Tillbaka till kapitellistan

Tredje kapitlet
snabbnavigation till verserna:
| 1-2 | 3 | 4-5 | 6-7 | 8 | 9-12 | 13 | 14-15 | 16-18
| 19-21 | 22-24 | 25-26 | 27-30 | 31-32 | 33 | 34 | 35 | 36 |


3:1-2 Men det var/fanns (hela tiden) en människa ut ur/av fariseerna. Nikodemos (var) namn(et) åt honom, en av judarnas ledare. Den här kom (om) natt(en) i riktning mot Honom och talade till Honom: "Rabbi, vi vet att Du har kommit (och kommer) (som) en lärare från Gud, ty ingen förmår göra de här tecknen som Du gör, om – alltefter omständigheterna – ej Gud må vara i sällskap med Honom."

Ord för ord: 3:1 (12 ord i den grekiska texten) Var-(hela-tiden) men (en)-människa ut-ur (av)-'-na Fariseer'/Fariseerna, Nikodemos (ett)-namn (åt)-honom, (en)-ledare '-nas Judars'/Judarnas. 3:2 (32 ord i den grekiska texten) den-här kom i-riktning-mot honom (av)-natt och talade (till)-honom: rabbi, (vi)-'vet-(och-har-vetat)'/vet att från gud (du)-har-kommit-(och-kommer) (en)-lärare; ingen ty förmår de-här '-nen tecken'/tecknen göra vilka du gör, om-alltefter-omständigheterna ej må-vara '-en gud'/Gud i-sällskap-med honom.


1883: Men det var en man af fariséerna, som hette Nikodemus, en af judarnes rådsherrar. Denne kom till Jesus om natten och sade till honom: Rabbi, vi veta, att du har kommit från Gud såsom lärare; ty ingen kan göra dessa tecken, som du gör, utan att Gud är med honom.

1541(1703): Och war en man af de Phariseer, som het Nicodemus, en öfwerste ibland Judarna. Han kom till Jesum om nattena, och sade till honom: Rabbi, wi wete, at du äst kommen af Gudi för en lärare; ty ingen kan göra de tecken, som du gör, utan Gud är med honom.

LT 1974: En kväll efter mörkrets inbrott kom en av judarnas religiösa ledare, som hette Nikodemus, en medlem av fariséernas sekt, för att samtala med Jesus. ”Herre”, sade han, ”vi vet alla att Gud har sänt dig för att undervisa oss. Dina under är tillräckligt bevis för detta.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

I den där natten skådades Herren åt/av (Isak) och Han talade: "Jag är din Fader Abrahams Gud. Frukta ej, ty Jag är i sällskap med dig." (1 Mos 26:24a, Grekiska GT)

(Om natten sade Herren till Jakob:) "Skåda, Jag är i sällskap med dig." (1 Mos 28:15a, Grekiska GT)

(Gud sade till Mose:) ”... Jag skall vara i sällskap med dig.” (2 Mos 3:12a, Grekiska GT)

(Elia tog den lille småpojken som hade varit död) och gav honom åt hans moder. Och Elia talade: "Se, din son lever." Och kvinnan talade i riktning mot Elia: "Skåda, jag har (och har haft) kunskap att du är en gudsmänniska och (att) ett Herrens ord i din mun (är) sant." (1 Kung 17:23b-24, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: ”Lycklig en man som) kommer att ’bry sig om i’/studera (Herrens) lag dag och natt.” (Ps 1:2b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Vid midnatt uppväcks jag (av/till) det att bekänna Dig ut/frimodigt emot/’sökande efter’ Din rättfärdighets domsutslag.” (Ps 119:62, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) “Ledare ’förföljde ... helt och hållet’/jagade mig som (om det var) en förmån, och mitt hjärta var fegt från/’beroende på’ Dina utsagor.” (Ps 119:161, Grekiska GT)

(Herren sade till Jeremia:) ”Jag är i sällskap med dig ... .” (Jer 1:19b, Grekiska GT)

I/under ... natten fördes kungens mysterium ut i ljus (av Gud) till Daniel i en syn av/med gott/tydligt tecken. (Dan 2:19a, Grekiska GT)

Raguel hörde utsagan och talade till pojken: “Ät och drick och bli/’bli ... till’/föds gärna den här natten.” (Tobit 7:10a, S)

Snabbt ’höll ... under’/led de så den orättfärdiga skadan, de som hade talat för andra med anledning av stad (ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem) och folkförsamlingar och de heliga kärlen. (2 Mack 4:48)

(De välsignade Herren på grund av) segrandet/segern som gavs dem. (2 Mack 10:38b)

(Judas tillkännagav) för de som var runt omkring honom ett lösenord: ”Guds seger”. (2 Mack 13:15a)

(Mackabeus) hade kunskap, att det inte är genom vapen, men/utan – om alltefter omständigheterna – ... till de värdiga som (Herren) skall ’göra ... omkring sig själv’/förvärva segern. (2 Mack 15:21b)


Den Senare Uppenbarelsen:

... Då en ledare hade kommit till (א*) (Jesus), kastade han sig ner inför Honom (för att hedra Honom; jfr Egna kommentarer och funderingar till Upp 13:8). (Matt 9:18a)

(Herren sade:) “Ett vassrör som har varit (och är) krossat skall (Min pojke) inte bryta ned/av, och ’ett linne’/’en veke’ som ryker skall Han inte släcka, ända till Han – alltefter omständigheterna – må ’kasta ut’/föra domen ’in i’/till segrande/seger.” (Matt 12:20)

(Fariseernas lärjungar med herodianerna sade till Jesus:) "Lärare, vi vet att Du är sanningsenlig och i sanning lär Guds väg och inte bryr Dig om med anledning av ingen/någon, ty Du ser inte ’in i’/till människors ansikte/uppsyn.” (Matt 22:16b)

(Judas sade till Jesus:) “Fröjda Dig, Rabbi, och han ’var helt och hållet vän med’/’kysste ... innerligt’ Honom.” (Matt 26:49b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Vem ut ur/av er skall ha en vän och skall gå i riktning mot honom (vid) midnatt ... ” (Luk 11:5a)

Det blev/hände, 'i det komma Honom'/'då (Jesus) kom' in i ett hus av/till en viss (person) av fariseer(na)s (P45,75;א,*א,B) ledare (på) en sabbat (för) att äta bröd, och/nämligen (att) de (hela tiden) ’var hållande ... till sidan av’/iakttog Honom. (Luk 14:1)

En viss ledare utfrågade (Jesus) och sade: "Gode lärare, ’havande gjort vad’/hur skall jag ärva tidsålderslångt liv?" (Luk 18:18)

Men (på) dagarna ’var (Jesus hela tiden) lärande’/’brukade (Jesus) undervisa’ i helgedomen, men (på) nätterna, då kom Han ut, ’bodde Han (hela tiden)’/’brukade Han bo’ i det fria ’in i’/intill det berg som kallas Olivträdens (berg). (Luk 21:37)

(Petrus sade till judarna:) ”Jag vet att ni praktiserade/handlade ’enligt icke’/utan kunskap, precis som och/också era ledare.” (Apg 3:17b)

Då en Herrens budbärare hade öppnat vaktens/’det fängsliga förvarets’ dörrar och lett/fört ... (apostlarna) ut genom/under natt(en), talade han: ”Gå och då ni har stått/’placerat er’ samtala i helgedomen till folket det här livets alla ord.” (Apg 5:19-20)

Varje/alla av/i mängden utvalde ... Nikolaos ... (Apg 6:5b, jfr Egna kommentarer och funderingar)

(Petrus sade: "Ni känner) Jesus, Den (som är) från Nasaret, som/hur Gud smorde Honom (med) helig ande och (med) förmåga, som ’kom igenom’/’gick omkring’ och ’behandlade väl’/’visade vänlighet’ och botade alla dem som ’havandes (under) högsta förmåga ner’/tyranniserades av förtalaren, eftersom Gud (hela tiden) var i sällskap med Honom." (Apg 10:38)

De som bodde i Jerusalem och deras ledare (hade) inte kunskap om (Jesus). (Apg 13:27a)

(Några skriftlärda i fariseernas parti sade:) ”Vi finner inget dåligt i/hos den här (Paulus). Men (tänk) om en ande eller en budbärare har samtalat (med) honom?” ... Men den kommande natten ’havande ... stått’/stod Herren på/nära honom. (Apg 23:9b,11a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det blev en människa, som hade skickats (och var skickad) bort från sidan av Gud. Ett namn åt honom var (hela tiden) (א*) Johannes. (Joh 1:6)


Hembygdens predikan:

Rådsherren Nikodemus kom ensam till Jesus och kom om natten. Vilken av det stora rådet ville väl följa med honom! Liksom han säkert icke heller ville hava någon med sig, för att icke bliva röjd och behöva blygas. Ännu i dag komma de lärda och de i samhället ansedda gärna ensamma till Jesus – om de nu alls komma. För ingenting, icke ens för de mest vanärande synder blygas människor så mycket som för att komma till Jesus. I väckelsetider kunna hundratals samla sig till honom, men bland dem i regeln ingen s. k. bildad eller lärd eller i ansedd ämbetsställning, utan endast de ringa i samhället. Såsom Jesus svarade Johannes Döparens sändebud: För de fattiga förkunnas evangelium och såsom fariseerna frågade, hånande: När har någon av de översta trott på honom? Himmelrikets skatt sökes icke gärna av dem som hava jordiska skatter, ej heller Kristi ära av dem som äga jordisk ära. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 333-334, Andra söndagen efter trefaldighet, Luk 9:51-62)

Oron därinombords lämnade ej Nikodemus, och snart nog ser vi honom där han i skydd av nattens mörker ilar fram på folktomma gator för att söka upp Jesus och få samtala med honom om vad som borde göras. ... Varför kom då Nikodemus till Jesus om natten? Ja, de' vet vi inte med säkerhet, ty det finns många olika teorier. Men det väsentligaste var dock att han kom och att han fick svar, ty Jesus möter alltid sökande och frågande människor med svar och andlig vägledning. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:

Det är om natten som Nikodemos besöker världens ljus. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 65)

Några bland fariseerna börjar nu vackla när Paulus tar upp frågan om uppståndelsen, eftersom de i princip delar hans tro. ”Tänk om en ande har talat till honom, eller en ängel” (23:9). Men de kommer aldrig längre än till detta ”tänk om”. Det är något sympatiskt över dessa fariseer, de ger uttryck för en hållning som många haft i mötet med evangeliet. Och samtidigt är det just här det sorgliga i deras ställningstagande ligger: att vara på gränsen till att bli övertygad, men inte våga ta det avgörande språnget. De tar sig aldrig förbi sitt ”tänk om”. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 376-377 i kommentar till Apg 23)

