjälpa de behövande i viss mån blivit efterkommen, se vi av den kyrkoordning för Växjö stift, som biskopen Petrus Jonae och hans domkapitel 1619 utfärdade. I denna talas om allmosa av årsväxten, som skulle utgå till de fattiga och sammanskjutas vid allhelgonatid. 1642 års tiggarordning sökte med mera eftertryck inskärpa kyrkoordningens råd och anvisningar. Mindre sjukstugor eller fattighus vid kyrkorna föreslogos. (Herbert Johansson "Den svenska socknen under 1700-talet" s 58)

Vilken ordning och god anda som konungen (Gustav II Adolf) strävade att upprätthålla i (sin) här, visa hans krigsartiklar. Däri heter det ... : " ... Allt Guds namns missbruk med svärjande och bannande skall vara förbudet. (Be)finnes någon och övertygas sådant att göra i hastighet eller av någon iver uti sitt kall, då give därföre, efter som han är till, uti fattigbössan eller pundes ( = må agas) i regementets åsyn, då korum är hållet. Gör det någon av en lättfärdig sedvana eller i dryckesmål (= drucket tillstånd), då böte en halv månads sold till hospitalet (= sjukhuset) och uti nästa korum mitt i ringen göre Gudi avbön på knä. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 105-106; Gustav Adolfs krigsartiklar)

Vår första evangeliska kyrkoordning av år 1571 framhöll, att ibland allt annat som vår käre Herre Jesus Kristus och hans heliga apostlar både med ord och exempel oss befalat hafua, är thet itt stycke icke thet ringaste, at wij skole lata oss wårde om the fattiga, sjuka, halta och blinda". Fördenskull rekommenderades, att "så wel på landzbygdenne som j städerna" borde uppföras "några små sinkastoffuor allestädz och vthi hwar sockn", så att "några personer, fyra eller sex, sigh ther vthi hydda och behielpa kunde". (Herbert Johansson "Den svenska socknen under 1700-talet" s 58)

I Januari 1570 var konung Johan i det brända Jönköping. Bland de frågor, som då trängde sig på honom angående stadens upphjälpande, var äfven den om de fattigas nöd. Det forna hospitalet fanns ej längre; de fattiga och sjuka från länet hade ej längre något hem. ... Konungen förordnar därför, att ett nytt hospital skall byggas på den kyrkan förut tillhöriga s. k. Själagårds-tomten nära intill Junabäck. ... I spetsen för hospitalet står en man, som bär åtskilliga titlar. Han kallas ”de fattigas föreståndare”, ”de fattigas förmyndare”, ”de fattigas förman eller skaffare”. Stundom får han bära den latinska titeln Oeconomus pauperum. De kyrkliga förrättningarna skötas af ”de fattigas präst” eller kapellan, gemenligen kallad ”spetalprästen”. Han åtnjuter under en följd af år i understöd konungens andel i tionden i Sandseryd och har bemälde socken i prebende. ... Hospitalet eger jord i omedelbart grannskap samt bedrifver jordbruk. ... Särskilda inkomster erhållas genom tiggeriet. Vid hospitalet äro anställda biddere, hvilka drifva omkring på landsbygd och i staden samt hoptigga pengar eller andra gåfvor, såsom matvaror och beklädnadsartiklar. Dessa biddere fortsätta sålunda traditionerna från tiggarmunkarna. Bidderen bor på inrättningen samt är att anse som tjänande broder. Han besöker på landsbygden ”adelsmän och präster men äfven andra personer”. I staden inhöstar han sin bästa skörd vid de stora högtiderna, isynnerhet vid juletid. Kyrkan anordnar vid gudstjänsterna tiggerier åt de fattiga. Vid de många valen om Valborgsmessan utses äfven en borgare att gå omkring ”med de fattiges pung”. Den utsedde går under gudstjensten omkring med en håf, som är fastsydd vid en stång, för att man skall kunna sträcka fram den i bänkarna. Pungen, hvari slantarna läggas, är kantad med små klockor, hvilka lätt komma i rörelse och genom sin klang väcka uppmärksamet hos åhörarna i kyrkbänken. De i kyrkan så insamlade medlen förvaras i kistan i sakristian. Vid behof framtagas de ur kistan af kyrkvärdarna samt öfverlämnas till spetalets föreståndare. Anteckning härom göres i Tänkeboken, och i spetalets räkenskaper redovisas medlen. Hvarje höst synes på Vättern en stor vedflotte. Det är ”de fattigas ved”, som af två karlar flottas till Jönköping. Gudstjänst firas i hospitalets ”kyrka” vissa dagar i veckan af spetalets präst. ... Utanför hospitalet står en armbössa. De fattigas lik jordas i ett hörn af den bredvid liggande kyrkogården, som är början till den sedermera s. k. Västra kyrkogården. ... År 1598 (upptagas) 50 hjon, 5 tjänare ... År 1600 ... förlamade 50, legodrängar 3, legopigor 2. År 1610 utgör antalet af hjon och legofolk 48 personer. ... Hjonen kallas än ”de fattiga”, än ”de förlamade”. Benämningarna blinda, halta, gamla, galna framför namnen antyda orsaken för hjonens intagande på hospitalet. (Rudolf Björkman "Det forna Jönköping. Från Medeltiden till det forna Jönköpings förstörande genom brand 1612" s 393-396)

Hwarest ville de rika och wäldiga wara, om det icke funnes fattiga och underhafwande? Likasom fötterna bära kroppen, så uppbära de ringa alla de högre stånden. Derföre likasom kroppen förhåller sig emot fötterna, så skola ock de höga förhålla sig emot de låga, icke akta eller se på det höga, som de hafwa, utan foga sig efter dem och låta sig wäl behaga, hwad de ringa äro och hafwa. Men att man så bör ställa sig lika med de ringa, det bör äfwen förstås i andeligt måtto om tycket i hjertat. Så har ock Christus gjort. Allt hwad hos Honom war högt, det kastade Han icke bort och förnekade det icke heller, utan Han aktade det icke och förhäfde Sig icke öfwer oss, utan Han fogade Sig efter wårt elände, föraktade oss icke och tjente oss med sin höghet. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 161 i kommentar till Rom 12:6-16)

Olavus Petri hade i sin handbok 1529 följt beslutet vid kyrkomötet i Örebro samma år att smörjelsen skulle behållas men tolkas som ett uttryck för den inre smörjelsen. I "Articuli ordinantiae" 1540 gick (Georg) Norman till storms mot varje form av smörjelse. Den var ett avguderi, eftersom den gav det skapade den vördnad som tillkom Gud allena. Därför skulle prästerna undervisa de enfaldiga om att smörjelsen inte var nödvändig utan borde avskaffas, eftersom den missbrukades. Både olje- och krismasmörjelsen ströks i dopritualet och sista smörjelsen med krisma försvann ur sjukbesöksritualet. Någon teologisk motsättning till de svenska reformatorerna förelåg inte på denna punkt, men de kungliga besluten om reformationens genomförande hade bäddat för radikalare ingrepp. Vid den stora konfiskationen 1545 indrogs också ett betydande antal oljekar. (Åke Andrén "Sveriges kyrkohistoria - Reformationstid" s 104-105)

Smörjelse av sjuka har lång tradition. Under medeltiden hade smörjelsen blivit ett tecken på att man var väl förberedd inför döden. Smörjelsen med olja knöts till sjukdom och död mer än till liv. Mot detta protesterade Olavus Petri fast och bestämt. Meningen med smörjelsen skulle vara att man smorde till liv och inte till död. Det innebar inte att Olavus ville avskaffa smörjelsen och förvägra dem som så begärde att få ta del av den; däremot krävdes det att prästen grundligt undervisade de sjuka om vad smörjelsen innebar. Olavus såg hellre att de "sjukas beredelse" koncentrerades kring ett skriftermål där den som var sjuk fick möjlighet att med allvar och eftertanke bekänna sina synder och få förlåtelse, för att sedan få del av nattvardens bröd och vin. (Sven-Åke Selander "Reformationen och lekfolket" s 302)

Luther hade tidigt insett farorna af det gängse allmosegifvandet, och redan (år 1520) i boken till den kristliga adeln uttalade han, att allt tiggeri borde afskaffas i kristenheten. Han tänkte sig en fattigvård genomförd genom en åtskillnad mellan de verkligt behöfvande och "landstrykarne"; med de lata hade han intet medlidande. ... Han ville icke, att man skulle bygga stora stenhus och kloster för de fattiga. "Den, som vill vara fattig, skall icke vara rik; vill han blifva rik, må han sätta sin hand till plogen och själf förskaffa sig rikedom af jorden." De verkligt fattiga skulle hjälpas men blott med det nödtorftiga, och plikten att arbeta skall inskärpas hos alla. Före Luthers tid hade man i de stora städerna såsom Augsburg, Nürnberg och Strassburg uppsatt åtskilliga polisförhållningsregler för fattigdomen; han ville hafva en "församlingsvård" införd. ... En hederlig borgare från hvart och ett af stadens 4 distrikt skulle insamla medel för att under prästens ledning bispringa distriktets fattiga och sjuka med penningar, lifsmedel eller bränsle. Innan understödet lämnades, skulle en undersökning företagas, och hjälpen skulle företrädesvis åsyfta förebyggandet af fattigdomen. Vi hafva ännu räkningarna kvar från denna fattigkassa ända från 1523 till några år efter Luthers död, och hela dess ordning visar, att Luther också på fattigvårdens område var en banbrytare. År 1523 inrättade (invånarna i den lilla sachsiska staden Leisnig) med hans medgifvande sin "gemensamma kassa", och denna blef förebilden för en stor mängd fattigförordningar i evangeliska städer. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 98-99)

Kyrkans sista hälsning i livet var den s.k. sista smörjelsen, än i dag ett sakrament i den romersk-katolska kyrkan. Ännu löngt efter reformationen levde medvetandet om den sista smörjelsens kraft och betydelse kvar bland folket. Det är nog intet tvivel om att det är detta katolska kyrkobruk som öterverkat i seden i mönga gamla kyrkobygder, att prästen kallades till den sjuke med nattvardshövorna först när de anhöriga eller den sjuke själv trott att sista uppbrottet nalkades. (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 14-15)Hvarje söndag skulle det (i Birgittas "den helige Frälsarens orden") predikas kort och enfaldigt på modersmålet, och med predikningarna skulle förenas själavård, fattigförplägning bland allmogen och mission bland hedningarne. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 992)

När den medeltida mannen eller kvinnan insåg att döden var nära gavs "sockenbud", det vill säga besked att prästen skulle tillkallas för att höra en sista bikt. Det kunde givetvis inte bli tal om botgöring, såvida man inte tillfrisknade, men den sjuke skulle likväl få förlåtelse och kommunion innan livet utslocknade. Prästen måste tala med den döende, lugnt förmana vederbörande och se till att få hans eller hennes tankar i ordning så att inga onda djävlar skulle dra ned själen till helvetets eviga eldar. Den döende måste få en rejäl chans att be om förlåtelse för alla sina dittills hemliga synder, återlämna stulen egendom, samt själv förlåta dem som gjort honom eller henne orätt. Inför detta heliga värv bar prästen och klockaren med sig nattvardsbröd (hostia) till det sorgens hus där sockenbon låg för döden. Klockaren bar dessutom ljus och klocka. Det var vanligt att de båda herrarna, när de gick sockenbud, anlände i sällskap med en hel grupp grannar, eftersom det hölls för en Gudi behaglig gärning att följa med och bedja för den döende. I samband med detta besök, då alla bekännelser och förmaningar var överstökade, gav prästen det sakrament som vi brukar omtala som "den sista smörjelsen", en term som dock syftar på en senare period än 1200-talet. Under den tidsepok som täcks av denna bok syftade ritualen snarare till att få den sjuke att tillfriskna. Efter kommunionen smorde prästen den döendes ögon, öron, läppar, näsa, händer och fötter med invigd "sjukolja" (lat. oleum infirmorum). Ibland sattes ett brinnande ljus i en av den döendes händer, varpå prästen uppsände sina böner till himlen. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 67)

Förhandlingarna på medeltidens många synoder visa, huru ifrigt den frankiska kyrkan tog sig an fattigvården. Den gamla kyrkliga ordningen för omvårdnaden om de fattiga hade gått under delvis till följd af den förvirring, barbarernas infall hade framkallat, men både från städernas och landsbygdens kyrkor fick fattigt folk under den tidigare medeltiden bröd, fläsk och bränsle. Många af de mest nödlidande togo plats vid kyrkdörrarna för att tigga allmosor, och botväsendets utveckling befrämjade i hög grad tiggeriet; "tillfyllestgörelsen" blef ofta en gåfva till tiggarne vid kyrkans dörr. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 694-695)

En väsentlig del av den medeltida kyrkans inkomster kom i form av skilda avgifter från de bönder, landbor, som brukade kyrkans gårdar. Kyrkan hade även andra inkomster. Det var kyrkan som införde beskattning som företeelse i det svenska samhället. Den äldsta och mest kända av dessa avgifter var tiondet. ... Principen var att det delades i tre delar: sockenprästen fick en tredjedel och resten delades mellan kyrkan, biskopen och de fattiga. Med kyrkan avses i detta fall själva sockenkyrkobyggnaden. ... Tiondet användes ... delvis för sociala ändamål. Bönderna fick ibland behålla fattigtiondet mot att de försörjde socknens medellösa och utarmade. I dessa fall kunde det, som det uttrycktes i Småland, ges "hellre åt skylda än åt oskylda", vilket innebar att bönderna i första hand skulle sörja för dem som var skylda, det vill säga besläktade med dem. Man skulle underhålla sina fattiga släktingar. ... I praktiken förekom olika avvikelser och lokala varianter. Småländska präster lade ibland beslag på hälften av tiondet. Framför allt fattigdelen användes senare under medeltiden för en rad andra ändamål, bland annat för att finansiera svenska studenters vistelse vid universiteten i Europa. (Thomas Lindkvist "Kyrklig beskattning" s 216-217)

Under förra hälften av medeltiden hade böndernas rätt att taga hand om en viss del av det s.k. sädestiondet för att själva dela ut till socknens fattiga. Denna inbördes hjälp i en socken är den äldsta form av fattigvård här i landet. Sedermera tog emellertid kyrkan helt hand om sädestiondet, men den för de fattiga avsedda delen skulle användas för hospitalen (som ursprungligen voro avsedda för de spetälska men efter hand användes för allehanda hjälpbehövande, både sjuka av olika slag och ålderdomssvaga och t.o.m. för värnlösa barn). (Karl J. Höjer "Den sociala hjälpverksamheten" s 121-122)

Kristendomens införande (i Norden) hade genomgripande följdverkningar för det svenska samhället, från gård- och bynivå till kunganivå. Historien om den nya lärans utbredning är inte minst historien om hur Sverige fick nya lokala enheter - socknar - och om hur en tribut av nytt slag - tionde - steg för steg godtogs av folket. Tiondet innebar att bönderna var tvungna att skänka en tiondel av sin årliga produktion till den lokala kyrkan, detta för att täcka en mängd behov, såsom prästens försörjning, byggande och reparation av kyrkolokalen och hjälp åt de fattiga - men tiondet kom dessutom att bli en modell för de skatter som kungamakten skulle införa på 1200-talet. (Dick Harrison "Den politiska kulturen" s 29)

Vid allvarlig sjukdom och i synnerhet när livet närmade sig sitt slut fanns kyrkans bistånd där. Prästens medverkan i dessa sammanhang betecknades som sockenbud, en term som inbegrep både själva kallandet av prästen och det som denne utförde hos den sjuke eller döende, då han mottog bikt och delade ut nattvardens sakrament. Inför döden tillkom också smörjelsen av den sjuke, ett av de sju sakramenten, vilket lite missvisande också har haft beteckningen "den sista smörjelsen", trots att det inte var förbehållet enbart döende och dessutom kunde upprepas. Denna smörjelse kombinerades alltså med den sjukes kommunion, vilket från början av 1100-talet kom att betraktas som färdkost för den kommande resan bort över tidens gräns. Smörjelsen kom samtidigt att uppfattas som själva dödsberedelsen och inte som ett medel till tillfrisknande. (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 137-138)

(Trälen) Holme fick ... höra talas om den rika kvinnan som givit bort allt hon ägde till de kristna. Som sagt att det inte fanns nögra fattiga i staden eller ens i hela landet. Och han tänkte pö allt elände han sett, alla som svalt och frös. Överallt i stadens omgivningar fanns det orkeslösa trälar, böde gubbar och kvinnor, som körts bort när de inte längre orkade arbeta. De sov under bar himmel och skylde sig med vad de kunde fö tag i. De letade matrester pö stadens sopbackar. Men den kristna kvinnan sände sina skatter till främmande land. (Jan Fridegörd "Offerrök" s 487)

Den omsorg om de fattiga och förtryckta som Johannes Chrysostomos visade finner man också hos många andra. Den helige Johannes allmosegivaren, patriark av Alexandria, (d. 619), offrade hela sitt stifts förmögenhet åt att hjälpa dem som han kallade "mina bröder och systrar, de fattiga". När hans egna resurser inte räckte, vädjade han till andra: "han brukade säga", meddelar en samtida, "att om någon utan illvilja skulle kläda av de rika in på bara kroppen för att ge till de fattiga, skulle han inte begå något fel." ... Kyrkan i det bysantinska riket förbisåg inte sina sociala förpliktelser, och en av dess viktigaste uppgifter var välgörenhet. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 41)

Om du skulle se någon anskaffa heliga kärl och komma med dem och det är en som älskar att lägga stor vikt vid alla andra prydnader i kyrkan, vid dess väggar eller golvbeläggning; kräv då inte att det som har gjorts skall säljas eller förstöras, så att du inte fördärvar hans entusiasm. Men om han, innan han hade skaffat dem, skulle berätta det för dig, bjud då att det ges till de fattiga. Med hänsyn till att (Jesus) också gjorde detta, inte för att fördärva kvinnans ande, utan allt som Han sade, det talade Han för att trösta henne. ... Ty handlingen kom i sanning från ett vördnadsfullt sinne och en brinnande tro och en förkrossad själ. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:482 i kommentar till Matt 26:6-7)

Under Konstantins söner byggde kyrkans män de första härbärgena för främlingar och fattighusen, som väckte kejsar Juliani avund, och något senare visade Basilius, hvad en enskild, offervillig biskop kunde uträtta med tillhjälp af de rika inom en församling. Till fattighusen slöto sig sjukhus, änkehus, uppfostringsanstalter, stiftelser för gamla och för föräldralösa barn. Österlandet gick i spetsen på detta område, men Västerlandet följde med om än något sent och dröjande. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 437-438; Kejsarkyrkans tid)

Hvarje kristen medförde såsom "gåfva" eller "offer" det bröd och vin, som blefvo invigda till nattvarden; hvad som icke användes, utdelades sedan till de fattiga. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 228; Gudstjänsten under friförsamlingstiden)

Det var överhängande nödvändigt att ha allting i ordning för (den egyptiske) kungens balsamering, men inte ett enda steg fick tas i den riktningen, i betraktande av det farliga omen det skulle vara för kungens liv, så länge han var levande. Men i hemlighet hade de haft allting färdigt, dolt, men färdigt, redo att gripa in när tecknet kom. Och (i soluppgången), vid åsynen av den svarta fanan (på stången från det höga huset), utför kungens överbalsamerare utan att invänta vidare order sitt arbetes åtbörder, två knivar som han raskt och vant vässar mot varandra: Arbetet kan börja! ... En signal blåses, och i samma ögonblick myllrar arbetarna fram som uppvuxna ur marken, man hör slag av hammare och mejsel, kungens sarkofag, till vilken granitblocken har legat i beredskap, nu vågar man hugga på den, och nu hastar det! Gravstaden surrar som en verkstad, tusen saker man måste tänka på att få färdiga, nu när kungen är död. (Johannes V. Jensen "Myter" s 188-189; Det stora huset, dvs Farao)


Egna kommentarer och funderingar:

"de utblottade har ni alltid i sällskap med er" (Joh 12:8; Matt 26:11; Mark 14:7). De utblottade som Jesus här talar om är inte all den här världens utblottade människor utan sådana utblottade som räknas som bröder och systrar i Kristus. Evangeliet är "ett gott litet budskap till utblottade" (Luk 4:18) på så sätt att dessa inbjuds att komma in i en gemenskap och ett sällskap, som syftar till mer utjämnade förhållanden mellan rika och utblottade (jfr 2 Kor 8:13-14). Denna utjämning kan i denna tidsåldern vara mer eller mindre förverkligad, eftersom givandet varken kan eller bör påtvingas den rike. Givandet är till sin karaktär frivilligt och kan närmast jämföras med vad som tidigare i templet frambars som frivilliga tacksägelseoffer, som kunde vara mer eller mindre fullkomliga.

De utblottade inbjuds alltså i första hand till en utjämnande "broderlig" ömsesidig gemenskap i den kristna församlingen, en gemenskap där också den fattige kan ha möjlighet att ge vad han kan genom att använda en annan gåva än pengar. Den som inte vill eller vågar tacka ja till denna inbjudan skall emellertid ändå bemötas med respekt. Alla skall sin heder (jfr 1 Petr 2:17) och kristna är - tillsammans med alla dem som inte delar den kristna tron - införsatta i ett allmänmänskligt socialt sammanhang som hör Gud till. Gud är inte bara härlighetens utan även hederns Gud (jfr Upp 4:9,11; 5:12-13; 7:12), och det som hör hedern till skall också en gång ha sin plats i det nya Jerusalem (Upp 21:26).


Paulus sade till de troende i Galatien: ”(Jakob och Kefas och Johannes bad oss) endast 'för att'/att dra oss till minnes de utblottade, vilket jag detsamma/just det här och/också skyndade mig att göra.” (Gal 2:10)


Grekiska ord:

entafiasmos (balsamering) Mark 14:8; Joh 12:7.


Ytterligare studier: Matt 26:10; Luk 24:1; Joh 19:40.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-16; 2011-09-30; 2014-06-08)

Tillbaka till Start

12:9-11 Så den myckna/månghövdade folkskaran ut ur/av judarna fick kunskap, att Han är där, och de kom, inte på grund av Jesus endast, emellertid/utan för att de och/också måtte skåda Lasaros, som Han hade rest upp ut ur döda (kroppar). Men prästledarna rådgjorde, för att de och/också måtte döda Lasaros, eftersom många av judarna, på grund av honom, (hela tiden) drog sig tillbaka och (hela tiden) trodde in i Jesus.

Ord för ord: 12:9 (28 ord i den grekiska texten) Fick-kunskap så '-n folkskara'/folkskaran myckna ut-ur '-na Judar'/Judarna att där är-(han) och (de)-kom inte på-grund-av '-en Jesus'/Jesus endast, emellertid för-att och '-en Lasaros'/Lasaros (de)-måtte-skåda som (han)-reste-upp ut-ur döda. 12:10 (9 ord i den grekiska texten) rådgjorde men '-na prästledare'/prästledarna för-att och '-en Lasaros'/Lasaros (de)-måtte-döda. 12:11 (12 ord i den grekiska texten) eftersom många på-grund-av honom (hela tiden)-drog-sig-tillbaka av-(-na Judar'/Judarna) och trodde-(hela-tiden) in-i '-en Jesus'/Jesus.


1883: Då hade en stor mängd judar fått veta, att han var där, och de hade kommit dit, icke allenast för Jesu skull utan ock för att se Lasarus, hvilken han hade uppväckt från de döda. Och öfversteprästerna rådslogo om att äfven döda Lasarus, ty många af judarne gingo för hans skull bort och trodde på Jesus.

1541(1703): Så förnam mycket folk af Judarna, att han war der; och kommo dit, icke allenast för Jesu skull, utan ock att de skulle se Lazarum, den han uppwäckt ifrå de döda. Då rådslogo de öfwerste Presterna, att de ock skulle dräpa Lazarum. Ty månge af Judarna gingo bort för hans skull, och trodde på Jesum.

LT 1974: När folket i Jerusalem hörde att han var där, kom de för att se honom och också för att se Lasarus – mannen som hade återvänt till livet efter att ha varit död. Då beslöt sig översteprästerna för att också döda Lasarus, för det var på grund av honom som många judiska ledare hade övergett dem och börjat tro på Jesus som sin Messias.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Josef sade till sina bröder:) “Ni rådgjorde nedifrån/emot mig ’in i’/’med syfte på’ onda ting, men Gud rådgjorde med anledning av mig ’in i’/’med syfte på’ goda ting ... för att ett folk alltigenom/’hela tiden’ måtte livnäras mycket.” (1 Mos 50:20, Grekiska GT)

Mose sträckte ut handen emot havet. Och Herren drog tillbaka havet i/med en våldsam sydlig vind hela natten, och Han gjorde havet uttorkat, och vattnet splittrades/delades. Och Israels söner kom in i, in i havets mitt enligt/över det uttorkade. … Men Israel skådade den stora handen, (de ting) som Herren hade gjort (med) egypterna. Men/och folket fruktade Herren. Och de trodde (i/på) Herren och (i/på) Hans vårdare/tjänare Mose. (2 Mos 14:21-22a,31)

(Haman) rådgjorde (för) att ’göra ... osedda’/förinta alla judarna. ... (Ester 3:6a eller 3:6b, Grekiska GT)

(Herren) klandrade det Röda Havet, och det torkades/förtorkades. Och Han visade (Sitt folk) vägen i en avgrund, som i ett ödelagt (område) … Och de trodde i/på Hans utsagor, och de sjöng Hans lov. (Ps 106:9,12, Grekiska GT)

(Jerusalem och Juda) har rådgjort (och rådgör), ett ont rådslut, nedifrån/emot sig själva. (Jes 3:9b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade: “Elia reste) upp en död (kropp) ut ur död och ut ur Hades i/med en utsaga av (den) Högste.” (Syr 48:5)


Den Senare Uppenbarelsen:

En (א,*א) mycken/månghövdad folkskara hörde (på Jesus) med fröjd. … Prästledarna och de skriftlärda sökte (hela tiden) (efter) hur, då de hade fått makt över (Jesus) i/med svek, (hur) de måtte döda (Honom). (Mark 12:37b; 14:1b)

Alla i synagogan uppfylldes av lidelse ... Men då (Jesus) hade kommit igenom, genom deras mitt, gick Han ('hela tiden'/'Sin väg'). (Luk 4:28a,30)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

En mycken/månghövdad folkskara följde (Jesus) (hela tiden), eftersom de (‘hela tiden’/’gång på gång’) skådade (P66, א,* א) tecknen som Han (‘hela tiden’/’gång på gång’) gjorde uppå/’med avseende på’ de svaga. (Joh 6:2)

Många ut ur/av folkskaran trodde in i (Jesus) och sade (hela tiden): ”När kristusen/'den smorde' – alltefter omständigheterna – må komma, ej skall Han göra mer tecken än Den här gör (א*)?” (Joh 7:31)

Många ut ur/av judarna, de som hade kommit i riktning mot Maria (P45, P66, א,* א, A) och som hade betraktat de ting som Han hade gjort, trodde in i Honom. (Joh 11:45)

Så från den där dagen rådgjorde (prästledarna och fariseerna), för att de måtte döda (Jesus). (Joh 11:53)


Exegeter, evangelister med flera:

Den uppståndne Lasarus, som Jesus skänkte livet, blir en kraft som drager till Jesus Kristus och som förökar hans lov. Många kom till tro genom honom, för hans skull. Men hans hyllningsåtgärd är det fördolda livets, som framföres utan ord men ur hjärtats djup och rikedom. (H.D. Landberg "Kristus hyllas"; kommentar till Joh 12:1-16; Jönköpings-Posten den 25 mars 1961)

Då (Jönköpings) Missionsförenings medlemmar Fredagen d. 1 i denna månad (mars år 1867) samlades till firande af årsmötet, war det på dagen sex år sedan Missionsföreningen bildades uti sin nuwarande form, såsom werkande för inre och yttre mission. Förut hade den dock, under benämning af Jönköpings traktatsällskap, med en werksamhet, inskränkt till den inre missionen, egt en tillwaro af åtta år, som Herren låtit wår ringa werksamhet för Hans rike få ega bestånd. . . . De för uppbyggelse afsedda framställningarne under mötet börjades med en betraktelse öfwer Joh. 3:16,17 med särskild tillämpning på missionen, och fortsattes (på Lördagen och Söndagen) för en ofantlig massa människor, hwilka stundom till nästan odräglig trängsel fyllde hwarje wrå af salarne och förstugorna jemte de öfrige rummen på nedra botten uti missionshuset. (Jönköpings-Posten 1867-03-09 "Årsmöte med nästan odräglig trängsel")


Egna kommentarer och funderingar:

Det grekiska ordet för ”dra sig tillbaka” förekommer bara sju gånger i GT; första gången i 2 Mos 14:21. Som Herren drog tillbaka vattnet i Röda havet, med resultatet att Israels söner trodde på Herren och på Hans vårdare/tjänare Mose, så drog sig nu många judar tillbaka, sådana som före det stora undret med Lasaros hade varit som ogenomträngliga vatten (lägg märke till att det grekiska ordet för ”dra sig tillbaka” också används om Lasaros i Joh 11:44), och de trodde på Jesus, Herren. På så sätt öppnade de vägen för Jesus att komma in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem.


Ytterligare studier: Joh 2:23; 7:32,45; 11:42-44; 12:1,12,17-18; 16:2; Upp 12:17.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-17; 2011-09-30; 2014-06-08)

Tillbaka till Start

12:12-13 På den följande dagen tog en (P2,א,*א,A) mycken/månghövdad folkskara - den som hade kommit ‘in i’/till högtiden och hört att/: ”Jesus kommer in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem” – - dadelpalmernas palmkvistar och kom ut in i ett ’gående för att möta’/möte (med) Honom. Och de skriade (hela tiden) och sade (P66,א,*א,A): ”Hosianna! Den som kommer i en herres namn, och/nämligen kungen av Israel, är (och har varit) välsignad.”

Ord för ord: 12:12 (15 ord i den grekiska texten Sinaiticus) (På)-den på-följande-dag (en)-folkskara mycken den havande-kommit in-i '-en högtid'/högtiden, havande-hört att kommer Jesus in-i (ett-vanärat)-Jerosolyma/Jerusalem 12:13 (25 ord i den grekiska texten Sinaiticus) (de)-tog '-na palmkvistar'/palmkvistarna '-nas dadelpalmer'/dadelpalmernas och kom-ut in-i (ett)-gående-för-att-möta (med)-honom och (de)-skriade-(hela-tiden) sägande: hosianna. varande-(och-havande-varit)-välsignad den kommande i namn (av)-(en)-herre och '-en kung'/kungen '-ens Israels'/Israels.


1883: Dagen därefter, när mycket folk, som hade kommit till högtiden, hörde, att Jesus kom till Jerusalem, togo de palmkvistar och gingo ut att möta honom och ropade: Hosianna, välsignad vare han, som kommer i Herrens namn, Israels konung!

1541(1703): Dagen derefter, när folket, som då mycket kommet war till högtidsdagen, hörde att Jesus kom till Jerusalem; Togo de palmqwistar, och gingo ut emot honom, och ropade: Hosianna! Wälsignad han som kommer i Herrans Namn, Israels Konung.

LT 1974: Följande dag spreds nyheten genom staden, att Jesus var på väg till Jerusalem. Och en stor folkhop av påskfirare tog palmblad och gick ut på vägen för att möta honom och ropade: ”Gud välsigne Israels kung! Var hälsad, Guds ambassadör.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Det blev ett stort skri i varje/hela jord/landet Egypten, ty det var/fanns (hela tiden) inte en bostad, i vilken det (hela tiden) inte i den var (en) som hade varit (och var) avliden. (2 Mos 12:30b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose och Israel:) “(På) den första dagen (av tältuppsättandet/lövhyddohögtiden) skall ni ta frukt av trä/träslag av läglig stund/tid ... av dadelkvistar ... (för) att vara glada mitt emot Herren er Gud (i) sju dagar.” (3 Mos 23:40, Grekiska GT)

(Jefta sade till Herren:) “Det kommer att vara/ske, (att) den som går ut, som – om alltefter omständigheterna – må komma ut från dörrarna av/på mitt hus, ’in i’/till mitt möte tillsammans med (mig) ... honom skall jag öppna/utlämna (till) ett brännoffer åt Herren. ... Och hans dotter gick ut ’in i’/till ett ’gående för att möta’/möte. (Dom 11:31,34a, B, Grekiska GT)

(En kvinna sade till David:) ”Rädda (= Hosianna), kung, rädda.” (2 Sam 14:4b, Grekiska GT)

(De som tillbad i processionen till templet sjöng:) ”O Herre, rädda (= Hosianna) redan … välsignad den som kommer i Herrens namn.” (Ps 118:25a,26a, Grekiska GT)

(Profeten sade till Jerusalem:) ”Fröjda dig oerhört, Sions dotter! Kungör, Jerusalems dotter: ' ... (En) Israels kung, Herren, (är) i (Israels) mitt. (Folket) skall inte längre skåda dåliga ting.'” (Sef 3:14a,15b, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) “Fröjda dig oerhört, Sions dotter! Kungör, Jerusalems dotter: ’Skåda, din kung kommer till dig.’” (Sak 9:9a, Grekiska GT)

(Tobit sade till sin son:) “Välsignad är Du, Gud, och välsignat (är) Ditt namn.” ... Och Tobit kom 'fröjdande sig'/'med fröjd' ut ’in i’/till ett möte tillsammans med sin (sons) brud. (Tobit 11:14a,16a, BA)

(Från) Jerusalems dörrar skall glädjevisor talas/sjungas och alla dess bostäder skall tala: “Halleluja, välsignad (är) Israels Gud.” Och välsignade skall de välsigna det heliga namnet in i (den kommande) tidsåldern och ännu längre. (Tobit 13:18, S)

Brudgummen och hans vänner och hans bröder kom ut ’in i’/till deras ’gående för att möta’/möte (S) ’i sällskap’/med trummor och musikanter. … (1 Mack 9:39b)

(Simon) kastade ut (männen från utkanten/borgen) och gjorde (den) ren från styggelserna. (Simons folk) kom in i, in i den … ’i sällskap’/tillsammans med ... palmkvistar … En stor fiende hade krossats (och fördrivits) ut ur Israel. ... Det stod/fastställdes enligt/efter en tidsperiod, det att leda/hålla den här dagen i sällskap med glatt lynne. (1 Mack 13:50b-52a)

(Mackabaeus och hans män tog) ... dadelkvistar och hade lovsånger (till Herren). (2 Mack 10:7a)

(Salomo sade: “De främmande) som hade ’tagits emot in i’/godkänts i sällskap/samband med högtidligheter, de som allaredan hade ’i sällskap med’/’del av’ deras ’rättfärdiga ting’/rättigheter, behandlade (missarna av Guds mål) dåligt (med) förfärliga vedermödor.” (Salomos Vishet 19:16)

(Profeten sade till judarna som skulle gå in i Babylon:) "Då ni har skådat en folkskara framför och bakifrån/bakom (avgudarna) som kastade sig ner inför dem (för att tillbe dem), tala men/då till (ert) sinne: 'Vi måste kasta oss ner inför Dig (för att hedra Dig), Mästare.'" (Jeremias brev v 5)


Den Senare Uppenbarelsen:

Varje/hela staden kom ut in i ett gående för att möta Jesus. (Matt 8:34a)

Den mest/’mycket stora’ folkskaran spred (hela tiden) ut sina kläder i/på vägen, men/och andra skar (hela tiden) grenar/kvistar från träden och spred * (א*) ut i/på vägen. Och folkskarorna som gick före Honom och de som följde Honom utropade/ropade (‘hela tiden’/’gång på gång’) och sade: ”Hosanna till Davids Son. Var (och ha varit) välsignad den som kommer i en herres namn, Hosanna i de högsta tingen!” (Matt 21:8-9)

(Jesus sade till folket i Jerusalem:) ”Ni må inte/förvisso ej skåda Mig från just nu ända till ni – alltefter omständigheterna – må tala: ''Varande (och havande varit)'/'var (och ha varit)' välsignad den som kommer i en herres namn.'" (Matt 23:39b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Himlarnas rike skall liknas vid tio jungfrur ’vilka som än’/som, då de hade tagit sina facklor, kom ut ’in i’/till ett brudgummens gående för att möta.” (Matt 25:1)

(Prästledarna, de skriftlärda och de äldste ’skojade med’/hånade Jesus och sade:) "Han räddade andra. Sig själv förmår Han inte rädda. Han är (en) Israels kung!” (Matt 27:42a)

(Budbäraren sade till Maria: “Jesus) kommer att vara kung emot/’ut över’ Jakobs hus in i (de kommande) tidsåldrarna.” (Luk 1:33a)

Då (sonen) hade stått upp kom han i riktning mot sin fader. Men då han ännu höll sig på avstånd långt bort, skådade hans fader honom, och han veknade i sina inre ädla delar. Och då han hade sprungit, ’föll han emot, emot hans hals’/’omfamnade han honom’ och ’var helt och hållet vän med’/’kysste ... innerligt’ honom. (Luk 15:20)

Dadelpalm/Dadelkvist/Foinix, en hamn av/på Kreta. ... (Apg 27:12b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Natanael sade till Jesus): "Rabbi, Du är Guds Son. Du är Kungen (P66, א,* א) av Israel." (Joh 1:49b)

En mycken/månghövdad folkskara följde (Jesus) (hela tiden), eftersom de (‘hela tiden’/’gång på gång’) skådade (P66, א,* א) tecknen som Han (‘hela tiden’/’gång på gång’) gjorde uppå/’med avseende på’ de svaga. (Joh 6:2)


Hembygdens predikan:

Det gavs utomordentliga dagar i Jesu liv; dels himmelska, då han förnam sin faders bifall och välbehag och hörde hans röst, såsom vid dopet och på förklaringsberget; dels jordiska, då han hyllades av folkskarorna, såsom efter bespisandet av de fem tusen männen i öknen och vid inridandet i Jerusalem. i öknen drog han sig undan hyllningen genom att begiva sig upp till berget, ”han själv allena”. Skarornas hyllning vid inridandet kunde han icke undandraga sig, emedan han då måst undvika själva inridandet. Men detta kunde han icke, emedan därmed var förbunden en profetia, som måste uppfyllas. Såsom evangelisten säger: Detta (inridandet) skedde, på det att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten, som sade o. s. v. Inridandet med sitt jubel synes alltså icke hafva skett för hans egen skull, såsom han hade åstundat det, utan för profetians skull. Vilket ock tyckes framgå därav, att han icke självunder inridandet yttrade ett ord av bifall eller glädje till de honom hyllande lärjungarna och folkskarorna. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 5-6, Första söndagen i advent, Matt 21:1-9)


Exegeter, evangelister med flera


>

Att börja med:

(Johannes) talar – ensam – om palmkvistarna. ... De var en symbol för judarnas frihet. De hade burits av mackabéerna vid deras stora segerfester två hundra år tidigare. Hundra år senare, vid det sista stora upproret, skulle de sättas som symbol på de mynt som slogs av de upproriska. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 131)

(Dadelpalmen) är en symbol för rättfärdighet (Ps 92:13). (A. van Deursen "Seder och bruk i bibeln" s 86)

Enligt 2 Mack 1:9; 10:6 firades Tempelinvigningens högtid på ett sätt som liknade (Tälthögtiden), och för en antydan om att Jesu intåg i Jerusalem hade betydelse för en ny tempelinvigning, se F.C. Burkitt … (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 417)


Att fortsätta med:

"Hosianna" är ett hebreiskt jubelrop som betyder ungefär "giv frälsning". Denna frälsning, räddning, finns bara hos Jesus. Därför är Jesus kungarnas kung. (Krister Stenberg "Advent betyder ankomst"; Jönköpings-Posten den 26 november 2004)

(Stora veckan i den ortodoxa kyrkan) inleds med Palmsöndagen, som har glädjekaraktär. Då utdelas kors av palmblad till gudstjänstdeltagarna. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 69)

Hosianna innebär inte enbart ett hyllningsrop, det uttrycker också vår önskan om hjälp. Den bästa hyllning vi kan ge Jesus är att ta emot honom samt begära och ta emot hans hjälp. (Arne Eriksson "Jesus är adventskonungen"; Jönköpings-Posten den 25 november 1994)

Det visade sig att det inte gick några bussar till Kyrrhos (från Aleppo i Syrien), så jag bestämde mig för att lifta. ... Efter bara en kort stund kom jag till ett litet stånd vid vägkanten, skött av en ensam beduin. Ståndet var gjort av palmkvistar, och det enda som salubjöds var knippen med mogna dadlar. Jag köpte en liten kvist, och när jag en halvtimme senare fick lift av en kurdisk lastbilschaufför, delade vi på dadlarna och spottade ut kärnorna genom fönstret. (William Dalrymple "Från det heliga berget" s 166; 5 september 1994)

Hosianna! Gud vare tack! Glädjen är här igen! Ljusen och de ljuvliga dofterna av Herrens julfridsblomma. ... Han kommer! Välsignade liv, som rymmer så mycken kärlek. Hosianna! Herre, tröstare, hjälp Du oss! Fräls oss från det tomma! ... Glädjen är här igen, mild som en vän. Gud vare tack! Hosianna! (Bo Setterlind ”Den inre himlen” s 33; Hosianna!)

När bilkortegen svepte ut genom grindarna och ut på den öppna vägen greps (påven) av en så plötsligt framvällande sinnesrörelse att han tappade andan. Detta var i sanning återuppståndelsens dag. Lasarus hade kommit ut ur graven, befriats från sin gravsvepning och rörde sig bland de levande, som stodo utspridda längs vägkanterna och viftade med flaggor och blommor och grönskande kvistar som de brutit från buskhäckarna. Ropet de höjde var hela tiden detsamma: "Eviva il papa!", "Länge leve påven!" Och påven hopades innerligt att deras önskan skulle besannas. (Morris West "Lasarus" s 194)

Hyllningsrop, lovprisning, tacksägelse är ett sätt att tjäna Herren. "Lovsång anstår oss", läser vi i Ps 147 v. 1. Låt lovsången bli din arbetssång i din gudstjänst. (Wimar Grahn "Till tjänst för Jesus"; kommentar till Joh 12:1-16; Jönköpings-Posten den 30 mars 1985)

Australienturnén (1977) var det mest otroliga av allt jag upplevt med ABBA. Det var feber. Det var hysteri. Det var ovationer. Det var svettiga, besatta folkmassor. Ibland var det otäckt. Jag kände det som om man skulle suga tag i mig så att jag aldrig skulle komma loss. Som om jag skulle krossas. ... Ingen som upplevt en skrikande, kokande, hysterisk folkmassa, kan nog undgå att känna en rysning utefter ryggraden. Gränsen mellan extatiskt jubel och hotfullhet kan vara hårfin. Det kan slå om på en sekund. (Agnetha Fältskog "Som jag är" s 69)

Att komma ”i Herrens namn” ungefär = att komma under bekännelse av Herren. (Lars Hartman ”Ur Markusevangeliet” s 90 i kommentar till Mark 11:1-11)

Höjdpunkten i (uppbyggelsekonferensen i Nandurbar i Indien) var ett uppmärksammat högtidståg, då konferensdeltagarna - en tusenhövdad skara - tågade under jubelrop, sång och musik med färggranna standar genom den närbelägna staden! På lämpliga platser gjordes korta uppehåll för att ge någon konferenstalare tillfälle att avlägga ett vittnesbörd om Jesus och inbjuda folket i staden att komma till honom. (Nath. Gustafsson "Kom och sjung med oss" s 59; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1966)

(Jesu) intåg i Jerusalem var trots hyllningarna en offerväg, har någon sagt. Medan folket ropar sitt hosianna, smides dödsplanerna och hammarslagen ekar på fängelsegården, där man tillverkar det grovhuggna korset. (Sten Abrahamsson "Se, din konung kommer"; kommentar till Matt 21:1-9; Jönköpings-Posten den 26 november 1960)

Vägen till Budapest är (nu i april 1958) kantad med sovjetfanor och äreportar resta vid in- och utfarten till varje stad och större samhälle. Anledningen är tvåfaldig: dels är det 10-årsjubileum sedan den kommunistiska regimen kom till makten, dels är världens mäktigaste man Chrustjov på besök här. Han gästar Ungern i två dagar. Vi lyckas också få se honom i Budapest. En väldig bilkolonn kör före och efter Chrusjtjovs med röda vimplar försedda lyxåk. All trafik stoppas. Människorna står tysta längs trottoarerna. Inga hyllningsrop, men ej heller busvisslingar förekommer. ... Vi ser sockeln till den väldiga Stalinstatyn, som frihetskämparna vräkte omkull i upprorets början (i oktober 1956). Den var Chusjtjovs plattform, när han talade till folket i Budapest. Vår guide berättar för oss, hur människokroppar låg strödda överallt där vi nu färdas fram i det inre av staden. Vi ser också att husfasaderna är fullpepprade med kulhål. ... Överallt på gatorna ser vi beväpnade ryska soldater patrullera, något som vi ej sett i någon annan satellitstad. Vår buss är föremål för en enorm uppmärksamhet. Människorna trängs omkring den, så vi kan knappast komma in själva. (Hilding Fagerberg "Bakom järnridån till Orienten" s 28-29)

Vi kan låta palmsöndagens budskap till oss klinga ut i orden från en av psaltarens psalmer, som Jesus sjöng med sina lärjungar vid den sista måltiden (psalt. 118:27) "Ordnen eder i högtidsled med lövrika kvistar i händerna fram till altarets horn". (Anders Blomquist "Jesus hyllas"; kommentar till Joh 12:1-16; Jönköpings-Posten den 28 mars 1958)

Palmen var i den nationella heraldiken och i det internationella symbolspråket på den tiden Palestinas viktigaste kännetecken. Palmträd och palmkvistar finnas på de palestinensiska mynten från de första mackabeerna, från hasmoneerna, från herodesfurstarna, från landshövdingar och motståndskämpar och framför allt på Hadrianus' segermynt, där man ser Juda, som offrar och knäböjer, omgivet av barn med palmer i händerna i festlig procession på väg för att möta kejsaren. (Ethelbert Stauffer "Den historiske Jesus i ny belysning" s 104)

Tisdag 1 maj (1951). I dag var vi uppe tidigt, för de hade en stor parad, som började klockan sju på morgonen. Här gick de genom olika gator och hade hornmusik som blåste, och så marscherade vi alla till en park (Götastrand), där de hade ett fint program med tal. Manskören sjöng och så serverade de kaffe och läskedrycker. Där var en stor öppen paviljong, där de hade bord, och där fick vi sitta och dricka vårt kaffe. Det var en härlig plats. Där var en liten sjö längs parken, och det var underbart att i den tidiga morgonstunden sitta där och dricka kaffe. Manskören var även där inne och sjöng sina vårsånger. Jag bad dem att de skulle sjunga "Du gamla, du fria" och det gjorde de. Jag kände det svårt att hålla tillbaka tårarna, när jag hörde den gamla kära nationalsången åter sjungen i Sverige. Ja, detta är sättet de välkomnar våren i Vaggeryd, en mycket fin sed tycker jag. ... Söndag 20 maj. I dag hade Stina bjudit oss till sig för middag. Så stannade vi där till vid klockan fyra. Då hade Godtemplarna i Vaggeryd en stor parad. Genom olika gator gick det och mycket folk var ute och marscherade med dem och så gjorde vi. Färden gick till Missionsparken, och klockan fyra hade de ett fin program där. (Sven Gunnar Sundkvist "Resan till Sverige sommaren 1951" s 115,117; Esther Modeen, som växte upp i Dörarp i Kronobergs län och emigrerade till Amerika 1904, skriver dagbok om sitt besök i Sverige)

Sägen till dottern Sion, säg! Se, din Konung drager nu hem. Öppen ligger Hans kröningsväg. Bidande står Hans Jerusalem. ... Kommen, Jerusalemiter, och sen! Mannen med ande ovanifrån, Jesus från Nasaret, galilén. Hosianna Davids son! ... Mantlar och palmblad i vägens damm bredde den hälsande folkskaran ut. Där profeten på fålen red fram, rungade hundrade rösters salut. ... Salig, välsignad vare Han! Marken blommar under Hans fot, orena andarnas överman. Kungligt skall Konungen tagas emot. ... Folket ropade, stämmornas dån slöt Honom djupt i sin vida famn. Hosianna Davids son, som kommer i Herrens, Herrens namn. --- Sällsamme Konung bland palmernas blad, bar Han sig inte besynnerligt åt? När Han fick syn på sin huvudstad, brast Han plötsligt i hejdlös gråt. (Nils Bolander ”Stormen och trädet” s 60-61; Hosianna Davids son!)

På det uppåtgående snälltåget satt bland andra män i vapenrock också Göran Dahlgren. Allt under det tåget rusade framåt och därunder ett nynnande, sjungande ljud frambragtes av den starka farten, sjöng det ock av jubel i den unge mannens själ. Det var som om ordet "hem" stått för honom i ljusskrift, vart han vände blicken. Han fick snart vara bland de sina. Han fick snart se in i sin hustrus varma, goda ögon och lyfta de små flickorna på sina starka armar. Vad han skulle lyfta dem högt upp i taket, och vad de skulle jubla i hisnande glädje. ... Där vid Göstas bädd blev det högtid för far, som kommit hem och fann sin stora gosse mycket bättre. ... "Men ni glömmer ju aftongudstjänsten", sade Göran, när de druckit kaffetåren. Han reste sig och gick själv fram och skruvade på radion. ... "Nu ska vi tacka Gud, att jag fick komma hem än en gång, och vi kanske få sjunga vårt Hosianna tillsamman", sade han stilla. I detsamma brusade orgeltonerna i radion och församlingen stämde upp: "Gläd dig du Kristi brud Och möt din Herre Gud. Den stora dag du skådat, Som de profeter bådat. Hosianna! Pris och ära Vår konung vi hembära." (Margit Assarsson "Fröjda dig, det är advent!" s 39-40; Det blev advent till sist)

Jesu framställning vilar även här på förutsättning av läsarnas kännedom om densamma genom synoptikerna. (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet - En verklighetsskildring" s 228)

Här vid Kolo (i Kongo) hava vi arbete bland olika stammar. Jag har varit hos babembe, bakongo, bateke och baladi. Dessa senare bo längst bort vid kanten av vårt arbetsområde. ... Ett djupt intryck, som jag sent kommer att glömma, fick jag en söndagsmorgon, då vi kommo till en stor by mitt i djupa skogen. På vägen utanför byn mötte mig alla kvinnorna. De sprungo sedan omkring min bärstol och spelade på munnen, så att det var rent öronbedövande. Då vi kommo in i byn, voro alla männen uppställda med hövdingen i spetsen. Han hälsade mig hjärtligt välkommen. "Vi hava väntat så länge på eder", sade han."Här ser du dessa män, dessa kvinnor och barn. Du ser hela denna by. Alltsammans är ditt. Vi vilja tillhöra eder och lära känna eder Gud. Vi äro så glada åt den lärare ni skickat åt oss., men vi ha aldrig förr sett någon av er vita hos oss, och därför äro vi så tacksamma för att du kommit hit. Du skall icke behöva sakna mat här, ty jag skall skicka efter vad ni behöva." ... Följande morgon ... fortsatte jag min färd. Hövdingen följde med tre timmars väg för att visa sin vänskap. (Ruth Johansson "På besök hos olika stammar" s 381-382; Kolo i februari 1924; Missionsförbundet n:r 23 den 3 juni 1924)

Ett av mina första minnen från Rådhusparken (i Jönköping) är från 1922. De hade gjort om parken och anlagt de stora planteringarna. Jag var där med mina föräldrar i samband med nyinvigningen, och jag kommer ihåg att jag tyckte att stenkloten vid trappan ut mot Storgatan var jättelika. På morgonen på 1:a maj tågade musikkåren upp genom stan till Rådhusparken för att hälsa våren välkommen. Jag brukade haka på vid Hovrättstorget, och det var alltid mycket folk både bakom och framför musikkåren. Det där besvärade musikerna, och en gång vet jag att de svängde in på en tvärgata bara för att bli av med alla dem som gick framför. (Ragnar Järhult "Jag smyckar diktens kläder - Bokbindaremästare Lennart Wilhelm Enander berättar om sitt liv och sin stad" s 176)

Söndagsskolfest hölls i lördags i Taglarp, Byarums socken, med barn tillhörande Vaggeryds missionsförenings och Nöthults söndagsskolor. Samlingen skedde å planen midtför missionshuset, där barnen ordnades i led och med frälsningsarméns musikkår från Skillingaryd i spetsen aftågade under flygande fanor och klingande spel till festplatsen, en äng tillhörande hemmansägaren Johan Svensson. ... Så var det tid för uppbrott. Barnen ordnades åter i led, men innan hemfärden anträddes afslutade söndagsskolläraren W. Svensson med bön, hvarpå predikant Pettersson utbragte ett: Lefve Sverige, det barnen ledsagade med ett fyrfaldigt hurra. Barnen tågade nu under musikens toner tillbaka till missionshusets plan, där ytterligare musik utfördes samt sjöngs: Herre, signe du och råde. Så upplöstes festen. (Jönköpings-Posten 1918-06-18 "Söndagsskolfest i Taglarp")

Första maj (år 1917) firades i Vaggeryd med allmän flaggning. Våren hälsades välkommen äfven af musikkåren Göta som tågade under klingande spel Byarumsvägen samt Västra och Östra storgatorna till torget där halt gjordes och flera musikstycken spelades hvarjämte vårsånger sjöngos af Vaggeryds manskör. Sedan tågade musikkåren till planen framför stationen, där ytterligare musik utfördes. Här uttalades ett tack till musikkåren af skollärare W. Jönsson, hvilken utbragte ett lefverop, åtföljt af ett fyrfaldigt hurra. En stor folkskara var i arla mogonstunden ute och åhörde sången och musiken. ... I Skillingaryd hälsades vårens ankomst den 1 maj af en därför improviserad musikkår, som vid half 7-tiden gjorde en rond genom samhället. (Jönköpings-Posten 1917-05-02 "Vårens ankomst hälsas i Vaggeryd och Skillingaryd")

Kina är f.n. stort endast i geografiskt afseende. Dess rätta storhetstider inträder då nåd och sanning, rättfärdighet och frid mötas, då Gud blir känd och Jesu Krist evangelium anammadt. Tecken - ej få - båda denna tid. Bland "rådsherrarne" finnas många, som äro sanna Jesu lärjungar och dagligen ökas bland folket den skaran som breder ut sina kläder på vägen och som strö kvistar af träden för ärones konung! (August Berg "Kinabref från Pichiachuang, Shensi"; augusti 1916; Jönköpings-Posten 1916-10-18)

I Byarums kyrka blifver likt föregående år en adventshögtidlighet om söndag den 20 nov. kl. half 4, och är att hoppas på så allmän tillslutning som möjligt, hvilken ju är glädjande såväl för dem som anordna festen som för församlingens vördade kyrkoherde. Han får då nämligen se många mötas i templet på kyrkoårets första dag för att deltaga i det hosiannajubel, som rundt hela Sverige skallar "honom, Ärones konung", till mötes. och huru ha vi ej särskildt i år orsak att samlas för att sjunga bön, tacksägelse och lofsånger för det vi ända hittills blifvit så nåderikt bevarade för de hemsökelser, som öfvergå snart sagt hela världen! (Jönköpings-Posten 1914-11-26 "Hosiannajubel rundt hela Sverige")

(Sven Hedin) tackade för inbjudan att få tala i Upsala, och detta vore ett ögonblick, som han inte tvekade att nämna det stoltaste i sitt lif. Han höjde ett fyrfaldigt leve för Sverige. Fackeltåget satte sig nu i rörelse med d:r Hedin och sångarna (från Allmänna sången) i teten och tågade upp till Norrlands nation, där facklorna slungades i Fyrisån. ... Öfver allt kantades trottoarerna af stora folkskaror. (Jönköpings-Posten 1913-11-04 "Sven Hedin i Upsala")

Ett högtidligt och hjärtligt mottagande rönte kyrkoherde A. Bredin med familj, då hr B. inflyttade till sitt pastorat (i Åker). Ett tjugotal skjutsar - däribland ett stort antal par - hämtade (vid järnvägsstationen) i Skillingaryd på f.m. möblemang och husgerådssaker, hvilka vid middagstiden anlände till prästgården, där de på bästa sätt ordnades. Å såväl skol- som prästgården voro flaggor hissade, och å verandan till prästgården, som var prydd med guirlanger och grönt, prunkade ett vackert textat "Välkomna". Klockan något öfver 2 framkom herrskapet B. Åkers skolbarn hade samlats och under ledning af sin lärare sjöngo de: "Välkommen uti Jesu namn" etc. Efter inträdet i det nya hemmet bjöds herrskapet B. tillsammans med alla närvarande på kaffe och middag, hvarvid välkomsttal höllos af vice ordf. i Skolrådet nämndemannen A.M. Pehrsson, Elgabo, ordföranden i ungdomsföreningen J.P. Johansson, Pålskog, och läraren K. Andrén. Kyrkoherden tackade varmt för det gästfria, hjärtliga mottagandet samt nedkallade Guds välsignelse. (Jönköpings-Posten 1911-05-04 "Kyrkoherde Bredin med familj välkomnas till Åker")

Uppvaktad på sin namnsdag blef folkskolläraren M. Hultman i Smålands Taberg i torsdags. - Vid lärarens inträde i afklädningsrummet på morgonen möttes han af ett kraftigt lefve, utbringadt af fjärde klassens ordningsman, på hvilket följde ett trefaldigt hurra af samtliga eleverna, som omedelbart därefter uppstämde sången: Tag den hyllning vi gifva i dag! Skolsalen var fint dekorerad med flaggor, band, enar m.m. och till läraren öfverlämnades en present i form af pänningar från "tacksamma skolbarn". (Jönköpings-Posten 1910-11-12 "Folkskollärare Hultman i Smålands Taberg hyllas på sin namnsdag")

Så var (midsommar)stången färdigklädd och tiden inne för dess högtidliga frambärande (till "slätten" i Skillingaryd), i regel omkring kl. 4 em. Vid den tiden hade allmän samling skett nere vid norra mathallen och när tiden var mogen, satte sig det förnämliga tåget i rörelse med underlöjtnanten på sin plats grensle på stången, buren av beväringar två och två med stakar mellan sig. I täten gick musikkåren, spelande (Jönköpings) regementes marsch, så följde midsommarstången och därefter officers- och underofficerskårerna med damer och så manskapet och de civila, som strömmat till och som ville gå med i tåget. Detta gick fram mellan massor av åskådare mellan officers- och underofficersbyggnaderna förbi vakten och ut till ungefär mitten av exercisfältet eller "slätten", där den restes med stort besvär med hjälp av långa "saxar". ... Sedan stången ordentligt kommit på sin plats, tog man en långdans kring densamma, vari alla närvarande deltogo. (Enar Skillius "En gammal I 12:ares minnen" s 67; minnesanteckningar av generalmajor Hugo Ankarcrona den 28 maj 1947)

Då folkskolläraren M. Hultman från Norrahammar den 20 sistlidne dec. flyttade till sin nya plats vid Smålands Taberg, samlades om aftonen från skilda delar af församlingen ett trettiotal personer för att hälsa honom välkommen. Flera välkomsttal höllos, med kaffe jämte dopp undfägnades de närvarande. Medan hr Hultman och hans broder, predikant A. Hultman, framfört sitt tack för välkomsttalen och för det öfriga som stod i samband med uppvaktningen, afslutade den sistnämnde samvaron med bön. (Jönköpings-Posten 1908-01-03 "Välkomnad lärare")

Mary hade aldrig varit i någon kyrka, och allt, som hon såg och hörde, var så nytt för henne. Det allra vackraste tyckte hon var att höra en skara barn sjunga en sång, som lydde så: "Hosianna, Davids Son, välsignad vare han som kommer i Herrens namn, hosianna i höjden!" Inte förstod hon, vad sången innebar och visste ej heller, vad ordet "hosianna" betydde, men hon kände dock en sådan längtan efter att stå med de andra barnen på läktaren och sjunga ett hosianna. ... Men då de kommit hem och hade ätit middag, tog pappa och berättade för de båda flickorna om, huru Gud sände sin son till jordens barn, huru Guds Son lät sig födas i fjärran Österland för länge, länge sedan. ... "Alla människor borde i dag fröjda sig och sjunga som barnen i kyrkan sitt hjärtas "Hosianna!" sade han till sist. "Nu ska jag lära er sjunga den vackra sången!" ... Och under de kommande dagarna övade han dem då och då att sjunga "Hosianna, Davids Son, välsignad vare han, som kommer i Herrens namn!" ... (Mary) väntade att med sina ögon få se julens gäst komma, hög och ren och strålande, och då han kom, skulle hon sjunga för honom sitt allra vackraste hosianna! (Hillis Grane "Petronella, Mary och skolfröken" s 19-20; Barnbiblioteket Gullvivan 1922; tidigare upplaga 1907)

(Annandag pingst) kl. 4 e.m. firar söndagsskolan Barnens dag, blomsterdagen, som tillika blifver en Linnéfest, (i Norrahammars missionshus). ... Äfven de äldre hälsas välkomna till festen. Kollekt upptages till förmån för söndagsskolan på platsen. ... ... Predikant A. Starbranch fägnade barnen med en doftande "blombukett", bestående af många sköna löften ur nya testamentet. Därefter höll skolläraren M. Hultman en kort lefnadsteckning öfver Karl von Linné. Genom att läsa och sjunga de i (det af Sveriges söndagsskolförbund utgifna) programmet föeslagna sångerna bidrogo äfven barnen med sin friska röster till att bringa såväl den hädangångne som och alla konungars konung hyllning. (Jönköpings-Posten 1907-05-18 "Blomsterkung och konungars konung hyllas")

Den beramade fosterländska festen i Skillingaryd i söndags blef en verklig folkfest. Kl. 3.45 e.m. var torgplatsen fylld af människor och under tonerna af Jönköpings regementes paradmarsch, spelad af godtemplarnes musikkår, satte sig det imponerande tåget i rörelse mot festplatsen. Först marscherade skolbarnen med sina flaggor, så musikkåren, följd närmast af en större flagga, därefter officerare jämte damer samt medlemmar af skytteföreningarne, godtemplarne, föreläsnings- och blåbandsföreningarna samt militära nykterhetsföreningen. Till tåget slöt sig dessutom den mängd öfriga deltagare, som anländt från närliggande socknar. Festplatsen hade valts i en närliggande hage. Under ledning af musiken sjöng folkskaran "Du gamla, du friska". ... Efter (ett fosterländskt) föredrag (af löjtnant Schmid) sjöngs "kungasången" samt spelades af musiken ett par nummer, hvarefter (frälsningsarméns) sergeant Kjellberg höll ett kort föredrag med ledning af aposteln Pauli förmaning: Sen till, att I vandren välbetänkt, köpande tiden, ty dagarne äro onda! En militär manskör uppstämde nu "Hör oss Svea" och "Härliga land". ... Kyrkoherde Eriksson höll till sist ett tilltalande föredrag, därvid talaren bl.a. påminde om det nyförmälda fursteparets intåg (i Stockholm) och om den store konungens intåg i det nya Jerusalem. Den mycket tilltalande folkfesten afslöts med bön, dels af sergeant Kjellberg och dels af kyrkoherden samt med psalmsång: "Vår Gud är oss en väldig borg." (Jönköpings-Posten 1905-07-11 "Påminnelse om nyförmält furstepars intåg i Stockholm")

Den 25 april 1905 beslöt sig 6 unga män (från Götafors, Vaggeryd och Boeryd) för bildandet av en (musik)kår. ... Musikkåren Göta startade en av många samhällsbor uppskattad tradition, nämligen att första maj på morgonen med musikkåren i spetsen marschera från Götafors till Götastrand, där servering vidtog. Denna 1 maj-marsch genomfördes oberoende av hur vädret var. En annan uppskattad tradition, som musikkåren vidmakthöll under mer än 20 år, var den konsert som hölls i Byarums kyrka första söndagen i advent. För 60 år sedan (27 nov 1932) hade adventskonserten nedanstående innehåll: " ... Kör och orkester: a) Hosianna - Vogler b) Davids 24:e psalm - G. Vennerberg. ... Afslutning af Kyrkoherde J.A. Bredin. Musik: Slutmarsch. (Georg Boberg "Musikkåren Göta - kulturskapare" s 64-67)

Förr i världen var folk rädda för att "komma på socknen", som man sade. ... Hade man barn, var det en ära, att dessa hjälpte sina gamla föräldrar. Det var både de gamles och barnens ära. Den som från Amerika sände hem dollars till sina gamla föräldrar hade allas respekt. Detsamma gällde om sonen eller dottern bodde kvar i närheten och hjälpte de sina. Deras handlingssätt ansågs som något helt naturligt. När man såg dem i bygden, skimrade tårar i de gamles ögon, och man visste inte, om man vågade säga du till dem, som man gjorde, när de var små. Pojkarna stod med mössorna i händerna, och flickorna neg, då han, som nu vuxit upp och blivit stor och som varit god mot far och mor, gick bygatan fram. ... Nu är ställningen en helt. Understödstagandet är en mycket allmän sak. Det är inte längre en hederssak att reda sig själv. Håller det på, som det nu gör, dröjer det säkerligen inte länge, förrän vi alla står utanför kommunens dörr. Inte med mössan i handen som förr i världen utan med mössa på och med knutna nävar. ... Nu vill även de mindre bemedlade ha understöd för sina nöjen. Det måtte vara en fattig tid, vi lever i, då man nödgas ta medel till t.o.m. sina nöjen ur fattigkassan. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 278-279; ledare i tidningen Dagen den 5 november 1945)

En stor internationell automobilutställning hölls 1903 i Idrottsparken i Stockholm. ... Vår nuvarande konung - dåvarande kronprins Gustav - stod som utställningens höge beskyddare. ... Under utställningen anlände en bilkortege från Göteborg. Färden gick via Vara-Skara-Mariestad-Laxå-Örebro-Köping-Västerås. Bilarna hälsades överallt i bygderna med riktiga ovationer, och på flera ställen hade skolungdomen till och med fått lov för att beskåda de märkvärdiga vagnarna. (Marshall Lindholm "Motorismen och flygväsendet" s 213-214,216)

Pastor Karl Palmberg (född 1 dec 1842 i Skede församling af Jönköpings län) har i dag på sin 61:a födelsedag blifvit föremål för välförtjänta hyllningar. Tidigt på morgonen väcktes han med sång af Månsarps ynglinga- och jungfruförenings sångkör. Just som han till sin hustru yttrat: "Det skulle vara roligt, om man i dag tänkte på mig med en sång" ljöd från de å nedra botten samlade sångarne en stark och välklingande sång, som hördes upp i sängkammaren på öfra våningen. Pastor Palmberg fick nu brådt att komma ner, och då han tackade, erinrade han sig att han just i dag för 30 år sedan också hyllades med sång. Dagens egentliga högtidlighet ägde rum på e.m., då Jönköpings missionsförenings styrelsemedlemmar samt predikantkåren i sin helhet infunno sig i pastor Palmbergs hem i Smålands Taberg och framförde sina lyckönskningar. ... Styrelsen och predikanterna öfverlämnade ett album med sina fotografier uti samt en minnes- och tacksamhetsgåfva af 1,000 kr. till hvilken åtskilliga missionsvänner i landsorten lämnat bidrag. Af predikantkåren erhöll pastor Palmberg därjämte ett prydligt skrifbord. ... ... (Palmberg gaf i ett tal) uttryck åt de känslor af fruktan och tvifvel, som till och med han med ett lif af arbete och försakelse bakom sig icke kunnat utestänga. Detta var en oväntad bekännelse som kom icke blott de åhörare, som voro "vanligt folk" utan äfven "andans män" att känna efter, huru det stod till inombords. Inför en så djupgående själfkännedom känner man sig frestad att anse som andligt skryt mycket, som ger sig ut för segerglad visshet o.d. ... Predikanterna afreste med half sjutåget till Värnamo för deltagande i ett därstädes anordnadt predikantmöte. Jönköpingsborna och vännerna på platsen fingo stanna något längre och bröto upp först kl. half 9 efter intagen supé. (Jönköpings-Posten 1902-12-01 och 1902-12-03 "Pastor Palmberg hyllas av 'vanligt folk' och 'andans män')

Generallöjtnant Muncks affärd från Skillingaryd i torsdags kväll var synnerligen imponerande. Från regementets chefsbyggnad öfver heden och torget, genom järnvägsgatan och upp till stationen voro uppsatta en dubbel rad af brinnande facklor. Äfven hade, å ömse sidor om den väg generalen skulle färdas, bildats en kedja af manskap, hvilken sammanknöt chefsbyggnaden med järnvägsstationen. Omstrålad af ljuset från hundratals facklor, hvilkas flammande sken spred en pittoresk belysning öfver nejden i den mystiska kvällsskymningen, lämnade generalen chefsbyggnaden, ledsagad af regementets officerskår. Det högtidliga tåget skred under musikens toner och under idel hurrarop för generalen fram till stationen. Här ordnade sig fackelbärarna utefter järnvägslinien, och när ankommande snälltåget sakta skred in på stationsområdet, formligen banade det sig en väg mellan brinnande facklor och människor. Ännu ett par minuter, och åter genomskars luften af lefverop för den bortresande generalen, som från järnvägsvagnens plattform under det tåget sakta skred fram genom ett brinnande haf, hälsade farväl åt hurrande människomassor. (Jönköpings-Posten 1902-09-13 "Generallöjtnant omgifven af brinnande facklor och hurrande människomassor")

Nyheten om min ankomst (år 1899 till Lourenço Marques efter min flykt från boernas fängelse) hade spritt sig som en löpeld i staden, och när vi åt middag hos konsuln, oroade det mig först att se en mängd underliga figurer i trädgården. Detta visade sig emellertid vara engelsmän, beväpnade till tänderna, som skyndat till konsulatet, beslutna att förhindra varje försök att åter ta mig till fånga. ... När jag kom till Durban, fann jag mig vara en folkhjälte. Jag blev mottagen som om jag vunnit en stor seger. Hamnen var flaggprydd. Musikkårer och människomassor fyllde kajerna. Amiralen, generalen, borgmästaren skyndade ombord för att trycka min hand. Jag blev nästan sliten i stycken av entusiastisk vänlighet. Upphissad på mängdens axlar bars jag till rådhuset, där man inte lät sig nöja med annat än ett tal, vilket jag efter klädsam motsträvighet lät övertala mig att hålla. Högar av telegram från alla delar av världen regnade över mig, och på kvällen gav jag mig av till armén under segerjubel. ... Begagnande de enkla men rikliga förråd, som fanns vid Natalarmén, firade jag här med en middag för många vänner min stora tur och julaftonen. (Winston Churchill "Min ungdom" s 310-311)

Vi veta hon skall komma en gång till makt och spira, då hallarna stå tomma där jagets präster fira sin grymma Molokskult. Som i advent går sången, i helig väntan fången, med bröst av andakt fullt. Hur länge skall hon töva? Stå upp, o värld, och öva den högas hyllningspsalmer, gå ut och vägen löva med björkar och med palmer! ... Bryt ner de gyllne krogar, var borg för last och skam, bygg stugor och bygg logar, där hon vill draga fram! Än intet öga skådar den stjärna som dig bådar, ditt sekel ingen vet; men medan natten skrider, vi se mot dina tider, o moder Barmhärtighet! (Erik Axel Karlfeldt "Fridolins visor och andra dikter" s 185; Barmhärtighetens tempel)

Min fjortonårsdotter skrifver redan näsvisa, hjertlösa, råa krafbref till mig, och gläds när det står något ondt om mig i tidningen! Och detta barn har jag älskat mer än mig, och hon har afgudat mig. Hosianna! (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 151; brev 22 juli 1894 till Leopold Littmansson)

Hosianna! Hosianna! Si han kommer ljuf och blid! Från hans gudasköna panna Strålar evighetens frid. Fridens konung nalkas Sion, Pris ske Herren Sebaot! Breden kläderna på vägen Och strön palmer för hans fot! ... Hosianna! Hosianna! Furstar, lärde, riddersmän, Sänken ödmjukt eder hjässa För den höge konungen! Jungfrur uti lifvets vår, Böjen edra knän vid vägen, Där hans segergata går! ... ... Hosianna! Klinge, bröder, trots all världens hån och tvång. Högt och rent till Jesu ära Våra hjärtans hyllningssång! Segrande hans tåg skall skrida Genom tidens dunkla grus Hän mot fridens sälla rike, Hän mot evighetens ljus. (Carl Boberg "I moll och dur" s 132,134; Hosianna!)

Palmsöndagen kallas på ryska "pil-" eller "videsöndag"; man går då till kyrkan med små knippor av pil- eller videkvistar, symboliserande palmblad, i händerna. (Anton Tjechov "Den gamla pilen" s 89; not)

Mitt i natten började det plötsligt klämta häftigt och ihållande i kyrkklockorna. Nu blev det liv och rörelse i staden, och några minuter senare vimlade gatorna av en halvklädd befolkning, som var nästan vild av glädje och skrek av alla krafter: "Kom ut! Man har hittat (barnen)! Man har hittat dem!" Oväsendet tilltog, man blåste i horn och tågade i en tät massa ner till floden. På vägen mötte man barnen, som kommo åkande i en öppen vagn, dragen av jublande invånare. Alla trängde sig omkring de åkande, vände om och följde vagnen på hemvägen. Som en stormvind böljade folkhopen uppför Storgatan under oavbrutna öronbedövande hurrarop. Ingen gick till sängs igen den natten utan i stället tändes ljus i alla hem, och timmarna, som följde, blevo de gladaste, den lilla köpingen någonsin upplevat. Under den första halvtimmen tågade de goda köpingsborna förbi domaren Thatchers hus, kramade om de räddade och kysste dem, tryckte fru Thatchers hand, försökte med ord ge uttryck åt sin glädje men förmådde inte tala och skyndade bort med tårar i ögonen. Moster Pollys lycka var fullkomlig liksom även fru Thatchers. (Mark Twain "Tom Sawyers äventyr" s 109)

Efter mig kom Samuel (Johansson?) upp (till talarstolen i Gamla missionshuset i Jönköping) och läste Ps. (97): "Herren är konung, däröver fröjde sig jorden" o.s.v. Han talade över psalmen med värme, kraft och hänförelse. Och då han talat en stund, gick det som en susning från himmelen genom den tätt packade människoskaran i den skumma salen. ... Sång av de hemåtvandrande folkhoparna hela vägen. Och då hästarna fingo gå genom Huskvarna och uppför Klevaliden, blevo vi ett ganska stort följe, och sången ljöd stark ut i den sena oktoberkvällen. ... (Och) i väntan på tågens avgång åt Falköping och Nässjö kunde på stationen andliga sånger sjungas av 100-tals personer, och i de fyllda kupéerna ljöd sång och samtal, om vad mötesdeltagarna mottagit under dagens lopp. (S. Henriks "Tidiga minnen av Jönköpings missionsförening" s 19-20; Oktobermötet 1875; Jönköpings missionsförenings julkalender för 1918)

Vid dessa brunns- och badorter, där man (under 1800-talets senare del) levde ett glatt sällskapsliv, brukade brunnsgästerna (av första klassen) tillsätta en Direktion för nytta och nöje. ... Att tillhöra en sådan "direktion" kunde vara både maktpåliggande och ärofullt, t.ex. då det gällde att mottaga något kungabesök. Då skulle äreportar uppsättas, festkväde anskaffas och vitklädda små flickor uppställas för blomsterkastning. (Carl Vilhelm Jakobowsky "Vid brunnar och bad" s 378)

Finns dessa granna flickor här som klär av sin grannlåt och breder ut den på vägen, för att trampas av åsninnan då Sions Konung kommer? Denna tids granna flickor vill inte breda ut sin grannlåt på vägen, utan de inbillar sig att Sions Konung skall titta på dem då de är riktigt granna i silke och vackra kläder. Men det är väl djävulen, som rider på en del människor, och ser på dem som spatserar riktigt grant. ... Gå ut från fördärvets stad för att ta emot Sions Konung. Du skall kyssa hans fötter och lägg din rygg som hans fotapall, då han stiger ner på marken. ... Men denna tidens silkeshoror vill inte breda ut sin grannlåt på vägen till Sions Konungs ära. ... (Dottern Sion) breder ut sin grannlåt på vägen för att trampas av åsninnan, och de gör detta i den tron att Sions Konung skall ge dem en bättre prydnad redan hår på jorden, då de skall bli domare och nämndemän i Messias rike. ... Bred nu strax ut egenrättfärdighetens trasor på vägen för att trampas av åsninnan. Sions Konung skall nog ge dig bättre kläder, då han nu kommer för att förlossa din själ från Babels fångenskap och upphöja dig till drottning och till sin utvalda hustru, så att du får bära ärans krona och vita kläder, då han låter dig sitta på brudstolen och brudgummens tärnor tjänar dig och klär dig i nya kläder. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 43,45,49-50 i predikan 1858 över Matt 21:1-9 och Jer 7:11)

Det blir ett sådant sorl i fördärvets stad, då Sions konung kommer, och vem vet om några dagar börjar de väl ropa: ”Ta bort! Korsfäst!” Frukta inte för den skull ni Jesu lärjungar, utan ropa alltid: ”Hosianna Davids son!” Ta av alla egna kläder, ta av dem och lägg dem på vägen där Sions Konung går fram. Stå nakna inför honom och be, att han skulle ge er rättfärdighetens kläder, som täcker er nakenhet. Bryt kvistar från palmträdet och lägg dem på vägen, där Sions Konung går fram, så att han en gång skulle ge er segerpalmer i era händer. Då striden är slut, får ni ropa ”Hosianna Davids Son!” Amen. ... Jesu rätta lärjungar klär sig nakna för hans skull. De klär av sig all grannlåt för Frälsarens skull. Men det vill världens barn inte göra, oavsett hur hård åsnans rygg än skulle vara, som Sions Konung skall sitta på. Världens barn klär därför inte av sina kläder, utan själva går de i grannlåt och låter Frälsaren vara naken. Därför anklagar han dem på domens dag: ”Jag var naken och ni klädde mig inte.” Lärjungarna klädde av sig kläderna och bredde ut dem på vägen, men världens barn breder inte ut sin grannlåt på vägen för att förtrampas av åsnan. ... Men om världens furste kommer, hämtar de grankvistar från skogen, även om det skulle vara en fjärdingsvägs avstånd. ... Lärjungarna ropar: ”Hosianna Davids Son!” men världens barn ropar: ”Djävul och Satan!” ... Alla ropar väl sin egen faders namn. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 32,39 i predikan 1853 över Matt 21:1-9; fjärdingsväg = ca ¼ mil)

Med mötena i Lund och Köpenhamn 1845 nådde den skandinaviska studentrörelsen sin höjdpunkt. Norrmännen deltogo nu för första gången. Uppsalienska och norska studenter anlände på morgonen 22 juni till Malmö. Alltifrån klockan 4 på morgonen hade studenter och unga damer i Lund fortsatt kvällens arbete att smycka Lundagård med lövkransade pelare, guirlander av löv och blommor och klätt tribunen med mossa. Vid tolv-tiden på middagen mötte lundensarna under sina fanor vid Södertull sina gäster, som anlände i en ändlös rad av vagnar, svepta i dammoln. På kvällen i solnedgången, medan dess sista strålar silade genom trädkronorna, började den stora festen i Lundagård. (John Landquist "Skolbildning och högskolebildning" s 140)

Jag tog sats och började kliva uppför den branta backen till kyrkan uppe på kullen; det är i Brighton vid havet jag håller hus. På kyrkogården finns en undangömd gravsten. Under den vilar sju barn - inget av dem blev mer än åtta år - och deras mamma. Hon hette Ann. ... Den klingar vemodsmusikaliskt, hela långa raden av (barnens) vackra, bibliska namn. ... Men någon fattas. Pappan. ... Var ligger han begravd? Han måste ha överlevt alla dem han mest älskade. Hur? Hur stod han ut? En teori är att han las i en anonym fattiggrav så småningom. Och det fanns ändå ingen plats för hans namn på stenen över hans familj; den är fullkomligt fulltecknad. Allra längst ner står hans frus som dog den 5 november 1830, ett år efter sista barnets bortgång. ... Eftersom hon dog i november 1830 betyder det att hon fortfarande levde den 30 augusti det året. Det var en stor dag i Brighton, för då kom den nye kungen, William IV, till stan på eriksgata. Hör! Trumvirvlar! Trumpetfanfar! Det var säkert inte mulet när han gjorde sitt intåg, jag kan inte tänka mej gråväder, pärlemordager. Det var nog strålande solsken och klatschigt blå himmel utan minsta moln, som sej bör när ett majestät åker i öppen vagn genom ett hav av undersåtar som hurrar och jublar, upprymda och sorglösa. (Stefan Andhé "Enkla nöjen" s 112-114)

Varför väl detta sorl och denna iver? Vi tränges folket uti stadens port? Vad är den glada yra, som det driver? Vart bär dess vallfart? Till vad lycklig ort? - Det vårens första prakt av träden river, Med Nordens palm i hand det vandrar fort. - Vem söken I? Vad namn hör jag här skalla? En far, en bror, en vän vi söke alla. En vänta allas blickar. Ja, naturen Vill kläda sig i hoppets dräkt och ler, Liksom av mänskans önskningar besvuren. Ett strålregn gjuter aftonsolen ner. Man vinden uppå lätta vingar buren I tusen flaggors nickning hälsa ser, Och mindre rädd tycks Mälarns stilla bölja Fly i de hav, som Svenska stränder skölja. Re'n genom stadens portar återsvalla De skaror, som där nyss utgjutit sig. De hava Honom sett, de tala alla Om vad dem kärt har mött på deras stig. De, som än väntande här trängas, kalla Med blick och röst, KARL JOHAN! Endast Dig. Men vilket sorl hörs till mitt öra flyta? Vad glädjeröster luften genombryta? Han kommer, han kommer, fredsfursten kommer! Ur vimlande hopar, Det tusenfalt ropar: Ja, Han är här! Vår är han igen! Tag vår tacksägelse Gud! - Din välsignelse Giv Honom! Bliv Honom skyddande när! Gör Honom säll! Hell frihetens vän! KARL JOHAN Hell! (Erik Gustaf Geijer "Den 3 junii 1814" s 87-88; Geijer läste upp dikten i Götiska förbundet 11 juni 1814, bara en dryg vecka efter Karl Johans intåg i Stockholm)

När Gustav (IV) Adolf färdades genom Pommern, förvånades (den för resan ansvarige) Skjöldebrand över att befolkningen, isynnerhet "pöbeln", såsom han på bornerat överklasspråk uttrycker sig, överallt visade en sådan tillgivenhet för den avsatte konungen. "De av mobben, som igenkände honom, visade en verklig adoration (= dyrkan)." Kanske voro dessa känsloutbrott inte så obegripliga, om man betänker, att den avsatte konungen på sin tid just i Pommern genomfört en hel del reformer både inom rättskipningen och på det sociala området. Menige man kände nog, att de i honom förlorat en konung, som ville dem väl och skyddat dem mot övergrepp från tyska junkrarnes sida. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 52,55)

(En av flera) minnesvärda saker hände under Norrköpings riksdag år 1800 (var) Gustaf IV Adolfs kröning. ... Det hällregnade hela dagen i Norrköping och det hela blev så glanslöst som gärna kan tänkas, berättar greve Magnus Björnstjerna i sina anteckningar. Kungen bodde i ett trähus och kyrkan var liten och oansenlig, men detta var inte det värsta. "Konungen, klädd i hela sin skrud, med mantel och prinslig krona osv., kom trappan utföre på husets baksida och steg till häst. Manteln uppbars af tvenne öfverste kammarjunkare, grefve Fabian Fersen och grefve Wachtmeister. Hästen var något yr, så att Hans Majestät ville volta honom; men hade icke den nog vanliga artigheten att bedja öfverste kammarjunkarne att släppa manteln. Desse granna herrar måste således, allt som volten fortsattes, i stor stat springa rundtomkring den högst smutsiga gården, nedstänkta öfver hufvudet. Men ännu värre gjorde samma häst, då processionen kom framför ett hus där en vacker fru bodde och hvarest stallmästaren som inridit hästen ofta stadnat. Hästen ville nu göra så med, och som konungen var en dålig ryttare tog han den försigtiga utvägen att stiga utaf, samt att låna en icke beprydd häst för att fortsätta tåget." Det hände även andra bedrövligheter i Norrköping denna regniga dag. Stången på riksbaneret gick sålunda sönder när det var som högtidligast, och till råga på allt skavde kronan hål i pannan på den arme konungen. (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 746-747)

I hovkapellet ingick många tyska musiker som var katoliker. För att skapa en svensk opera var Gustav III beroende av tonsättare från kontinenten. Till dem hörde abbé Georg Joseph Vogler från Mannheim. Han anlände till Sverige 1786, anställd av Gustav III som musiklärare åt kronprinsen och som kapellmästare vid Kungliga teatern. ... Sin hymn Hosianna, som blivit adventspsalmen framför andra i svenska kyrkor, framförde han för första gången 1795 under en passionskonsert i Klara kyrka i Stockholm. (Barbro Lindqvist "Katolska invandrare - kulturskapare och arbetare" s 256)

Vilken växelrik bana kunde icke den döende konungen (Gustav III) blicka tillbaka på, när han lät händelserna i sitt förflutna liv passera förbi! Jublet, som mötte den unge revolutionshjälten den 19 augusti 1772, och det dödliga hat till "tyrannen", vilket födde mordgärningen tjugu år senare - kunna väl större motsatser tänkas i en människas liv? Och hur rikt på dramatiska scener var ej "den period, som låg med ljus och dunkelhet emellan den nittonde augustis morgonsol och nattens blixt ur Anckarströms pistol"! (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 472; Kungamordet)

Då Gustav III den strålande augustidagen 1772 med dragen värja red ut genom Stockholms slottsport och av en jublande huvudstad hälsades med leverop och välsignelser, inleddes en ny epok i vår historia, den gustavianska tiden. ... Sedd mot Frihetstidens bakgrund ter sig Gustav III i de flestas ögon, i synnerhet så som han framträdde vid 1772 års statsvälvning, som landets räddare i ett kritiskt ögonblick från inre kaos och yttre undergång; ödet att likt det olyckliga Polen delas av rovgiriga grannar anses ju ha hotat Sverige vid denna tidpunkt. Vissa andra ha dock i honom snarare sett förstöraren av det femtioåriga frihetstidevarvet, den reaktionäre avbrytaren av en i många hänseenden lovande utveckling. (Beth Hennings "Det gustavianska enväldet. Gammalsvensk anda och europeisk kultur." s 11,18)

Mellan middags- och aftonbön ljöd ett rykte i lärohuset: en helig man kommer till staden! Då fattade hans trognas lilla hop mod och fylldes av fröjd att rebben varkunnade sig över deras stad och skulle besöka den till denna sabbat, och de beredde sina hjärtan och själar att anamma det heligas åsyn. ... Då dag stod ljus drog chassidernas lilla hop ut ur staden, den helige mannen till mötes. Några av männen i Vrånga slöto sig till dem för att skåda hans intåg. De sade: Är han en helig man, så följer gudsfruktan heliga mäns intåg. Den som ännu var svag i tron på heliga män fattade mod och sade: Trånar de så att se honom, då tyder det på att Guds härlighet vilar på honom; hur många av Israels folk ha icke stått upp att se honom! Som de spanade begynte ett vagnshjul att gnissla stadsgatan fram. Då fylldes all orten av fröjd: rebben kommer, rebben kommer! Hans utvalda hastade fram till hans tronvagn, hälsade rebben välkommen, spände ifrån hans hästar och trädde framför vagnen i deras ställe. Då steg rebben ned från vagnen och trädde mittibland dem som gått honom till mötes. De sade: Rebbe, varför har I stigit ned? Här har vi kommit er till mötes, och I stiger ned från vagnen! Han svarade: Jag såg att I akten på gästfrihetens bud så övermåttan hängivet. Då steg jag ned från vagnen för att sälla mig till er i det budets gärningar. Men hans tjänare var strax där och bjöd dem att bereda väg för hans herre. Och alla trängde sig samman i två led mittemot varandra, och rebben gick i mitten ända till sin utsatta äreplats, och envar som där var ståendes hälsade honom välkommen. Själva kvinnorna fördristade sig att stå på tå för att se den helige mannens ansikte. (Samuel Josef Agnon "Den bortdrivne" s 8-9; staden Buczacz i 1700-talets Galizien)

I augusti 1707 fingo de svenska regementena i Sachsen order att bryta upp och marschera till Schlesien. .... Flerstädes såg man de sachsiska bönderna följa sina gäster ett gott stycke på väg och med tårar i ögonen taga avsked av dem. Karls tåg genom Schlesien blev ett formligt triumftåg. "Med vad fröjde-rop och lyckönskningar de mottagit Hans Maj:t på alla orter, är nästan obeskriveligit; och ser man folket kasta sig neder på gator och vägar och tacka Gud för den frihet, de vänta uti deras religionsövning", skriver Jossias Cederhjelm. Invånarne samlades, där hären tågade fram, lyssnade med andakt till de luterska psalmer, som de svenska soldaterna sjöngo vid korum, "välsignade Hans Maj:t och kallade Hans Maj:t sin förlossare", berättar Hermelin. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 563-564)

Ett minnesvärt spektakel var Karl XII:s kröning (december 1697) som nämligen inte var någon kröning; den kallades officiellt för salvelseakt och ägde rum i Stockholms Storkyrka ett par veckor efter Karl XI:s begravning. Kungen kom ridande till kyrkan med kronan på och tog den av sig medan ärkebiskop Spegel smorde hans änne; därpå satte han egenhändigt på sig klenoden igen. Han tappade den olyckligtvis i backen när han skulle stiga till häst, men missödet rättades förstås till, och kröningståget kunde skrida tillbaka till den kungliga boningen. Rådsherrarna fick gå till fots i processionen; några av dem bar tronhimlen, andra passade upp vid taffeln efteråt, och det markerades på alla sätt att kungen var enväldig. (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 626)

Om det magnifika liv som levdes (på Braheslottet Visingsborg) i grevens tid vet man ett och annat; sålunda har en ung tyskbaltisk baron som hette Clodt efterlämnat en skildring av hur gäster togs emot på Visingsborg en jul på 1660-talet. Borgerskapet i Gränna paraderade då i gevär, och ett stort antal båtar med trumpetare och lakejer kom över för att hämta de främmande som högtidligen fördes ombord på en slup med röda dynor och många blå och vita flaggor. Trumpetare och pukslagare spelade välkomstmusik på slottsvallen, och i slottsporten mötte greven själv med sin grevinna och hela sitt hov och förde sina gäster genom trädgården mellan två paraderande hederskompanier som sköt salut med musköter. Slottsgemaken var skönt utstyrda med gobelänger och annat, och det gavs konserter och komedier där av gymnasisterna vid den grevliga skolan på ön. En av juldagarna gjorde greven stort bondbröllop för över trettio par från hela grevskapet. Allt detta var storartat men kostade inte så mycket, upplyser Clodt; greven hade nämligen ordnat allting mycket vist i sitt rike. Soldatesken på Visingsborg bestod sålunda helt och hållet av Visingsöbönder som fick hämta ut uniformer på slottet strax innan greven kom dit och som lämnade in dem igen så snart han rest tillbaka till plikterna (som riksdrots) och det vida enklare livet i Stockholm, där han nästan aldrig visade sig offentligt numera. Per Brahe var en ytterst ståndsmedveten aristokrat men en god husbonde och en man med stil. Hans eftermäle i hävderna är mycket gott. (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 557-558)

(Vid drottning Kristinas kröning år 1650) hade rådet (framför Stockholms slott) låtit bygga en romersk triumfbåge på nuvarande (1963) Gustav Adolfs torg, och ryttarkolonnen lär ha varit så lång att de främsta var framme innan det eftersta (vid Jakosdal alias Ulriksdal) hann anträda marschen. Det egentliga kröningståget som bara gick från slottet till Storkyrkan var kortare men ännu magnifikare, ty det var fullt av härolder, pukslagare och trumpetare i gul och blå sammet och med instrument i silver, adelsätternas huvudmän från alla sidor av Östersjön i kostbara kostymer, riksråd i praktvagnar och riksämbetsmän efter sexspann med rikets regalier i händerna: Per Brahe med kronan, Gustaf Horn med spiran, Jakob De la Gardie med svärdet, Axel Oxenstierna med äpplet och Gabriel Oxenstierna med riksnyckeln. Vid Storkyrkans dörr stod ärkebiskopen med smörjehornet och tog emot drottningen, som åkte efter sex snövita, silverskodda hästar och bar en klänning som var översållad med pärlor och juveler. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 486)

Med en prakt, vartill man i Sverige aldrig skådat maken, firade (Kristina) mot slutet av år 1650 sin kröning. ... Vid Storkyrkans huvudingång stod hela det högre prästerskapet på två led och främst den gamle ärkebiskopen. Han höll i högra handen ett förgyllt horn, prytt med ädelstenar, vilken inneslöt den balsam, varmed han skulle smörja drottningen. Hälsad av en bland biskoparne med orden "Välsignad vare den, som kommer i Herrans namn!" skred drottningen under en röd guld- och silverbroderad sammetshimmel, som bars av åtta överstar, fram till koret och tog plats på en där upprest tron, klädd med silvertyg. ... När högtidligheterna i kyrkan voro slut, återvände processionen till slottet, drottningen föregången av en räntmästare, som kastade ut guld- och silvermynt bland folket. ... De s.k. upptågen utgjordes av ett slags allegoriska maskeradtåg, som gingo från slottet genom staden till "rännarebanan" vid Hötorget. ... Ett av de ståtligaste var det, som uppfördes den 24 oktober 1650 och bar namnet "Lycksalighetens Ähre-Pracht". ... I (det) tredje (s.k) inträdet syntes bl.a. Lycksaligheten med Endräkten vid sin sida i en rikt sirad vagn, dragen av fyra bevingade hästar, vilka tyglades av Freden, som hade en palm i stället för piska i handen. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 440-443; I hovets glans)

(Sommaren 1561, ett halvår efter sin fars begravning,) var kung Erik (XIV) färdig för en ny färd till Uppsala, nämligen för att krönas. ... I sinom tid lämnade konungen därefter Uppsala med sitt följe och reste sjövägen tillbaka till Stockholm, där han två dagar senare kunde göra ett triumfatoriskt intåg. Alla gator var skönt sopade och beströdda med gräs, det hängde girlanger överallt mellan husen, kungens pipare blåste i basuner och krumhorn, salut dundrade från slottet, det flaggades på alla torn och galejor, och det kungliga följet red fram genom en triumfbåge av målat trä med kungens porträtt under vilket det stod på latin att stora ting anstår stora män: Magnos magna decent. Sedan blev det förstås bankett igen, och en kväll förunnades stockholmarna och bröllopsgästerna att beskåda hurusom en lina spändes från Storkyrkans torn ned till Slottets trädgård, varefter en av kungens lakejer gjorde konster på linan. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 299,302)

På själva (Erik XIV:s) kröningsdag var vägen fram till (Uppsala) slott till domkyrkan belagd med rött engelskt kläde. ... Vid ingången till domkyrkan mottages konungen av ärkebiskopen, biskopar och andra präster i full ornat. Han hälsas med Jerusalems välkomstrop "Välsignad vare han, som kommer i Herrans namn! Hosianna i höjden!" ... (Han) blir av ärkebiskopen smord på pannan, på bröstet, skuldrorna, armlederna och händerna. Vid varje akt uttalas en önskan, så t.ex. vid smörjandet av armarna och händerna: "Den allsmäktige, evige Gud förläne dig kraft och förmåga till att försvara ditt folk och styrke dina händer till dygdelige och lovlige verk!" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 253-254)

Palmen är af den beskaffenhet, att om ett bärträ deraf göres, så bågnar det icke för någon tyngd, utan höjer sig emot bördan. Derföre har man burit palmqwistar framför herrar och konungar, när de segrat och firat segren medelst triumf. Så har ock att bära oljoqwistar warit ett tecken till underdånighet, synnerligast bland dem, som begärde och bådo om nåd och fred. Hos de gamle war detta ett allmänt bruk. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 25)

De alltid oroliga dalkarlarna klagade (i mitten av 1520-talet) över dyrtid och saltbrist, och Peder Sunnanväder, fru Kristina (Gyllenstierna, herr Sten änka) och flera av herr Stens gamla tjänare förstodo att leda detta missnöje mot kungen. ... Men Gustav Vasa red ut stormen. ... Fru Kristina tvangs till fullkomlig eftergift, Peder Sunnanväder måste fly från Dalarna och tog jämte sin medhjälpare mäster Knut vägen till Norge. ... En symbolisk triumf över Sturepartiet vann Gustav Vasa sedermera, då han lyckades få Peder Sunnanväder och mäster Knut i sitt våld. Kungens krönikör Peder Svart berättar hur de fördes in i Stockholm, "iklädda gamla utnötta och slarvota (trasiga) korkåpor, ridandes bakfram på svultna hästar, Peder Sunnanväder med en halmkrona på huvudet och ett söndrigt träsvärd vid sidan, mäster Knut med en biskopsstav av näver". Båda dömdes till döden och avrättades. (Ingvar Andersson "Sveriges historia" s 142)

Räddningen ... för kristenheten såg (den heliga) Birgitta i att påven återvände till Sankt Peters stad. Orädd som alltid, utslungade hon skarpa ord mot hans vanärande liv i Frankrike. ... 1397 upprann den stora, den efterlängtade dagen, då alla Roms klockor ringde jublande och utan avbrott, ty dess herde närmade sig den eviga stadens portar. På en vit häst kom han inridande och utdelade välsignelser åt alla sidor. Överallt ljöd sång och jubel. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 396-397)

(Birgitta) berättade sina förutsägelser och syner om klosterkyrkan, som skulle ha altaret i väster mot sjön, och om den solskensmorgon då påven skulle rida in i Rom och kejsaren leda hans häst. (Verner von Heidenstam "Heliga Birgittas pilgrimsfärd" s 64-65)

Påskhögtiden utformades till en svit av ritualer över en hel vecka. Det började med processioner med videkvistar runt kyrkan på palmsöndagen till åminnelse av Jesu intåg i Jerusalem. Skärtorsdagens och långfredagens gudstjänsthandlingar var fulla av symbolik - ljussläckningsceremoni, tysta kyrkklockor, knäfall inför korset, gravläggning av hostia eller kors, med mera - länkad till passionshistorien. På påskaftonen tändes det stora påskljuset. Efter det att oblaten eller korset rituellt tagits upp ur "graven" på påskdagen följde en vecka av glädjefest. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 62)


Sångarna:

Strö palmer på den stig, Der Herren nalkas dig. Lägg för hans fot din prydnad, Bekänn dig till hans lydnad. Hosianna, pris och ära Vår Konung vi hembära. (Dansk sång-SJ Hedborn-JO Wallin: Psalm 51:6; jfr Psalmer och Sånger 104:6)

Guds folk! för dig han träder, En evig Konung opp. Strö palmer, bred ut kläder, Sjung ditt uppfyllda hopp. Guds löften äro sanna: Nu ropa: Hosianna! Välsignad vare han, Som kom i Herrans namn! (FM Franzén: Psalm 53:2; jfr Psalmer och Sånger 103:2)

Jerusalem! häf upp din röst, Och dotter Zion! fatta tröst: Din Konung kommer, och hans hand Skall råda öfver alla land. (JO Wallin: Psalm 54:1; Sång 26:1)

Gå, Sion, din konung att möta; Jerusalem, gläds åt din Gud; Strö palmer på väg för Messias Och red dig som väntande brud! Var glad, var glad, Var glad i din Herre och Gud! Var glad, var glad. Och hylla din konung och Gud! (E Nyström: Sång 28:1; jfr Psalmer och Sånger 108:1)

Hosianna, Davids son, Välsignad vare han, Välsignad vare han, Som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden, Hosianna, Hosianna! Välsignad Davids son, Som kommer i Herrens namn! (Sång 702; jfr Psalmer och Sånger 105)

Hosianna! Folken sjunga: Nu är ändad kvalens tid! I hans rike gamla, unga Draga in till evig frid. Varje knä skall då sig böja, Varje hjärta skall till Gud Sig i ändlöst jubel höja Med en evig lovsångs ljud. (KJP Spitta-GMH: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 624:5)

Jesus, du som segern vinner, I Guds stad du drager in. När din äras dag upprinner, Glädes vemodsfullt mitt sinn. Jag med skaran sjunga vill Dig mitt hosianna till. Ack, men bakom hyllningsglansen Ser mitt öga törnekransen. ... Skaran, som du vägen visat Till ditt rike nådelig, Skaran, som i dag dig prisat, skall i morgon håna dig. Nu strös palmer på din färd, Törnet blir den nästa gärd. Hosianna skall förtona Inför kors och törnekrona. ... Segerhjälte, du som stilla På din väg mot målet går, Mänskors pris kan ej förvilla Blicken, som till korset når, Glädjens rop på palmers stig Mäkta icke hugna dig, Vänligt dock ditt öga lyser, Kärlek blott ditt hjärta hyser. ... Fridens Konung, du ej dröjer, Fastän Golgata du ser. Himlens Konung, tiden böjer Knä inför ditt korsbaner. Emot dig du himlagäst, Världen ropa må: Korsfäst! Men från himlens skaror alla Hosianna höres skalla. (BS Ingemann-KE Norström: Psalm och Sång 1966 nr 93:1-4)


Egna kommentarer och funderingar:

I NT förekommer det grekiska ordet för ”dadelpalm” bara här och i Upp 7:9. I GT (Grekiska GT) har vi det till exempel i 3 Mos 23:40, och i 5 Mos 34:3 kallas Jeriko ”dadelpalmernas stad”.

Ett ord med samma stam som ”skria” förekommer i 2 Mos 12:30 (Grekiska GT). I ett återställelseperspektiv ser vi hur det höga klagoskriet i Egypten nu har bytts mot ett högt fröjdeskri. Jämför fröjden i 3 Mos 23:40 och 1 Mack 13:52.

Folkskaran välsignar den som kommer "i en herres namn" (grekiska: en onomati kyriou). Bekännelsen når inte upp till den bekännelse som vi t.ex. möter i Jak 5:14 "i Herrens namn" (grekiska: en tô onomati tou kyriou). Jämför också mina kommentarer och funderingar till Joh 1:22-25.


Grekiska ord:

baion (palmkvist) 1 Mack 13:51; Joh 12:13.

eulogeô (välsigna) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 11:14,16; 13:18; Matt 21:9; 23:39; Joh 12:13 – Tobit 3:11; 4:12(BA),19(BA); 8:5,15; 9:6; 10:13(14); 11:14-17; 12:6,17-18,22; 13:6(7),10(11)(BA),13(14)(BA),15; 14:2,8-9,15; Judit 13:18; 15:9-10,12; 1 Mack 2:69; 4:24,55; 13:47; 2 Mack 3:30; 8:27; 10:38; 11:9; 12:41; 15:29,34; Salomos Vishet 14:7; Syr 1:13; 31:23; 32:13; 33:12; 39:14,35; 43:11; 45:15; 50:22; 51:12; Jeremias brev v 65; Susanna v 60(Theod); Asarjas bön v 1(Theod); De tre männens lovsång v 28-65(Theod),67. Matt 14:19; 25:34; 26:26; Mark 6:41; 8:7; 11:9-10; 14:22; Luk 1:42,64; 2:28,34; 6:28; 9:16; 13:35; 19:38; 24:30,50-51,53; Apg 3:26; Rom 12:14; 1 Kor 4:12; 10:16; 14:16; Gal 3:9; Ef 1:3; Hebr 6:14; 7:1,6-7; 11:20-21; Jak 3:9; 1 Petr 3:9.

(h)ypantêsis (ett gående för att möta) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 9:39(S); Matt 8:34; 25:1; Joh 12:13 – Judit 2:6(S).

foinix (dadelpalm/dadelkvist) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 10:7; Joh 12:13; Apg 27:12 – 2 Mack 14:4; Syr 24:14; 50:12; Upp 7:9.

(h)ôsanna (hosianna) Matt 21:9; Joh 12:13 – Matt 21:15; Mark 11:9-10.


Ytterligare studier: 5 Mos 34:3; 2 Sam 6:18; Neh 8:15; Jes 40:9; Judit 15:13; Matt 11:3; Mark 11:8; 15:32; Luk 19:36-37; Joh 1:27; 6:14-15; 11:27; 12:1; 18:33,37,39; 19:3,12; Upp 17:3-5; 21:26.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-08; 2009-04-17; 2011-10-03; 2014-06-09)

Tillbaka till Start

12:14-15 Men/och då Jesus hade funnit en liten åsna, satte Han sig ner emot den, helt och hållet som det är (och har varit) skrivet: ”Frukta ej, dotter Sion. Skåda, din Kung kommer och sitter emot en åsnas föl.”

Ord för ord: 12:14 (11 ord i den grekiska texten) havande-funnit men '-en Jesus'/Jesus' (en)-liten-åsna, satte-(han)-sig-ner emot den, helt-och-hållet-som (det)-är '(det)-är-(och-har-varit)'/'(och-har-varit)'-skrivet: 12:15 (13 ord i den grekiska texten) ej frukta, dotter Sion. skåda '-en kung'/kungen din kommer, sittande emot (ett)-föl (en)-åsnas.


1883: Och Jesus fann en ung åsna och satte sig på henne, såsom det är skrifvet: ”Räds icke, du dotter Sion; se, din konung kommer, sittande på en åsninnas fåle.”

1541(1703): Och fick Jesus ena åsninno, och satte sig deruppå; såsom skrifwet är: Räds icke, du dotter Zion; si, din Konung kommer, sittandes på en åsninnos fåla.

LT 1974: Jesus red på en ung åsna och uppfyllde därmed profetian, som sade: ”Var inte rädd för din kung, du Israels folk, för han ska komma till dig i ödmjukhet, ridande på ett åsneföl.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose: ”Kom/gå in till Farao och tala till honom:) ’Om du faktiskt så inte önskar skicka ut (Mitt folk), emellertid/utan du fortfarande får/har makt i/över det, skåda, en Herrens hand skall stå på/nära (med) en oerhört stor död i/bland dina husdjur i/på slätterna, både/och i/bland hästarna och i/bland lastdjuren/åsnorna och kamelerna och nötkreaturen och fåren.’” (2 Mos 9:2-3, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) ”Varje åsna som alltigenom öppnar ett moderliv skall du byta (med/mot) ett får. Men om du – alltefter omständigheterna – ej må byta (det), må du friköpa det.” (2 Mos 13:13a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) ”Ett förstfött åsneföl skall du lösa ut med ett lamm, och om du inte vill lösa ut det skall du bryta nacken av det.” (2 Mos 13:13a, Bibel 2000)

(David sade:) “Få min son Salomo att bestiga/’stiga upp’ emot min mula och led/för honom ner in i Gihon. Och låt prästen Sadok och profeten Natan smörja honom där ‘in i’/till kung emot/över Israel och låt basunen av horn ljuda och tala: ’Låt kungen Salomo leva!’ Och han skall sitta uppå min tron.” (1 Kung 1:33b-35a, Grekiska GT)

’Kalla ... till sidan av’/uppmana dem (i Sion) (som är) ’små i själen’/klenmodiga (i) sinnet: ”Var stabila/starka, frukta ej! Skåda, vår Gud ger tillbaka en dom i stället, och Han skall ge tillbaka i stället. Han (själv) skall anlända och rädda er!” (Jes 35:4, Grekiska GT)

(Profeten sade till Jerusalem:) "Fröjda dig oerhört, Sions dotter! Kungör, Jerusalems dotter. ... (En) Israels kung, Herren, (är) i (Israels) mitt. (Folket) skall inte längre skåda dåliga ting.' I den där lägliga tiden skall Herren tala till Jerusalem: ’Visa tillit, Sion.’” (Sef 3:14a,15b-16a, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) “Fröjda dig oerhört, Sions dotter! Kungör, Jerusalems dotter: 'Skåda, din kung kommer till dig, rättfärdig, och Han själv räddande/räddar, (Han som är) saktmodig och som stiger (och har stigit) emot, emot ett lastdjur, och/nämligen ett ungt föl.'” (Sak 9:9a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till två av Sina lärjungar:) ”Ni skall finna en åsna som är (och har varit) bunden och ett föl i sällskap med henne. Då ni har löst upp dem, led (dem) till Mig.” (Matt 21:2b)

Det här har blivit/hänt (och blir/händer) för att det måtte fullbordas som har talats genom profeten som sade: “Tala till dottern Sion: ‘Skåda, din kung kommer till dig, saktmodig och som har stigit (och stiger) emot, emot en åsna, och/nämligen emot ett föl, ’en son’/’ett föl’ av/till ett lastdjur.” ... (Och lärjungarna) ledde åsnan och fölet och satte/lade kläderna uppå, uppå dem, och Jesus satte sig ner uppå ovanpå dem. (Matt 21:4-5,7)

(Lärjungarna) skall finna ett föl som är (och har varit) bundet, emot vilket ingen av människor ‘ännu inte’/ännu har suttit ner. ... (Mark 11:2b)

(Två av Jesu lärjungar) leder (א*) fölet i riktning mot (Honom) och kastar sina kläder på det. Och de sitter (א*) emot det. (Mark 11:7)

(Jesus sade till de laglärda och fariseerna:) ”Vem av er, (om) en åsna (א,*א) eller ett nötkreatur kommer att falla i en brunn, kommer han inte genast att rycka/dra upp honom i/på en sabbatsdag?” (Luk 14:5b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Lärjungarna) blev rädda. Men (Jesus) sade till dem: "Det är Jag. Var inte rädda!" (Joh 6:19-20)


Hembygdens predikan:

Jesu vänner voro i allmänet fattiga, men nog hade en ridhäst kunnat uppbringas, om mästaren hade åstundat det. Men han behagade sig icke själv, d. v. s. han valde aldrig något efter eget tycke, utan levde varje ögonblick för ett gudomligt ändamål. Nu fanns en profetia om inridandet, som antingen måste uppfyllas vid detta tillfälle eller aldrig, ty blott några dagar återstodo till hans död, och under dessa dagar kom han icke att åter rida in i staden. ... Då nu intet ord, som var skrivet om honom, fick stå ouppfyllt, så måste han på en sådan, d. v. s. på åsnans fåle, rida in i staden. Vi, mina åhörare, må böja oss i djup tacksamhet och tillbedjan, att allt, även det obetydligaste, så noga uppfylldes. Så finnes nu ingen lucka i den grund, varpå vår tro vilar! ... Så rider du fram, du höge himmelens och jordens herre och konung, icke på en strids- eller kröningshäst, utan på en ringa arbetsåsninnas fåle! Därmed visar du, att du icke söker din härlighet utifrån, från någon människa eller något ting, utan äger härlighet i dig själv, vilken du därtill vill skänka åt andra. Så sannades här, liksom i hela ditt liv, vad din helige apostel sade: I veten vår herre Jesu Kristi nåd, att han, ehuru rik, vart fattig för eder skull, på det att igenom hans rikedom skullen varda rika. Skänk då, o Jesus, din rikedom och din härlighet åt oss, fattiga varelser, som förlorat all vår härlighet genom våra synder! Giv oss att redan här bliva rika i dig och att en gång få förhärligas med dig. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 6-7, Första söndagen i advent, Matt 21:1-9)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Här var denna åsna, den dummaste av alla djur, och där var (Bileam) den visaste av alla visa. ... Bileam var den visaste av de visa människorna; ändå var han inte lika vis som sin åsna. Det var därför som Gud gjorde djur utan mänskligt tal, enligt rabbinerna. Om de skulle kunna tala vårt språk, skulle de aldrig ha slagit sig till ro med att vara lastdjur. De skulle dessutom ha visat sig vara långt visare än människor. Som bevis på detta, se bara på Bileam, som inte kunde behärska sig mot åsnan, den minst intelligenta av djur. (Michael E. Williams ”Exodus-Joshua” s 149,152; Numbers Rabbah 20:14-15 angående 4 Mos 22)

Se, din konung kommer. Ordet ”kommer” används både i Ps 118:26 och Sak 9:9. Därför associeras dessa båda citat enligt den rabbinska tolkningsprincipen gezerâ shâwâ, dvs man drog slutsatser genom att sammanföra två bibelställen som använde samma ord. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 295)

Framtidens förlossare skall som den föregående, Moses, komma ridande på en åsna, och åstadkomma manna att falla, och en källa att springa upp. (Birgitta Yavari ”Min Messias”; citat Rabbi Isaac)

Rabbinerna sade: ”Om Israel har förtjänster (inför Herren), kommer Messias med himmelens skyar, men om Israel inga förtjänster har, kommer han fattig, ridande på en åsna.” (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 9 i kommentar till Matt 21:1-9)

Jesus kallade en gång på en åsna att den skulle tjäna honom. Kanske har du och jag bara en liten underordnad åsnetjänst att fullgöra i Guds rike, men hur stort och välsignat att få vara en liten åsna som bär på en gudomlig börda. (Sven Lidman "Stjärnan som tändes på nytt" s 19; Förfor sin förmögenhet)

(Wi skola önska) att denne wår Konung (Christus) ensam måtte regera genom sitt evangelium och låta oss wara sin fåle. Dertill hjelpe oss Gud! Amen. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 27)

Det finns många traditioner om denna åsna på vilken Messias skall rida, och så fast var tron på den, att, enligt Talmud, “om någon såg en åsna i sina drömmar, skall han se frälsning” (Ber. 56b). (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" d 736)


Att fortsätta med:

Utanför min lilla röda stuga går sex åsnor och betar. Jag tittar ofta på dem. Det är en rofylld syn. ... Åsnan har en stark rygg att bära ändras bördor på, ja för att bära andra. Det skulle också jag vilja ha. Tänk att få vara bärare av människor fram till Jesus. En åsna har långa öron att lyssna med. Att kunna lyssna är en svår konst. Jag behöver gå i åsneskola och lära mig den konsten. ... En åsna är ingenting i jämförelse med en häst. Men Jesus valde åsnan framför hästen när han red in i Jerusalem. Han valde det som ingenting är. Det gällde en åsna den gången, ett riddjur. Det gäller dig och mig i dag. När du hör det och ditt hjärta samtycker, då börjar du förstå det fina med åsnan. ... Ja, ungefär så här funderar den åsna som heter Eva Spångberg. (Eva Spångberg "En åsnas funderingar" s 29)

Åsnan är ett grått oansenligt lastdjur. Tovig i pälsen och blir aldrig blankryktad. Van vid tunga bördor, stretar envist framåt. Det är åsnan som får bära världens frälsare. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 39)

I Libanon är det ofta kamp mellan muslimer och kristna. En muslim ringde till en kristen präst och sade: ”Det ligger en död åsna i porten.” Prästen svarade: ”Ja, varför ringer ni till mig om det? Brukar ni inte ta hand om era döda?” ”Jo, det brukar vi, men inte när de har så nära anhöriga.” Det värsta man kan säga där nere är, att man är en åsna. (Hilding Fagerberg ”Från Grönahög ut i vida världen” s 104-105)

Slit och släp - enahanda - dum - motvillig - trilsk och envis. Det var en genomtråkig samling attribut hopförda i en mening. Stod de där ensamma och var givna för någon slags charad eller 'tjugo-frågor-lek', så skulle du omedelbart ha lösningen klar: självklart gäller det en ÅSNA! Hon är ju med rätt eller orätt, inte vet jag, känd för att vara just sådan. Men du - en åsna?! Det var väl ett rätt nedstämmande betyg. Förlåt mig! Så läser jag evangelietexten för 1:a Advent och finner då att det var just en åsna som Jesus frågade efter och som han behövde. Så blev detta föraktade djur plötsligt framlyftat till något stor, väsentligt och nödvändigt. Herren behöver dig i din grå vardag! (Malte Blaxhult "Tankar inför helgen; advent - pingst" s 5; 1:a Advent)

Den som i trohet tjänar sin Herre, tänker ... inte på sin egen ära utan Jesu ära är det viktigaste. Tjänaren vet, att han har samma tjänst som sin fyrbenta kollega "åsnan" som Jesus red in i Jerusalem på, bara att upphöja Jesus så att människor kan se och hylla och ära honom. Det hade varit ovanligt dåraktigt av åsnan att börja kråma sig och spetsa öronen, krumbukta sig och tro, att det var hennes ära det gällde. (Gunnar Norman "Är du en trogen Herrens tjänare?"; kommentar till Luk 16:10-15; Jönköpings-Posten den 16 augusti 1957)

Ibland tycker publiken (vid tjurfäktningarna) att tjuren skall köras ut och ersättas med en annan, därför att den har en eller annan defekt, men (den ansvarige) presidenten vägrar att ge order om detta. Vid sådana tillfällen vänder sig publikens vrede mot presidenten: den skriker "åsna" åt honom eller andra älskvärda skällsord i samma stil. ... ... Torghandeln är avklarad tidigt idag. Åsnorna känner vägen och väl är det, ty kuskarna ligger obekymrade och sover och snarkar i kärrhalmen. (Hilding Fagerberg "Under Spaniens sol" s 36-37,45; år 1956)

De små trippande åsnorna blir allt vanligare, ju längre söderut (i Italien) vi kommer. De är kloka små djur och otroligt sega. Vilka lass de kan dra! Även som lastdjur tål de fantastiskt mycket. Ofta ser vi två kvinnor rida på en åsna, som därtill bär en stor lastkorg vid varje sida. Vi följer ett åsneekipage ganska länge. Kuskarna ligger på magen på kärran och sover. Hur det skall gå? Trafiken är livlig. Men åsnan väjer fint och diskret för varje bil hon möter. Vi stannar och hon klarar även omkörningen på rätt sida. Så kloka är de, även om inte alla kan tala. (Hilding Fagerberg "Med Volvo till Kanaan" s 50-51; Vulkanrök och medelhavssol)

Man hade berättat för (Jum'as fru Samiya) om (buss)maskinen som avlidit och beskrivit scenen med (mulåsnan) Sabih travande i spetsen för processionen, som om han var en ädel häst på vars rygg bara prinsar suttit. Och nu såg hon med egna ögon denna processions intåg (i den syriska byn). Vilken jublande glädje, en glädje som fick henne att rysa som av köld. Hon var nu där på torget med sina barn runtomkring sig. De klängde sig fast i skörten på hennes vita klänning av blyghet och fruktan. Deras blickar var fixerade vid faderns höga gestalt, där han tronade som om han var på väg till himlen i en eldvagn. ... Hon vände sig inte till sin man. Hon såg inte åt honom. Nej, hon sprang fram till Sabih, omfamnade hans huvud och kysste den vita stjärnan på hans panna. Och (de andra kvinnorna) hörde henne säga: "Sabih, Sabih, efter den här dan kommer Jum'a aldrig att sälja dig, aldrig!" (Fuad Esh-Shaib "Motorns begravning" s 210)

Gång på gång fann (missionsskoleeleven Berthil Paulson) hos sig själv egoistiska motiv till den tjänst som skulle vara en tjänst för Gud. Det var då beslutet mognade fram. Han skulle avbryta studierna och ägna sig åt golvläggeri. Lösningen kom en kväll när Berthil Paulson bjöd Frank Mangs en åktur i fars bil. De körde till Nybroviken, där missionsskoleeleven parkerade. Medan storstadens ljus speglades i det svarta vattnet öppnade han sitt inre för den erfarne förkunnaren och berättade om sin förlamande känsla av ovärdighet inför det heliga uppdraget. Frank Mangs lyssnade tyst och tankfull tills den unge kollegan kommit till punkt. Då började han tala: ”Har du tänkt på hur det gick till, när Jesus red in i Jerusalem?” undrade han. ”Hyllningarna ... det var inte för åsnan man bredde ut mantlar och strödde palmkvistar, det var för Jesus.” ... Den självkritiske missionsskoleeleven fick ett nytt perspektiv på tillvaron och en ny syn på sin egen roll. (Birger Thureson "I korselden - en biografi om Berthil Paulson" s 53-54)

Älskade missionsvänner! Nåd och frid föröke sig hos eder! När jag skref mitt förra bref var jag i Antverpen. Nu är jag på min bestämmelseort i Kongo och vill nu berätta något om min resa öfver hafvet. ... Morgonen den 27 aug. voro vi i Teneriffi, en af Kanarieöarne. Där gingo vi i land i en roddbåt. Vid hamnen stodo åsnepojkarne och bjödo ut sina åsnor till ridt, men naturligtvis ville vi gå. Staden heter St. Crus. Och vi gingo för att bese densamma. På gatorna gingo trasiga pojkar, män och kvinnor, som tiggde. Kvinnorna buro sina bördor på hufvudet, men männen satte både sig och sina bördor på åsneryggen. (Elisabeth Fält "Resebref från Nganda"; brefvet daterat 1903-09-29; Jönköpings-Posten 1903-12-19)

Liljehök talade om Maj-demonstra(tio)nen - (12000 åsnor som gingo med fanor för att skrämma till sig sämre lefnadsvilkor!) och Damer öfvervoro festen! Hurra! (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 128-129; brev 20 nov 1890 till Ola Hansson; 1890 firades för första gången 1 maj som arbetarnas dag.)

Drottning Sofia av Nassau, som kom till (Sverige) 1857, har aldrig lyckats naturalisera sig. Högdragen och from beskyller man henne för att skydda de fanatiska sekteristerna, liksom man också tillskriver hennes höga vilja allsköns reaktionära ingrepp. Hon är sjuklig och landsflyktig, omplanterad i ett främmande land, vars förfäder, historia och minnen hon nu måste acceptera som sina egna, och förefaller illa plågad av den själsliga omställning man påtvingar henne. Hon roar sig med att uppträda som missionär och har som riddjur valt den bibliska åsnan, tillhörande ett släkte som för övrigt icke återfinns i Sverige. Hon prenumererar på tidskrifter publicerade av evangelisternas stora union. (August Strindberg "Societeten i Stockholm" s 242)

(Sions Konung) kommer på en arbetsåsna, som går riktigt långsamt. Han sitter på ett sådant djur, som världens herrar och högmodiga bönder kallar för lat hästkrake. ... Han kommer saktmodig, det innebär att han kommer i stillhet och ödmjukhet. Han färdas inte så fort som en del världsherrar och ärbara bönder, som slår och misshandlar sina djur, så att det hörs på en fjärdingsvägs avstånd. ... Han sitter på en arbetsåsna just därför, att den går långsamt, så att även en haltande orkar följa med, för du är lika lat och trög i att följa honom, som denna arbetsåsninna är i sin gång. Du är så trög i att följa Sions Konung, så att han för din tröghets skull måste använda en lat krake som ingen i denna tid skulle sätta mellan skacklarna. Alla dygdiga horor smädar och skrattar, kikar och tisslar och pratar sinsemellan: ”En lat härk (= renoxe) och en lång väg, en dålig häst och en dålig man, publikaners och syndares vän, alla villoandars ledare.” Så smädas din Konung för din tröghets skull, dotter Sion. Men fast han rider på en så usel häst är arbetsåsnan lyckligare än andra åsnor, som är försedda med silver och guld, för denna åsna får bära ärans Konung, som inte är så benägen att slå sitt riddjur som den store nåjden (= samisk trollkarl) Bileam, som slog sin åsna obarmhärtigt. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 49 i predikan 1858 över Matt 21:1-9; fjärdingsväg = ca ¼ mil)

Nu du åsna och oxe, som fått Guds Son till gäst, värm honom med er andedräkt, värm honom med era suckar. Jag tror att Guds Son hör era suckar, så att ni får bära honom, när han kommer ödmjuk till det nya Jerusalem, ridande på en åsninna. Var glad du åsna, när du får bära Guds Son på din rygg. Han slår dig inte så hårt, som den store nåjden Bileam, under vilkens piska du suckat ock klagat. Jag tror att Guds Son har hört dina suckar, när du suckat för den hjärtats hårdhet, med vilken den obarmhärtige tyrannen slagit dig obarmhärtigt, och ansträngt dig utöver dina krafter. Jag tror, att Guds Son hör dina suckar, du åsna och oxe, så att du snart får bära Guds Son, och trampa på all grannlåt, som Sions döttrar sprider ut på vägen, när Sions konung kommer. Då får också du åsna vara glad, när du får bära Guds Son till det nya Jerusalem, för Guds Son slår inte dig så obarmhärtigt, som den store nåjden Bileam. I Jerusalem finns nog halm så mycket som du orkar äta. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 223-224 i predikan 1858 över Luk 2:1-20)

Det tar även på herrarnas ära, att Sions Konung har en så dålig häst. Ty herrarna färdas med vagnar och många hästar, men Jesus, Nasaréen, sitter på en arbetsåsninnas föl. Fariséerna kommer inte ihåg vad profeterna sagt om åsnefölet. ... (De) har blivit vana att se konungar sitta i vagnar och köra med sex hästar. Vad är detta för en konung som sitter på ett åsneföl. En ärbar bonde skäms för att köra till kyrkan med en så usel häst. ... Har inte Sions Konung ett bättre riddjur än ett åsneföl? (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 37-38 i predikan 1853 över Matt 21:1-9)

Stå, du åsna och oxe, och lyssna hur Guds Son gråter när han föds till denna kalla värld. Sluta tugga er halm och lyssna med spetsade öron hur Guds Son gråter i det kalla stallet och klagar över att människorna är så hårda, att de inte tar honom till härbärget. Andas på honom och värm honom med er andedräkt och sucka i era hjärtan, när människorna inte suckar. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 204 i predikan 1851 över Jes 1:3)

En dag kom (biskop Myriel i Digne) till den gamla biskopsstaden Senez (för att visitera församlingen där), ridande på en åsna. Hans kassa var för tillfället så skral, att han inte hade råd till något annat fortskaffningsmedel. Mären tog emot honom vid biskopsgårdens port ocvh gav honom en förtretad blick, då han steg av åsnan. Några borgare, som stod i närheten, kunde inte hålla sig för skratt. "Mina herrar", sade biskopen, "jag märker att ni har tagit anstöt av mitt uppträdande. Ni tycker väl att det är alldelers för högmodigt av en ringa prästman att använda samma fortskaffningsmedel som herren Jesus. Men jag kan försäkra att jag har gjort det av nödtvång och inte av högfärd." (Victor Hugo "Les Misérables - Samhällets olycksbarn" s 6; år 1815)

"Ser ni (löjtnant Carlberg)", öppnade (medikus) sitt tals ström, "det är med en del stora män som med ljuset där; sätt det på ett högt bord och det skall synas, sätt det under bordet och det lyser intet, fastän dess sken är lika starkt som nyss. Sätt med andra ord en åsna på en tron och han ska alltid ta sig ut något, om det inte är alltför klent med honom. Bien! - Det finns få regenter som varit så illa utrustade som vår salig konung (Carl den tolvte) därinne. Litet visste han om statens regeringssätt och om samhällens ordnande, intet om samtiden och de styrande hemlighetsfulla makter, som göra historien. Hela hans liv var en kedja av misstag, av bockar, av dumheter ... " (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 2" s 384-385; novellen "Vid likvakan i Tistedalen" från 1891)

(Muhammed) fick hjälp av arabiska nomadstammar och började företa väpnade härjningståg mot Mecka. 630 intog han utan svårigheter staden. Omgiven av jublande anhängare red han på en kamel rakt in till pilgrimsfärdernas medelpunkt, Ka'ba. Alla bilder och symboler för förislamisk tro blev snabbt utrensade ur Mecka. Sedan ställde sig Muhammed upp i sadeln och tillkännagav slutet på bilddyrkan och begynnelsen av en ny tidsålder i tro på en enda Gud. Han mötte inget motstånd, och segrarna visade ingen hårdhet mot sina tidigare motståndare. I den nya gudsstaten var Mecka fortfarande medelpunkten och målet för vallfärderna. (Lothar Schmalfuss "Muhammed" s 311)

En rabbinsk tradition: ”om Israel förtjänar det kommer (Messias) med himmelens skyar; om det icke förtjänar det, kommer han fattig och ridande på en åsna” (b Sanh. 98a; SB I, s. 842 f.). (Lars Hartman ”Ur Markusevangeliet” s 90 i kommentar till Mark 11:1-11)


Sångarna:

Han kommer, han kommer, var med oss och fira advent. Han kommer, han kommer, Gud har sin son till oss sänt. Barnen de springer i förväg och ropar: Nu är Jesus på väg! Han rider på en liten åsna, nu är Jesus på väg. ... Han kommer ... Hurra och sjung hosianna i höjden, hosianna vår kung! Välsignad vare han som kommer, hosianna, ja sjung! (JI Hall: Psalmer och Sånger 486:1-2)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv kan vi se, hur de orena åsnorna (jfr 3 Mos 11:2-7) nu upprättas i en åsna, som äras genom att få vara i Jesu närhet.


Grekiska ord:

thygatêr (dotter) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 21:5; Joh 12:15 – Ester 2:7,15; 9:29; Tobit 3:7(BA),9-10; 4:13(BA); 6:11-13; 7:7(8),10,12(13),17; 8:20; 10:7(8),12; 11:15,17; Judit 8:1; 9:4; 12:13; 13:18; 16:6; 1 Mack 5:8,65; 9:37; 10:54,57,58(59); 11:9-10,12; Salomos Vishet 9:7; Syr 7:24-25; 22:3-4; 26:10,24; 36:21(23); 42:9,11; Baruk 2:3; 4:10,14,16; Susanna v 2-3(Theod),29,48,57,63(Theod). Matt 9:18,22; 10:35,37; 14:6; 15:22,28; Mark 5:34-35; 6:22; 7:26,29; Luk 1:5; 2:36; 8:42,48-49; 12:53; 13:16; 23:28; Apg 2:17; 7:21; 21:9; 2 Kor 6:18; Hebr 11:24.

kathizô (låta sitta ner/sitta ner) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 11:2; Joh 12:14 – Tobit 2:10; 1 Mack 2:1,7; 10:55,63; 11:52; 14:12; Syr 10:14; 11:1,5; 12:12; 31:12,18; 32:1; Susanna v 50(Theod); Matt 5:1; 13:48; 19:28; 20:21,23; 23:2; 25:31; Mark 9:35; 10:37,40; 12:41; 14:32; Luk 4:20; 5:3; 14:28,31; 16:6; 19:30; 24:49; Joh 8:2; 19:13; Apg 2:3,30; 8:31; 12:21; 13:14; 16:13; 18:11; 25:6,17; 1 Kor 6:4; 10:7; Ef 1:20; 2 Thess 2:4; Hebr 1:3; 8:1; 10:12; 12:2; Upp 3:21; 20:4.

onarion (liten åsna) Joh 12:14. Det här ordet kombinerar till ett de två orden “onos” (åsna) och “pôlos” (föl). Jesus söker och finner och upprättar det som är litet och föraktat, även om det så skulle vara en liten åsna.

onos (åsna) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 21:2,5,7; Luk 14:5; Joh 12:15 – Tobit 10:10; Judit 2:17; Syr 33:25; Luk 13:15.

pôlos (föl) (i NT) Matt 21:2,5,7; Joh 12:15 – Mark 11:2,4-5,7; Luk 19:30,33,35.

Siôn (Sion) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 21:5; Joh 12:15 – Judit 9:13; 1 Mack 4:37,60; 5:54; 6:48,62; 7:33; 10:11(12); 14:26; Syr 24:10; 36:13(16); 48:18,24; Baruk 4:9,14,24; Rom 9:33; 11:26; Hebr 12:22; 1 Petr 2:6; Upp 14:1.


Ytterligare studier: Jes 40:9; 44:2; 62:11; Matt 21:1-3; Mark 11:2-7; Luk 19:30-35; Joh 6:31; Upp 2:10; 11:17; 17:3-5; 19:11.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-18; 2011-10-04; 2014-06-10)

Tillbaka till Start

12:16 Hans lärjungar hade först inte kunskap om de här tingen. När Jesus emellertid var förhärligad, då kom de ihåg, att de här tingen (’hela tiden’/’gång på gång’) var (och hade varit) skrivna ’på Honom’/’för Hans skull’, och (att) de gjorde de här tingen (med) Honom.

Ord för ord (24 ord i den grekiska texten): de-här-(tingen) inte hade-kunskap-om hans '-na lärjungar'/lärjungarna 'det först'/först, emellertid när förhärligades/'var-förhärligad' Jesus då kom-(de)-ihåg att de-här-(tingen) (hela-tiden)-var 'på honom'/'för-skull hans' var-(och-hade-varit)-skrivna och de-här-(tingen) gjorde-(de) (med)-honom.


1883: Men detta förstodo hans lärjungar icke i början, men när Jesus hade blifvit förhärligad, då kommo de ihåg, att detta var skrifvet om honom, och att de hade gjort honom detta.

1541(1703): Detta förstodo hans Lärjungar icke med det första; utan då Jesus war förklarad, kommo de ihåg, att detta war skrifwet om honom, och att de hade detta gjort honom.

LT 1974: (Hans lärjungar fattade inte då, att detta var en uppfyllelse av profetian. Men efter det att Jesus återvänt till sin härlighet i himlen, lade de märke till hur många av Skriftens profetior, som slagit in framför ögonen på dem.)


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud sade till människan:) "Från träet/träslaget av det att ha kunskap om fint och ont, från det skall ni inte äta. Men/och (i/på) vilken/'den ... som' dag ni – alltefter omständigheterna – må äta från det kommer ni att dö (i) död." (1 Mos 2:17, Grekiska GT)

Ormen talade till kvinnan: "Ni kommer inte att dö (i) död! Ty Gud har vetat, att den dag ni – alltefter omständigheterna – må äta från (träet av det att veta/'ha kunskap om'), skall era ögon öppnas alltigenom, och ni skall vara som gudar, som har kunskap om fint och ont." (1 Mos 3:4-5, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) ”Du skall komma ihåg, att du (hela tiden) var ’medlem av ett hushåll’/tjänare i jord/landet Egypten, och Herren din Gud ledde/förde dig ut därifrån i/med mäktig hand och i/med hög/uppräckt arm.” (5 Mos 5:15a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Guds folk:) “I sällskap med glatt lynne skall ni ösa upp vatten ut ur räddningens källor. Och i/på den där dagen skall ni tala: ’Sjung lovsånger till Herren, ropa Hans namn.’ Kom fram med ett budskap i/bland nationerna (om) hans härliga ting: ’Kom ihåg Hans namn är höjt/upphöjt. … Jubla och gör er glada, (ni) som bor i Sion, eftersom Israels Helige är höjd/upphöjd i en mitt av henne.’” (Jes 12:3-4,6, Grekiska GT)

(Tobit) kom ihåg profeten (Amos') ord … då han sade: ”… (Tobit 2:6a, S)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”När gräset sköt upp och gjorde/bar frukt, då fördes/kom också rajgräsen/ogräset till ljuset.” (Matt 13:26)

Petrus kom ihåg Jesu ord, då Han hade talat (och talade) att/: “Innan en tupp ‘höja sin röst’/gal, skall du tre gånger förneka bort Mig.” (Matt 26:75a)

(Sakarias sade: ”Herren, Israels Gud) har rest/höjt ett räddningshorn i Sin pojke Davids hus, helt och hållet som Han samtalade genom Sina heliga profeters mun från en tidsålder … att komma ihåg Sitt heliga förbund.” (Luk 1:69-70,72b)

(Lärjungarna) hade (hela tiden) icke kunskap om (Jesu) ord, och det var (hela tiden) (och hade hela tiden varit) beslöjat från/för dem vid sidan av, för att de ej måtte förnimma det. (Luk 9:45a)

(De tolv sade:) “Vi skall vara tålmodiga mot/i bönen och utsagans tjänst.” (Apg 6:4)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

När (Jesus) så var ’rest upp’/upprest ut ur döda (kroppar), kom Hans lärjungar ihåg att Han (‘hela tiden’/’gång på gång’) hade sagt det här. Och de trodde (på) skriften och (på) den utsaga som Jesus hade talat. (Joh 2:22)

Det här sade (Jesus) (‘hela tiden’/’gång på gång’) (P66, א,* א) med anledning av Anden, av (P66, א,* א) vilken de som tror (א,*א) in i Honom (hela tiden) stod i begrepp att ta. Ty ande var/fanns ännu inte (hela tiden), eftersom Jesus ännu inte * (א,* א, B) var förhärligad. (Joh 7:39)


Exegeter, evangelister med flera:

Dina brev väcker skiftande känslor. Några gånger har de fått mig att skratta rakt ut, andra gånger har jag berusats så av skönheten i ditt språk att jag nästan missat innehållet. Du skriver så skenbart enkelt om svåra ting, så avskalat om det viktigaste. Det har hänt att jag inte förstått dina rader riktigt, och lagt dem åt sidan, som en avokado som måste mjukna på köksbänken en tid. (Martin Lönnebo-Tomas Sjödin "Väder, vind och livets allvar" s 217; brev från Tomas till Martin 10 maj 2005)

”Detta förstod inte hans lärjungar strax.” Johannes har redan påmint om att det fanns saker, som de inte fattade förrän långt efteråt (2:22). De förstod sin Mästare, när de fördjupade sig i Skriften. Vi hör hur apostlarna i Jerusalem befriades från andra plikter för att ägna sig ”åt Ordets tjänst” (Apg 6:4). Till den tjänsten hörde också att forska i Skriften för att se hela Jesu liv och verk i ljuset av profetian. Just vid den tiden möter vi Johannes vid Petrus sida som ledare för apostlarna. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 131)

Insikten (hos Jesu närmaste efterföljare) beskrivs som ett ”ihågkommande” som omfattade både Skrifterna och vad som faktiskt hände. (Birger Olsson ”Structure and Meaning in the Fourth Gospel” s 263)

Denna teologiska insikt vanns inte vid tiden för intåget utan först efter uppståndelsen. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 463)

Att det var skrivet visste (lärjungarna), att det var skrivet om (Jesus) visste de inte. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:245)


Egna kommentarer och funderingar:

I Eden bedrog ormen kvinnan genom att säga att kunskapens träd (Grekiska GT: träet av det att veta/'ha kunskap om') skulle göra människan liksom till en gud och ge kunskap om fint och ont. Och människan skulle visst inte dö! Nu ges en särskild, andlig kunskap åt dem som tror på Jesus och som så tar emot tidsålderslångt liv med kunskap om Gud (jfr Joh 17:3).

Nu bedrar förtalaren genom att säga: ”Ni skall visst inte få liv den dag ni äter av Jesus, vinrankan (Joh 15:1). Inte skall era ögon öppnas. Så ät inte av Jesus. Ni har liv överallt, men inte i honom!” Men ”det finns inte någon sanning i (förtalaren). När han – alltefter omständigheterna – må samtala lögnen, samtalar han ut ur/av sina egna ting, eftersom han är en lögnare och ’dess fader’/’lögnens fader’." (Joh 8:44b)


Paulus sade till de troende i Korint: "Ingen har kunskap om Guds ting ’om ej’/utom Guds Ande. Men vi har inte tagit utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ande emellertid/utan den Ande (som är) ut ur/av Gud. … Om vi och/också har (och har haft) kunskap om Kristus enligt kött, har vi emellertid inte nu längre kunskap (på så sätt)." (1 Kor 2:11b-12a; 2 Kor 5:16b)


Ytterligare studier: 5 Mos 26:42,45; Mark 9:12-13,32; Luk 18:34; 24:6-8; Joh 2:17; 10:6; 12:23; 14:26; 20:9; Apg 11:16; 2 Petr 3:1-2; Upp 17:3-5.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-18; 2011-10-05; 2014-06-11)

Tillbaka till Start

12:17-19 Så folkskaran, den som var i sällskap med Honom när Han höjde sin röst mot Lasaros (och kallade honom) ut ur minnesgraven och reste honom upp ut ur döda (kroppar), var (hela tiden) vittne. På grund av det här gick och/nämligen en (P75, א,* א) folkskara för att möta Honom, eftersom de hörde, att Han hade gjort (och gjorde) det här tecknet. Fariseerna talade så 'i riktning mot sig själva'/sinsemellan: ”Titta på att ni inte hjälper/vinner ingenting/någonting. Skåda, utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ har gått bort bakom Honom.”

Ord för ord: 12:17 (20 ord i den grekiska texten) var-vittne så '-n folkskara' den varande i-sällskap-med honom när (mot)-'-en Lasaros'/Lasaros (han)-höjde-sin-röst ut-ur '-en minnesgrav'/minnesgraven och reste-upp honom ut-ur döda. 12:18 (13 ord i den grekiska texten Sinaiticus) på-grund-av det-här och gick-för-att-möta honom (en)-folkskara, eftersom (de)-hörde honom det-här att-göra-(och-att-ha-gjort) '-net tecken'/tecknet. 12:19 (17 ord i den grekiska texten) '-na så Fariseer'/'så Fariseerna' talade i-riktning-mot sig-själva: titta-på att inte (ni)-hjälper/vinner ingenting/någonting. skåda '-en utsmyckning'/utsmyckningen bakom honom gick-bort.


1883: Då vittnade om honom folket, som var med honom, när han kallade Lasarus ut ur grafven och uppväckte honom från de döda. Fördenskull kom ock folket emot honom, emedan de hörde, att han hade gjort detta tecken. Då sade fariséerna sinsemellan: I sen, att I alls intet kunnen uträtta; se, hela världen löper efter honom.

1541(1703): Wittnade ock folket om honom, som med honom warit hade, när han kallade Lazarum utaf grafwene, och wäckte honom upp ifrå de döda. Fördenskull kom ock folket emot honom, att de hörde, han hade gjort det tecknet. Då sade Phariseerna emellan sig: I sen, att I intet kunnen skaffa; si, hela werlden löper efter honom.

LT 1974: Och de i skaran, som sett Jesus uppväcka Lasarus, berättade för alla de andra om det. Huvudskälet till att så många gick ut för att möta honom var att de hade hört om detta mäktiga under. Då sade fariséerna till varandra: ”Vi har förlorat! Se – hela världen följer ju efter honom!”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Aron) gjorde tecknen mitt emot (Israel). Och folket trodde. (2 Mos 4:30b-31a, Grekiska GT)

(Trots de tecken som Aron utfört) var faraos hjärta helt och hållet stabilt/starkt. (2 Mos 7:13a, Grekiska GT)

Israel skådade den stora handen, (de ting) som Herren hade gjort (med) egypterna. Men/och folket fruktade Herren och de trodde (i/på) Herren och (i/på) Hans vårdare Mose. (2 Mos 14:31, Grekiska GT)

(Job sade:) ”Varje människa kommer att gå bort bakom (den onda människan) … .” (Job 21:33b, Grekiska GT)

(Herren sade till Jeremia:) ”Mitt folk har bytt sin härlighetsglans ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ vilket de inte kommer att hjälpas.” (Jer 2:11b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade: “Elia reste) upp en död (kropp) ut ur död och ut ur Hades i/med en utsaga av (den) Högste.” (Syr 48:5)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Vem som än har, åt honom skall det ges, och det skall vara utöver/’mer än nog’. Men vem som än inte har, och/också vad han har skall lyftas/’tas bort’ från honom.” (Matt 13:12)

(Prästledarna och fariseerna) fruktade folkskarorna, emedan de (hela tiden) hade/höll (Jesus) ’in i’/för en profet. (Matt 21:46b)

(Pilatus hade skådat) att ingenting hjälper, emellertid/utan hellre/snarare blir det ett oväsen. (Matt 27:24a)

Då (Jakob och Johannes) hade låtit sin fader Sebedaios vara i sällskap med löntagarna i båten, gick de bort bakom (Jesus). (Mark 1:20b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ty vad hjälper * (א*) en människa att vinna hela utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ och skadas (med syfte på) sin själ?” (Mark 8:36)

Det blev i/på den närmaste (dagen) (א*) (att Jesus) gick in i en stad som kallas/heter Nain och Hans lärjungar och en mycken/månghövdad folkskara gick (hela tiden) tillsammans med Honom. Som (Jesus) närmade sig stadsporten, och skåda, en som var (och hade varit) avliden hemfördes/’bars ... bort’ (hela tiden) ut ur (staden), en enda avkomling, en son åt sin mor, och hon var (hela tiden) änka. Och en lämplig/sedvanlig folkskara av/från staden var (hela tiden) tillsammans med henne. (Luk 7:11-12)

Då (Jesus) kom in i en viss by, gick (א,*א) tio spetälska män för att möta (א,*א) Honom. (Luk 17:12a)

Allesammans i mängden/folkmassan av lärjungarna började fröjda sig och lova Gud (med) stor/hög röst med anledning av alla de förmågans (gärningar) som de skådade. (Luk 19:37b)

(Prästledarna och de skriftlärda och folkets första/främsta män) fann (hela tiden) inte det ting vad/som de måtte göra, ty hela folket hängde/’höll (hela tiden) fast vid hörande/'att höra' Honom. (Luk 19:48)

(Prästledaren sade till apostlarna:) ”Ni har (P74,א,*א,A) fullbordat/fyllt Jerusalem av/med er undervisning …” (Apg 5:28b)

En mycken/månghövdad folkskara av judarna (א*) hörsammade (hela tiden) tron. (Apg 6:7b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Johannes' lärjungar) kom i riktning mot Johannes och talade till honom: ” Rabbi, den som (hela tiden) var i sällskap med dig på andra sidan Jordan, för vilken du har varit (och är) vittne, skåda, Den här döper och alla kommer i riktning mot Honom.” (Joh 3:26)

Många fler trodde på grund av Hans utsaga. Både/dessutom sade de ('hela tiden'/'gång på gång') till kvinnan att/: ”Vi tror inte längre på grund av ditt vittnesmål (א*), ty själva har vi hört (och hör) och vi vet, att Den här sannerligen är utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ Räddare.” (Joh 4:41-42)

Judarna inringade så Honom och sade till Honom: “Ända till när ’lyfter Du’/’tar Du bort’ vår själ?” (Joh 10:24a)

(Jesus sade till Sin Fader:) ”På grund av folkskaran, den som står (och har stått) runt omkring, talade Jag emellertid, för att de må tro, att Du har skickat bort Mig.” (Joh 11:42b)

Prästledarna och fariseerna ledde/förde så tillsammans en rådsförsamling, och de sade (hela tiden): “Vad gör vi, eftersom Den här, Människan, gör många tecken? Om – alltefter omständigheterna – vi må låta honom vara på det här sättet, tror (א*) alla in i Honom.” (Joh 11:47-48a)

(Judarna) kom, inte på grund av Jesus endast, emellertid/utan för att de och/också måtte skåda Lasaros, som Han hade rest upp ut ur döda (kroppar). Men prästledarna rådgjorde, för att de och/också måtte döda Lasaros, eftersom många av judarna, på grund av honom, (hela tiden) drog sig tillbaka och (hela tiden) trodde in i Jesus. (Joh 12:9b-11)


Hembygdens predikan:

Här har vi anledning lite var att fråga: ”Syns de' månne hos oss och ibland oss att Jesus har gjort under, och hur många är de' månne som för vår skull har kommit till tro?” Ja, vänner, det blir så allvarligt och så personligt, ty vad är de' som i vår tid skall föra människor till tro? Ja, låt oss vara ärliga och säga: ”De' är varken vad vi gör eller offrar, även om allt de' där är betydelsefullt. De' viktigaste är vad Jesus har fått göra med oss, ty får han utföra sitt verk hos oss och ibland oss, så skall än idag trons liv tändas i tvivlande hjärtan. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:

(Elis) Sandberg valde att gå till dagspressen och framför allt kvällstidningarna, som fick THX att framstå som ett revolutionerande botemedel mot cancer. Reaktionen lät inte vänta på sig och mängder av patienter hörde av sig för att få bli behandlade med THX. ... Utomlands började många forskare uppmärksamma uppståndelsen kring THX och många hörde av sig till Sandberg och önskade komma till hans klinik och några besökte honom under kortare eller längre perioder. Men även till gemene man spreds ryktet om THX och patientströmmen från utlandet tilltog, däribland många "kändisar" som påven Johannes XXIII, Evita Peron, Ayatollah Komeini och Anita Ekberg. ... Hela busslaster med patienter anlände dagligen och utefter den kilometerlånga vägen från Aneby samhälle sågs ständigt en strid ström av människor på väg till eller från kliniken. ... 1982 samlades en mångtusenhövdad publik i och utanför den stora friluftskyrkan i Ralingsås norr om Aneby, då ingen mindre än Birgit Nilsson och hennes pianist Lars Roos gav en konsert till förmån för Sandbergs forskning. Det talades vid tillfället om att såväl Lars Roos som Birgit Nilsson varit patienter hos Sandberg. ... (Göta Hovrätt) dömde Sandberg till två månaders fängelse, vilken dom överklagades till Högsta Domstolen, som fastslog skyldigheten (till förseelse mot läkemedelsförordningen) men eftergav påföljden. När domen föll stängde Elis Sandberg kliniken som protest mot att man ansåg honom skyldig. Det blev en våldsam protest bland patienterna och vädjanden från många svårt sjuka och efter en vecka ansåg sig Sandberg tvungen att öppna igen. (Per Rickardsson "Elis Sandberg och hans THX" s 54-56)

Luktar det modernism, så rusa alla till, ty ingen vill vara gammaldags. (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 164; brev 27 juli 1894 till Birger Mörner)

Åtalet (angående boken Giftas) gällde nattvarden. Folkuppviglare saknade citationstecken! ... Jag har icke uttryckt mig vanvördigt om Kristus (? folkuppviglare är ett bibliskt ord af mig ironiskt användt). (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 358; brev omkring 15 okt 1884 till Jonas Lie samt brev 7 nov 1884 till grosshandlare Olof Gustaf Nilsson i Malmö; Diskussionen i pressen och inför rätten kom i hög grad att röra sig om frågan huruvida Strindbergs uttryck "folkuppviglaren Jesus" hade en nedsättande innebörd eller ej. Strindberg hävdade det senare)


Sångarna:

Hela verlden fröjdes Herran Tidigt och af hjertans grund! Kommer ifrån orter fjerran, I som stån i hans förbund! Träder fram med lust och fröjd, Sjunger Gud i himmelshöjd. (J Franck-J Arrhenius-J Svedberg: Psalm 268:1, jfr Psalmer och Sånger 4:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Vi kan se detta bibelställe i ett återställelseperspektiv. Förr trodde Israel på Herren, och folket i Egypten förföljde Israel. Nu tror utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ på Herren, och folket i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem (allegoriskt kallat Egypten i Upp 11:8) går bort för att välsigna Israel(s kung). Men Israels lärare förstår inte vem Jesus är (jfr Joh 3:10). I stället för att tro på Honom, förföljer de Honom, som de menar är ond (jfr Job 21:33).