Nike. Det betyder seger. Det är också namnet på en dyr gymnastiksko. Inom antiglobaliseringsrörelsen står Nike för ett västerländskt skoföretags seger över de fattiga och behövande. Det är en symbol för det globala kapitalets skändliga triumf. Ett par Nike-skor kostar betydligt mer än vad de som tillverkar dem tjänar på en månad, och bland antiglobalister är de i dag (år 2004) ett större hatobjekt än McDonald's hamburgare. Om man vill vara trendig nuförtiden ska man inte köpa Nike-skor; man ska bojkotta dem. ... I dag har Nike ungefär sex gånger fler anställda i Vietnam än i USA. Jag reste till Ho Chi Minh-staden för att undersöka hur multinationella storföretags närvaro påverkar fattiga länder. Sanningen att säga verkar arbetet hårt och arbetsförhållandena hänsynslösa om vi jämför vietnamesiska fabriker med fabriker i Västerlandet. Men den jämförelsen gör inte de anställda på plats. De jämför sitt arbete för Nike med hur det var förr eller med hur deras föräldrar eller grannar har det. Genomsnittslönen vid en Nike-fabrik i närheten av Ho Chi Minh-staden är drygt 400 kronor i månaden, vilket är nästan tre gånger så mycket som minimilönen vid ett statligt företag. ... Om jag vore antiglobalist skulle jag sluta klaga på Nikes löner. Om något är ett problem så är det att lönerna är så höga att de nästan lockar läkare och lärare att sluta utöva dessa yrken. Men lyckligtvis ser jag inte det som ett verkligt hot. Om produktiviteten ökar kommer det även att bli möjligt att investera i den vietnamesiska skolan och vården. ... Nike har övertygat Vietnams partiledning om att hänsynslösa multinationella kapitalister är bättre på att erbjuda löntagarna höga löner och en sund arbetsplats än vad staten är. Hur länge ska det dröja innan våra egna antikapitalister kommer till samma insikt? (Johan Norberg "Globaliseringen lyfter världen" s 29-31)

Kanske att de flesta forskare idag tänker att orden ('om natten') bör uppfattas symboliskt. Jesus är världens Ljus, och det var ut ur det mörker i vilket hans liv hade levats som Nikodemos kom till ljuset. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 187)

Vissa av rabbinerna berättar att Gud på den dag han visade sig för Jakob (1 Mos 28:11) kom natten tidigt. De jämförde Guds besök med en kung som ville tala med en nära vän och som kom på besök från tid till annan. Kungen beordrade då lamporna att släckas, så att de två kunde föra sitt samtal i enskildhet. Gud lät alltså solen gå ned tidigt. (Michael E. Williams “Genesis” s 142; Genesis Rabbah 68:10)

Över en välkänd bibeltext i Johannesevangeliet fördjupade sig en talare och sa: "Det var bara om natten som Nikodemus vågade sig fram i dagsljuset!" (Roberth Johansson "Humor i helgade hyddor 2" s 60)

Fariséerna var inte oemottagliga för evangelium. Redan medan Kristus levde hade några av dem visat sin aktning och sin uppskattning. Nu hade en hel rad blivit kristna. ... En farisé behövde bara dra konsekvenserna av (sina trossatser) och inse att uppfyllelsen låg i Kristus. Det betydde visserligen en ny syn på lagen och på den yttersta grunden för frälsningen, men det betydde inte något brott med tron på Israels Gud, det gamla förbundets Gud. Paulus hade själv förstått att Gud hade lett honom ända från moderlivet och att hans fariseiska fostran hade varit en förberedelse till hans livsuppgift. Fariséerna stod för det religiösa allvaret, för tron på uppenbarelsen i Skriften – hela Skriften! – och för vissheten om att Guds största gärningar låg i framtiden. ... Det visade sig också att det bland fariséerna i Rådet fanns en och annan som tog Paulus i försvar. (Bo Giertz ”Apostlagärningarna” s 179 i kommentar till Apg 23:6-11)

Kyrkklockorna måste gå under jorden. De hänger i kloaktrummorna. De klämtar under våra steg. Sömngångaren Nicodemus på väg till Adressen. Vem har adressen? Vet inte. Men det är dit vi går. (Tomas Tranströmer "Den skingrade församlingen" s 167)

Mörker och natt symboliserar ondskans, lögnens och okunnighetens område. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 130)

Många av de äldre i församlingen fick jag stöd av och fick hämta den kraft som behövdes. Jag glömmer aldrig kvällarna i lilla salen då vi studerade NT i kronologisk ordning. Böckernas tillkomst, författare, innehåll och adressater. Då trädde de fram – J.A Nyrén, O Ängsfors, Kilands, Almqvists, Bergströms, Vergerfors, P Svenssons, O.G Andersson m fl. Slutomdömet vid sista studiekvällen var, att här har vi haft de stora mötena. Efteråt blev det ofta promenader och personliga samtal till långt fram på natten. En kylig vinternatt vandrade Petrus Svensson och jag till kl 3 på morgonen. Då blev det en bönestund i plogbillens snövall och värmen steg så den kalla snön började smälta omkring oss. (Gösta Hulth "Minnen från Hovslätt åren 1944-48" s 21)

Ibland de minnen, som pryda vårt hem, äro mig två särskilt kära. Den ena saken är ett kärl av mässing, en "lotha", av indierna använt som dricksglas. Den andra saken är dels av koppar och dels av mässing, "en attardan". Den fylles med rosenvatten, varmed man bestänker gästerna vid festligheter eller besök. Dessa två kärl äro presenter av en brahman, en kopparsmed, som själv tillverkat dem. Han var bosatt i Songir, en by strax intill Dhulia. I Songir har vår mission en utstation, belägen intill stora landsvägen med daglig bussförbindelse med Taptitdalens järnvägsstation, Nardana. ... Under mina uppehåll i Songir var det särskilt två män, som nästan varje kväll kom vandrande över åkrarna till oss. Det hade då börjat mörkna. Kanske stjärnorna eller månen lyste med milt sken över den svalnande jorden. Den ene mannen var en gubbe, den andre en yngre man. Den äldre mannen kallade vi "vår Nikodemus". Hans egentliga namn vet jag inte. Den andre var med som sällskap. Han var avgudapräst i ett av Songirs tempel. Någon gång kom den äldre mannen ensam. Det stod klart för oss, att han sökte sanningen. Av fruktan för hinduerna i byn kom han på kvällen. ... Brahmangubben citerade verser ur Vedaböckerna utantill och framhöll sin tro på den allsmäktige, allt genomträngande anden. Alldeles som Jesus talade om den nya födelsens under för Nikodemus, så fingo vi vittna. ... En gång sade (den gamle brahmanen) helt tyst: "Därinne är jag en kristen", i det han pekade på sitt hjärta. ... I mars 1930 ... (fick vi höra), att "vår Nikodemus" var sjuk. ... Han hade bett om förbön. ... Så lämnade vi Indien. Det enda jag fått höra om "vår Nikodemus" var att han slutade sitt jordeliv. ... Vart gick väl den gamle mannens ande? Öppet hade han ju aldrig blivit en Jesu lärjunge, han var inte döpt. Sanningens väg hade dock visats för honom på ett sådant sätt, att han förstod, vad den innebar. (Helene Hedberg "'Vår Nikodemus'" s 21-26; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1956)

Vid vissa verk, där driften går även om natten, ha vi även ibland anordnat s.k. midnattsmöten. De kära bröderna i arbetsblusen ha då en rast mitt på natten, då de oftast ej gå hem utan förtära sin enkla matsäcks innehåll vid fabriken. Då vi mötas vid sådana stunder under nattens stillhet, ha vi kommit varandra så nära, och Gud har talat. (Carl Wilson "Från evangelistverksamheten i Sundsvalls sågverksdistrikt" s 172; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Julkalender 1923)

"Gå oafbrutet i Nazareerns skola; mottag er undervisning och utbildning af den lärare, som 'kommit från Gud'. Ja, detta är det viktigaste." ("Lifsprinciper - Praktiska råd i olika frågor" s 141)

Så kom Nina allt oftare till Jesus om natten, ensam i hemlighet och tystnad, driven av ett okuvligt behov. Skygg böjde hon sig ned vid hans fötter, ängsligt spejande, om någon människa skulle se henne där. Särskilt var hon rädd för att bli sedd av hans lärjungar. Kanske fruktade hon, att de skulle ha fordrat för mycket av henne, fordrat, att hon skulle bli som de, eller var hon rädd, att de skulle driva bort henne. Men ju mer Jesus talade till henne, desto mer glömde hon människorna och sig själv för att lyssna. (Elisabeth Beskow "Nina finner sin väg" s 170)

Man förargade sig här och där (över missionsmötena), men just därigenom blef tilloppet större. Nu ville en hvar höra, hvad skolläraren hade att säga, och så hände det sig emellanåt, att en bäfvande Nikodemus klappade på Eriks dörr i sena aftontimman. Och hur gärna offrade han icke några timmar af sin nattro för att vägleda en orolig, bekymrad själ. (Bolette Margrethe Gjør "Missionsbarnet" s 87; 1860-talet?)