Ytterligare studier: Matt 16:26; Mark 4:25; Luk 8:18; 9:25; 16:16; 19:39; Joh 2:11; 3:16-17,26; 5:36; 11:45; 12:12; Upp 13:3.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-18; 2011-10-07; 2014-06-11)

Tillbaka till Start

12:20-22 Men (det) var (hela tiden) några greker ut ur/av dem som steg upp, för att de måtte kasta sig ner i/vid högtiden. Så de här kom till Filippos, den (som var) från Betsaida av/i Galileen, och de frågade/bad honom (‘hela tiden’/’gång på gång’) och sade: ”Herre, vi vill skåda Jesus.” Filippos kommer, och han säger till Andreas. Och Andreas kommer åter/’i sin tur’ (א,*א) och Filippos, och de säger (det) till Jesus.

Ord för ord: 12:20 (12 ord i den grekiska texten) (De/det)-var-(hela-tiden) men greker några ut-ur dem stigande-upp för-att (de)-måtte-'(kyssa-i-riktning-mot)'/'kasta-sig-ner' i/vid '-en högtid'/högtiden. 12:21 (18 ord i den grekiska texten) de-här så kom-till Filippos den från Betsaida (av)-'-en Galile' och (de)-frågade-(hela-tiden) honom sägande: herre, (vi)-vill '-en Jesus'/Jesus skåda. 12:22 (16 ord i den grekiska texten Sinaiticus) kommer Filippos och (han)-säger (till)-'-en Andreas'/Andreas. och åter kommer Andreas och Filippos och (de)-säger (till)-'en Jesus'/Jesus.


1883: Och några greker voro bland dem, som foro upp för att tillbedja under högtiden. Dessa gingo nu till Filippus, som var från Betsaida i Galiléen, och bådo honom, sägande: Herre, vi vilja se Jesus. Filippus gick och sade det till Andreas, Andreas och Filippus åter sade det till Jesus.

1541(1703): Woro ock någre Greker, af dem som uppfarne woro att tillbedja i högtidene; De gingo till Philippum, som war af Bethsaida i Galileen; och bådo honom, sägande: Herre, wi wilje se Jesum. Philippus kom, och sade det för Andreas; Andreas och Philippus sade det åter till Jesum.

LT 1974: Några greker, som kommit till Jerusalem för att vara med om påskfirandet, besökte Filippus, som var från Betsaida, och sade: ”Herre, vi skulle vilja träffa Jesus.” Filippus talade om det för Andreas, och de gick tillsammans till Jesus för att framföra det till honom.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

En mycken/månghövdad påblandad/uppblandad (folkmassa) steg och/också upp tillsammans med (Israels söner). … Den påblandade/uppblandade (folkmassan) (som fanns) i/hos dem ’hade begärelse’/åstundade en begärelse. (2 Mos 12:38a; 4 Mos 11:4a, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) “Och den främmande, som inte är från ’det här’/detta Ditt folk, och/också de skall anlända och bedja i/på den här platsen, och Du skall lyssna till (honom) ut ur himlen, ut ur Din redo/beredda boning, och Du skall göra enligt alla ting, så många som den främmande – alltefter omständigheterna – må kalla emot Dig, på så sätt (att) alla folken må ha kunskap om Ditt namn och frukta Dig helt och hållet som Ditt folk Israel, och Du må ha kunskap, att Ditt namn har ’kallats (och kallas) emot’/’åkallats (och åkallas)’, emot det här huset, som jag har byggt.” (1 Kung 8:41-43, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) ”Varje främmande, som inte själv är ut ur/av Ditt folk Israel, må och/också komma ut ur ’en jord’/’ett land’ fjärran ifrån på grund av Ditt stora namn och Din mäktiga hand och Din höga/utsträckta arm, och de må komma och bedja in i den här platsen, och Du skall lyssna till (dem) ut ur himlen, ut ur Din redo/beredda boning, och Du skall göra i enlighet med alla ting så många som – om alltefter omständigheterna – den främmande ’kallar emot’/’ropar på’ Dig, på så sätt (att) alla jordens folk må få kunskap om Ditt namn och det att frukta Dig, som Ditt folk Israel (gör).” (2 Krön 6:32-33a, Grekiska GT)

(Gud) skall göra ett område ... på andra sidan Jordan, nationernas Galileen, (till) Judeens delar. (Jes 8:23b eller 9:1b, Grekiska GT)

Herrens härlighetsglans skall skådas, och varje/allt kött skall skåda Guds räddningsmedel. (Jes 40:5, Grekiska GT)

(Tobit sade:) “... många gånger gick jag in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem i/vid högtiderna.” (Tobit 1:6a, S)

(Tobit sade: “Vi) gick tillsammans in i Jerusalem och kastade oss (’hela tiden’/’gång på gång’) ner. ... ” (Tobit 5:14b, S)

(Grekerna) kom ... in i (staden) för att de måtte/skulle frambära offer. Och många från Israel kom till/fram i riktning mot dem. (1 Mack 2:15-16a)

Herre, lyssna till oss ... för att varje/hela jorden må få kunskap, att Du (är) Herren, vår Gud. (Baruk 2:14a,15a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Siare från uppstickanden/öster blev till sidan av in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem och sade: “Var är Den som har fötts fram, en judarnas kung? Ty vi har skådat Hans stjärna i uppstickandet/öster, och vi har kommit (för) att kasta oss ner inför Honom (för att hedra Honom).” (Matt 2:1b-2)

De som tog tvådrachma(mynten) kom till Petrus och talade: ”Avslutar/fullgör inte er lärare tvådrachma(mynt) * (א*)?” Han säger: ”Ja/jo.” (Matt 17:24b-25a)

… (Jesus) gick bort in i Tyros' och Sidons (א,* א, A, B) område. … (En grekisk kvinna) föll (vänd) i riktning mot, i riktning mot hans fötter. (Mark 7:24a,25b)

Varje/allt kött skall skåda Guds räddningsmedel. (Luk 3:6)

Ett budskap ‘koms bort med’/’fördes fram’ från (folk utanför) till Jesus att/: (א,* א) ”Modern (P75, א,* א) och Dina bröder står utanför och vill skåda Dig.” Men ’då Han hade svarat’/’Han svarade’ och talade (vänd) i riktning mot dem: ”Min moder och mina bröder, de här är de som hör Guds utsaga och gör (den).” (Luk 8:20-21)

(Sackaios) sökte (hela tiden) skåda Jesus. (Luk 19:3a)

Då (Herodes) hade skådat Jesus fröjdade han sig väldigt mycket, ty (hela tiden) ‘ut ur lämpliga/tillräckliga tider’/’under lång tid’ ’var han velande’/’hade han velat’ skåda Honom, på grund av ’att höra’/’vad Han hade hört’ med anledning av Honom, och Han hoppades (hela tiden) att (få) skåda ett visst tecken som blev/skedde av Honom. (Luk 23:8)

(Den egyptiske eunucken) hade kommit (och kom) in i Jerusalem (för) att ”kasta sig ner”. (Apg 8:27b)

Petrus yttrade i riktning mot (de som hade kommit tillsammans i Kornelius' bostad): ”Ni har inblick i som/’på vilket sätt’ det är olovligt för en judisk man att fästa sig vid eller komma till (någon) av en annan stam. Och till mig har Gud visat att ej säga/kalla någon människa (folk i) allmän(het) eller oren. (Apg 10:28)

(Lukas sade:) “Då (några greker) hade kommit till (א,*א,A,B*) (Troas), stannade de (där för att invänta) oss. Men/och vi for ut till sjöss från Filippi efter de osyrade (brödens) dagar och kom i riktning mot dem.” (Apg 20:5b-6a)

(Judarna från Asien sade till Israels män:) ”Den här (Paulus) är människan, den som överallt lär/undervisar alla nedifrån/emot folket och lagen och den här platsen. Ännu/vidare har han både/dessutom och/också lett greker in i, in i helgedomen, och han har gjort (och gör) den här heliga platsen gemensam/allmän.” (Apg 21:28b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Andreas, Simon Petrus' bror, var (’hela tiden’/-) en ut ur/av de två som hade hört från sidan av Johannes och följt Honom/Jesus. Den här förste (א*) finner sin egen bror Simon och säger till honom: "Vi har funnit (och finner) Messias", vilket ’är varande översatt’/översätts kristus/smord. (Andreas) ledde/förde (Simon) i riktning mot Jesus. (Joh 1:40-42a)

(Jesus) finner Filippos. Och Jesus säger till honom: "Följ mig!" Men/och Filippos var (‘hela tiden’/-) från Betsaida, ut ur Andreas' och Petrus' stad. (Joh 1:43b-44)

Filippos finner Natanael och säger till honom: "Vi har funnit (och finner) Den som Mose i lagen och/’och också’ profeterna skrev om, Jesus från Nasaret, en son av Josef." * (א,*א) Natanael talade till honom: "Förmår det vara något gott ut ur Nasaret?" Filippos säger till honom: ”Kom och skåda!” (Joh 1:45-46)

Varje (nation?) som Fadern ger Mig skall anlända i riktning mot Mig, och den som kommer i riktning mot Mig må Jag inte/förvisso ej kasta ut * (א*), eftersom Jag har stigit (och stiger) ned ut ur (א,*א) himlen, inte för att Jag måtte göra Min vilja, emellertid/utan Dens vilja som har sänt Mig, *(א*) för att varje (nation?) som Han har gett (och ger) Mig, (att) Jag ej må fördärva ’ut ur’/’till följd av’ den, emellertid/utan (att) Jag må få den att stå upp i/på den sista dagen. Ty det här är Min Faders vilja, för att 'varje den'/’var och en’ som tittar på Sonen och tror in i Honom må ha tidsålderslångt liv. Och Jag själv skall få honom att stå upp i/på den sista dagen. (Joh 6:37-40)

Judarna talade så 'i riktning mot själva'/sinsemellan: “Var/vart står Den här i begrepp att gå, eftersom vi inte skall finna Honom? Ej står Han (väl) i begrepp att gå in i den isärspridda sådden av/bland grekerna och lära/undervisa grekerna? Vad är/innebär den här utsagan som Han talade: ”Ni skall söka Mig och skall inte finna * (א,*א), och varest/där Jag är, förmår ni inte komma?” (Joh 7:35-36)

Jesus säger till (Marta): “Talade Jag inte till dig, att om – alltefter omständigheterna – du må tro, skall du skåda Guds härlighetsglans?” (Joh 11:40)


Exegeter, evangelister med flera:

Då grekerna sökte Jesus, klappade hednavärlden på Guds rikes port. Jesus var sänd till de förlorade fåren av Israels hus, men han gick över gränserna. Han tillslöt inte sin hand eller sitt hjärta för någon, som kom i hans väg och sökte hans hjälp. (Knut Svensson ”Medan dagen varar” s 15)

Då grekerna sökte Jesus, klappade hednavärlden på Guds rikes port. Jesus var sänd till de förlorade fåren av Israels hus, men han gick över gränserna. ... Till Guds rike har alla tillträde och ingen företräde. (Knut Svensson "Vi vill se Jesus"; kommentar till Joh 12:20-33; Jönköpings-Posten den 7 februari 1959)

Det finns längst in i livet en sorgsenhet, som (grekerna) inte försöker mildra. Helt medvetna om att de själva står i skuggan, och ändå ivriga att uppleva varje skälvning och glimt av tillvaron, förbliver de, och det är till grekerna vi går, när vi känner leda vid obeständigheten, vid förvirringen, vid kristendomen och dess tröstegrunder, vid vår egen tidsålder. (Virginia Woolf "Att inte kunna grekiska" s 147)

En bibelkurs har under den gångna veckan varit anordnad af Norrahammars norra kristliga ungdomsförening i dess lokal. ... Ledare för densamma ha varit predikanterna P.M. Bergman och K. Elmgren. ... Under kursen höll därjämte studeranden H. Elmgren ett uppmärksammt föredrag om det forntida Greklands religion, hvilket i sin mån bidrog till att sprida ljus öfver dessa bibliska utsagor. (Jönköpings-Posten 1916-01-05 "Föredrag i Norrahammars norra kristliga ungdomsförenings lokal om bibliska utsagor i ljuset af grekisk religion")

Den 7:e April Skärtorsdagen skall jag vara i Maredsous klostret (i Belgien) för att fira påsken. Jag vill se hvem Kristus är och erfara om jag hör till hans fårahjord. ... ... Nu står jag åter som en stackare. ... Det var nemligen skrifvet någonstädes att jag ej skulle få se klostret. Vännen som skulle råka i Namur fick förhinder och dermed föll projektet. (August Strindberg "August Strindbergs brev XII dec 1896-aug 1898" s 280,290; brev 17 mars 1898 och 7 april 1898 till Gustaf af Geijerstam)

Redan strax efter kl. 10 i söndags f.m. anlände till Skillingaryd pr telegraf sorgebudskapet om konungens död och få minuter däreger voro samhällets samtliga flaggor hissade på half stång. Det var för 12 år sedan (år 1895) som dessa stänger restes för att med unionsflaggan i topp hälsa konung Oscar välkommen till Skillingaryd. ... En officer var sysselsatt med att söka få folkskarorna att maka sig undan till slättens norra kant. ... Konungen, som på afstånd fått sin uppmärksamhet fästad på förhållandet, kom i sporrsträck till platsen och ropade: "Låt folket vara, det är mig de vilja se!" (Jönköpings-Posten 1907-12-10 "Folket vilja se konungen")

För några veckor sedan hände det sig att ett sällskap engelska turister var på väg utför berget Pentelikons sluttningar. . . . "När du talar om grekerna", sade (en av dem till en annan), "talar du sentimentalt och slarvigt, och du är väldigt förtjust i att tala om grekerna. Det är inte att undra på att du älskar dem, för de representerar, som du själv säger, allt det ädlaste inom konsten och det sannaste inom filosofin och du kunde tillagt: allt det bästa inom dig själv. Förvisso har det aldrig funnits ett folk som de." (Virginia Woolf "Ett samtal på berget Pentelikon" s 20)

Flere infödingar från Selembanga (en by på ostkusten) som hade arbetat på missionsstationen, där de sett en bild, som föreställde Jesus och den samaritiska kvinnan. Åtföljd af några kvinnor, infann sig nu en dag (omkring år 1880) en af dessa män från Selembanga på stationen och sade: "Vi vilja gärna se Jesus." Michelsen var genast redo att visa dem bilden. Vilden utropade då: "Ja, det är han! Det är Guds son, som kom i världen för att förlossa oss från våra synder och från helvetet och frälsa oss till himmelen." (G. Kurze "Evangelii seger bland människoätarne på Tongoa" s 24-25)

Nere vid den lilla täckta pelargången av trä, som var fogad till murens yttervägg trängdes denna gång idel kvinnor, ett tjugotal enkla kvinnor. Man hade underrättat dem om att staretsen nu äntligen skulle komma ut och de hade samlats i väntan. Ute i pelargången hade nu också godsägarinnorna Chochlakova kommit. ... De befann sig i ett särskilt för högreståndspersoner avdelat utrymme. De var två: mor och dotter. ... De hade redan en gång för tre dagar sedan besökt staretsen. Och nu uppenbarade de sig plötsligt ännu en gång till fastän de visste att staretsen nu knappast kunde ta emot någon överhuvudtaget och de bad bevekande att de ännu en gång måtte få "lyckan att få se den store helbrägdagöraren". (Fjodor Dostojevskij "Bröderna Karamazov" s 56)


Sångarna:

”Vi ville dig se”, så grekerna bad, och, Jesus, i dag till dig, vi nu ber. Vi tror att du finns ibland oss ännu. Och kanske vårt liv är du, bara du. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 716:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Grekerna kan jämföras med Jesu köttsliga moder och bröder i synoptikerna. Det är sant att de önskar skåda Jesus, men det är också sant att skådnde utan tro har en negativ nyans i evangelierna. Jämför Joh 11:40 och 20:29. Jämför också Joh 7:5 vad angår Jesu bröders brist på tro. Och i Joh 2:11 ser vi hur, medan Jesu lärjungar tror på Jesus, ingenting sägs om någon tro i samband med Maria, Hans köttsliga moder. Jämför också 1 Mack 2:15-16 i ett återställelseperspektiv.

Ändå ligger det något positivt i grekernas önskan att få skåda Jesus. Han behöver inte gå till dem (jfr Joh 7:35-36). Och den nation som kommer till Honom skall Han inte kasta ut (jfr Joh 6:37-40).

Om Andreas och Filippos från Betsaida, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:40-41 och Joh 1:43-44.

Angående ”Filippos”, se också Upp 6:2a (”hippos”).


Grekiska ord:

proserchomai (komma till) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 2:16; Matt 17:24; Joh 12:21; Apg 20:5(א,*א,A,B*); 10:28 – Ester 5:1f(D11); Judit 7:8; 10:15; 12:15; 13:6; 1 Mack 2:23; 2 Mack 1:15; 2:6; 6:20; 13:26; Syr 1:28,30; 2:1; 6:19,26; 9:13; 21:2. Matt 4:3,11; 5:1; 8:2,5,19,25; 9:14,18(א*),20,28; 13:10,27,36; 14:12,15; 15:1,12,23,30; 16:1; 17:7,14,19; 18:1,21; 19:3,16, 20:20; 21:14,23,28,30; 22:23; 24:1,3; 25:20,22,24; 26:7,17,39(P53,א,*א,A),49-50,60,69,73; 27:58; 28:2,9,18. Mark 1:31, 6:35; 10:2; 12:28; 14:45; Luk 7:14; 8:24,44; 9:12,42; 10:34; 13:31, 20:27; 23:36,52; Apg 7:31; 8:29; 9:1; 18:2; 22:26-27; 23:14; 28:9. Hebr 4:16; 7:25; 10:1,22; 11:6; 12:18,22; 1 Petr 2:4.


Ytterligare studier: Matt 11:21; Mark 7:26; Luk 9:9; 11:31; Joh 6:5,8; 7:35; 12:1; 20:29; Apg 11:20; 17:4; Upp 1:4; 3:9; 11:1; 22:4,8.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-18; 2011-10-09; 2014-06-12)

Tillbaka till Start

12:23 Jesus svarar dem och säger: “Stunden har kommit (och kommer), för att Människans Son må förhärligas.”

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): '-en men Jesus'/'men Jesus' svarar dem sägande: har-kommit-(och-kommer) '-en stund'/stunden för-att må-förhärligas '-en son'/sonen '-ans människas'/människans.


1883: Men Jesus svarade dem, sägande: Stunden har kommit, att Människosonen skall varda förhärligad.

1541(1703): Jesus svarade dem, sägandes: Tiden är kommen, att menniskones Son skall warda förklarad.

LT 1974: Jesus svarade, att tiden hade kommit för honom att återvända till härligheten i himlen.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Elifas sade: ”Den människa som Gud överbevisar) må komma i en grift/grav precis som brödsäd som skördas i en läglig stund enligt/under en läglig tid.” (Job 5:26, Grekiska GT)

(Salomo sade: ”Det finns) en läglig tid för varje angelägenhet inunder himlen.” (Pred 3:1b, Grekiska GT)

Till (en som en människas son) gavs början och hedern och riket, och alla folken, stammarna, tungorna skall vara slavar åt Honom. Hans (rättsliga) myndighet (är) en tidsålderslång (rättslig) myndighet, och Hans rike skall inte alltigenom förstöras. (Dan 7:14, Grekiska GT, Theod)

(Judit sade till Herren:) “Se i den här stunden emot, emot mina händers gärningar ’in i’/’med syfte på’ Jerusalems upphöjelse.” (Judit 13:4b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Petrus och Jakob och Johannes:) ”Stunden har kommit. Skåda, Människans Son ’ges till sidan av’/överlämnas in i missarnas (av Guds mål) händer.” (Mark 14:41b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Några bland folket i ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem) sökte (hela tiden) gripa (Jesus), och/men ingen kastade/lade handen emot, emot Honom, eftersom Hans stund ännu inte hade kommit. (Joh 7:30)

Ande var/fanns ännu inte (hela tiden), eftersom Jesus ännu inte * (א,* א, B) var förhärligad. (Joh 7:39b)


Exegeter, evangelister med flera:

Alt (Jesus) gjör og sier peker fram mot et bestemt tidspunkt og … det som skjer med Jesus fölger en guddommelig plan som ikke kan gjöres til intet eller forstyrres. (Anfin Skaaheim "Johannesevangeliet" s 238)

Vi beundrar (Jesus Kristus) inte bara med anledning av undren, utan också på grund av lidandena; som att Han spikades på korset, att Han gisslades, att Han blev illa tilltygad, att man spottade på Honom, att Han fick ta emot slag på kinden från dem som Han hade gjort gott. Ty till och med om just de ting som verkar skamliga är det tillbörligt att upprepa samma uttryck, emedan Han själv kallade (korsfästelsen) ”härlighetsglans”. (Chrysostomos i kommentar till Joh 1:14 ”vi skådade Hans härlighetsglans”, The Nicene and Post-Nicene Fathers Vol. XIV, s 42)


Sångarna:

Ändtligt kom den grymma stunden. Stunden kom, min Fräsare! Då dig verlden skulle se, smädad, hädad, sargad, bunden, sanningens och dygdens vän, räknad bland ogerningsmän. (Psalm 70:8)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”Människans Son”, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:51b.


Ytterligare studier: Jes 52:13; Matt 10:19; 26:45; Mark 13:11; 14:35; Luk 19:38; Joh 1:51; 2:4; 4:21,23; 8:20; 12:27; 13:1,31-32; 12:16; 17:1; Upp 17:12.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-19; 2011-10-10; 2014-06-12)

Tillbaka till Start

12:24 Amen, amen, säger jag er, om – alltefter omständigheterna – det scharlakansröda brödsädskornet som har fallit in/ner i jorden ej må dö, stannar det ensamt. Men om – alltefter omständigheterna – det må dö, för/frambringar det mycket frukt.

Ord för ord (24 ord i den grekiska texten): amen amen säger-(jag) er, om-alltefter-omständigheterna ej det scharlakansröda-korn '-ens brödsäds'/brödsädens havande-fallit in-i '-en jord'/jorden må-dö, det ensamt stannar. om-alltefter-omständigheterna men (det)-må-dö, mycket frukt (det)-för.


1883: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om hvetekornet icke faller i jorden och dör, så förblifver det allena; men om det dör, så bär det mycken frukt.

1541(1703): Sannerliga, sannerliga säger jag eder, utan hwetekornet, som faller i jordena, warder dödt, så blifver det allena; men warder det dödt, så bär det mycken frukt.

LT 1974: ... och han sade: ”Jag måste falla ned och dö precis som vetekornet faller i jorden och dör. Om jag inte dör, kommer jag att förbli ensam – ett enda sädeskorn. Men min död kommer att skapa många nya vetekorn – en rik skörd av nya liv.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren Gud talade: “(Det är) inte fint (för) människan att vara ensam.” (1 Mos 2:18a, Grekiska GT)

Innan det att Gud vända/vände ner/'upp och ner' på Sodom och Gomorra (var jordandalen) som ’en Guds plats vid sidan av rädsla’/’ett Guds paradis’ och som Egyptens jord/land ända till komma/'det kommer' ’in i’/till Soar. Och Lot utvalde åt sig själv varje/hela området runt omkring Jordan. ... (Herren sade till Abram:) "Räkna ihop stjärnorna ... På det här sättet kommer din säd att vara." Och Abram trodde (i/på) Gud. Och det räknades för honom in i rättfärdighet." (1 Mos 13:10b-11a; 15:5b-6, Grekiska GT)

(När Tamar som var med barn genom otukt) födde fram ... band amman, som hade tagit (barnet), ett scharlakansrött (ting) emot dess hand och sade: ”Den här kommer att komma ut först.” (1 Mos 38:28b, Grekiska GT)

Linnet/linet och kornet slogs, ty kornet var (och hade varit) stående ’vid sidan av’/nära och linnet/linet besående/'hade besåtts'. Men vetet och spälten slogs inte, ty de var (hela tiden) till sen tid. (2 Mos 9:31-32, Grekiska GT)

(Elifas sade: ”Den människa som Gud överbevisar) må komma i en grift/grav precis som brödsäd som skördas i en läglig stund enligt/under en läglig tid.” (Job 5:26, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “De två (är) goda över/’mer än’ den en/ensamme. Åt dem själva är god lön i deras möda.” (Pred 4:9, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “Kom hit och vi må ‘räkna alltigenom’/överväga ... om – alltefter omständigheterna – era missar (av Mitt mål) må vara som karmosinrött, skall Jag ’vitna dem’/’göra dem vita’ som snö, men/och om – alltefter omständigheterna – de må vara som scharlakansrött, skall Jag ’vitna dem’/’göra dem vita’ som ull.” (Jes 1:18, Grekiska GT)

De (i Jerusalem) som sköttes om uppå ’scharlakansröda korn’/scharlakansrött höljdes i gödsel. (Klag 4:5b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Av goda vedermödor (kommer) en ädel frukt.” (Salomos Vishet 3:15a)

(Jesus, Syraks son, sade: ”Vishet) gör (dem som fruktar Herren) druckna från/av dess frukter.” (Syr 1:16b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En skriftlärds vishet (är) ledighet i en god läglig tid, och den som förminskar sig själv, honom kommer det att praktisera/lyckas att göras/bli vis.” (Syr 38:24)

(Garnet i Arons domsbröstsköld) var (och hade varit) spunnen (med) scharlakansrött korn. ... (Syr 45:10b eller 45:11a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade till fariseerna och saddukeerna:) ”Gör/ge så frukt värdig sinnesändringen.” (Matt 3:8)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som inte tar sitt kors och följer bakom Mig är inte Mig värdig.” (Matt 10:38)

(En del sädeskorn) föll emot törnerna, och törnena steg upp och kvävde dem. (Matt 13:7, jfr brödsäden i Matt 13:25,29-30)

(Jesus sade till folkskarorna:) “Himlarnas rike är likt ett scharlakansrött senapskorn. ... Det är faktiskt småare/mindre än alla (andra) säden/frön men ... det blir ett träd.” (Matt 13:31b-32a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som sår den fina säden är Människans Son. Men/och åkerfältet är utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, men/och den fina säden, de här är rikets söner.” (Matt 13:37b-38a)

Då (soldaterna) hade ’sjunkit ut’/’klätt av’ (Jesus), satte de en scharlakansröd överklädnad runt omkring Honom. (Matt 27:28)

(Jesus sade:) “Andra (sädeskorn) föll in i den fina jorden ... och förde/frambringade ’in i’//intill (א,* א) trettio/trettiofalt och ’in i’/intill (א,* א) sextio/sextiofalt och ’in i’/intill (א,* א) hundred/hundrafalt.” (Mark 4:8)

(Jesus sade:) “Av sig själv för/bär jorden frukt; först gräs/strå, därnäst (א,*B*) sädesax, därnäst (א,*B*) fyllt med brödsäd i sädesaxet.” (Mark 4:28)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den som sår kom ut (för) att så sitt utsäde. … (En del) utsäde föll in i den goda jorden och då det hade frambringat gjorde/gav det en hundrafaldig frukt. … Utsädet är Guds utsaga. … (Utsädet) i den fina jorden är de här, vilka som än då de hört utsagan, ’håller ner’/bevarar den i ett fint och gott hjärta och för med sig frukt i/med uthållighet.” (Luk 8:5a,8a,11b,15)

(Jesus sade: ”Guds rike) är liksom ett scharlakansrött senapskorn, som, då en människa hade tagit (det), kastade/sådde (det) in i sin trädgård. Och det ökade och blev ’in i’/till ett träd.” (Luk 13:19a)

(Jesus) talade den här liknelsen (vänd) i riktning mot några som var (och hade varit) övertygade att de är rättfärdiga på/i sig själva och som föraktar resten/andra. … (Han sade:) ”Den som gör sig ödmjuk kommer att höjas.” (Luk 18:9,14b)

Herren talade (א,*א,A): ”Simon, Simon, skåda, motståndaren har begärt ’ut er/’ert utlämnande’, (för) att sålla (er) som brödsäden.” (Luk 22:31)

Det blev ... en stor förföljelse emot (medlemmarna i församlingen) av utkallade i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem. * (א*) Alla, ’mer än’/utom apostlarna, såddes isär enligt/nedåt Judeens och Samariens områden. (Apg 8:1b)

Då de kastade ut brödsäden in/ut i havet, lättade de (hela tiden) (på) båten, (så att de kunde räddas). (Apg 27:38b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Säger ni inte att/: ’Det är ännu en tidrymd av fyra månader, och/’och så’ kommer skörden?’ Skåda, jag säger er, lyft era ögon emot och betrakta områdena/fälten, att de är vita i riktning mot en skörd.” (Joh 4:35)

Jesus svarade så och sade (hela tiden) till dem: “Amen, amen, Jag säger er: Sonen förmår inte göra (något) (bort) från Sig själv, ’ingenting någonting’/ingenting (som) Han – * (א,*א,B) alltefter omständigheterna – ej må se Fadern görande/göra, ty de ting Den där – alltefter omständigheterna – må göra, de där tingen gör och/också Sonen likaså. (Joh 5:19)

(Lärjungarna) fyllde tolv stora korgar av/med brutna stycken ut ur/av de fem bröden av korn vilka var (א,* א, A) utöver’/’blivit över’ för dem som hade ’ätit ner (och åt ner)’/’ätit (och åt)’. (Joh 6:13b)

(Jesus sade till judarna:) ”Den som har sänt Mig är i sällskap med Mig. Han har inte låtit Mig vara ensam, eftersom Jag alltid gör de behagliga tingen för Honom.” (Joh 8:29)


Hembygdens predikan:

Sädeskornen hava på visst sätt ett evigt liv; väl icke så, att de skola vara med i evigheten; men så, att deras liv under vissa förhållanden, fortlever ända från skapelsen till alltings ände. När det första vetekornet var skapat, beslöt Gud, att dess livsfrö icke skulle förgås förr än himmel och jord förgås. Kornets kropp, d. v. s. själva mjöl- eller brödämnet, förgås var gång kornet kommer i fuktig mylla, men livsfröet dör icke därmed, utan fortlever årtusende efter årtusende, förutsatt att kornet icke t. ex. uppbrännes i elden. Denna lag är lika fast som varje annan skapelselag, t. ex. den om dag och natt. På denna lag eller bestämmelse är det aposteln syftar, då han säger i det märkvärdiga uppståndelsekapitlet, 1 Kor. 15, att Gud giver åt det i jorden lagda livsfröet en kropp, sådan han velat, nämligen i skapelsen. Gud skapar sålunda icke nya korn i åkern, utan livsfröet i det sådda kornet omkläder sig med ett nytt korn, enligt Guds vilja eller bestämmelse i skapelsen. Ett oeftergivligt villkor gives för att detta skall kunna ske, nämligen att kornet offras. Det kära kornet ligger så fint och glänsande i sädesbingen. Det är en Guds gåva, huru väl bör det icke vårdas där! Ja, vårda det, behåll det i bingen, men vet, att livsfröets liv då är släckt, rakt emot Guds vilja. Men offra det, för ut det i den våta mullen, låt kornet till synes dö där, och kornets livsfrö förbliver vid liv; och icke blott det, utan det skapar åt sig en ny kropp eller omklädnad. Denna lag är så obeveklig, att om kornet vid såendet fallit t.ex. under en sten, så snor och vindar brodden sig kring stenen, för att han ändock skall få komma upp i dagen och växa. Du sådde ett korn. Men vad får du igen? Icke ett korn, utan i regel aderton nya korn, ty ungefär så är vetets medeltal i vårt land. Alltså, om du är rädd om kornet och behåller det i bingen, så får du vad du har, eller kanske inte ens det, ty skadedjur kan förstöra det. Men om du ”hatar” kornet och för ut det i mullen att dö, så får du första året aderton nya korn för vart och ett av dessa aderton, d. v. s. trehundratjugofyra korn, och så allt framgent. Du blir sålunda en rik man, genom det att du ”hatade” vetekornet och gav ut det. Men beror icke detta på Guds välsignelse, det vill i detta fall säga på sol och regn. Ja och nej. Sår du icke, så tjänar ju sol och regn till intet annat, än att åkern blir mera förstörd genom ymnigt ogräs. Men sår du, ja då gör solen och regnet sin nytta. Guds välsignelse kan sålunda inträda, blott om du sår; men icke, om du icke sår. Att bedja om välsignelse över en obesådd åker är därför icke blott onyttigt utan rentav ett hån. Att däremot bedja om välsignelse över den besådda åkern är som det bör vara. Detta har sin tillämpning icke blott i det lekamliga, utan fullt ut lika mycket i det andliga. Sådant lär oss texten. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 137-138, Fastlagssöndagen, Joh 12:23-33)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Calvin var en av många bibelkommentatorer som har kunnat se (1 Mos 2:18) i ett större sammanhang. ”Ensamhet är inte bra”, skrev han. Ensamhet är inte bra för någon människa. Gud har skapat oss till sociala varelser. Vänskap är Guds dyrbara gåva. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 26)

Synden leder till främlingskap inför Gud. Ordet synd i det svenska språket har samband med det tyska ordet för sund, som är det vatten som skiljer land från land. Ordet synd handlar om det som skiljer och söndrar. Syndens konsekvenser är framför allt sociala. Den gör människan ensam. Vi förlorar kontakten med Gud både här i livet och i evigheten. Helvetet är ensamhet, himlen är sällskap och vänskap. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 55-56)

Pappa (Jerzy) fortsatte: " ... Det paradoxala med karriären är att vi egentligen bara kan lyckas till fullo när vi arbetar med det som är genuint viktigt i våra liv. Psykiatern Viktor Frankl, som var fånge i Auschwitz i tre år, har sagt så här: 'Du skall lyssna till vad ditt samvete bjuder dig att göra och sedan utföra detta så bra du någonsin kan. Du skall få se att framgången i det långa loppet - just i det långa loppet - kommer till dig just för att du glömt tänka på den.' Talmud säger något liknande: 'Den som löper efter storhet får se storheten fly undan; den som flyr storheten får se den löpa efter sig.' Jag kan bara säga att båda har helt rätt." (Stefan Einhorn "Den sjunde dagen" s 56-57; andra samtalet - människans uppgift)

Gud är kärleken. Det måste betyda: Gud är mer än en. Kärleken kan inte existera ensam. En människa på en öde ö kan inte älska. Man måste ha någon att älska. Gud är inte ensam. Han är Fadern och Sonen och den Helige Ande. Från evighet strömmar en kärlek mellan dem. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 153 i kommentar till 1 Joh 4:16)

Vinfälten i Champagne är beströdda med soporna från Paris. Solen glittrar i skärvor av glas som återkastar dess strålar. Gatornas avfall förvandlar sig där på häpnadsväckande vis, till sköna druvor på rankornas rad mellan starka stöttor och pålar, och mognar till aristokratiska rus och särdeles högstämda skålar. (Alf Henrikson "Anacka" s 47)

Eremiten som ogillar kollektivet är med rätta missnöjd med jordelivet, men den som i människor finner behag förbannar aldrig sin födelsedag. (Alf Henrikson "Snickarglädje" s 182; Man är mans gamman)

När den annars osynliga Anden blir ”synlig” i nådegåvornas tilldelning och funktion, sker det till hela församlingens nytta. Däremot sker det inte för att premiera den enskilde och framhäva honom. Den enskilde får ej operera på egen hand – skild från gemenskapen. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 432 i kommentar till 1 Kor 12:4-11)

Ensamhet är liktydig med hjälplöshet (Pred 4:9-12). Människan är av Gud skapad sådan, att hon behöver hjälp och själv skall ge hjälp. (Gillis Gerleman "Ur Pentateuken" s 31 i kommentar till 1 Mos 2:4b-25)

Människolivet är tragiskt, dess ungdom är kort, dess ängslan och ensamhet ropar av hjärtans grunde. Det kan vi ej socialreformera bort. Det är tid att vi snart slutar låtsas som om vi kunde. (Alf Henrikson "Sakta mak" s 273; Under valpropaganda)

Vi lever nu i den epok då folken närmar sig varann. Professorn talar fjorton språk och är ändå en ensam man. (Alf Henrikson "Sakta mak" s 261; Paradox)

Ensamma människan sitter i Tjureda by och läser om jordens överbefolkning och trängsel och nödvändigheten av barnbegränsning och vikten av familjeplanering i Kina och Indialand. Och de svarta granarna susar sitt sorgsna sus på igenlagda åkrar, och dagen är lång och grå och inga barnröster ropar kring skolhuset mer. Ensamma människan suckar och blickar ut genom fönstret och talar högt för sig själv: Håhå jaja. Mor och far hade oss, men jag har ingen. (Alf Henrikson "Aftonkvist" s 189; Ensamma människan)

Söker du ensamhet, min bror, så finner du sådan i överflöd. Snabbt växer sig ensamheten stor. Snart är det ingen som vet var du bor eller ens om du lever eller är död. Människor vimlar på gatorna här och trängseln på jorden är stor, som du vet. Det myllrar av människor fjärran och när. Och dock skall du märka att ingenting är så lätt att finna som ensamhet. (Alf Henrikson "Medan göken tiger" s 30; Ensamhet)

På ytan av en snabb ström syns inga speglingar, vare sig nära eller fjärran. Även om strömmen inte är grumlig, även om den är fri från skum, blir speglingarna i den ständigt krusade ytan av vattnet, som rastlöst förnyas, osäkra och oklara och omöjliga att tyda. Först när strömmen efter sitt långa lopp når fram till flodens lugna, breda mynning eller hejdar sig i en stilla vik eller en liten sjö, där vattnet inte längre krusas av dess fart, först där kan vi urskilja varje löv på strandens träd i den spegelblanka ytan, varje strimma av de lätta molnen och himlens djupa blå. Så är det också med dig och mig. Om vi hittills inte på något sätt förmått urskilja eller återspegla den sanning som bär evighetens prägel, beror det då inte på att vi ännu befinner oss i rörelse åt något håll? Att vi ännu lever? ... (Alexander Solsjenitsyn "Spegling i vatten" s 133)

Då jag var i Kongo frågade jag en 16-års pojke: ”Vad betyder den kristna gemenskapen för dig?” Han funderade några ögonblick och gav sedan följande svar: ”Om man kastar ett enda majskorn i vattnet, sjunker det genast till botten. Om man låter majskornet tillsammans med alla de andra kornen sitta kvar på kolven och kastar den i vattnet, så flyter den. Denna bild uttrycker vad församlingsgemenskapen betyder för mig. Isolerad från andra kristna skulle jag inte orkar leva som en Jesu lärjunge, jag skulle duka under. Jag behöver gemenskap för att leva ett friskt andligt liv”, konstaterade kongopojken.” (Gösta Nicklasson "Kristus lever" s 40; Predikan över Matt 16:17-18 vid Svenska Missionsförbundets generalkonferens 1958)

Kornet som dör och bär frukt är Kristus. (Barrett s 423)

I filmen Himlaspelet var det en scen, som grep mig mer än alla de andra. Det är när Mats Ersson, den rike, själviske mannen, tvingas att stiga in i dödens svarta droska med Gammel-Jerk själv, den lede Satan, på kuskbocken. Förgäves söker Mats Ersson medkänsla och hugnad hos mötande, som han anser sig ha visat välgärningar. Till sist härdar han inte ut längre därinne i droskan. Darrande av skräck springer han fram och ropar till den hemske kusken: "Låt mig få sitta hos dig på kuskbocken. Jag törs inte vara ensam med mig själv." Att vara alldeles ensam i hela tillvaron, övergiven av Gud och i sin själviskhet isolerade från alla människor, absolut övergiven, absolut ensam med sig själv, sina tunga minnen, som vrida sina händer, ensam med sina försummelser, sin synd, sin skuld - ensam - det är helvetet, det är att vara förtappad. Att komma loss från sig själv, så att själens ensamhetscell genombryres, att få gemenskap med livet, med det enda oförgängliga, den levande Guden, att få äga honom som medelpunkt i sitt liv, att genom honom få en inre gemenskap med andra människor, det är att vara frälst i kristen mening. (Torsten Bohlin "Den fria människan" s 27-28)

Ingen får tänka, att han för sig ensam kan intaga en avsöndrad ställning och på egen hand nå det för honom bestämda gudomliga målet. Blott såsom en lem i kroppen, i den av oss anvisade ställningen och uppgiften, kan fullkomnandet och hela utgestaltningen enligt Herrens vilja äga rum (Ef. 4:15,16). (Ulrik Josefsson s 102; Pingstväckelsens Riktlinjer 1917)

Per-Olof hade satt i gång tröskverket, och nu försiggick arbetet med en fart, som var nöjsam att se. Riksdagsmannen (Erik Bogrens) ansikte sken också af belåtenhet. "Hvad säger du nu om de moderna uppfinningarna, Olof?" frågade han (Per-Olofs fader). "Nu måste du allt erkänna, att de äro bra." "Jag håller i alla fall på mitt gamla tröskverk", sade Olof, som ej var hågad för några slags eftergifter. "Nå, gör det då", sade riksdagsmannen. "Håll på dina gamla idéer, tills du en dag vaknar upp och finner, att tiden gått ifrån dig och du står ensam." ... "Jag har gjort, så godt jag kunnat, men på sned har det gått med allting", sade (Olof några år senare till Erik Bogren). ... "Jag arma människa, hvad skall jag taga mig till? Min son är borta, min hustrus kraft är slut, och själf är jag skuld til allt detta!" "Du måste söka Guds hjälp, Olof", sade Erik Bogren. "I en sådan nöd som denna kan endast han hjälpa." Men Olof Pehrson skakade på hufvudet. "Har jag icke sökt Guds hjälp alla dessa år?" sade han. "Och likväl har allt detta skett." "Ja, du har sökt Guds hjälp, men du har litat på den egen. Du har aldrig riktigt förstått, att vi själfva ingenting kunna och ingenting förmå, vi måste krossas och blifva till intet, för att Guds kraft skall kunna komma oss till hjälp." (Hillis Grane "När de unga togo vid - Andra delen" s 77,105-106)

(Pojken) började så småningom begripa vad det hade att betyda, att han inte mer var någon människa. Han var skild från allting nu: inte kunde han leka med andra pojkar, inte kunde han överta torpet efter föräldrarna, och rakt inte kunde han få någon tös att gifta sig med. (Selma Lagerlöf ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” s 24; Pojken)

Så är min själ lik denna brustna ström med forsens fraggande och frus, och öfver den som fläkten af en dröm en halfskymd måne med ett isgrått ljus. ... Oändligt fjärran alla stjärnor brinna, i töckenblått det tunga hvalfvet höljes. Jag ensam är, kan ingen väg mer finna ur denna natt där allt i mörker döljes. ... Jag ensam är - hur blef jag det så snart - ej blef väl dunklet mera mörkt och ljuset mindre klart? - Var det ej jag som slöt mitt öga blott? (Sven Lidman "Primavera" s 20; Primavera)

Vi har redan hunnit en bit in i november år 1888, innan (emigranten) Viktor (Hellqvist från Hovslätt) skriver hem (från Boston i U.S.A.) nästa gång. Han är tydligen helt upptagen av sina nya vänner och av arbetet i församlingen. Tillsammans med ett par andra unga män har han bildat en ynglingaförening, som på bara någon månad fått stor framgång även utanför församlingen. Man har haft flera offentliga samlingar och fått en hel del nya medlemmar. Viktor är full av entusiasm. Han plågas inte längre av ensamhetens gissel: är han inte borta hos någon vän i församlingen, så har han alltid någon av de nya kamraterna hemma hos sig på hyresrummet. (Erland Engdahl "Emigrationen" s 96)

"Det prästerliga folket" skulle inbjuda till Kristus överallt. (Emilie Petersen, "Mormor på Herrestad") varnade för "ensamhetskristendom" och ivrade för praktiskt samarbete för bibelspridning, yttre och inre mission. Framför allt har hon blivit känd för sina sociala och diakonala intressen. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 197)

När hela staden där (skökan Rahab) bodde föll i ruiner vid ljudet av de sju basunerna, bevarades (hon), när allt var över, tillsammans med hela hennes hus, genom tron på det scharlakansröda tecknet. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 492)


Att fortsätta med:

Hjärnan är i viss mån flexibel när den bygger ut sig och omgivningsfaktorer är då helt nödvändiga, givetvis även efter födelsen. En ensam, nyfödd hjärna utan individer i omgivningen, som tar hand om den och ger rätt kärleksfull fysisk stimulans, kommer inte att bli rätt byggd. Många områden i hjärnan kommer då inte att utvecklas korrekt utan blir ofullständiga. (Annica Dahlström "Könet sitter i hjärnan" s 46)

Ingen människa är en ö, sig själv tillräcklig. Varje människa är en del av världen, en del av det stora hela. (Torgny Wirén ”Under ytan II” s 104; citat John Donne)

År 1938 skrev den inflytelserike franske socialantropologen Marcel Mauss att individen var en unik idé framkallad i Europa. Alla människor i alla tider har förvisso erfarit sin egen individualitet, skrev han. Men det var först i Europa som denna individ väcktes till liv och gjordes till utgångspunkt för samhällets lagar, institutioner och en gemensam världsbild. ”Vem vet ens om den här kategorin, som alla bland oss anser vara välgrundad, alltid kommer att erkännas som sådan? Den är formulerad bara för oss och mellan oss.” ... När (Rousseaus Bekännelser) publicerades 1781 uppfattades säkert öppningsraderna som ren provokation. Det är en fanfar sekunderna innan ridån dras undan och något nytt träder ut på scenen: ”Jag begynner ett företag, som aldrig ägt någon motsvarighet och som fullbordat aldrig ska finna någon efterföljare. Jag vill för mina likar framställa en människa i naturens fulla sanning; och denna människa skall vara jag. Jag allena.” (Per Wirtén "The Crazy Swede" s 64-66)

Man skulle möjligen kunna parafrasera Jesu favoritepigram på följande sätt: ”Om du insisterar på att hålla kvar vid ditt jag och vägrar släppa taget, om du är fast besluten att leva för dig själv, så kommer du att förlora dig själv. Det är dödens väg, inte livets. Men om du är villig att förlora dig själv, ge upp dig själv av kärlek, i evangeliets tjänst, då – när du känner dig som mest övergiven och tror att du har förlorat allt – då sker undret och du finner dig själv.” Nyligen har flera riktningar inom psykologin utvecklats som betonar självförverkligande. Ordet låter lovande i kristna öron tills vi kommer ihåg att, enligt Jesus, den enda vägen till självförverkligande går genom självförnekelse, och det enda sättet att leva är att dö i förhållande till sin egen självupptagenhet. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 211 i kommentar till Mark 8.35)

Om ett vetekorn ligger kvar i ladans varma och torra trygghet kommer det aldrig att föröka sig och ge någon avkastning. Det måste begravas levande i myllans kalla, mörka grav. Där måste det dö. Först därefter tränger det upp ur sin vintriga grav och börjar spira. Det hela skulle kunna sammanfattas i en enkel ramsa: ”Ett levande frö blir förbrukat och kallt. Om i jord det får dö ger det tusenfalt.” På denna grundläggande princip är Jesu kors historiens främsta exempel. Hade han klamrat sig fast vid livet skulle världen ha gått under och dött. Men tack vare att han dog där i det gudsförgätna mörkret finns det liv för världen. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 270 i kommentar till Joh 12:24)

Jag begriper inte varför vi människor ... inte vågar tro något ensamma utan måste göra det i grupp för att det ska räknas. (Karin Alvtegen "Skam" s 112-113; Vanja i brev till Majsan)

När jag (Martin) möter en blick hos en människa som tappat ansiktet säger den alltid detsamma: Ser du inte hur ensam jag är? Vågar jag berätta, kan jag lita på dig? Människan är den ensamma som vill gemenskap, men själens ensamhet är känslig som ögat. Vi vill vara nära, men när vi såras drar vi oss snabbt undan. ... I september var jag i Danmark och undervisade präster om det inre livet i tre dagar. På den andra sade jag: Människan är en Relation. ... Detta måste vara det innersta hos människan. ... När jag berättat detta sade en av de danska prästerna: "Människan är Ensamhet." ... ... När du (Martin) beskriver era återkommande promenader, och man förstår hur mycket dessa betyder för er båda, gör det nästan fysiskt ont i mig att tänka på Jonas framtid. Det svåra är inte att någon måste död. Det svåra är att någon måste lämnas kvar. (Martin Lönnebo-Tomas Sjödin "Väder, vind och livets allvar" s 69,71-72,217; brev från Martin till Tomas "dan före dan" december 2004 samt brev från Tomas till Martin den 10 maj 2005)

Vår tids dilemma är inte att vi kämpar med Gud eller mot Gud utan att vi kämpar utan Gud i våra liv. Det leder till den stora ensamheten. (Lasse Larsmark "Tystnad eller berättelse?"; Jönköpings-Posten den 5 november 2004)

Ensamheten är ett av vårt moderna samhälles värsta gissel (Sune Svensson "Kallelsen till Guds rike"; Jönköpings-Posten den 27 juni 2003)

I engelskan finns som bekant två ord för ensamhet. Där står loneliness för den ensamhet som gör ont och som sällan är vald, medan solitude är en god och öppen ensamhet. (Liselotte J Andersson "Skatter dolda i mörkret" s 99)

Jfr ”Lärjungarna sade till Jesus: ’Säg oss, vad himmelriket liknar.’ Han sade till dem: ’Det liknar ett senapskorn. Det är litet i jämförelse med alla frön. Men när det faller på marken, som odlas, utsänder den en stor gren och den blir ett skydd för himlens fåglar.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 55; Thomasevangeliet log. 20)

Jfr ”Jesus sade: ”Jag skall utvälja er, en utav tusen och två utav tiotusen, och de skall stå, då de är en (alt. ett) enda.” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 57; Thomasevangeliet log. 23)

Jesus är vetekornet. Därmed är inte död detsamma som slut. Död är inte punkt. Död är ett kommatecken. ... Nederlagets väg är segerns väg. Att förlora sitt liv är att vinna sitt liv. (Roger Svensson "Vetekornets lag"; Korskyrkans i Jönköping församlingsblad 2002:1)

Kanske är vi (i Sverige) de mest ensamma människor som har funnits. Vi kan uppleva den ensamheten i en buss. Vi kan uppleva den i köpcentret, på biografen eller i kyrkbänken. Den ensamheten kan vara god och läkande i bilen på väg till eller ifrån arbetet men det kan också kännas ursinnigt och absurt att sitta ensam i en bilkö med alla de andra ensamheterna som ett slags oåtkomligt sällskap runt omkring. Vi kan också känna oss ensamma i ett äktenskap eller i en familj. (Runar Eldebo ”Kristen i landet lagom” s 11-12)

Det ligger stor sanning bakom konstaterandet att kristenheten i Kina föll i jorden och dog (under de svåra åren 1966-76). Det skulle till ett stort under om vetekornen skulle börja spira och bära nämnvärd skörd. Nu (år 1998) kan vi konstatera att undret skett och att Andens vind blåser över frodiga fält som snabbt går i ax. (Eskil Albertsson "Varför växer kyrkan i Kina?" s 13; Svenska Alliansmissionens årsbok 1998)

För många av oss som bor i södra delen av Sverige kommer nog den sjuttonde november 1995 att länge dröja sig kvar i minnet. ... Stormen piskade yrsnön in genom huden på den som till äventyrs vågade sig ut och kastvindar virvlade runt och gjorde sikten minimal. ... Flera månader senare gav jag mig ut i skogen ovanför området där vi bor. Snön hade smält men träden låg fortfarande omkullvräkta som ett jättelikt plockepinnspel. ... Jag kunde inte låta bli att fundera över varför vissa träd klarat av den bitvis trombliknande stormen, medan andra blåst omkull eller brutits tvärs över stammen. Vissa träd hade fallit därför att de stod för ensamma och på alltför utsatta ställen. ... Det var förenat med betydligt större risk för ett träd att växa uppe på en höjd, än djupare in i skogen. ... På sitt sätt kändes det nästan kusligt att gå där, det var som om jag bakom dessa träd kunde ana tragiska människoöden. För nog finns det människor som gått under, därför att de stått alltför ensamma eller sökt sig till platser utan skydd. (Torgny Wirén ”Under ytan” s 64-65; Höststormen den sjuttonde november)

Just nu befinner jag mig i Jönköping. Mitt Jönköping som jag älskar. Jag sitter i den ljumma Jönköpingsnatten och spelar gitarr, pratar med mig själv, en ändlös monolog med dålig text, utan slut, utan svar. En pizza med bernaise, ägg, oxfilé, tomat, ost och extra köttfärs med vitlök. Sådant är mitt liv. ... Med mina sorgsna ögon tittar jag på när andra har kul. Ett inlägg i debatten, en tanke i tiden. En förlängning i det längsta. Vi måste rädda Jönköping står det på en grön lapp som ligger på gatan. Sanera Munksjön. I långa rader står människor längs med gatan. I dag är det fest i Jönköping. ... Jönköping har mycket att erbjuda, men jag är på väg härifrån, åt ett annat håll. Musiken ekar mellan husväggarna. Barn i burar på lastbilsflak. Viktor Rydberg. ... Jag är på väg i motsatt riktning åt ett annat håll. ... Ensam! Det är starkt att vara ensam också, skynda mig härifrån. Jag har pantsatt min själ mot att få bli en Prince, trots att jag slutat röka. Jag vill att min kompis som jobbar på Volvo ska läsa detta ...: "Ensam utled naken och rädd går jag gatan fram, gråter mig till sömns dricker akvarell, målar i min ensamhets saliv, jag är för naiv, tror att livet skulle vara enkelt, så är det hårt, så svårt, maskros i smuts, jag är en konungaslusk. ... Det drar på min västkust, jag flyr en dag till Stockhoms stad, tar in på hotell, dricker akvarell, spottar fram tavlor, gränder och torg, festivaler och korv, jag går ut klockan tolv. ... Mitt hjärta är ett tomt torg, en korv med bröd, skingra er, skingra er, ser ni inte vem jag är? Ge då akt på min person, maskros i smuts, jag är en konungaslusk. ... Prosit." (Carl-Einar Häckner "Mitt älskade Jönköping" s 48-51; Metallarbetaren juni 1995)

Någon såg vår ensamhet. Du för min skull. Jag för din skull. Vi för Guds skull. Oss själva, men inte oss själva nog. Vi lärde ordet Gemenskap. Att älska sin nästa som sig själv. (Liselotte Johansson ”I begynnelsen” s 12)

Redan i skapelseberättelsen upptäcker vi grundtankarna. Människan är inte skapad för att leva ensam eller i ytliga relationer. Hon är skapad med ett stort behov av närhet och gemenskap. Adam var ensam och led av sin ensamhet trots att han borde haft en underbar tillvaro i lustgården. Gud såg att det inte "var gott" för Adam att leva ensamliv. Han behövde en hustru, någon att älska och dela livets glädjeämnen och bekymmer med. Det är intressant att det står "Det är inte gott att mannen är ensam". Män har nämligen i alla tider haft mycket svårare än kvinnor att klara ensamlivet. Män skiljer sig därför nästan aldrig om det inte finns en ny kvinna med i bilden. Kvinnor skiljer sig däremot i betydligt större utsträckning utan att någon ny man är aktuell. De är inte heller lika snabba med att gifta om sig som männen är. I en stor amerikansk hälsostudie fann man att detta att leva som ensam man var en stor hälsorisk. Ensamstående män levde i genomsnitt 10 år kortare än gifta och sammanboende män. Ensamstående kvinnor klarade ensamlivet bättre. De levde bara 3 år kortare än kvinnor som levde i parförhållanden. Den bästa livförsäkring en man kan skaffa sig är tydligen inte en livförsäkring i något av våra försäkringsbolag utan ett lyckligt äktenskap. Då lever vi män längre och mår mycket bättre. Orsakerna till skillnaden i genomsnittlig livslängd mellan ensamstående män och kvinnor är flera. En av de viktigaste är nog att män inte har det sociala nätverk som kvinnor har. Därför lider de mer av sin ensamhet. (Alf B. Svensson "Att hålla kärleken levande" s 35-36; Den kristna samlevnadssynen; boken utgiven 1994)

Vem är allra ensammast? Om vi bortser från att den som är sjuk länge, eller handikappad och därigenom är "tagen åt sidan", tror jag, att de människor som aldrig kan uppträda positivt är ensammast av alla. Det är människor som aldrig ser det positiva i någonting. De letar alltid fel, och det finns alltid fel. De brukar hitta även "dolda" fel. Dessa tror jag är de allra ensammaste. (Ewert Mårtensson "Fortsättning följer ..." s 110)

Rabbinerna låter förstå att Abrams och Lots delning (1 Mos 13:8-13), med Lot som får välja betesmark först, skulle kunna jämföras med två personer, en som har vete och en korn. Den ene säger: ”Om jag får vetet, så får du kornet. Eller om du får kornet, så tar jag vetet.” Låter de förstå, emedan utgången redan är avgjord mellan Lot och Abram, att Abram inte tog chansen genom att låta Lot välja först? (Michael E. Williams “Genesis” s 75; Genesis Rabbah 41.6)

Välj dina ögonblick, ett kan vara en blixt, slumrande bakom de andra. Går du vid orätt tid in i en sådan frid, kan den förgöra ditt liv. (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 16; Välj dina ögonblick)

Såsom hjorten trängtar till bäckens vatten, så längtar människan efter levande ord, törsten efter dem driver henne längst ut i mörkret och ensamheten. ... O, rymd, du branta mur, smyckad med stjärnor! ... Hon ser i sitt eget inre den klaraste källan i världen, och hon tror och hoppas, ty hon vet, att hon snart skall finna den. ... Ibland hjälper det, att hon betraktar det stora lugnet och tänder ett ljus i rummet, så att hon i den djupaste drömmen, utan oro, kan nalkas det förborgade vattenstället. ... Men inte förrän hon givit upp och förklarat sig beredd att avstå, uppenbarar sig målet för hennes längtan ansikte mot ansikte, och hon kan släcka sin törst, där språket börjar. (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 70-71; Sökaren – Eko från Ps. 42)

Du behöver intet säga, om ditt hjärtas ensamhet, dina läppar tala redan i sin form och slutenhet – Du behöver inte tala, dina ögon tala redan om en värld, där ingen talar – men där alla allting vet. Du behöver intet säga. Livet självt har sagt mig det. (Bo Setterlind ”Blomman i snön” s 64; Du behöver intet säga)

I den upphetsade Gibrils sinne var pånyttfödelse ett begrepp under vars sköld många idéer rymdes i babelskt virrvarr: fågel Fenix ur askan, Jesu uppståndelse, Dalai Lamas själs vandring till ett nyfött barn i dödsögonblicket ... detta blandat med Vishnus inkarnationer, Jupiters metamorfoser, han som härmade Vishnu genom att anta tjurskepnad; och så vidare, givetvis inklusive människors vandring genom en rad livscyklar, än som kackerlackor, än som kungar, mot utslocknandets välsignade mål. För att födas på nytt måste man först dö. Chamcha iddes inte invända att i flertalet av de exempel som Gibril anförde i sina monologer hade metamorfosen inte haft döden som förutsättning; det nya livet hade kommit till stånd via andra portaler. I full flykt med armarna vevande som mäktiga vingar tålde Gibril inga avbrott: "Det gamla måste, dö, förstår ni mig, annars kan det nya inte bli vad det nu ska bli." (Salman Rushdie "Satansverserna" s 94)

Fredagskväll. Nöjets megafoner trumpetar hedonistisk fröjd. John känner självömkans demoner gå till attack ur himlens höjd. Ensam, utan familj och vänner. Mor död. En far han knappast känner, hemflyttad till sin ungdoms Kent. Få svar på breven John har sänt (få även de) över Atlanten. ... Syskonlös, ogift och kontaktlös söker sig John som substitut till närmast glassbar. ... När ungdomstiden är förliden blir saker tänkbara med tiden som varit otänkbara då. Man får sitt första gråa strå, plus en och annan liten rynka. Man påminns - ännu rätt diskret - om nåt som heter Ensamhet och känner sig smått värd att ynka. (Vikram Seth "Golden Gate" s 14,28)

Gemenskap var ett uttryck som (vid Pingströrelsens folkhögskola i Viebäck 1983) användes i de flesta sammanhang för social samvaro och drog man sig undan från denna blev man ett problem. (Eva Londos "SAMDOK och frikyrkan under 20 år" s 130)

Människolivet är tragiskt, dess ungdom är kort, dess ängslan och ensamhet ropar av hjärtans grund. Det kan vi ej socialreformera bort. Det är tid att vi snart slutar låtsas som om vi kunde. (Alf Henrikson "Dikter" s 78)

Det finns många ... ensamma människor som går omkring ibland oss. I de troendes församling borde det finnas hjälp att få för sådana ensamma själar. Må Gud göra oss som är hans barn vakna och uppmärksamma, så att vi ser dem om de kommer i vår väg. ... I Jesu namn får vi gå fram inför nådens tron hos Gud i himlen. Vi får tala med honom om vår ensamhet, vår fruktan, vår känsla av att ingen frågar efter oss. Det är det som är vår räddning. För på det sättet får man gemenskap med Gud - och med hans sanna vänner på jorden. David fick uppleva det. Samma hjälp får du också. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 215-216; kommentar till Ps 142:5-6)

De svåraste knäckarna för en intagen ännu någorlunda livsduglig åldring var att ha uteslutits ur arbetet och gemenskapen med ursprungsmiljön. I och med att en gammal släkting kommit på hemmet och fått bädd och mat där ansåg de yngre ofta att de gjort sig kvitt vederbörande. De slutade ofta att hälsa på åldringen. Isoleringen blev ofta skrämmande. (Ivar Lo-Johansson "Resa i Ålderdoms-Sverige" s 18)

Pensionärsutredningen visar att det är åtta procent av ålderspensionärerna som ofta känner sig ensamma. ... En rad faktorer, bl a massmediernas sätt att beskriva äldre människor och deras situation, har lett till att vi överskattar problemet med ensamhet. Därmed inte sagt att problemen med ensamhet är negligerbara. Det vi vi vill framhålla är hur just äldre människor i oerhört uppförstorad omfattning utpekats, medan undersökningar i själva verket visar att den minoritet som lider av ensamhetskänslor är ungefär lika stor i alla åldersgrupper. Till detta skall dock den reservationen fogas att det bland de allra äldsta, från 80-årsåldern och uppåt, sker en markant stegring av ensamhetskänslorna. (Lars Tornstam "Sociologiskt perspektiv på åldrandet" s 42-43)

Att dö är seger, inte nederlag. Det lyser över bergen. Natt har blivit dag. Sörj inte den som äntligen är fri och frukta ingenting, ty Gud är liv. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 142-143; citat Bo Setterlind)

Just därför att (Jesus) valde vetekornets väg blev han upphovet till en verklig befrielse för alla som accepterar hans verk på korset. Den dagen du ”dör”, börjar han leva sitt liv i dig och du blir till. Vi skyler över vår ensamhet med att samla mycket folk omkring oss – men vetekornets skal har inte brustit, och därför får vi inte gemenskap med varandra. Du som vill bli fri, lägg ner dina ambitioner. Lär känna Jesus tills du har fått en trygghet i honom som hjälper dig att inte vara rädd att förlora i andras ögon. (Ylva Eggehorn ”De levandes ansikten” s 133)

Jag undrar hur en annan kommer att dö? Bortglömd på någon långvårdsklinik eller med ett kämpande läkarlag runt ens uttorkade kropp? Jag tror jag vet svaret. Men det spelar ingen roll. Jag är ensam på jobbet, trots att det springer förmän och arbetare runt hasorna, jag är ensam i min lägenhet och det är väl inte så många som delar mina åsikter. Jag har i alla fall inte träffat några. Kanske kommer döden bli min enda trogna vän. ... Den enda som jag litar fullständigt på, som jag känner och som jag kan kontrollera, är mej själv. ... Ikväll är det min lediga kväll. Vad har den att erbjuda? Ensamhet? Ja, men ensamheten är ju relativ. Det finns dom som upplever sin situation som outhärdlig. Det gör inte jag. Och vad är det som säjer att makarna i en familj inte känner ensamhetens ångest där dom ligger ihopslingrade i en spelad orgasm? ... Bilar, telefoner, höghus och vibrerande massagestavar har vi tillräckligt av. Det är något annat vi saknar: Får jag presentera ett par uttryck som du kanske känner igen: Gemenskap, trygghet, solidaritet och värme. (OK, det finns falsk och äkta. För enkelhetens skull talar vi här om den äkta varan.) (Ragnar Järhult "Omslaget" s 32-33,53)

Himlens port är stängd för den som kommer ensam. Rädda en själ och det skall rädda din egen. (Birgitta Yavari ”Min Messias”; ”De två rabbinerna” 1868)

Själv, vår bäste dräng, bäddar egen säng. Lagar själv sin mat. Diskar eget fat. Klipper själv sitt hår. Läker egna sår. Går ibland som gäst till sig själv på fest. Dansar då i par med de ben han har. Skriver även dikt med viss tillförsikt. Dock: på dödens äng skriver bäste dräng. Ser sig hjälplöst om: Medljud, medljud kom! Klent jag själv förmår bära mig på båt, hälla askan ut när jag själv är slut. Medgud, hjälp vår dräng bädda denna säng, strö på allmän plats enskild föresats. (Werner Aspenström "Ur Dikter" s 393-394; Bäste drängens visa)

Den som lever för sig själv, samlar och skrapar för egen del, envist och snålt gärdar kring sina prylar, förblir till slut ett ensamt korn. Isolerad, bortglömd och ointressant bland alla sina fyllda hyllor och lagrade rikedomar. (Folke Nordangård "Att mista och att vinna"; Jönköpings-Posten den 30 maj 1975)

Så kan jag ... från mitt torpfönste uppleva våra fäders och mödrars krökta ryggar när de höll på med stenbrytning eller vårens sopning av jordfasta stenar efter sådden. Ty inget korn fick ligga på hälleberget. (Gustaf Lövqvist "Torparnas minnesmärken" s 145)

Något av Guds ordning är uppenbar i såddens och skördens goda skeende. Sådden är från viss synpunkt intet självklart. Säden, som glänsande ligger i bingen, kan brukas omedelbart att möta dagens behov. Varför skall man då kasta den i jorden? Men erfarenheten lär, att den goda jorden förmerar säden. Sår man ut, får man mångdubbelt igen. Så kan flera munnar mättas. Undanhåller man den goda jorden utsädet eller ger blott sparsamt åt den, kan den inte ge mycket igen. Sår såningsmannen ut rikligt med välsignelseönskan och glädje, skördar han rikt. Den bilden vill nu Paulus överföra. Korintierna kan undvika att så ut gåvor på Guds åkerfält och i stället på sig själva förbruka dem. Då har de intet att skörda i Guds värld – vare sig nu eller i evigheten. Tillvaron bygger med andra ord på offrets princip. Den är inte löst grundad i allestädes påvisbara lagar. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 374 i kommentar till 2 Kor 9:6-10)

Thomas Huxley skrev en gång till Charles Kingsley och sade, att vetenskapsmannens attityd är fullständig överlåtelse. Vetenskapen säger: ”Sitt ner inför fakta som ett litet barn. Ge upp varje förutfattad mening. Var villig att bli ledd till vilka resultat naturen än kommer att föra dig till – annars kommer du inte att få veta någonting.” Vetenskapen och den kristna tron undervisar var för sig om fullständig överlåtelse. Vetenskapen säger: ”Överlåt dig åt fakta.” Den kristna tron säger: ”Överlåt dig åt Gud, som är själva Faktum.” ... Självöverlåtelse är hemligheten i livet. När du vet detta, vet du allt som verkligen är viktigt. Ta miste på detta, och du tar miste på allt. Men människan har inte lärt sig detta. Hon försöker bevara sitt liv – och förlorar det. ... Jag talade med en pensionerad biskop. Han var inte tillfreds. När han inte längre befann sig i biskopsämbetets rampljus, kände han sig besviken och sade detta till mig. Han ville veta hemligheten till ett segerrikt liv. Jag sade honom att denna låg i ett överlåtet liv. Skillnaden låg i uppgivandet, överlämnandet av ens allra innersta åt Jesus. ... I mitt fall var det lyckligtvis så, att det primära i mitt liv var överlåtelsen åt Jesus, så när de yttre strängarna skars av genom (en) hjärnblödning, skadades inte mitt inre liv. ... Det sägs i Schweiz, att bergsbestigarna där har ett rep, vars strängar är starkast i mitten av repet och förmår hålla en man uppe, även om allt det yttre av repet skulle ha slitits av. De innersta strängarna är de starkaste. Detta har jag funnit vara sant i den kristna erfarenheten. Många av mitt livs strängar har ryckts av genom detta slag, för jag kan inte längre predika och jag kan inte skriva, då min syn är så dålig att jag inte kan se vad jag själv skriver. Jag kan bara diktera, tala in på bandspelare. De ting, som förut var kära för mig, har slitits av. De innersta strängarna, som hör till riket och Jesu person och min upplevelse av honom, håller mig lika säkert som det totala ”repet”, ty de innersta strängarna är de starkaste. Jag behöver inga yttre stöd för att hålla min tro uppe, ty min tro håller mig. Jag äger inte min tro – den äger mig. (Stanley Jones "Guds ja" s 47,50-51)

(Nanna Österberg) skulle alltså få sitta här ensam i jul som så många gånger förr. Förr hade hon vänner. Men hon visste inte vart de hade tagit vägen. ... Hon skulle väl ändå städa lite till jul och pynta lite. Det var ju inte så noga. Hon var som sagt ensam och hade ingen att vänta. ... Det ringde på dörren. ... "Våra juniorer har försäljning i kväll i kyrkan och jag och min man ville så gärna gå dit." ... "Å ni är troende! ... Jag är också Guds barn och älskar min Frälsare. Men jag tillhör inte någon församling, så jag är allt ganska ensam." ... "Vi hade tänkt fråga dig", fortsatte Irja, "om du vill komma in till oss på julafton och tillbringa julkvällen tillsammans med oss." "Kära ni, så snälla ni är. Nu får jag då be Gud om förlåtelse för att jag har klagat. Jag har varit missmodig, när jag har tänkt på att jag skulle få vara ensam i jul, övergiven av både Gud och människor." ... En så trevlig jul hade Nanna inte haft på länge. Det kändes precis som om hon hade varit borta länge, länge och nu äntligen kommit hem. (Torgny Brehmer "Hon var inte glömd" s 28-31)

Det är inte något vanligt skepp jag nu ska berätta om. Nej, det är ett skepp i glas och färg, och fast det kan låta litet underligt, är det placerat i en kyrka. Det var en ganska liten och oansenlig kyrka jag råkade komma till denna gång, men den var vacker och värdig, som de skotska kyrkorna är. ... Det var en sträng men stilfull enkelhet över denna kyrka, som imponerade. Men plötsligt blixtrar det till av ett ljus, ett skimmer som inte fanns där förut. Det var när jag fick syn på skeppet. Det var vidd och rymd och sol omkring detta skepp. Ja, solen sken tvärs igenom det. Ty detta skepp var festligt scharlakansrött med svällande knallblå segel, och det gungade på ett blått hav. Tillsammans med den ljusa helgongestalt som givit denna kyrka sitt namn fanns skeppet i ett fönster och var alltså en underbart vacker och konstrikt utförd glasmålning. Det blev som en helt annan stämning över hela kyrkan genom detta fönster. Ett rött skepp med blå segel som driver bort över havet. Det var ungdom, djärvhet, äventyr över den bilden. Det måste väl ligga något alldeles särskilt i att mitt i all denna stränga, rena enkelhet just ett enda fönster fått en så strålande skön och färgsprakande utsmyckning. Snart fick jag förklaringen. Några pigga småpojkar, som i sina granna rutiga kiltar såg ut som stigna direkt ur någon gammal skotsk folkvisa, måste ha sett hur mina blickar fastnaglades vid detta fönster, och de förstod tydligen min undran. Ty plötsligt var det en liten säker en med blå ögon och lingult hår, ungefär som en svensk pojke, som ivrigt och glädjestrålande sträckte sig tvärs över bänken och viskade: "That's the childrens gift. We saved all our halfpennies to get this window." (Det är barnens gåva. Vi sparade alla våra slantar till detta fönster.) Nog var det väl en vacker tanke bakom detta sparande. Och nog var det roligt att det av alla de små slantarna blev just ett skepp, ett äventyrens glada, röda skepp på det skimrande blå havet, ett skepp som med svällande blå segel styr mot fjärran länder. Och dessutom ett utsökt vackert konstverk, som tiderna igenom skall lysa över kyrkan och vara ett minnesmärke över de unga givarnas enstusiasm, offervilja och glädje. (Otty Rudhammar "Rött skepp på blått hav" s 26-27)

Mauriac beklagar att denna känsla av andligt frändskap inte alltid kännetecknat den kristna gemenskapen. ”De kristna består ofta av en samling ensamma människor – ja, värre än så, av fiender, av mot varandra fientliga världar ...” Har kristendomen möjligen inte förmått lösa gemenskapsfrågan? Visst talar vi gärna och ofta om ”den kristna gemenskapen”, men var är denna gemenskap och detta andliga frändskap, när det verkligen gäller? ... Fördjupningen av den andliga gemenskapen till ett vänskapens sakrament och en vänskapen ödesgemenskap hör enligt Eivind Berggrav endast ihop med de stora katastroferna. ... ”I vanliga fall är vi så upptagna med våra privata intressen, att vi inte hinner odla vänskapen.” (Erik Sollerman ”Livets kamp och dödens drama” s 39)