Nicodemus kallar Jesus blott en lärare och hans ord innebära en fråga om det, som war wigtigast att lära. (P. Fjellstedt "Biblia" s 246)

(Boken) slöts och kvällen likaså, dock glödde än min låga, jag fann så mycket återstå att forska om och fråga, så många dunkla föremål. Jag gick till gamle fänrik Stål. Han satt på samma plats som förr och samma syssla skötte. Jag såg, att ren i stugans dörr en missnöjd blick mig mötte; det var, som om han frågt därvid: Får man ej ens till natten frid? Men annat var det nu med mig, jag kom med ändrat sinne: "Jag läst om Finlands sista krig, och även jag är finne. Min håg blev tänd att höra mer, kanhända får jag det av er?" ... Jag satt där tyst och hörde på, och intet ord förspilldes, och natten hunnit halvt förgå, när jag från honom skildes; han följde mig till tröskelns rand och tryckte glatt min bjudna hand. (Johan Ludvig Runeberg "Fänrik Stål" s 15-17)

År 1750 erhöll (Olof) Dalin det hedrande uppdraget att bli lärare för tronföljarparets son, den unge kronprins Gustav. ... För hovet blev Dalin en sannskyldig rolighetsminister. ... Av Dalins upptåg för att roa hovet ha inga gjort så mycket väsen av sig som hans "kalottpredikningar". I dem parodierade han överdrifterna i tidens predikosätt. ... Dalin höll dessa kalottpredikningar i egenskap av "fältpräst" vid "kalottregementet", ett slags orden, som efter franskt mönster bildades vid hovet, och vars stormästarinna var drottningen själv. Såsom fältpräst bar Dalin det ståtligt klingande namnet Nicopompus. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1739-1772" s 236-237,243; En storhetstid för vår andliga kultur)

(George) Whitefield fann (i mitten av 1700-talet) i synnerhet anslutning i Wales, där Lady Huntingdon, "metodist-drottningen", på åtskilligt sätt gaf honom understöd. Hon byggde ett kapell i Brighton och kyrkor i London, Bath och åtskilliga andra medelpunkter för den engelska adeln, och i hennes eget kapell fanns en "Nikodemus-vrå", där medlemmar af aristokratien osedda kunde höra Whitefields och hans lärjungars predikningar. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 706)


Sångarna:

Han älskar dig, han väntar dig i kväll – en kväll när du förstår hans hemlöshet och hur han längtar efter dina steg: från evighet har han stämt möte här. (Y Eggehorn: Psalmer och Sånger 256:2)


Egna kommentarer och funderingar:

I den mörka natten är Gud i sällskap med Jesus så som Han var med Isak och Jakob och som Han också var med Mose och Jeremia i en mörk tid. Nikodemos jämför så Jesus med stora personer i sitt folk historia. Men han förstår inte att det är Herren själv som han talar med. Han säger, att Jesus har kommit från Gud och använder det grekiska ordet ”apo” för ”från”. Den grundläggande betydelsen av ”apo” är ”åtskillnad från”. Här skulle vi kunna översätta, att Jesus har kommit som en lärare från Guds yttre gräns. Nikodemos' bekännelse är en slags ”halv” bekännelse, jämförbar med kvinnans bekännelse i Joh 4:19 (Jesus är en profet). Jämför med Jesu ord om sig själv i Joh 6:46 ”från Guds sida”.

Namnet Nikodemos (= folkförsamlingens seger) ger associationer till Nikolaos (= folkets seger) i Apg 6:5. Jfr också nikolaiterna i Upp 2:6 och ”thou nikên” (= Guds seger) i 2 Mack 13:15.

Angående ”namn(et) åt honom”, se också Joh 1:6-8.


Grekiska ord:

archôn (ledare) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 9:18; Luk 14:1; 18:18; Joh 3:1; Apg 3:17; 13:27 – Ester 1:3,11,14,16,18,21; 3:12,13a(B1); 8:9,12b(E1); 9:3; Judit 5:2; 6:14,17; 7:8,23; 8:9,11,35; 9:3,10; 13:18; 14:12,19; 1 Mack 1:26; 2:17,66; 5:40,56; 6:28,60-61; 7:26; 9:30; 10:37,63; 11:62-63,70; 12:24,53; 14:2,20,28. Syr 10:14; 36:9(12); 41:18; 46:13,18; 48:12,15(16); Baruk 1:9,16; 2:1; 3:16; Asarjas bön v 15. Matt 9:23,34; 12:24; 20:25; Mark 3:22: Luk 8:41; 11:15; 12:58; 23:13,35; 24:20; Joh 7:26,48; 12:31,42; 14:30; 16:11; Apg 4:5,8,26; 7:27,35; 14:5; 16:19; 23:5; Rom 13:3; 1 Kor 2:6,8; Ef 2:2; Upp 1:5.

Nikodêmos (Nikodemos) Joh 3:1 – Joh 3:4,9; 7:50; 19:39. Jfr nikê (seger) och nikos (här översatt med ”segrande”), en sen form av nikê (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 10:38 (nikos), 13:15 (nikê); 15:21 (nikê); Matt 12:20 (nikos) – 1 Mack 3:19 (nikê); 2 Mack 10:28 (nikê); 15:8 (nikê); 1 Kor 15:54-55,57 (nikos); 1 Joh 5:4 (nikê). Jfr också dêmos (folkförsamling) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 4:48 – Judit 4:8; 6:1; 8:18; 1 Mack 8:29; 12:6; 14:20-23,25; 15:17; 2 Mack 11:34; Salomos Vishet 6:24; Apg 12:22; 17:5; 19:30,33. Jfr också Egna kommentarer och funderingar.

nyx (natt) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 7:10; Luk 21:37; Joh 3:2; Apg 23:11 - Ester 1:1l/A11; 4:16; 6:1; Tobit 2:9; 6:1(2),11,13,16; 7:11; 8:9; 10:7; Judit 6.21; 7:5; 8:33; 11:3,5,17; 12:7; 13:14; 1 Mack 4:1,5; 5:29,50; 9:58; 12:26-27; 13:22; 2 Mack 8:7; 12:9; 13:10. Salomos Vishet 7:30; 10:17; 17:2,5,13(14),20(21); 18:6,14; Baruk 2:25; De tre männens lovsång v 46; Bel och Draken v 15(Theod). Matt 2:14; 4:2; 12:40; 14:25; 25:6; 26:31,34; 28:13; Mark 4:27; 5:5; 6:48; 14:30; Luk 2:8,37; 5:5; 12:20; 17:34; 18:7; Joh 9:4; 11:10; 13:30; 19:39; 21:3; Apg 5:19; 9:24-25; 12:6; 16:9,33; 17:10; 18:9; 20:31; 23:23,31; 26:7; 27:23,27; Rom 13:12; 1 Kor 11:23; 1 Thess 2:9; 3:10; 5:2,5,7; 2 Thess 3:8; 1 Tim 5:5; 2 Tim 1:3; Upp 4:8; 7:15; 8:12; 12:10; 14:11; 20:10; 21:25; 22:5.


Ytterligare studier: 1 Mos 31:3; Dom 6:27; Matt 23:7-8; Joh 1:38; 3:26; 7:50; 9:16,33; 10:38; 14:10-11; Apg 2:22; 6:5; Upp 2:6,15.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-01; 2010-07-13; 2013-07-24)

Tillbaka till Start

3:3 Jesus svarade och talade till honom: "Amen, amen säger jag dig: 'Om en viss (person) - alltefter omständigheterna - ej må avlas uppifrån, förmår han inte skåda Guds rike.'"

Ord för ord (22 ord i den grekiska texten Sinaiticus): svarade '-en Jesus'/Jesus och talade (till)-honom: amen amen säger-(jag) dig, om-alltefter-omständigheterna ej (en)-viss-(person) må-avlas uppifrån, inte förmår-(han) skåda '-t rike'/riket '-ens guds'/guds.


1883: Jesus svarade och sade till honom: Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Utan att en varder född på nytt, kan han icke se Guds rike.

1541(1703): Jesus swarade, och sade till honom: Sannerliga, sannerliga säger jag dig: Utan en blifwer född på nytt, kan han icke se Guds rike.

LT 1974: Jesus svarade: ”Med allt det allvar jag äger säger jag dig: Om du inte blir född på nytt, kan du aldrig komma in i Guds rike.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Himlens vattenfall öppnades. ... Och varje/allt kött som sattes i rörelse uppå jorden dog. (1 Mos 7:11b,21a, Grekiska GT)

Herren ’gav väta’/’lät (det) regna’ svavel och eld emot Sodom och Gomorra från sidan av Herren ut ur himlen. Han vände ner/’upp och ner’ ... alla dem som bodde i städerna. (1 Mos 19:24-25a, Grekiska GT)

(Jakob sade till Josef:) ”Från sidan av din faders Gud … välsignade (Gud) dig (med) en himmels välsignelse uppifrån.” (1 Mos 49:25a, Grekiska GT)

(Mose talade Herrens ord till farao:) "Alla människorna och husdjuren, som många som – alltefter omständigheterna – det må finnas i/på slätten och ej må ha kommit in i, in i en bostad/boning, haglet må men/då falla emot dem (och) han skall komma till ett slut." ... Och Herren gav röster och hagel, och elden ‘sprang igenom’/’spred sig’ uppå jorden ... (2 Mos 9:19b,23b, Grekiska GT)

... Eld föll ut ur himlen och brände ner fåren och herdarna åts ner/upp likaså. ... En stor ande/vind kom plötsligt emot (bostaden) ut ur det ödelagda (området) och rörde bostadens fyra hörn. Och bostaden föll emot ... de små pojkarna och flickorna, och de kom till ett slut. (Job 1:16a,19a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) "Jag är faktiskt, och/också jag, en dödlig människa jämställd (med) allesammans och jordboren/'född ur jord' från (de) först formade föräldrar(na)/förfäder(na). Och i en moders underliv skulpterades/formades kött. (Under) en tid av tio månader (blev) jag (till) i blod ut ur en mans säd och av en njutning av 'ett havande'/'att ha' kommit tillsammans (under) en sömn/natt." (Salomos Vishet 7:1-2)

(Salomo sade till Gud:) “Vem har fått kunskap om Ditt rådslut, om ej Du har gett vishet och sänt Din helige Ande från högsta ting?” (Salomos Vishet 9:17)

(Salomo sade: ”Vishet) visade (en rättfärdig) Guds rike och gav honom kunskap om heliga ting.” (Salomos Vishet 10:10a)

(Salomo sade till Gud:) "Hela skapelsen typbestämdes/omvandlades åter (hela tiden) alltigenom i en egen härkomst/födelse uppifrån, då den lyder Dina order, för att Dina pojkar (och flickor) må vaktas/bevaras oskadda." (Salomos Vishet 19:6)

(Jesus, Syraks son, sade:) “’Varje ... inte’/ingen märkande/tanke har kommit till sidan av (Herren). ’Inte ... en ... inte heller’/’inte heller’ är (någon) utsaga gömd från/för Honom.” (Syr 42:20)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Jesus) hade kallat till (Sig) en liten pojke (eller flicka), fick Han honom/henne att stå i (lärjungarnas) mitt, och Han talade: "Amen, säger Jag er: Om ni – alltefter omständigheterna – ej må vända er och bli som de små pojkarna och flickorna, må ni inte/förvisso ej komma in i, in i himlarnas rike." (Matt 18:2-3)

Jesus talade till (Sina lärjungar:) “Amen säger Jag er att/: ‘Ni, de som har följt Mig i pånyttfödelsen, när Människans Son – alltefter omständigheterna – må sitta ner uppå Sin härlighetsglans' tron, kommer och/också ni själva (א,*א) att sitta emot tolv troner och döma Israels tolv stammar.’” (Matt 19:28)

(Jesus) sade ('hela tiden'/'gång på gång') till (folkskaran tillsammans med Hans lärjungar): “Amen, säger Jag till er att/: ’De/det är några av dem som står här, ’vilka som än’/som inte/förvisso ej må smaka död ända till (dess att) de – alltefter omständigheterna – må skåda (att) Guds rike har kommit (och kommer) i/med förmåga.’” (Mark 9:1)

(Lukas sade:) ”Det tycktes (gott) och/också för mig att då jag ’vid sidan av’/ingående har följt (och följer) alla ting exakt uppifrån det ena efter det andra ... ” (Luk 1:3a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Sannerligen, (det) är/finns några av (dem som tillhör Människans Son) som står på samma plats (som Jag) som inte/förvisso ej må smaka döden, ’ända till’/förrän de – alltefter omständigheterna – må skåda Guds rike.” (Luk 9:27)

Då lärjungarna Jakob och Johannes hade skådat (att samariterna inte tog emot Jesus), talade de: "Herre, vill Du, vi må tala/’säga till’ eld att stiga ned från himlen och göra slut på dem?" Men då Han hade vänt sig, klandrade Han dem. (Luk 9:54-55)

Jesus svarade (fariseerna) och talade: "Guds rike kommer inte i sällskap med ’ett hållande vid sidan av/’en iakttagelse’. Inte heller skall de tala 'Skåda, här!' eller 'Där!' Ty skåda, Guds rike är inom er/’era gränser’." (Luk 17:20b-21)

En viss ledare utfrågade (Jesus) och sade: "Gode lärare, ’havande gjort vad’/hur skall jag ärva tidsålderslångt liv?" (Luk 18:18)

(Jesus sade/talade) tingen med anledning av Guds rike. (Apg 1:3b)

Gud, Den som har kunskap om hjärtan, har varit ett vittne för (nationerna), då han har gett dem, helt och hållet som och/också oss, den Helige Ande ... då han har gjort deras hjärtan rena (med hjälp av) tro. (Apg 15:8-9)

(Paulus sade till kungen: “Judarna har) på förhand kunskap om mig uppifrån.” (Apg 26:5a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Åt så många som tog (Jesus), åt dem gav Han (rättslig) myndighet att bli Guds barn, åt dem som tror in i Hans namn, vilka avlades inte ut ur blod ("blod" i pluralis), inte heller ut ur kötts vilja, inte heller ut ur en mans vilja emellertid/utan ut ur Gud. (Joh 1:12-13)


Hembygdens predikan:

Tanken på och hoppet om ett kommande Guds rike finns hos alla folkslag. En tysk vetenskapsman gjorde sig mödan att undersöka detta och fann då att intet folk står så lågt, att det icke finns hos dem åtminstone en tanke på ett kommande bättre tillstånd. Hedniska folk finnas, som icke ens äga avgudar, dock slumrar även i deras inre aningar och hopp om en sällare tid. Hos högre stående folk hava dessa aningar övergått till tämligen klart medvetande. Alla strävanden hos dem gå ut på att få något bättre. Men detta bättre – det inse de, liksom det ock ligger i sakens natur – måste sluta med ett det bästa, såsom i naturen knoppen strävar att bliva blomma och blomman frukt. Dessa aningar eller detta medvetande måste höra till det mänskliga väsendet, vara medskapat, eftersom det finns hos alla, även sådana som aldrig hava hört eller läst ett ord därom. Detta bör icke väcka vår förundran. Ty aposteln Paulus förklarar ju, att hos själva den förnuftlösa skapelsen finns ett så tydligt medvetande om en bättre tid – ”Guds barns uppenbarelse” – att den ock suckar och våndas därefter. Ett under vore väl då, om icke i människans ande låge en dylik aning och åstundan. ... Genom profetian var denna sanning (om Guds rike) medveten och fullt klar för judarne, varför man aldrig märker, att vare sig Johannes döparen eller Kristus yttrat ett enda ord till bevis, att ett Guds rike skulle komma. För judarne hade detta varit lika onödigt som att bevisa solens tillvaro. ... Nu, mina älskade, vilka av eder äro vishetens barn, så att I kännen och erkännen Guds rike, även då det nu som då döljer sig inom ett hårt och mindre tilltalande skal? Har du fått syn på riket, och ser du det ännu? Och är du, liksom Kristus här och hans lärjungar, nöjd med riket, så att du lever för det och arbetar för det? (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 19-20,22,27-28, Tredje söndagen i adventet, Matt 11:11-19)

Det ligger något förunderligt djupt i Jesu ord ... till Nikodemus: Utan en varder född på nytt, kan han icke se Guds rike. Det måste dock vara så. Om en människa utan barnasinne infördes i själva himmelen, så skulle hon kritisera vad hon finge se även där och snart råka in i sitt gamla missnöje. Icke skulle guldet, som omtalas i stadens gata, vara klart nog; icke det ifrån Guds härlighet utströmmande ljuset vara tillräckligt; icke vattnet i den kristallklara floden vara rent nog; icke livsträden vid dess stränder vara planterade som sig borde; o. s. v. Till att se och uppskatta andliga ting fordras nämligen ett andligt sinne. ... Till att uppfatta det jordiska äro studier tillräckliga, till att uppfatta det andliga fordras däremot ett av Gud fött sinne. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 524-525, Mikaelidagen, Mark 10:13-16)

Att få gärningarna förändrade är jämförelsevis lätt; men att få hjärtats art förändrad är oändligt svårt. Låt mig taga en enkel bild. Att skrapa bort färger, som strukits utanpå ett föremål, kan vara svårt; men svårare, att icke säga omöjligt, är att avlägsna den färg, som enligt nyare uppfinning pressats in i träets porer. Så även med syndigheten. Den stannar kvar, även sedan gärningarna förändrats. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 453-454, Sjuttonde söndagen efter trefaldighet, Mark 7:1-23)

Intet kan ersätta ny födelse. Icke t. ex. födelse av troende föräldrar. Sådant fattades icke Nikodemus och hans likar. De voro till födelsen den troende Abrahams barn. Icke heller kan stort anseende för gudaktighet ersätta ny födelse. Dessa voro utvalda ur Guds Israel enligt Guds egna föreskrifter och njöto det största anseende och förtroende av folket. Icke heller kan sysslande med andliga ting, såsom forskande i Guds ord, predikan eller annat deltagande i kristlig verksamhet, ersätta ny födelse. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 260, Trefaldighetssöndagen, Joh 3:1-15)

Hur blir man då medborgare i Guds rike? Ja, det var den frågan som dallrade därinombords i Nikodemus själ, och det är den frågan som människor brottas med även i vår moderna tid. Och lösningen för inträde i Guds rike är alltfort denna: ”Du måste födas på nytt.” De' vill säga, det måste få ske ett Guds ingripande ovanifrån, och när vi så kommer i kontakt med dessa Gudomliga kraftkällor, då förvandlas vi till nya människor ... med ett nytt sätt att leva. Därför frågar vi varandra: ”Lever du det nya livet uti Jesu Kristi tro? Är ditt namn i Himlen skrivet? Skall du i Guds rike bo?” Jesus underkänner hela Nikodemus' andliga livs grundval – ingenting dugde och en förbättring var inte nog, utan vad som behövdes var framför allt ett nytt hjärta och ett nytt sinnelag. O, mina vänner, här kommer vi in på ett område i livet där Nikodemus inte var ensam, utan här har vi vårt stora gemensamma behov varenda en av oss. Ty ingenting i vår värld, de' må vara hur fint och välordnat som helst kan eller får ersätta den nya födelsens under i vårt liv. Ty här räcker det sannerligen inte med en god och välordnad ekonomi, ty man köper sig aldrig in i Guds rike. Och inte heller hjälper det med vilket namn eller anställning vi har. Ty hör den nakna sanningen: ”Alla hava vi syndat och kommit i avsaknad av härligheten från Gud.” Och sångaren uttrycker det hela så: ”Ej silver, ej guld kan förskaffa mig ingång till Himlen som synden mig utstängt ifrån.” Ty inte heller räcker det med att vara givmild och snäll eller att gå till kyrkan eller bönhuset så eller så många gånger per år, utan frågan är helt enkelt, om ”vi är förlösta ur syndens garn och fria levande Guds barn”. Ty behovet av nyfödelse är lika för alla, unga och gamla, fattiga och rika. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

"Låt mig få återvända till resonemanget om den riktning mänskligheten färdas i", fortsatte pappa (Jerzy). "Vad har mänskligheten som sitt slutmål? Judendomen menar att målet med allt detta är ett enda - att föra ner gudsriket till jorden. Detta är den övergripande målsättningen och samtidigt anledningen till att vi överhuvudtaget existerar. Vad detta gudsrike innebär är höljt i dunkel - kanske beroende på att inga ord kan beskriva denna framtida tillvaro. Den är så helt väsensskild från allt det vi i dag kan uppleva med våra fem sinnen och vårt intellekt. Men det är uppenbart att denna värld är betydligt bättre än den vi lever i nu. I samband med att människan lyckas med sin uppgift att föra ner gudsriket till jorden sägs Messias komma." (Stefan Einhorn "Den sjunde dagen" s 59-60; andra samtalet - människans uppgift)

Guds rike vokser en seg ikke inn i. Det blir en födt inn i. (Anfin Skaaheim "Johannesevangeliet" s 93)

Som syndare är människan andligen död och måste få nytt liv. Hon kan inte ”se Guds rike”, Joh 3:3,5f. Hon kan nu inte föda sig själv utan måste födas av Gud, Joh 1:12f. Pånyttfödelsen är alltså ett gudomligt under, ett skapande av något nytt, inte förbättring av den gamla människan. (Birger Olsson ”Första Petrusbrevet” s 37-38)

Det finns ett djupt samband mellan det nya livet och kärleken till syskonen. ... Det är underbart när syskonkärleken får utvecklas som den skall. Då säger de utomstående, precis som de sade på de första kristnas tid: "Se, hur de älskar varandra!" Och då går Guds rike framåt med kraft. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 68-69,73,81; kommentar till 1 Petr 1:22-23)

Andlig pånyttfödelse ... innebär inte i första hand att ”börja ett nytt liv” utan att ”få ett nytt liv”. ... Utan pånyttfödelse kan en människa inte uppfatta andliga sanningar – lika litet som en död människa kan uppfatta liv eller en blind kan uppfatta skönheten i en solnedgång. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 36)