Jag blev en gång uppringd av en pastor, som varit sjuk en längre tid och som nu intagits på sjukhus för cancer. Han ringde från sjukhuset och hans ord i telefonen var ett nödrop efter kontakt från en människa, som mitt under sin pastorala gärning tappat kontakterna med de flesta. Hans långa prövande sjukdomstid hade avfolkat hans sjukrum och skapat distans till andra människor och när han nu skulle till att dö, kände han sig utlämnad och fullkomligt isolerad. ”Jag tycker mig ha haft så många vänner och kolleger, men nu hittar jag ingen enda”, klagade han. ”Det är oerhört vad ens väg blir ödslig, när man väl går det sista vägstycket.” Därför går man inte heller och tar reda på människor som av olika anledningar tappats bort eller kommit ur sin kallelsegärning, utan man lockar hellre nya människor in under kallelsens stjärnor. Samtalen med ”misslyckade fiskare” på Tiberias sjöstrand för att på nytt sätta in dem i de stora uppgifterna är tyvärr mycket sällsynta. (Erik Sollerman ”Livets kamp och dödens drama” s 91-92)

Middagen under matsalens kristallkronor var lika makaber som alltid. ... Här pågick en ständig prasslande prestigekamp: " ... Mina barn hälsar på mig varje dag ..." ... Mikaels mor med sin längtan efter hudnärhet, efter att få leva i känslosam gemenskap med Gud och människor, frös i detta kristallandskap som en stackars landsförvisad sydlänning. ... "Måste du redan gå? Jag ser dig ju så sällan." "Varje vecka, mamma." "Jag är så ensam här. ... Varför ska du alltid ha så bråttom?" (Tore Zetterholm "666" s 38-39)

Efter det andra Vatikankonciliet i mitten av sextiotalet hade disciplinen mildrats och tillät dem som var betryckta att avsäga sig prästerskapet och gifta sig lagenligt. Plötsligt blev det rusning efter dispenser. Tiotusentals lämnade den prästerliga verksamheten. Tillströmningen av nya kallade krymte sakta till en rännil. Den sorgliga sanningen hade avslöjats att detta inte var ett sällskap lyckliga bröder, fröjdefulla i Herrans tjänst, utan en ensam prästverksamhet av ensamma män med en ännu ensammare ålderdom framför sig. (Morris West "Lasarus" s 145)

Emia sa: "... Erik har blitt frälst, ensammen som han är. Nu har han många bröder och systrar och får kaffe och kakor varenda dag." (Gunnar E. Sandgren "Tabors berg" s 93)

När de satt vid Janssons vik midsommarkvällen, hade (Malin) berättat för (Krister) hur mycket hon tyckte om att sitta alldeles tyst och vara alldeles ensam - "Inte jämt, bevaremejväl, och inte just nu", hade hon skyndat sig att försäkra, men i alla fall ... ibland kände hon att hon måste vara ensam, hade hon sagt. "Jag kan också vara ensam", hade Krister försäkrat, "men det beror alldeles på med vem. Med dej skulle jag kunna vara ensam hur länge som helst." (Astrid Lindgren "Vi på Saltkråkan" s 134)

Först vetekornsdöden i Juda land och sedan världsmissionens livsfrukt ur Jesu död i Grekland och annorstädes. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 128 i kommentar till Joh 12:20-33)

Tänk vad (människorna) trasslar till livet för sig själva och för varandra. Och vilka tunga bördor många får bära! Man förstår inte, hur de kan stå ut. Beklämmande är, hur oerhört ensamma otaliga människor är. Behovet av gemenskap och av själavård är mycket stort. Bibelfrågorna är talrika. (Olle Nystedt "Strövtåg i minnet och dagboken" s 195)

Gemenskapen mellan de första lärjungarna tog sig många uttryck. Man uppmuntrade varandra till tro och goda gärningar; man förmanade varandra, delade glädje och sorg, gav varandra materiell hjälp, skötte om de sjuka, tog sig an de gamla och fattiga. Även hos oss bör gemenskapen, om den är sann, skapa en uppriktig vilja att på allt sätt hjälpa varandra. Vi lever i en av världens bäst ordnade välfärdsstater. Den lekamliga nöden är varken stor eller allmän, även om den finns på sina håll. Men den andliga nöden är skriande. Den finns bakom vackra fasader, hos folk som har det bra ställt rent ekonomiskt, som har en hög levnadsstandard och allt vad därtill hör. Ångest, ensamhetskänsla, disharmoni och hopplöshet präglar mångas liv, i många, många fall även deras som tillhör en kristen församling. Att vandra livets väg är att vilja hjälpa varandra. (Gösta Nicklasson "Kristus lever" 80-81; Predikan över Apg 1:8 vid Svenska Missionsförbundets generalkonferens 1962)

Ensamheten plågade mig. Ofta gick jag gata upp och gata ned i timtal och bara tittade på folk och försökte höra vad de pratade om. ... Vad jag behövde var en verklig vän - en som kände mig riktigt väl: en broder. (Bruce E. Olson "Driven av kärlek" s 63; år 1961)

(Ynglingen) går gärna trappan upp till himlen för att vidga utsikten, ty han är besatt av död som en blixt utan återvändo. Dem som blivit hemmastadda i gungstolarna stöter han ifrån sig, utom sig sårar han natten med eldshjälmen. Men en gång inträder stillhet, denna ö redan belägen vid livets sista andetag. ... Men han hör frökornet viska i döden. (Nelly Sachs "Flykt och förvandling" s 395-396)

Jag hade senaste sommar i min trädgård på landet en lång bänk med astrar. O huru vackert de blommade! De hade sent blivit planterade. Somliga blommor voro ännu friska, medan andra hade bildat frö. Det blev tidig frost, och en dag lade jag märke till, att den långa, praktfulla rabatten hade vissnat. Därför tog jag farväl av den och sade: ”Årstiden är för kall för mina astrar, de ha blivit förstörda av frosten.” Jag hade sedan riktigt svårt för att gå ned och betrakta bänken, som påminde mig om en blommornas kyrkogård. Men för fyra eller fem veckor tillbaka uppmärksamgjorde en av trädgårdsarbetarna mig på, att en mängd astrar spirade upp i blombänken. Jag såg efter, och se, i stället för en planta, som jag trodde att vintern hade förstört, fanns där nu femtio. Vad hade frosten och de omilda vindarna gjort? De hade gripit tag om mina blommor, slagit dem, kastat dem till marken och trampat på dem med snöiga fötter. Och när de så hade fullgjort sitt värv, hade de sagt: ”Nu är det slut med er.” Men då våren kom, spirade där upp ur varje rot femtio nya plantor, som vittnade: ”Vi leva genom att dö.” På samma sätt är det också i Guds rike. ... Men den människa, vilken ser efter de ting som synas och vill vara världens vän, hon blomstrar och har framgång för en kort tid, tills slutet nalkas, och hon går in i evigheten. (Chas. E. Cowman "Källor i öknen" s 370-371)

Denna längtan till ensamheten har spelat en stor roll i mitt liv. ... Jag har erfarit storstadsöknens ödslighet mer än en gång och njutit därav. ... Jag har njutit obeskrivligt av att få försvinna i en folkmassa. ... Det är denna djupt rotade kärlek till ensamheten som gjort, att jag aldrig kunnat bo i Stockholm. ... Jag har alltid, utom ett par, tre år, bott utanför staden på det verkliga landet. ... Jag har alltid känt det som en vila och vederkvickelse att få resa ut ur Stockholm, även om livet i storstaden är mindre påfrestande än vistelsen i vilken annan tätort som helst. I ett mindre samhälle lever människorna varandra nära inpå livet. ... Ensamheten och offentligheten är de två områden, där jag känner mig hemma. Men det skikt, som ligger där emellan, det personliga umgänget, är mig långt mera främmande. (Lewi Pethrus "Hos Herren är makten" s 92-93; Min kärlek till jorden)

Jag kan fylla alla mina vita papper med de skönaste kombinationer av ord som tänds i min hjärna. Eftersom jag längtar efter bekräftelse på att mitt liv inte är meningslöst och att jag inte är ensam på jorden samlar jag orden till en bok och skänker den åt världen. Världen ger mig i gengäld pengar och berömmelse och tystnad. Men vad bryr jag mig om pengar och vad bryr jag mig om att jag bidrar till litteraturens förkovran – jag bryr mig endast om det jag aldrig får: bekräftelse på att mina ord rört vid världens hjärta. Vad blir då min talang annat än en tröst för att jag är ensam – men vilken fruktansvärd tröst som endast får mig att uppleva ensamheten med femdubbel styrka! (Stig Dagerman "Vårt behov av tröst är omättligt" s 320-321; 1955)

Ett fint dis av hetta har brett ut sig över Qweq, som rinner ned från Syriens nordligaste gränstrakter. ... En fruktansvärd, flammande middag. Lilla Alo håller sina klibbiga händer för sina av damm brända ögon. ... Det sades att (hennes far) var död, men hon kunde inte tro det. Muslim kan inte dö, han är stark och modig och hon tycker så mycket om honom. En svärm fjärilar med scharlakansröda vingar fladdrar upp under hennes fötter. Så eleganta de är där de kretsar kring vassrören. Flodens vatten, uppdelat i otaliga småsjöar, ser ut som ett pärlband mot en sammetsgrön fond. Om man betraktade dem uppifrån Eintab längst i norr ned mot Aleppo i söder, skulle man tro att det var en rad spräckta speglar mitt bland kullarna. (Fatih El-Mudarris "Ett strå mynta" s 211-212,216)

Jag vet, att inte alla är förtjusta i ensamheten. Men jag är det. ... Skulle jag velat, att mitt liv hade fått en annan utformning? Jag hade fått uppleva mycket av det offentliga livets avigsidor. Skulle jag inte då hellre ha velat bli skonad från detta för att leva och dö i stillhet i skuggan av Halle- och Hunneberg? På denna fråga svarade jag ett tveklöst nej. ... Jag skulle önska, att jag kunnat göra mina gärningar bättre, än de nu blivit, men ett annat liv skulle jag inte vilja leva. Jag läste en gång om en inskrift, som fanns på en gammal fiol man hittat i en av Norges avlägsna bygder. Där stod inbränt på fiollocket: "Så länge jag stod levande i skogen var jag tyst. Men sedan jag gav mitt liv, har jag fått denna underbara röst." ... Ödemarkens blomma är ingen bild av mitt liv. Granen i den skog, där jag föddes är en bättre sinnebild för mitt öde. Den fälles och fraktas ned till bygden. Den lägges mellan sågklingorna och föres ut i marknaden för att användas till alla möjliga ändamål, till verktyg, som kan brukas för mer eller mindre påfrestande uppgifter, till möbler som människor skall prisa eller kritisera, till golvträ, som man skall trampa på, eller kanske i sällsynta fall till ett fiollock, som med sin ton skall glädja någon människa. (Lewi Pethrus "Den anständiga sanningen" s 11,19-20)

(Gud) söker den ensamme i massan och den ensamme, som har kommit bort från allt slag av gemenskap. (David Andreasson "Så älskar Gud"; Jönköpings-Posten 1952-06-28)

Ensamheten finns med tidigt i (boken) Vägmärken. Men som dominerande tema hos Dag Hammarskjöld uppträder ensamheten i hans dagbok under krisens år, dvs de tre åren 1950-52. Han skriver tidigt 1950: "Ensamhetens ångest bär vinddrag från dödsångestens stormcentrum: blott det är, som är en annans, ty endast vad du gett - om så bara genom att ta emot - lyfts ut ur det intet som en gång skall ha varit ditt liv." ... (Senare skriver han:) "Kvar står samtal vilka i sin fattigdom ej kan dölja bristen på gemenskap. Vi glida från varandra. Men varför, varför -? Vi sträcker oss efter den andre. Förgäves - därför att vi aldrig vågade ge oss själva." ... Slående är att den man som så många trodde vara alltför distanserad för att efterfråga någons egentliga vänskap i djupet av sin person brottades med vänskapens problem. I viss mån var Dag Hammarskjöld offer för sin egen framgång. Vi ser alltid upp till den framstående, till den mycket framgångsrike. ... Vi utgår alltid från att vi själva inte har något att och att den framstående ... intet behöver. Besynnerligt nog riskerar vänskap att bli en knapp tillgång i den framståendes förrådskammare. ... Den som själv valt, eller livet valt åt, att leva ensam blir mycket sårbar. (Mats Svegfors "Dag Hammarskjöld" s 97-98,100,102-103; Den livslånga ensamheten; Vägmärken 34:1,36:2)

Ovanför bröstet har (Berit) händerna knäppta som en sjuk åldring. "Är du sjuk," viskar (Bengt) då. Då vänder hon huvudet in mot väggen och blundar. På lek plockar han ut några hårspännen ur håret hennes och täcker över hennes ansikte med fem svarta slingor. "Nej", viskar hon tillbaka. "Rädd bara." Då blir han själv rädd. "Vad då för," säger han medan han lyssnar utåt. "Så rädd för att vara ensam," viskar hon, "stryker upp håret igen. "Och så rädd för din pappa." ... "Var inte rädd," viskar han häftigt. (Stig Dagerman "Bränt barn" s 144-145)

(Pojken) är full av musik i natt och han vill dansa och skrika och röra vid någon. Möta någon. Vara i någons famn. Hur ska han ensam kunna bära all denna musik? (Margareta Strömstedt "Församlingen under jorden" s 51)

(Astrid) berättar att värkarna satt i gång men bara då och då och ganska svagt. ... Det är bara Astrid som pratar. Ivrigt, för att vi inte ska märka att hon har ont. Emil tittar oroligt på henne hela tiden. "Kommer du ihåg, Emil", säger Astrid och tar upp en av de gamla sättpotatisarna som ligger kvar i jorden. "Kommer du ihåg att mor alltid brukade sucka när hon tog upp di här gamle? Titta här hur det blir med den som gir liv te de nye. Den blir utsugen mens de nye knölarna växer fina och starka! Kommer du ihåg det, Emil, att mor sa det?" "Det var inte lätt för mor", säger Emil tyst. Hon var så hemskanes stark." "Men är det lättare för oss!" säger Astrid häftigt. (Margareta Strömstedt "Julstädningen och döden" s 154-155)

Ensamhetens motpol är vänskap. (Einar Genitz "Ensamheten som livsproblem"; Jönköpings-Posten 1947-06-03)

När den store tidningskungen i Orson Welles "En sensation" byggde sig ett fantastiskt slott för att ruva över sina rikedomar, över sin ensamhet och sin olycka, hade han löpt sin utvecklings lina ut. Utan att påstå detsamma om en annan rik man, svensken Axel Wenner-Gren, visar denne dock några gemensamma drag med Orson Welles filmfigur: han har flytt sitt hemland för att i fjärran miljö bygga sig sagoslott, drömslott och lustslott. Han är en ensam man så till vida, att hans handlande isolerat honom från fortsatta världsaffärer, och en segrande allierad värld kommer väl aldrig att glömma, att han en gång varit uppförd på Amerikas svarta lista. Han har till och med, med eller utan orsak, varit misstänkt som naziagent. (Rodrigo Martinez "Så bor Wenner-Gren" s 22)

Personligheten kan icke skiljas från gemenskapen. Ur gemenskap, i och till gemenskap födes människan. Vi leva nu i en värld med alltmer förgrenade relationer. Men stå vi icke i fara att i denna mångfald av förbindelser förlora gemenskapens djup? - Det hänger samman med innerlighetslivets utarmande. Därför växer också ensamheten - den inre öknen. Gott och väl med kamratskap, kamrateri och allehanda broderskap. Men vi behöva mer av livsvarig och djup vänskap. ... ... Det är inte lätt att klart och enkelt ange det kristna andelivets karaktär. Men en sak är tydlig: det är gemenskapsbildande. (Manfred Björkquist "Från storstad och stift" s 61-62,94; tal vid fest i Stadshuset i samband med folkhögskolans 75-årsjubileum 1943 samt predikan vid gudstjänst i S:ta Clara kyrka i samband med Lantbruksveckans öppnande)

Vi drömde en frihetens rymd. Den blev aldrig tänd. Verkligheten visade oss vår vanmakts gränd. ... Vi drömde freden i skrikande, rått tumult. Vår dröm blev ett bristande kärl, av tårar överfullt. ... Natten blev aska. Och stjärnorna trampades ner. Är allt bara tomhet och död i det som sker? ... Nej, något lever nu i dagar av undergång. Läppar kan förstummas men ej deras varma sång. ... Det är vår tro: att livet ger oss sitt stöd, att sommaren skall segra över blindhet och död. ... Förtvivla ej. Förtvivlan är nederlag. Det finns en förtröstan gömd i den grymmaste dag. (Bertil Gedda "Förtvivla ej" s 278-279; f. 1912)

Och luftslott, kära du, kan aldrig ramla. Det är de enda byggen som består. Vi har en enda plats som helt är vår: den skånska gård där vi skall bo som gamla. Vi vet ju hur den ligger, mellan klitter med milslång utsikt över hed och hav. Långt från en verklighet, alltmera bitter, bor där allt skönt som aldrig kan bli av. Ovansklig rinner ungdomskällan fram vid söderlängan på vår gård i Skåne, och lyckan väntar, hög och allvarsam, i landet öst om sol och väst om måne. Kom, vi går dit. Vi har en väg att gå dit bort, så länge vägen är gemensam. Tids nog skall världen bli förtvivlat ensam för en utav oss två. (Sten Selander ”Luftslott” s 164; 1941)

I Viktor Sundvalls inre slet och pressade någonting ... som inte kunde nämnas vid namn, något som liksom tackade och anklagade honom samtidigt. Det anklagade honom för att det aldrig fått tillfälle att nå sin fullbordan i denna värld. ... Det tackade honom därför att det ändå hade bevarats där inne, bevarats på samma sätt som förmågan att gro kan bevaras i ett torrt korn under åratal, fast kornet självt är litet och skrumpet så du knappt urskiljer groddspringan på dess yta. Det har i åratal legat i en vrå inne i något prosaiskt magasin, råkat bli liggande där från skörd till skörd, tills det en gång vid en grundlig städning blir utsopat ur magasinet och hamnar invid vägen och blir liggande där, fast just den plätten vid boddörren är alldeles uppluckrad efter husbondens otaliga besök där. Där hamnar fröet och se på! - fast det är flere år gammalt så väcks det till liv av ett försommarregn där invid bodtrappan. Inne i kornets lilla värld, som ändå är ganska "stor", om någon som förr inte sett den finge vanka omkring där inne och titta, där utspelas nu hela det extatiska skådespel som man brukar bli hänförd över i skriverier, när det är fråga om något mera celebert fall än ett bortsopat korn som gror invid en bodtrappa. Och så går det ju verkligen härvidlag, att den groningsprocessen varken har nytta eller annat med sig; på sin höjd länder den till förströelse för lillpojken i gården, som förklarar dessa ensamma ströax för sitt åkerfält och börjar vänta skörd av dem. ... Så hade fröet bevarat sin finaste grobarhet, ett obetydligt regn kunde komma det att leva upp. Den hejdlösa gråt som Viktor Sundvall, den fetlagda kanalvakten, grät denna sin ensamhets natt, den var ett sådant regn under vilket ett frö kunde börja gro. Och det "fröet" - låt oss säga hans ungdomstid ... - nästan lovade att börja leva igen. Kanske började det också i osynliga, okända världar. Men det korn, i vars gömsle en dylik möjlighet har bevarats, det måste förgås innan möjligheten kan bli verklighet. (Frans Eemil Sillanpää "Skördemånad" s 194-196)

"Minns du Lily?" sade gamla miss Rashleigh (till miss Antonia). "En dålig flicka." Hon skakade på huvudet. "Brukade rida med en scharlakansröd tofs på ridspöt." (Virginia Woolf "Jaktsällskapet" s 280)

Jag har inte talat med (Kjell), (tänkte Elin). Jag vågar inte, därför att jag tycker om honom. Nästa gång vi möts, måste vi lova varandra något. Ge varandra något som vi aldrig kan ta tillbaka, stryka över eller glömma. Misslyckas detta möte, då blir det aldrig något möte mera. Då är livet som slut. ... Det är så svårt ibland. Så ensamt och svårt. Ibland så tycker jag, att det bara finns två ensamma i hela vår by, far och jag. För far är också ensam, fast han dricker. Han dricker för att komma ut. Men ju mera han dricker, desto längre in i sig själv kommer han. Nej, det finns nog flera ensamma: Arvid Loväng, Inga, Simon. ... Och Kjell, han är också på något sätt ensam. Ensam i sin glada sjömansuniform. Och Blind-Ove. Vi är många som är ensamma. ... Tusenden i ensamma rum. ... Jag beder för er ibland. Inte bara för mig själv. ... Simon har fått veta litet. Simon är den finaste jag känner. Den renaste bland människor. Han är stillhet och tystnad. Han vill bara det bästa. Han är på något sätt som en död, omöjlig att komma åt. ... Han älskar utan att kräva något för egen del. ... Han går där och väntar på andras framgång och lycka. ... Simon har inget skratt. Han har bara ett leende. Det skulle jag vilja äga. Fast jag vet att det är mycket plåga därunder. Jag är ensam. Många är ensamma. Jag vet det nu. ... Buxbomshäcken har jag aldrig tyckt om. Den har en doft av förmultning och död. Den skulle bort härifrån. Men då måste här vara kantsten. Det går inte. Här skall vara liv och grönska hos de döda. För de döda tillhör ju livet. Är en del av de levandes liv. (Sven Edvin Salje "Den söker inte sitt" s 142-143)

(Skilsmässoadvokaten) fick en allvarligare uppsyn, han såg på dem, han fördelade sina blickar lika mellan makarna Toring: "Skilsmässan inträder alltså inte förrän ett år har gått." ... För sina klienter brukade han särskilt framhålla hemskillnadsårets djupa mening. Det var en prövo- och betänketid för makarna. Under ett helt år hade de tillfälle att - var och en för sig - rannsaka sig själva och söka uppnå klarhet om huruvida de behövde varandra eller icke. Och under betänketiden förvärvade de erfarenhet av ett ensamt liv. Efter ett års betänketid var ju ännu ingenting oåterkalleligt, allt kunde återgå till det gamla. Och det hade hänt många gånger i hans praktik, att hemskillnadsåret ändat med en återförening mellan makarna. Dylika fall beredde honom stor glädje. Ty han var en skilsmässoadvokat, som bekämpade skilsmässorna. ... Nej, Aina var inte elak. Tvärtom, hon hade ett gott sinnelag. Där var ingenting att förebrå henne, han hade inte ett ont ord att säga. ... Det förhöll sig så, att Aina och han ville leva var sitt liv härefter. De gamla föräldrarna stirrade på honom. ... Deras förundran blev frågor som kom från dem i tur och ordning: Leva var sitt liv? Ett par människor som var gifta? Gift folk skulle väl alltid föra samma liv? Vad skulle de med var sitt liv att göra, när de en gång var sammanvigda? ... De var väl inte så förvillade, att de trodde att de fick upplösa Herrens välsignade förbund bara för att de ville leva var sitt liv? (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 196-197,232-233; Mannen i byn)

Drag mig ur rummets skugga i lampans ljuskrets in. Håll mig hårt och försäkra, att jag är din. Jag har så sällsamma tankar, som icke passa här, så bleka, så otillåtet väsenlösa begär. ... Det är som vore jag utstött ur det vanligas ring. Jag ser med främmande ögon på välbekanta ting. Söker jag tala som andra, är det med trevande ord. Mitt modersmål är regnet över en dimmig jord. ... Det är som vore jag icke en köttslig människoson – bara en osäll, en oviss, oansvarig demon, som vore allt jag bär med mig ett skugglikt bagage – som vore min människolikhet blott camouflage. ... Det är som ville jag icke leva och bo i hus men glida med bleka vingar genom snöigt måneljus, spöka i parkernas bladfall, driva i dimmans förvar ... ensam och oåtkomlig och ogripbar. (Bertil Malmberg ”Drag mig ur rummets skugga” s 126-127; 1935)

Jag höll mig fortfarande nära människorna, på ensamhetens yta, fast besluten att om så krävdes ta min tillflykt bland dem. ... Jag är ensam mitt ibland dessa glada och förnuftiga röster. Alla dessa människor tillbringar sin tid med att utbyta åsikter, de är glada att höra att de har samma åsikter. Gode Gud, vad de tycker att det är viktigt att de allihop tänker samma saker. ... För första gången tycker jag att det är tråkigt att vara ensam. Jag skulle vilja tala med någon om vad som händer mig, innan det är för sent. (Jean-Paul Sartre "Äcklet" s 15-16; Antoine Roquentins dagbok 30 jan 1932)

Hjalmar Bergman borta - död i Berlin. Jag minnes hans röst och vårt sista samtal en novemberkväll i höstas, då han ringt upp mig - en ensams och drunknandes röst - en röst som jag aldrig mer skall höra. Men än tydligare minnes jag kanske i detta nu hans besök i mitt hem en majdag 1929 - långa och många samtal. Han börjar berätta om en resa till detta Berlin, där han nu ligger död. ... Plötsligt får han en svår hjärtattack. ... Ett par (svenskar) stiga genast upp och göra honom sällskap. ... Den ene av (dem) börja berätta för den sjuke, ensamme svenske diktaren om livet i Gud, om frälsningen i Jesus Kristus. ... När de efter framkomsten till Berlin skiljas åt, säger han: "Jag skall inte glömma att bedja till Gud för herr Bergman." Jag tittar plötsligt upp vid denna punkt i Hjalmar Bergmans berättelse. ... Där sitter han i min länstol, och tårarna strömma över hans ansikte: "Vet du, jag måste gråta - det är det mest oförtjänta och underbara, som har hänt mig - tänk, att det finns en människa som ber till Gud för mig - tänk, vilken kärlek!" ... När jag nu tänker på den död, som han nu till slut mötte i Berlin, blandas mina tårar i tankarna med hans, och jag tänker med tacksamhet på de böner, som betts för den ensamme, olycklige och hemlöse store svenske diktaren. (Sven Lidman "Människan och tidsandan" s 99-100)

Midnatt. Dansmusik. Prat. Skratt. Skrik. ... Stråkar gnälla. Saxofoner gurgla, bubbla, låta illa. Flöjter drilla. Xylofoner klappra, klicka, smattra, smälla. Tubor tuta. Dragbasuner vråla, tjuta. Slagverk skarra, vina, väsa, spotta, fräsa, knarra, gnissla, dundra, vissla, och en ensam röst vibrerar, tremulerar: "Oh! Mississippi, oh Mississippi, Mississippi! I am very sorry, sorry, sorry, to see you! Mississippi, my Mississippi, I amvery sorry to see you! Oh, oh!" ... Saxofoner snyfta, sucka. Xylofoner klappra, klucka, klucka, klappra, klucka, kluck. (Alf Henrikson "Jazz" s 11-12)

Heidegger skriver: "Samvaron med andra bestämmer existentialt tillvaron även då en annan människa faktiskt inte finns i närheten. Även ensamheten är samvaro med andra i världen. ... Men det bör observeras, att den faktiska ensamheten inte upphävts om ett annat exemplar av en människa eller rent av tio ställer sig 'bredvid' mig. Även om dessa och ännu flera skulle finnas till, kan människan vara ensam." (Benkt-Erik Benktson "Varat och tiden - Introduktion till Martin Heideggers tänkande" s 48; Heideggers bok "Sein und Zeit" utgavs 1927)

Snart är det stora, vackra trädet sönderrivet, de sista bladen darra övergivet. I månvit storm, som jagar över husen, den glesa kronan skakar genomfrusen. Mot nattens frost, mot dagens blåa kyla, kan den ej längre sina grenar skyla. ... Du stackars träd, var är ditt ljus, din skugga, ditt sommarregn, som du lät sakta dugga? Ditt mjuka lövvalv, fullt av sol och vingar, det finns ej mer och ingen sång som klingar. En flyktig gäst är spröda fågelsången, men du står ständigt djupt i jorden fången. ... Du kan ej fly som fåglarna till ljuset, blott härda ut med hjärtat halvt förfruset. När lövet dröjande ur kronan droppar, du lyfter varligt dina nya knoppar. Mot fjärran rymd, där våren snart skall vakna, du sträcker grenarna, befriat nakna. (Erik Blomberg ”Det nakna trädet” s 276-277; f. 1894)

Vetekornets nedläggande i jorden och dess död är förutsättningen för att det skall spira och bära ”strå och sedan ax och omsider fullbildat vete i axet” (Mark 4:28). (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet - En verklighetsskildring" s 234)

Den ensamme är svagast. Ej för han ensam är, men för att han förnekar det han inom sig bär. Vår ande då den djupnar är livets breda älv. Den väg du går allena för bort ifrån dig själv. (Pär Lagerkvist ”Den väg du går allena” s 336; 1926)

Somlig jord passar för vete, annan för råg, annan för havre eller blandsäd. Alltsammans behövs. Det är bara Gud, som vet vilket utsäde som är lämpligt för den eller den hjärteåkern, liksom Han allena kan giva verklig växtkraft. (Sven Lidman "Personlig frälsning" s 173)

Utan tvivel kände Jesus det grekiska språket. Det användes i flera av de städer där han hade sin varelse. Med sin skarpblick och sin intuition har han även genomträngt och fattat den grekiska anden. För hellensk tankegång skulle vetekornet visserligen icke dö. Men bredvid den grekiska konstens oförlikneliga gestalter av harmoni och skönhet, eller snarare ovanför dem, höjer sig ”ett huvud, blodigt, sårat”. En uppenbarelse av en högre skönhet, av en större rikedom, livet ur döden, vinsten ur självuppoffringen. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 58)

(Far och mor) fick veta att deras ende kvarlevande son skulle emigrera till Amerika. ... Far gjorde mig förskräckt. ... "Te Amerrka ... Säjer han ... Min siste ... Nää ... Allri ... Så jävulen anamma ..." Då svarade jag med de fruktansvärda ord, som jag sedan fick gå och ångra genom alla år: "Far ska int mer förbjuda mej nåenting. Jag lyder int. Sigfre fick sitt liv fördärvat för att han lydde far. Dä ska int hända mä mej." Det var sagt --- jag hade sagt det grymmaste en son kan säga till sin far. Så snart orden hade sluppit ur min mun ville jag ta dem tillbaka. ... Sigfrid fick sitt liv fördärvat ---. Orden var kvar i mitt öra, och det var jag som hade sagt dem. ... "Hur kunne du säja!" frågade mor. "Int rådde far för'at ...?" ... Vi väntade. ... Det var redan natt. ... Vart hade (far) tagit vägen? ... I ljuset av min lykta såg jag min far. Han satt på en korg med sättpotatis inne i den skumma källarstukan och mumlade för sig själv. ... "Ensammen ... Ensammen." ... Jag bad honom om förlåtelse. Han svarade: "Jag har grunnat hele kvällen. Jag har ännrat mej. Dä kvettar lika, om du stannar eller int. ... Om du stannar ä du borte ändå. För du ä mist för mej. Res du!" ... Jag fick igen vad jag själv hade sagt till min far. (Mina söner) Albert och Andrew behövde mig när de var små. ... Nu har de länge varit mogna män. De behöver inte mig, och de har länge visat det. Men jag behöver dem. Jag känner ett förtvivlat behov av mina barn. Min far satt en kväll inne i vår mörka källarstuka och mumlade: Ensammen. Jag blev en ensam man på ett hotellrum. (Vilhelm Moberg "Din stund på jorden" s 183-187)

Herren låter det ibland bli rätt ensamt för oss, just för att vi skola få tillfälle till att komma enskilda nära. Kanske bara två eller tre komma till predikan. Men även då kan man vara fulltaliga enligt Jesu ord: var två eller tre äro församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem. Och får man då mod och kärlek att riktigt taga sig an de få, är detta ofta vägen till att nå många. (Efraim Rang "Väckelsetider" s 111)

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig, inom kort skall allting tagas från mig. Träden, molnen, marken där jag går. Jag skall vandra – ensam, utan spår. (Pär Lagerkvist ”Det är vackrast när det skymmer” s 70)

Plöjarns fot som dragarns klampar tungt på skumma stråten. Långt till våren, långt till grönskan, långt till fåglalåten! Men på höstkall träda röja plogens bill och kniv i den döda, gråa leran rum för gröna liv. (Arvid Mörne "Plöjaren" s 184)

Längs åkerns jämna fåror går en såningsman. Hans far och farfar följde samma spår som han. I handens kupa glänser sädeskorn som guld. Men de skall falla ned i åkerns svarta mull. Och där den blinda masken gjort sin korridor skall sädeskornen dö - och spira nästa vår. Så går ens själ i sädeskornens spår: fastän i dödens natt den sänks skall den få liv igen. Det är mitt land, mitt folk, er egen ödeslott: ni dör och väcks till liv när detta år har gått. (Vladislav Chodasevitj "I sädeskornens spår" s 223; år 1917)

Luffarkungen Karl Oskar Karlsson ... var född och uppväxt i Göteborg. Han hade nästan uppnått pensionsåldern då han första gången kom till (torv)mossen i Kvighult (i Svenarum). ... (Karl Oskar skrev) dikter. Under åren blev det så många att han tryckte upp ett häfte med dikter som han sålde och även använde som betalningsmedel när han saknade pengar. En av de första dikterna skrevs redan 1917 och fick rubriken Hemlös: "Jag går på stadens gator En kall decembernatt Och väntar dagens gryning, av köld och hunger matt. Jag ser mot höga husen, Av moln är himlen täckt Och i de flesta husen är lyset redan släckt. ... I mjuka varma bäddar Sig lyckans barn har lagts. Nu slumrar de och drömmer om rikedom och prakt. Jag ensam går härnere och väntar morgonen. Jag vet vad det vill säga att vara utan hem." (Nils Jonsson "Arbetarna i torvriket" s 111-112)

Fast (Olof) hade framtidsplats kände han sig ganska solo. ... På gårdsplanen stod en gran, rak och fin, en unggran, kanske jämngammal med huset. "Du gamla gran", tänkte han. Och så tyckte han att han var så ensam. Om man nu tänkte på detta. Egentligen ingen att vara med. Men det gjorde detsamma, därför att Ibsen tydligt säger ifrån att ensam är stark. (Eyvind Johnson "Se dig inte om!" s 259,266; år 1916)

Det liv som vi fått i den lekamliga födelsen är aldrig givet för att behållas, ägas, utan för att mistas, att offras för ett högre. (N.P. Wetterlund "I de levandes land" s 6; avskedspredikan i Floda kyrka 1914)

Nej, mina vänner, aldrig blir jag asket, vad än I mån säga. Aldrig blir jag asket, om hon icke avger samma löfte som jag. Det är mitt fasta beslut, att om jag icke kan finna ett skuggigt ställe och en kamrat i min penitens, skall jag aldrig bli asket. Nej, mina vänner, jag ämnar aldrig lämna mitt hjärta och hem och gå ut i skogarnas ensamhet, om intet muntert skratt hörs i dess ekande skugga och ej en saffransgul mantels flikar fladdra för vindens fläktar. Aldrig blir jag asket. (Rabindranath Tagore "Örtagårdsmästaren" s 59; penitens = religiös botgöring)

(August Strindberg) kunde skriva: ”Ju mörkare det ser ut, desto närmare är dagen. Man trampar ner spenatfröet för att det skall växa bättre; åkern skall sargas, bultas och vältas för att kunna bära, guldet renas i eld, linet skall rötas i vatten. Korset visar uppå, nedåt, utåt de fyra väderstrecken på en gång, en fullkomning av kompassen. Lidandet bränner själens sopor, och jag såg en människoson som led mänsklighetens alla kval; men ju mer han led, dess skönare blev han. Det var Jesus. Det är korsets hemlighet och lidandets.” (Linné Eriksson "Titanen i Tegnérlunden" s 5)

Ett ensamt skidspår som söker sig bort i skogarnas djup, ett ensamt skidspår som kröker sig fram över åsar och stup, över myrar där yrsnön flyger och martall står gles och kort – det är min tanke som smyger allt längre och längre sig bort. ... Ett fruset skidspår som svinner i skogarnas ensamhet, ett mänskoliv som förrinner på vägar som ingen vet – i fjärran förblevo svaren på frågor som hjärtat bar – ett slingrande spår på skaren min irrande vandring var. ... Ett ensamt skidspår som slutar vid plötsligt svikande brant där vindsliten fura lutar sig ut över klippans kant – vad stjärnorna blinka kalla, hur skymmande skogen står, hur lätta flingorna falla på översnöade spår! (Bertel Gripenberg ”Ett ensamt skidspår” s 83; 1911)

En gammal kvinna gick uppför bergstigen med små trippande steg. ... Hon kände det hårt att vara så långt borta från människor. – Gamla Agneta, sade hon högt till sig själv, som det hade blivit hennes vana där i ödemarken, du sitter oppe i din stuga och spinner och spinner. Du får slita och sträva alla dagens timmar för att inte förgås av hunger. Men är det någon, som har glädje av att du lever? Är det någon, gamla Agneta? Hade du en av de dina i livet, kunde det så vara. Bodde du längre nedåt bygden, skulle du väl vara till glädje för någon. Så fattig som du är, kunde du varken ta till dig hund eller katt, men du kunde väl ibland låna hus åt en tiggare. Du skulle inte bo så långt ur stråkvägen, gamla Agneta. Om du bara en enda gång fick ge en törstig vandrare en dryck vatten så visste du ändå att du levde till någon nytta. (Selma Lagerlöf ”Gamla Agneta” s 21-22)

Människolivet i denna värld är icke givet för att älskas och bevaras, utan för att hatas och mistas. Och detta därför, att det är ett frö. Ty intet frö skapades för att leva utan för att dö: icke för att bibehålla sig som frö - då är dess ändamål förfelat - utan för att falla i jorden, brista, upplösas och försvinna som frö, blott så ger det upphov till växt. Endast genom död fyller fröet sin mission. - Vårt naturliga kropps- och själsliv i denna värld med alla dess krafter, gåvor och förhållanden, är icke vårt verkliga liv, det är blott fröet till detsamma. ... Allt som undandrager sig fröets död, det bär undergångens död i sig; allt som böjer sig under frö-död, bär evigt liv i sig. Korteligen: allt, som tages själviskt, är för evigt förlorat; allt som offras i kärlek, är för evigt i behåll. (N.P. Wetterlund "Jesu lära och två andra predikningar" s 9-10; Jesu lära)

(1908 Juni 13:e) Vänner! De hörde till lifvets kompromisser! Man kan ju inte vara ensam! Då alla menskor ega stridiga intressen, kan man ju inte vara vänner! får inte! Alltid skär det sig på något intresse. Nils Andersson var min trognaste, och jag hans: Kanske mest derför, att vi icke gingo på samma bana! (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 299)

Ack, åren skola stinga mig med sina alltför ljuva, darrande minnen, mitt hjärta skall känna hur även mellan oss växer tigande, stum och omärklig muren, mörkret, som skall skilja även de starkast brinnande hjärtans åtrå, att med ovanskliga eviga band binda den jordiskt förgängliga kärlekens väsen. ... Nu ser jag skuggan i ditt öga, det som jag alltid darrande anat, det som växer inom oss, krävande allt! Ensamheten. (Sven Lidman "Elden och altaret" s 35)

Roligt är här icke, men det går! Ensammare blir jag mer och mer då jag föredrar intet framför dåligt sällskap. (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907" s 274; brev 27 juni 1906 till Harriet Bosse och Anne-Marie Strindberg)

Då jag ändock vet mig bli ensam i sommar, så är det mindre pinsamt jag bereder mig på det, än jag sitter och väntar på det jag känner förut att det icke kommer. ... Sommarens sedvanliga fasor stå och vänta; sällskap är nog en illusion, men ensamheten är värre; medelvägen vore väl det bättre. (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907" s 245; brev 8 april 1906 till Harriet Bosse)

"Du skulle då vilja bli en eremit", (sade morbror Lionel till Rollo), "en enstöring, som tar emot allt livets goda av Gud och av sina medmänniskor och aldrig giver något tillbaka. Du skulle då bli lik ett stillastående träsk i stället för ett friskt, rinnande vatten. Jag skulle önska, att du hade ett ädlare begrepp om livet än så." (Amy Le Feuvre "Genom skog och äng" s 40; Barnbiblioteket Gullvivan 1919, tidigare upplaga 1904)

(1901 Augusti) 23:e. Ensam. Trist. Gret mycket. Tyckte att lifvet var ett grymt gyckel, i synnerhet med våra bästa känslor. Lifvet är en humbug! 24:e. Ensam. På morgonen gråtattack. ... 25:e. Söndag. Ensam. Gret mycket. Fick tröst i en andaktsbok. ... 26:e. Måndag. Gret hela dagen. ... 27:e. Gret hela morgonen. ... (1:e - 3:e September). Ohyggligt att lefva, ensam.... (16:e - 20:e September) Fasans dagar! Så mycket tårar! O ve! (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 145,150)

Kapten (Edgar) (till karantänmästare Kurt): "Tycker du inte livet är konstigt i alla fall? ... Och att bli gammal; roligt är det inte, men det är intressangt! Ja, jag har ingen ålder, men det börjar kännas efter! Alla ens bekanta dö undan, och man blir så ensam!" Kurt: "Lycklig den som har en hustru att åldras tillsammans med!" Kapten: "Lycklig? Ja, det är en lycka, ty barnen gå ju också ifrån en." ... (Kaptens maka) Alice (till Kurt): "Vad skall jag säga? - Att jag suttit i detta torn en mansålder, instängd, bevakad av en man, som jag alltid hatat, och numera hatar så gränslöst, att den dag han doge, skulle jag skratta högt i luften. ... Vi skildes som förlovade två gånger, sen dess ha vi sökt skiljas varje dag som gått ... men vi är hopsmidda och kunna icke komma loss! En gång voro vi skilda - inomhus - under fem års tid! Nu kan bara döden skilja oss; det vet vi, och därför vänta vi honom som befriaren!" Kurt: "Varför ären I så ensamma?" Alice: Därför att han isolerar mig! Först utrotade han alla mina syskon ur huset - han kallar det själv "att utrota" - sedan mina väninnor och andra ... ... Kurt! Du får inte tröttna på oss, ty vi äro bestämt de olyckligaste människor som finns på hela jorden!" (August Strindberg "Dödsdansen" s 46,52-54)

Emilie: "Oscar var min bäste vän, det vet du Helena. ... Hans raseri var fruktansvärt, jag förstår inte hur en mänska kan leva med så mycket hat. Jag såg ingenting, jag begrep ingenting. Han talade till mig om ett annat liv. Ett liv av krav, av renhet, av glädje i pliktuppfyllelsen. Jag hade aldrig hört sådana ord. Det var som ett ljus omkring honom, när han talade till mig. Samtidigt såg jag ju att han var ensam, att han var olycklig, jagad av skräck och onda drömmar." (Ingmar Bergman "Fanny och Alexander" s 173; början av 1900-talet)

Vi äro icke skapade för att vara ensamma. Det kunna vi förstå däraf, att vi trifvas icke i längden i ensamheten. Väl kan ensamheten stundom synas oss ljuf och skön; men snart tröttna vi därpå. (Carl Boberg "Hvad skall man bli? - Ungdomens viktigaste fråga" s 62)

Det är bättre att lefva ogift, än att vara bunden i ett olyckligt äktenskap. ... (Men) det ensamma lifvet ... ställer sig i allmänhet mera mörkt och glädjefattigt (än vad ett äktenskapligt gör). ("Ett lyckligt hem och dess grundläggning" s 11)

"Man gör så mycket för att få mig frisk", fortfor (Lisa) och såg ned på sina knän med ett blygt leende, "och jag är naturligtvis tacksam och jag förstår nyttan av allt det där, men jag skulle en gång vilja tala - inte med en läkare, utan med en människa, en vän, som förstod mig och lärde mig att se vad som är rätt och vad som är orätt." "Har ni då inga vänner?" frågade Korolev. "Jag är så ensam. Jag har ju en mor och jag håller av henne, och är ändå ensam. Livet har fogat det så ... De som är ensamma läser mycket, men talar litet och hör litet, livet är så hemlighetsfullt för dem. De är mystiker och ser ofta djävulen där han inte finns." (Anton Tjechov "Ett fall ur praktiken" s 236-237)

Människan är ... rent andligt ett sällskapsdjur och förtvinar i ensamheten. (Verner von Heidenstam "Brev till Ellen Key den 25 februari 1898" s 350)

Den okände: "Nu komma de igen! Jag vet inte varför de (i begravningståget) skola marschera runt omkring här på gatorna!" Damen: "Är det dem ni fruktar?" Den okände: "Nej, men det irriterar mig, ty det är som vore det förgjort ... - Icke döden, men ensamheten fruktar jag, ty i ensamheten träffar man någon. Jag vet inte om det är någon annan eller mig själv jag förnimmer, men i ensamheten är man icke ensam. Luften blir tätare, luften gror, och det börjar växa väsenden som äro osynliga men förnimmas och äga liv." (August Strindberg "Till Damaskus I" s 17)

(Jag) är född 1897 och uppvuxen i Sandseryds kyrkby. ... (Pappa) var arrendator av prästgårdsjorden. Men ingenting finns idag (1982) kvar av de gamla byggnaderna. Alltsammans revs 1921 för att ge plats åt den nya kyrkogården; det är bara det gamla stallet som står kvar. Så jag brukar ibland säga, att jag faktiskt är född på kyrkogården! (Ruth Karlsson "I min barndoms kyrkby" s 15)

Sannolikt är att jag blir märkvärdigare efter min död, än jag var i lifvet, och det får Ni godt af. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 204; brev 30 maj 1896 till barnen Karin, Greta och Hans Strindberg)

Höll på att förgås, men fann i ensamheten en äldre bekantskap, som ännu döljer sig stundtals, och som är den personliga Guden, hvilken vakat öfver mig, slagit mig som Iob, än värre, men nog haft sina afsigter. ... Fjärilens larv kryper omkring och äter som vi djur. En vacker dag blir han sjuk, krafterna aftaga, hans kropp förtäres, men i en sista ansträngning väfver han sin svepning och bygger sin graf. Han dekomponeras - nekrobios! Dödlif! Lifdöd! Emedan det icke är någon skilnad på lif och död! Jag har öppnat puppor, mikroskoperat dem! Der finns endast ett hvitt, oformligt, ostartadt ämne som liknar likets saponifiering och luktar lik. Ur detta slem gror fjärilen ur "adventivknoppar" och lemnar grafven. Det är mer än symbol, och är det, då är skaparen en artist som roar sig med att tala i sköna tecken för dumma menniskor som endels förstå! ... Tröstlöst dock för mig att ingen af de bestående religionerna kan tillfredsställa mig, minst Kristusdomen - Det gamla testamentets Gud är jag närmare, ty han kan äfven hata och slå, men förlåta också, och han tröstar i sorgerna, då han låter förstå ändamålet med det onda som sker oss. Jag har varit systematiskt hemsökt de sista månaderna; jag rasade först och lyfte handen mot himlen. Men så läste jag Hiob och böjde mig, för Gud, icke för menniskor, och jag bar mitt öde med mera lugn, utan väntan på annan belöning än den sinnets sublimering som sorgen ger. Gråt vattnar som vårregn, så att det vexer efteråt. ... Det som är, ondt i synnerhet, är med (Guds) vilja, antingen som straff eller till bättring. Han styr sjelf och ingen har rätt bekymra sig öfver styrelsen. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 128-129,133-134; brev 24 jan 1896 och 22 febr 1896, båda till Torsten Hedlund)

Den enslighet, som omgett mitt inre lif alltifrån barndomen har nog satt så djupa märken i mig, att den aldrig går bort. Jag har ock ofta med förfäran märkt att hvad som roar mig mest att skrifva, vill ingen läsa. ... Jag har fått klart för mig, att jag ej ville vara ensam i Kreutznach jag skulle dö af ledsnad. Jag kan aldrig var ensam på främmande ställen. (Selma Lagerlöf "Du lär mig att bli fri - Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan" s 49,54; brev början av maj 1895 och brev 8 juni 1895)

Så frälst från löjlighetens sken jag gläder mitt hjärta som ett barn åt gudars skänk. På ungdomsårens ystra dryckesbänk, ni gudar, jag likt andra hädat eder. När människorna se sig själva jämt, får själen äckel och de svindla jämt, om de mot kyffets galler kinden pressa och småslugt titta över jordens rand; men allt som åren gått jag känt er hand, av världen osedd, vila på min hjässa. Jag hört er dans som dån av vattenfall, och när jag, kallad, träder i er hall, där solen kröner gul med fågelvingar den bilderskurna portens cederstock, då kastar jag min pösigt vida rock och mina snabelskor och krås och ringar och sammetshatten med sin fjäderkvast och all den stass, jag bar i narrars skara, att en av dem de skulle tro mig vara. När jag i pannans testar stuckit fast den nattens stjärna, vilken djupast glöder, åt gudarna jag nickar välbekant: - Vi möttes ofta, där min stig gick brant. Min längtan fört mig mot ert famntag - bröder! (Verner von Heidenstam "Malatestas morgonsång" s 223)

Att vara ensam är något av det svåraste en människa kan råka ut för. (Gösta Hagelin "Ord att leva på" s 118; citat: William James 1842-1910)

Jag har disharmonier bakom mig som kunna locka till sjelfmord, utan att behöfva begå brott! Jag får som Abraham offra min Isak, för att kunna hoppa från qvistarna tills jag når den gröna. (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 177; brev 31 juli 1894 till Leopold Littmansson)

Min räddning finns blott hos: mina barn! Eller - en ny qvinna! Om det också vore sjelfva fan! - eller ett umgänge! Jag tror att jag är ensammare än - Ibsen! (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 267; brev 12 maj 1891 till Ola Hansson)

Broder Oskar, du frågade mig vid ett tillfälle - i Danmark tror jag - om jag aldrig kunde bli rik. Jag tror jag svarade: jo när jag dör; genom mina Samlade Skrifter och efterlemnade pjeser. Den tanken att mina barn skulle få det godt efter att jag haft ondt var mig då en tröst, ty jag hade då den uppmuntrande glädjen af att se dem vexa och trifvas, men när jag nu beröfvas denna utsigt af lagen, som (vid ett äktenskaps upplösning) är orättvis mot mannen, så känner jag det upprörande att jag skall släpa ett smärtsamt lif för att med mitt lik göda en usel qvinna och barn, om hvilkas lagliga börd till och med modren börjar hysa tvifvel. (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 161; brev 19 jan 1891 till Johan Oscar Strindberg)

Det lär knappast kunna sägas något positivare om (det för fångarna påtvingade) systemet med gemensamhetsceller. Människor i gemensamhetscell - det är inget samhälle, ingen kollektiv sammanslutning som ålägger sina medlemmar förpliktelser. Det är ett rövarband som gjort sig fritt från alla skyldigheter mot platsen, grannen och föremålet. Att förbjuda en fånge att dra in smuts och skit, spotta på golvet eller klämma kackerlackor - det går helt enkelt inte. Om ingen kan undgå att bli bestulen eller om man sjunger snusksånger - vem är då den skyldige? Alla - dvs. ingen. Jag frågade en fånge, en f.d. aktad medborgare: "Varför är ni så orenlig?" Han svarade: "Därför att min renlighet vore meningslös här." Detta är sant. Ty vilken glädje skulle en fånge ha av personlig hygien när man dagen därpå fraktar ett nytt parti fångar till fängelset och gör honom till armbågsgranne med en karl som sprider kväljande stanker och som det dräller ohyra om? Gemensamhetscellerna ger inte förbrytaren den ensamhet han behöver för böner, grubbel och den självfördjupning alla anhängare av korrektionsstraff anser nödvändig. ... Skjul- och flocklivet med dess simpla förströelser, de dåligas oundvikliga inflytande på det goda påverkar förbrytarens moral på det mest fördärvliga sätt. Det vänjer honom sakta men säkert av med alla heminstinkter, dvs. just de egenskaper som mest av allt borde uppmuntras hos fången, ty när han lämnat fängelset och blivit medlem av kolonin fordrar lagen redan från första stund av honom att han skall vara en god husbonde och familjefar. I gemensamhetscellerna tvingas man tåla och rättfärdiga sådana skändligheter som intrigerande, smädelser, lynchrättvisa och kulakvälde. (Anton Tjechov "Sachalin" s 62-63; Tjechov besöker Sachalin år 1890)

Jag tänker det är väl med kärleken som med hyacinten, som skall slå rötter i mörkret innan den kan skjuta en stark blomma. (August Strindberg "Fröken Julie" s 108; författarens förord)

Jag längtar hem sen åtta långa år. I själva sömnen har jag längtan känt. Jag längtar hem. Jag längtar var jag går - men ej till människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt. (Verner von Heidenstam "Ensamhetens tankar" s 88; Ensamhetens tankar)

Jegorusjka låg på rygg med händerna under huvudet och betraktade himmeln. ... När man länge oavvänt betraktar den djupa himmeln, är det som om ens tankar och hela ens själ skulle gå upp i medvetandet om ens ensamhet. Man känner sig ohjälpligt övergiven, och allt det som förr varit en nära och kärt försvinner i det obestämda och blir värdelöst. Stjärnorna, som sedan årtusenden blickat ned från himlens höjd, himlen själv och det stora mörkret - allt detta är lika likgiltigt för människans korta liv, och allt detta överväldigar själen med sin tystnad. När man är allena med dessa stjärnor och denna himmel och denna stora tystnad, är det som om man mer än någonsin genomträngdes av känslan av den ensamhet som väntar envar i graven, och livet syns en förtvivlat och grymt. (Anton Tjechov "Stäppen" s 72)

I Sverige går litteraturen baklänges till prestböcker och kastratpoem. Bonnier och Looström ha gett upp, fordra absolut sedligt numera! Det dör jag på! Jag ställer mig i boklåda eller målar taflor! Blir kypare, eller nattman! Allt, utom att svika min konst, som numera blifvit allt, sedan min race' nerstamning är förstörd och jag dör med mig sjelf, endast lefvande i mina verk. (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 55; brev 30 mars 1888 till Edvard Brandes)

I morgon är det Pingstafton, och i öfvermorgon Pingstdagen. Ensam - på ett hotell! ... ... Går nu (på Pingstafton) till Café Bernina (i Skodsborg) att äta middag. Sedan hem! Trist! Rysligt! Dåliga underrättelser! Kan jag få träffa dig i dag bara för att prata! Annars blir jag dålig! Inga bref hemifrån! (August Strindberg "August Strindbergs brev VI aug 1886-jan 1888" s 208,210; brev den 27 maj 1887 till Carl Larsson samt brev den 28 maj till Edvard Brandes)

"Är det du, Nikitusjka ...," mumlade Kalkas matt och sträckte fram sin darrande hand. "... Jag är en gubbe, Nikitusjka. Jag är femtioåtta år. Jag är sjuk! Min svaga själ plågas." Kalkas sträckte sig mot sufflören, och darrande i hela kroppen grep han hans hand och kysste den. ... "Det är dags för er att åka hem, Vasilij Vasiljitj!" sade Nikitusjka ömt. "Det vill jag inte. Jag har inget hem! jag har inget!" "Jesus Kristus, har ni till och med glömt var ni bor nu?" "Jag vill inte dit, jag vill inte ...", mumlade komikern alldeles utom sig. "Där är jag ensam ... jag har ingen, Nikitusjka, varken släktingar, eller hustru eller barn ... Ensam som vinden på fältet ... När jag dör är det ingen som tänker på mig. ... Det är hemskt att vara ensam ...", mumlade Kalkas. "Det finns ingen som smeker en, lugnar en, hjälper den berusade i säng. Vems är jag? Vem behöver mig? Vem älskar mig? Ingen älskar mig, Nikitusjka!" "Publiken älskar er, Vasilij Vasilijitj!" "Publiken har gått och sover nu ... Nej, ingen behöver mig, ingen älskar mig ... Jag har varken hustru eller barn." "Det var något att sörja för!" (sade Nikitusjka). (Anton Tjechov "Kalkas" s 110-111)

(Jonas Lie) har valt lyckligt och gott folk att skriva om. Men en sorg är det likväl, varom hans bok (Kommendörens döttre, 1886) handlar, en av de stora sorgerna, som är gemensam för alla och något mer än ett blott äktenskapsbekymmer: den att även människor, som troget hålla varandra i hand hela livet igenom, dock leva så långt borta från varandra och få så djupt lida ensamhetens smärta; vad det så må vara, som lägger sig emellan dem och åtskiljer mera än stora avstånd. (Hans Larsson "Psykologiska studier hos Jonas Lie" s 45-46)

För att göra detta (som jag nu redogjort för), som är uppståndelsen måste jag vara rigtigt dö först. (August Strindberg "August Strindbergs brev VI aug 1886-jan 1888" s 68; brev 22 sept 1886 till Albert Bonnier)

Ett råd! Akta dig för ensamheten. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 197; brev den 27 okt 1885 till Verner von Heidenstam; Heidenstams senaste brev 24/10 1885 hade präglats av en missmodig stämning: "Ensamheten är ej bra för mig nu. Mitt livs 89 var, när jag bröt med alla och Allah. Nu börja skräckdagarna. Min far har i ett klipp satt ner vårt årsunderhåll.")

Det är olyckligt att vara menniska i våra tider. Det här är intet bref som du ser. Det är prat! Jag är absolut ensam, och öfverfaller derför den förstkommande med mitt prat! När man som jag tänker olika med de flesta blir det ödsligt att lefva. Djefligt kusligt! (August Strindberg "August Strindbergs brev XXI Supplement 1857-1893" s 194-195; brev 2 juni 1885 till Oscar Levertin)

Nu står jag så ensam i min strid som hvarken du eller Ibsen gjort, fastän ni skrutit dermed, då ni likafullt omgifvit er med tillbedjarinnor, jag är så ensam, som någon kan bli, ty jag har min hustru emot - Men ut på "vidderne". Der träffar man naturens stora ande, och då kan man vända alla menniskor ryggen! ... Jag slog min egen hustru, mig sjelf! Det var ett personligt offer, som jag måste ge. Men att jag slog de olyckliga! Det är hemskt, men det var kanske det nödvändigaste. Jag ångrar det, nu, och jag skall i nästa del af boken (Giftas) som kommer i Februari be om förlåtelse, men utan att återta ett ord! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 355,357; brev 14 okt 1884 till Björnstjerne Björnson samt brev omkring 15 okt till Jonas Lie; uttrycket "vidderne" anspelar på Ibsens dikt "Vidderne")

Nedanför stora landsvägen, ute på stora segelleden kommo nu ångbåtarne med flaggor och musik tillbaka från lustresorna och det hurrades och spelades och sjöngs så att det hördes ända upp i Djurgårdsbergen. Magistern hade aldrig i sitt liv känt sig så ensam som i detta folkvimmel, och han tyckte, att människorna sågo med deltagande på honom, som ensam gick där som en enstöring, och han tyckte också själv att det var synd om sig själv. Han skulle ha velat gå på den första, bara för att få tala och höra sin röst igen, ty han tyckte i sin enslighet, att han hade en främmande bredvid sig. ... Han skulle önska att vem som helst kom emot honom och visade sin glädje över att se honom! Men det kom ingen. Jo, när han satt på ångslupen kom en rapphönshund, som förlorat sin husbonde, och lade sitt huvud i hans knä. ... Men när de kommo i land vid Nybron, sprang hunden sin väg. Han behöver mig icke längre, tänkte magistern, och så gick han hem och lade sig. (August Strindberg "Giftas I" s 81-82; Måste)

Jag kan inte resa ensam (till Rom, Grekland, Palästina och Egypten). Då förfaller jag i melankoli och vänder om kanske. Hvem skulle jag få till sällskap. Icke en teolog eller en annan stofil! En rask, beslutsam och van resande skulle behaga mig mest. (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884 s 278-279; brev 27 juli 1884 till Karl Otto Bonnier)

Det finns få sorgligare händelser i musikhistorien än då (Anton Bruckners 1824-1896) tredje symfoni skulle uruppföras under hans egen ledning. Nästan alla i publiken, däribland en ledande person vid konservatoriet, skrattade först och sedan gick de under uppförandets gång tills bara något tiotal var kvar. Bland dem Mahler, den hängivne lärjungen. Bruckner fick en hjärtslitande chock då han vände sig om för att ta emot applåder men fann bänkraderna tomma. Med tårarna strömmande nedför kinderna drog han sig undan sina få beundrare: ”Låt mig gå. Ingen vill veta av mig.” Efter sådana upplevelser förtjänar han ännu mer det storartade erkännande han får i dag. Men han strävade vidare trots sina nederlag, till stor del därför att han var djupt religiös och visste att Gud väntade sig av honom att han gjorde sitt bästa. ”När Gud kallar mig till sig och frågar: ”Var är den begåvning jag har gett dig?, då skall jag hålla upp det hoprullade manuskriptet till mitt ’Te Deum’, och jag vet att Han blir en barmhärtig domare.” ... Så här skriver Harold C. Schonberg om honom: ” ... Religiositeten i Bruckners nio symfonier (och givetvis i hans mässor och övriga sakrala körmusik) överför till lyssnarna ett budskap som är knutet till oändligheten. Även de som inte tror rycks med av hans enkla, okonstlade övertygelse.” (Phil. G. Goulding "Klassisk musik" s 350-351)

Peer Gynt: "Jag flög med purpursläp och gyllne brynja men plötsligt fick jag svårt att styra och tratta' ner på alla fyra! Men målet fanns där jämt i sikte. Det står ju skrivet någonstans - var har jag glömt - att om du vinner hela världen men dej själv förlorar var din vinning blott krans omkring en sprucken tinning! Så står det i nån kristen foliant och det är diktat, det är sant." Von Eberkopf: "Men vad är nu det gyntska Själv?" Peer Gynt: "Den värld bakom min pannas valv som gör att jag är ingen annan än jag som Gud är Gud. ... Det gyntska Själv - det är den här av önskningar och lustar och begär, det gyntska Själv - det är det hav av infall, fordringar och krav, kort sagt, allt som just mitt bröst häver och gör att jag, som sådan, överlever. Men som Vår herre kräver mullen och han ska vara världens Gud, så har jag stort behov av guldet, om jag ska klä i kejsarns purpurskrud." (Henrik Ibsen "Peer Gynt" s 115-116)

Upphörandet av gemenskapslivet, av den sociala organisationen och de på denna vilande gamla folkfesterna bidrog i sin mån till den vantrevnad, som under 1800-talets senare del utbredde sig över den svenska landsbygden. (Martin P:son Nilsson "Folkfester och julseder" s 400)

Det var en natt när de hade haft det gott tillsammans; då sade (Kristina) till (Karl Oskar): Jag vill int va ensammen i eviheten. Men jag vet att vi ska få träffas efteråt. Vi ska mötas sen. När vi int kan dö mer. ”WI MÖTAS ÅTAR” Med egen hand hade han skurit in orden i ekekorset. Han hade satt dit dem därför att han visste, att Kristina ville det. (Vilhelm Moberg ”Sista brevet till Sverige” s 298; Kartan från Ljuder)

(Kristinas), en nybyggarhustrus aftonbön: ” ... (Min Gud), jag vill säja: Jag kan int tänka mej att dö ensammen å allena. Jag vill ha Kal Oska å barnen mä mej en gång efter döen. Jag vill int va ensammen i eviheten.” (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 522; Bönhörelsen)

Tungt det vill bliva till slut i min tysta boning att vandra, ensam, av ingen bemärkt, när jag av mödan är mätt. När inbillningen lyktat sin lek och tankarna tröttnat, ingen i världen jag har, ingen att sluta mig till. Ej en hugsvalande blick, ett vederkvickande löje, ej ett förtroendets ord, aldrig en kärlekens kyss väntar mig, när dagsverket är slut och i aftonens skugga sorgsen jag sitter och tyst räknar minuternas slag. Ulven, som strövat på rov, dock söker sig hem till sin maka, söker i vintriga bot ruggiga ungarnas tropp. Dagkarln, dignande snart för bekymrens och arbetets börda, får vid sin älskares bröst somna från dagarnas nöd. Men jag är ensam, ställd vid gränsen av levnadens sommar, ensam i glädje och sorg får jag bida dess höst. Ingen maka värmer mitt hem, min bädd och mitt hjärta, stojet av lekande barn aftnarnas tystnad ej stör. Yttersta länken jag är i fädrens omätliga kedja, många årtusendens blod släcker sin gnista i mig. Syndare är jag förvisst, men vad gjorde jag dock att förtjäna mera än mången, o Gud, sådan förbannelsens dom? ”Sådan förbannelse”, svarar du mig, ”har tusende drabbat, vilka med renare dygd sökte min kärlek, än du.” (Bernhard Elis Malmström "Ensligheten" s I:394-395; 1816-1865)

Den som rensar logen kan inte åtskilja (vetet och agnarna) på annat sätt än genom att kasta dem. Då han kastar far kornen långt från kastarens hand, därför att de är kraftiga och tunga. ... Vi tror att de korn, som hamnar långt från agnarna vid kastandet, har ett fördolt liv, fast detta fördolda liv inte blir uppenbart förrän de gror. Då kommer det fördolda och livskraftiga livet fram som också bär frukt. ... Vi hoppas att logrensaren skall få samla några vetekorn i sin lada, fast det inte blir så mycket han får för sin möda som han haft, då han sått, tröskat och rensat dessa korn. Ni få vetekorn, som hamnat långt bort i ett hörn i den stora logen, då logrensaren kastat, vänta ännu en liten tid till dess att logrensaren sållat bort ogräsfröna ty då samlar han er i sin lada. En del av er tar han som utsäde, låter er gro och sår också detta år i jorden för han har sagt: ”Utan att vetekornet faller i jorden och dör, så blir det ensamt, men om det dör, så bär det mycket frukt.” Joh 12:24. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 315-317 i predikan vid 1850-talets början och 1859 över Matt 3:12)

Jag tror att logrensaren redan försökt få några av dessa korn att gro, de som han skiljt från agnarna genom att kasta, och som han genom att sålla skiljt från ogräsfröna. Logrensaren har både under Johannes tid, men också i dessa tider, satt några korn att gro, och jag tror att de gror, fast långsamt. Men bland dem finns det nog många odugliga som aldrig gror, hur mycket logrensaren än skulle försöka få dem att gro, för de är sådana korn som frosten förstört så att de inte hunnit mogna, och en del har kanske förstörts i logen. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 316 i predikan vid 1850-talets början och 1859 över Matt 3:12)

Var höll Tomas till, när Jesus uppenbarade sig för första gången? ... Jag tror, att Tomas då vandrade i ensamhet, ty han var visserligen i stort tvivel, men han var ett sådant andligt nötkreatur, som vill vandra helt ensam, och ensam söka vägen till himmelriket. Inte stannar en sådan människa i lärjungarnas sällskap. Han stannar inte heller hos världens hop. Men ibland kommer han till de kristnas sammankomst. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 153 i predikan över Joh 20:19)

Det är tungt. För hundra år sedan var det tyngre än vi nu kan föreställa oss; då låg Java förfärligt långt borta; hur skulle en liten kvinna någonsin komma hem till England. ... Det värsta av allt var ensamheten här, post en gång i halvåret i bästa fall, och släkt och vänner fanns det föga hopp om att någonsin få se mer. Mannen alltid strängt upptagen. Så böjer den vita kvinnan sitt huvud. ... Och tiden går. ... Så kommer förtvivlan och den sista hettan. Och nu har den stränge guden glömt henne. Yet still forget me not! (Johannes V. Jensen "Myter" s 126-127; Olivia Marianne)

Jag var alltför egenkär för att kunna vänja mig vid min situation, jag tröstade mig som räven med att försäkra mig själv att rönnbären var sura, det vill säga jag försökte förakta alla de nöjen som ett behagligt yttre kan ge en och som Volodja inför ögonen på mig utnyttjade och som jag avundades honom av hela mitt hjärta, och spände alla krafter hos intellekt och fantasi för att finna njutning i en stolt ensamhet. (Leo Tolstoj "Pojkåren" s 169)

På öde, ensligt spår Min väg med gråt jag går. Vem hör min klagan? Vem? Ack jag är långt ifrån mitt hem! Hårda stenar sårar Evart jag går min fot. Mina rop och tårar Blott öknen tar emot. Med handen under kind Jag lyss till den brusande vind Och skogen ser Så främmat ner På mig som är allen. Ack trött jag stapplar ren Och timmen blir så sen Vem hör min klagan? Vem? Ack jag är långt ifrån mitt hem. I min faders gårdar Var prakt och härlighet Nu mig ingen vårdar Och ingen om mig vet. (Erik Gustaf Geijer "Mignon" s 228)

Vid tiden för "avfallet", en period i (Erik Gustaf Geijers) liv då han kände sig ensam, skrev han dikten "På nyårsdagen 1838": "Ensam i bräcklig farkost vågar Seglaren sig på det vida hav Stjärnvalvet över honom lågar Nedanför brusar hemskt hans grav. Framåt så är hans ödes bud. Och i djupet bor som uti himlen Gud." I denna dikt, precis som i dikterna "Natthimmelen" (1840) och Höstsädet (1840) ser Geijer sig själv som seglaren, vandraren, odlaren, vilken innerst inne känner ro trots stormar, ensamhet och ovisshet. Ordet "ensam" har i Geijers lyriska produktion inte enbart betydelsen av att stå utanför mänsklig gemenskap. Ordet används ofta symboliskt eftersom en människa i avgörelsens stund måste vara ensam med sitt samvete. Men naturligtvis innebar Geijers liberala ställningstaganden även en reell ensamhet, då han fick uppleva hur vänkretsen i Uppsala svek. (Catharina Segerbank "Erik Gustaf Geijer och kristendomen" s 285-286)

Biavsikt (sade till Kristen och Hoppfull): ”Jag ärnar aldrig vika ifrån mina gamla grundsatser, emedan de äro både oskadliga och gagnerika. Om jag icke får gå med er, måste jag väl göra som jag gjorde, innan ni hann upp mig, nämligen gå ensam, till dess jag finner någon, som är glad att få hava mig i sällskap.” (John Bunyan "Kristens resa" s 115-116)

Våren 1673 färdades den fint bildade Gustaf Rosenhane – hög ämbetsman och rättslärd – genom Hälsingland för att utrota trolldomen. Vad han såg fyllde honom med förskräckelse; särskilt upprördes han av att barnens vittnesmål godtogs och sökte konsekvent mildra och frikänna. ... Rosenhane skrev ett betänkande ... (med) tankar om häxväsendets sociala bakgrund. ... Fattigdomen i de norrländska bygderna, sysslolösheten och ensamheten på fäbodarna var enligt Rosenhane den grogrund ur vilken de skadliga fantasierna växte. (Sten Lindroth "De stora häxprocesserna" s 162)

Nathaniel: Min herre, detta har ni gjort i sann gudsfruktan och med stor fromhet. Och som kyrkofadern säger - Holofernes: Herr pastor, ingenting till mig om kyrkofäder! Jag är rädd för färger, som kanske får färgas om. - Men, för att återgå till mina verser: tyckte ni om dem, herr Nathaniel? Nathaniel: Underbara, vad stilen beträffar. Holofernes: Hör på. Jag spisar i dag middag hos fadern till en av mina disciplar. ... Jag får då be om ert sällskap? Nathaniel: Jag tackar, ty "sällskap", säger texten, "är livets lycka". Holofernes: Och förvisso gör texten detta högst odisputabelt. (William Shakespeare "Kärt besvär förgäves" s 431)

Förslösat det liv man endast lever för sig själv. (Torgny Wirén ”Under ytan II” s 221; citat Martin Luther)

Ordet war icke en ensam Gud, utan åtskild till personen. Sålunda gå dessa twenne ting in i hwarandra, att det till wäsendet finnes blott en sann Gud, och att det likwäl icke är blott en person. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första delen Winter-avdelningen" s 85 i kommentar till Joh 1:1)

Denna liknelse (Luk 10:25-37) är ganska kraftig och afmålar oss förträffligt, hwad wi äro och förmå med wårt höga förnuft och fria wilja. Om den stackars mannen welat hjelpa sig sjelf, hade det blott blifwit värre med honom: han skulle hafwa skadat sig sjelf, upprifwit såren samt ökat sin nöd och jämmer. Hade han åter blifwit liggande der, så skulle han äfwenledes warit förlorad. Så går det, då wi lemnas åt oss sjelfwa. Det är ute med oss, wi må företaga oss ehwad wi wilja. Hwad har man hittills gjort med den sargade mannen? Man har upptänkt mångahanda wägar och sätt, huru wi skulle förbättra wårt lefwerne och komma i himmelen; den ene har påfunnit ett, en annan något annat; häraf de många ordnarna, aflatsbrefwen och wallfarterna; men man har dermed blott gjort wårt elände wärre. Sådan är werlden, och är hon förträffligt afmålad i den sargade mannen, der hon ligger öfwer öronen i synden och kan icke hjelpa sig sjelf. ... Gå nu, du wackra docka, och beröm dig af din fria wilja, din förtjenst och helighet. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 173-174 i kommentar till Luk 10:23-37)

Den sitt eget wiljande och låtande alldeles försakar, han har med Jesus sin förnöjelse i att göra Fadrens wilja, och uppgår med korset på Golgatha. Den som willigt försakar och glömmer alla jordiska ting, han dör med Jesus på korset. ... Säll är den själ, hwilkens lif Christus är, och hwilkens winning är att dö med Christo. Åstundar man lefwa Christus till behag, så måste man dö från sig sjelf; skall Christus wara angenäm och dyrbar, så måste allt förgängligt försakas. Det är wäl möda wid försakelsen, och smärta i detta döende; men derpå följer ewigt lif och salighet med Christo. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 56-57)

En stor byggnad uppföres, vars grundval är jorden, vars spira når in i himmelen. ... I tiden lever Gud endast i rena människohjärtan, och varje sådant, som öppnar sig för honom, är en förstärkning åt hans makt i tiden. Vill du (så talade gubben till gossen) varda Guds bundsförvant? Vill du bära din sten till denna byggnad? Det är icke lätt, ty det kräver försakelse av allt eget jordiskt. Har du kraft att offra livets ros åt Gud och hava livets törne för dig själv? Mer kan jag nu icke säga. Så talade pater Henrik, och Erland, som väl ej rätt förstod hans ord, kände dem dock i sitt hjärta och uttalade sin goda vilja att vara Guds bundsförvant. Då lade gubben sin hand välsignande på hans huvud. (Viktor Rydberg "Singoalla" s 30-31)

Det händer de resande (i de nordiska rikena), att, när sunnanvind blåser, snön blötnar till den grad, att den viker undan för trycket af hästens eller mannens fötter ... och bildar liksom en öppen klyfta. Är färdemannen då ensam, finnes ingen som kan draga upp honom och hans häst, såsom däremot är möjligt, när han åtföljes af pålitliga följeslagare. Om det ordet ”Ve den ensamme” i många fall är berättigadt, så gäller detta i fruktansvärd grad i detta läge, därest man ej har någon hjälpare till hands. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 195; Om krig och sedvänjor hos de hedniska skogsborna och deras grannar)

Stunder av ensamhet, ibland långa ensamhetens dar. Vad gör man då, vad ger hjälp? Ensamheten Ragnhild kände hade ofta med Hårek att göra. Hon nådde inte in till honom, om det fanns nåt att nå. De hade inget att tala om. Arbetet fördelades av hävd i ditt och mitt, han låg med henne, eftersom han behövde det som man och hon medgav det utan någon lust, men tillredde och drack örtsafter som skulle hindra att hon blev med barn. Hon ville inte föda nytt liv till samma ensamhet. Då hon granskade sin känsla såg hon utan högmod att den är ensam som vet mer än andra. (Gunnar E. Sandgren "Ragnhild" s 52-53; 900-talet)

Via Palestina och Syrien spred sig munkväsendet till Mindre Asien. På grekisk mark byggdes det upp av Basilios av Caesarea i Kappadokien. Hans klosterregel från c 375 är grundläggande för livet i de ortodoxa klostren. Ur Basilios klosterregel: Fråga: Vi önskar få veta om den som drar sig tillbaka skall leva ensam eller tillsammans med bröder som har samma tänkesätt och föresatt sig samma mål för sin fromhet? Svar: Jag erkänner att fleras samliv är nyttigare till mycket. Också Kristi ord om kärleken tillåter inte att var och en ser på sitt eget väl. Ty kärleken söker inte sitt, säger han. Men ensamlivet har ett enda ändamål: vars och ens omsorg om sina behov. Detta är uppenbart i strid med kärlekens lag, som aposteln uppfyllde när han inte sökte sin nytta utan mångas, för att de skulle bli frälsta. Dessutom kommer var och en i ensamheten inte ens att lära känna sitt eget fel, då han inte har någon som tillrättavisar honom och i ödmjukhet och barmhärtighet förbättrar honom. Därtill omger många faror livet i ensamhet. Den första och den största är självbelåtenheten. Ty den som inte har någon som kan pröva hans ord, kommer att tro att han redan nått den fullständiga uppfyllelsen av budet. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 47-48)

Substantivet munk (lat. monachus) och det tillhörande adjektivet monastisk är bildade av det grekiska ordet "monos", som rent språkligt betyder "ensam", men det betecknar i detta sammanhang inte främst, och inte nödvändigtvis, en person som i yttre avseende lever ensam, utan det betyder snarast "enkel", "hel", "odelad". En munk är alltså en person som med odelat sinne vill förplikta sig att oåterkalleligen leva helt inriktad mot Gud och det himmelska livet (jr 1 Kor 7:32-35). ... Alltifrån 300-talet finns det för det monastiska livet två grundformer: det eremitiska (av lat. "eremus", öken, vildmark) och det "cenobitiska", då man lever tillsammans i ett caenobium. Den vanliga termen härför på svenska är kloster (av lat. "claustrum"), som betecknar något som är stängt, slutet för utomstående; munkar och nunnor lever i "klausur". Mellan de eremitiska och cenobitiska formerna av monastiskt liv går det emellertid inte alltid några klara gränser: eremiter kan leva i något slag av kolonier, eller byar, med en gemensam abbot som andligt överhuvud, och cenobiter kan försöka att kombinera sitt gemensamhetsliv med vissa eremitiska element, till exempel så att man firar vissa av dagens gudstjänster tillsammans i klosterkyrkan, under det att andra beds enskilt i eremithyddans lilla "oratorium" (bönekammare). ... Men även om alla slag av munkar/nunnor har strävat efter att i yttre avseende mer eller mindre radikalt "dra sig undan världen", så betonas av dem själva ständigt att detta inte innebär vare sig förakt för Guds skapelse, eller avståndstagande från medmänniskorna, eller från den kyrkliga gemenskapen i stort. Tvärtom har man alltid hävdat att munkarna och nunnorna i sin yttre avskildhet skall betraktas som celler i den större samhälleliga och kyrkliga organismen, men med den särskilda uppgiften att vara förebedjare och vägvisare för de andra. (Alf Härdelin "Kloster och konvent i den tidiga medeltidens kyrka" s 223-224)

Historien (om klosterväsendets uppkomst) började i Egypten, där fromma kristna (ofta refererade till som "ökenfäder") på 200-talet sökte sig till isolerade grottor i öknen. ... De kom att kallas eremiter. ... Den egyptiska öknens popularitet blev snart så stor att de mest erfarna eremiterna, såsom Pachomios (f. ca 290, d. 346) började grunda skolor för blivande eremiter i form av små byar i vildmarken. ... Ur dessa byar utvecklades de första kristna klostren. De som valde att stanna kvar i klostergemenskapen har kommit att kallas cennobiter (av grekiskans koinobion, "liv i gemenskap"). ... Den tidiga medeltiden bevittnade uppkomsten inte bara av munk- och nunnekloster, utan också av dubbelkloster med medlemmar av båda könen, vilka naturligtvis levde åtskilda, men likväl under en och samma abbedissa. (Dick Harrison "Krigarnas och helgonens tid - Västeuropas historia 400-800 e.Kr." s 329)

År 269 hände det att en ung kristen man, Antonios, lämnade ifrån sig allt han ägde och drog sig ut i den egyptiska öknen. Han sökte ett liv i total religiös koncentration, i kamp mot kroppens behov, fysiska distraktioner och beroende av andra människor. Antonios blev en eremit, en ökenbo ... en förebild för andra. ... Det berättas om många sådana asketiska atleter på 300- och 400-talen e Kr. ... I östkyrkan finns fortfarande eremiter; i väst är eremitlivet sällsynt men inte helt försvunnet. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 107-108; Från judisk sekt till romersk statskyrka)

Det ortodoxa asketiska livets huvudord är ordet munk. Detta ord härledes från det grekiska ordet "monachos" (den ensamme). Munken är den som i ensamheten med sin Gud kämpar för sin frälsning och sitt lösgörande från världen. (Christofer Klasson "Ortodoxa Kyrkan" s 27)

Se också Exegeter, evangelister med flera under Joh 12:25.