Människans skapande insats bereder åt Gud ett hemvist på jorden. Det religiösa språkets ord härför är "Guds rike". Ett annat klassiskt uttryck för samma sak är "Guds boning", "Sjechina". ... Där fromma människor är församlade, där är Sjechina. Där man och hustru lever samman i fromhet och endräkt, där är Sjechina. (Leo Baeck "Judendomens kärna" s 22)

Det är klart, att Gud har rätt att själv bestämma villkoret för medborgarskap i sitt rike. Det duger alltså inte med den naturliga födelsen eller att vi är skapade av Gud. Då danskarnas store konstnär Bertel Thorvaldsen en gång blev tillfrågad, om det var i Köpenhamn eller Bryssel, som han föddes, och om det var 1768 eller 1770, så lär han ha svarat: "Jag vet inte, men jag kom till Rom den 8 mars 1797." Den dag då han på allvar började utvecklas som konstnär, framstod för honom som konstnär Thorvaldsens födelsedag. ... Det är inte medlemskap i någon församling, ej heller dop eller nattvard som förskaffar mig inträde i himmelen. Bibelkunskap och ett rättfärdigt liv inför människor anser nog många skulle vara nog. Och visst har det sin betydelse, men ny födelse är det inte. En människas liv kan väl reformeras och mycket kan bliva helgat åt Herren, men ett Guds barn blir man inte därigenom. Ett nytt liv måste komma till stånd - ingenting mindre duger. ... Det skedde kanske så obemärkt i ditt liv, att du inte vet, när denna födelse kom till stånd. Och det betyder inte så mycket, bara du vet, att det verkligen har skett, och att du i dag äger detta nya liv. Den som på morgonen kommer ut ur en mörk källare kan säga precis på minuten, när ljuset möter honom, medan den däremot, som ute på öppna fältet först möter morgonrodnaden och sedan den uppgående solen, inte kan säga detsamma. Men båda vet, att de har mött ljuset och att de vandrar i ljuset och det är det betydelsefulla. Ty om vi vandra i ljuset, såsom han är i ljuset, så hava vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd, 1 Joh. 1:7. (Arwid Wickström "Hur skall det bli i himlen?" s 35-38; BG Ask-kommentar: Det är en glädje för mig att här i ett citat kunna referera till tidigare rektorn vid Kortebo Missionsskola Arwid Wickström som under år 1963 kommenterade och rättade mina svar till en brevkurs om det kristna livet författad av David Hedegård.)

Till grund för bilden av Davidsnyckeln ligger Jes 22:22: Davidshusets nyckel skulle ges åt Eljakim, så att han suveränt kunde upplåta och tillsluta. Davids palats är en typ för Guds rike, och redan rabbinerna tolkade stället såsom syftande på Messias. Han har makten att upplåta och att tillsluta Gudsrikets port med definitiv verkan. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 117; kommentar till Upp 3:7-8)

Den födelse som här erfordras är förvisso en andra födelse, men den är inte bara en upprepning av människans första födelse utan ett födande från ovan, från Gud. I betraktande av 3:31 måste detta anses som den primära betydelsen. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 206)

I det (människor) så inför (Guds) ögon blir till hungrande och törstande (då de ju faktiskt är utblottade och står framför honom i sin andliga fattigdom med tomma händer), förstår de plötsligt, att han förmår skänka dem detta allt, ja att han själv är vägen till Fadern och hjärtats frid, den kraft som övervinner döden och den kärlek, som ger åt allt liv en ny begynnelse. Nu märker de plötsligt att Guds rike verkligen brutit in med honom och att redan som ett frö hos honom ligger dolt och börjar spira begynnelsen till vad Gud en gång på hans dag skall skänka i en härlig fullkomning, då han skall bli allt i alla och den gamla världen skall förgås och en ny himmel och en ny jord skall stiga upp ur denna världsundergångs renande eld. Jag säger: Endast på så sätt lär de känna Herren Kristus och i honom på nytt sig själva. Därav kommer det sig, att man inte utifrån, inte som en oengagerad åskådare kan lära känna Guds rikes hemlighet utan blott inifrån, nämligen så att man beger sig in i det, att man alltså träder inför Jesu blickar. I Guds rike är nämligen allt en fråga om perspektiven, dvs. att det avgörande är var man själv står. Står man på orätt plats så ser man absolut ingenting, och omvänt: har man den rätta utsiktspunkten, så kan barn och dårar och de i denna världen föraktade se gudsrikets stora hemligheter. Det förhåller sig så därmed som med de glasmålade fönstren i en kyrka. Går man utifrån runt om kyrkan, ser man bara ett enda grått i grått och kan inte avgöra om det är nedrökta eller smutsiga fönsterglas eller konstverk av hög rang. Men i samma ögonblick som jag träder in i kyrkoskeppets inre, börjar fönstren att lysa, och den bibliska frälsningshistorien, åskådliggjord i färger, står där framför mig. Gudsrikets hemlighet kan man endast se, om man själv är "därinne". (Helmut Thielicke "Bönen som omspänner världen" s 165; tal år 1944 i Matteusförsamlingens i Stuttgart församlingssal; predikotext: Luk 17:20-24)

Vad förstås då med himmelriket? I det gängse kristna språkbruket får himmelriket eller Guds rike betyda nästan vad som helst. Den kristna verksamheten kallas Guds rike, att arbeta för missionen kallas arbete för Guds rike etc. Men i Nya testamentet har uttrycket Guds rike ingalunda någon så svävande eller mångtydig innebörd. Himmelriket eller Guds rike är den himmelska världen, som sänkt sig ned till oss i Jesu person och som blivit tillgänglig för oss genom att hans livsverk fullbordades och den helige Ande blev utgjuten. Gud ville göra människan delaktig av sitt eget liv, av det liv som leves i himmelen och vars innehåll är Guds egen kärlek. Människans ursprungliga och eviga bestämmelse är att leva i Guds kärlek. (David Hedegård "Pingstens budskap"; Jönköpings-Posten 1944-05-27)

Denna vår värld är en stor skulptörs verkstad. Vi är statyerna, och i verkstaden cirkulerar ett rykte, att några av oss en vacker dag skall få liv. ... I vårt naturliga tillstånd är vi inte Guds barn, endast (så att säga) statyer. Vi har inte fått zoe eller andligt liv, endast bios eller biologiskt liv, som snart skall lösas upp och dö. Nu erbjuder oss kristendomen, att vi kan, om vi låter Gud råda, bli delaktiga av livet i Kristus.Gör vi det, skall vi få del av det liv som är fött och inte skapat, som alltid funnits och alltid skall finnas. Kristus är Guds Son. Om vi blir delaktiga i det liv som är hans, skall också vi bli Guds barn. (C.S. Lewis ”Kan man vara kristen?” s 128,141)

Guds rike är ett samhällsbegrepp, ett samhälle, en sammanlevnad sådan som Gud tänkt. ... Vi äro kallade att söka förbereda detsamma genom att göra Guds rikstankar kända samt söka så långt som på oss ankommer att förverkliga dem. (Fritz Peterson "Valet, uppgiften och förmånen"; kommentar till Matt 6:24-34; Jönköpings-Posten 1934-09-07)

Tanken på de kristnas enhet grep (Emilie Petersen) särskilt, när hon inte endast avsåg de kristna i Sverige utan även kristenheten utöver hela jorden. I de sista dagboksanteckningarna för 1843 (31 dec) utbrister hon därför, att "det är något oerhört att höra till en så stor familj, att den kan rymma himmel och jord! Likaså att det icke finns en jordplätt i öst och väst, söder och norr, där vi inte ha bröder och systrar. Det är något himmelskt över det att vi som tro ha så lätt att känna igen varandra och älska varandra från första stund vi träffas. Genast märks, vems barn man är. Och tänk, på hela jordens rund knäppas dag för dag miljoner händer i bön, och Fader vår läses på hundrade tungomål. Och överallt är det fråga om Guds rike, där han låter sin helige Ande värna och hjälpa sina barn från fall. Halleluja! Ära vare Lammet! Men så vänder jag på saken, och då framstår det som ett under, att jag, stackars arma människoflarn, får vara med i allt detta underbara som heter Guds rike." ... I (Herrestads) räddningsskolas årsberättelse 1849 formulerade hon sin grundsyn på diakoni: " ... Där tron verkar genom kärleken, där är Guds rike på jorden." (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 215-216; 'Mormor' som människa och kristen)

(Kristus) äger oss, Han och icke världen, icke synden, icke döden; och allt det vi äga är Hans, och allt älskar och bevarar Han, och borttappar intet. Vi äro alltid inom de trygga gränserna av Hans rike; och där gälla ej andra lagar än dem Han föreskriver, härska ej andra öden än dem Han leder; möta ej andra prövningar än dem Han tillskickar, drabba ej andra förluster än dem Han känner och ersätter. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Första bandet" s 74; Juldagen)

Hela wårt slägte blef wid Christi rättfärdiggörelse rättfärdigadt med honom; men detta kan icke komma någon till werkligt gagn, innan hon blir född först af den andre Adam, och får andeligt lif genom en ny och andelig födelse, och genom denna födelse blifwer intagen och begynner att wara till i Christi rike. Derföre säger Jesus: utan en blifwer född på nytt, kan han icke se Guds rike. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 98-99 i kommentar till Luk 18:31)

När (Abraham) lyfte upp sina ögon fick han se tre män stå framför sig. ... En av dem av var Guds son. ... Sonen ... han som var Herren fick makt att straffa sodomiterna ”från Herren, från himlen”, från Fadern som är herre över allting. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 43)

Tre tankar låg i detta Guds rike: universalitet, himmelskhet och beständighet. (Messias') herravälde skulle vara vidsträckt som Guds område, hans karaktär vara helig som himlen i kontrast till jorden och Gud (i kontrast) till människan och dess fortbestånd skulle segerrikt bestå. Sådan var Gamla Testamentets undervisning och (sådant var) Israels stora hopp. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 266)

Ordet “anôthen” har alltid betydelsen “ovan’ i det fjärde evangeliet (3:3,7,31; 19:11,23) och på andra ställen talar också S:t Johannes alltid om “en födelse” från Gud (Joh 1:13; 1 Joh 2:29; 3:9; 4:7; 5:1,4,18). (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 384)


Att fortsätta med:

Vi lever här och nu och ser Guds rike bryta fram, men inte i sin fulla kraft. En dag ska det ske fullt ut! Redan nu kan vi få en försmak av det som ska komma! (Chatrine Carlson "Guds rike är nära"; kommentar till Mark 1:14-15; Jönköpings-Posten den 7 december 2007)