Sångarna:

Kornet har sin vila djupt i frusen jord, är ej dött, det väckes av ditt skaparord. Kärlek från Gud, åt allting ger du liv. Kärlek med ditt ljus, kom och hos oss förbliv. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 204:1)

Vila i din väntan. Stilla mötet sker. All din stora längtan Herren hör och ser. Livet skiftar fort, kvävs av dödens hot. Herren skingrar rädslan; kornets hopp är stort. Framtiden väntar, vila i tro, kornet som nu slumrar snart börjar gro. (P Harling: Psalmer och Sånger 205:2)

Vi flydde, och då kom vi bort från Gud och från varann. Vår egen väg vi ville gå. Blott ensamhet vi fann. (MH Franzmann-A Frostenson: Psalmer och Sånger 229:2)

O Gud, du mig ej överger när jag i mörkret sänkes ner. Då möter jag ditt under. Som fröet vilar djupt i jord jag vilar i det skaparord där sekler är sekunder. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 310:1)

Sackeus var en publikan, den allra rikaste i stan. Han hade ingen vän ändå, så ensam fick han alltid gå. ... Sackeus sa: ”Jag lovar dig, de fattiga ska få av mig minst hälften av mitt gods och gull. Jag vill bli god för Jesu skull!” ... Sackeus var en publikan, den allra gladaste i stan. Sackeus hade fått en vän, och han var aldrig ensam sen. (BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 590:1,5-6)

Lös oss ur ensamheten att i varandras liv vi återfinner livet som det oss gavs av dig. Du som gör allting nytt. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 705:5)

Hjelp mig, Jesu! detta lära, Hjelp mig detta stadigt tro, Så för jag till själen ro; Ty jag kan ej rätt dig ära Eller lefva som sig bör, Om jag icke med dig dör. (Spegel: Psalm 75:20)

Ty lär oss lefva, lida, Som du, och dö din död; Låt oss din hjelp få bida, I kampen var vårt stöd. Blott den, som delar striden, Skall dela segren, friden Och himlens ro med dig. (Geijer: Psalm 105:4; jfr Psalmer och Sånger 150:4)

Jesus, du, som blodet har gjutit, Tänk på mig och se till min nöd; Två mig i den renande floden, Ty min synd, min skuld är så röd! Länge jag gått vill uti öknen; Hulde herde, låt mig ej dö; Två mig i det dyrbara blodet, Att hvitare jag blifver än snö! Hvitare än snö, Hvitare än snö! Två mig i det dyrbara blodet, Att hvitare jag blifver än snö! (ER Latta –E Nyström: Sång 167:1; jfr Psalmer och Sånger 607:1)

Fader, du vars hjärta gömmer Helighet, som allting dömer, Kärlek, som förlåter allt, Du vill döda För att föda Oss på nytt till ny gestalt. (E Liedgren: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 305:1; jfr Psalmer och Sånger 233:1)

Jag vet, jag är bara en enkel man Under himmelens höga tak. Så lär mig att tjäna så stilla jag kan Den heliga kärlekens sak. Jag själv är ju intet, snart vissnar jag ner, Och din kraft är så famnande vid. Så tag mig som korn i din åker, ej mer. Gud, giv mig frid! (BE Nyström: Den Svenska Psalmboken 1937 nr XVII:3)

Och såsom det korn som i mullen man strör, förgäves ej livet utgiver, så ock varje offer, som kärleken gör, till mognande skördarna bliver. Välsignat det liv som för andra ges ut, dess frukter förbliva när tiden är slut, förbliva i evighetsvärlden. (K Nilenius: Kristen Lovsång 1954 nr 189:2)

Din sak det är, o Jesus Krist, Som här vi gripit an, Och därför tro vi ock förvisst, Att den ej falla kan. Men förrän vetekornets sådd Mot ljuset höja kan sin brodd, Den måste i sin mörka grav Sitt eget väsen kläda av, I död och grav Sitt väsen kläda av. ... Du, Jesus, gick till ljusets land Igenom natt och död. Så gå de dina vid din hand Till härlighet ur nöd. O Herre, giv oss alla då I lidandet vår del också Och för oss genom dödens dal Till segerfröjd i himlens sal. Ur dödens dal Till fröjd i himlens sal. ... Som vetekornet dog ock du Och lades ned i grav. Giv liv, du livets furste, nu, Åt världen Gud dig gav. En väldig vittnesskara sänd, Din kärlek gör på jorden känd. O Jesus, vi ock redo stå Att för ditt namn i striden gå, Vi redo stå För dig i striden gå. (v 1-2 S Preiswerk/v 3 FM Zaremba-N Beskow: Psalm och Sång 1966 nr 530:1-3)

Se här bygges Babels torn, slavar bär dess stenar, där uppe glömmer man sin bror, kyrieleison. ... Babels torn skall falla snart, nedanför där växer Guds vete och hans broderskap, halleluja. (O Hartman: Den Svenska Psalmboken 1986 nr 589:1,4)

Så som sädeskornet dör i höstens mull dog du, Herre, Jesus, för min frälsnings skull. ... Så som brödet brytes, så, o Herre kär, bröts du ned i döden för min frälsning här. ... Så som brödet delas till oss en och var, så i din försoning alla del vi har. (I Lundgren: Segertoner 1988 nr 408:1-3)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv ser vi hur det skonade vetet i Egypten nu måste dö i Jesus och Hans lärjungar för att bära frukt. Men det döda kornet mångfaldigas (Joh 6:13). Jämför också den apostoliske fadern Ignatius' ord för sin martyrdöd: ”Jag är Guds vete och mals av vilddjurens tänder, så att jag skall kunna befinnas vara Guds rena bröd.”

Det grekiska ordet för korn – ”kokkos” – är sällsynt i GT och förekommer bara två gånger där, och då med betydelsen av korn från ”scharlakansbäret”, dvs den torkade kroppen från honan av en sköldlus. Dessa kroppar användes av antikens folk för att bereda färg. Jag tror att vi i Joh 12:24 kan ha en bakgrund i en kombination av prästledaren Aron och hans scharlakansröda domsbröstsköld i Syr 45:10(11) och Simon, brödsäden, i Luk 22:31. Simon – och alla som tycker om sitt scharlakansröda liv, jfr Joh 12:25 - måste dö för att kunna föra (fram)/frambringa mycket frukt. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 13:36-37a.

Angående ”amen, amen”, se Joh 1:51a med Egna kommentarer och funderingar.


Paulus sade till de troende i Rom: ”... ’Anseende ej’/’ha ej anseende till’ de höga tingen, emellertid/utan då ni leds/går bort tillsammans med de ödmjuka, bli ej förståndiga ’vid sidan av dem själva’/’i deras närvaro’.” (Rom 12:16a)

Paulus sade till de troende i Korint: ”Vad du sår gör inte levande, om – alltefter omständigheterna - det ej må dö. Och vad du sår, sår du inte den kropp som skall bli, emellertid/utan ett naket scharlakansrött korn, om det råkar vara brödsäd eller något av resten/’de övriga (kornen)’.” (1 Kor 15:36b-37)


Grekiska ord:

kokkos (scharlakansrött korn) Klag 4:5; Syr 45:10(11); Matt 13:31; Luk 13:19; Joh 12:24; 1 Kor 15:37 – Matt 17:20; Mark 4:31; Luk 17:6.

sitos (brödsäd) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 4:28; Luk 22:31; Joh 12:24; Apg 27:38; 1 Kor 15:37 – Tobit 1:7; Judit 11:13; 1 Mack 8:26,28; Matt 3:12; 13:25,29-30; Luk 3:17; 16:7; Upp 6:6; 18:13.


Ytterligare studier: 2 Sam 1:24; Ordsp 31:21; Jer 4:30; Matt 3:3,8; 13:24-28; Mark 4:3,8,14,20,32; Joh 8:16; 15:4-6; Rom 14:9; 1 Kor 15:38,44; Upp 6:6; 17:3-4; 18:16.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-19; 2011-10-13; 2014-06-13)

Tillbaka till Start

12:25 Den som är vän med sin själ fördärvar den. Och den som hatar sin själ i den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’ skall vakta den in i ett tidsålderslångt liv.

Ord för ord (22 ord i den grekiska texten): den varande-vän-med '-en själ'/själen sin fördärvar den, och den hatande '-en själ'/själen sin i '-en utsmyckning'/utsmyckningen den-här in-i (ett)-liv tidsålderslångt skall-vakta den.


1883: Den som älskar sitt lif, han skall mista det, och den som hatar sitt lif i denna världen, han skall bevara det till evigt lif.

1541(1703): Hwilken som älskar sitt lif, han skall mista det; och hwilken som hatar sitt lif i denna werldene, han skall behålla det till ewinnerligt lif.

LT 1974: Om ni älskar ert liv här nere, kommer ni att förlora det. Om ni föraktar ert liv här nere – då ska ni få byta det mot evig härlighet.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren Gud) satte (människan) i ‘platsen vid sidan av rädsla’/paradiset (för) att arbeta/bearbeta den och (för) att vakta (den). (1 Mos 2:15b, Grekiska GT)

(Budbärarna som var utskickade av Herren sade till Lot:) ”Då du räddar dig, rädda din själ. Du må ej se runt omkring in i tingen bakom …(så att) du ej någonsin må tas till sidan av tillsammans med (dem som bor i Sodom).” Men Lot talade i riktning mot dem: ”Skåda, den här staden (är) nära att fly ner till ... vilken är små/liten ... och min själ skall leva.” … Men (Lots) kvinna såg emot (Sodom), in i tingen bakom, och hon blev en saltpelare. (1 Mos 19:17b,18a,20,26, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Vakta/’bevara dig’ från ont och du må ej dra skam över (någon) ’med anledning av’/’för ... skull’ din själ.” (Syr 4:20b)

(Jesus, Syraks son, sade: “En man) som ’gör sig vis i’/’tänker ut’ utsagor är hatad. Den här kommer att helt och hållet ’vara i behov av’/sakna ’varje näring’/’all försörjning’.” (Syr 37:20)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de tolv:) “* (א*) Den som har fördärvat sin själ ’vad beträffar Mig’/’för Min skull’ skall finna den.” (Matt 10:39)

(Jesus sade till folkskaran:) “ ... ’Vakta er från’/’var på er vakt emot’ varje habegär.” (Luk 12:15a)

(Jesus sade till folkskarorna:) “Om någon kommer i riktning mot Mig och inte hatar sin fader och modern och kvinnan/hustrun och barnen och bröderna och systrarna, men/och (P45, א,* א, A) ännu/dessutom och/också sin egen själ, förmår han inte vara Min lärjunge.” (Luk 14:26)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Dra er till minnes Lots kvinna. (Den) som – om alltefter omständigheterna – må söka rädda (א,*א,A) sin själ kommer att fördärva den. Men (den) som – alltefter omständigheterna – må fördärva (den) kommer att frambringa levande varelser/ting.” (Luk 17:32-33)

(Paulus sade till de äldste i Efesos:) “Jag gör inte själen av någon utsaga värdefull för mig själv, som/’för att’ jag må (א,* א, B) göra mitt lopp fullkomligt och den tjänst jag har tagit från sidan av Herren Jesus.” (Apg 20:24a)


Hembygdens predikan:

Nu var Kristi liv ett enda offer, därför måste även varje hans efterföljares liv vara ett offer. Är det icke så, så blir han utan frukt, huru mycket han än beder därom, och själv vinnlägger sig därom. Det finns nämligen vissa grundlagar i Kristi rike liksom i de jordiska rikena, och efter dessa måste det gå. Den som skall bära frukt, han måste vara utgiven till ett offer, det är, han måste vara död sin egen ära, sin egen bekvämlighet och sin egen vinning. Han måste likt offerdjuret ligga stilla på altaret, vad man än företager sig med honom. Kan han icke det, så kan han icke heller bära frukt. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 142-143, Fastlagssöndagen, Joh 12:23-33)

Varje vår och sommar se vi, huru blommans fägring offras för den blivande frukten hos träden och örterna. Ville de nödvändigt behålla sina blommor, så bleve de utan frukt. De må tycka om det eller icke, och vi må tycka om det eller icke, så är och blir lagen dock den, att blomman måste offras, om frukt skall framkomma. Alltså blomma eller frukt. Icke blomma och frukt. Endera, icke bäggedera på en gång. I denna enkla bild är målad för oss en av det andliga livets svåraste erfarenheter. Jesus, som först upplevat den erfarenheten, beskriver den så: vilken som vill bevara sitt liv, han skall mista det, men vilken som mister sitt liv för min skull han skall finna det. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Pilgrims tillfälliga betraktelser s 163; Blomma eller frukt eller ”Mista livet för Kristi skull och vinna det”)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Det å hate må ikke her tas bokstavelig. Den egentlige betydning er å sette noe annet foran. … Det som da sies er at dersom en setter sitt forhold til Jesus over det livet en har i verden, åpner en for det Jesus kan gi og som går ut over dette livet. (Anfin Skaaheim "Johannesevangeliet" s 239)

För den som inte på allvar räknar med Gud blir det egna livet det viktigaste, det som man först av allt måste tänka på. Men att följa Jesus betyder att ta emot livet som en gåva och en uppgift, som man inte själv bestämmer över. För den gamla egoisten inom oss känns detta som att ”ta sitt kors på sig”, så som den dödsdömde fick göra, när han tvingades bära korsets tvärbjälke till avrättningsplatsen. För det egna jaget, det som vill behålla bestämmanderätten, betyder det en dödsdom att följa Jesus. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Markus” s 72)

(”Den som hatar sitt liv”), det vill säga, anser sitt liv vara av sekundär önskvärdhet och betydelse. Denna användning av ”hata” är semitisk. … Människan skall verkligen inte bevara sitt (liv) för det fysiska livets skull, som hon mycket väl kan lämna, utan för det eviga livets skull, vilket hon aldrig kan berövas. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 424)

Eftersinna nu, min åhörare, hurudan uträkning du har gjort dig för den tid du kommer att wistas i denna werlden. Om du tänker att här hafwa godt, så kan du icke wänta dig att i den tillkommande werlden få det som är ännu bättre. Swårigheter måste du wälja dig, antingen de första eller de sista. ... Bedrag dig icke sjelf, att du skulle tänka dig kunna förena himmelens och jordens goda med hwarandra. Ett af dem måste för det andra försakas. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar I" s 122)

Om någon ser på himlen och ser vackra ting där, skall han snart akta detta liv som ringa och inte lägga någon vikt vid det. Precis som man beundrar ett föremåls skönhet så länge man inte ser något vackrare, så aktas det förra som ringa, när man får se ett bättre. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:248)

Låt oss tänka lågt om gyllene kläder, låt oss tänka lågt om pengar, så att vi inte må tänka lågt om vår frälsning. Låt oss tänka lågt om pengar och inte tänka lågt om själen. Ty ... dessa ting blir kvar här, men själen avlägsnar sig dit bort. ... Säg mig nu, om du hade haft en make, en stor och beundransvärd man, som älskade dig alltigenom och hade omsorg om dig, och då du vet att han alltid skulle leva och inte dö före dig och att han skulle ge dig som dina egna att åtnjuta alla ting i trygghet, skulle du då ha önskat att äga någonting? (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:459)


Att fortsätta med:

”Tänk om jag måste gå igenom hela livet missförstådd och förföljd”, säger du kanske. Ja, om det skulle vara så olyckligt får du leva ditt liv med Gud ändå. Livet här på jorden är ett visst antal år och sedan har du hela evigheten framför dig. Det är inte så farligt om människor inte fullt ut uppskattar och uppmärksammar oss här och nu. Vi har dött med Kristus Jesus och vårt liv är fördolt i Kristus med Gud, säger Skriften. Det finns en ”död” bort ifrån behovet att uppmärksammas och visa yttre framgång, att bli älskad och accepterad av människor. Är du död från sådana ambitioner kommer Gud att bistå dig när du blir felaktigt behandlad. För hans rikes skull kommer han att se till det, tids nog. Om du kan hantera situationen så att du är fri ifrån felaktiga reaktioner och ambitioner, då har faktiskt detta lidande, som var oförskyllt, skapat något gott i dig. ... (Jesus är) Guds exempel på hur du och jag ska leva. Lidandet på korset i vårt ställe är enligt Petrus ett exempel på, inte bara vad vi fått av Jesus, utan också hur vi ska leva i hans efterföljd. (Ulf Ekman "En helig kallelse" s 64,66-67)

Jfr ”(Jesus sade:) ’Om ni inte fastar vad gäller världen, skall ni inte finna riket.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 59; Thomasevangeliet log. 27:1)

Jfr ”Jesus sade: ’Den som känner allt(et), samtidigt som han saknar sig själv, saknar hela platsen.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 77; Thomasevangeliet log. 67)

Jfr ”Jesus sade: ’Den, som blivit rik, må bli kung, och den, som har makt må avsäga sig.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 83; Thomasevangeliet log. 81)

Jfr ”Jesus sade: ’Den, som fann världen och blev rik, han må förneka världen.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 93; Thomasevangeliet log. 110)

Så kan jag lugnt invänta slutet, den bestämda tidpunkten, i full förtröstan. Mänskligt att döma, HERRE, har jag inte så långt kvar. Därför ber jag Dig, var mig alltid nära, var hos mig så som Du lovat, varje ögonblick, jag behöver Dig mera än jag behöver livet. Ske allt så! (Bo Setterlind ”Den inre himlen” s 35; Aftonbön vid ett årsskifte)

Hur många idag kan be med glädje, kan se en befrielse i den här medeltidsbönen: ”Befria mig, Herre, från begäret att bli älskad ... Befria mig, Herre, från begäret att bli förstådd ... Befria mig, Herre, från begäret att bli uppskattad ...” Det låter ju som ett program för självföraktare. I kyrkor och samfund har man mycket riktigt tagit avstånd från den sjuka sidan av saken och proklamerar frimodigt den Jesus som ger glädje, lycka och frid. Men han är mer än en pryl som förgyller vardagen. De kristna borde också ge klart besked om den allvarliga sidan av att följa Jesus. Den sidan som innehåller de här orden av honom: ”Den som söker sitt liv, han skall mista det, men den som förlorar det för min skull, han skall vinna det.” (Ylva Eggehorn ”De levandes ansikten” s 131-132)

Förföljelse är något som Kristi bekännare alltid måste räkna med. De kan inte använda evangeliet som ett medel att få det bättre här i världen. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Matteus” s 131)

Det kommer alltid att vara bara en minoritet, som med personlig övertygelse medvetet bekänner sig till den kristna tron. De kristna är i minoritet i världen. (Carl Fr. Wislöff "Jag vet på vem jag tror" s 9)

Om kristendomen inte är sann, då vill ingen ärlig människa tro på den, hur mycket hjälp hon än kan få av den. Om den är sann vill varje ärlig människa tro på den, även om den inte ger henne någon hjälp alls. (C.S. Lewis ”Det viktigaste” s 27; ur ”Man eller Rabbit?” i God in the Dock)

Så länge vetekornet ligger torrt och fint i magasinet, kan det bevaras mänskligt talat hur länge som helst. Man har ju t.o.m. funnit fullt grobara vetekorn i flertusenåriga egyptiska gravar. Men när det bär iväg ut i höstens fukt och kyla och ner i åkerjordens smutsfärgade grav, är det slut med bevarandet. Kornet hör snart till det förgångna, men det har fått ge upphov till nytt liv, det har fått bära frukt. Gud ske lov att Jesus inte valde den lätta vägen utan den rätta! Men Gud give ock att vi måtte följa honom efter! Jag känner personligen baltiska präster, som medvetet valde deportation och död hellre än flykten till det ombonade Sverige. De har många likar på missionsfälten och i förföljelseländerna. … Det är inte allas kallelse att dö martyrdöden, men varje Jesu lärjunge har att välja mellan att bli ett ensamt korn bland myriader andra ensamma i den trygga, ombonade sädesbingen och att bli ett korn som självt förgås för att bli till välsignelse för andra. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 141-142 i kommentar till Joh 12:20-33)

Din lust vid dig själv blommar inte utan skydd. Buden är enkla: bind dig aldrig vid någon och släpp därför aldrig någon in på livet. Enkla och ödesbestämmande. Kring jaget slår strävan att skydda dess lust vid sig själv en ring av köld som sakta äter sig in mot kärnan. (Dag Hammarskjöld "Vägmärken" s 38; 1950)

Längst inne i dunklet måste du värja ditt liv. ... ... Längst inne i elden måste du värja ditt liv. ... ... Längst nere i djupet måste du värja ditt liv. ... ... Längst nere i djupet, längst inne i elden. Dunklet tillhör du och havens höstblom, elden tillhör du och vårens störtande skimmel, men intill dödens linje är kravet ett och valet ett: själv dunkel, eld och djup måste du i djupet, elden, dunklet vid den avhuggna stammens löddrande smärta värja ditt liv. ... Till Ellen. (Karl Vennberg "Du måste värja ditt liv" s 464-465; 1949)

En fläkt av den kärlek (Knut Toring) saknade svepte här förbi honom. En hemlighetsfull makt hade vidrört själen hos den druckne mannen, som satt där mittemot honom. Det fanns en själ bakom dessa blodstrimmiga, glansiga ögon, som stelnat till i rus. ... Alexis var en människa, som blygdes för sin själ, som förgäves försökte komma undan sin egen själ. (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden!" s 318-319)

Jag har ingenting alls här i världen att vinna, och snart i min grop skola maskarna finna att jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals. (Nils Ferlin ”En valsmelodi” s 209; 1938)

Det blir småningom modernt att söka andlig uppbyggelse. Du reser milslånga vägar för att höra den berömde talaren eller vara med om det stora mötet – den underbara konferensen, men du har knappt så mycket verklig frälsning, att du orkar flytta dig i kyrkbänken och bereda rum för en medmänniska. Och när du kommer hem, är du lika egensinnig som förr, lika knarrig och snarstucken och fordrande som förr. Nej, det måste bli annat av. ”Om någon vill efterfölja mig, så förneke han sig själv.” ... Så långt du säger ja åt Jesus, kan du säga nej till dig själv. Och då skall du finna, att denna väg icke är Sinais tunga lagväg, utan den är det nya förbundets evangeliska kungsväg. (Frank Mangs ”Mästarens väg” s 65,70)

Du finns ej själv, blott livet finns hos dig, är på ett kort besök, en gäst för stunden, som i ditt väsen uppenbarar sig – och bryter upp igen, ej vid dig bunden. ... Du träder ut i hög och solig dag, ditt hjärta jublar – är ej detta jag! Men livet rört vid dig, det strök din panna. Ej mer. – Det går förbi. Det kan ej stanna. ... ... Och dock det fordrar jag skall vörda det, dess tomma skänk av slapp oändlighet. Jag vördar intet av det oss blev givet. Jag vördar människan, föraktar livet. (Pär Lagerkvist ”Du finns ej själv” s II:354; f. 1891)

(Valter Sträng) knäppte ihop sina ömkliga, hjälplösa händer i mörkret. Att bedja till Gud? Gud som han inte kunde tro på. Men bara för säkerhets skull, han behövde någon att bedja till, och det kunde inte skada? ... Nej, då hade han varit en humbug. Han hade försökt genomskåda all humbug i livet, och han måste också genomskåda sig själv. En feg fritänkare var det som på dödsbädden ville omvända sig för att få hjälp. ... Om själens liv visste man intet. ... Men det var för livets skull. Han dog från så många år, han fråntogs så mycket liv. ... Han sörjde den tid, då han kunde ha funnits, han sörjde över den glädje han kunde ha fått uppleva. ... Och därom hade han velat be till Gud: Om mera liv, litet liv till, åtminstone några år, åtminstone fem år av ett ungt mansliv. Det är mycket jag ännu inte har fått vara med om. ... Han låg i natten med sina vanmäktiga, trotsiga och motsträviga och hjälpbehövande händer knäppta. Men han bad icke. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 473-474; Sanningens kunskap; 1915-1918)

Varför är döden livet? Varför är livet döden? Fråga får du, Svara får du. (Gustaf Fröding ”Ett annat”; Efterlämnade skrifter I 1914)

Sigfrid miste sitt liv när han skulle börja det. Och jag känner drömmarna som fyllde hans själ, allt vad han sträckte sig efter på jorden och som han kände bara i föreställningen. Min brors förmåga av förväntan, hans kraft att önska och begära, var utan mått. Han ville pröva många liv, men blev förunnad ett enda. Han såg fram emot, var förvissad, han förväntade, han frågade --- men han fick inte något annat svar än förintelsen. Jag fick behålla mitt liv. Jag har det ännu kvar. ... I dag är jag en gammal man, men min bror Sigfrid är lika ung. Han förblir för mig nitton år. Han skulle ha varit nära sjuttio år i dag, men inte för ett enda ögonblick kan jag föreställa mig honom som sjuttioåring, som en åldrad och grånad man. För mig kan han inte åldras. ... I dag är vi ett sällsamt brödrapar, han och jag. I vår ungdom var han fem år äldre än jag, nu är jag nära fyrtiofem år äldre än han. I dag har vi en hel mansålder emellan oss. Han är den unge, jag är den gamle. Och Sigfrid kan aldrig bli gubbe. (Vilhelm Moberg "Din stund på jorden" s 99-100)

Swedenborg säger att maktlystnad är från helvetet, och Balzac talar om äregirighetens galérslavar, som aldrig komma i ro. Dante har en vacker strof om de store målarnes öde, där den ene måste träda af för den andre, fördunklad och glömd. ... Men för att godvilligt kunna afträda fordras religiös resignation, fullständigt, oåterkalleligt afsked från världen, som Carl V:s, då han begrafde sig i ett kloster. Att mottaga afskedsrecett och sedan fortsätta uppträda, det går inte väl. Betraktar man sig däremot som död för världen, och icke tar notis om den, då börjar man nytt lif, men på andra sidan, och det är uppståndelsen från de döda, redan här! (August Strindberg ”En blå bok II” s 677; Konsten att dö)

Johannes gick med läraren i vingården just då rankorna blommade och spredo sin ljufva, fina doft liknande resedan. – Känner du vällukten? frågade läraren. – O ja, det är vinets! – Kan du se den? – Nej den är osynlig. – Då kan du både tro på och njuta af det osynliga. Du är på vägen, alltså. ... En näktergal satt i ett granatträd och sjöng. – Kan du se hans toner? frågade läraren. – Visserligen icke. – Men du njuter af den Osynlige Guden genom hans sätt att uppenbara sig, i skönhet, godhet, rättvisa. Tror du icke Gud kan uppenbara sig så, liksom näktergalen i osynliga men förnimbara toner? – För visso. – Då tror du på uppenbarelser också? – Jag måste väl. – Du tror att Gud är en ande? – Ja väl! – Då tror du på andar? – Där felade du: jag tror på en ande. – Ha icke mänskorna andar eller själar i kropparna? – Måtte väl det. – Alltså tror du på andar, det vill säga på andars tillvaro? – Du har rätt, jag tror på andar. – Glöm icke det nästa gång du blir tillfrågad; och var icke rädd, när Dyngherren kommer och hotar dig med förlust af brödet, äran, modren och barnet? (August Strindberg ”En blå bok I” s 13; Näktergalen i vingården)

Mången kristen klagar över molnstoden, därför att den stänger utsikten för den köttsliga ivern och förvetenheten. Men det hör till vår fostran att ej se nästa steg. Vi tycka om de skickelser, som göra våra omständigheter ljusare men beklaga sorger och prövningar, som förkorta vår utsikt och göra oss beroende av Gud. Gör icke så! Det går genom uttömmande till fullhet. Nog vet du det. Själen måste lida för utkorelsens skull. (Stig Abrahamsson "Emil Gustafson - en Guds profet" s 174; citat Emil Gustafson)

Ännu en gång hade Kristina erfarit det: Morbror Danjel och hon var på ett märkvärdigt sätt förenade, de hörde ihop: De hade båda givit upp det här livet för ett annat. De hade kommit förbi världen – de levde för en annan värld än den som deras ögon kunde se. (Vilhelm Moberg ”Sista brevet till Sverige” s 64; Nybyggarnas helg)

Själen är den evige hungraren. Av flärd och lek kan han inte leva. Får han inte annan näring, ska han som ett vilt djur sönderslita först andra och till sist sig själv. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 255; Dovres häxa)

Räkna icke derpå, hwad du i det jordiska kommer att förlora af timmelig winning eller menskligt anseende. Herren Jesus skall hålla dig räkning derför; på sin stora räkenskapsdag skall han rikligen wedergälla det med himmelska egodelar och ewig ära. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar I" s 7-8)

Min wandringsbroder! hwar äro dina wänner, med hwilka du fordom haft lek och löje? Jag wet det icke: de äro från mig tagne, och hafwa mig öfwergifwit. Hwar är nu, det du såg i går? Det är förswunnet. Hwar är det kräsliga, du ätit och druckit hafwer? Det är allt borta. Hwad skadar dig då, att du warit återhållsam? Allsintet. – Fördenskull är den en wis man, som Gudi tjenar och fullkomligt försakar werlden och hennes lustar. ... Den sig afhåller från tillåtliga ting, äro desto säkrare för de otillåtna. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 40-41)

Om vi önskar uppnå härlighet, låt oss fly från mänsklig härlighet och önska den som kommer från Gud. Så skall vi erhålla både den ena och den andra. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:99)


Sångarna:

Trogen genom jordens öden, här hon följde in i döden Lammets blodbestänkta spår. Nu hon får i himlen stanna; Faderns namn på hvarje panna Uti evig klarhet står. (C Boberg: Sång 456:2; jfr Psalmer och Sånger 536:2)

Min Gud, jag sjunker ner Vid korsets fot och ber Om denna djupa frälsning, Som du av nåd beter. Min egen vilja krossa, All själviskhet fördriv, O Gud, mig helt förlossa Ifrån mitt eget liv. Som hjorten efter vatten Jag längtar efter dig, Med Andens hela fullhet, O Gud, välsigna mig! (E Gustafson: Förbundstoner 1911 nr 411:1; jfr Psalmer och Sånger 685:1)

O, varför skola vi ständigt klaga, Att vägen är så törnbeströdd och svår? Nej, låtom oss med glädje korset taga Och tåligt vandra uti Jesu spår! ... Ty korsets väg bär uppåt till Guds rike, En himmelsfärd ock väntar oss en gång; Om blott vi bliva Jesus mera like, Må vägen gärna vara mörk och trång! (S Sundelius-Lagerström: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 127:5-6)

Ack, vad på jorden aktas stort, Det fängslar ej min håg, Se'n jag på korsets träd i tron Min Jesus fästad såg! Mitt mål står klart, jag vill blott ett, Vad än det kostar mig: Jerusalem, Jerusalem, Jag vill blott hem till dig! (L Sandell-Berg: Psalmisten 1928 nr 642:4)

Endast korsets väg leder hem till min Gud, Jag måste den vägen gå. Jag når aldrig fram till din stad, Guds Lamm, Om din väg jag ej vandrar på. Blott korsvägen leder hem, Blott korsvägen leder hem, Det är ljuvlig sång Under tidens tvång, Att korsvägen leder hem. (J Brown Pounds: Andliga sånger 1936 nr 77:1)

Tag ingenting undan, När ofta du beder: ”O Gud, låt din vilja i allt med mig ske!” Låt icke din egen, din själviska vilja Förrädiskt då efter ett undantag se. ...Tag ingenting undan, När Herren dig bjuder: ”Bär villigt det kors, jag bestämt åt dig här!” O, må det ej hemligt då inom dig heta: ”Ja, Herre – blott icke, nej, icke det där”. (L Sandell-Berg: Andliga sånger 1936 nr 334:3-4)

Ser ögat Guds himmel den klara, Och bär du i hjärtat hans frid, Då trygghet du har i all fara Och mod för var stundande strid. Ja, villigt ditt liv kan du mista, Och glad kan du ge till det sista Din kraft i din kallelses id. (E Billing: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 380:3; jfr Psalmer och Sånger 272:3)

Om än den väg, som för till dig, Är smärtornas och dödens stig, Så lär mig vilja, Gud, ändå Den tunga vägen gå. Den gång du viskade ditt: ”Bliv”, du ville mening med mitt liv. Din mening i mitt väsen skriv, Min Fader och min Gud. (J Oterdahl: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 527:2; jfr Psalmer och Sånger 227:2)

Utan like Är Guds rike, Ren i ringhetens gestalt. Den det finner, Allt han vinner, Skulle än han mista allt. Vad han äger Mera väger Än var skatt av jordisk halt. (E Evers: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 529:2; jfr Psalmer och Sånger 708:2)

Jag har beslutat att följa Jesus, jag har beslutat att följa Jesus, jag har beslutat att följa Jesus och aldrig mer tillbaka gå. ... Om andra tvekar, vill jag dock följa, om andra tvekar, vill jag dock följa, om andra tvekar, vill jag dock följa och aldrig mer tillbaka går. ... Jag följer korset och lämnar världen, jag följer korset och lämnar världen, jag följer korset och lämnar världen, och ingen väg tillbaka går. (L Janson: Segertoner 1988 nr 512; jfr Psalmer och Sånger 594)


Egna kommentarer och funderingar:

Jämför Joh 12:24 och Egna kommentarer och funderingar till denna vers.


Paulus sade till de troende i Korint: ”Låt ej någon söka ’tinget av sig själv’/’sitt eget’ emellertid/utan den andres.” (1 Kor 10:24)

Paulus sade till de troende i Korint: ” Vi är hellre tillfreds med att vara utomlands ’ut ur’/’borta från’ kroppen och att vara hemma i’ riktning mot’/’fråga om’ Herren.” (2 Kor 5:8b)

Och i/genom det här har vi kunskap, att vi har (och har haft) kunskap om Honom, om vi – alltefter omständigheterna – må vakta/’slå vakt om’ (א*) Hans bud. (1 Joh 2:3)


Grekiska ord: fylassô (vakta) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 4:20; Luk 12:15; Joh 12:25; 1 Joh 2:3(א*) – Ester 1:1m(A12); 6:2; Judit 7:5; 13:11; 1 Mack 2:53; 8:26,28; 10:32; 12:34; Salomos Vishet 1:11; 6:4,10; 9:11; 14:16,24; 18:4; 19:6; Syr 4:20; 19:9; 21:11; 22:13,26; 23:7; 26:11; 32:22; 37:8; 40:29; Matt 19:20; Mark 10:20; Luk 2:8; 8:29; 11:21,28; 18:21; Joh 12:47; 17:12; Apg 7:53; 12:4; 16:4; 21:24-25; 22:20; 23:35; 28:16; Rom 2:26; Gal 6:13; 2 Thess 3:3; 1 Tim 5:21; 6:20; 2 Tim 1:12,14; 4:15; 2 Petr 2:5; 3:17; 1 Joh 5:21; Judas v 24.


Ytterligare studier: 1 Mos 29:31,33; 5 Mos 21:15; Matt 6:24-25; 10:28; 16:25; Mark 8:35; 10:30; Luk 6:9; 9:24; 16:13; Joh 3:15; 12:43; 15:4-6; Fil 2:4; Kol 1:24; 1 Joh 4:17; Upp 12:11.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-19; 2011-10-14; 2014-06-15)

Tillbaka till Start

12:26 Om – alltefter omständigheterna – någon må göra tjänst åt Mig, låt honom följa Mig. Och varest/där Jag är, där kommer och/också Min tjänare att vara. Om – alltefter omständigheterna – någon må göra tjänst åt Mig, kommer Fadern att hedra honom.

Ord för ord (25 ord i den grekiska texten) om-alltefter-omständigheterna (åt)-mig någon må-göra-tjänst mig låt-(honom)-följa. och varest (jag)-är jag där och '-n tjänare'/tjänaren den min kommer-att-vara. om-alltefter-omständigheterna någon (åt)-mig må-göra-tjänst skall-hedra honom '-n fader'/fadern.


1883: Om någon tjänar mig, han följe mig; och hvarest jag är, där skall ock min tjänare vara; och om någon tjänar mig, honom skall min Fader ära.

1541(1703): Den mig tjenar, han följe mig; och hwar jag är, der skall ock min tjenare wara. Hwilken mig tjenar, honom skall min Fader ära.

LT 1974: Om dessa greker vill vara mina lärjungar, så säg till dem att komma och följa mig, för mina tjänare måste vara där jag är, och om de följer mig, så kommer Fadern att ära dem.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) ”Herren har idag tagit dig till sig (för) att ’bli dig’/’du skall bli’ ett folk som är runt omkring Honom … (för) att vakta/hålla alla Hans bud, (för) att Han skall vara/sätta dig ’över ovanpå’/’högt över’ alla nationerna, som (ett folk som) Han har gjort, ’att benämnas’/namnkunnigt, och/både ett föremål för beröm och härligt.” (5 Mos 26:18-19a, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”De som förhärligar Mig, skall Jag förhärliga, och den som föraktar Mig skall icke hedras.” (1 Sam 2:30b, Grekiska GT)

(Elisa) stod upp och gick bakom Elia och utförde samhälleliga plikter åt honom. (1 Kung 19:21b, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Jag skall förhärliga (den som hoppas på Mig).” (Ps 91:15b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Varest/där din hög/skatt är, där kommer och/också ditt hjärta att vara.” (Matt 6:21)

Jesus talade till Sina lärjungar: ”Om någon vill komma bakom Mig, låt honom förneka bort sig själv och lyfta sitt kors och följa Mig.” (Matt 16:24)

Petrus 'havande svarat'/'svarade och' talade till (Jesus): ”Skåda, vi har låtit alla ting vara och följt Dig. Vad skall följaktligen vara åt oss?” Men/och Jesus talade till dem: ”Amen, säger Jag er att/: 'Ni, de som har följt Mig i pånyttfödelsen, när Människans Son - alltefter omständigheterna - må sitta ner uppå sin härlighetsglans' tron, kommer och/också ni själva (א,* א) att sitta emot tolv troner och döma Israels tolv stammar. Och varje/’var och en’ vem som än vad beträffar Mitt namn har låtit kvinnan (א*) vara skall ta hundrafalt och ärva tidsålderslångt liv.'" (Matt 19:27-29)

(Jesus sade till de tolv: ”Den som – om alltefter omständigheterna – må vilja bli stor i/bland er, han skall vara er tjänare.” (Matt 20:26b)

(Jesus sade: “Kungen) säger till sina slavar: ’Då kungen hade kommit in (för) att betrakta de som låg upp/’till bords’, skådade han där en människa som inte hade sjunkits/klätts (och inte var sjunken/klädd) i bröllopsmåltidskläder. Och han säger till honom: ’Kamrat, hur kom du in här ’ej havande’/’utan att ha’ bröllopsmåltidskläder?” Men den/han ’sattes munkavle på’/’blev svarslös’. Då talade kungen till tjänarna: ’Då ni har bundit hans fötter och händer, kasta ut honom in i det yttre mörkret.’” (Matt 22:11-13a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Varest/där – om alltefter omständigheterna – fallet/liket må vara, där skall örnarna ledas/föras tillsammans.” (Matt 24:28)

Många kvinnor ... följde Jesus ... och gjorde tjänst åt Honom. (Matt 27:55)

(Maria från Magdala och den Maria som var Jakob den yngres och Joses moder samt Salome) följde (hela tiden) Jesus och gjorde (hela tiden) tjänst åt Honom. (Mark 15:41a)

(Jesus sade till apostlarna:) “När ni – alltefter omständigheterna – må ha gjort alla de ting som alltigenom/’från början till slut’ har ordnats för er, säg att/: “Vi är onyttiga slavar. Vi har gjort (och gör) vad vi (hela tiden) stod i skuld att göra.” (Luk 17:10b)

(Jesus sade till apostlarna:) ”Låt den som anför (bli) som den som gör tjänst. Vem är större, den som ‘ligger upp’/’lägger sig till bords’ eller den som gör tjänst? Absolut inte den som ‘ligger upp’/’lägger sig till bords’? Men Jag är i er mitt som Den som gör tjänst.” (Luk 22:26b-27)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesu) moder säger till tjänarna att/: "Vad Han – alltefter omständigheterna – må säga till er, gör det!" (Joh 2:5)

Åter så samtalade Jesus (med fariseerna) och sade: “Jag är utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ljus. Den som följer Mig må inte/förvisso ej vandra omkring i dunklet, emellertid/utan skall ha livets ljus.” (Joh 8:12)


Exegeter, evangelister med flera:

Det finns synoptiska paralleller till denna vers, i synnerhet Mark 8:34 par, men den är formulerad på ett typiskt johanneiskt sätt. För Joh 12:25 kan man på liknande sätt hänvisa till Mark 8:35f par. Det verkar som om evangelisten hade Mark 8:34-36 framför sig, men ändrade det utifrån annat material och sitt eget framställningssätt. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 298)

Snart stundar natten - och då, vad är all lycka här emot det löftet, där jag är, där skolen I ock vara. ... Ensamhetens ångest bär vinddrag från dödsångestens stormcentrum: blott det är, som är en annans, ty endast vad du gett - om så bara genom att ta emot - lyfts ut ur det intet som en gång skall ha varit ditt liv. (Dag Hammarskjöld "Vägmärken" s 33-34; 1950)

Tjenandet består i efterföljden. Men menniskorna tro straxt att de göra Gud en tjenst, om de göra honom ett besök i kyrkan, kalla honom Herre, Herre” eller inför honom säga ett ”ödmjukaste tjenare”. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 164)


Sångarna:

Det är ej om riket och kronan jag ber, Det är ej om glädje, det är ännu mer: Att dela ditt kors och din smärta med dig, Som har blivit död och uppstånden för mig. Att känna din kraft, att höra ditt tal, att dela ditt kors är hela mitt val. (E Gustavson: Andliga sånger 1936 nr 329:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Johannes har förändrat Mark 8:34 (a) till att bli Joh 12:26 (b) och Mark 8:35-36 (b) till att bli Joh 12:25 (a). Vi har här en för Johannes typisk kontrastverkan. a + b i Markus blir b + a i Johannes (jfr Exegeter, evangelister med flera ovan). På så sätt kompletterar och fullbordar Johannes den synoptiska versionen (jfr Syr 33:15).

Tjänarens hjärta kommer att vara där skatten Jesus är (jfr Joh 2:26 med Matt 6:21).

En kristen som har gjort allt som är befallt förtjänar hedern men inte härlighetsglansen (Luk 17:10).


Petrus sade: ”För er (är) hedern, för de som tror.” (1 Petr 2:7a)


Ytterligare studier: Matt 9:9; 19:21; 23:11; 25:44-46; Mark 2:14; 8:34; 9:35; 10:28-30,39,43; Luk 5:11, 27-28; 9:23; 12:37; 18:28-30; Joh 14:3; 17:24; Rom 2:10; 8:17; 2 Kor 5:8; 11:23; Fil 1:23; Kol 1:7; 1 Thess 4:17; Upp 12:6,14; 22:3.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-19; 2011-10-17; 2014-06-15)

Tillbaka till Start

12:27 Nu är (och har ... varit) Min själ oroad, och vad må Jag tala? ‘Fader, rädda Mig ut ur den här stunden?’ Emellertid, på grund av det här kom Jag in i den här stunden.

Ord för ord (23 ord i den grekiska texten): Nu '-en själ'/själen min är-(och-har-varit)-oroad, och vad må-(jag)-tala? fader, rädda mig ut-ur '-en stund'/stunden den-här? emellertid på-grund-av det-här kom-(jag) in-i '-en stund'/stunden den-här.


1883: Nu är min själ bedröfvad, och hvad skall jag säga? Fader, fräls mig utur denna stund. Dock, fördenskull har jag kommit till denna stund.

1541(1703): Nu är min själ bedröfwad; och hwad skall jag säga? Fader, hjelp mig utu denna stundene. Dock är jag fördenskull kommen till denna stundena.

LT 1974: Nu är min själ djupt bedrövad. Ska jag be: ’Far, rädda mig från det som ligger framför mig’? Men det är ju det egentliga skälet till att jag kom.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Elifas sade: ”Den människa som Gud överbevisar) må komma i en grift/grav precis som brödsäd som skördas i en läglig stund enligt/under en läglig tid.” (Job 5:26, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) "Min själ oroas oerhört. Och Du, Herre, ända till när? Vänd Dig intill (mig), Herre. Fräls min själ, rädda mig ’vad beträffar’/’för ... skull’ Din barmhärtighet."

(Ps 6:3-4 eller 6:4-5, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) ”’För att vad’/varför är du, själ, ’sorgsen runt omkring’/’väldigt sorgsen’? Och ’för att vad’/varför 'oroar du (dig) tillsammans'/'förargar du (dig) på' mig? Hoppas emot/på Gud, eftersom jag skall bekänna Honom ut/frimodigt, ett räddningsmedel av/för mitt ansikte, min Gud. Min själ oroades i riktning mot mig själv.” (Ps 42:5-6a eller 42:6-7a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Mitt hjärta leder mig vilse, och laglösheten döper/omsluter mig. Min själ står emot/nära ’in i’/’med syfte på’ (att injaga) fruktan.” (Jes 21:4, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) ”Ni skall kalla Mig ’Fader’, och ni skall inte vända er bort från Mig.” (Jer 3:19b, Grekiska GT)

(Judit sade till Herren:) “Se i den här stunden emot, emot mina händers gärningar ’in i’/’med syfte på’ Jerusalems upphöjelse.” (Judit 13:4b)

(Jesus, Syraks son, sade:) "Mitt underliv oroades av att söka ut/efter (vishet)." (Syr 51:21a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: "Bed på det här sättet: 'Fader vår), låt Ditt rike komma, bli/ske Din vilja, som i himmel och/också uppå jord.'" (Matt 6:10)

Då (Jesus) hade tagit Petrus och Sebedaios' två söner till sidan av, började Han vara sorgsen och orolig. Då säger Han till dem: ”Min själ är ’sorgsen runt omkring’/’väldigt sorgsen’, ända till döds.” ... (Och Han bad:) “Min Fader, om det är förmåget/möjligt, låt den här bägaren komma från sidan av, från/’bort från’ mig. ’Mer än’/men inte som Jag vill, emellertid/utan som Du (vill)." (Matt 26:37-38a,39b)

Det skådades för (Zacharias) en herres budbärare ... och Zacharias oroades. (Luk 1:11a,12a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus säger till (Sina lärjungar): ”Min mat är ‘för att’/att Jag måtte göra Dens vilja som sänt Mig och göra Hans gärning fullkomlig.” (Joh 4:34)

Jesus svarar (Filippos och Andreas) och säger: “Stunden har kommit (och kommer), för att Människans Son må förhärligas.” (Joh 12:23)


Exegeter, evangelister med flera:

Emedan Johannes inte skildrar Jesu själskval i Getsemane, kan detta mycket väl vara hans motsvarighet till den synoptiska bönen i trädgården: "inte vad jag vill, utan vad du vill" (Mark 14:36). (Leon Morris "The Gospel according to John" s 529)

Det innersta, inte det innerligaste – ... Om det innerligaste är man alltid två. Det innersta kan inte delas med någon – ensam. De andra har somnat, förmådde ej vaka, domnade bort i trädgårdens stiltjenatt. ... Med det innersta skall alltid den ensamme gå längre bort, falla på knä och svettas sin blodssvett. (Sten Hagliden "Det innersta" s 432; 1976)

Chapeco (i Brasilien) är katolska kyrkans biskopssäte med en stor och dominerande helgedom. Vi ville gärna se kyrkan. Och utanför kyrkporten kunde vi läsa: "Herre, hjälp mig att på mitt livs tangenter finna de toner, som är i överensstämmelse med din vilja." En både vacker och betydelsefull bön. (Linné Eriksson "Ur min brasilianska dagbok" s 113; 18 november 1967)

Då jag blev tillfrågad om jag vore villig att tillsammans med missionär Gideon Wikström resa till Sverige för att representera mitt folk (i Sydafrika) vid (Svenska Alliansmissionens) 100-årsjubileum, fruktade jag först, ty många sade, att jag ej komme levande tillbaka. Men efter samtal med min hustru och mina barn och efter mycken bön kom jag att tänka på att om det var Guds vilja, vore det ej rätt att vägra. Och nu kan jag ej nog tacka Gud för vad jag fått uppleva. Den kärlek jag mött i Sverige har gripit mig så, att jag aldrig glömmer det. (Isaac Magagula "Från hedning till kristen förkunnare" s 59; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1953)

Jag hörde en gång en grammofonskiva, intalad av Nathan Söderblom. Det korta talet handlade om hästar i frihet och hästar under tygel och dess innehåll var ungefär följande: Ärkebiskopen såg en flock hästar på ett betesfält och beundrade deras vackra hållning och snabba lopp och sade sig att hästar skulle ha fullkomlig frihet för att riktigt komma till sin rätt i alla stycken. Senare såg Söderblom hästar på en kapplöpningsbana och märkte till sin förvåning, att djuren under tygel hade bättre hållning, snabbare lopp och säkrare gång än de på bete. Fullkomlig frihet, lössläppthet, är ej det bästa och lyckligaste för unga människor, men självdisciplin, det att jag underordnar min vilja under Guds vilja. (Evald Malmström "'Det är synd om ungdomen'"; Jönköpings-Posten 1941-04-01)

Bön är förvisso inte att tigga om vissa saker eller att försöka förmå Gud att foga sig efter min vilja. Att bedja är inte att jag blir märkvärdig, stor och stark och kan göra allahanda kraftgärningar. ... (Bön) är att vara villig att lämna sitt eget "lilla" och i stället få komma in i Guds stora plan. ... Att få bedja "icke min vilja", att få komma i verklig harmoni och samklang med Guds vilja. Det är förvisso att bedja i Jesu namn (Lars Vitus "Jag sträcker mig!"s 57; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1938)

I mars 1926 var jag av styrelsen föreslagen till ordinarie missionsföreståndare. När den frågan behandlades i konferensen, gick jag ut i lilla salens predikantrum. Efter att ha reglat dörren böjde jag mina knän och minns ännu i huvudsak, vad jag bad Gud om i denna viktiga stund. "Herre, ske nu din vilja! ... Hur förkrossande det än skulle vara att falla igenom, så hellre det, än att jag mot din vilja skulle koras till föreståndare." ... Då jag inträdde till den samlade konferensen, reste sig styrelsen, ombuden, predikanter och hemmavarande missionärer, och ordföranden meddelade mig, att jag enhälligt blivit kallad till sällskapets föreståndare. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 36-37)

På förmiddagen (den 3 juli 1921 under Kölingaredsveckan) blev jag andedöpt under ett möte ute i en skogsbacke. Jag trängde i anden fram till den kärlek i vilken Gud innesluter världen. ... På eftermiddagen gick jag till den gamle broder, som ledde mötena, och sade: "Känner inte broder Bergdahl som jag, att jag nu skulle låta döpa mig?" "Det har jag ingen känsla av", svarade han, "det står i bibeln: den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst. Och nog är det bäst att lyda Gud, men några känslor om det, det har jag inte. Men jag skall, ifall broder vill, anteckna broder till dop." "Ja, jag känner det så", sade jag, och så gick broder Bergdahl. Då kom en stor ångest över mig. Den tröghetens och tyngdens och tvivlets ande, som djävulen är, fick riktigt tag om mig. Och han viskade till mig: "Jo, nu har du ställt tokigt till för dig. Skall du låta dig suggereras av andra? Akta dig nu, annars går det alldeles galet för dig. Det är nog bäst att du tar tåget och reser med detsamma - eljest kanske det blir en ohygglig katastrof för dig." ... (Jag) jäktade nedför (en backe) som om jag varit jagad av onda andar - vilket jag ju också var. Men mitt i backen stodo ett par personer och samtalade. .. (En av dem, en godsägare,) högg tag i mig och sade: "Jag står och talar med löjtnant S. här om betydelsen av att låta döpa sig. Jag undrar om broder Lidman ville berätta för honom hur broder kom till klarhet i dopfrågan." Ja, där stod jag. Jag måste le och svarade: "Ja, broder, det är svårt för mig att säga. Jag är icke döpt ännu, men jag har anmält mig till dopet i dag." Så började jag tala om, hur tveksam jag var. Då tog den myndige, fryntlige och storvuxne godsägaren fram alla skäl mot dopet. Men ju fler skäl han drog fram mot vattendopet, dess mer skäl fick jag för det. Jag såg verkligheten som låg bakom raden av svepskälen, hans och mina. Jag såg, hur ihåliga dessa skäl voro, att de verkligen voro svepskäl. Jag såg att det var tröghet, rädslan för att stöta sig med människor, den naturliga känslan av att man ej vill riskera för mycket - allt detta som ligger i vår naturliga människas rädsla inför allvaret och verkligheten och sanningen, och som vi rada upp teoretiska skäl som skyddsmurar omkring för att bevara vår egen och andras aktning. På en kvart var jag klar med att det enda, som var att göra var att gå till dopet. ... Dagen därpå tidigt på morgonen skulle jag döpas. ... Tidigt, tidigt på morgonen gick jag ut. ... Jag erfor än engång rädslan för att jag låtit mig påverkas av andra. Jag gick avsides och bad och sade till Jesus: "Du vet att jag gör detta, därför att jag tror, att det är Din vilja. Jag bryr mig inte om någon människa, jag tro inte på något jordiskt samfund - jag söker endast Dig - jag tror endast på Dig - allt vad jag vill är att göra Din vilja." ... Den ensamma halvtimmen gav mig Gud en underbar erfarenhet av att vara på tu man hand med Jesus i Getsemane, och jag förstod, att, innan man genomlevat Getsemanes smärta och ensamhet, vet man ej vad verklig smärta och ensamhet är - anar man ej vad Jesus har att giva den ensamme. Nu kände jag, att Jesus var den ende för mig. ... Från det mötet med Jesus, med den Ensamme, gick jag med trons visshet i hjärtat ned i dopgraven. Det underbara var, att jag hade inga som helst känslor under dopet, varken då jag steg ned eller då jag steg upp, eller under det jag klädde på mig efteråt. Det enda jag kände var detta: jag vill lyda Gud - jag vill följa Jesus. (Sven Lidman "Bryggan håller - Vittnesbörd om korsets kraft" s 310-313; kommentar till Ef 2:1-16)

Farmor höll räfst med Vår Herre. Själv trodde hon, att hon läste sin aftonbön, men en mångårig förtrolighet hade gjort tonen familjär. Ibland uttryckte hon sig nästan vanvördigt. Hon kunde säga: "Om du nu för en gångs skull ville göra som jag vill!" ... August har hon dagligdags under ögonen. Han är ungkarl, han äter som oftast sin middag hos farmor, och han lägger sin kvällspatiens vid hennes bord. ... Han har så mycket att stå i. Först och främst har han den stora Borckska engroshandeln, som matar landsbygdens diversebodar med allt under solen. ... Allt skall han sköta, och hur skulle han kunna det? Han har ärvt affärerna efter farfar, far och äldste bror, men han har icke ärvt förmågan. Han mäktar icke. När det blir svårt, går han till farmor med fiolen. Det är hans sätt att klaga. ... Farmor säger: "Gode Gud, om du någon enda gång ville göra, som jag vill! Så finge du se! Men att lassa på August all världens sorg och bekymmer - det är ingen mening i det, ser du. Tänk dig själv, om du skulle ha affären och tegelbruket och Johannisberg och kvarnen och bryggeriet och bolaget och allt det andra! Borck mäkta och jag mäkta och Gabriel mäkta. Men August! Har du glömt, hur klen han var som barn?" Vidare säger hon: "Gode Gud, hör min bön och gör som jag vill! Amen." (Hjalmar Bergman "Farmor och Vår Herre" s 169-174)

Människor bedja om mångahanda, och det må de göra, men hålla de för envist på just det de bedja om, böra de nog påminnas om Mark Twains betraktelser över bönens rimlighet, då man på tvänne varandra mötande fartyg beder om god vind. Men så är dock ej de kristnes mening. Den tredje bönen förändrar ju alltsamman. Det är visserligen naturligt, att den som är i sorg, fäster sina tankar just vid sina egna bekymmer och beder om just deras avhjälpande. Det är svårt att bedja så där in abstracto utan att tänka på någon särskild önskan. Men bakom alla böner ligger dock den tredje. Den verkligt troende beder i allting blott den bönen. Är bönens innersta innebörd då icke den, att den bedjande böjer sig under den gudomliga viljan? Bönen är en viljeberedelse, en sinnesförfattning. "Bönen är det käril, vari människan uppfångar Guds gåvor" - har jag sett någonstädes, och det finner jag riktigt sagt. (Hans Larsson "Att bedja" s 153-154)

Vaggeryd. ... Friluftsmöte blifver, om Gud vill, i Dufveled söndagen den 26 d:s (= juli) kl. 2 e.m. (Jönköpings-Posten 1908-07-18 "Friluftsmöte i Dufveled om Gud vill")

Nästa lördag den 28 dennes (= september) v. G. (= vill Gud) blifver predikan i lokalen i Krängshult kl. 7 e.m. och i Ekeryds missionshus nästa söndag 29 dennes kl. 10 f.m. af J.P. Johansson från Sonarp. (Jönköpings-Posten 1907-09-25 "V.g. blifver predikan i lokalen i Krängshult")

Predikan blifver vill Gud i Götafors missionshus onsdagen den 25 kl. 8 e.m. af missionär Nathanael Götberg. (Jönköpings-Posten 1907-09-21 "Predikan blifver vill Gud i Götafors missionshus")

Nästa söndag den 5 maj kl. 6 e.m. blifver sång- och musikfest i Molidens missionshus (Barnarp) samt predikan af pastor Palmberg. ... Ungdomsföreningen samlas om Gud vill i missionshusets lilla sal söndagen den 5 maj kl. 6 e.m. Bibelsamtal Fil 4:6-20. (Jönköpings-Posten 1907-05-01 "Bibelsamtal om Gud vill i Molidens missionshus")

Evangelistmöte blifver, vill Gud, i Vaggeryds missionshus lördagen och söndagen den 25 och 26 augusti. (Jönköpings-Posten 1906-08-17 "Evangelistmöte, vill Gud, i Vaggeryds missionshus")

Byarum. Predikan blifver vill Gud af evangelisterna Maria Johnsson och Eva Almkvist hos A. Tall, Målen, lördagen den 29 april kl. 6 e.m. samt söndagen den 30 kl. 10 f.m. i Götafors missionshus samma dag kl. 4 e.m. (Jönköpings-Posten 1905-04-28 "Predikan blifver vill Gud hos A. Tall i Målen")

Till julen 1905 skriver Hilma (Hedenstierna från Stockholm till sin kusin Lovisa i Skjutebo): "För oss har detta år varit förfärligt svårt och prövande, emedan min man (Alfred) ända sedan i våras haft ett mycket svårt ögonlidande, som nu för tillfället är särskilt svårt och ängslande. Viljen Ni, som äro sådana varma, älskliga kristna, bedja om litet ljusning för oss, om det så är hans vilja!" (Anna-Lisa Hermansson "Två systrar - En brevberättelse" s 34)

Till Chicago återkommer jag, om Gud vill, den 26:te, då jag skall börja i en stadsdel, som heter Stockholm - det tredje Stockholm, som jag besökt här i Amerika. (P. Waldenström "Resebref från Chicago"; brefvet daterat 1904-11-14)

"Nu, när jag föresatt mig att bli en exemplarisk mor och att godtgöra mot mitt andra barn hvad jag felat mot mitt första, då blir jag urståndsatt att göra det allra minsta", (sade Marika till den gamle pastorn). Här har jag nu legat (sjuk) i två månader och förgäfves längtat efter krafter att kunna uppfylla min modersplikt. ... Hvarför gör Gud så? ... Hvarför fick jag inte dö? Jag var så beredd på det?" "Du var beredd att möta din Gud i klarhet och ljus, icke höljd i töcken som han kom? ... Han vill böja din vilja efter sin." "Men jag vill nu göra, hvad alla anse är min plikt." "Den första plikten är att vara nöjd med Guds vilja, äfven när den går tvärt emot våra beräkningar. Den bönen 'ske din vilja!' måste bedjas utan begränsning för att göra oss färdiga att möta vår Herre, hur han än kommer, och följa honom, hvart han än går." "Är det då verkligen hans vilja, att jag skall ligga här overksam, medan andra fylla mina plikter?" "Tydligen, ty du har ej tagit denna sjukdom själf. Bär den tåligt till hans ära!" "Men huru länge?" frågade hon sorgset. "Det känns, som om det skulle bli för alltid." "Bed, att Guds vilja sker med dig genom detta lidande, antingen det blir långvarigt eller snart tages bort!" "Bed för mig!" sade Marika och knäppte händerna. Pastorn böjde knä vid hennes sida och bad. ... Det föreföll Marika, som om han numera ej behövde lefva för sin egen fostran, utan för att leda andra på rätta vägen till den frid han själf funnit. (Elisabeth Beskow "Gamle prästen i Hornsjö och andra berättelser" s 35-37; Gamle prästen i Hornsjö)

Jönköpings missionsförenings predikanter hafva, om G! v. (= Gud vill), möte i Mullsjö missionshus lördagen den 30 och söndagen den 31 juli. ... Andra dagen ... kl. 3 till 5 samtal öfver (frågan) ... Hvaraf skall jag veta, om jag äger den första kärleken eller har förlorat den? (Jönköpings-Posten 1904-07-17 "Möte i Mullsjö om Gud vill")

Jönköpingskretsens Ynglingaförbunds Vinterkonferens hålles, om Gud vill, i Jönköping å ynglingaföreningens nya lokal, Östra Storgatan 38 (öfver Nordströmska Bokhandeln) Lördagen och Söndagen 23 och 24 Januari med början kl. 6 Lördag e.m. (Jönköpings-Posten 1904-01-11 "Vinterkonferens i Jönköping om Gud vill")

Sandseryd. ... På Åsen predikan v.G. tredjedag jul kl. 4 e.m. af S.A. Stridbäck. ... Julotta blifver v.G. i Vaggeryds missionshus juldagen kl. 6 f.m. Predikan af Bengt Gustafsson och möjligen någon mer. ... Vill Gud blifver möte den 27 dec. kl. 3 e.m. af frälsningsarmén, ledt af ensajn Am. Evers. ... Söndagsskolfest hålles vill Gud uti missionshuset nästa tisdag. ... Predikan blifver vill Gud i Götafors missionshus annandag jul kl. 11 f.m. af predikant A. Ågren från Värnamo. ... Sparbössetömning i sedvanlig ordning samt predikan af J.P. Johansson i Sonarp blifver v.G. i Hooks missionshus annandag jul kl. 2 e.m. ... Ynglingaföreningen (i Svenarum) firar v.G. sitt årsmöte i Torarp onsdagen den 30 dec. kl. 4 e.m. (Jönköpings-Posten 1903-12-22 "Vill Gud"; BG Ask-kommentar: Tillägget "vill Gud"har sin bibliska bakgrund främst i Jak 4:13-15. Tillägget förekommer främst i annonser för sammankomster i Byarum-Vaggeryd med omnejd. I Jönköpings-Posten 1903-12-22 finns också mötesannonser för andra orter där detta tillägg inte förekommer. Exempel på sådana orter är Jönköping, Röret-Hofslätt, Norrahammar, Tenhult. Skärstad, Bjurbäck, Grafsjö, Sandhem, Habo, Mullsjö, Bottnaryd, Hjälmseryd, Sonarp, Barnarp, Ölmstad, Malmbäck, Nässjö, Skillingaryd, Värnamo.)

V.G. predikar undertecknad i Åsen lördagen den 26 sept. kl. 6 e.m., i Sandseryd den 27 efter Gudstjänstens slut och i Åsa kl. 5 e.m. (Undertecknadt:) K. Elmgren. (Jönköpings-Posten 1903-09-25 "V.G. predikar undertecknad")

Predikan blifver i Vaggeryds missionshus nästa tisdag den 14 juli kl. 8 e.m. af pastor Ledin från Chicago. - Predikan blifver, vill Gud, samtidigt med blåbandsföreningens möte i Vaggeryds missionshus nästa söndag den 12 juli kl. 4 e.m. af predikant G. Sandwall. Styrelsen. "Jönköpings-Posten 1903-07-11 "Predikan blifver ... Predikan blifver, vill Gud")

Vill Gud, kommer undertecknad att hålla föredrag om söndagsskolans betydelse ... i Ljungby den 7 april kl. 7 e.m. ... Hörle d. 19 kl. 3 e.m., Klefshult d. 20 kl. 7 e.m., Skillingaryd d. 21 kl. 7 e.m., Götafors d. 22 kl. 7 e.m. Där barnen kunna samlas talar jag först till dem. (Undertecknadt:) P. Sjö) (Jönköpings-Posten 1903-04-06 "Vill Gud ... föredrag om söndagsskolans betydelse")

I nästa vecka reser jag, vill Gud, till Bremen för att på regeringens uppdrag bevista antialkoholkongressen i Bremen den 14 - 19 dennes (= april). (P. Waldenström "Bref från Stockholm"; brefvet daterat 1903-04-04; Jönköpings-Posten 1903-04-06)

Tvänne möten (i Barnarp) blifver om Gud vill vid Torsvik söndagen den 22 mars kl. 12.15 samt 4 e.m. Tal, sång och musik. Alla välkomna. Kollekt upptages. (Jönköpings-Posten 1903-03-18 "Tvänne möten blifver om Gud vill")

Det fanns ingenting att göra för mormor. Nej, det var för sent. Doktorn hade undersökt henne noga och hade varit så snäll och vänlig. Men det fanns ingen hjälp. Det var kräfta och hade gått för långt. - Ja, ja, sade den gamla, ske Guds vilje. ... Barnen stod i ring omkring och snyftade. Bakom ett stycke undan stod Anders, likblek, med det stela ansiktet framskjutet, bara stirrande på den gamla. Mor och hon satt framme under fönstren som var isiga av kylan. De tog det inte som någonting förfärligt. (Pär Lagerkvist "Gäst hos verkligheten" s 89-90; år 1903?)

"Och hur är det med Nikanor?" frågade biskopen (sin mor) om sin äldste bror. "Det går an, Gud ske lov. Och är det inte värre än så, så får man tacka Gud för det, han reder sig. Det är bara en sak: hans son Nikolasja, min sonson, vill inte in på den andliga banan, han har rest till universitetet för att bli doktor. Han tror att det är bättre, men vem vet. Ske Guds heliga vilja!" (Anton Tjechov "Biskopen" s 192-193)

Byarums kristl. jungfruförenings möte blifver om Gud vill söndagen den 4 jan. kl. 2 e.m. (Jönköpings-Posten 1903-01-02 "Möte blifver om Gud vill söndagen den 4 jan. kl. 2 e.m.")

Söndagsskolfest uti Boeryds missionshus blifver, vill Gud, nästa söndag den 17 dennes (= augusti) kl. 5 e.m. med tal af folkskollärare Blomqvist och kassör Bång. (Jönköpings-Posten 1902-08-08 "Söndagsskolfest uti Boeryds missionshus, vill Gud"; BG Ask-kommentar: I samma nummer av Jönköpings-Posten förekommer uttrycken vill Gud/om Gud vill/v.G. också om mötessammankomster i Rogberga, Barnarp, Västra Jära, Malmbäck, Bottnaryd och Ekhult)

Inför det oundvikliga blir jag stum och förstenad. ... När jag mötte nordanstormen i dag som kan göra resan om intet, tänkte jag ett ögonblick: Är det möjligt att denna kalken kan undgå mig? Att det oundvikliga icke är oundvikligt? (August Strindberg "August Strindbergs brev XIV 1901-mars 1904" s 195-196; brev ca 3 juli 1902 till Harriet Bosse)

Nästa måndag kl. 8 e.m. blifver, v.G., predikan i Vaggeryds missionshus och i Byarum tisadagen den 11 kl. 6 e.m. af A. Hultman. Vaggeryds ynglingaförenings möte blifver på Trelleborg söndagen den 16 febr. kl. 10 f.m. (Jönköpings-Posten 1902-02-08 "Blifver, v.G. ... blifver")

Byarum. Nyårsotta blifver, vill Gud, i Boarps missionshus Nyårsdagen kl. 6 f.m. med predikan af Aug. Modig från Amerika och J.F. Svensson i Boarp. Missionsaskarne komma då att tömmas och de som ej hafva sådana få lämna frivilliga bidrag, hvilket mottages med tacksamhet för missionens räkning. (Jönköpings-Posten 1901-12-30 "Nyårsotta blifver, vill Gud, i Boarps missionshus")

(1901 Februari) 12:e. Jag lefver endast med (Harriet Bosse) i tankarne. ... Det jag nu genomgår är hemskt och underbart - jag sitter liksom väntande en dödsdom. ... Ske Guds vilja! Om jag blott finge veta den. ... Skall äfven kärleken, den stora höga, komma igen? Och är det slut med förra seklets nationalekonomiska äktenskap? (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 134-135)

Allt hade (Den Evige) berövat denna svaga jordiska varelse - barn, make, jordiskt förnuft och jordisk förmögenhet. ... Men ur det jordiska hjärtats avbrända tomter och djupplöjda marker hade Guds blommor börjat växa, vattnade av nätters tårar, vårdade av år i bön, och Eurydike hade lärt sig att förstå Den allsmäktiges vilja, och hon hade lärt sig att bedja den bästa, den visaste, den högsta bland böner: "Herre, ske Din vilja - icke min, icke min, icke min!" (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 116-117)

Härmed äro mina svenska memoiarer för ett kvartssekels regeringstid avslutade. ... Med psalmisten ropar jag till Gud i himmelen: "Vänd ifrån mig den försmädelse som jag fruktar!" Dessa ord äro i tryck tecknade i den lilla boken: "Dagens lösen och tänkespråk", vilken ständigt finnes bredvid min säng, och vari jag ofta läser. Eget nog stå de just där för denna dag: 1 december 1897. Ödmjukt må dock min svaga stämma om än stammande eftersäga vår Gudomlige Herres och Mästares bön i örtagården: "Abba, Käre Fader; icke såsom jag utan som Du vill!" Därtill vill jag emellertid även lägga ett den mänskliga tacksamhetens vittnesbörd. Skulle försmädelse enligt Guds skickelse träffa mig, så är jag säker om: från mitt älskade svenska folk behöver jag ej frukta att den kommer! ... Slutat: Oscarsdagen 1897. Oscar. (Oscar II "Mina memoarer I" s 378-379)

Jag har länge frågat Herren om jag skulle lemna Paris, men fick intet klart svar. ... När våren kom växte träden ut och dolde smutsen. Då hörde jag ur grönskan skolbarn leka och jubla; ibland kom ur grönskan som dolde kapellet en kyrkosång som af englar. Detta korset som krönte allt såg jag alltid allegoriskt. Men tuppen förstod jag ej. Nu de sista veckorna har jag sett honom röra sig: han vände hufvudet åt mig, flaxade med vingarne som om han manat mig till flykt. Men jag invände: fienderna äro öfver mig, men det är att vara misstrogen mot Gud att fly. Och jag stannade. I natt när jag kom ner i det nya rummet, öppnade jag fönstret, såg ut, och fann Karlavagnen, med polstjernan. Undrade är det norrut Du skall gå! Jag vet ej ännu hvad Gud ämnar med mig! Skall jag gå till Ystad der Hospitalet i Lund står och väntar. Kanske detta Golgatha också skall passeras? För att läras ytterligare. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896 s 276; brev 19 juli 1896 till Torsten Hedlund)

(Jesus) är oviss, hvad han skall bedja om. Lydnaden för fadern och fruktan för döden kämpa ett ögonblick med hvarandra i hans inre menniska. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 496)

(Tekla) ber Gud att modern skall få leva, - ber Gud att hon skall vilja att modern skall leva. Men hon kan icke vilja det. Varför skulle hon önska sin mor ett förlängt kvalfullt liv? ... (Hon) lägger forskande sin hand på (moderns) rynkiga panna. Den är ljum men icke mer varm. ... "Herre Jesus, är det slut?" utbrister (den nya portvakterskan). "Det är slut", svarar Tekla. "Ske Guds vilja", säger gumman, och stiger in för att få visshet. Du är allt glad nu, som får platsen (som portvakterska efter mor), tänker Teklas ostyriga hjärna, och hon känner sig god, ädel, när hon lägger band på sin grymhet och icke säger det högt. (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 2" s 157-160; novellen "En häxa" från 1890)

(Komministeränkan Borodin) hade ett maniskt intresse för allt vad sjukdomar heter och hennes självtagna plikt var att besöka alla sjuka och doktorera dem med sina huskurer. ... Högre än alla andra sjukdomar älskade hon lunginflammationen och där någon fått den åkomman var hon oförtröttlig. Hon räknade dagarna till krisen och sjunde dygnet vek hon ej från den sjukes sida. Ledde krisen till död sade hon med glad tacksamhet: Ske Guds vilje! Gick den lyckligt över sade hon lika glatt: Nu har jag gudilov inte här att göra längre! (Fritiof Nilsson Piraten "Bokhandlaren som slutade bada" s 154)

När Sankte Per och Vår Herre vandrade omkring på jorden kom de en gång till en äng. Där låg folket som höstade gräset och vilade sig efter davramålet. ... De frågade ett ungt par efter vägen till byn. Utan att resa sig upp svarade mannen och pekade med hand och fot: "Gå rätt fram förbi den lilla dungen. Där står en stor gran med ett kors i barken. Där tar ni åt höger och snart är ni framme vid den stora lyckan och där ser ni byn." "Kan du inte resa dig upp och följa med så att de hittar rätt", sa hans hustru till sin late man, "så gör jag det istället." Kvinnan reste sig och följde de främmande till dungen och snart såg de byn. Nu kunde de inte gå vilse. "Som tack för att ni visade oss vägen ska ni få önska er vad ni vill och det skall bli uppfyllt", sa Vår Herre. "Om Gud vill som jag vill, önskar jag att min man blir arbetsam som vanligt folk är och inte så avundsjuk som han nu är, utan är nöjd och tackar Vår Herre för den lott han har fått. Det vore både skönt och nyttigt. Men Herre, ske din vilja och inte min!" De skildes åt. När kvinnan kom tillbaka var mannen redan i full fart med arbetet och var glad och nöjd. Han började tacka och välsigna Vår Herre och tillbe honom. Kvinnan blev mycket förvånad ... (och) styrktes i tron att det var Gudi folk hon hade mött. (Mickel i Långhult "När Vår Herre och Sankte Per vandrade på jorden" s 80)

I stället för skratt och skoj, som jag hade räknat med när vi gick upp på vinden, kände jag hjärtat bäva och darra. Länge befann sig Grisja i detta tillstånd av religiös extas och fortsatte att improvisera böner. Än upprepade han några gånger i följd: "Herre, förbarma Dig", men varje gång med ny kraft och nytt tonfall, än sade han: "Förlåt mig, Herre Gud, lär mig Din vilja . . . lär mig Din vilja, Herre Gud!" med ett uttryck som om han genast väntade svar på sina ord, än hördes klagande snyftningar. . . . "Ske Din vilja!" ropade han plötsligt med ett oefterhärmligt tonfall, lade sig framstupa med pannan mot golvet och grät som ett barn. Många vindar har blåst sedan dess, många minnen från det förgångna har mist sin betydelse för mig och blivit otydliga drömmar, pilgrimen Grisja själv har för länge sedan slutat sin sista vandring, men det intryck som han gjorde på mig och den känsla som han väckte hos mig kommer jag aldrig att glömma. O, Grisja, du store kristne! Din tro var så stark att du kände Guds närhet, din kärlek var så stor att orden av sig själva strömmade ur din mun - du prövade dem inte med förståndet . . . Och hur högt prisade du inte Hans storhet, då du utan att finna ord under tårar kastade dig framstupa. (Leo Tolstoj "Barndomen" s 52-53)

Vad bedrövar du dig, min själ, och är så orolig i mig? Varför vänder sig mitt öga så tvivelaktigt, så bävande mot de moln, som ännu betäcka min framtids himmel, - och kan dock icke genomtränga dem, förmår icke upptäcka, om de i sitt digra sköte bära åskor eller välsignelser? ... Gode Gud, jag har länge, jag har dagligen bedit: "ske din vilja", men jag måtte ej hava ännu lärt mig rätt den bönens innehåll. Det är ändå såsom skulle jag i mitt sinne hava något att av- eller tillstyrka i ditt heliga råd - såsom ville jag hemligen föreskriva den gång din styrelse bör taga - och, när allt ej går efter min önskan, så är jag nedslagen, missnöjd, kanske knotande. ... Jag arma mull, som vill vara visare än den Allvise, och gå till rätta med den Helige! Må jag hellre utan egenvilja och självklokhet lämna allt åt din vilja och ditt råd, O Gud! Din vilja är den bästa. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Första bandet" s 113; Nyårsdagen)

Nu berättade (skjutsgossen Kristofer) sitt nattliga äventyr. Han erinrade sig varje ord officeren talat, och nästan varje slag (hästen) Grålle erhållit. ... "Jag skall begrava honom djupt inne i skogen vid den stora eken", sade (hans far) efter en stunds tystnad. ... Första dagarna efter denna olyckliga händelse gick skogstorpets ensliga invånare var för sig grubblande och nedstämda. Väl läste Kristofer i sin stora psalmbok om aftnarna och stundom även i bibeln, och mor Ingierd sjöng med klar röst: "Vad Gud täckes är mig täckt, vad helst är på färde" ... men det oaktat låg sorgen på deras sinnen. (Emilie Flygare-Carlén "Skjutsgossen" s 29-30)

Sakta började jag nu tala några lugnande och förmanande ord. Jag talade om tålamodet, om undergivenheten - jag nämnde - bönen. "Bönen!" återtog (den blinda) Elisabeth med ett bittert leende. "Hör, Beata! I flera års tid har jag bett ... natt och dag, alla timmar, alla stunder; jag har legat på mina knän, till dess kölden isat mina lemmar, och bett: 'O fader, tag denna kalk ifrån mig!' Såsom en sten, vilken, slungad uppåt, återfaller och sårar den lidandes bröst, har bönen varit för mig ... Jag ber - aldrig mer!" "O bed, o bed!" sade jag gråtande, "bed blott med ett rätt sinne ... Gud förbarmar sig - ger den rena viljan kraft ..." (Fredrika Bremer "Familjen H***" s 139)

Hans Järta (född 1774) var med all sin genialitet en i hög grad impulsiv natur med sitt huvud för sig. Det lönade sig snnerligen inte att resonera med honom, när han var på dåligt humör. Då blev han en fullfjädrad despot. ... När (han) ett tag slog sig på jordbruk, menade en ... samtida: "Nu är det allt säkrast, att Vår Herre låter det regna och hålla upp, när han vill." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 40-41; Hur vår nuvarande regeringsform tillkom)

Herre Jesus! Hwad du gör trångt och smalt, vill jag icke göra widt och bredt. Gör mig lydig din Faders wilja, på det att du må erkänna mig för din egendom! (Johann Albrecht Bengel "Bönesuckar till Nya testamentet" s 12; bön till Matt 7:13-23)

Om Gustaf Vasas sista tid finns en rätt utförlig skrift av hans själasörjare mäster Hans alias Johannes Ofeegh, kyrkoherde i Stockholm efter mäster Olof. ... Skildringen börjar med år 1557 då konungen märkbart började tackla av; hans hälsa, hans fantastiska minne och hans lynne försämrades tydligt. Han gav akt på varjehanda järtecken i himlen och på jorden och konstaterade att endast sorgligheter återstod honom i detta livet. Vid jultiden 1559 uppskakades han av en övernaturlig gråt som hade hörts om nätterna på Svartsjö kungsgård; före midnatt lät den som en gammal människas klagan, sedan som banskrik och slutligen som en späder grises röst. På nyåret någon vecka senare tog han emot kyrkoherden med orden: "Johannes, min själ är bedrövad intill döden." (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 292)

Tron twiflar icke, att Gud hyser emot personen en god wilja samt unnar och önskar honom allt godt; men owisst är, om just det, som tron begär, är oss godt och nyttigt; det wet allena Gud. Derföre beder tron så, att hon hemställer allt åt Guds nådiga wilja, huruwida det länder till Hans ära och wårt gagn, och twivlar icke, att Han då skall gifwa det; hwarom icke, så wet hon, att Hans gudomliga wilja af stor nåd förwägrar oss det derföre, att Han ser det wara bättre att icke gifwa det. ... Derföre har jag ofta sagt, att man skall tro utan allt twifwelsmål och utan att inskränka Guds godhet; men när wi bedja, skola wi inskränka oss så, att Hans ära, Hans rike och Hans wilja blifwer hufwudsaken, på det wi icke må sätta någon wiss tid, rum, mått eller namn för Hans wilja, utan fritt öfwerlåta allt sådant åt Honom. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 179-180 i kommentar till Matt 8:1-13)

Så består nu en rätt kännedom af Christi lidande deruti, att man känner och förstår, icke blott Hans lidande, utan ock Hans hjertliga beredwillighet att lida. Ty den som betraktar Christi lidande, utan att deruti skåda Hans wilja och hjertelag, han måste mera förskräckas, än glädja sig deröfwer. Men ser man på Hans wilja och hjertelag derunder, så gifwer det en rätt hugswalelse, förtröstan och kärlek till Christus. ... (Christus) will gå upp till Jerusalem och låta korsfästa Sig, såsom wille Han säga: sen uppå mitt hjertelag, att Jag gör det willigt, otwunget och gerna, på det I icke mågen förskräckas och häpna, när I så sen det, och tycka, att Jag skall göra det ogerna, twungen och likasom öfwergifwen, och att Judarna göra Mig detta medelst öfwerwåld. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 212 i kommentar till Luk 18:31-433)

Herre! jag flyr till Dig: lär mig göra Din wilja, och försaka min egen. Häri består det nödwändigaste, att jag alltid säger: Fader, ske Din wilja! Ingen ting är bättre, ingen ting för min själ nyttigare. Du, Herre, är mitt goda, Du är min Lärare; ty Dig förutan är jag olärd och till allt godt oduglig. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 88)

Att wilja hafwa all ting efter sitt begrepp, är galet och omöjligt. Will du wara en god och fullkomlig Guds tjenare, så åstunda, i all ting, icke din, utan Guds wilja. Begär icke, att din önskan och wal skall gå för sig, i ett eller annat afseende, som ofta är egennyttigt och orätt, utan säg: ”Ske som Herren will!” ty detta är det bästa. ... När någon är kommen till så djup försakelse, att han hwarken i stort eller litet, hwarken i motgång eller lycka, söker sin wilja, då kan han med rätta om sig säga: det är fullkomnadt. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 97)

"Mor, mor", (sade Karin till Birgitta), "(budbäraren från Sverige) kommer för att hämta mig. Och låter du mig inte fara i fröjd, så låt mig åtminstone fritt få gå kring bland förnuftiga varelser." "För att lyftas på sadelknappen av första kvinnorövare." "Hellre det än ett sådant liv som du dömer mig att här (i Rom) framsläpa, långt från de mina." "Har du glömt orden: ske Guds vilje?" "Gud vill alltid som du, mor, men när jag får dina grå hår, kommer han nog vilja som jag. Då, om inte förr, skall du skönja att jag är mor mins dotter." (Verner von Heidenstam "Heliga Birgittas pilgrimsfärd" s 74)


Sångarna:

Stridiga viljor bryts, söndrar och river ner. Rakt genom allting, ont och gott, Gud, låt din vilja ske. (E Hatch-A Frostenson: Psalmer och Sånger 394:3)

O Jesu Christ, Guds enda Son, Som såg vår själafara Och, att oss frälsa derifrån, Dig sjelf ej ville spara! Du med din kärlek och din död Förlöser oss af syndens nöd, När vi på dig förtröste. (N Decius-A Pedersøn-JO Wallin: Psalm 24:3; jfr Psalmer och Sånger 18:2)

Sin Fader Sonen lydig var, Kom till mig här på jorden. I menskligheten uppenbar, Är han min broder vorden. Sin kärlek ville han bete Och frälste mig från allt det ve, Som jag förskyllt att lida. (Luther: Psalm 46:5)

Saktmodig, mild och oskuldsfull, Han ej med silfver eller guld, Men med sin lydnad och sin död, Skall lösa oss från evig nöd. (JO Wallin: Psalm 56:3; jfr Psalmer och Sånger 120:3)

Min sorg är dig bekant; du hör, o Gud! min qvida: Ty vill jag ock din hjelp i tålamod förbida. Du, Herre! vet din stund, att sluta allt mitt ve; Ty suckar jag förnöjd: o Gud! din vilja ske! (Karlberg/Arrhenius: Psalm 238:8)

Hvad min Gud vill, det alltid sker, Hans vilja är den bästa; Sin nåd och hjelp han dem beter, Som stå i tron befästa. I all min nöd, För Jesu död, Skall han mig väl försvara; Jag sätta vill Min tro dertill Och nöjd och talig vara. ... Från denna verlden skall en dag Du, Herre Gud! mig skilja. Men stunden står i ditt behag: Ske, gode Gud! din vilja. Min arma själ Betror jag väl, Min Gud! i dina händer; Ty synd och nöd Och evig död Ifrån ditt barn du vänder. (Hertig Albrecht av Preussen-Svensk översättning-EM Fant: Psalm 251:1,3)

Säg, hvem skulle velat blöda Att försona oss med Gud? Jesus kom och lät sig döda För vår skull på faderns bud. Det var kärlek! Aldrig fanns Sådan kärlek såsom hans. (John Newton – Erik Nyström: Sång 58:2)

Du av de dina lämnad låg I bönekamp för mig. Ack, gånge aldrig ur min håg, Vad jag har kostat dig! Det var för mig du göt ditt blod Och sådan ångst utstod. Jag glömmer ej din ångst, ditt ve Uti Getsemane. (EP Hammond-C Boberg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 112:3; jfr Psalmer och Sånger 139:3)

O, gör min själ vit som nyfallen snö, Lär mig att bedja: Låt din vilja ske! Vila mig i förtröstan till dig, Så jag går glad, vart du än leder mig. O, gör min själ vit såsom snö, Jesus, hör min bön, låt ditt verk i mig ske, Du, som för mig har på korsets trä Offrat ditt blod, två mig vit såsom snö. (EE Hewitt: Andliga sånger 1936 nr 325:2)

Att bedja är ej endast att begära, Att själviskt ropa: Giv mig, Herre, giv! Att bedja är att komma Gud så nära, Att han blir livet i vårt eget liv. ... Att bedja är att helt sig själv förglömma I bönen: ”Ske din vilja, icke min”, Att låta nådens rika källsprång strömma I egen tomhet, eget armod in. Att bedja, det är kraften att försaka, Att mitt i stormen vara trygg och still Och visa alla v a r f ö r fast tillbaka, I lugn förtröstan på att Gud så vill. (S Anderson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 340:1-3; jfr Psalmer och Sånger 213:1-3)


Paulus sade till de troende i Rom: ”Det är för mig stor sorg och oavbruten smärta (i) mitt hjärta.” (Rom 9:2)


Ytterligare studier: Ps 3:7(8); 7:1(2); 31:9(10); 42:11(12); 43:5; Matt 11:25; 26:45; Mark 14:33-34; Luk 12:50; 22:44; Joh 11:33; Hebr 5:7; Upp 3:10; 17:12; 18:10,17,19.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-19; 2011-10-18; 2014-06-16)

Tillbaka till Start

12:28-30 ”Fader, förhärliga Ditt namn.” En röst kom så ut ur himlen: ”Jag och/både har förhärligat och skall åter förhärliga (det).” Så folkskaran, den som stod (invid), * (א,* א) som hade hört (det), sade (hela tiden): ”Det har blivit (och blir) åskdunder.” Andra sade (hela tiden): ”En budbärare har samtalat (och samtalar) (med) Honom.” Jesus svarade * (א,*א): “Den här rösten har inte blivit/kommit (och blir/kommer inte) på grund av Mig, emellertid/utan på grund av er.”

Ord för ord: 12:28 (16 ord i den grekiska texten) fader, förhärliga ditt '-et namn'/namnet. kom så (en)-röst ut-ur '-en himmel'/himlen: och (jag)-förhärligade och åter (jag)-skall-förhärliga. 12:29 (15 ord i den grekiska texten) '-n så folkskara'/'så folkskaran' den 'stående-(och-havande-stått)'/stående och havande-hört sade-(hela-tiden): (ett)-åskdunder (att)-ha-(det)-blivit-(och-att-bli); andra sade-(hela-tiden): (en)-budbärare (till)-honom har-samtalat-(och-samtalar). 12:30 (12 ord i den grekiska texten Sinaiticus) svarade Jesus: inte på-grund-av mig '-en röst'/rösten den-här har-blivit-(och-blir) emellertid på-grund-av er.


1883: Fader, förhärliga ditt namn. Då kom en röst från himmeln: Jag både har förhärligat det och skall åter förhärliga det. Då sade folket, som stod och hörde detta: Det var ett tordön. Andra sade: En ängel har talat till honom. Jesus svarade och sade: Icke för min skull har denna röst kommit utan för er skull.

1541(1703): Fader, förklara ditt Namn. Då kom en röst af himmelen, och sade: Jag hafwer det förklarat, och skall ännu förklarat. Folket, som stod och hörde det, sade: Det war en tordön. Somlige sade: En Ängel talade med honom. Swarade Jesus och sade: Denna rösten kom icke för mina skull, utan för edra skull.

LT 1974: ”Far, låt ditt namn bli upphöjt och ärat!” Då hördes en röst från himlen som sade: ”Jag har redan gjort det, och jag kommer att göra det igen.” När folket hörde rösten, trodde några av dem att det var åskan, medan andra förklarade att en ängel hade talat till honom. Sedan sade Jesus till dem: ”Rösten kom för er skull, inte för min.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud lyssnade till den lille pojkens röst ut ur den plats, var/där han (hela tiden) var. Och Guds budbärare 'kallade emot'/anropade Hagar ut ur himlen och talade till henne: ”Vad är det, Hagar? Frukta ej, ty Gud har hört (och hör) uppå den lille pojkens röst ut ur den plats, var/där han (hela tiden) är. Stå upp, tag den lille pojken och ’få makt över’/grip honom (med) din hand. Ty Jag skall göra honom ’in i’/till en stor nation.” (1 Mos 21:17-18, Grekiska GT)

Och det blev/hände (vid Sinai) (på) tredje dagen, då det hade blivit i riktning mot tidig morgon, och röster och ljusstrålar blev (hela tiden). … Mose samtalade (hela tiden) men/och Gud svarade honom (med) en röst. (2 Mos 19:16a,19b, Grekiska GT)

Samuel 'kallade emot'/anropade Herren, och Herren gav röster och regn i/på den där dagen. (1 Sam 12:18a, Grekiska GT)

... Och skåda, röster och oväsen, åskdunder och en skakning; oro uppå jorden. (Ester 1:1d/A4, Grekiska GT)

Den Stabile kommer att dundra i/med Sin förunderliga röst. (Job 37:5a, Grekiska GT)

(David sade:) ”För till Herren Hans namns härlighetsglans. … Herrens röst (var) uppå vattnen. Härlighetsglansens Gud har dundrat. … I Hans tempel säger ’varje någon’/’var och en’: ’Härlighetsglans!’” (Ps 29:2a,3a,9b, Grekiska GT)

(David sade: “Alla nationerna ..., Herre) kommer att förhärliga Ditt namn.” (Ps 86:9b, Grekiska GT)

Herrens härlighetsglans skall skådas, och varje/allt kött skall skåda Guds räddningsmedel. (Jes 40:5, Grekiska GT)

Alexander, kungen, hörde de här utsagorna, och han ‘satte till’/’förband sig’ ännu längre/mer att förhärliga Jonatan. (1 Mack 10:88b)

(Salomo sade:) “Hämnderna/’de hämnande straffen’ kom på missarna (av Guds mål), (men) inte utan de åskviggars bevis som före/dessförinnan hade blivit (och blev) (i) tillvaron, ty rättvist led de (hela tiden) sina egna ondskor/’onda gärningar’, ty de hade och/också nitiskt bedrivit strängare/’det mest avskyvärda’ främlingshat.” (Wisdom of Solomon 19:13)

(Jesus, Syraks son, sade: “Gud) ‘fick att’/lät (Mose) höra Hans röst.” (Syr 45:5a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Herren dundrade från himmel, och i/med ett stort/högt eko gjorde han Sin röst hörbar.” (Syr 46:17)

(Asarja sade: “Herre), Ditt namn är (och har varit) förhärligat in i (de kommande) tidsåldrarna.” (Asarjas bön v 3b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Bed ni så på det här sättet: ’Vår Fader, Den i himlarna. Låt Ditt namn helgas.’” (Matt 6:9)

(När Jesus hade döpts kom) en röst ut ur himlarna som sade: "Den här är Min välkomnade Son, i/med vilken Jag har varit tillfreds." (Matt 3:17)

(När Jesus hade döpts) * (א*) en röst ut ur himlarna: ”Du är min välkomnade Son. I/med Dig var Jag tillfreds.” (Mark 1:11)

På (Jakob och Johannes) satte (Jesus) namn/namnet Boanerges, vilket är/betyder (ett) åskdunders söner. (Mark 3:17b)

Det skådades för (Zacharias) en herres budbärare ... och Zacharias oroades. (Luk 1:11a,12a)

(När Jesus förhärligades) blev/kom det en röst ut ur molnet som sade: "Den här är Min Son, Den som är (och har varit) utvald, hör Honom." (Luk 9:35)

En budbärare från himlen skådades/’visade sig’ (för Jesus, en budbärare) som var stabil/stark i Honom. (א*) (Luk 22:43)

Det blev/kom med en gång ut ur himlen ett ljud precis som (ett ljud) som förs/frambringas (av) en våldsam/kraftig andedräkt/vindpust. (Apg 2:2a)

Männen, de som reste tillsammans med (Saulus) stod förstummade, då de faktiskt hörde rösten men ej 'tittade på'/'kunde se' någon. (Apg 9:7)

Folkförsamlingen höjde (hela tiden) sina röster emot (kung Herodes): ”(Det är) en Guds röst och inte människors (א*).” Men omedelbart slog en herres budbärare till honom ’i stället för vilka ting’/’som svar på att’ han inte gav härlighetsglanse åt Gud.” (Apg 12:22-23a)

Paulus sade: "De som var tillsammans med mig betraktade faktiskt ljuset men hörde inte rösten av Den som samtalade (med) mig." (Apg 22:9)

(Några skriftlärda i fariseernas parti sade:) ”Vi finner inget dåligt i/hos den här (Paulus). Men (tänk) om en ande eller en budbärare har samtalat (med) honom?” (Apg 23:9b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus svarade (judarna): ”Om – alltefter omständigheterna – Jag må förhärliga Mig själv, är Min härlighetsglans ingenting. Min Fader är Den som förhärligar Mig, om vilken ni säger, att Han är er (א,* א, B*) Gud.” (Joh 8:54)

(Jesus sade till Sin Fader:) ”Jag visste, att Du alltid hör Mig. På grund av folkskaran, den som står (och har stått) runt omkring, talade Jag emellertid, för att de må tro, att Du har skickat bort Mig.” (Joh 11:42)

Men (det) var (hela tiden) några greker ut ur/av dem som steg upp, för att de måtte kasta sig ner i/vid högtiden. (Joh 12:20)


Exegeter, evangelister med flera:

Användningen av tidsformerna i 12:28 och i 13:31f betecknar två faser eller perioder i Jesu förhärligande … Det förefaller mest naturligt att … (tolka) aoristen (”förhärligad”) som syftande på Jesu jordiska tjänst som en helhet och det framtida (”skall förhärliga”) till den uppståndne Kristi verksamhet, när han drar ”alla” till sig, 12:32. … Uppenbarelserna under den första fasen … ges bara i form av ”tecken” … medan de vid stunden för upphöjelsen och perioden därefter koncentreras … i form av Hjälparen. (Birger Olsson ”Structure and Meaning in the Fourth Gospel” s 71f)

Folket hörde rösten, men de fick tydligen inte tag om ord och innehåll. Var det därför att de inte var lyhörda för budskapet från himlen? Hade de ingen mottagningsförmåga? Jmf. Apg. 9:7 och 22:9. Bara Saulus uppfattade budskapet den gången. De andra hörde bara ljudet. (Studiebibeln II:629)

Juhani: "Vad tänkte jag månne som en liten pojkstrunt om åskan? Jo, ser du, det var ju Gud, som då åkte och kuskade på himlens gator, och det slog eld ur den steniga vägen och hjulets järnsko. Heheh! Barnet tänker som det orkar." Timo: "Och jag då? I samma riktning funderade också jag, när jag som en sådan där liten baddare till tummeliten tassade på stigen mens åskan knallade, trippade med en liten skjortslarva på mig. Gud vältar sin åker, tänkte jag, vältar och klämmer riktigt duktigt till med sin tjurlemspiska, och av rappen blixtrar sedan den ståtliga valackens trinda lår, liksom vi ser länderna på en praktfull häst kasta gnistor, när vi stryker över dem. Ja, sådana var dessa tankar." Simeoni: "Som barn tänkte jag och tänker fortfarande: himlens blixt och dunder skall uppenbara Guds vrede för de syndiga på jorden; för mänskornas synder är stora, otaliga som sandkornen i havet." (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 86)

Uttrycket "höra någons röst" (i Apg 9:7 och Apg 22:9) kan ha en dubbel betydelse, antingen den att man hör själfva rösten eller ljudet af den som talar utan att höra hvad han säger eller också att man hör både i ljudet och i orden. Därför blir det ingen motsägelse alls, om jag ena gången säger att jag hörde rösten, den andra gången att jag icke hörde den, när jag med ordet "höra" menar olika saker. Pauli följeslagare hörde ljudet af den himmelska rösten. Det är hvad som står i Apg 9:7. Men hvad rösten sade det hörde de icke. Och det är hvad som står i Apg 22:9. Vi har ett motsvarande ställe i Joh 12:28f. Där berättas hur en röst kom från himmelen och talade till Jesus. När folket hörde detta sade somliga, att ett tordön hade skett. Andra åter, att en ängel hade talat till Jesus. Alla de närvarande hörde själfva rösten, men icke alla förmådde att höra orden. Johannes och de andra lärjungarna uppfattade orden, men folket i allmänhet hörde allenast ett underligt dån, hvilket somliga förklarade vara en åskknall, andra däremot ansågo vara rösten af en ängel. (P. Waldenström "Motsägelser i bibeln"; Jönköpings-Posten 1916-05-05)

Om åskväder och åskledare föreläste i söndags afton i Vaggeryd läroverksadjunkten Asker från Halmstad. Föreläsningen åskådliggjordes medelst scioptikonbilder, samt med experiment med elektriska maskiner. Föreläsningen var lärorik, och belönades med bifallsyttringar. (Jönköpings-Posten 1910-10-10 "Föreläsning om åskväder och åskledare i Vaggeryd")

Slutligen hördes emot aftonen ett dämpadt aflägset ljud, som kom från de nordostligt liggande höjderna och föranledde den utanför dörren liggande hunden att spetsa sina öron. Modern och sonen såg på hvarandra med förskräckelse, då vinden åter bringade ljudet till dem, men nu mera starkt och tydligt. "Kan det vara åskan", sade Andreas, som ej vågade säga hvad han verkligen trodde det vara. "Gud hjälpe oss, mitt barn", sade hans moder, "det är kanonernas och gevärens åska. Slaget har börjat." (R.H. Moncrieff "Den unge Andreas' hämnd eller En skotsk martyrs son" s 63-64)

Hon hör ett stönande - som gråt ur skogens bröst, kanhända nymfers stämmor eller himlens röst - men stumt med henne alla skogens gläntor lystrar: Diana har gått bort, gudinnans röst har tystnat. (Valerij Brjusov "Den store Pan är död" s 151; 3 oktober 1894)

Det ligger i grundtexten starkt eftertryck på ordet ditt. Såsom herrens inre kamp i Getsemane slutar med den bönen: “Ske din vilje”, så slutar den här med bönen: ”Förherrliga ditt namn.” … Att det var en verklig röst från himmelen, säger Johannes i v.28. Denna röst var likartad med den röst, som skedde från himmelen vid Jesu dop (Matt 3:17), äfvensom med den röst, som Paulus hörde af himmelen i Ap. G. 9:4f. Alla de närvarande hörde sjelfva rösten, men icke alla förmådde fatta de ord, som rösten sade. Johannes förnam orden. Så gjorde väl äfven de andra lärjungarna. Hopen deremot hörde endast ett underligt dån, hvilket somliga förklarade vara en åskknall, andra åter ansågo för rösten af en ängel. Dessa senare hörde alltså, att det icke var åskan. Se A. G. 9:7 jemförd med Ap. G. 22:9. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 497)

Ljudwågorna i luften träffade de flestas örhinna i oredig sammanblandning, de hörde blott ett åskdunder. Desse woro de som hörde med örat men icke med själen. Andre, hos hwilka det inre hörelsesinnet war halfwäckt, fingo af de ankommande ljudwågorna intrycket af en talandes röst i allmänhet, men röstens mening, ordet, tankens uttryck, fattade de inte. Endast de hos hwilka det inre sinnet war fullt waket, såsom aposteln Johannes, emottogo på luftens wägar en i tydliga ord uttalad röst från Gud. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 181)

(Prästen Karl) Palmberg hade tänkt vistas i Norge sommaren 1884, men i stället hamnade han i Danmark. Evangeliska Alliansen hade förlagt sin världskonferens till Köpnhamn det året. Flera kristna personligheter med världsrykte deltogo i det stora och givande mötet. Bland dem som representerade Sverige märktes lektor P. Waldenström, doktor Erik Nyström, kyrkoherde P. Lundén, pastorerna S. Henriks och Karl Palmberg. ... England representerades av lordmayorn av London, mr R.N. Fowler. Hans yttre var vördnadsbjudande. När han framträdde på estraden, gick det som en susning genom den stora salen. "Med kunglig blick och kunglig frimodighet i sitt väsende stod han där. Han öppnade sin mun, och som en åska ljöd det i salen, då han å Englands vägnar tackade för välkomsthälsningen", skriver Palmberg (i ett referat från konferensen till tidningen Sanningsvittnet. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 253-254)

I uppenbarelsen omtalades Muhammed själv ibland bara som en varnande röst som beskriver hur Gud straffar syndare, ibland som en profet eller budbärare från Gud. Muhammed trodde fullt och fast att dessa uppenbarelser inte var inbillade utan att Gud verkligen hade talat till honom genom en ängel. Det är alltjämt muslimernas tro. (Montgomery Watt "Profetens väg" s 307)

På de Piemontesiska Alperna år 403 den 29 Mars firade Göterna Påskdagen. Midt under deras gudstjenst blefvo de underrättade, att Stilicho var i antågande med en ansenlig här, sinnad att öfverrumpla dem. I första ögonblicket blefvo Göterna bestörta, sedan upptändes deras sinnen af förbittring och vrede. Alarik höll krigsråd. ... Alariks fosterfader ... rådde Konungen att draga sig tillbaka med hären. Detta ansåg Alarik lika med en flykt; han erinrade, huru han vid floden Hebrus hade slagit så många Augustos (kejsare); en röst från himmelen hade försäkrat, att han skulle framtränga till Rom. ... Natten till den 24 Augusti år 410, intog Alarik det verldsbeherrskande Roma, verldens Drottning, med storm. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 64-65; Om Folkvandringarna och Nordens äldsta invånare)


Egna kommentarer och funderingar:

Namnet Hagar betyder ”flykt” eller ”vandring”. Som Hagar flydde och vandrade, så flydde (Joh 6:15 א*) och vandrade (Joh 11:54) också Jesus. Och båda var oroliga och båda hörde en röst från himlen, en röst med ett stort löfte. Men medan Hagar hörde en budbärares röst, hör nu Jesus Sin Faders. Men rösten var inte för Jesus (jfr Mark 1:11; Luk 3:22) utan för folket (Matt 3:17). Ändå förstod de inte att det var Gud som talade. De trodde att det åskade eller att det var en budbärares röst.

Vi kan också läsa dessa verser i ljuset av Salomos Vishet 19:13 och Joh 12:20.


Grekiska ord:

brontê (åskdunder) (i NT + exempel i GT) Ester 1:1d(A4); Mark 3:17; Joh 12:29 – Ps 77:18(19); 104:7; Syr 32:10; 40:13; 43:17; Upp 4:5; 6:1; 8:5; 10:3-4; 11:19; 14:2; 16:18; 19:6.


Ytterligare studier: 1 Mos 22:11; 2 Mos 3:14; Job 37:4; Matt 11:25; 17:5; 21:8; 26:39; Mark 9:7; 14:36; Luk 3:22; 11:2; 22:42; Joh 5:37; 7:39; 13:31-32; 17:4-5; 1 Kor 15:28; Fil 2:11; Upp 4:5; 5:11; 6:1; 7:1-2; 8:2,5; 10:3-4; 11:12,15; 12:10; 14:2,13; 15:4; 16:18; 18:4; 19:1,5-6.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-20; 2011-10-19; 2014-06-17)

Tillbaka till Start

12:31 Nu är en dom av/över den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’. Nu skall den här utsmyckningens/’utsmyckade världens’ ledare kastas ut utanför.

Ord för ord (14 ord i den grekiska texten): nu (en)-dom är (av)-'-en utsmyckning'/utsmyckningen den-här. nu '-n ledare'/ledaren '-ens utsmycknings'/utsmyckningens den-här skall-kastas-ut utanför.


1883: Nu går dom öfver denna världen, nu skall denna världens furste utkastas.

1541(1703): Nu går domen öfwer denna werldena; nu skall denna werldenes Förste utkastas.

LT 1974: Tiden för världens domär nu inne – det är dags för Satan, världens furste, att kastas ut.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren talade i riktning mot Mose: ”Du skall allaredan skåda (de ting) som Jag skall göra (med) Faraoh, ty i/med mäktig hand skall han skicka ut dem, och i/med en hög/upphöjd arm skall han kasta ut dem ut ur ’sin jord’/’sitt land’.” (2 Mos 6:1, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) ”Från/’beroende på’ ’Din heder på’/’Ditt klander’ skall (vattnen) fly. Från/’beroende på’ rösten/ljudet av Ditt åskdunder skall de vara fega.” (Ps 104:7, Grekiska GT)

(Israel) skall ta/'ta upp' den här klagan/klagovisan emot Babylons kung och tala i/på den där dagen: "... Hur föll (inte) morgonstjärnan, den som 'sticker upp'/'träder fram' tidigt på dagen, ut ur, ut ur himlen! Den som skickade bort (människor) i riktning mot alla nationerna må krossas 'in i'/emot jorden!" (Jes 14:4a,12, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Förtalaren visade Jesus) alla riken i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ och deras härlighetsglans. Och han talade till Honom: "Alla de här tingen skall jag ge Dig, om – alltefter omständigheterna – då Du har fallit/’sjunkit ner’ Du må kasta Dig ner inför mig (för att hedra mig)." Då säger Jesus till honom: "Dra dig tillbaka, motståndare! Ty det har skrivits (och är skrivet): 'Du skall kasta Dig ner (vänd i riktning mot) Herren, din Gud, och Honom ensam skall du tjäna.'" (Matt 4:8b-10)

Fariseerna sade ('hela tiden'/'gång på gång'): "(Jesus) kastar ut de små demonerna i/med de små demonernas ledare." (Matt 9:34)

(Jesus sade: “Kungen) säger till sina slavar: ’Då kungen hade kommit in (för) att betrakta de som låg upp/’till bords’, skådade han där en människa som inte hade sjunkits/klätts (och inte var sjunken/klädd) i bröllopsmåltidskläder. Och han säger till honom: ’Kamrat, hur kom du in här ’ej havande’/’utan att ha’ bröllopsmåltidskläder?” Men den/han ’sattes munkavle på’/’blev svarslös’. Då talade kungen till tjänarna: ’Då ni har bundit hans fötter och händer, kasta ut honom in i det yttre mörkret.’” (Matt 22:11-13a)

(Jesus sade till de sjuttio:) ”Jag tittade (hela tiden) på motståndaren som hade fallit ut ur himlen som en ljusstråle.” (Luk 10:18)

(Jesus sade:) ”Om Jag kastar/driver ut de små demonerna i/med Beelsebul, i/med vem kastar era söner ut (dem)? På grund av det här skall de själva vara era domare. Men om Jag kastar/driver ut de små demonerna i/med Guds finger, har följaktligen Guds rike förekommit/’kommit i förväg’ emot/över er. När – alltefter omständigheterna – den stabile, som har varit (och är) beväpnad, må vakta den 'av sig själv'/egna gården, är hans ’ting som börjar under’/ägodelar i fred. Men alltsedan – alltefter omständigheterna – en stabilare än han är (א*), som har kommit emot (honom), må segra/besegra honom, lyfter/’tar ... bort’ han hans fulla rustning på vilken han 'var (och hade varit) övertygad'/'litade (och hade litat) och 'ger isär'/fördelar sitt byte.” (Luk 11:19-22)

(Jesus sade till folkskaran:) “Ni (må) skåda Abraham och Isak och Jakob och alla profeterna i Guds rike men er (själva) varande ’kastade ut’/utkastade utanför.” (Luk 13:28b)

Folkförsamlingen höjde (hela tiden) sina röster emot (kung Herodes): ”(Det är) en Guds röst och människors (א*).” Men omedelbart slog en herres budbärare till honom ’i stället för vilka ting’/’som svar på att’ han inte gav härlighetsglansen åt Gud.” (Apg 12:22-23a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till folkskaran:) ”Varje (nation?) som Fadern ger Mig skall anlända i riktning mot Mig, och den som kommer i riktning mot Mig må Jag inte/förvisso ej kasta ut * (א*).” (Joh 6:37)

(Jesus sade till mannen som hade varit blind:) ”‘In i’/’med syfte på’ ett domsutslag kom Jag in i den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’.” (Joh 9:39a)


Hembygdens predikan:

Det som förestod Jesus var en strid med avgrundsfursten och en slutdom över denne. Såsom han sade strax före utgåendet till Getsemane: Nu går dom över denna världen, nu skall denna världens furste utkastas. Vi må nämligen ihågkomma, att våra första föräldrar givit sig frivilligt i avgrundsfurstens våld i paradiset. Genom att bliva herre över deras vilja blev han herre över dem själva. Och genom att bliva herre över dem blev han herre även över skapelsen, som givits i deras våld genom ett oåterkalleligt ord av Gud. Vore det icke så, huru skulle Johannes hava kunnat uttala orden: Hela världen är i det ondas våld? Eller huru skulle djävulen vid frestelsen i öknen hava vågat säga Jesus mitt i ansiktet utan att tystas ned: Allt detta, nämligen alla riken med deras makt och härlighet, skall jag giva dig, ty den är given mig i händer, och jag giver den åt vem jag vill (Luk. 4 kap.)? ... Att bakom det onda måste finnas en outtömlig källa, ur vilken det framväller, är lika tydligt, som att ingen av våra stora floder framkommer av sig själv. Den som håller denna källa vid makt är avgrundsfursten. Mot honom var det Kristus gick att strida. Såsom Johannes betygar: Fördenskull uppenbarades Guds son, att han skulle nedslå djävulens gärningar. Skenbart övervanns Kristus, men i verkligheten övervann han. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 123-124, Fastlagssöndagen, Luk 18:31-43)


Exegeter, evangelister med flera:

I rabbinska skrifter är ”världens furste” … den änglafurste som bestämmer över hela skapelsen. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 299).

På ena sidan (av Bondstorps stora kyrkklocka) finns en ... inskription som gör en förvånad. En figur föreställande en djävul med eldgaffel i högra handen och ett klot föreställande världen i den vänstra. Vad detta skall betyda har vi inte lyckats få någon klarhet i, men mycket talar för att djävulen på detta sätt fjättrats för att inte kunna erövra världen, vad vet vi sena tiders barn hur man tänkte för över 400 år sedan (år 1517 då klockan invigdes). (Artur Eriksson "En sommartorpare i Bondstorp" s 42; BG Ask-kommentar: Kan tanken ha varit den att världen är i den ondes våld utan att djävulen för den skull har den yttersta och slutgiltiga makten över den? Världen skulle i så fall med viss rätt vara i hans vänstra hand men inte i den starka högra handen, där eldgaffen får symbolisera djävulens slutliga tillvaro i eldsjön.)

"Så arm", tänkte (kejsaren), "är dock ingen varelse som världens herre. Det finns ingen getherde, som inte har någon vän och förtrogen, för vilken han kan yppa sina sorger och bekymmer och därmed finna tröst och lindring. Caesar äger icke en enda vän. Slavarna lyda vid minsta vink; från Britannien till Indien darra folken för mina legioner. Över haven härska mina treroddare; lismare och tallrikslickare krypa i stoftet och kyssa min purpurmantel - och alla skola de likväl tacka gudarna, när jag dragit mitt sista andetag. Så arm är ingen annan varelse som världens herre." ... Människones son sänkte stilla sitt vackra huvud och grät. Åter stannade hans öga på Caesars klippiga ö, dit Frestaren pekat. "Dåraktigt," tänkte han, "frestar du mig med Caesars purpur. Av alla varelser finns ingen så arm och olycklig som han, som kallas denna världens herre. I Sarons dalar blommar det törne, som bättre smyckar Människosonens panna är härskardiademet. Se, jag går bort att lida ..." (Alf Ahlberg "Minnen och meditationer" s 138,148)

Vilken människa är det som trängt sig fram i förgrunden och gripit rodret? Just massmänniskan. Det är hon som är denna världens herre. Det är hon, som övertagit de enskilda, ledande personligheternas skapelser på alla livsområden. Hon sitter vid ratten och man kan hysa allvarliga farhågor för att hon kommer att köra sönder det fina och sinnrika maskineri, som heter den moderna civilisationen. De moderna diktaturstaterna äro tills vidare denna massmänniskas mästerstycke, det trognaste uttrycket för hennes mentalitet. Medan historien förr var ett drama, som utspelades mellan individuella aktörer, liknar det nu ett grekiskt skådespel, där huvudbeståndsdelen är kören. För första gången är det massorna som göra historia. Fordom var det de väldiga herrar som med skri och dån störtade länder och riken omkull; folken bildade den dunkla bakgrunden; de bytte härskare men på djupet förblev allt vid det gamla. ... Detta gällde i grunden även de demokratiska samhällena av äldre typ. Folket valde visserligen här sina ledare och representanter men överläto sedan åt dem att sköta saken. Det föll dem icke in att tänka som de typiska nutidsmänniskorna, att ett samhälles ledning är något, som kan handhavas utan spår till sakkunskap. När de valde sina ledare skedde det i tanke, att de voro de sakkunnige för denna uppgift, liksom skomakaren är den sakkunnige i fråga om att göra skor och läkaren i fråga om att bota sjukdomar. Nu har en radikal förändring inträtt. Politik göres nu på gator, torg och offentliga platser. Varje makt i det nutida samhället utgår från och vilar på massor och massopinioner. De lyfta statsmän upp i ledningen och vräka ned dem därifrån. ... Den moderne diktatorn är, såsom vi redan sagt, ingenting annat än en diktator av massornas nåde. ... Lyckligtvis för honom är massan oerhört lätt att suggerera, om han blott förstår att handskas med den sociala suggestionens apparat tillräckligt skickligt, och om han kan få den i sin hand. (Alf Ahlberg "Tysklands ödesväg - Varför segrade nationalsocialismen?" s 122-123; boken utgiven 1934)

Kulturoptimismen hade varit blind för ondskans demoniska makt. Verkligheten gav syn för sägen för den kristna uppfattningen av historien som dramatisk kamp mellan onda och goda viljemakter, en fortsättning i den yttre världen av samma brottning, som ståndar i den enskildes bröst, i hjärta och samvete. När miljonhärarna (år 1914) marscherade upp till den vilda kampen, var Nathan Söderblom, som efter att ha varit utlånad att organisera en nyinrättad religionshistorisk professur i Leipzig just vände hem för att intaga ärkebiskopsstolen, ingalunda det enda av åsyna vittnen, för vilken Kristi ord om "denna världens furste" fick konkretion och hemsk påtaglighet. Verkligheten desavouerade icke, utan stadfäste de kristna lärorna om världen och människan. Och det tvingade Kristi kyrka till besinning över kriget, förhållandet till staten, över sin uppgift i världen, över demokrati och diktatur, över orsaken till sin svaghet. "Varför kunde vi icke?" (Oscar Krook "Svenska kyrkan inför framtiden" s 66)

Uppmuntran är jag icke okänslig för, men överskattning, uttryckande sig medelst titulaturer från hednisk gudasaga och jordisk konungslighet m.m., verkar som hädelse för mig, vilken aldrig beundrat en Nebukadnessar eller ävlats vara jämlik med denna världens herrar. (August Strindberg "Ett tack" s 195; Afton-Tidningen 1912-01-23)

Kamp är berättigad, så pass lojal som den kan föras mot vilddjuret, som är Överklassen. Ö.K. det är Undersåtarna åt Denna Världens Furste, som belönar lättjan och straffar arbetet med missaktning och dålig lön, som beskyddar det stora brottet, men beivrar den lilla förseelsen. Det är därför Swedenborg skildrar Helvetena precis som jordelivet, kanske emedan han icke ville säga direkt att vi befunno oss i Helvetet. (August Strindberg "'Allt tjänar.'" s 176; Svenska Morgonbladet 1911-10-18)

(Axel) Herrlin vill jag icke se, ty han har sålt sin själ, bokstafligen, åt Satan, Denna verldens Furste! Låt honom förstå det! (August Strindberg "August Strindbergs brev XIX juni 1910-maj 1911" s 71; brev 23 juli 1910 till Nils Andersson; psykologen och filosofen Axel Herrlin hade tillhört Strindbergs umgänge under lundatiden. Andersson svarar 24 juli 1910: "Han är som snöpt, andligen. Jag förstår honom icke mera.")

Holländarn (till modren): Alla människor äro fiender; vänskap och kärlek är bara vapenvilor. Och männen begagna varandras kvinnor som vapen. Han rår icke på mig, men han sätter krokben för min kvinna, och jag ligger där! - Jag uppför mig oförvitligt och håller mitt hem snyggt, men hon går och svinar ner sig, och jag är nersvinad. Hon begår den skamliga gärningen; jag får skammen, och hon får sympatien! Vem har arbetat in denna sataniska orättvisa i mänskornas medvetande? Denna världens furste som Kristus kallar djävulen och i vars våld vi måtte vara lämnade. ... Av mina jämnåriga manliga kamrater fingo svinen de trogna hustrurna. Det var sublimt att se huru de otrogna männen älskades av sina hustrur! sedan brottet var begånget! Sublimt! ... Jag var gift med en sodomitisk kvinna. ... När hon drog in sin älskarinna i mina barns hem, uppträdde jag till mina barns försvar ... Hela staden, hela riket ställde sig på sodomiternas sida! Då flydde jag - och hädade Gud! - Alla rätt-tänkande, alla hederliga, och alla mödrar, tänk dig! - ställde sig på sodomitsidan! (August Strindberg "Holländarn" s 245)

Nu blir jag de unga franska kemisternas profet (Ibsen), ty de äro vaggbarn mot mig! Der slog jag verldsrekordet och blir Champion of the world! (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 161; brev 25 juli 1894 till Leopold Littmansson)

Mins Du huru vi (sommaren 1873) borta i Kymendögropen anteciperade hela den nu pågående fin de siclismen och sogar Satanismen. Mins Du "Strindbergs Religion" om Satan som verldsfursten! Ja, vi voro Buddhor födda deruppe; anade i ensamheten, kölden, punschosena hvad som skulle ske i verlden och - vi voro då ännu längre än Huysman är nu (med sin "satanistiska" roman Là Bas). Jag anteciperade Zola, ty när (Söndags-)Nisse (för sitt porträtt av mig 1879) skref efter Röda R, så ser han ut Svergets Zola! (då) hade jag ej läst (en) rad af Zola! (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 140,142; brev 17 juli 1894 till Leopold Littmansson)

I och med det, att (Jesus) är förherrligad, är hvar och en som reser sig mot honom fördömd. Verlden tänkte i sin fiendskap krossa honom, men han afgick med seger, och så vände sig saken till hennes egen fördömelse. … Judarnas gamla lärare kallade djefvulen för ”verldens furste”, emedan han enligt deras tanke regerade öfver hedningarna, medan Gud regerade öfver Israel. Här åter kallar Jesus honom verldens furste, emedan han regerar öfver den otrogna mot Kristus fientliga verlden i allmänhet. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 497)

(Schiva) hvilar på lotusblommor, och alla gudar från himmelens fyra väderstreck nedfalla inför honom i skyldig vördnad. Tigerhudar utgöra hans klädnad. Han är det första väsendet, vår tillvaros upphof och skapare; han har fem ansigten och tre ögon. Han är verldens herre. (Henrietta Mullens "Prasanna eller Trons seger" s 65-66)

Om vi ... kasta en hastig blick på de få enskildheter i satans historia, som blifvit uppenbarade för oss, kunna vi ej undgå att observera, det han utom den verkliga makt, som tillägges honom, öppenbarligen bär den rättmätiga titeln "denna världens furste"; eller med andra ord, att denna värdighet tillika med de kungliga företrädesrättigheter, som med rätta tillkomma den samma, tilldelats honom af Gud själf. Ty det gifves intet annat sätt att förklara det förhållandet, att Herren Jesus icke blott talade om sin motståndare under denna titel utan tydligt erkände hans anförtrodda myndighet, i det han ej bestred hans anspråk på att för närvarande kunna förfoga öfver denna världens riken och deras härlighet (Luk 4:6-8). Och det är endast genom att erkänna rättmätigheten af detta anspråk, som vi kunna förstå ett ställe hos Judas (Judas 9), hvarest öfverängeln Mikaels uppträdande gentemot satans framdrages såsom exempel på tillbörlig aktning för laglig myndighet, om den äfven är i händerna på de onda. (G.H. Pember "Jordens första tidsåldrar och deras samband med den moderna spiritismen och teosofien" s 54)

Med sex hundra miljoner skulle (den ultramontane katoliken Saccard) sopa bort judarna och själv bli guldets konung, världens herre. Vilken dröm! . . . "Åh, denne Gundermann", (sade Saccard), "denne smutsige jude, som segrar, därför att han inte har några begär! Sedan århundraden tillbaka överflyglar och besegrar oss denna ras, trots allt förakt och all försmädelse. Han äger redan en miljard, han skall få två - tio - hundra miljarder, han skall en dag bli jordens behärskare. Under åratal har jag skrikit ut det från taken, ingen tycks höra på mig, man tror, att det bara är en börsmänniskas förargelse, men det är rasens röst, som talar. Ja, judehat, det ligger i mitt blod, ja det genomtränger hela mitt väsen." "Så underligt det är!" sade fru Caroline helt lugnt, hon som var så upplyst och så tolerant. "För mig äro judarna människor liksom alla andra. Och om de ha några särskilda egenskaper, så är det andra, som bibringat dem dessa." Saccard, som inte ens hade hört på henne, fortsatte ännu häftigare: " . . . Varenda katolsk bank som blir alltför mäktig, skall krossas såsom samhällsvådlig, för att judeföljet måtte triumfera och äta upp oss allesammans så fort som möjligt." (Emile Zola "Pengar" s 350,428-429; senare delen av 1860-talet?)

I oktober och november 1629 höll slutligen riksrådet på Uppsala slott de märkliga överläggningar, som inneburo det avgörande beslutet (hur kriget skulle föras till den protestantiska trons och Sveriges egen räddning). ... Skäl för att kriget måste föras över (Sveriges gränser): 1. Kriget är oundvikligt mellan oss och kejsaren. Ty 1. vill kejsaren utrota alla, som icke äro av hans religion. 2. Huset Österrike har aldrig upphört att trakta efter herraväldet över hela världen. (Flera skäl anges därefter). (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 97; När de stora besluten fattades)

Det heliga romerska riket och den heliga kyrkan voro nu (i början av 16:de årh.) nära förbundna; kejsardömet hade erfarit, att det stod sig väl genom att bevara ett godt förhållande till Rom. ... Kejsarens makt sträckte sig utom Tyskland; han var "världens herre". Tyskarne ansågo, att både England, Spanien och Frankrike egentligen lydde under kejsaren; de voro blott oeniga om, huruvida dessa länders olydnad vore en förlåtlig eller oförlåtlig synd. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 9-10)

Johan XXXIII (1410-1415) valdes till påfve af Pisa-konciliets (1412-1413) män vid sidan af de två påfvarne i Rom och Avignon, som fortfarande höllo fast vid sin påfliga värdighet. ... (Johan) var en representant för den världslighet, som hade blifvit påfvedömets olycka, och de samtida skildra honom såsom "stor i världsliga ting men en nolla eller dåre i andliga". ... (På kyrkomötet i Konstanz 1414-1418) blef (Johan) förklarad alldeles ovärdig påfvedömet på grund af sin lösaktighet och girighet samt sitt förnekande af det eviga lifvet och de dödas uppståndelse. Det lyckades kyrkomötet att få Johan XXIII i sitt våld, hvarefter han blef insatt i ett säkert fängelse och högtidligen afsatt efter uppläsandet af Joh. 12:31: "Nu går dom öfver denna världen, nu skall denna världens furste utkastas." De två andra påfvarna blefvo ock afsatta. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 925-929)


Egna kommentarer och funderingar:

Farao, Egyptens ledare, representerade utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ på Moses tid. Då lät Herren denna utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ledare kasta ut Israel. I ett återställelseperspektiv ser vi nu hur Herren kommer att låta Jesus (dvs ”Israel”) kasta ut denna utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ledare.

Uttrycket ”utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ledare” förekommer i NT endast i Johannes' evangelium (jfr Joh 14:30; 16:11).

Angående ”kasta ut” jfr Joh 6:31-32 och Egna kommentarer och funderingar till dessa verser.


Paulus sade till de troende i Efesos: ”Och då/- ni var döda (kroppar) i era fall från sidan av (Gud) och missar (av Guds mål), i vilka ni en gång vandrade omkring enligt den här utsmyckningens/’utsmyckade världens’ tidsålder, enligt ledaren av luftens (rättsliga) myndighet, av den ande som nu är verksam i olydnadens söner. (Ef 2:1-2)

Den som gör/praktiserar missen (av Guds mål) är ut ur/av förtalaren, eftersom förtalaren missar (Guds mål) från en början. ’In i’/’med syfte på’ det här gjordes Guds Son synlig, för att Han måtte ’lösa upp’/’riva sönder’ förtalarens gärningar. (1 Joh 3:8)


Ytterligare studier: Matt 9:34; 12:24,27,29; Mark 3:22; Luk 4:6-7; 11:15; Joh 3:19; 7:24; 8:16; 14:30; 16:11; Rom 16:20; 1 Kor 1:20-21; 2:6-8; 2 Kor 4:4; 6:12; Ef 6:12; Kol 2:15; Hebr 2:14; 1 Petr 5:8-9; 1 Joh 4:4; 5:19; Upp 2:13; 5:5; 8:10; 12:7-12.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-20; 2011-10-20; 2014-06-18)

Tillbaka till Start

12:32-33 Och, om – alltefter omständigheterna – Jag må höjas ut ur jorden, skall Jag draga alla (nationer) (P66,א*) i riktning mot Mig själv. Men/och Han sade (hela tiden) det här och gav (så) ett tecken (med) vad slags död Han (hela tiden) stod i begrepp att dö.

Ord för ord: 12:32 (10 ord i den grekiska texten) och-jag om-alltefter-omständigheterna (jag)-må-höjas ut-ur '-en jord'/jorden, alla skall-(jag)-draga i-riktning-mot mig-själv. 12:33 (8 ord i den grekiska texten): det-här men sade-(han)-(hela-tiden) givande-ett-tecken (med)-vad-slags död (han)-(hela-tiden)-stod-i-begrepp (att)-dö.


1883: och när jag har blifvit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig. Men detta sade han för att beteckna, hurudan död han skulle dö.

1541(1703): Och om jag warder upphöjd ifrå jordene, skall jag draga alla till mig. Men det sade han, till att beteckna med hwad död han dö skulle.

LT 1974: ”Och när jag har lyfts upp (på korset) ska jag dra alla till mig.” Han sade detta för att göra klart för dem hur han skulle dö.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Kistan/arken ... höjdes från jorden. (1 Mos 7:17b, Grekiska GT)

(Moses svärfar sade till honom:) “Du må alltigenom vara vittne för (folket) om Guds befallningar och om Hans lag och ge dem tecken om de vägar, i/på vilka de skall gå i/på dem, och om de gärningar, som de skall göra.” (2 Mos 18:20, Grekiska GT)

Mose gjorde en orm av koppar och 'fick ... att stå'/ställde den uppå ett tecken. Och det blev, när – alltefter omständigheterna – en orm bet en människa, såg han emot, emot ormen av koppar och levde. (4 Mos 21:9, Grekiska GT)

(Herren sade till Job:) “Kommer du att (kunna) binda (en enhörnings) ok i/med remmar, eller kommer den att draga fåror åt dig i/på en slätt?” (Job 39:10 eller 39:13; Grekiska GT)

(David sade till Herren:) "Alla nationerna så många som Du har gjort skall anlända och kasta sig ner inför, inför Dina ögon, Herre." (Ps 86:9a, Grekiska GT)

(Kvinnan sade om Salomo: "Unga kvinnor) drog dig. Låt oss springa bakom dig in i din doft av smörjelseoljor.” (Höga Visan 1:4a, Grekiska GT)

… (Profeten) skådade Herren som satt uppå en tron, (som var) hög och som var ’lyft uppå’/upplyft’. (Jes 6:1a, Grekiska GT)

Isais rot skall vara i/på den där dagen och den som står upp till att börja/leda nationer. På Honom skall nationer hoppas, och Hans vila skall vara en heder. (Jes 11:10, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Skåda, Min pojke skall vara tillsammans (med Mig), och han skall höjas och oerhört/’i högsta grad’ förhärligas." (Jes 52:13, Grekiska GT)

Herren skådades fjärran ifrån för/av (Sitt folk Israel) (och Han sade): "Jag har välkomnat dig till ett tidsålderslångt välkommen. På grund av det här har jag dragit dig in i medkänsla." (Jer 31:3, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till prästledarna och folkets äldste:) “Guds rike skall lyftas från er och ges åt en nation som gör/ger dess frukter.” (Matt 21:43b)

Då Jesus hade kommit till/fram, samtalade Han (med de elva lärjungarna) och sade: "Varje/all (rättslig) myndighet i himmel och uppå jord har getts åt Mig. Då ni har gått * (א,* א, A) var/gör lärjungar (av) alla nationerna." (Matt 28:18-19a; BG Ask-kommentar: Walter Bauer säger i sitt "Greek-English lexicon" - s 485 - att det grekiska ordet för "vara eller bli en lärjunge" som transitivt verb har betydelsen "göra en lärjunge". Kanske är det så att alla översättare har samma mening. Men jag är inte säker på att detta är den johanneiska synen. Att vara en lärjunge tillsammans med andra kan få lärjungaskaran att växa. Jfr Joh 17:21-23.)

(Budbäraren sade till herdarna:) ”Det här (skall vara) tecknet för er. * (א*) I en krubba skall ni finna ett dibarn som är (och har varit) lindat.” (Luk 2:12)

(Jesus sade till folkskaran: "Man) skall anlända från uppstickanden/öster och sjunkanden/väster och * (א,*א,A) nordvind/norr och sydvind/söder och luta sig upp/tillbaka Guds rike." (Luk 13:29)

(Kleopas sade till Jesus:) ”Du ensam har din bostad vid sidan av Jerusalem och har inte fått kunskap om de ting som blivit/hänt i (staden) i de här dagarna?” Och Han talade till dem: ”Av vilka slag?” (Luk 24:18b-19a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Helt och hållet som Mose höjde ormen i det ödelagda (området), på det här sättet måste Människans Son höjas, för att 'varje den'/'var och en' som tror in i (P63, א,* א, A) Honom må ha tidsålderslångt liv. (Joh 3:14-15)

(Jesus sade:) ”Varje (nation?) som Fadern ger Mig skall anlända i riktning mot Mig, och den som kommer i riktning mot Mig må Jag inte/förvisso ej kasta ut * (א*).” (Joh 6:37)

(Jesus sade till judarna:) ”Ingen förmår komma i riktning mot Mig, om – alltefter omständigheterna – ej Fadern som har sänt Mig må dra honom.” (Joh 6:44a)

Jesus talade så åter (א,*א) till (judarna): ”När ni – alltefter omständigheterna – må höja Människans Son, då skall ni få kunskap, att Jag är, och (att) Jag inte gör något från Mig själv, emellertid/utan Jag samtalar de här tingen helt och hållet som Fadern har lärt Mig.” (Joh 8:28)


Exegeter, evangelister med flera:

Åter möter vi ett ord med dubbel betydelse, ett sådant som Johannes älskar. Jesus skulle bokstavligen lyftas upp på sitt kors och hänga ovanför marken, begabbad och pinad. Men det skulle vara en del av det verk genom vilket Gud och hans Son blev förhärligade. Den korsfäste skulle i sin tur upphöjas till himmelen för att som Försonaren och Frälsaren dra alla till sig. (Bo Giertz ”Johannes” s 135)

Till och med ord kan vara tecken, t. ex. i 12:33. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 528)

Herren säger (draga) till mig sjelf i motsats mot djefvulen, under hvars välde menniskoverlden förut stått. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 498)

Återlösaren skall wara det på höjden uppställda fridsbanéret, kring hwilket de troende af alla folk skola församlas. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 181)

Sist (in i huset) kom det ett par andra, vilka visserligen av ryktet någon gång för ett tjog år sedan utpekats som dragna, men vilka ingen nu misstänkte för att pläga något umgänge med Guds folk. (Anders) Fall betraktade deras inträde med den största förvåning. (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 128; 1870-talets Blekinge)


Sångarna:

Ja, Gud är kärlek, sprid det ut, Du återlösta hop, Att alla jordens folk till slut Må höja jubelrop! Lär oss, o Gud, ditt ord i dag Med lydnad taga mot Och tjäna dig med välbehag, O Herre Sebaot! (FJ Crosby/van Alstyne-E Nyström: Sång 424:3; jfr Psalmer och Sånger 424:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”draga alla (nationer)” jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 6:37-40 och detta bibelställes närhet till ”dra” i Joh 6:44. Jämför också ”kasta ut” i Joh 6:37 och i Joh 12:31.


Grekiska ord:

(h)elkyô (draga; jfr (h)elkô Joh 6:41-44) Job 39:10(13); Joh 12:32.

sêmainô (ge ett tecken) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 12:33 – Ester 3:13f(B6); 2 Mack 11:17; Joh 18:32; 21:19; Apg 11:28; 25:27; Upp 1:1.


Ytterligare studier: Joh 12:23,34; 17:5; 20:30-31; Apg 2:33; Upp 11:4.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-20; 2011-10-21; 2014-06-19)

Tillbaka till Start

12:34 Folkskaran svarade Honom så: “Vi har hört ut ur/av lagen, att kristusen/'den smorde' stannar in i (den kommande) tidsåldern, och ’hur säger Du’/’hur kommer det sig att Du säger’, att Människans Son måste höjas? Vem är den här Människans Son?”

Ord för ord (35 ord i den grekiska texten, ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus): Svarade så honom '-n folkskara'/folkskaran: vi hörde ut-ur '-en lag'/lagen att '-en kristus'/'den smorde' stannar in-i '-n tidsålder'/tidsåldern och hur säger du att måste höjas '-en son'/sonen '-ns människas'/människans? vem är den-här '-en son'/sonen '-ans människas'/människans?


1883: Folket svarade honom: Vi hafva hört af lagen, att Kristus förblifver evinnerligen. Huru kan du då säga, att Människosonen måste upphöjas? Hvem är denne Människoson?

1541(1703): Swarade honom folket: Wi hafwa hört af lagen, att Christus blifwer ewinnerliga; huru säger då du, menniskones Son måste upphöjas? Ho är denne menniskones Son?

LT 1974: ”Dö?” frågade folket. ”Vi trodde att Messias skulle leva i evighet och aldrig dö. Varför säger du att han ska dö? Vilken Messias talar du om?”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Kistan/arken ... höjdes från jorden. (1 Mos 7:17b, Grekiska GT)

Mose gjorde en orm av koppar och 'fick ... att stå'/ställde den uppå ett tecken. Och det blev, när – alltefter omständigheterna – en orm bet en människa, såg han emot, emot ormen av koppar och levde. (4 Mos 21:9, Grekiska GT)

Herren talade till Mose: “Tag alla folkets härskare och utsätt dem för skam vid sidan av Herren ’i motsats till’/’mitt emot’ solen, och Herrens lidelses vrede må vända sig bort från Israel.” (4 Mos 25:4, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) ”Om – alltefter omständigheterna – det må bli i någon en miss (av Guds mål) (som förtjänar) ett domsutslag av/till död, och han må dö, må ni hänga upp honom uppå ett trä(stycke). Hans kropp skall inte somna/dö uppå, uppå trästycket, emellertid/utan ni skall begrava honom (i) en grift/grav i/på den där dagen, eftersom varje/’var och en’ som hängs upp uppå ett trä(stycke) är (och har varit) förbannad av Gud.” (5 Mos 21:22-23a, Grekiska GT)

(Den onde) Haman hängdes upp uppå det trä/trästycke som han hade gjort redo åt (den rättfärdige) Mordokaj, och då 'tröttnade kungen av lidelsen'/'lade sig kungens lidelse'. (Ester 7:10, Grekiska GT)

(Herren sade till Sina fromma:) ”(Davids) säd skall stanna/bestå in i (den kommande) tidsåldern.” (Ps 89:36a eller 89:37a, Grekiska GT)

(Herren sade till Davids Herre:) ”Du är en präst in i (den kommande) tidsåldern enligt Melki-Sedeks ordning.” (Ps 110:4b, Grekiska GT)

… (Profeten) skådade Herren som satt uppå en tron, (som var) hög och som var ’lyft uppå’/upplyft’. (Jes 6:1a, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Min slav David skall vara (Judas' och Israels) ledare in i (den kommande) tidsåldern.” (Hes 37:25, Grekiska GT)

Till (en som en människas son) gavs början och hedern och riket, och alla folken, stammarna, tungorna skall vara slavar åt Honom. Hans (rättsliga) myndighet (är) en tidsålderslång (rättslig) myndighet, och Hans rike skall inte alltigenom förstöras. (Dan 7:14, Grekiska GT, Theod)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till prästledarna och folkets äldste:) “Guds rike skall lyftas från er och ges åt en nation som gör/ger dess frukter.” (Matt 21:43b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”De/man skall skåda Människans Son som kommer i moln i sällskap med mycken/stor förmåga och härlighetsglans.” (Mark 13:26)

(De två männen sade till kvinnorna: ”Jesus samtalade med oss) och sade att/: ’Människans Son måste … korsfästas.’” (Luk 24:7a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Helt och hållet som Mose höjde ormen i det ödelagda (området), på det här sättet måste Människans Son höjas, för att 'varje den'/'var och en' som tror in i (P63, א,* א, A) Honom må ha tidsålderslångt liv. (Joh 3:14-15)

Jesus talade så åter (א,*א) till (judarna): ”När ni – alltefter omständigheterna – må höja Människans Son, då skall ni få kunskap, att Jag är, och (att) Jag inte gör något från Mig själv, emellertid/utan Jag samtalar de här tingen helt och hållet som Fadern har lärt Mig.” (Joh 8:28)

(Jesus sade:) ” Och, om – alltefter omständigheterna – Jag må höjas ut ur jorden, skall Jag draga alla (nationer) (P66,א*) i riktning mot Mig själv.” (Joh 12:32)


Exegeter, evangelister med flera:

(Folket) hade rätt deruti, att Messias enligt skriften skulle förbliwa I ewighet; men deri låg felet, att de trodde Messias skola förblifwa här på jorden i ewighet. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 181)

Ps 110 tillämpas hela tiden på Messias (i rabbinska skrifter) … I Midrashen över Ps 110:36 (35 i vår A.V.) tillämpas Ps 110 vers 1 ”Sätt dig på Min rätta/högra sida” speciellt på Messias, medan Abraham sägs sitta på den kvarvarande/vänstra sidan. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 720-721)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv ser vi hur den skyldige icke-juden Haman hängdes upp, medan den oskyldige juden Mordokaj undgick denna död. Nu måste Jesus, den oskyldige Kungen av Israel och den oskyldige (Människans Son) höjas att dö likt Israels skyldiga huvudmän och likt den skyldige Haman, medan den skyldiga utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ skall bli räddad och ha tidsålderslångt liv genom tro på Jesus Kristus.

Angående ”Människans Son”, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:51b.


Petrus sade: ”Kristus dog (P72,א,*א,A) med anledning av missar (av Guds mål), till förmån för oss (א,*א), ’ en gång’/’en gång för alla’, rättfärdig till förmån för orättfärdiga.” (1 Petr 3:18a)


Ytterligare studier: 2 Sam 7:13; Ps 89:3-4(4-5),29(30); Isa 9:6-7; Dan 2:44; 7:27; Matt 8:20; 15:24; 17:22-23; 24:30; 26:2; Luk 9:22; 18:33; 21:27; Joh 1:51: 8:35; 10:34; Apg 2:34-36.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-21; 2011-10-22; 2014-06-20)

Tillbaka till Start

12:35-36 Jesus talade så till dem: “Ännu en små-/liten tid är ljuset i/bland er. Vandra omkring ’ända till’/’så länge som’ (P66, א,* א) ni har ljuset, för att dunkel ej må ‘ta ner’/inta er. Den som vandrar omkring i dunklet vet och/nämligen inte, var han drar sig tillbaka. Som/då ni har ljuset, tro in i ljuset, för att ni må bli söner av ett ljus.” De här tingen samtalade Jesus (om), och då Han hade gått bort, var Han gömd från/för dem.

Ord för ord: 12:35 (33 ord i den grekiska texten) talade så (till)-dem '-en Jesus'/Jesus: ännu (en)-små tid '-et ljus'/ljuset i er är. vandra-omkring ända-till '-et ljus'/ljuset (ni)-har, för-att ej dunkel er må-ta-ner. och den vandrande-omkring i '-et dunkel'/dunklet inte 'vet-(och-har-vetat)'/vet var (han)-drar-sig-tillbaka. 12:36 (21 ord i den grekiska texten Sinaiticus) som '-et ljus'/ljuset (ni)-har, tro in-i '-et ljus'/ljuset, för-att söner (av)-(ett)-ljus (ni)-må-bli. de-här-(tingen) samtalade '-en Jesus'/Jesus, och havande-gått-bort gömdes/'var ... gömd'-(han) från dem.


1883: Då sade Jesus till dem: Ännu en liten tid är ljuset med eder; vandren, medan I hafven ljuset, att mörker icke må öfverfalla eder; och den som vandrar i mörkret, han vet icke, hvart han går. Medan I hafven ljuset, tron på ljuset, på det att I mån blifva ljusets barn. Detta talade Jesus och gick bort och dolde sig för dem.

1541(1703): Då sade Jesus till dem: Än är Ljuset med eder till en kort tid; wandrer medan I hafwen Ljuset, att mörkret begriper eder icke. Hwilken som wandrar i mörkret, han wet icke hwart han går. Medan I hafwen Ljuset, tror på Ljuset, att I mån blifwa Ljusens barn. Detta sade Jesus; och gick bort, och dolde sig för dem.