Gud tvingar oss inte till sitt rike. Valet är helt och hållet vårt. Men hälsningen till oss är att Guds rike finns att få. Tiden kanske är inne för dig till omvändelse till Jesus för att bli en del i Guds rike. (Mats Fransson "Riket som kommer"; Jönköpings-Posten den 8 december 2006)

Hur går då denna nya födelse till? Ur ett perspektiv är det helt och hållet ett Guds verk. Ingen har någonsin fött sig själv. Den nya födelsen är alltså en födelse ”från ovan”, ”av Ande”. Men sett ur vårt perspektiv behöver vi både omvända oss och tro. Nikodemos kunde inte undkomma Johannes dop till omvändelse. Det var säkert detta Jesus menade med orden ”född av vatten”. Sedan måste han tro och förtrösta på Jesus Messias, som var den Frälsare han behövde. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 173 i kommentar till Joh 3:3)

Snart ska (ungdomarna) vinkas fram till kanten på Nya Zeelands högsta bungyjumpanläggning, 40 minuter från centrala Queenstown. Det är en linbana som löper 134 meter ovanför floden Nevis. ... Sanningens ögonblick närmar sig för den nervöse Danny Piper (från North Yorkshire i England). ... Han verkar inte ha ett dugg roligt, men det är heller inte vad folk förväntar sig av bungyjumping. För många är det helt enkelt en utmaning. De känner sig kvävda och frustrerade av sina begränsningar och rutiner, och vill göra något extremt. ... Till slut hoppar Danny Piper. I sex sekunder faller han fritt i omkring 130 kilometer i timmen. ... Han är fortfarande blek och darrar när man hjälper honom upp i liftkorgen, men i bussen på väg tillbaka ser han ut som om han har fötts på nytt. Han har satsat allt - precis som hans landsmän som reste runt halva jorden till Queenstown på 1860-talet. Och precis som de fann han guld. (Daniel Williams "Höjden av rädsla" s 62,68)

Jfr ”Jesus sade: ’Från Adam till Johannes döparen bland dem av kvinnor födda finns ingen högre än Johannes döparen, för att hans ögon inte skall brista. Men jag har sagt: Den av er, som blir liten, han skall känna riket, och han skall bli högre än Johannes.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 67; Thomasevangeliet log. 46; Svartvik s: Vad som avses med de brustna ögonen i 46.1 är inte klart, men troligt är att thomasskolan menar att mänskliga ögon inte uthärdar att ”se” strålglansen från Ljuset och Ljusets Fader.)

Jfr ”Jesus sade: ”När ni frambringar (ordagrant: framföder) denne i er, skall denne, som ni har, rädda er. Om ni inte har denne i (e)r, (skall) denne, som ni inte har i er, (d)öda er.” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 79; Thomasevangeliet log. 70)

Jfr ”(Jesu) lärjungar sade till honom: ’Vilken dag kommer riket?’ ’Det kommer inte som man väntar sig. Man skall inte säga: ”Se här, eller se där”, utan Faderns rike är utbrett över jorden, och människorna ser det icke.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 95; Thomasevangeliet log. 95)

Guds rike har två aspekter. Å ena sidan har det redan kommit och är verksamt genom Anden. Å andra sidan ska riket visa sin fulla kraft när Jesus kommer tillbaka. ... Längtan efter Messias rike delade apostlarna med den överväldigande majoriteten av samtidens judar. Det är fel att hävda att alla judar hade samma förväntningar på Messias i alla detaljer. Men den allmänna uppfattningen var att a) Israel skulle upprättas, b) hedningarna omvändas, c) templet förnyas och d) ett rike som kännetecknades av rättfärdighet och renhet skulle upprättas. (Göran Lennartsson "Vad händer när Jesus kommit? – urkristen syn på riket Apg 3:19-21" s 120)

(Tidningen) Nya Dagen vill vara viktig ... för Guds skull. Vi vill tjäna för hans rikes utbredande och på alla sätt synliggöra evangeliet. (Daniel Grahn "Nya Dagen" s 136)

Vi som tror på (Jesus, Gud själv) är medborgare i Guds rike. Samtidigt som vi vet detta får vi vänta på att Guds rike ska komma helt och fullt när Jesus kommer hit till jorden igen. (Charlotte Högsveden "Spänning och förväntan"; Jönköpings-Posten den 7 december 2001)

I en miljö som kännetecknas av extrem fattigdom och dess konsekvenser har (Den evangeliska kyrkan i Kongo) som sin uppgift att vittna om Guds rike. (Alphonse Mbama "L'Eglise Evangélique du Congo" s 12)

Utsikten från hotellet var vacker, men även här var vattnet tjockt och förorenat. ... Åt lukten var det inte mycket de kunde göra. ... Träden var fortfarande gröna, himlen fortfarande blå, och det var ju inte det sämsta. Så de körde igång och sålde in sitt stinkande paradis - "Guds eget rike" kallades det i reklambroshyrerna - för de visste ju, de här smarta hotellmänniskorna, att stank, liksom andra människors armod, var något man kunde vänja sig vid. Det var helt enkelt en fråga om självdisciplin. Om Viljestyrka och Luftkonditionering. Bara det. (Arundhati Roy "De små tingens Gud" s 129)

I nyandligheten marknadsförs idag tankegångar som gör gällande att människan är "gudomlig med fantastiska möjligheter ... och den största synden är att inte inse att människan är Gud". Jesus vänder sig emot denna typ av missuppfattning som innebär att människan kan komma till Gud genom att hon använder de resurser hon redan har. Han säger: "den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike." Ingen kan "se Guds rike" om inte Gud griper in och skänker något nytt. Jesus använder uttrycket att "födas på nytt" eller "födas från ovan". ... Nya testamentets huvudbudskap är att Jesus har kommit för att uppfylla gamla testamentets profetia och att Guds rike i hans person och verk har blivit synligt här och nu. ... Gud låter den kristna församlingen vara ett synligt tecken på Guds närvaro i världen. I egenskap av Guds rikes gemenskap kallas församlingen att vara ett "nytt samhälle", ett tecken på det rike som en gång ska uppenbaras i sin fullkomlighet. (Bengt Westh "Bengts betraktelse"; församlingsbladet Kontakt med Korskyrkan, Jönköping 1995:2-3)

Verbet ... "gennaô" ... betecknar egentligen den manlige förälderns handling och skulle här ge betydelsen "avlas". Det används emellertid också om den kvinnliga föräldern (t.ex. 16:21), så att översättningen "födas" förvisso också kan rättfärdigas. Men det är något troligare att Johannes menar "avlas" (jfr användningen av samma bildspråk i 1 Joh 3:9). ... Johannes tycker mera om detta bildspråk än någon annan nytestamentlig författare. ... Johannes talar ofta om evigt liv, och för honom förefaller besittningen av evigt liv betyda ungefär detsamma som att komma in i Guds rike som Synoptikerna beskriver det. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 189-190)

Guds rike är ”Riket annorlunda”. På ett sätt kan man säga att det börjar där alla andra livsåskådningar slutar: i insikten om min egen hjälplöshet och mitt totala beroende av Gud. Människans återupprättade gemenskap med Gud börjar i medvetenheten om den egna oförmågan till frälsning och växer, när den utvecklas sunt, mot ett allt större beroende. (Tomas Sjödin ”Osminkat” s 34)

Saliga ögonblick, när jag av dig fick liv, när jag blev född på nytt, lycklig och fri. ... Allt som var fel, blev rätt, allt blev en annan tid, allt, som var svårt, blev lätt tack vare dig. ... Saliga ögonblick, när du med frigjord själ under en höstlig rymd sade farväl. ... Ensam? Nej, inte jag. Livet, som ler i mig, leder mig natt och dag närmare dig. (Bo Setterlind ”Blomman i snön” s 20; Kvinnans sång)

Sök först Guds Rike! Sen kan Du tillsammans med Jesus möta dagens och morgondagens bekymmer. (Berit Saveljev "Gör er inga bekymmer!"; Jönköpings-Posten den 25 september 1987)

Guds rike kan aldrig identifieras med något visst samhällssystem. ... Guds rike - mitt ibland oss. Hur? Jo, genom Jesus Kristus, Han som är Guds rike. (Eric Lundkvist "Guds rike"; Jönköpings-Posten den 5 december 1986)

Frälsningen är inte endast att få syndernas förlåtelse utan den är att uppleva nya födelsens under. ... Att göra frälsningen endast till en uppgörelseakt mellan syndaren och Gud det är att äga den gammaltestamentliga synen på vårt gudsförhållande. När profetians ande beskriver det nya förbundet säger han: "Jag skall lägga mina lagar i deras sinnen och i deras hjärtan skall jag skriva dem." ... Det var detta som skedde på pingstdagen. ... Golgata och pingsten hör samman i de heligas erfarenhet. Och ve oss om vi slopar någon av dessa heliga platser. ... "En villfarelse större än alla tiders villfarelser tillsammans är att predika syndernas förlåtelse utan bättring", sa Luther. (Frank Mangs "Vinträdet och grenarna" s 70,73,78)

Under hela sin historia kämpar romarna för sina gränser. Ibland drog man sig tillbaka vid en gräns för att få mer resurser i ett hotat område någon annanstans. Gränserna var alltid hotade, och de flyttades fram och tillbaka. ... Imperium Romanum, det var det område där romersk överhöghet rådde, romersk makt att befalla. Men vad har det här med Guds rike att göra? Människor på Jesu tid, också Jesus själv, uppfattade inte Guds rike så statiskt stillastående och diffust som vi gör. Guds rike är det område där Guds herravälde vinner terräng och förlorar terräng konkret och påtagligt, varje dag. När våld och krig, orättvisor och ensamhet breder ut sig, förlorar Guds herravälde område. Men hela tiden fortsätter Guds kärleks kamp för att vinna tillbaka det förlorade. Kärleken ger aldrig upp,inte ens när allt är förlorat. ... Guds rike är både inom oss och mitt ibland oss. Nya testamentets människosyn är mer kollektiv än vår västerländska. ... Därför behöver Jesus den kristna församlingen i kampen för Guds rike. En gemenskap där människorna blir så beroende av varandra som lemmarna i en kropp och till och med lider med varandra, det är Guds bästa verktyg, hans händer och mun i världen. (Vibeke Olsson "Dagsmejans hopp" s 89-92)

Den socialistiska människan har blivit en hunsad och pinad varelse, som motvilligt utför överhetens befallningar utan lust och glädje och med alkohol som ständigt bedövningsmedel mot förtvivlan och hopplöshet. För människor som tillhör samma socialklass som hon själv kan den socialistiska människan känna en viss solidaritet och sympati. Inför andra upplever hon avund och hat, som hon ofta rationaliserar som "jämlikhetssträvanden". Hon undertrycker normal kärlek och sätter lojalitet mot partiet framför lojalitet mot hustru och barn. Av skuldkänslor över sitt undertryckta kärleksliv blir hon ofta en neurotisk arbetsrobot. Eftersom hon avskaffat den enskilda äganderätten betraktar hon inte stöld och snatteri som brott, och känner föga respekt för egendom eller ansvar för dess skötsel. Den socialistiska människan har avskaffat gott och ont som bindande moralregler. Hon tror att rätt och orätt inte är absolut förpliktande värden, utan "klassbundna", d.v.s. relativa. ... Den socialistiska människan är fånge i ett inomvärldsligt system, som hon tror kan ersätta Guds rike. Hon längtar efter att bli fri, men hennes gudlöshetsindoktrinering har berövat henne kunskapen om hur man blir fri. ... Hon försöker bryta (den inre ensamheten) med cirkusar, baletter och "fester". Men eftersom folkfesterna alltid ordnas från ovan saknar de all äkta spontanitet och glädje. (Martin Allwood "Ryska kulturmönster" s 38-39; Den socialistiska människan)

Där kristna lever efter Andens impulser uppenbaras redan här Guds rikes kvalitét, kraft och härlighet. Guds rike i sin framtida fullkomning förbereds under denna ofullkomliga och mörka tidsålder. (Eskil Albertsson "Kristet hopp i atomåldern" s 8; Svenska Alliansmissionens årsbok 1983)

Vägen (till Guds rike) går genom att vi var och en vänder om mot Herren Jesus Kristus. (Leif Larsson "Israel eller Sverige?"; Jönköpings-Posten den 14 oktober 1983)

En glimt av Guds rike kan vi se när två människor delar bröd med varandra, när en människa som tidigare bara tänkt på sig själv, ger sig tid att besöka den ensamme eller sjuke. En glimt av Guds rike kan vi se när Guds folk kommer samman till gudstjänst, till bön och lovsång. (Tore Karlsson "Guds rike är nära!"; Jönköpings-Posten den 4 december 1982)

Den som inte har liv i Gud, ser inte Guds rike, ser inte ens att det existerar. Jag vet människor som lever i kontakt med strålande kristna men framhärdar i att rabbla sin ramsa om att kristendom är humbug. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 181 i kommentar till Joh 3:1-15)

Utan like är Guds rike ren i ringhetens gestalt. Den det finner, allt han vinner, skulle än han mista allt. Vad han äger mera väger än var skatt av jordisk halt. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 18; citat E. Evers)

Det är omöjligt att vara en sann Jesu lärjunge och samtidigt skjuta frågan om Guds rikes uppenbarelse på framtiden. I denna tidsålder är Guds rike ibland människorna genom andefyllda kristna. (Eskil Albertsson "Tillkomme ditt rike" s 5; Svenska Alliansmissionens kalender för 1980)

Guds rike är det mest centrala temat i Jesu undervisning. Oavlåtligen talar Jesus med sina lärjungar om Rikets natur och närvaro i världen. Det glada budskapet som Jesus började förkunna var ”Guds rike är nära” (Mark 1:15). Det sista han gjorde var att ”under fyrtio dagar tala om Guds rike” (Apg 1:3) för lärjungarna. I Apostlagärningarna verkar evangeliet ha varit evangeliet om Guds Rike och om Jesus Kristus som Kung (Apg 17:7). Jesus motiverar till lärjungaskap utifrån tankar om Guds rike. Han tvekar inte att säga till oss att vi ska sälja och försaka allt för att vinna Guds rike. Han manar oss att söka Guds rike först och bygga våra liv på det (Matt 6:33). (Lennart Thörn "Fem liknelser om Guds rike" s 6)

Den kristna tron har hållit mig uppe, utan den skulle jag ha dukat under. Jag har varit ambassadör i flera länder och minister i den etiopiska regeringen. Men ingenting hade haft något värde för mig, om jag inte hade trott på Jesus Kristus. Tron på Jesus Kristus har allt att säga i livet. Om vi söker Guds rike först, får hela livet det rätta perspektivet. (De kristna s 628; yttrande av den etiopiske kyrkoledaren Emmanuel Abraham vid ett besök i Norge)

Johannes tycks förutsätta att Nikodemus nu kommer med en fråga om vägen till Gud och om vad man skall göra för att få evigt liv. En sådan fråga var vad man kunde vänta av en rabbin i den situationen. Lukas berättar om en annan rådsmedlem som kom till Jesus med just den frågan (Luk 18:18). Det är den som Jesus nu svarar på. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 43)

Tvärs över gatan (i Teheran) till åttans högkvarter låg en före detta militärförläggning, som hade övertagits av pasderan, revolutionsgardisterna. ... I revolutionens begynnelse var pasderans främsta uppgift att upprätthålla lag och ordning men Khomeinis soldater hade inte nöjt sig med att se efter trafiken eller jaga vanliga brottslingar. Deras aptit efter makt växte och de började blanda sig i politiken på ett sådant sätt och i sådan omfattning, att den kraftlösa regeringen inte hade något att sätta emot. Pasderan grep och slog ihjäl i islams namn, pasderan blev verktyget för att mullorna skulle kunna skapa sin teokrati, sin Gudsstat, redan här på jorden. Så stor var nu deras makt, att det räckte med ett ord av deras ledare för att en medborgare skulle betraktas som antirevolutionär, eller mot islam, vilket var detsamma, och ställas inför revolutionär domstol. Khomeinis soldater innehade den världsliga makten och bestämde över liv och död. (Lars-Ola Borglid "Verklighetens resa och bildens" s 179-181; Iran år 1979)

Hur blir man alltså kristen? Jo, man föds till det. ... Det handlar om att känna Jesus personligen. Att ha ett aktivt, personligt förhållande till honom. ... Tänk dig nu att någon frågar dig om du känner Astrid Lindgren. Ja, säger du, jag tror att hon finns, jag här läst många av hennes sagor och kan dem nästan utantill och jag uppskattar dom verkligen. Och jag försöker leva ett rättskaffens liv, jag gör så gott jag kan ... Det blir inget svar på frågan om du känner henne, eller hur? Och jag tror inte (även om Astrid är gästvänlig) att du skulle kunna flytta in och bo hemma hos henne för resten av ditt liv bara på grund av det där svaret. Så därför är mitt råd till dig: ta direkt kontakt med Jesus och inrikta ditt liv på att verkligen lära känna honom, att leva i gemenskap med honom. (Ylva Eggehorn ”De levandes ansikten” s 65-66)

Det primära i min uppgift som pastor ligger i att mitt eget förhållande till Gud är rätt, och att jag själv söker Guds rike först. Det är ju detta jag predikar för andra. (Bo Börjesson "En vecka i Landerydskretsen, pastorns dagbok" s 59; Svenska Alliansmissionens kalender för 1978)

Du måste bli född "ovanifrån", född "av Anden". Det undret inträffar när vi i lydnad omvänder oss från den tillvaro, som bibeln kallar för att leva i synd. När du tar personlig ställning för Kristus och mottar Honom i ditt liv blir du född på nytt. (Håkan Arlebrand "Du behöver vända om!"; Jönköpings-Posten den 19 maj 1978)

En av de sista gångerna jag skjutsade (min) far (Henry Kindbom) var när Flamingokvintetten besökte Karlsborg. Tusentals ungdomar var samlade från olika håll. Bland dem som trängdes utanför banade sig far väg och sa: ”Glöm aldrig Gud i ert liv. Välkomna på Guds sida!” Stödd på min axel närmade han sig vändkorsen, släpptes in med ett tyst välkommen. ... Far fick mikrofonen i ena handen och med den andra handen lyftad sjöng han en sång. ... Han hjälptes ner och klappades om. ... Alla var du med far. ... När far fyllde 60 år, fick han 125 blomsteruppsatser. Men den största blomsterkorgen kom från folkparksstyrelsen i Karlsborg. (Bengt Kindbom "Människor jag mött" s 13-14)

Jag fick ett brev. Det var olikt alla andra. Det var olikt till innehållet. Det hade ett så angeläget ärende. Och så var det utan underskrift. Avsändaren ville vara anonym. Brevskrivaren ville ha hjälp att lösa livets mest brännande fråga: Hur kunna få uppleva Guds rike och komma ditin? ... Jag bad henne ... att noga läsa och ta fasta på Guds många löften i Kristus. "Kommen till mig I alle" och "åt alla dem som togo emot Honom gav Han makt att bliva Guds barn, åt dem som tror på Hans namn". Det gick några månader, så kom det åter ett brev från samma brevskrivare. Men denna gång var det inte utan namnunderskrift. Brevet lät mig förstå att den "anonyme" var känd av himmelens Gud. Han hade svarat på hjärtats hunger och längtan och mättat det med sitt andliga goda. ... Brevet ... började så här: "Det sjunger i mitt hjärta, det kan ej låta bli, från syndens tunga smärta nu JESUS gjort mig fri." (Erik Sonesson "Sonesson berättar II" s 18-20; Det kom ett brev)

Om du inte tyckte om att födas första gången, pröva att bli född på nytt! ... Att vara religiös kan vara att själv försöka ordna sitt Gudsförhållande och med det misslyckas – att vara frälst är att äga Jesu försoning och födelsen ovanifrån. (Birgitta Yavari ”För kärleks skull”)

För säkerhets skull är det bäst att förtydliga att vi (här i Tsi Wan Shan i Hongkong) inte försöker "sänka trösklarna" eller "vidga porten" till Guds rike. Vi håller oss till Jesu undervisning om att det är så svårt att komma in i Guds rike att ingen människa själv klarar av det. Men de mänskliga och sociala "portarna" behöver vidgas. De flesta ofrälsta ser ju de kristna grupperna som exklusiva klubbar, som de inte vågar närma sig! (Eskil Albertsson "Ungdomscentrum - en inkörsport till Guds rike" s 108-109; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1974)

Guds rike fungerar ... kritiskt mot alla ojämlika samhällen och ideologier. (Runar Eldebo "Var finns Guds rike?"; Jönköpings-Posten den 7 december 1974)

Du behöver söka (Guds rike). Och söka det först av allt. Att få del av Guds rike det är att vilja. Massor av människor vill bara ha en liten inteckning i Gudsriket, att plocka fram vid eventuella trängande situationer. Ett pass, som garanterar tillträde till riket ifall. Det man söker först skäms man inte för att hålla fram. ... Kanske är "förstsökarna" för få. (Alf Svensson "Inte bara helgdagsrock"; Jönköpings-Posten den 4 december 1971)