LT 1974: Jesus svarade: ”Mitt ljus ska lysa för er ännu en liten stund. Vandra i det, medan ni kan det, och gå dit ni vill gå, innan mörkret kommer, för då är det för sent att hitta vägen. Använd ljuset, medan det finns. Då kommer ni att bli ljusbärare.” Sedan Jesus hade talat dessa ord gick han bort och gömde sig för dem.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud skådade ljuset, att (det var) fint. Och Gud skiljde alltigenom ’uppåt mitt(en)’/mellan ljuset och ’uppåt mitt(en)’/och mörkret. (1 Mos 1:4, Grekiska GT)

(Adam och Eva) hörde rösten av Herren Gud, då Han på eftermiddagen vandrade omkring i ‘platsen vid sidan av rädsla’/paradiset, och både Adam och hans kvinna gömde sig från/’bort från’ Herrens ansikte i mitt(en) av ‘platsens vid sidan av rädsla’/paradisets trä/träd. (1 Mos 3:8, Grekiska GT)

(Lot sade till budbärarna:) “Jag kommer inte att förmå räddas alltigenom ‘in i’/till berget, (så att) de dåliga tingen ej må ‘ta ner’/inta mig och jag må dö.” (1 Mos 19:19b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel: "Herren) går före förr/framför er i/på vägen (för) att utvälja en plats åt er, då Han visar er vägen i en eld (om) natt(en) ... och i ett moln (om) dag(en)." (5 Mos 1:33, Grekiska GT)

(David sade: “Herren) gömde mig i ett tält i/på en dag av mina dåliga/onda (dagar).” (Ps 27:5a, Grekiska GT)

(Salomo sade till Sin son): "De gudlösas vägar (är) mörka. De vet inte, hur de ’skär sig i riktning mot’/’slår sig’." (Ordsp 4:19, Grekiska GT)

(Salomo sade: ”Gör dig glad, du yngling, och) vandra omkring i/på ditt hjärtas vägar och i dina ögons skådande. Och ha kunskap om att på/’för ... skull’ alla de här tingen skall Gud leda dig i en dom.” (Pred 11:9b, Grekiska GT)

(Jesaja sade:) “De som går i mörker, inte är det ljus (i/bland) dem? Var (och ha varit) övertygade på Herrens namn och ’sätt ... fast på’/’ha ... fotfäste i’ i stället Gud.” (Jes 50:10b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Ge Herren er Gud härlighetsglans, före/innan det växa/blir mörkt.” (Jer 13:16a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Gör ej dåliga ting, och ett/något dåligt må inte/förvisso ej ’ta ner’/inta dig.” (Syr 7:1)


Den Senare Uppenbarelsen:

… (Folk) förde till (Jesus) många som var besatta av demoner, och Han kastade ut andarna (med) en utsaga. (Matt 8:16a)

(Jesus sade till Johannes' lärjungar:) ”Det skall komma dagar, när – alltefter omständigheterna - brudgummen må lyftas bort från (lärjungarna) …” (Matt 9:15b)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) “När – alltefter omständigheterna – den orene anden må komma ut från människan, 'kommer ... igenom'/passerar den genom platser utan vatten och söker vila och finner inte. Då säger den: ’Jag skall vända mig intill, in i mitt hus, varifrån jag kom ut.’ Och då den har kommit, finner den det ledigt och (א,*א) varande (och havande varit) sopat och varande (och havande varit) smyckat. Då går den och tar i sällskap med sig själv vid sin sida sju andra andar, värre än den själv. Och då de kommit in, bor den där. Och de sista tingen blir för den där människan sämre än de första.” (Matt 12:43-45a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlarnas rike är likt en hög/skatt som har varit (och är) gömd i åkerfältet. (Matt 13:44a)

(Jesus) förvandlades framför (Petrus, Jakob och Johannes), och Hans ansikte lyste som solen, men/och Hans kläder blev vita som ljuset. (Matt 17:2)

(Jesus sade till Sina lärjungar:)”Kom hit ni själva 'enligt det egna tinget'/'för er själva' in i en ödelagd/ödslig plats och förs/kom till vila få/lite.” … Och de gick/for bort i båten ’in i’/till en ödelagd/ödslig plats 'enligt det egna tinget'/’för att få vara för sig själva’. (Mark 6:31a,32)

(En ut ur/av folkskaran sade till Jesus:) “Varest/där * (א*) (anden) må ta/bryta ner (min son), bryter han ’i stycken’/samman * (א,* א) och tuggar fradga.” (Mark 9:18a)

Mängden/folkmassan av/i området runt omkring ... frågade/bad allesammans Jesus att gå bort från dem. (Luk 8:37a)

(Jesus sade: "Guds rike) är likt en surdeg, som, då en kvinna hade tagit (den), hon gömde (den) i, in i tre sädesmått (13 liter vardera) mjöl, ända till (den tid i) vilken det var helt syrat.” (Luk 13:21)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den här tidsålderns söner är förståndigare över/än ljusets söner är ’in i’/’med syfte på’ 'av sig själva'/'sitt eget' släkte.” (Luk 16:8b)

(Jesus sade till ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem:) “Nu var (tingen ’i riktning mot’/’i fråga om’ frid) gömd(a) från/för dina ögon.” (Luk 19:42b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”’Ge akt från’/’var på er vakt för’ de skriftlärda, de som vill vandra omkring i dräkter.” (Luk 20:46a)

(Paulus, nationernas apostel, sade:) "Jag skådade enligt/nedåt vägen ett ljus från himlen, över/’mer än’ solens lyster/glans, som hade lyst runt omkring mig och dem som gick/färdades tillsammans med mig." ... Och han sade: "Vem är Du, Herre? Och Herren sade: "Jag är Jesus, som Du förföljer." (Apg 26:13b,15)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och ljuset ‘för till’/ger ljus i dunklet, och dunklet har inte ‘tagit ner’/intagit det. (Joh 1:5)

Men som/då det blev kväll, steg Hans lärjungar ner emot havet, och då de stigit i, in i en båt, kom/for de (’hela tiden’/-) på/till den andra sidan havet ’in i’/till Kafarnaum. Men dunklet tog ner dem (א,*א), och Jesus hade ännu inte kommit (och kom inte) i riktning mot dem. (Joh 6:16-17)

(Jesu bröder sade till Honom:) ”Ingen gör någonting i det gömda. Man söker och/också själv vara/’uttrycka sig’ i klarspråk. Om Du gör de här tingen, gör Dig (då) själv synlig för utsmyckningen/’den utsmyckade världen’." (Joh 7:4)

Jesus talade: ”Ännu en små-/liten tid är Jag hos er. Och Jag drar Mig tillbaka i riktning mot Den som har sänt Mig.” (Joh 7:33)

Åter så samtalade Jesus (med fariseerna) och sade: “Jag är utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ljus. Den som följer Mig må inte/förvisso ej vandra omkring i dunklet, emellertid/utan skall ha livets ljus.” (Joh 8:12)

(Judarna) lyfte så stenar, för att de måtte/’skulle kunna’ kasta emot Honom. Men Jesus gömdes, och Han kom ut, ut ur helgedomen. (Joh 8:59)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”‘Oss måste’/’det är nödvändigt för oss att’ arbeta (för) Dens gärningar som har sänt oss (P66,P75,א*), ’ända till’/’så länge som’ det är dag. Natt kommer, när ingen förmår arbeta. När Jag – alltefter omständigheterna – må vara i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, är Jag ett ljus utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ljus.” (Joh 9:4-5)


Exegeter, evangelister med flera:

Bo Brander: Det första ljuset är inte en vanlig stjärna. Det är Guds närvaros ljus innan något skapas. Som om man sätter en spotlight på scenen innan skådespelaren går in i ljuset och agerar. ... Lägg märke till att Gud sade: ”Varde ljus”, men han sade inte ”varde mörker”. Mörker behöver inte skapas. Det finns inga mörkermolekyler eller mörkeratomer. Däremot kan man fysiskt beskriva ljus som antingen energipaket eller vågrörelse. Ljus är. Mörker är frånvaro av ljus. (Göran Skytte-Bo Brander "Ett år med Jesus. Predikningar och samtal 1." s 207-208)

Jfr ”Jesus sade: ’Saliga är de ensamma och utvalda, ty ni skall finna riket, eftersom ni är därifrån. Ni skall åter gå dit.’ Jesus sade: ’Om de säger till er: ”Varifrån har ni kommit (eg. blivit till)?”, säg till dem: ”Vi har kommit från ljuset, den plats, där ljuset blev till genom sig själv. Det stod upp och uppenbarade sig i deras bild.” Om de säger till er: ”Är ni det?”, säg: ”Vi är hans barn och vi är den levande Faderns utvalda.” Om de frågar er: ”Vad är er Faders tecken, som är i er?”, säg till dem: ”Det är en rörelse och en vila.”’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 69; Thomasevangeliet log. 49-50)

Det grekiska ordet för "gömd") är passivum, men de flesta utläggare uppfattar det som motsvarande medium. Se 8:59. Om det är passivum, skall betydelsen vara att han var gömd av Gud. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 535)

Betyder detta (att Jesus är världens ljus), att med hans ankomst natten gett vika för dagen? Eller åtminstone att gryningen kommit, den dunkelljusa övergången från natt till dag? Det är inte den bild de nytestamentliga texterna ger oss. ... Ljuset lyser. Men ”ljuset lyser i mörkret”, säger Johannes. Natten varar ännu. ... Dagen har inte kommit med Jesus. Men ett ljus i natten som mörkret inte fått makt med. Och därmed en gåva, en inbjudan till människor: Ni behöver inte låta er bestämmas av mörkret, och vad det står för, ni kan få del i ljuset, bli ljusets barn. (Evald Lövestam "Axplock - Nytestamentliga studier" s 116; Ett levande hopp)

Jesus är ljuset. Det är hans härlighet, att han i sitt väsen är alltigenom klar och ljus och sannfärdig. Han har frälst oss till att vara ljusets barn, för att allt vårt tal och handlande skall vara klart, genomskinligt och rent ända ner till grunden. (M. Basilea Schlink "Så blir man en ny människa" s 101)

En fattig småbonde från Skåne, den fromme, hovsamme Nils Månsson i Skumparp (var) "en man av folket och för folket", såsom det lika sant som vackert står på hans gravvård. ... Enkelt och trofast var vad han yttrade i riksdagen. Men hela Stockholm hörde med förtjusning på dessa kärnfulla anföranden, när man hunnit tröttna vid sådana vältalighetsprov, som ej voro annat än "en ljudande malm och en klingande bjällra". För Nils Månsson hade en sådan sak som tryckfriheten blivit en rent religiös angelägenhet. Då det på 1829 års riksdag yrkades på indragningsmaktens avskaffande, yttrade "ljusets bonde" - såsom han efter detta blev kallad: "Då i världens begynnelse Gud skapade himmel och jord, sade han allra först: 'Varde ljus!' - ty han såg, att ljuset var det första elementet och det, varav människan hade största behov. Han, ljusets fader, sände sin enfödde son till människosläktets frälsning - och denne världens frälsare sade till folket: 'Vandren i ljuset, medan I haven ljuset, att mörkret icke må omfatta eder!' Vi hava hört, att konungen i Frankrike nyss sagt till sitt parlament: 'Jag haver lossat alla de band, som fjättrat tryckfriheten och hindrat upplysningen.' Låtom oss själve icke hindra vår store konung att lossa dessa band! Vi böra tro, att han själv vill det, men han kan icke följa denna sin böjelse, om vi själve nu icke medgiva indragningsmaktens upphörande." Nils Månssons vältalighet gjorde på de närvarande ett sådant intryck, att "månge med tårar i ögonen gingo därifrån." Men han blev ej oemotsagd. Bl.a. blevo hans ord av en annan medlem av bondeståndet, Nils Håkansson från Kronobergs län, bemötta på följande sätt: "Jag tror icke, att indragningsmakten, då den endast har för avsikt att inställa utgivandet av periodiska skrifter, vilka äro vådliga för allmän säkerhet eller utan skäl och bevis förnärmande personlig rätt eller av en fortfarande smädlig egenskap, innefattar någon anledning att såsom motskäl åberopa Gud Faders och Guds Sons i den Heliga skrift förekommande ord om ljuset och dess flere ändamål; men jag tror, att indragningsmakten, långt ifrån att hindra spridandet av det eviga oförgängliga ljuset, snarare kan sägas ämnad till att utsläcka, som det även i bibeln säges, 'Hin Ondes glödande skott.'" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1809-1859" s 183-185; Oppositionens ledare under Karl XIV Johans tid)

De som fick namnet ”kväkare” kallade sig själva för ”Ljusets barn”, ”Sanningens förkunnare” eller helt enkelt Friends, Vänner, enligt Jesu egna ord: ”Ni är mina vänner, om ni gör allt som jag befaller er.” När det blev lagligt att avvika från Church of England, kallade kväkarna sig för ”Vännernas Samfund”. Det är vad de ännu kallas, fast i många delar av världen heter de ”Vännernas kyrka”. Vännerna är spridda över hela världen, och en tredjedel har icke-europeiskt ursprung. (Arthur O. Roberts "George Fox och kväkarna" s 480)

(Paulus) gifwer förwisso tillkänna, att evangelii predikan icke är en ewig, fortwarande och förblifwande lära, utan såsom ett förbiilande slagregn, som hastigt far sin kos. Hwad det råkar, det råkar det; hwad det icke träffar, det träffar det icke. Men det kommer icke tillbaka, blifwer icke heller stillastående, utan sedan komma solen och hettan och uttorka det. Så wittnar ock erfarenheten, att evangelium på ingen ort i werlden förblifwit rent och klart öfwer en mansålder; utan så länge de hafwa warit till, som infört det, så har det egt bestånd och tilltagit; men så snart de woro borta, så war ock ljuset borta. Derpå följde straxt partiandar och falska läror. ... Efter Christi och apostlarnas tid blef werlden full med partiandar och falska lärare, såsom ock Paulus, Ap.G. 20:29, förutsade: Jag wet, att sedan jag skiljes ifrån eder, skola komma ibland eder swåra ulfwar, de der hjorden icke spara skola o.s.w. Så är det ock nu. Evangelium hafwa wi rent och klart, och nu är nådens och salighetens dag och den behagliga tiden; men snart härefter lärer det wara slut dermed, om werlden längre står. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 203 i kommentar till 2 Kor 6:1-10)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv ser vi hur Jesus som den sanna Människan göms för Guds fiender. Jesus är själv riket och skatten som är gömd i åkern, som är utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ (Matt 13:44)

Angående ”ännu en små-/liten tid”, se också Joh 7:32-34.


Paulus sade till de troende i Efesos: ”Ni var en gång (hela tiden) mörker, men nu (är ni) ljus i Herren. Vandra omkring som barn av ett ljus!” (Ef 5:8)

Paulus sade till de troende i Thessalonika: "Ni är alla söner av ljus och söner av dag. Vi är inte av natt, inte heller av mörker." (1 Thess 5:5)

Och det här är det budskap som vi har hört (och hör) från Honom och (som) vi kommer fram med ett budskap till er, att Gud är ljus och (att) dunkel inte ’inte något’/alls är i Honom. Om vi – alltefter omständigheterna – må tala, att vi har gemenskap i sällskap med Honom, och vi må vandra omkring i mörkret, ljuger vi och gör inte sanningen.(1 Joh 1:5-6)

Den som hatar sin broder är i dunklet och vandrar omkring i dunklet och vet inte var han drar sig tillbaka, eftersom dunklet har förblindat hans ögon. (1 Joh 2:11)


Ytterligare studier: Jer 51:33; Matt 4:24; Mark 1:32; 2:20; 12:38; Luk 5:35; 7:21; 11:24-26; Joh 1:9; 7:10; 11:9-10; 12:46; 13:33; 14:19; 16:16-19; 2 Kor 4:6; Gal 6:10; 1 Joh 2:10; Upp 2:1,17; 3:4-5; 6:11,15; 10:6; 21:24.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-21; 2011-10-23; 2014-06-22)

Tillbaka till Start

12:37-38 Men då Han hade gjort (och gjorde) så många tecken framför dem, trodde de (hela tiden) inte in i Honom, för att utsagan av Jesaja, profeten, måtte fullbordas, som han talade: “Herre, vem har trott vår hörsägen? Och för vem har en herres arm avslöjats?”

Ord för ord: 12:37 (11 ord i den grekiska texten) Så-många men hans tecken havande-gjort-(och-görande) framför dem inte trodde-(de)-(hela-tiden) in-i honom 12:38 (21 ord i den grekiska texten) för-att '-n utsaga'/utsagan (av)-Jesaja '-en profet'/profeten måtte-fullbordas vilken/som (han)-talade: herre, vem trodde '-en hörsägen'/hörsägnen vår? och '-en arm'/armen (en)-herres (för)-vem avslöjades?


1883: Men ehuru han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de icke på honom, på det att det ordet skulle fullbordas, hvilket profeten Esaias hade sagt: ”Herre, hvem har trott vår predikan, och för hvem har Herrens arm blifvit uppenbarad?”

1541(1703): Och ändock han gjorde så mång tecken för dem, likwäl trodde de intet på honom; Att det talet skulle fullkomnas, som Esaias Propheten sagt hade: Herre, ho tror wår predikan; och hwem är Herrans arm uppenbarad?

LT 1974: Men trots alla under han hade gjort, trodde de flesta människorna inte att han var Messias. Det var precis vad profeten Jesaja hade förutspått: ”Herre, vem ska tro oss? Vem ska acceptera Guds mäktiga under som bevis?”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) “Jag skall förhärda Faraos hjärta och fullgöra/’göra ... fulltaliga’ Mina tecken och förebud i jord/landet Egypten.” (2 Mos 7:3, Grekiska GT)

(Herren samtalade vänd i riktning mot Mose: ”Samtala (med) Israels söner och tala vänd i riktning mot dem:) ’Ni skall helga den femtionde tidsperioden och ’ropa alltigenom’/utropa ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ uppå jorden, för alla de som bor/bebor den, en tidsperiod av ‘låtande vara’/’lämnande i fred’, (en period) försedd med tecken skall den vara för er, och ’en var och en’/’varenda en’ skall gå bort ’in i’/till sitt förvärv, och var och en skall gå bort 'in i'/till sitt fädernesland.’” (3 Mos 25:10, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “’Ända till vad’/’hur länge’ skall (det här folket) inte tro (i/på) Mig, i/’med hjälp av’ alla tecknen, som Jag har gjort i/bland dem?” (4 Mos 14:11b, Grekiska GT)

(Mose sade:) “Herre, Herre, Du har börjat visa Din vårdare/tjänare Din stabilitet och Din förmåga och den mäktiga handen och den höga armen. Ty vem är en gud i himlen och uppå jorden, vem som än skall göra alltefter som Du har gjort och enligt/efter Din stabilitet.” (5 Mos 3:24, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) ”Du skall komma ihåg, att du (hela tiden) var ’medlem av ett hushåll’/tjänare i jord/landet Egypten, och Herren din Gud ledde/förde dig ut därifrån i/med mäktig hand och i/med hög/uppräckt arm.” (5 Mos 5:15a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) ”När Herren skickade ut er, ut ur Kadesh-Barnea och sade: ’Stig upp och ärv den jord som Jag ger er’, och/men ni lydde icke Herrens, er Guds, ord, och ni trodde inte (i/på) Honom, och ni lyssnade inte till Hans röst.” (5 Mos 9:23, Grekiska GT)

Mose kallade alla Israels söner och talade (vänd) i riktning mot dem: "Ni har skådat (och skådar) alla ting, så många som Herren gjorde i Egyptens jord/land ’inför ... ögon’/’inför ögonen på’ er, farao och de som ger honom vård och hela hans jord/land, de stora prövningar som dina ögon har skådat (och skådar), tecknen och de där stora förebuden. Och ända till den här dagen har Herren inte gett er ett hjärta (till) att veta och ögon (till) att se och öron (till) att höra." (5 Mos 29:2-4, Grekiska GT)

(Jesaja sade:) ”Herre. Vem har trott vår hörsägen? Och för vem har en herres arm avslöjats?” (Jes 53:1, Grekiska GT)

(Tobits son sade:) “ … Vilket tecken må jag ge (Gabael), och/’så att’ han må få ytterligare kunskap om mig och tro mig?” (Tobit 5:2a, S)

Då Achior hade skådat alla ting så många som Israels Gud hade gjort, trodde han oerhört (på) Gud. (Judit 14:10a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “För vem har vishets rot avslöjats?” (Syr 1:6a)

(Jesus, Syraks son, sade till Herren:) “Förnya tecken och förändra (till) förunderliga ting. förhärliga (Din) hand och (Din) rätta/högra arm.” (Syr 36:5 eller 36:6-7)

(Baruk sade:) “… Herren har lett ut (Sitt) folk ut ur Egyptens jord/land i/med mäktig hand och i/med tecken och i/med förebud och i/med stor förmåga och i/med hög arm.” (Baruk 2:11a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Låt ert ljus lysa på det här sättet framför människorna på så sätt (att) de må skåda era fina gärningar och förhärliga er Fader i himlarna.” (Matt 5:16)

(Jesus) började förebrå de städer där de flesta av Hans förmågas (gärningar) hade blivit/inträffat, eftersom de inte hade ändrat sinne: ” … Om de förmågans (gärningar) som har blivit/inträffat i er hade blivit/inträffat i Tyros och Sidon, hade de – alltefter omständigheterna – för länge sedan ändrat sinne och sitta (א,* א) i säck och aska.” (Matt 11:20,21b)

(Jesus sade till Sin Fader:) “Du har gömt de här tingen från/för visa och begåvade och avslöjat dem för småbarn.” (Matt 11:25b)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Med folket) ’fullbordas ... uppåt’/slutfullbordas Jesajas profetia, den som säger: ’ … Det här folkets hjärta har tjocknat/’varit hårt’ och (med) sina (א,* א) öron har de hört (med) tyngd/plåga och deras ögon har slutits, (så att) de ej någonsin må skåda (med) ögonen och höra (med) öronen och uppfatta (med) hjärtat och vända om och/’så att’ Jag skall bota dem.’” (Matt 13:14a,15)

Lärjungarna säger till (Jesus): ”Varifrån i en ödemark (finns) så många bröd till oss, så att (de kan) utfodra/bespisa en så mycken/månghövdad folkskara?” … (Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Förstår ni ännu inte? Inte heller drar ni er till minnes de fem bröden av/till de fem tusen?” (Matt 15:33; 16:9a)

(Maria sade: “Herren) har gjort/visat makt i/med Sin arm.” (Luk 1:51a)

(Jesus sade till mannen från vilken de små demonerna hade varit /och var/ utkomna:) “Återvänd in i ditt hus och beskriv så många ting som Gud har gjort för dig.” Och han gick bort enligt/igenom hela staden och kungjorde/’gjorde känt’ så många ting som Jesus hade gjort för honom. (Luk 8:39)

Det blev/kom en fruktan (i) varje själ, men (א,* א, B) många förebud och tecken blev/skedde genom apostlarna. (Apg 2:43a)

Genom apostlarnas händer blev det (hela tiden) många tecken och förebud i/bland folket. (Apg 5:12a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Om ni trodde (i/på) Mose, trodde ni – alltefter omständigheterna – (i/på) Mig, ty den där skrev med anledning av Mig. Men om ni inte tror (i/på) den därs bokstäver, hur skall ni tro (i/på) Mina ord?” (Joh 5:46-47)

(Jesus sade till judarna:) "(Om) ni – alltefter omständigheterna – ej tror (א,* א, A) Mig, tro gärningarna, för att ni må ha kunskap och må tro (א,* א), att Fadern (är) i Mig och Jag i Fadern." (Joh 10:38b)

Prästledarna och fariseerna ledde/förde så tillsammans en rådsförsamling, och de sade (hela tiden): “Vad gör vi, eftersom Den här, Människan, gör många tecken?” (Joh 11:47)


Exegeter, evangelister med flera:

Herre, vem trodde? Evangelisten Johannes upprepar i vår text profeten Jesajas fråga 700 år tidigare? Herre, vem trodde vad som predikades för oss? Vi har anledning ställa frågan i vårt land och i vår tid. Vem trodde vid 1900-talets början, att det Europa, som då börjat vända Kristus ryggen, under ett halvsekel skulle dra mänskligheten in i historiens två mest förödande krig? Vem trodde för 60 år sedan, att Sverige i dag skulle höra till de yttersta utposterna av den värld där evangelium fritt får förkunnas? Vem trodde för 50 år sedan, att den teknik som utlovade en fantastisk utveckling mot välstånd och kultur, i dag skulle utgöra ett hot mot allt liv på jorden? ... Vem trodde, att 1900-talets nyskapelse på statslivets område skulle bli den totala diktaturen? Vem trodde, att den moderna tortyren skulle ställa medeltidens i skuggan? Vem trodde, att världen i dag skulle hysa mer än tusen gånger så många slavar som när Wilberforce började kampen mot slaveriet? Vem trodde, att avkristningen i vårt folk skulle följas av en allmän känsla av meningslöshet i tillvaron? Några anade och förutsade det. Den stora massan trodde det inte. Men vem trodde, att Kristus lever och verkar mitt ibland oss i dag? Många förnekar det. Men den som själv mött honom, tvivlar inte, utan vet att Kristusverkligheten är verkligare än allt. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 107-108 i kommentar till Joh 12:45-53)

Det började med en stor nöd. (En kvinna) hade en sjukdom som var både allvarlig och plågsam. Allt hon ägde gick åt till läkararvoden, men ingenting hjälpte. Och så kom något in i denna nödsituation - det kom ett rykte om Jesus. Ett ord som gick från mun till mun, ett rykte som sade att Jesus från Nasaret visste råd, att han kunde hjälpa. ... Och vad hände? Ryktet skapade helt enkelt en trons förtröstan hos den sjuka kvinnan. Hon började säga till sig själv: Jag tror att detta är sant. Jesus kan hjälpa. Jag vill gå till honom. Ja, bara jag får röra vid hans mantel, så blir jag frisk. ... Det är först när man får höra "ryktet om Jesus" som en ny situation kan skapas. Budskapet om Jesus kan nämligen skapa trons förtröstan i hjärtat - en förtröstan som driver en människa att söka sig till honom. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 64-65; kommentar till Mark 5:25-28)

Om man händelsevis känner till en sak och så läser om den i pressen, står där vanligen fel, eller rättare sagt, där står inte på pricken rätt. Då blir man ömsom vresig och arg och ömsom nedstämd och lessen och undrar om även de massor med text där man inte har egna intressen måhända är lösa i köttet och skeva på liknande sätt. Ty fakta som framläggs i andra hand utsätts ofta för lite förvridning, och att sakkunskapen skall skriva själv är i regel blå utopi. Då skulle vi få oss ett oläsbart blad med ytterligt ringa spridning. Så förmodligen har vi att välja på att alls inte ha någon tidning eller att äga som hittills en press som det mesta är hörsägen i. (Alf Henrikson "Sakta mak" s 200; Återberättandets möjlighet)

Jesu åhörare trodde inte på honom trots de stora tecknen. (Rudolf Schnackenburg ”The Gospel according to St John 1” s 261)

Om den lärde professorn i litteraturhistoria med okuvlig idoghet läser en bok om dagen söndag och vardag i nittio år, då har han läst in vid pass tjugofemtusenfemhundrafemtio volymer. Men trettiotusen tavlor med kilskrift finns enbart i British Museum, och hundradetusen band ägde Linköpings läroverk när seklet var ungt. Så kan det bevisas med enkel aritmetik att det mesta som människor vet måste tydligen vara hörsägen, handboksupplysningar, andrahandskunskap. Och till råga på allt har kineserna skrivit en del. (Alf Henrikson "Medan göken tiger" s 38-39; Boksyntheten)

En dam från avkristnad miljö blev patient på Ersta sjukhus. Efter att dittills ha tagit för givet att allt vad motståndarna säga om kristendomen var riktigt, var hon nu alldeles utom sig av överraskning och hänförelse. Hon sade till mig: ”Vad menar ni kristna med att gå och ha allt detta utan att världen vet det? Varför ropar ni inte ut det, så att alla måste höra?” Jag måste säga henne, att ingen skulle tro oss, om vi ropade. Flertalet tro inte ens när de stå inför iögonenfallande tecken till kristet liv. I vår text citerar evangelisten Jesajas klagan: ”Herre, vem trodde …?” Och han tillägger, att Jesaja kunde säga så, eftersom han själv hade sett Herrens härlighet. Ja, det är tungt att själv ha sett Kristi härlighet men inte bli trodd när man berättar om den. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 167 i kommentar till Joh 12:35-43)

Livet glider förbi spegling efter spegling likt årstiderna i en stad av sten, där grönskan är en hörsägen (sann eller osann) berättad av läntmän på torgen och där även havet är en hörsägen, en gammal försupen skeppares dröm. (Werner Aspenström "Litania" s 111; Du måste öva dig i det verkliga)

Knut (Toring) gick ett stycke nedåt hagen. ... Här i markerna började det stillna i hans inre. ... årtusenden hade gått, men det av kristendomen utlovade Gudsriket hade inte med minsta tecken förebådat sin ankomst. I stället var det Dödsriket, Djävulsriket, som nalkades. Då återstod det endast för människan att frälsa sig själv. (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden!" s 381-382)

Hade judarna trott profeternas ord, så skulle de hafva trott på Jesus. Jemför kap. 5:46. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 499)

Vägen in i skvallrets och ryktenas underbart undflyende värld sker väl för den enskilde till en del genom visklekar som "ryktet går" eller "sitta på skvallerstolen", men än mer genom att han eller hon lånar sitt öra till dem som vet mer om världen och dess hemligheter. ... Moderna studier pekar på att så mycket som kanske två tredjedelar av alla samtal ägnas åt sociala ämnen och då företrädesvis våra personliga relationer, andra människors beteenden och liknande frågor. ... 1700-talets människor saknade förvisso Internet. Men de var för den skull inte mindre intresserade av skvaller; i själva verket utgjorde detta en vital om inte alltid ren källa till information för gemene man och kvinna, låt vara att den då rådande synen var minst sagt sträng, något som ägde stöd i alltings rättesnöre, bibeln, och då inte minst apokryfen Jesu Syraks vishet. "Hafwer tu något hördt, låth thet medh tigh döö, så hafwer tu ett roligt samwet", lyder ett av många råd i ämnet i denna folkligt omfattade ordspråksskatt. ... Att skvallra om även tämligen oskyldiga ting under gudsstjänsttid betraktades och behandlades som ett sabbatsbrott. ... Den som råkade i rop och rykte i bygden behövde visserligen inte på 1700-talet som förr utstå nesan att inför övriga avstå från nattvarden, men den utpekade frystes ändå effektivt ut med följd att han eller hon ofta sökte rentvå sig och sin heder i rätten. (Jakob Christensson "Skvaller och rykten" s 427-429)

Även om det fanns en annan gud över (Herren), skulle vi säga, genom att införa en jämförelse av kvantiteten (av det arbete som gjorts av vardera) att den senare är överlägsen den förre. Ty genom gärningar visar sig den bättre människan. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 434)


Egna kommentarer och funderingar:

Rudolf Schnackenburg kommenterar Joh 12:37 genom att tala om ”de stora tecknen”. Det är lätt att tänka, att det är det stora tecknet snarare än de många tecknen som skall leda till tro. Men för Johannes är det framför allt de många tecknen som har betydelse (se också Joh 11:47). Jämför med Joh 20:30 (”många andra tecken”) och Joh 21:25, även om denna senare vers inte finns belagd i Sinaiticus. Jag antar vidare att ordet “sêmeion” (tecken) är diminutiv av ”sêma” (tecken), varför ”sêmeion” mycket väl skulle kunna översättas med ”litet tecken”. Eftersom emellertid ”sêma” inte förekommer i Bibeln, har jag behållit den vedertagna översättningen.

Angående verbet ”fullborda”, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 19:33-37.


Grekiska ord:

akoê (hörsägen) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 13:14; Joh 12:38 – Syr 41:26(42:1); Matt 4:24; 14:1; 24:6; Mark 1:28; 7:35; 13:7; Luk 7:1; Apg 17:20; 28:26; Rom 10:16-17; 1 Kor 12:17; Gal 3:2,5; 1 Thess 2:13; 2 Tim 4:3-4; Hebr 4:2; 5:11; 2 Petr 2:8.

apokalyptô (avslöja) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 1:6; Matt 11:25; Joh 12:38 – 1 Mack 7:31; Syr 1:30; 4:18; 6:9; 19:8; 27:16-17,21; Matt 10:26; 11:27; 16:17; Luk 2:35; 10:21-22; 12:2; 17:30; Rom 1:17-18; 8:18; 1 Kor 2:10; 3:13; 14:30; Gal 1:16; 3:23; Ef 3:5; Fil 3:15; 2 Thess 2:3,6,8; 1 Petr 1:5,12; 5:1.

brachiôn (arm) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 36:5(7); Baruk 2:11; Luk 1:51; Joh 12:38 – 2 Mack 15:24; Salomos Vishet 5:16; 11:21; 16:16; Syr 7:31; 21:21; Apg 13:17.


Ytterligare studier: 2 Mos 6:1; 32:11; Matt 12:24; Luk 10:13; Joh 2:11,23; 1 Joh 1:1; Upp 16:14.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-21; 2011-10-24; 2014-06-22)

Tillbaka till Start

12:39-41 På grund av det här förmådde de (hela tiden) inte tro, eftersom Jesaja åter talade: “Han har förblindat (och förblindar) deras ögon och lemlästat (P66, P75, א,* א) deras hjärta, för att de ej må skåda (med) ögonen och förstå (med) hjärtat och vända sig, och/’så att’ Jag skall bota dem." Jesaja talade de här tingen, eftersom han skådade Hans härlighetsglans, och Han samtalade med anledning av Honom.

Ord för ord: 12:39 (9 ord i den grekiska texten) på-grund-av det-här inte förmådde-(de)-(hela-tiden) tro, eftersom åter talade Jesaja: 12:40 (23 ord i den grekiska texten) (han)-har-förblindat-(och-förblindar) deras '-en ögon'/ögonen och lemlästade deras '-t hjärta'/hjärtat, för-att ej (de)-må-skåda (med)-'-en ögon'/ögonen och må-förstå (med)-'-t hjärta'/hjärtat och må-vända-sig och (jag)-skall-bota dem. 12:41 (12 ord i den grekiska texten) de-här-(tingen) talade Jesaja eftersom (han)-skådade '-en härlighetsglans'/härlighetsglansen hans, och (han)-samtalade med-anledning-av honom.


1883: Därför kunde de icke tro, ty Esaias har åter sagt: ”Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, att de icke må se med ögonen och förstå med hjärtat och omvända sig och jag hela dem.” Detta sade Esaias, när han såg hans härlighet och talade om honom.

1541(1703): Derföre kunde de icke tro; ty Esaias hafwer åter sagt: Han hafwer förblindat deras ögon, och förhärdt deras hjerta; att de icke skola se med ögonen, och icke förstå med hjertat, och omvända sig, att jag måtte hela dem. Detta sade Esaias, när han såg hans härlighet, och talade om honom.

LT 1974: Men de kunde inte tro, för det var som Jesaja också sade: ”Gud har förblindat deras ögon och förhärdat deras hjärtan, så att de varken kan se eller förstå eller vända sig till mig, för att jag ska hela dem.” Jesaja hänvisade till Jesus när han gjorde denna förutsägelse. Han hade nämligen i förväg sett Messias härlighet.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren talade i riktning mot Mose och sade: ”Gå in i, i riktning mot farao, ty Jag har förhärdat hans och hans vårdares/tjänares hjärta, för att det må komma närmast emot, de här tecknen emot dem.” (2 Mos 10:1, Grekiska GT)

(Job sade:) ”Mina ögon är (och har varit) lemlästade (A Ss) från/av vrede.” (Job 17:7a, Grekiska GT)

(Profeten) skådade Herren som satt uppå en tron, (som var) hög och och som var 'lyft uppå'/upplyft, och huset (var) fyllt med Hans härlighetsglans. … (Han sade till profeten:) ”Gå och tala till det här folket: ’Ni skall höra (i) en hörsägen och ni må inte/förvisso ej 'låta tillsammans'/uppfatta, och då ni ser skall ni se och ni må inte/förvisso ej skåda, ty det här folkets hjärta har tjocknats/’varit hårt’ och (med) sina öron har de hört med tyngd/plåga och deras ögon har varit slutna, (så att) de ej någonsin må skåda (med) ögonen och höra (med) öronen och 'låta tillsammans'/uppfatta (med) hjärtat och vända sig intill (Mig) och/’så att’ Jag skall bota dem.’" (Jes 6:1b,9-10, Grekiska GT)

Guds slavar har förblindats. (Jes 42:19b, Grekiska GT)

(De som gör avgudar) har ’gjorts matta’/förmörkats från att det se (med) sina ögon och det att förstå (med) sitt hjärta. (Jes 44:18b, Grekiska GT)

(Tobit sade till Israels söner:) ”När ni – alltefter omständigheterna – må vända er intill (Gud) i riktning mot Honom i/med hela ert hjärta och i/med hela er själ till att göra sanning inför Hans ögon, då skall Han vända Sig intill (er) i riktning mot er och Han skall ’inte inte’/förvisso ej längre gömma sitt ansikte från/för er. Och nu … höj tidsåldrarnas Kung.” (Tobit 13:6-7 eller 13:6a, S)

”Vi må ’skipa rätt helt och hållet’/’avkunna dom emot’ (den rättfärdige) (till) en otillbörlig död.” … De här tingen räknade de gudlösa med, och/men de leddes vilse, ty deras dålighet förblindade dem bort/’helt och hållet’. (Salomos Vishet 2:20a,21)

(Herren sade:) “Jag skall ge (Mitt folk) ett hjärta och hörande öron.” (Baruk 2:31b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Med folket) ’fullbordas ... uppåt’/slutfullbordas Jesajas profetia, den som säger: ’ … Det här folkets hjärta har tjocknat/’varit hårt’ och (med) sina (א,* א) öron har de hört (med) tyngd/plåga och deras ögon har slutits, (så att) de ej någonsin må skåda (med) ögonen och höra (med) öronen och uppfatta (med) hjärtat och vända sig intill (Mig) och/’så att’ Jag skall bota dem.’” (Matt 13:14a,15)

Lärjungarna säger till (Jesus): ”Varifrån i en ödemark (finns) så många bröd till oss, så att (de kan) utfodra/bespisa en så mycken/månghövdad folkskara?” … (Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Förstår ni ännu inte? Inte heller drar ni er till minnes de fem bröden av/till de fem tusen?” (Matt 15:33; 16:9a)

(Jesus såg) runt omkring, i sällskap med vrede, tillsammans med att vara sorgsen, (på människorna i synagogan) på/’för ... skull’ deras hjärtas tilltagande hårdhet. (Mark 3:5a)

Då (Jesus) hade börjat från Mose och från alla profeterna, (fortsatte Han) och/också (med) att alltigenom/noga uttyda (א*) för (emmauslärjungarna) vad (som hela tiden) var(א,* א) i * (א,* א) skrifterna, tingen med anledning av Honom själv. (Luk 24:27)

Petrus talade: “Ananias, på grund av vad har motståndaren lemlästat (א*) ditt hjärta, att 'ljuga dig'/'du ljuger för' den Helige Ande?” (Apg 5:3a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Vi betraktade hans härlighetsglans, en härlighetsglans som av en enda avkomling från sidan av en fader, fylld med fröjdbringande (nåd) och sanning. (Joh 1:14b)

(Jesus sade till de judar som till att börja med trodde Honom:) ”På grund av vad har ni inte kunskap om Mitt sätt att samtala? Eftersom ni inte förmår höra Min utsaga.” (Joh 8:43)

(Jesus sade till judarna:) ”Er fader Abraham jublade, för att han måtte/skulle (få) känna (א,* א, A, B*) Min dag, och han skådade och fröjdade sig.” Judarna talade så (vända) i riktning mot (Jesus): "Du har/når ännu inte femtio år, och Abraham har skådat (och skådar) Dig (P75,א*)?" (Joh 8:56-57)

* (P75,א*) ‘In i’/’med syfte på’ ett domsutslag kom Jag in i den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’, för att de som ej ser må se och de som ser må bli blinda.” De ut ur/av fariseerna som var i sällskap med Honom hörde * (א*) och talade till Honom: ”Ej/inte är och/också vi blinda?” Jesus talade till dem: ”Om ni må vara blinda, hade ni (hela tiden) – alltefter omständigheterna – inte (någon) miss (av Guds mål). Men nu säger ni att/: ’Vi ser.’ Er miss (av Guds mål) stannar.” (Joh 9:39-41)

(Jesus sade till judarna:) ” Ni tror inte, eftersom ni inte är ut ur/av mina får.” (Joh 10:26)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Evangelisten framhåller seendets funktion och utelämnar det som i Jes 6:9f (och hos synoptikerna) sägs om att höra med sina öron. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 315)

Många har suttit döva och stumma i detta Herrens hus, såsom ni nu sitter, och många har hört Guds Ord susa som genom en dröm, då det gått in genom ena örat och ut genom det andra, men aldrig träffat hjärtat. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 52 i predikan vid 1850-talets början över Matt 21:1-9)

Jesus säger: Jag är din wän, här och öfwerallt närwarande; men en blind ser mig icke, och en döf hör mig icke, och en dåre förstår icke detta. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 118)

Alltjämt var jag oförmögen att tänka mig någon annan verklighet än den jag fattade med mina ögon. ... Så förstockad i mitt hjärta, så oklar för mig själv som jag då var höll jag före att vad som inte på ett eller annat sätt hade utsträckning i rummet vore helt och hållet att anse såsom ett intet. Jag gjorde mig mina föreställningar efter vad mitt öga iakttog utan att inse att just denna min förmåga att göra dessa föreställningar inte var kroppslig eller hade utsträckning i rummet och att denna föreställningsalstrande kraft måste vara någonting väldigt. .. Du, Herre, hade ännu inte gjort mitt mörker ljust. (Augustinus "Bekännelser" s 120-121)


Att fortsätta med:

Jfr ”Jesus sade: ’Jag trädde in mitt i världen, och jag uppenbarade mig för dem kroppsligen (ordagrant: i kött). Jag fann dem alla druckna. Jag fann ingen ibland dem, som var törstig, och min själ kände smärta för människobarnens skull, eftersom de är blinda i sina hjärtan och inte ser, att de kommit till världen tomma, och de söker gå ut ur världen tomma. Men nu är de druckna. När de skakar av sig sitt vin, då skall de omvända sig.’”(Bo Frid-Jesper Svartvik s 59, Thomasevangeliet log. 28)

Den gamla damen grävde vid sin grind som i en snöplogs driva var belägen. Då kom en hurtig idrottsman på vägen på jakt, som Skriften säger, efter vind. ... Hans blick var stel och rosig var hans kind och om sin kroppsvikt var han angelägen. Men till ett handtag var han obenägen, ty när han joggar är han döv och blind. ... Han lagrar mannakraft och energi. Han är så duglig som en man kan bli. Den gamla damen sprang han raskt förbi. ... Hon grävde utan fröjd i drivans skikt. Hans trägna joggning är av större vikt. Han har sitt livsmål och han gör sin plikt./Asta Apel (Alf Henrikson "Tittut" s 216; Livets mål)

"Giv oss, o Herre, öppnade ögon Vi vill se Jesus, vidröra honom Lär oss att lyssna, höra hans stämma Giv oss o Herre, öppnade ögon." ... Jesus säger för snart 2000 år sedan: "Saliga är era ögon som ser, och era öron som hör" Matt 13:16. I sammanhanget gör Jesus klart för sina åhörare att det finns människor som lever, visserligen med de yttre ögonen öppnade, men som har sina "andliga ögon" tillslutna. De ser men ser bara den yttre verkligheten, de hör men förstår inte att lyssna till Guds röst, Livet som vi lever består ju inte bara av materia och det som vi kan se med våra vanliga ögon. Livet har djupare nivåer än så. Det kan vara att mitt i en period av sjukdom se Gud mitt i svårigheten, att i en omöjlig situation se Guds möjligheter. Vi har blivit så vana vid att leva av det materiella, att vi ibland har svårt att se det gudomliga. Meningen med våra liv är ju inte bara en god standard med prylar och ting, utan livets djupaste mening är att leva i harmoni med Gud och hans vilja. (Bengt Freed "Öppna ögon"; Församlingsbladet Kontakt med Korskyrkan, Jönköping 1982:4)

Livet igenom har jag i allra högsta grad varit gossen i grottan med en mycket trång liten grottmynning ut mot världen och människorna. Jag har en sällsam förmåga att hermetiskt sluta denna grottdörr, så att ingen människa, ej ens de som stått mig allra närmast, kan komma i kontakt med grottans ägare. Bli sensationer, intryck och upplevelser alltför obehagliga för mig, stänger jag genast denna själens dörr: jag ser utan att se och hör utan att höra. (Sven Lidman "Vällust och vedergällning" s 52; Friarna kring Penelope)

(Dvärgarna) satt tätt tillsammans i en ring med ansiktena mot varandra. De såg sig inte om och tycktes inte märka människorna, förrän Lucy och Tirian var så nära att de kunde röra vid dem. Då lade de huvudena på sned som om de inte såg något men lyssnade spänt och av ljudet försökte gissa sig till vad som hände. – Pass på! sade en av dem retligt! Se er för! Kliv inte på oss! – Åja! sade Eustace häftigt, vi är väl inte blinda heller. Vi har faktiskt ögon i huvudet. – De måste var fördömt skarpa om ni kan se något här inne, sade samma dvärg (han hette Diggel). – Var då här inne? sade Edmund. – Dumskalle – här inne förstås, sade Diggel. Inne i det här kolmörka, unkna, stinkande lilla stallet. – Är du blind? sade Tirian. – Är vi inte alla blinda i mörker? sade Diggel. – Men det är ju inte mörkt, stackars dumbommar, sade Lucy. Märker ni inte det? Lyft era huvuden och se er omkring! Ser ni inte träden och blommorna? Ser ni inte mig? – Hur i all humbugs namn ska jag kunna se vad som inte finns? Och hur skulle jag kunna se dig lika lite som du kan se mig i det här beckmörkret? – Ja, men jag ser dig, sade Lucy. Jag kan bevisa att jag ser dig. Du har en pipa i munnen. – Det kan vem som helst säga som vet hur tobak luktar, sade Diggel. – O, stackars stackars dvärgar! Det här är hemskt, sade Lucy. Så fick hon en idé. Hon böjde sig ner och plockade några vilda violer. Hör du, dvärg, sade hon. Även om det är något fel på dina ögon, så är din näsa kanske som den ska – känner du igen den här lukten? ... – Låt bli det där! röt han. Hur vågar du? Vad menar du med att sticka en massa smutsig halm från stallgolvet i ansiktet på mig? Det var en tistel med också. Maken till fräckhet! ... Alla (dvärgarna) sade: – Här vet vi i alla fall var vi står. Vi låter inte lura oss så lätt. Dvärgarna för dvärgarna! – Där ser du, barn, sade Aslan. De vill inte låta oss hjälpa dem. De har valt slughet i stället för tro. Deras fängelse finns bara inom dem, och ändå är de fångna där och så rädda för att bli dragna vid näsan att de inte vågar låta sig dragas ut ur fängelset. (C.S. Lewis ”Den sista striden” s 127-130; Dvärgarna vägrar att låta lura sig)

Edmund stirrade stint en stund och sade sen: - Nej, det finns ingenting där. Det är bara månskenet som har förvillat dig. Sånt händer. Jag tyckte själv att jag såg nånting för en stund sen. Det är bara en optisk vad-det-nu-heter.” ”Jag ser honom hela tiden”, sade Lucy. ”Han ser rätt på oss.” ”Varför kan inte jag se honom då?” ”Han sa att ni kanske inte skulle kunna det.” ”Varför då?” ”Det vet jag inte. Han bara sa så.” ”Sss!” sade Edmund. ”Jag önskar verkligen att du ville sluta se saker som inte finns. Fast vi blir väl tvungna att väcka de andra.” (C.S. Lewis ”Caspian, prins av Narnia” s 118; Lejonets återkomst)

Det var inte om mig vi skulle tala, utan om Märta. Förstår du inte att du har suttit på henne, så som du har suttit på mig? Hon har fått vara till för din skull, dekorera din härlighet, så att säga. Har du någonsin ens frågat dig själv vem hon egentligen är? För sig själv, förstår du, som en egen, fri människa, inte som kyrkoherde Stigmans hustru och vän och kamrat och allt det där som du deklamerar om. Du har tagit dig bättre ut med henne bredvid dig än nånsin förut, och du tycker om att ta dig bra ut, eller hur? På söndagarna i mässkrud innanför altarringen ... Göran Stigman sprang upp ur stolen. – Torsten! Jag förbjuder dig att smäda det heliga. – Det har jag heller inte gjort. Du är inte det bittersta helig, bror lille. Felet är att du har velat vara det, alldeles för snart, alldeles för billigt. Du har spelat teater för dig själv, gubbe, och ingenting sett och ingenting begripit av den som har stått på samma tiljor. – Märta har varit lycklig med mig. – Du har varit lycklig med Märta, förlåt. Hon har tillfredsställt dig i alla möjliga avseenden. Hon har inte varit lycklig. På något besynnerligt sätt har den där källan, som du nu har behagat göra till allmän egendom, varit hennes räddning. Jag har förstått det i dag, fast jag har begripit något av det tidigare redan. Hur kunde du nännas att ta den från henne? När hon bad dig ... – Hur skulle jag kunna veta? Det är orimligt att begära. – Är det? frågade Torsten. Det var åter tyst mycket länge. Så reste sig Göran och började mäta golvet. – Men det är inte sant vad du säger om mig. Jag är en kristen. – Är du alldeles säker på det? Är du säker på att inte också det är något som du bara tror? – Hur vågar du? – Kära Göran, du bestämde dig för att bli präst vid femton år. I vissa avseenden är du den dag i dag inte äldre än femton år. Naiv självförgudning har en märklig förmåga att hålla folk nere på barnstadiet. – Torsten! – Och om du vill behålla Märta ... – Behålla Märta! Jag förbjuder dig att yttra dig på det viset. – Nå, så tiger jag då. Görans positioner tycktes vackla. Han var just nu mycket lik en liten pojke som ertappats på oriktiga vägar. För första gången i sitt liv adresserade han sig till brodern som till den äldre. – Torsten! Hör Torsten, vad ska jag göra? Brodern svarade inte genast. Han gav sig god tid med att stoppa en ny pipa. Men när svaret kom, föreföll det att vara något som han länge varit på det klara med. – Ta tjänstledighet på ett halvår och res bort. Följ mig dit över (till Kalifornien) och bli bekant med dig själv. – Men Märta då? Märta? – Det är större risk att du förlorar henne, om du stannar än om du far. (Jeanna Oterdahl "Bukett i november" s 214-216; Trefaldighetskällan)

Eftersommaren 1948, hur är det nu? Tjänar det något till med varningar och rop och uppvaknande för människor, som tyckes ha förlorat förmågan att med seende ögon se och med hörande öron höra? Man har skäl att fråga. (Einar Genitz "Eftersommar 1948"; Jönköpings-Posten 1948-08-18)

I Sverige ha vi inte någon sådan väckare av dimensioner (som Kaj Munk i Danmark) - ännu. Det ligger dom i detta förhållande. Den gamla glömda boken med förgäten visdom talar om folk vilka med seende ögon intet se och med hörande öron intet höra, ty de har förstockat sina sinnen. Måtte den domen inte drabba vårt folk. Ty en sak är uppenbar: även Sveriges folk är i stor utsträckning sekulariserat. Likgiltigheten för religionen är påfallande. Men därmed har också landets själ lämnats öppen för förgiftade stötar. (Einar Genitz "Utan grund"; Jönköpings-Posten 1944-04-14)

Som nybliven präst hade jag varit på hembesök hos en 97-årig blind man, som inte kunde sitta, utan stod ensam i en vrå hela dagen, medan hans vuxna döttrar var borta i sitt arbete (de kunde gå till så i 1920-talets Sverige). Vid avskedet bad han om förbön, vilket jag lovade. Men när jag redan var i dörren, ropade han mig tillbaka. ”Bara om de ä av allt hjärta, annars lönar det sej inte.” Det ordet blev ett minne för livet. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 163 i kommentar till Matt 6:5-8)

Söndag kl. 5 e.m. möte i Norrahammar. Ungdomsföreningens lokal. Tecknas för dövstumma. (Jönköpings-Posten 1917-12-18 "Tecken för dövstumma")

Af Fadrens och Sonens enhet (följer), att gamla förbundets theophanier också kunna betraktas som christophanier (jfr 1 Kor 10:4,9) och således kan hwar och en synligbildning, sjelfuppenbarelse af Guds härlighets wäsen sägas häntyda på Gudsuppenbarelsens fulländning i Christus. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 182)

"Spela inte idiot nu!" (sade rannsakningsdomaren till bondlurken Denis Grigorjev). "Du låter som ett nyfött barn eller som om du var tappad bakom en vagn. Förstår du inte, enfaldiga människa, vad det där avskruvandet (av muttrar från järnvägsrälsen till att använda till sänke vid fiske) kan leda till? Hade inte banvakten sett upp hade ju tåget kunnat spåra ur, med en svår olycka som följd! Du hade blivit orsak till människors död! ... Nu förstår man ju hur det kom sig att tåget spårade ur i fjol ... Jag förstår!" "De e ju därför som våra fina herrar har sin utbildning för att ni ska förstå ... Den vår Herre ger ett ämbete ger han ock förstånd ... Ni kan skilja på folk och fä, men banvakten e bara en bonde som tar första bästa i kragen och drar iväg me ... Tänka först och dra iväg sen! E man bonde har man bara bondförstånd. ... De där vet ni så klart bättre ... Vi e obildat folk ... skulle vi kunna förstå de där?" "Allt det där förstår du mycket väl! Du ljuger och gör dig till!" (Anton Tjechov "En illgärningsman" s 124-126)

Simon på Föråsen, en av plogsmederna, blev till spott och spe, därför att han var gudelig. De andra karlarna misstänkte, att det var si och så med hans religion; men vad som än inträffade och vad man än talade om, hade han genast den andliga tillämpningen klar. Han satt och lyssnade på kamraternas flödande tal om ditt och datt, men plötsligt, när det blev tyst ett ögonblick, grep han tillfället och kom med sitt inpass: "Jaa, vi läsa ju i Uppenbarelseboken - det nittonde ..." I regel hälsades hans yttrande med en skrattsalva, men det hindrade inte att han strax efteråt kunde ta till orda igen. "Såsom Hesekiel siar i sitt trettionde - om Egyptii land ..." Ingen blev klok på Simon - och ingen sökte förstå honom. Han gick till kyrkan om söndagarna, och prästen hade nog ingen trognare lyssnare än han. Ofta skröt han med att han läst ut bibeln från bräde till bräde tre gånger. Dessutom hade han rannsakat postillor och handböcker och kristliga skrifter. Han kunde rabbla upp många psalmversar ur minnet, han kände till kyrkobönerna och Svebilii katekesförklaring. Han var ständigt på jakt efter lämpliga ord och profetior, som han kunde kasta fram i kamratkretsen. ... (Kamraterna) ringaktade Simons undervisning. Men han tog löjet med ro. Det stod skrivet att den rättfärdige skulle varda ett beläte för de otrogna. Även detta hade han läst någonstans. (Harry Sjöman "Det brann en eld" s 55-56)

De, som blivit druckna av den ondes sömndryck, sover och drömmer också i kyrkan. Guds Ord, genom vilket de borde vakna, verkar i dem som om man hade droppat sömndryck genom öronen in i hjärnan. De hör som i en dröm hur orden studsar på båda sidor, och bruset av ord går över huvudet, passerar öronen, förbi tanken, förbi samvetet, och förbi hjärtat men aldrig mot sitt mål. Om dessa ord till sist fastnar på väggen, får väl väggarna svara ... på domens dag. De druckna har inte hört dem. Kanske bruset av ord verkar så mycket att alla druckna blir saliga. ... På grund av hjärtats förhärdelse har en så tung sömn fallit över de sorglösa, att Guds Ord verkar som sömndryck. (Lars levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 25 i predikan 1853 över Rom 13:11)

Hur kan en naturlig människa hålla ihop sina tankar, som är så splittrade och far runt land och hav. Ibland är de i stan, ibland i boden, ibland i ladugården och ibland flyger också ögonen som eldslågor på hororna. Guds Ord går som något slags brus över huvudet eller in genom ena örat och ut genom det andra, men aldrig till hjärtat. ... Har alla kommit för predikans skull? Har inte en del kommit för att smäda och skratta eller för att se, om det skulle finnas vackra horor i kyrkan? Och en del dygdiga horor kommer till kyrkan för att visa upp sin skönhet. En del rusar ut i världen, innan Herrens välsignelse är läst, och därför får de ingen välsignelse av att höra ordet, inte för att de varit i kyrkan och inte av att läsa Guds Ord, för världen är kärare för dem än Herrens välsignelse. ... Eftersom människans hjärta är så hårt som sten, kallt och halt som glatt is, halkar allt Guds ord förbi hjärtat och fastnar förr på väggen än i hjärtat på en del människor. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 491-492 i predikan 1849 och på 1850-talet över Luk 8:4-15)

Långt från den storm, som världen skakar, i Lugnet jag min hydda fäst; med glädjen, som mitt hjärta smakar, naturen fägnar där sin gäst. Där skall den strid hos mig försvinna, att vara vis och icke nöjd: när jag med stilla själ kan hinna att le åt världens gyckelfröjd, förakta lyckans falska smycken och fly de blinda mänskotycken. ... (Hedvig Charlotta Nordenflycht ”Lugnet” s I:77; 1718-1763; Lugnet kallades också den lilla lantgård som Nordenflycht utvalt till sin fristad)

Hwad lust, menar du, skall (Christus) hafwa till sådana helgon, som utwärtes skicka sig, såsom wore de Guds rätta barn, läsa och sjunga evangelium, tala wackra ord och hålla en härlig påskhögtid under tågande med fanor och waxljus, men bry sig dock icke om att förstå och tro sådant, utan strida deremot både med lära och lefwerne? (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 263)

”Herrans ansigte är öfwer dem, som ondt göra.” Han har ju sina ögon fästade på de fromma, men likwäl ser Han med sitt ansigte omkring sig på den andra hopen. Detta är icke en wänlig blick eller ett nådigt ansigte, utan en mulen och wredgad uppsyn, såsom då en menniska är wred, pannan synes fårad, nästan skrynklig, ögonen gnistra, röda och brinnande. ... Hwad gör nu ett sådant Guds ansigte, och hwarföre eller i hwad ändamål ser Han på dem, som ondt göra? Sannerligen icke för att bönhöra och hjelpa dem och gifwa dem wälsignelse eller lycka till deras förehafwande, utan, såsom Han widare säger, för att utskrapa deras åminnelse af jorden. Detta är ett grufligt och förskräckligt språk, för hwilket hjertat wäl borde, såsom för ett åskslag, digna till jorden, om icke de ogudaktiga med så förstockade hjertan kunde förakta Guds ord. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 380 i kommentar till 1 Petr 3:8-15)

Paulus och äfwen Christus sjelf plägar kalla werlden mörkrets rike eller mörkrets barn, och hennes wäsende mörkrets gerningar och wälde, derföre att hon icke will känna eller höra Guds ord och sjelf icke ser, att hon är under djefwulens wälde och regering. Detta kallas just ett inwärtes mörker i ett hjerta, som saknar tron och är djefwulens boning och herberge. Ett sådant hjerta intager han och gör, att man icke förstår eller kan emottaga och lida Guds ord, om man ock ser och hör det, utan föraktar och förföljer detsamman och framdrager i stället såsom sanning och ljus sina egna lögner. Och håller så djefwulen werlden alltjemt fången i sin lydnad emot Gud och Hans ord. ... Alltsammans går och förblifwer i mörkret efter djefwulens wilja, änskönt många anständiga, lärda, ärbara och fromma menniskor äro deribland. ... Så har (djefwulen) och lust till sådana; ty han will gerna wara wacker och önskar sig det bästa och täckaste på jorden och den skönaste bostad. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 496-497 i kommentar till Ef 6:10-17)

Jag läste, jag brann av längtan, men jag kunde inte finna ut något att göra för dessa döva och döda, av vilka jag en gång hade varit en, en smittosam sjukdom, en blind och bitter belackare av de skrifter som är fulla av himmelsk honung och lysande av Ditt eget ljus, och jag förtärdes av nit mot fienderna till dessa heliga skrifter. (Augustinus "Bekännelser" s 174)


Sångarna:

Vårt förnuft förblindadt är, Mörker all vår själ betäcker, Om din Ande ej är när, Som nytt ljus i henne väcker. Jesu! värdes oss nu stärka, Och nytt hjerta i oss verka. ... O du herrlighetens sken, Ljus af Fadrens ljus utgånget! Gör vår håg från mörkret ren, Som vårt hjerta håller fånget. Styr vår tunga, håg och öra, Till att rätt vår Gudstjenst göra. (Clauznitz-Lagerlöf: Psalm 328:2-3)


Egna kommentarer och funderingar:

I Matteus har folket tillslutit sina ögon. I Jesaja tillslöt profeten dem på Herrens befallning. I Johannes har Herren själv tillslutit deras ögon. Johannes ligger alltså i detta avseende närmare Jesaja än Matteus. Johannes – mer än synoptikerna – ser Jesus och Hans gärningar i ljuset av GT. Men GT förnekar inte människans ansvar, se till exempel 2 Mos 8:15,32. Jämför också Paulus (se nedan 2 Kor 4:4) och Egna kommentarer och funderingar till Joh 9:6-7.


Paulus sade till de troende i Rom: ”(Gud) är barmhärtig mot den som Han vill, och den som Han vill förhärdar Han.” (Rom 9:18)

Paulus sade till de troende i Korint: "Den här tidsålderns Gud har förblindat de trolösas uppfattningar/förstånd ’in i’/’med syfte på’ att ej stråla/utstråla upplysandet av det goda lilla budskapet av Kristi härlighetsglans – (Han) som är Guds avbild." (2 Kor 4:4b)

Den som hatar sin broder är i dunklet och vandrar omkring i dunklet och vet inte var han drar sig tillbaka, eftersom dunklet har förblindat hans ögon. (1 Joh 2:11)


Grekiska ord:

kardia (hjärta) (i Synoptikerna, Joh, 1-3 Joh, Upp + exempel i Apokryferna) Baruk 2:31; Matt 13:15; Mark 3:5; Joh 12:40; Apg 5:3 – Ester 1:1l(A11); 5:1b(D5); Tobit 2:2; 4:19; 6:5(4-5),7-8,17; 8:2; 13:6; Judit 8:14,27; 11:10; 13:19; 1 Mack 6:10; 9:14; 2 Mack 1:3-4; 2:3; 3:17; 15:27; Salomos Vishet 1:1,6; 2:2; 15:10. Syr 1:12,28,30; 2:12-13; 4:3; 6:37; 7:27; 8:2; 10:12; 13:25-26; 14:21; 16:20; 17:6,8; 21:26; 22:16-19; 23:2; 25:7,13,23; 26:4; 30:22,25; 31:26,28; 34:6; 36:19(21); 37:17; 38:10,18-20,26-28,30; 39:5,35; 40:2,20; 42:18; 43:18; 45:26; 46:11; 47:8; 48:10; 49:3; 50:23,27-28; Baruk 2:8; 3:7; Jeremias brev v 19; Susanna v 35; De tre männens lovsång v 64; Manasse v 11. Matt 5:8,28; 6:21; 9.4; 11:29; 12:34,40; 13:19; 15:8,18; 18:35; 22:37; 24:48; Mark 2:6,8; 6:52; 7:6,19,21; 8:17; 11:23; 12:30,33; Luk 1:17,51,66; 2:19,35,51; 3:15; 5:22; 6:45; 8:12,15; 9:47; 10:27; 12:34,45; 16:15; 21:14,34; 24:25,32,38; Joh 13:2; 14:1,27; 16:6,22. Apg 2:26,37,46; 4:32; 5:4; 7:23,39,51,54; 8:21-22; 11:23; 13:22; 14:17; 15:9; 16:14; 21:13; 28:27; 1 Joh 3:19-21; Upp 2:23; 17:17; 18:7.

noeô (förstå) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 16:9; Joh 12:40 – 2 Mack 14:30; Salomos Vishet 4:14,17; 13:4; Syr 11:7; 31:15; Jeremias brev v 41; Matt 15:17; 16:11; 24:15; Mark 7:18; 8:17; 13:14; Rom 1:20; Ef 3:4,20; 1 Tim 1:7; 2 Tim 2:7; Hebr 11:3.

pêroô (lemlästa) Job 17:7(A Ss); Joh 12:40; Apg 5:3(א*) – (IV Mack 18:21)

tyfloô (blind) Jes 42:19; Salomos Vishet 2:21(S); Joh 12:40; 2 Kor 4:4; 1 Joh 2:11 – Tobit 7:6(7)(S)


Ytterligare studier: Jes 29:10; Jer 5:21; Mark 3:5; 4:12; Luk 8:10, Joh 5:44; 7:55; 8:56; Apg 28:26; Rom 11:7-8; 1 Petr 1:10; Upp 3:15-17; 9:20-21.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-21; 2011-10-25; 2014-06-23)

Tillbaka till Start

12:42-43 Likväl trodde inte desto mindre många ut ur/av ledarna in i Honom. Emellertid på grund av fariseerna bekände de inte (hela tiden), för att de ej måtte bli bortledda/bortförda från synagogan. Ty de välkomnade människornas härlighetsglans hellre, över/’mer än’ (P66, א,* א) Guds härlighetsglans.

Ord för ord: 12:42 (20 ord i den grekiska texten) likväl inte-desto-mindre och ut-ur '-na ledare'/ledarna många trodde in-i honom, emellertid på-grund-av '-na Fariseer'/Fariseerna inte bekände-(de)-(hela-tiden) för-att ej bortledda-från-synagogan (de)-måtte-bli. 12:43 (12 ord i den grekiska texten) (de)-välkomnade ty '-en härlighetsglans'/härlighetsglansen '-nas människors'/människornas hellre över '-en härlighetsglans'/härlighetsglansen '-ens guds'/Guds.


1883: Men likväl trodde många af rådsherrarne på honom, men för fariséernas skull bekände de det icke för att icke blifva uteslutna från synagogan. Ty de älskade äran af människor mera än äran af Gud.

1541(1703): Dock likwäl trodde ock månge af de öfwersta på honom; men de bekände det icke, för de Phariseers skull, att de icke skulle utkastas af Synagogon. Ty de höllo mer af menniskors pris, än af Guds pris.

LT 1974: Många av de judiska ledarna trodde emellertid att han var Messias, men vågade inte erkänna det för någon, eftersom de fruktade att fariséerna skulle utesluta dem ur synagogan. De älskade nämligen människors beröm mer än Guds.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

… Innan det att Gud vända/vände ner/'upp och ner' på Sodom och Gomorra (var jordandalen) som ’en Guds plats vid sidan av rädsla’/’ett Guds paradis’ … (Budbärarna, som var utskickade av Herren, sade till Lot:): ”Då du räddar dig, rädda din själ. Du må ej se runt omkring in i tingen bakom ’men ej’/eller stå/stanna i varje/något område runt omkring. … .” … Men (Lots) kvinna såg emot (Sodom), in i tingen bakom, och hon blev en saltpelare. (1 Mos 13:10a; 19:17b,26, Grekiska GT)

(Mordokaj sade:) ”Jag gjorde det här, för att jag ej måtte sätta en människas härlighetsglans uppöver Guds härlighetsglans.” (Ester 4:17ea/C7a, Grekiska GT)

Många av nationerna ’skars runt om’/omskars (hela tiden) och levde (hela tiden) på judiskt sätt på grund av fruktan av/för judarna. (Ester 8:17b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Inte desto mindre kommer du sedermera att finna (skökan) bittrare än galla (hebreiska: malört).” (Ordsp 5:4a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) ”De som har fruktat människor ... sätts (det) krokben för, men den som har varit (och är) övertygad emot Herren gör sig glad.” (Ordsp 29:25, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Om (dessa människor) har ’slagits ut’/överväldigats (av) (de skapade tingens) förmåga och verksamhet (men inte har kunskap om hur mycket mer god Mästaren är än dessa) ... på/’för ... skull’ de här är/finns likväl ett få/litet missnöje, ty själva går de och/också snabbt vilse, då de söker Gud och vill finna (Honom). … Men inte heller (dessa människor är) ’kunskap tillsammans med’/ursäktade.” (Salomos Vishet 13:4a,6,8a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Lyckliga de som har varit (och är) förföljda vad beträffar rättfärdighet, eftersom himlarnas rike är deras.” (Matt 5:10)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ge akt på att ej göra/praktisera er rättfärdighet framför människorna ’i riktning mot’/’i fråga om’ att betraktas (bland) dem. … När du så alltefter omständigheterna må göra/ge en allmosa, må du ej låta basunen ljuda framför dig, precis som hycklarna gör i synagogorna och i gränderna, på så sätt (att) de må förhärligas av människorna. … Och när du (א*) alltefter omständigheterna må bedja, skall du (א* ) inte vara som hycklarna, eftersom de ‘är vänner med’/’tycker om’ att stå (och) bedja i synagogorna och i gatornas hörn, på så sätt (att) de må ’föras till ljus’/’lysa fram’ (bland) människorna. … Och när ni alltefter omständigheterna må fasta, bli ej surmulna som hycklarna, ty de ’gör ... osedda’/vanställer sina ansikten, på så sätt att de må ’föras till ljus’/’lysa fram’ fastande (bland) människorna. Amen, säger Jag er, de håller sig på avstånd (från) sin lön.” (Matt 6:1a,2a,5a,16)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Då du gör/ger en allmosa låt ej din kvarvarande/vänstra (hand) ha kunskap om vad din rätta/högra (hand) gör, på så sätt (att) din allmosa må vara i det gömda. … När du – alltefter omständigheterna – må be, kom/gå in i, in i ditt förrådshus och, då du har stängt din dörr, bed till din Fader, Den/som (är) i det gömda. … Då du fastar, besmörj ditt huvud och tvätta ditt ansikte, på så sätt (att) du ej må ’föras till ljus’/’lysa fram’ fastande (bland) människorna, emellertid/utan (bland/hos) din Fader, Den (som är) i det fördolda. Och din Fader, Den som ser i det fördolda, skall ge dig tillbaka.” (Matt 6:3-4a,6a,17-18)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Den som har såtts emot den klippiga (marken), den här är den som hör utsagan och strax tar den i sällskap med fröjd, men inte har rot i sig, emellertid/utan är övergående. Men/och då det har blivit betryck eller förföljelse på grund av utsagan, fås han strax att snava." (Matt 13:20-21)

Då (Jesus) hade vänt sig, talade Han till Petrus: “Dra dig tillbaka bakom Mig, motståndare! Du är en stötesten för Mig, eftersom du inte anser/besinnar Guds ting emellertid/utan människornas ting.” (Matt 16:23)

(Jesus sade till Petrus:) “Dra dig tillbaka bakom Mig, motståndare, eftersom du inte anser/besinnar Guds ting, emellertid/utan människornas ting.” (Mark 8:33b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “(Den) som – om alltefter omständigheterna – må skämmas för Mig och Mina utsagor i det här släktet, äktenskapsbryterskan och en missare (av Guds mål), för honom skall och/också Människans Son skämmas, när – alltefter omständigheterna - Han må komma i sin Faders härlighetsglans i sällskap med de heliga budbärarna.” (Mark 8:38)

(Jesus sade:) “Ve när – alltefter omständigheterna – alla människorna må tala fint om er. Ty enligt/angående samma ting gjorde (hela tiden) de falska profeterna, deras fäder.” (Luk 6:26)

(Jesus sade till fariseerna:) “ … Ni kommer till sidan av Guds dom/avskiljande och välkomnande. … Ni välkomnar de första/främsta sittplatserna i synagogorna.” (Luk 11:42a,43a)

En mycken/månghövdad folkskara av judarna (א*) hörsammade (hela tiden) tron. (Apg 6:7b)

Omedelbart slog en herres budbärare till (Herodes), ’i stället för vilka ting’/’som svar på att’ han inte gav härlighetsglansen åt Gud. (Apg 12:23a)

Många ut ur/av (judarna i Beroia) trodde. (Apg 17:12a)

(Lukas sade: “Barbarerna/utlänningarna) hedrade oss (med) många heder/hedersbetygelser, och ... de satte/lade emot (oss) tingen ’i riktning mot’/’i fråga om’ behoven.” (Apg 28:10)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det här är domen, att ljuset har kommit (och kommer) in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ och människorna välkomnade mörkret hellre än ljuset. (Joh 3:19a)

(Jesus sade till judarna:) "Jag tar tar inte härlighetsglans från sidan av människor. … Hur skall ni förmå att tro, när ni tar härlighetsglans från sidan av varandra och inte söker den härlighetsglans som kommer från sidan av den ensamme/ende Guden?" (Joh 5:41,44)

Många ut ur/av folkskaran trodde in i (Jesus). … (Fariseerna svarade roddarna/tjänarna:) “Ej/inte har och/också ni letts vilse? Ej/inte har någon ut ur/av ledarna trott in i Honom eller ut ur/av fariseerna?” (Joh 7:31a,48)

(Föräldrarna till mannen som hade sett upp) talade (de här tingen), eftersom de (hela tiden) fruktade judarna, ty judarna hade allaredan ’satt (och satte) tillsammans’/’ordnat (och ordnade)’ för att om – alltefter omständigheterna – någon må bekänna honom (vara) kristus/smord, han måtte bli bortledd/bortförd (från synagogan). (Joh 9:22)

Jesus talade: ”Den här svagheten är inte i ’riktning mot’/’fråga om’ död, emellertid/utan till förmån för Guds härlighetsglans, för att Guds Son må förhärligas genom den.” (Joh 11:4b)

Den som är vän med sin själ fördärvar den. Och den som hatar sin själ i den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’ skall vakta den in i ett tidsålderslångt liv. (Joh 12:25)


Hembygdens predikan:

I väckelsetider kunna hundratals samla sig till honom, men bland dem i regeln ingen s. k. bildad eller lärd eller i ansedd ämbetsställning, utan endast de ringa i samhället. Såsom Jesus svarade Johannes Döparens sändebud: För de fattiga förkunnas evangelium och såsom fariseerna frågade, hånande: När har någon av de översta trott på honom? Himmelrikets skatt sökes icke gärna av dem som hava jordiska skatter, ej heller Kristi ära av dem som äga jordisk ära. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 333-334, Andra söndagen efter trefaldighet, Luk 9:51-62)

En såningsman gick ut till att så sin säd. ... Och somt föll på hälleberget eller stengrunden, enligt en annan evangelist. Detta synes icke hava berott på någon vårdslöshet hos såningsmannen. Antingen stack en mängd klippor upp mitt i det primitivt plöjda åkerfältet eller var där osynligt berggrund med ett tunt jordlager över. ... Såningsmannen synes alltså hava sått över det osynliga berget i god tro. ... Klippan och det tunna jordlagret över henne, i vilket säden såddes, stektes varma av solen, varvid all fuktighet försvann. Brodden drevs därigenom hastigt ur jorden, på samma gång de späda rötterna förtorkades. Det gick fort, och det gick till döds. De människor, som här åsyftas, gripas lätt av ordet. Deras känslor äro starkare än deras tankar. De röras stundom till tårar under en predikan, även en sådan som andra icke finna synnerligen märkvärdig. Men rörelsen upphör snart, emedan de sakna djupare syndakännedom. Det hela är, såsom Herren klagar hos profeten, likt ett morgonmoln, som snart försvinner. ... Det ljuvligaste tal om Guds kärlek och de kraftigaste försäkringar om syndernas förlåtelse bliva därför utan gagn. Liksom säden och myllan måste införlivas med varandra, så måste ordets säde införlivas med hjärtat. Men då måste detta hava lärt känna synden. Att därför undfly sanningens dom över sig själv är att förspilla sin eviga frälsning. ... Nu, mina älskade, månne icke fara är, att vår tids kristendom i mycket liknar deras tillstånd, hos vilka det blivit sått på hälleberget? Dock, varför fråga så i allmänhet? Är det icke fara, att din och min kristendom är av det slaget? Ty huru ringa makt har icke ordets rannsakande och dömande sanningar över våra hjärtan! ... Döma vi icke rätt om oss själva och våra synder, så sover icke därför vår dom. Den dröjer blott till den tid och det rum, då ingen frälsning bjuds mera. O Gud, o Gud, väck oss till allvarlig besinning. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 115,118-119, Söndagen sexagesima, Luk 8:4-15)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Så sorgligt är det att lite beröm och lite framgång i vår kultur gör att människor avstår från att inneslutas i kärlekens ljus. Det gör livet mörkgrått. Det gör livet tomt. Och det gör Gud bedrövad. (Bo Brander i Göran Skytte-Bo Brander "Ett år med Jesus. Predikningar och samtal 1" s 209)

Alla kristna kommunikatörer ställs inför samma val (som Paulus) i dag. Antingen fjäskar vi för människor och säger till dem vad de önskar höra (om deras förmåga att frälsa sig själva) – vi stryker dem medhårs tills de spinner av välbehag – eller också säger vi sådant till dem som de inte vill höra (om synd, skuld, dom och korset) och drar därmed på oss deras missnöje. Antingen är vi alltså trolösa för att bli populära, eller också är vi villiga att göra oss impopulära i vår beslutsamhet att vara trofasta. Jag betvivlar starkt att man kan vara både trofast och populär på samma gång. Paulus insåg nödvändigheten av att välja, och det är något som också vi behöver göra. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 349 i kommentar till Gal 3:1)

Stolthet är små människors klätterstege. (Eric S. Alexandersson ”Piruetter och vildrosor” s 45)

Kärlek till världen är en missriktad kärlek (1 Joh 2:15). Det var på grund av att Demas älskade världen som han övergav Paulus (2 Tim 4:10). En människa kan så älska tiden, att hon glömmer evigheten. En människa kan så älska världens priser, att hon glömmer de sista priserna. En människa kan så älska världen, att hon godtar världens norm och överger Kristi norm. (William Barclay ”New Testament Words” s 29)

Voltaire som var en spefågel och icke så litet lymmel ända in på ålderdomen, återfick slutligen sitt förnuft, alldeles som galningarne på dårhuset strax innan de skola dö. Och då sjöng han om mänskliga lifvet: ”Vällust i min ungdoms brånad Sökte jag din läckerhet --- Jag vid lifvets vintermånad Funnit din fåfänglighet. Lust till ryktbarhet och ära Mannahjärtat sönderslet; --- O, hvad gick jag att begära? Äran är fåfänglighet Kunskapsrymden genomtåga Snillets stolthet sig förlet --- Hvad jag vet är till min plåga, Kunskap är fåfänglighet.” Men galningarne grina, när en af dem får igen förnuftet, och då säga de, han blifvit tokig. – Lärjungen svarade: Ja, jag vet af det. (August Strindberg ”En blå bok I” s 75; Dårskapens lof)

Då Spencer gaf oss utvecklingsläran det var något att tro på, den spred nytt ljus öfver världen och likaså gjorde Darwin, men dessa tyskar (Nietsche och Weiniger) verka bara högmod och töcken och vansinne. Apropås storhet och vansinne så har jag läst tre kapitel om Ellen Key af hennes vän. Det är mycket rörande. Jag tycker riktigt om författarinnan, men Ellen är naturligtvis vansinnig. ... Hon börjar vid två års ålder att utföra hjältedater. ... Den gamla hederliga Ellen, som jag sett gå och traska med skolböcker i smuts och väta på Stockholms gator, hon är en kungars och kejsares och stora krigares ättling. Det är rent förfärligt att hon ser sig i sådant ljus. Hallström har skrifvit en mycket mycket stark bok. ... Allt beröm han får denna gång är välförtjänt. ... ... Idag har jag läst hvad du ännu inte hade läst då du skref till mig nämligen Oscar (Levertins) recension. Jag kan inte annat än lyckönska till innehållet. ... Då han väl fått konstatera att ämnet är galet och olämpligt så är det ju ingen ände på berömmet. Skildringarna äro ju roande, stilen ypperlig och du är ju själfskrifven till professor i historia, du kan ju allt, just på detta område, som han ju har så bra reda på. Din personlighet får också sin komplimang, och det kan ju inte nekas att det hela innebär en stor upphöjelse, så mycket mer som han troligen på förhand varit intagen mot själfva ämnet. Valborg (Olander) betraktade det som en mycket god recension. ... ... Ja, nog är Akademien en lustig en, som sänder sin högsta utmärkelse som assureradt postpaket på tisdags morgon. Jag kom ut och tittade på posten och så låg där en lapp med påskrift att den innehöll guldmedalj och afsändaren var Sv. Akademien. ... Den ser ganska betydlig ut, men är inte större än den var förr i världen fastän den innehåller dubbelt så mycket guld. Men de gamla voro opraktiska, de tyckte om att ha ett sådant där stort guldmynt liggande. I våra dagar vilja vi antingen ha något, som vi kunna bära på oss eller ock pengar. Emellertid tycker jag nog mycket om att ha fått den, liksom man tycker om allt, som kommer till en genom stort motstånd. Det vittnar om en mycket stor och stark ställning, då inte Wirsén kunnat hindra detta. En hel mängd gratulationer ha kommit. (Selma Lagerlöf "Du lär mig att bli fri - Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan" s 241-245; tre brev i november - december 1904)

Må vi icke söka vår egen ära, ty detta är att taga ut lönen i förskott! Det var med tanken på detta, som Jesus sade om fariseerna: "De hava redan fått ut sin lön." ... Guds välbehag ... är (för den trogne förvaltaren) av vida större värde än den lumpna ära, människor giva, vilken ära, i likhet med vattenpölen för sommarsolen, inom kort fördunstar. (John Ongman "Ungdomen och levnadskallet" s 85-86)

Detta (att hålla mer af menniskors pris än af Guds pris) är än i dag största hindret för tron på Jesus. Det ligger en smälek deri; man blir af menniskorna, de skenheliga, kyrkliga och blinda ifrarne, och af de stora andarne, de högmodiga, twiflande fritänkarne bannlyst och för ingenting aktad, eller utskriken för en kättare, swärmare och narr; man mister ära, anseende, aktning och kärlek, och detta will man icke mista utan hellre Guds nåd och saligheten, att wara Guds barn och arfwing; man will hellre misshaga Gud än menniskor. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 168)

“Somt af den utströdda säden föll på hälleberget.” När sädeskorn falla på ett hälleberg, som med litet jord är öfwertäckt, så kan det wäl gro och grönska, samt i början förete ett ganska härligt utseende; men det kan icke slå några djupa rötter, emedan hårda stenar ligga straxt inunder, och när solens warma strålar sticka derpå, måste det snart förtorkas och dö bort i brist af nödig vätska. Så är det ock med en sådan menniska; hon hör ordet och anammar det med glädje; det smakar henne ljufligt, hon känner derwid kraftiga rörelser; ser hon å ena sidan sin förflutna lefnads osalighet, så hör hon å andra sidan till sin innerliga tröst, att hon gerna kan blifwa hulpen. ... (Men) när antingen det inneboende förderfwets lustar och förut herrskande syndawanor, som för en tid warit underkufwade, åter uppwakna och med fördubblad styrka göra anfall på hjertat, så har hon icke krafter att stå emot, utan låter sig af det onda öfwerwunnen warda; eller när hon får lida smälek, hat och förakt af werlden derföre, att hon will draga sig undan hennes skadliga efterföljd, och i stället lefwa efter Jesu sinne; när någon sådan bedröfwelses och frestelses hetta på kommer, faller hon ifrån tron och förlorar Jesum. (L.C. Retzius "Christeliga predikningar öfwer de årliga Sön- och Högtidsdagarnes Evangelier 1781-96" s 108 i predikan 1794 över Apg 2:37)

Filosofer ... tror att Gud ensam är värd kärlek och vördnad, men likafullt kräver de att älskas och hedras av människor. De känner inte sitt eget fördärv. Känner de en häftig längtan att älska och dyrka Gud och finner de sin största glädje i detta, så får de gärna för mig anse sig själva vara goda. Men om de saknar all kärlek till Gud, om de bara går upp i detta att vinna människornas aktning och om hela deras fullkomlighet ligger i att de vill få folk att söka sin lycka i deras vänskap utan att direkt tvinga dem därtill, så finner jag deras fullkomlighet förfärlig. Inte sant - de känner Gud, och ändå är inte deras enda önskan att människorna skall älska honom! Tvärtom kräver de att folk skall stanna upp inför dem själva, de vill att människorna frivilligt skall välja dem som källa till sin lycka. (Blaise Pascal "Tankar" s 165)

(Många menniskor) kunna icke lida eller fördraga den skada och wanära, som de för evangelii skull måste bära. Eljest hade wäl werlden längesedan warit öfwerfull med christna, om icke det kära, heliga korset wore lagdt derpå, eller om de kunde öfwerwinna sin wrede och otålighet. Men för den orsaken skull träda de tillbaka och säga: förr än jag will lida detta, förr will jag blifwa hos den stora hopen; som det går andra, så må det ock gå mig o.s.w. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 277 i kommentar till Jak 1:17-21)

Kärleken till härlighet är något förskräckligt, förskräckligt och fullt av många onda ting. Den är en törntagg som är svår att dra ut, ett otämjbart och månghövdat vilddjur. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:103)


Att fortsätta med:

Dessa utsagor (Joh 9:22-23; 12:42-43; 16:2-3) kan tolkas så att de Johanneskristna levde inom den offentliga judiska synagogan, även om de bildade egna föreningssynagogor. Såsom judar var de befriade från romersk militärtjänst, de tvingades inte dyrka kejsaren och de kunde ha sina religiösa seder och fester. Utestängda från synagogan hade de inte längre detta skydd. ... De Johanneskristna började skingras samtidigt som Johannesskrifterna slutredigerades och kom till användning utanför den johanneiska gemenskapen. (Birger Olsson ”Messiasbekännare i Johannesskrifterna” s 360)

Bo Brander: Vi är ofta sådana att vi anpassar oss till den korrekta kulturen, och sedan kritiserar man dem som står utanför gruppen. Men det är det så kallade etablissemanget, som Johannes (Döparen) utmanar. ... Jag tror det finns en kallelse i alla tider att säga de obehagliga sanningarna. Däremot är det inte alla som har den. Men de som har denna kallelse skall också följa den. Och sanningssägare som Johannes Döparen behövs, de har en uppgift, inte minst i kyrkan. För det finns inte mycket som är värre än när en kyrka blir självgod och sunkar ner sig i sin egen förträfflighet. Göran Skytte: Ett kännetecknande drag för många sådana ”sanningssägare”, också hos Döparen, är: där finns ingen kompromiss. Brander: Nej, det finns det inte. Hade Johannes jobbat i Svenska kyrkan idag hade han kanske sagt samma saker som han säger i evangeliet. Han hade inte blivit halshuggen. Men han hade blivit utfrusen, utsparkad och utköpt. (Göran Skytte-Bo Brander "Ett år med Jesus. Predikningar och samtal 1." s 279 i anslutning till Matt 11:2-11)

Jfr ”Han sade: ’Herre, det finns många runt baljan (ordagrant: avskiljandet) men inget (alt. ingen) i brunnen (ordagrant: sjukdomen).’ Jesus sade: ’Många står vid porten, men de ensamma är de, som skall gå in i brudgemaket.” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 79-81; Thomasevangeliet log. 74-75; Min fundering: Kanske kan innebörden vara att många söker komma in i avskiljandet/församlingen, men att ingen lyckas genom att inte man inte vill räkna sig som sjuk/blind eller vågar skilja sig från sin grupptillhörighet, jfr Luk 13:24)

Det finns idag (år 2000) runt 3600 döpta medlemmar i (Svenska Alliansmissionens) systerkyrka (i Indien). Genom missionens skolor och skolhem har tusentals pojkar och flickor inte bara fått en bra utbildning, utan även burit med sig en kristen tro ut i livet. Men på grund av det sociala trycket har de inte öppet vågat ta steget att låta döpa sig. (Roland Oscarsson "Indien - Nya utmaningar i gammalt missionsland" s 32)

Jag är besviken på mig själv. ... En del av min besvikelse är närmast av neurotisk art. Ibland oroar jag mig alldeles för mycket för vad andra skall tänka om mig, till och med folk som jag inte känner. En del av min besvikelse rör sig inte bara på det triviala planet utan handlar om något värre: självupptagenhetens sura äpple. Jag är med på en återträff med min gamla gymnasieklass och kan inte trycka undan en önskan att utmärka mig genom att vara snyggare än alla andra eller kunna visa upp mer imponerande framgångar än mina klasskamrater. Jag pratar med någon och vill gärna göra ett charmerande intryck, men de ord som kommer ut är bara trista och pinsamma. Jag är besviken över min alldaglighet. Helst skulle jag vilja vara, som Garrison Keillor uttrycker det: ”Solens Gud, kung av Amerika, idol för miljoner, eldens budbärare, den store hjälten, jätten Dunder.” (John Ortberg ”Livet jag längtar efter” s 9-10)

Vi blev (1997) presenterade för en man, som opererats för strupcancer och nu talade med hjälp av ett mekaniskt hjälpmedel i halsen. Han hade varit ordförande i kommunistpartiet i Baotou (i Kina) fram till sin pensionering. Hans maka hade blivit kristen för många år sedan. Så fort han hade lämnat sitt uppdrag i partiet bekände han sin tro på Jesus. (Eskil Albertsson "Många tårar - stor skörd. Om församlingstillväxten i Kina." s 85)

För många av oss som bor i södra delen av Sverige kommer nog den sjuttonde november 1995 att länge dröja sig kvar i minnet. ... Stormen piskade yrsnön in genom huden på den som till äventyrs vågade sig ut och kastvindar virvlade runt och gjorde sikten minimal. ... Flera månader senare gav jag mig ut i skogen ovanför området där vi bor. Snön hade smält men träden låg fortfarande omkullvräkta som ett jättelikt plockepinnspel. ... Jag kunde inte låta bli att fundera över varför vissa träd klarat av den bitvis trombliknande stormen, medan andra blåst omkull eller brutits tvärs över stammen. ... Allra vanligast var det att träden hade ryckts upp med rötterna. Jag kom till ett sådant ställe. Flera stora träd låg där med spretande rotsystem, jag fattade inte varför de inte klarat stormen. Men när jag kom närmre såg jag berghällen under. Den hade hindrat rötterna från att tränga ner djupt nog. ... Många träd föll nog den där novemberstormen därför att kronan var yvigare än rötterna. ... Viss gäller lagen om rötternas förgrening också i människornas värld. En hög och yvig krona kräver ett djupare och mer vidsträckt rotsystem. (Torgny Wirén ”Under ytan” s 64-65; Höststormen den sjuttonde november)

Det är genom ödmjukhet du går framåt. Missmodet får dig att vända tillbaka, högmodet lockar dig ut på sidospår. (Magnus Malm Under mandelträdet” s 94)

Tro mig! Jag kommer att göra det! ... Jag skall göra det, precis som alla andra. ... Utanför fortsätter de ändå, precis som förut. ... Det blir ingen ändring – som om ingenting hänt. (Bo Setterlind ”Målaren och ängeln” s 41; Skönt beslut)

Det är många som tror i sina hjärtan, men som är rädda för att ta konsekvenserna, har vi hört sägas av sådana som lever bland muslimer men som blivit Jesu efterföljare: Både familj och samhälle skäms oerhört över alla avfällingar från islam och de riskerar att betraktas som om de inte existerade längre. Det är ett fantastiskt högt pris i en kultur där vänskap och familjeband betyder så mycket. (Monica och Bengt Svensson "Mission i muslimskt land" s 25; Svenska Alliansmissionens årsbok 1983)

Om vi nu sträcker oss efter människornas gunst, hur fort kan vi då inte komma att stå på Jesu förnekares sida! ... Vad gagnar oss all gunst och allt erkännande från människors sida, om vi i vårt inre är avskilda från själva livskällan, från Gud. ... Människors ära och gunst ... kan redan i morgon dag förvandla sig till vanära, och människors kärlek är som dagg på gräset, som ett moln som blåser undan. Vad de skulle kunna ge oss kan redan i morgon bli en omöjlighet till följd av förändrade omständigheter. ... Därför ropar Jesus till oss: Välj mig, välj min väg, jag som i allt strävade efter att i tal och gärningar behaga Gud. ... (Då) får vi i stället kärlek från Gud och från dem som står honom nära. Ty de två motsvarar alltid varandra – ju närmare vi står Gud och hans välbehag, desto närmare blir vi också förbundna med dem som är honom nära. Är det inte värt varje form av lidande? (M. Basilea Schlink "Så blir man en ny människa" s 118-121)

Plötsligt fick en kvinnlig frälsningssoldat i ledet, som följde efter musikkåren, syn på mig och kände igen mig från den där söndagskvällen några veckor tidigare. Helt sonika steg hon in på trottoaren och drog mig med ett soligt leende ut på gatan och in i ledet av frälsningssoldater. Överrumplad marscherade jag med. Mitt på den breda Hornsgatan hela vägen till Mariatorget, civilklädd bland alla uniformer. Människofruktan inom mig hann predika diverse namn på författarkolleger, förlagsfolk, journalister etc., som eventuellt kunde gå där inne på trottoaren och se mig. ... Men till sist segrade det som var starkast: glädjen över att vara med bland Guds folk. ... Framme på torget räcktes mig en sångbok så att jag kunde sjunga med i sångerna, och där stod jag nu i ringen av frälsningssoldater och sjöng med en blandning av bävan och frimodighet. Då fick jag med ens, i utkanten av åhörarskaran, syn på ett par bekanta ansikten. Två andra f. d. kompisar från Klaratiden! Det ryckte i benen, jag ville smita. Likväl stod jag kvar. (Majken Johansson ”En öppen dörr” s 86-87)

Det finns många hemliga kristna (i Indien), men de kan helt enkelt inte träda fram öppet av fruktan för trakasserier. De föredrar att leva det nya livet i viss anonymitet. Att ta dopet förvärrar deras situation och leder i många fall till att de uteslutes ur familjen och göres arvlösa och även hindras från att få arbete. Ingen av oss kan ana vad en sådan förföljelse egentligen innebär. Men här kan man tillämpa det härliga ordet: Herren känner de sina. (Yngve Ydreborg "Ett femtioårigt arbetsresultat" s 182-183)

Muhammedanismen är icke på defensiven. Otto Tonvik anmärker, att fler hinduer övergått till Islam än till kristendomen. Många budhister i Centralasien har blivit muhammedaner. ... Kristendomen har dock haft framgångar i den muhammedanska världen. Det finns skaror av hemliga kristna lite varstädes. Deras sammankomster är slutna. Många av dessa ville säkerligen förena sig med kristna församlingar men vågar icke av fruktan för förföljelser. - Av de, som öppet bekänner Kristus, finns det 30-tusen omvända muhammedaner i Nordindien, 30-tusen på Java, 9-tusen på Sumatra m.m. Det krävs ett stort mått av tro och tålamod att missionera bland muhammedaner, och vår uppgift är att genom bön understödja detta missionsarbete. (Arvid Almquist "Muhammedanismen och kristen mission" s 72; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1959)

Att få penningsugna, titel- och äresjuka människor att sadla om är i sanning ingen lätt sak, även om det en och annan gång till mångas häpnad sker. Den för köttet välsmakande ”linssoppan”, karriärrätten, har blivit till den grad älskad av många, att Kristus och hans frälsning aktas mindre värd. (Erik Sonesson "På väg att vinna" s 85)

Huka er grundligt grabbar för en filosofisk dixieland. Kant han tar sin dragbasun och Freud sin klarinett. Nietzsche på trumpet han lirar solo stup i ett. Huka er grundligt grabbar, för här är djupa snubbars band. Nu har dom grälat slut på vårat gäng och enat sig om en refräng; den skrålar vi allt vad vi kan: Du ska göra som Svenssons gör och inte skilja dig från mängden. Du ska tro det som Svenssons tror, om du ska tro nå't alls. För att jämt vara den som stör kan inte löna sig i längden, du ska göra som Svenssons gör, om du gör nå't alls. Stick inte opp, stick hellre ner, stick offside för det lönar sig mer. Du ska göra som Svenssons gör om du gör nå't alls. (Ulf Peder Olrog "Filosofisk dixieland" s 228-229; 1955)

Du kanske var på en finare bjudning häromdagen. Där serverades sprit, även i ditt glas, men du protesterade inte. Ingen visste nämligen att du var en kristen. Och du drack och du skålade, men med ett kränkt samvete och ett nedsmutsat hjärta. Du satte den mänskliga konvenansen och artighetsseden före Guds bud. Du skattade högre att bli ärad av människor än att bli ärad av Gud. (John Hedlund "Anonym kristendom"; Jönköpings-Posten 1954-10-01)

Om (Enok) står det, att han valde att vandra i umgängelse med Gud. ... Om det vore så att konung Gustaf V skreve ett brev till mig och sade: ”Hans Majestät önskar, att du skall komma till Stockholm och vandra i sällskap med honom”, och jag läste brevet för vem som ville höra på, men sade: ”Ja, jag ville så gärna, men jag törs inte, för mitt anseende bleve förstört, om jag gjorde det”, tror ni inte då, att man skulle sätta mig på dårhus? Lika dåraktigt är det, när människorna säga, att deras anseende blir förstört, om de bli frälsta. Vet du, först då blir du något, som det är värt att vara, och alla, som ha valt frälsning, de komma att få göra som Enok, de få gå med Gud hem en gång. Vilken väg det blir, via graven eller direkt, det vet jag inte, men hem bär det i alla fall för alla Enok-själar. (Emil Malm "När Gud välsignar" s 88)

Trots att de flesta juniorer som reste på ett läger väl visste att frågan om omvändelse skulle möta dem där, behöll lägren sin popularitet. Det fanns även ungdomar som reste på ett läger just för att få sin sak klar med Gud. Men andra kunde nog uppleva ett traditionellt juniorläger rätt påfrestande. En del for hem fast beslutna att aldig mer sätta sin fot i ett sådant. De hade upplevt lägerandan som ett angrepp på deras personliga integritet. Expressenreportern Gösta Ollén är en av dessa. I ett samtal jag för en del år sedan hade med honom, yttrade han: ”När jag var femton år var jag frälst en månad. Längre satt det inte i. Den suggererande stämningen på logen, björkdoften, halvskymningen, sången och allt gjorde det. I en sådan stämning kan man få pubertetsungdomar till vad som helst. Och att tro vad som helst.” ”Ungdomsväckelse är alltså bara suggestion”, frågade jag. ”Ja, det mesta. Det var hundratals som blev frälsta på lägren, men när skolan började på hösten var få av dem fortfarande frälsta.” ”Jag tvivlar inte på din tro att du varit frälst en månad. Men verklig omvändelse försvinner inte lika kvickt som en solbränna. En stämning, en känsloreaktion kan kvickt gå över. Din syster blev omvänd vid tolv års ålder och du har nyss vittnat om att frälsningen sitter i henne än.” ”För mej och många andra var det dock bara suggestion, det där med frälsningen och allt det andra. Jag var gripen, började läsa Bibeln och be. Jag läste ett kapitel om dagen. Och mamma och pappa var så glada för att Gösta hade kommit över på den rätta sidan. Den där känslobetonade överrumplingen av ungdomarna var fel taktik. Många av dem hade annars suttit som ledare för blomstrande missionsförsamlingar om det inte varit denna känslouppjagning på lägerlogarna om kvällarna. Det positiva med lägren var dock kamratskapet. Toppen!” (John Hedlund ”Med Gud i hågen” s 239-240)

Innan det började brinna i knutarna, hade pingstvännerna sin Europakonferens. Filadelfia i Stockholm inbjöd. ... Hemma hos oss bodde fem estniska pingstbröder och en norsk. ... Konferensen hölls (1939) i slagskuggan av det hotande kriget. Krig förändrar både folk och förhållanden. Den norske brodern avföll från den rätta tron och övergick till nazisterna, när tyskarna härtog Norge. Han steg i graderna till Quislingsprost. De fem estniska bröderna försvann från troheten i kärleken. För att själva klara livhanken löpte de över till kommunisterna och förrådde sina bröder, som ville vara Herren trogna. När så krigslyckan svängde och tyskarna fick övertaget, åkte de fem fast och hängdes i Reval. Sådant är livet. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 2" s 198-199)

(Knut Toring) kom i samtal med en herre med militäriskt utseende andgående den allmänna upprustningen i världen. Mannen hade originella synpunkter på ämnet, och Knut blev intresserad. Men plötsligt blev det något kyligt över den andres hållning, och han lät samtalet falla och drog sig till en annan grupp. Aron, som stått ett par steg ifrån, kom fram till Knut: "Du titulerade honom major. Han är överste." Därefter ansåg Knut det var tryggast att i samtal med herrar med militäriskt utseende endast använda titeln general. (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 54; Grop i mannens bröst)

Ibland de minnen, som pryda vårt hem, äro mig två särskilt kära. Den ena saken är ett kärl av mässing, en "lotha", av indierna använt som dricksglas. Den andra saken är dels av koppar och dels av mässing, "en attardan". Den fylles med rosenvatten, varmed man bestänker gästerna vid festligheter eller besök. Dessa två kärl äro presenter av en brahman, en kopparsmed, som själv tillverkat dem. Han var bosatt i Songir, en by strax intill Dhulia. I Songir har vår mission en utstation, belägen intill stora landsvägen med daglig bussförbindelse med Taptitdalens järnvägsstation, Nardana. ... Under mina uppehåll i Songir var det särskilt två män, som nästan varje kväll kom vandrande över åkrarna till oss. Det hade då börjat mörkna. Kanske stjärnorna eller månen lyste med milt sken över den svalnande jorden. Den ene mannen var en gubbe, den andre en yngre man. Den äldre mannen kallade vi "vår Nikodemus". Hans egentliga namn vet jag inte. Den andre var med som sällskap. Han var avgudapräst i ett av Songirs tempel. Någon gång kom den äldre mannen ensam. Det stod klart för oss, att han sökte sanningen. Av fruktan för hinduerna i byn kom han på kvällen. ... Vid dessa samtalsstunder kom en halvblind muhammedan från det närbelägna regeringsvärdshuset ofta och lyssnade. Vi funno snart, att han kom som spion. Han ville undersöka, vad dessa två män gjorde hos oss. Om de öppet hade ställt sig på Jesu sida, hade snart denne muhammedan rapporterat det för allt byfolket. Ty då det gäller övergång till kristendom, hålla även så vitt skilda religionsbekännare som muhammedaner och hinduer ihop. Skall en hindu byta religion, så måste han bli muhammedan, menar man. ... En gång sade (den gamle brahmanen) helt tyst: "Därinne är jag en kristen", i det han pekade på sitt hjärta. ... I mars 1930 ... (fick vi höra), att "vår Nikodemus" var sjuk. ... Han hade bett om förbön. ... Så lämnade vi Indien. Det enda jag fått höra om "vår Nikodemus" var att han slutade sitt jordeliv. ... Vart gick väl den gamle mannens ande? Öppet hade han ju aldrig blivit en Jesu lärjunge, han var inte döpt. Sanningens väg hade dock visats för honom på ett sådant sätt, att han förstod, vad den innebar. ... Både bland hinduer och muhammedaner i Indien finns hemliga bekännare. De tro, men det förfärliga kastväsendet bland hinduerna och den ohyggliga fanatismen hos muhammedanerna hindrar dem att öppet bekänna. Låtom oss därför särskilt bedja för de dolda lärjungarna, att de måtte få mod att öppet bekänna Jesus som Frälsare och ställa sig på Herrens sida. (Helene Hedberg "'Vår Nikodemus'" s 21-26; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1956)

(Valles-Pers) gård (i Dala) låg högt uppe på berget. När jag kom (och hälsade på), stod gubben på vedbacken och högg ved. Jag sade, att det nog inte är många 90-åringar, som också hugga ved. ”Vems är äran för det då?” svarade han barskt. Han var känd för sina kärva repliker. En gång kom grevinnan Posse och hälsade på honom. ”Är det grevinna'?” frågade han. – ”Ja, det är det.” Valles-Per tittade på henne granskande. ”Ho har blitt gammel.” ... Sista gången jag var hos honom, låg han på sitt yttersta, och jag skulle ge honom nattvarden. Nu var den gamla strängheten borta. När han fick sakramentet, lyste hans ansikte av ett ljus, som icke var av denna världen. Och när jag sade: ”Böj ditt hjärta till Gud och mottag välsignelsen”, bredde han ut sina armar. Det var inte en medveten gest. Det var den gamle Simeon, som öppnade sin famn för att ta emot hela Guds välsignelse. ”Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid.” (Olle Nystedt "Strövtåg i minnet och dagboken" s 142-143)

Än idag är det en olöslig gåta för mig, att människor kunna bli omvända i massor utan verklig sinnesändring. Men det är ju en företeelse man möter överallt på det evangeliska verksamhetsfältet. Många komma med till en tid både i församlingar och föreningar. ”Kom som du är – och bli som du var!” Så tyckas en del förkunna evangelium. En av orsakerna till vad som här antytts är naturligtvis vad Guds ord talar om: det fanns inte tillräckligt djup jord, därför torkade det bort och vissnade. Det finns tyvärr alltför många avsvedda marker på det religiösa området. (Severin Larsen "På färden genom världen i åttio år" s 94)

Kort efter (första) världskrigets slut kom jag att företaga en resa över till Finland. ... Jag råkade ... i ett längre samspråk med en man, som i sitt hemland utövade ett stort inflytande och intog en mycket ledande ställning - en man som redan genom sin yttre typ och sitt personliga väsen gjorde ett synnerligen gott och levande intryck på mig. ... Han var, när jag nu såg honom, ledare för ett av lantdagens stora politiska partier. ... Mer än en gång under samtalets lopp blev jag slagen av skarpsynen, överlägsenheten och lugnet i hans omdömen om människor och förhållanden. ... Så skildes våra vägar åt, och vi kommo aldrig att återse varandra. Ett par år efteråt kom en av mina gamla vänner i Finland att säga mig: "Du råkade ju X. (det var mannen i fråga) när du reste över till Finland för något år sedan? ... Han är död nu - han var verkligen aktad och ansedd bland alla partier. ... Ett par dagar före sin död sade han till en sin syster: 'Vet du, jag har trott på Jesus ända sedan andra året, jag var student, men jag har aldrig vågat tala om det för någon människa.'" Min vän - den döde var en man som vågat mycket i detta livet, en man vars namn alltid och med rätta skall vara hedrat och aktat. ... I det offentliga livet hade han vågat stå som en man för sin mening under en tid, då det kostade fängelse och förvisning och landsflykt att stå för sin åsikt. ... Mycket hade han vågat, som de flesta människor äro för fega att våga. ... En modig man hade han varit, en pliktens och ansvarets man. En enda sak hade han under detta halva århundrades liv icke vågat: han hade icke vågat bekänna Jesus som sin Frälsare. (Sven Lidman "Betlehemsstjärnan och båglampan - Tankar om sken och verklighet" s 47-50; kommentar till Mark 8:38; Fil 2:9-11)

Jägarn: ”Jag gick för länge ibland mänskorna och satte bort min själ, mitt hjärta, mina tankar; det andra tog man, stal man – man bakband mig med vänlighet, med gåvor som jag ej begärde; ja, det var varmt att gå därner ur hem i hem vid vackra bord, musik och blommor, ljus och glas. Men värmen steg, och det blev kvavt.” (August Strindberg ”Stora landsvägen” s 243-244)

Thure-Gabriel ihågkommer några rader i en dagbok, han förde året efter det han tagit studenten: "Jag har ett mål - att låta min vilja kufva min kropp, och min ärelystnad, stödd av vissa principer, leda min vilja." ... Alla hans lemmar äro utvuxna, muskelfasta, svällande af lif och hälsa, tränade och tuktade af de dagliga kroppsöfningarna. Gud vare tack och lof i alla fall, att man inte såg ut som en häradshöfding hvarken till kropp eller själ, det är hans ständiga tanke när han på detta sätt mönstrar sig själf. (Sven Lidman "Thure-Gabriel Silfverstååhl" s 233-234)

Tror Ni jag fruktar att öppet bekänna min Gud när jag slutligen funnit honom? Nej! ... Det stormar förfärligt! De onda hata och förfölja, men det ska nog så vara! ... ... Ni säger Karma! Hvarför icke rent ut: Gud. Det fordras mod till det, ty det är ej modernt. ... ... Jag lider heldre ensamhetens qval än skrubbar mig mot menniskor. Men nu är jag sjuk och måste ta en kur bland menniskorna. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 128-129,133,152; brev 24 jan 1896, 22 febr 1896 och 28 mars 1896, alla till Torsten Hedlund)

(Jag har) skrifvit hela Antibarbarus färdig, så att jag egentligen finner mig sysslolös här på jorden, och tycker jag ingenting har här nere mer att göra, i synnerhet som jag redan fått hundrafallt mer af ära än jag nånsin drömt. ... Jag var (i Sundsvall) för två år sen, och två träpatroner gåfvo super för mig jemte stadens spaltbuse, en supé på fyra man hand till hvilken hela Kalmar regimentes musikkår spelade förhyrd till klockan 6 på morgonen. Och supén räckte i fem dagar och nätter, på Tyvolyt, der vi bestego, sofvo, badade, åto, och slutligen läto raka oss offentligt på musikestraden i parken en förmiddag. När jag reste, flaggade hela staden, det ringde i kyrkklockorna, artylleriet (Lundins f.d.) sköt och snälltåget väntade en halftimme medan jag drack champagnen slut! (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 106; brev 26 juni 1894 till Richard Bergh samt brev 12 juli 1894 till Leopold Littmansson)

Ångestsvett på fogdepannan! Fogden ock är Grottes träl. Minns: för honom valet gäller: statens högsta ära eller nödgas draga dagen lång, likt hans offer, Grottes stång, tills han dignar och ihjältrampas under hälarne av de andre trälarne. Därför ila, ila, ila! Blott en enda timmes vila kräver trollet varje år: när den stor Mammonsfesten förestår, när för guldets store gud och för Frode, hedersgästen, Grotte kläds i högtidsskrud, axelns topp med flaggor siras, rosor strös på blodig sand, och kring stång och bjälke viras gyllne kedja och girland, trälen kläds till Harlekin, trälamön till Kolumbin, dräkt i grönt och karmosin höljer deras sår och trasor, och i drag som spegla fasor, trollas fram ett lustigt grin medels pensel och karmin – medels streck som göra, att munnen syns förlängd till skratt. Då, hur ståtlig Grotte dansar, prydd med fanor, bjäfs och kransar! Ser du offrens glada min? Då, hur muntert Grotte maler, liksom eldad av musik! Tusen pukor och cymbaler överljuda kvalens skrik. Vrål av röster, som förbanna, dränks i stolta toners gång, i fanfarers hosianna, dränks i tusenstämmigt ode till Gud Mammon och kung Frode, helga körers jubelsång. (Viktor Rydberg ”Den nya Grottesången” s 245; 1891)

Det war då precis så som nu. Om någon lefde i girighet, otukt eller annan synd, så behöfde han icke frukta att för den orsakens skull blifwa utesluten ur synagogan, men trodde någon på Jesus, så ansågs det för wida farligare, och alltid war det de fariseer och skriftlärda och öfwersteprester, som woro mest att frukta för den, som wille tro på Jesus. Man talar ofta derom, att tiderna förändra sig, men i detta stycke tyckas de alltid förblifwa desamma. Det weta alla menniskor, att äfwen hos oss den andliga död, som öfwerallt råder, aldrig gör de kyrkliga myndigheterna så många bekymmer som det andliga lif, hwilket här och der uppenbarar sig. Sådant är ju lärorikt att skåda i ljuset af Guds ord. Men att just de rådsherrar, som trodde på Jesus, hade swårt att bekänna Honom, medan ofta qwinnor, publikaner och andra syndare, bland det simpla folket bekände Honom med frimodighet, det må icke förefalla oss underligt, när wi se, huru ännu idag det alltid är swårast för dem, som i werldslig mening stå högst, att bekänna Jesus; alltid äro de fegast. Det är, som hade de någon mer ära att förlora än de, som äro simplare. Deraf följer ock, hwad wi se med wåra egna ögon, att hwarheldst Guds rike någonsin framgått med wäldighet, der har detta icke skett genom sådana kristna, hwilka i werldslig mening warit de mest framstående och högst uppsatta utan genom dem, som warit ringa och oansenliga. Ty ju högre någon står, desto swårare har han för att taga Kristi smälek på sig, och utan smälek aflöper det icke. Derföre säger ock Paulus icke, att det är de öfwersta, utan att det är församlingen, som är sanningens pelare och grundwal, d. w. s. det är genom den troende församlingen trots de öfwerstas rädsla eller motstånd, som sanningen upprätthålles på jorden och winner sina segrar. Och hwad apostelen sålunda säger, det har erfarenheten i alla tider bekräftat. (P. Waldenström ”Högmessotexter II” 25-26)

Man får inte tro, att människorna gingo så mangrant i kyrkan, därför att de hade någon synnerligen utmärkt präst. Kyrkoherden, som hade efterträtt den gamle prosten, som levde i Stor Ingmars ungdom, var en mycket god man, men det var omöjligt att tillskriva honom någon märkvärdig förmåga att utlägga Guds ord. På den tiden gick man i kyrkan för att ära Gud och inte för att bli road av en vacker predikan. När man sedan strävade hemåt på den blåsiga landsvägen, tänkte man: ”Vår Herre har nog lagt märke till att du har varit i kyrkan denna kalla dag.” Detta var det viktiga, sedan kunde ingen rå för, om inte prästen hade sagt något annat än just detsamma, som man hade hört honom säga alla söndagar, sedan han hade fått pastoratet. Men, sanningen att säga, var det nog så, att de flesta voro alldeles nöjda med vad de fingo höra. De visste, att det, som prästen läste upp för dem, var Guds ord och därför tyckte de, att det var vackert. (Selma Lagerlöf ”Jerusalem I” s 39-40)

Broder Staaff! ... Du skall resa! Du behöfver ju bara 200 Kr. i respengar. Sen slår du ner på din farbror (F.N. Staaff, överste, militärattaché i Paris) som lär vara hemlig vensterman och så skrifver du om hvad du ser och hör! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 6; brev 3 jan 1884 till Pehr Staaff)

Då (gästgivarmor) går förbi (oss), säger hon liksom för sig själv: "Ja, dä blir allt så kärt te få höre Paulus Andersson från Sandarne." Vi sitter stilla, vi, och bara lyssnar. Gästgivarmor står nu bakom oss och plockar opp ved ur vedlårn. "Gud ske tack och lov för att Paulus Andersson ska hålle bibelförklaring i mitt hus klockan fyra i eftermiddag," säger hon för sig själv, medan hon slamrar med vedträna. "Alle di, som vell stanne å höre på, ä så välkomna," fortsätter hon. "Den som till mig kommer, honom kastar jag icke ut, säjer jag som Jesus. Men den som fruktar människor mera än Gud, den ska gå sin väg." (Selma Lagerlöf "Ett barns memoarer" s 16; Bibelförklaring)

Ja, det var en märkvärdig visa. När (Jan i Skrolycka) nu tog om den och så många grannklädda människor sjöng och så många vackra unga flickor gav honom vänliga ögonkast och så många käcka unga herrar ropade bravo åt honom efter var vers, började han känna sig yr, som om han skulle ha dansat. Han tyckte, att det var något, som tog honom i sina armar och lyfte honom högt i luften. Han mistade inte sansen, han visste hela tiden, att han stod kvar på jorden, men på samma gång kände han hur ljuvligt det var att kunna stiga så högt, att han kom över alla andra. På den ena sidan bars han upp av äran och på den andra av härligheten. De tog honom på starka vingar och satte honom upp på en kejsartron, som svävade långt borta bland de röda kvällsmolnen. (Selma Lagerlöf ”Kejsarn av Portugallien” s 107-108)

(Laestadius) predikade en gång i Piteå ... om ”kristenhetens stora och lilla skepp”. På det förra såg han de otrogna och på det senare de trogna. På det stora funnos icke blott brottslingar utan ärliga tjuvar och barmhärtiga krögare m.m. Där hade man mycket roligt. Det gick muntert och stormande till. Man seglade om det lilla skeppet, där man läste och bad samt förhöll sig kristligt. Vid förbiseglandet hördes från folket på det stora skeppet förbannelser över ”läsarpacket” på det lilla. Efter någon tid stötte det stora skeppet på grund. Då tystnade svordomarna och skrålet, och man ropade på Gud i himmelen och på Jesus. Men när fartyget åter kom loss från grund, började å nyo det vilda syndalevernet. I sådant lättsinne fortsatte man färden till vägens slut. Omsider gick det stora skeppet i kvav, då däremot det lilla lade till vid den himmelska stranden. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 129-130)

Det finns många sådana exempel här, som trott till en tid och avfallit under frestelsens stund. Men vad är det som fått dem på fall? Inget annat än hordom, världskärlek, världsära, själviskhet och girighet. O, att dessa stackare ännu under nådens tid skulle märka i vilket dåligt tillstånd de är. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 509 i predikan 1857 över Luk 8:4-15)

(Schartaus) grav återfinnes på Lunds norra kyrkogård. På den enkla gravstenen står inristat Jer 17:16: Det bibelordet lyder så: Men jag har fördenskull inte flytt ifrån dig, min herde. Så har jag inte begärt människors ros, det vet du. Vad jag har predikat är rätt inför dig.” Han var en rätt lärare med ett öga som såg rakt fram och ett hjärta, som lågade av Kristi kärlek. Därför skall hans minne länge leva i Sveriges kyrka. (Gunnar Olén "Kristna klassiker" s 86; Henrik Schartau – En rätt lärare)

I slavar av världsliga buller och bång, I rangsjuke lyckones trälar, I fåfängans hovmän, som mäktiga språng mer älsken än rykte och själar! Långt från denna grift med er flyktiga håg! Dess prydnad för eder ej blänker: här vilar en man, som med ömkan er såg och aldrig förtjänt edra skänker. I fåfängans ögon han aldrig var täck, en tvärvigge, henne till smärta; mot avgrunden trolös, mot vällusten fräck, mot lyckan en skalk i sitt hjärta. Men trohet och fromhet och snille och dygd, som prytt våra ärliga fäder, I kunnen här sakna ett ljus i vår bygd och sörja vår redliga Keder. De tunt äro sådde, och sällan de gro, som äga hans eld och hans styrka i saktmodig stillhet och enfaldig ro de bokliga konster att dyrka. Ja, tunt har ock himlen planterat de träd, som skygd över sådana foga: de tryckas och ryckas – ty ogräs från säd plär lyckan ej skilja så noga. Dock Gud vare ära! När andre gå av och med deras liv deras heder, står äran som marmor på redligas grav i långliga tider och leder. (Olof von Dalin ”Över Nils Keder” s I:70-71; 1735)

"Här ligger den, som aldrig fruktat en menniskas ansigte" - så talade (1572) grefve Morton, den då varande regenten i Skotland, vid John Knox' öppna graf. ... Utan tvifvel har grefve Morton med dessa få ord på ett oförlikneligt sätt tecknat sin store landsman. Brandes, en af Knox' lefnadstecknare, tillägger: "han fruktade icke menniskor, emedan han fruktade Honom, som är Herren öfver alla menniskobarn, och emedan verlden och verldens ängslan var för honom öfvervunnen i Kristus." - Vi vilja icke precis inlägga en gensaga mot denna välvilliga utläggning. Men för att vara ärliga måste vi likväl tillägga, att det äfven låg i Knox natur att icke frukta menniskor. (Otto Funcke "John Knox och Maria Stuart" s 95; Skottarnes land och folk vid reformationstiden)

I Niceakonciliet år 325 deltog (från Libyen) fem biskopar från Kyrenaika och Marmarika. Vid arabinvassionen år 641 var Kyrene redan en ruinstad. De övriga kristna städerna fick snart dela dess öde. . . . Under den första tiden efter den arabiska erövringen var de kristna tolererade i landet. Deras antal minskade dock i takt med arabiseringen. Efter en övergångsperiod, då många kristna omfattade båda religionerna - islam officiellt och kristendomen i hemlighet - var islamiseringen fullt genomförd i början av 1000-talet. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 200)

En människa som söker efter människors heder kommer snart nog att upphöra med de handlingar som dygden kräver. ... Låt oss bara se på en sak, på det pris som kommer från Gud, på att vara accepterad av Honom, på lovordet från vår egen Mästare, att, då vi med dygd har gått igenom det här nuvarande livet, vi må erhålla de utlovade välsignelserna tillsammans med dem som älskar Honom. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:181)

Victorinus (läraren i retorik i Rom) förklarade sig (som åldring) vara kristen ”trots kyrkoväggarna”. Han var nämligen helt enkelt rädd för att stöta sig med sina förnäma vänner bland avgudadyrkarna, vilkas fiendskap han fruktade skulle störta honom från toppen av deras babyloniska högmodstorn såsom från Libanons cedrar, som Herren ännu inte hade sönderbrutit. Men sedan han ytterligare läst och fördjupat sig i Skriften och därav vunnit mer fasthet fruktade han att av Jesus bli förnekad inför Guds änglar, om han själv fruktade att bekänna Honom inför människor. ... Plötsligt och alldeles oväntat sade han till (Guds särskilt benådade tjänare) Simplicianus: ”Låt oss gå till kyrkan, jag vill bli en kristen.” ... Rom häpnade, församlingen fröjdades. ... Stunden var inne att han skulle avlägga sin trosbekännelse. Detta brukar i Rom ske från en plattform i hela den troende församlingens åsyn med vissa inlärda och i minnet kvarhållna ord. Det erbjöds honom av församlingens äldste att mera enskilt få avlägga denna bekännelse såsom man plägade göra med alltför blyga eller rädda personer. Han föredrog att bekänna sin frälsning inför hela den heliga församlingen. Som lärare i retorik hade han bedrivit sin undervisning offentligt, och det hade inte varit någon undervisning om frälsningens sanning. Då han sålunda inte hade fruktat att inför dårarnas församling uttala sin egen villfarelses ord, skulle han då blygas för att inför Herrens saktmodiga hjord frambära sin visdoms ord? (Augustinus "Bekännelser" s 144-148)


Sångarna:

En såningsman går där i regn och sol. Den säd som han sår är Guds levande ord. ... En del föll på stengrund. Där fanns ingen fukt. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 66:1,3a)

Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 289:3)

Ty ditt kors är all min ära, Och ditt blod min högsta skatt: Ja, jag har mig föresatt, Att jag vill din smälek bära, Lida förr med dig förakt, Än behaga verldens prakt. (Spegel: Psalm 75:17)

Kärleksfull, i våra själar, Ordet du på klippan sår, Der det inga rötter slår. Lifsens frö hos verldens trälar Dör och qvävfes af begär, att det inga frukter bär. (Ödmann: Psalm 388:3)

Om jag ägde rikedom och kärlek Och bland människor ett ärat namn Men ej något hopp för evigheten Och för redlös farkost ingen hamn, Om jag ägde allt men icke Jesus, Som mig älskat intill korsets död, O, var funnes väl i hela världen Tröst och hjälp i hjärtats bittra nöd? (A Ölander: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 241:2; jfr Psalmer och Sånger 391:2)

Mer tacksamhet giv mig, Mer saktmodigt sinn, Mer nit att söka Din ära, ej min, Mer smärta med Jesus, Mer fröjd av hans tröst, Mer kraft till att lida, Mer frid vid hans bröst. (PP Bliss-L Lundequist: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 276:2; jfr Psalmer och Sånger 281:2)

Har du mod att följa Jesus, Vad det än må kosta dig? Har du mod, när världen hånar Och till motstånd reser sig? ... Har du mod att bli en kristen Och ta steget riktigt ut? Har du icke mod att börja, O, hur går det då till slut? ... Ack, har Kristus endast blivit För ditt hjärta riktigt stor, Se, då måste du bekänna Inför världen, vad du tror. ... Världens ogunst eller bifall Gäller sedan intet mer, Kristi ära blir det enda, Varpå tron i allting ser. ... Pröva dig, det gäller livet, Den som ej är med, är mot; Har du hittills motstått Herren, Fall i dag till korsets fot! (L Sandell- Berg: Psalmisten 1928 nr 250:1-2,4-6; jfr Psalmer och Sånger 584:1,3-4)


Egna kommentarer och funderingar:

Vad angår säden på den klippiga marken (Matt 13:20-21), se också Joh 9:18-23. Vad angår säden vid sidan till vägen (Matt 13:19), se Joh 6:66-69; 8:31-47. Vad angår säden bland törnena (Matt 13:22), se Joh 15:6. Vad angår säden emot den fina jorden (Matt 13:23), se Joh 15:1-8.

De grekiska orden “homôs” för ”likväl” och “mentoi” för ”inte desto mindre” är ovanliga i Bibeln. “Homôs” förekommer i GT sex gånger och i NT tre gånger, “mentoi” sex gånger i GT och åtta gånger i NT.

Det är skillnad på att ta emot härlighetsglans (Joh 12:43) och hedersbetygelser (Apg 28:10).

Angående ”Guds härlighetsglans”, se också Joh 11:3-5.


Sångarna:

Hvad är ärans prål? Gift i gyllne skål, Dryck, som törsten icke släcker, Resekost, som icke räcker Fram till resans mål. Hvad är ärans prål? (JO Wallin: Psalm 210:7)


Paulus sade till de troende i Rom: "Den som är en jude i det gömda ... (har) ’lovet på’/lovprisningen inte ut ur/av människor emellertid/utan ut ur/av Gud." (Rom 2:29)

Paulus sade till de troende i Rom: ”Alla har missat (Guds mål) och är i behov av Guds härlighetsglans.” (Rom 3:23)

'Välkomna ej' utsmyckningen/'den utsmyckade världen', men/och ej tingen i utsmyckningen/'den utsmyckade världen'. Om - alltefter omständigheterna - någon må välkomna utsmyckningen/'den utsmyckade världen', är Faderns välkomnande inte i honom. (1 Joh 2:15)


Grekiska ord:

(h)omôs (likväl) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 13:6; Joh 12:42 – 1 Kor 14:7; Gal 3:15.


Ytterligare studier: Jer 38:19; Matt 10:32-33; 13:5-6; 23:5; Luk 6:22; 12:8-9; 23:13; Joh 2:23; 7:13,18,48; 12:11,41; Rom 10:10; 1 Tim 1:17; 1 Petr 3:14.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-22; 2011-10-26; 2014-06-26)

Tillbaka till Start

12:44-45 Men Jesus utropade och talade: “Den som tror in i Mig tror inte in i Mig emellertid/utan in i Den som har sänt Mig. Och den som tittar på Mig tittar på Den som har sänt Mig.”

Ord för ord: 12:44 (18 ord i den grekiska texten) Jesus men utropade och talade: den troende in-i mig inte tror in-i mig emellertid in-i den havande-sänt mig. 12:45 (8 ord i den grekiska texten) och den tittande-på mig tittar-på den havande-sänt mig.


1883: Men Jesus ropade och sade: Den som tror på mig, han tror icke på mig utan på den, som har sändt mig; och den som ser mig, han ser den, som har sändt mig.

1541(1703): Då ropade Jesus, och sade: Den som tror på mig, han tror icke på mig, utan på honom som mig sändt hafwer. Och den mig ser, han ser honom som mig sändt hafwer.

LT 1974: Jesus ropade till folket: ”Om ni tror på mig, så tror ni också på Gud. För när ni ser mig, så ser ni den som har sänt mig.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Tusen av ett antal av tusen utförde (hela tiden) samhälleliga plikter till (den Gamle av dagar), och tiotusen av ett antal av tiotusen stod (och hade stått) vid sidan av Honom. Och en domstol satte sig ner, och böcker öppnades. ... Och till (en som en människas son) gavs början och hedern och riket, och alla folken, stammarna, tungorna skall vara slavar åt Honom. Hans (rättsliga) myndighet (är) en tidsålderslång (rättslig) myndighet, och Hans rike skall inte alltigenom förstöras. (Dan 7:10b,14, Grekiska GT, Theod)

(Salomo sade: “Visheten) är lätt att ’tittas på’/uppfattas av dem som välkomnar henne och (lätt) att finnas/’bli funnen’ av dem som söker henne. (Salomos Vishet 6:12b)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då Jesus åter hade utropat/ropat (med) stor/hög röst, ‘lät ... vara’/’lämnade Han anden. Och skåda, templets förhänge splittrades/brast ’in i’/i två från uppifrån ända till ner. (Matt 27:50-51a)

När – alltefter omständigheterna - de orena andarna ('hela tiden'/'gång på gång') tittade på (Jesus), föll de ('hela tiden'/'gång på gång') i riktning mot Honom och de utropade ('hela tiden'/'gång på gång') och sade att/: ”Du är Guds Son.” (Mark 3:11)

(Jesus sade till de tolv:) ”Den som - alltefter omständigheterna - må ta emot Mig, tar inte emot Mig emellertid/utan Den som har skickat bort Mig.” (Mark 9:37b)

Vingårdens herre talade: “Vad skall jag göra? Jag skall sända min välkomnade son. Kanske skall de ’vända sig i sig själva’/’komma att skämmas’ (i riktning mot) ’den här’/denne.” (Luk 20:13)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) "Alla må hedra Sonen helt och hållet som de må hedra Fadern. Den som ej hedrar Sonen hedrar inte Fadern som har sänt Honom. Amen, amen, Jag säger er, att den som hör Min utsaga och tror (i/på) den som har sänt Mig har tidsålderslångt liv." (Joh 5:23-24a)

(Jesus sade till folkskaran:) "Det här är Min Faders vilja, för att 'varje den'/’var och en’ som tittar på Sonen och tror in i Honom må ha tidsålderslångt liv. Och Jag själv skall få honom att stå upp i/på den sista dagen." (Joh 6:40)


Exegeter, evangelister med flera:

(“theôreô” är) ett verb som ofta antyder syn med andligt djup. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 489)

Tro på Jesus är inte en tro på en särskild människa, hur helig hon än må vara. Det är en tro på Gud bestämd av en särskild uppenbarelse. Annars är det inte alls någon tro. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 433)

Hvarje teologi som gör sig en annan bild af fadern än den man ser i sonen är en falsk teologi. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 500)

Nu heter det i texten, att då ”ropade Jesus och sade” o. s. w. Derom har någon rätteligen anmärkt, att under de föregående dagarna hade Herren Jesus ”talat” till folket, men ju närmare det led till slutet, desto ifrigare blef Han, så att Han ock ropade. (P. Waldenström ”Högmessotexter II” s 26 i kommentar till Joh 12:44-50)

Om en konung sände sin son till en landsända af sitt rike, der nöd rådde, samt gåfwe honom embete att taga sig an de nödställda och hjelpa dem från deras nöd, då skulle ju den, som wände sig i sin nöd till denne sonen, i sjelfwa werket wända sig till konungen, och denne sonen skulle då kunna säga: ”Den som tror på mig, han tror på min fader, som har sändt mig; den som behöfwer någon hjelp från konungen, han wände sig till mig, ty mig har konungen sändt för att å hans wägnar hjelpa de nödställda”. Si sammanlunda är det ock här. Ty så är Herren Jesus kommen från Gud, Honom har Fadren gifwit åt hela werlden till en frälsare. Om Honom förkunnar Fadren nu, att eho som behöfwer frälsning, han wände sig till denne ... Han har frälsareembetet, och Han går ut med det embetet, emedan i honom bor all guddomens fullhet. (P. Waldenström ”Högmessotexter II” s 28 i kommentar till Joh 12:44-50)


Egna kommentarer och funderingar:

Vad angår ”utropa”, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 7:28-29.


Uppå/’med avseende på’ de här sista dagarna har (Gud) samtalat (med) oss i/’med hjälp av’ en Son … som varande/är ett återsken av Hans härlighetsglans och Hans ståndaktighets stämpel och som både/dessutom för/bär alla tingen (med) Sin förmågas ord. (Hebr 1:2a,3a)


Ytterligare studier: Matt 10:40; Luk 4:41; 9:48; Joh 1:18; 7:28; 8:19; 10:30,38; 13:20; 14:1,9; 1 Petr 1:21.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-22; 2011-10-27; 2014-06-27)

Tillbaka till Start

12:46 Jag, ett ljus, har kommit (och kommer) in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, för att 'varje den'/’var och en’ som tror in i Mig ej må stanna i dunklet.

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten): jag (ett)-ljus in-i '-en utsmyckning'/utsmyckningen har-kommit-(och-kommer), för-att varje den troende in-i mig i '-et dunkel'/dunklet ej må-stanna.


1883: Såsom ett ljus har jag kommit i världen, på det att hvar och en, som tror på mig, icke må förblifva i mörkret.

1541(1703): Jag är kommen i werldena för ett Ljus, att hwar och en, som tror på mig, skall icke blifwa i mörkret.

LT 1974: Jag har kommit som ett ljus för att lysa i denna mörka värld, så att alla som tror på mig inte längre ska behöva vandra i mörkret.


Den Senare Uppenbarelsen:

(Simeon sade: "Mina ögon har skådat) ett ljus 'in i'/till ett avslöjande av nationer och en härlighetsglans av Ditt folk Israel.” (Luk 2:32)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Vad Jag säger er i dunklet, tala i ljuset.” (Matt 10:27a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det här är domen, att ljuset har kommit (och kommer) in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ och människorna välkomnade mörkret hellre än ljuset, ty deras gärningar var (hela tiden) onda. (Joh 3:19)

Åter så samtalade Jesus (med fariseerna) och sade: “Jag är utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ljus. Den som följer Mig må inte/förvisso ej vandra omkring i dunklet, emellertid/utan skall ha livets ljus.” (Joh 8:12)

Jesus talade till (folkskaran): ”Ännu en små-/liten tid är ljuset i/bland er. Vandra omkring ’ända till’/’så länge som’ (P66, א,* א) ni har ljuset, för att dunkel ej må ‘ta ner’/inta er. ... Som/då ni har ljuset, tro in i ljuset, för att ni må bli söner av ett ljus.” (Joh 12:35a,36a)


Exegeter, evangelister med flera:

Af naturen äro alla i mörkret, och derför är Kristus kommen såsom ett ljus, på det vi ej må blifva qvar i mörkret. Vägen att komma derur är tron. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 500)


Egna kommentarer och funderingar:

Se bibelställen och kommentarer till Joh 8:12.


Paulus sade till de troende i Thessalonika: "Ni är alla söner av ljus och söner av dag. Vi är inte av natt, inte heller av mörker." (1 Thess 5:5)

Och det här är det budskap som vi har hört (och hör) från Honom och (som) vi kommer fram med ett budskap till er, att Gud är ljus och (att) dunkel inte ’inte något’/alls är i Honom. (1 Joh 1:5)

Den som säger (sig) vara i ljuset och hatar sin broder är en lögnare (א,* א) och är i dunklet ända till just nu. (1 Joh 2:9)


Ytterligare studier: Joh 1:4-5; 6:39; 9:5,39; 11:26-27.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-22; 2011-10-27; 2014-06-27)

Tillbaka till Start

12:47-48 Och om – alltefter omständigheterna – någon må höra Mina ord och ej må vakta/hålla (dem), dömer inte Jag honom. Ty Jag kom inte, för att Jag måtte döma utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, emellertid/utan för att Jag måtte rädda utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. Den som icke upptar Mig och ej tar Mina ord har den som dömer honom. Den där utsagan som Jag har samtalat skall döma honom i/på den sista dagen.

Ord för ord: 12:47 (26 ord i den grekiska texten) och om-alltefter-omständigheterna någon mina må-höra '-en ord'/orden och ej må-vakta, jag inte dömer honom. inte ty (jag)-kom för-att (jag)-måtte-döma '-en utsmyckning'/utsmyckningen, emellertid för-att (jag)-måtte-rädda '-en utsmyckning'/utsmyckningen. 12:48 (24 ord i den grekiska texten) den icke-upptagande mig och ej tagande '-en ord'/orden mina har den dömande honom. '-n utsaga'/utsagan som (jag)-samtalade den-där skall-döma honom i/på den sista dag.


1883: Och om någon hör mina ord och icke håller dem, icke dömer jag honom, ty jag har icke kommit för att döma världen utan för att frälsa världen. Den som förkastar mig och icke mottager mina ord, han har en som dömer honom; det ord, som jag har talat, det skall döma honom på den yttersta dagen.

1541(1703): Och hwilken som hörer min ord, och icke tror, icke dömer jag honom; ty jag är icke kommen till att döma werldena; utan att jag skall frälsa werldena. Hwilken mig förkastar, och tager icke min ord, han hafwer den honom döma skall; det talet, jag talat hafwer, skall döma honom på den yttersta dagen. (Fetstil ”ty jag ... frälsa werldena”)

LT 1974: Om någon hör mig och inte lyder mig, så dömer inte jag honom, för jag har kommit för att frälsa världen, inte för att döma den. Men alla de som förkastar mig och mitt budskap kommer att dömas på domens dag av de sanningar, som jag har uttalat.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Bileam sade till Balak:) ”Jag skall ge råd tillsammans med dig vad (Israels) folk skall göra mot ditt folk uppå/’med avseende på’ (den) sista av dagarna.” (4 Mos 24:14b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose om Israel:) "Jag skall få en profet att stå upp åt dem ut ur deras bröder, precis som dig, och Jag skall ge Mitt ord i hans mun, och han skall samtala (med) dem, såtillvida som jag - alltefter omständigheterna - må ålägga honom. Och den människa som – om alltefter omständigheterna – ej må höra så många ting som – om alltefter omständigheterna – profeten må samtala på/’för ... skull’ Mitt namn, ut ur/av honom skall Jag utverka rättvisa." (5 Mos 18:18-19, Grekiska GT)

(Salomo sade: ”Den) som ’anser ner’/nedvärderar en angelägenhet/händelse, skall ’anses ned’/nedvärderas av den.” (Ordsp 13:13a, Grekiska GT)

(Folket i Egypten sade till profeten:) “Vi kommer inte att höra din utsaga, som du (i) Herrens namn har samtalat (vänd) i riktning mot oss.” (Jer 44:16, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “De som fromt har vaktat/bevarat de fromma tingen kommer att vara fromma, och de som har lärts/undervisats dem kommer att finna försvar.” (Salomos Vishet 6:10)

(Salomo bad:) ”Fäders Gud och en barmhärtighetens herre, Den som har gjort alla tingen i/med Din utsaga och helt och hållet berett en människa (med) Din vishet. … Ge mig den vishet som sitter vid sidan av Dina troner.” (Salomos Vishet 9:1-2a,4a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) “'Varje den'/’var och en’ som hör ‘de här’/dessa Mina utsagor och ej gör dem kommer att vara lik en dåraktig man, vem som än byggde sin bostad emot sanden. Och vätan steg ned, och floderna kom och * (א*) skar/slog i riktning den där bostaden, och den föll samman, och dess fallande var (hela tiden) stort. (Matt 7:26-27)

(Jesus sade till fariseerna:) “Den som ej är i sällskap med Mig är nedifrån/emot Mig, och den som ej leder/för tillsammans med i sällskap med Mig, han skingrar Mig (א,* א). (Matt 12:30)

(Jesus) sade (’hela tiden’/’gång på gång’) till (fariseerna och de skriftlärda): ”Fint/’på ett fint sätt’ upptar ni icke Guds bud, för att ni må hålla (א,*א,A,B) er tradition.” (Mark 7:9)

Då fariseerna och de laglärda ej hade döpts av (Johannes Döparen), upptog/antog de inte Guds rådslut * (א,* א). (Luk 7:30)

(Jesus sade:) "Den som icke upptar/’tar emot’ er, upptar/’tar ... emot’ inte Mig, men den som icke upptar/’tar emot’ Mig, upptar/’tar ... emot’ inte Den som har skickat bort Mig." (Luk 10:16b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Gud skickade inte bort Sonen in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ för att Han måtte döma utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ utan för att utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ måtte räddas genom Honom. Den som tror in i Honom döms inte. * (א,* א, B) Den som ej tror har allaredan dömts (och döms), eftersom han ej har trott (och ej tror) in i namnet av Guds Son, den ende avkomlingen. (Joh 3:17-18)

(Jesus sade till judarna:) ”Ty inte heller Fadern dömer ingen/någon, emellertid/utan har gett (och ger) varje/all dom till Sonen.” (Joh 5:22)

(Jesus sade till fariseerna:) ”Ni dömer enligt köttet. Jag dömer inte ingen/någon. Men och/också om Jag – alltefter omständigheterna – må döma, är Min dom sanningsenlig (P66, א,* א), eftersom Jag inte är ensam, emellertid/utan Jag och Den som har sänt Mig * (א*).” (Joh 8:15-16)


Exegeter, evangelister med flera:

Eftersom jag inte fäster mig vid ord är mina tankar för det mesta dimmiga. De bildar liksom moln med behagliga men obestämda konturer och slukas upp: och så glömmer jag dem genast. (Jean-Paul Sartre "Äcklet" s 13-14; Antoin Roquentins dagbok 30 jan 1932)

Ehuru herrens ord afser att frälsa verlden, så varder det dock till fördömelse för alla som resa sig deremot. Och den fördömande domen skall gå i verkställighet på den yttersta dagen. (Waldenström ”Nya Testamentet” s 501)


(Guds utsaga) ’är förmögen’/förmår att döma ett hjärtas avsikter och tankar. (Hebr 4:12b)

Vi har betraktat (och betraktar) och är vittnen, att Fadern har skickat (och skickar) bort Sonen, en utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ Räddare. (1 Joh 4:14)


Grekiska ord:

atheteô (icke uppta) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 7:9; Luk 7:30; 10:16, Joh 12:48 – Ester 2:15; Judit 16:5; 1 Mack 13:19; 14:44-45; 2 Mack 13:25; Salomos Vishet 5:1; Matt 6:26; 1 Kor 1:19; Gal 2:21; 3:15; 1 Thess 4:8; 1 Tim 5:12; Hebr 10:28; Judas v 8.


Ytterligare studier: Matt 7:24-25; 10:14-15; Mark 8:38; Luk 6:46-49; Joh 4:42; 5:27,30,45-47; 6:39; 8:26,47; 9:39; Rom 1:5; 2 Kor 5:10; Upp 20:12.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-22; 2011-10-28; 2014-06-27)

Tillbaka till Start

12:49-50 ... eftersom Jag inte har samtalat ut ur/av Mig själv, emellertid/utan Den som har sänt Mig, en Fader, Han har gett (och ger) Mig ’ett bud’/’en befallning’, vad Jag må tala och vad Jag må samtala. Och Jag vet, att Hans bud är tidsålderslångt liv. De ting Jag så samtalar, samtalar Jag helt och hållet på det här sättet som Fadern har talat (och talar) till Mig.

Ord för ord: 12:49 (20 ord i den grekiska texten) eftersom jag ut-ur mig-själv inte samtalade, emellertid den havande-sänt mig (en)-fader han mig (ett)-bud har-gett-(och-ger) vad (jag)-må-tala och vad (jag)-må-samtala. 12:50 (20 ord i den grekiska texten) och (jag)-'vet-(och-har-vetat)'/vet att '-et bud'/budet hans liv tidsålderslångt är. vilka/de-(ting) så jag samtalar, helt-och-hållet-som har-talat-(och-talar) (till)-mig '-n fader'/fadern, på-det-här-sättet samtalar-(jag).


1883: Ty jag har icke talat af mig själf, utan Fadern, som har sändt mig, han har bjudit mig, hvad jag skall tala. Och jag vet, att hans bud är evigt lif; därför, hvad jag talar, det talar jag såsom Fadern har sagt mig.

1541(1703): Ty jag hafwer icke talat af mig sjelf; utan Fadren, som mig sändt hafwer, han hafwer budit mig hwad jag skall säga, och hwad jag skall tala. Och jag wet, att hans bud är ewinnerligit lif; derföre, hwad jag talar, det talar jag såsom Fadren hafwer sagt mig.

LT 1974: För detta är inte mina egna tankar, utan jag har sagt er vad Fadern har sagt att jag ska säga er. Jag vet att hans ord leder till evigt liv, och vad han ber mig säga, det säger jag.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till synagogan/’de församlade’:) "… Ni skall få kunskap om att Herren har skickat bort mig att göra alla de här gärningarna, eftersom (dessa) inte (är) från Mig själv." (4 Mos 16:28, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) “Ni skall vakta/hålla alla (Herrens) bud, så många som Jag ålägger dig idag, för att ni må leva.” (5 Mos 11:8a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose om Israel:) "Jag skall få en profet att stå upp åt dem ut ur deras bröder, precis som dig, och Jag skall ge Mitt ord i hans mun, och han skall samtala (med) dem, såtillvida som jag - alltefter omständigheterna - må ålägga honom." (5 Mos 18:18, Grekiska)

(Mose sade till Israel:) ”Den här utsagan är visst inte tom för er, eftersom det här (är) ert liv. Och vad beträffar den här utsagan skall ni leva länge uppå ’den jord’/’det land’, in i vilket ni där skall stiga igenom/över Jordan (för) att ärva det.” (5 Mos 32:47, Grekiska GT)

(Baruk sade:) “Hör, Israel, ett bud av liv, låna ditt öra till av få kunskap om en sinnesstämning.” (Baruk 3:9)


Den Senare Uppenbarelsen:

Folkskarorna var (hela tiden) ’slagna utav’/överväldigade på/’för ... skull’ (Jesu) lära, ty Han ’var lärande’/lärde dem (hela tiden) som (en) som hade (rättslig) myndighet, och inte som deras skriftlärda. (Matt 7:28b-29)

(Jesus sade till en rik människa:) “Om du vill komma in i, in i livet, håll buden.” (Matt 19:17b)

(En laglärd sade till Jesus:) ”Lärare, ’då jag har gjort vad skall jag’/’vad skall jag göra för att’ ärva tidsålderslångt liv?” … (När den laglärde hade läst lagen) talade (Jesus) till honom: ”Du har svarat upprätt/rättrådigt. Gör det här och du skall leva.” (Luk 10:25b,28)

Vingårdens herre talade: “Vad skall jag göra? Jag skall sända min välkomnade son. Kanske skall de ’vända sig i sig själva’/’komma att skämmas’ (i riktning mot) ’den här’/denne.” (Luk 20:13)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Kvinnan säger till (Jesus): “Jag vet att Messias kommer, Den som sägs/kallas kristus/smord. När Den där – alltefter omständigheterna – må komma, skall Han komma fram med ett budskap till oss (om) alltsammans.” Jesus säger till henne: ”Jag är Den som samtalar (med) dig.” (Joh 4:25-26)

Simon Petrus svarade (Jesus): ”Herre, i riktning mot vem skall vi gå bort? Du har ord av tidsålderslångt liv.” (Joh 6:68)

Jesus svarade dem så och talade: “Min lära är inte Min, emellertid/utan Dens som har sänt Mig. Om – alltefter omständigheterna – någon må vilja göra Hans vilja, skall han få kunskap med anledning av läran, huruvida den är ut ur Gud eller Jag samtalar från Mig själv.” (Joh 7:16-17)

Jesus talade till (judarna): "Jag har många ting att samtala och döma med anledning av er. Den som har sänt Mig är emellertid sanningsenlig. Och de ting som Jag har hört från sidan av Honom, de här (tingen) samtalar Jag in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. De hade inte fått kunskap, att Han (hela tiden) sade/talade till dem (vänd i riktning mot) Fadern, (vänd i riktning mot) Gud (א*). Jesus talade så åter (א,*א) till dem: ”När ni – alltefter omständigheterna – må höja Människans Son, då skall ni få kunskap, att Jag är, och (att) Jag inte gör något från Mig själv, emellertid/utan Jag samtalar de här tingen helt och hållet som Fadern har lärt Mig.” (Joh 8:26-28)


Exegeter, evangelister med flera:

Den johanneiska formuleringen (i Joh 12:50a) anknyter särskilt till 5 Mos 11:8. (M-È Boismard "Moses or Jesus – An Essay in Johannine Christology" s 14)

I första delen av evangeliet, som slutar här, lever Jesus i fullständig lydnad till Fadern; i den andra delen skall han dö i samma lydnad. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 435)

Det är synnerligen anmärkningsvärt, att profetian om vår Frälsare säger oss, att han skulle tala till oss genom gudomlig ordinspiration, vilket följande tydligen visar: "En profet vill jag uppväcka åt dem utur deras bröders krets, som är dig lik, och jag vill lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag bjuder honom." 5 Mos. 18:18. Om vi jämföra dessa profetiska ord med följande uttalanden av vår Frälsare själv, så finna vi en gudomlig överensstämmelse dem emellan. "Mycket har jag att tala och döma om eder, men den, som har sänt mig, är sannfärdig, och vad jag har hört av honom, det talar jag i världen." Joh. 8:26. "Ty jag har icke talat av mig själv, utan Fadern, som har sänt mig, han har bjudit mig vad jag skall tala, och jag vet, att hans bud är evigt liv; därför vad jag talar, det talar jag, såsom Fadern har sagt mig." Joh. 12:49,50. (John Ongman "Är bibeln Guds ord eller innehåller den Guds ord?" s 517; föreläsning hållen vid Nerikes baptistpredikanters möte i Byle den 15 febr. 1902)


Egna kommentarer och funderingar:

Jämför Salomos Psalmer 17:32: ”(Davids son) kommer att vara en rättfärdig kung emot/över (Israel), lärd av Gud. Det (finns) inte orättfärdighet i hans dagar, i deras mitt, eftersom alla (är) heliga och Herrens Kristus (är) deras kung.”


Uppå/’med avseende på’ de här sista dagarna har (Gud) samtalat (med) oss i/’med hjälp av’ en Son … som varande/är ett återsken av Hans härlighetsglans och Hans ståndaktighets stämpel och som både/dessutom för/bär alla tingen (med) Sin förmågas ord. (Hebr 1:2a,3a)


Ytterligare studier: Mark 10:17-21; Joh 3:11,34; 5:19,23,37,39; 6:44; 8:16,18; 10:18; 13:34; 14:10,24,31; 15:10; 17:8; 1 Petr 4:11; Upp 1:1; 14:6.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-23; 2011-10-29; 2014-06-27)

Tillbaka till Start

Valid XHTML 1.0 Strict      Valid CSS!