Den kristna kyrkan måste, liksom Jesus, klart visa, att lidande och materiella olyckor inte är det värsta som kan hända en människa. Den värsta olyckan är ett liv i synd, så att man går miste om Guds Rike. (Åke Marstorp "Hjälp som når fram"; Jönköpings-Posten den 11 september 1971)

Det enda av evighetsvärde är Guds rike och om vi hör hemma där. (Bertil Nordhall "Störst i himmelriket"; kommentar till Matt 18:1-10; Jönköpings-Posten den 3 oktober 1970)

"Trettonde april förra året, halv tie på kvällen", sa Sigrid. "Jag har det oppskrivet i Bibeln. Då såg jag härlighetens rike utbredas, Gud ske pris och Lammet! ... Själen jag har ... tillhör Jesus, i evighet, amen, halleluja!" (Gunnar E. Sandgren "Tabors berg" s 59-61)

Det finns mycken historia, som minner om krig, våld och nederlag. Men mitt i världshistorien utvecklar sig Gudsrikets historia, suveränt och helt oberoende av den. När världshistorien slutar med undergång, det onda förbrukat sina vapen och lögnen sin förvandlingsförmåga - då triumferar Gudsriket, därför att det är byggt på sanningen. (Hilding Fagerberg "Sommar i Portugal" s 16; citat Harriet Fagerberg)

Vårt livs största omsorg är icke Guds rike, nej, det är omsorgen om vår jordiska tillvaro. Det är inte fel att planera och kalkylera när det gäller nuet och framtiden. Det har Jesus aldrig förbjudit oss att göra. Vad han vill lära oss i sitt ord (Matt 6:24-36) i dag, är frågan om vad som är medelpunkten i mitt liv. Är det Gud eller det egna jaget? (Sven Hindenborg "Det annorlunda räknesättet"; Jönköpings-Posten den 2 september 1967)

Sommaren 1966 blev för över 3.000 tonåringar SMU-juniors lägersommar. Då anordnades nämligen SVERIGELÄGRET - ett decentraliserat riksläger av jätteformat. På 26 platser i vårt land arrangerades under en och samma augustivecka - den 2-9 - tonårsläger, som sammanbands genom en rad gemensamma idéer och programinslag. ... Redan under lägerveckan inbjöds de nykristna ungdomarna till konventiklar och under hösten uppehöll juniorsekreteraren kontakten med de 350 ungdomar, som under Sverigelägret blivit gudsrikesmedborgare. (Lars Olsson "Sverigelägret samlade 3.200 tonåringar" s 176; artikel i tidningen Ansgarius 1966, återgiven i Svenska Missionsförbundets 100-årsjubileumsbok 1978)

Den höjda timpenningen, mer fritid, förlängd semester och möjligheter till förströelser lockar i första hand. Det som skulle vara det första - att söka Guds rike - har blivit det sista. Ja, det är besvärligt, det är en stötesten. (Gunnar Lanshamre "I Jesu efterföljelse"; Jönköpings-Posten den 18 juni 1966)

Det är en väg förbi (den) nya födelse(n), som det falska profetdömet alltid velat visa. Därför står ordet om de falska profeterna alldeles i närheten av ordet om ”den trånga porten”. Den trånga porten är också nyfödelsens väg. De falska profeterna vill fuska bort den trånga porten. Så må man då höra Jesu varningsord: ”Tagen eder till vara för de falska profeterna!” (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 317 i kommentar till Matt 7:15-21)

Genom frälsningens gåva skall vi bli frälsta från alla våra fiender. ... Men frälsningen betyder också att bli frälst för något. Det betyder att bli frälst för Guds rike. (Enock H. Skooglund "Frälsningslöfte och ståndaktighet"; kommentar till Matt 10:16-22; Jönköpings-Posten den 18 augusti 1962)

För judendomen är varje människas själ en tjänande del i Guds skapelse, som bara genom människan kan bli ett Guds rike. ... Naturligtvis skall var och en lära känna sig själv, luttras och arbeta på sin fulländning, men inte för sin egen skull eller för sin jordiska lyckas skull utan för verkets skull som man har att fullgöra i Guds värld. (Martin Buber "Människans väg enligt den chassidiska läran" s 62-63)

Mitt i världshistorien med dess krig, dess orättfärdighet och maktspel lever en helig historia. Här fullbordar Gud sitt verk och bygger sitt rike. (Gunnar Björkborg "Gå till Betlehem och se"; kommentar till Luk 2:1-20; Jönköpings-Posten den 22 december 1959)

Guds rike och Kristus går inte att skilja åt. Där han är, där är Guds rike. (Folke Hyltén-Cavallius "Frågor om Guds rike; kommentar till Luk 17:20-30; Jönköpings-Posten den 4 december 1959)

När Jesus fordom samtalade med den judiske rådsherren Nikodemus, säger han till honom: "Om en människa icke bliver född på nytt, så kan hon inte få se Guds rike." Joh 3:3. Detta gäller varje människa som vill komma in i Guds rike. Här är den trånga portens begynnelse, ty den trånga porten är den klara avgörelsen, den medvetna överlåtelsen till frälsningens Gud. Det räcker inte med uppfostringskristendom - att via söndagsskolan, juniorföreningen, konfirmationsundervisningen - bara "komma med" i församlingen eller upptas i gemenskapen. Detta är att gå förbi den trånga porten. Men vi måste "igenom" den trånga porten, säger Jesus. Omvändelsens och den nya födelsens port är belägen vid början av vägen. Skall man igenom den trånga porten förutsätter det syndakänsla, förödmjukelse, syndabekännelse. (Gustaf Palmborg "Porten och vägarna"; kommentar till Matt 7:13-14; Jönköpings-Posten den 17 juli 1959)

Det största är inte att tala visdomens och kunskapens ord, det är inte att profetera och utföra kraftgärningar, att tala i tungor eller att bedja läkande kraft i en sjuk kropp - d e t s t ö r s t a ä r a t t v a r a f ö d d a v G U D! (Curt Runnö "Född på nytt"; kommentar till Joh 3:1-15; Jönköpings-Posten den 31 maj 1958)

"Tillkomme ditt rike" ber vi i Fader Vår, vi är miljoner och åter miljoner mänskliga varelser som i snart tvåtusen år har bett denna bön som Han har lärt oss, fullkomligt vissa om att en dag bli bönhörda. Vi är redan bönhörda, riket har redan kommit, det finns här mitt ibland oss. (François Mauriac "Människosonen" s 133)

Ordet och sakramenten är oss givna att skänka kraft till fortsatt vandring, så vi nå målet: Guds rike. (Edvin Thörnrot "Herrens heliga nattvard"; kommentar till Luk 22:14-22; Jönköpings-Posten den 12 april 1957)

En kväll (i maj 1956) går vi till Hyde Park. ... Vi drar oss åt de religiösa talarnas tribuner. "Old Bob" är i farten i kväll också. I mer än 50 år har han vittnat om Gud i Hyde Park. Jag hälsar på honom och talar om, att jag hört om honom, vilket gör honom än mer inspirerad. I kväll har Bob bara tre åhörare. Men han poängterar än kraftigare, att de måste födas på nytt. En stygg dam passar på och slänger en cigarett i munnen på Bob, när han gapar som störst. Bob tappar inte koncepten för det, utan knyter näven mot damen och säger: "Even you must be born again." Jag håller med Bob. (Hilding Fagerberg "Londonkryssning i SAU:s regi" s 209)

Helgat varde Ditt namn, icke mitt, Tillkomme Ditt rike, icke mitt, Ske Din vilje, icke min, (Dag Hammarskjöld "Vägmärken" s 113; 1956)

I Sekinomiya (i Japan) hade urmakaren Tabuchi förberett mötena (som hölls i samband med världskongressen "Ungdomen för Kristus-rörelsen" i Japan). ... Han fick (sedan) mer hjälp från oss (missionärer) för mötesverksamheten. ... Tabuchi hade räknat ut, att om det skulle bli bättre fason på det hela, måste han gifta sig. Han måste få stöd i ett kristet hem. Detta lade han fram för oss på ett allvarligt och fint sätt. Det gällde Guds rike. (Gabriel Eikli "Lekmannen Tabuchi" s 94-95; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1956)

Nya födelsen är porten in i Guds rike. ... Att inte tro på Jesus Kristus är syndernas synd. (Lennart Berglund "Herrens vägrödjare och himmelrikets medborgare"; Jönköpings-Posten 1955-12-10)

Kyrkofursten Nikodemus fick samma läxa att lära som lärjungarna: "Om en människa icke bliver född på nytt, så kan hon icke få se Guds rike." Det är något för våra dagars kyrkofurstar och församlingsherrar att tänka på. Vi måste alla inta barnets plats inför den ende som är Herre. (Holger Wassberg "Störst i himmelriket"; Jönköpings-Posten 1955-10-01)

De människor, som upplevt nya födelsens under och därigenom fått gemenskap med Jesus Kristus, äga också gemenskap med alla dem, vilka genom vår Guds och Frälsares rättfärdighet hava fått sig beskärd samma dyrbara tro. Så verka Andens lagar. Och liknande erfarenhet har Guds folk inom Tabergs- och Bondstorps-kretsarna gjort. Den ena platsen efter den andra fick vara med om andliga besökelsetider gång efter annan. Människor vaknade upp, vände sig till Kristus och blevo frälsta. Behovet av att genom förenade ansträngningar "vinna och bevara ungdomen för Kristus" gjorde sig gällande. I Månsarp bildades en ynglingaförening år 1889 med 26 medlemmar. År 1891 bildades en liknande förening i Barnarp. Den hade 21 medlemmar från början. I Norrahammar organiserades en ynglingaförening år 1895 med 18 medlemmar. Följande år sammanslöto sig 20 unga män i Sandseryd och bildade en kristlig förening. För att bättre kunna föra Herrens strid sammanslöto sig dessa fyra grupper till en organisatorisk enhet hösten 1899. (Eric Hertz "Tabergs- och Bondstorpskretsarna 1900-1950" s 10-11)

Sången och vittnesbördet om vår Herre och Mästare grep deltagarna i mötet. ... Överbevisade av Guds helige Ande om nödvändigheten att bliva född på nytt för att få ingå i Guds rike togo ett par ungdomar tillfället att den kvällen välja Jesus för att få vara Hans för tid och evighet. Efter bönestunden strålade deras ansikten av fröjd över syndernas förlåtelse och hopp för evigheten. (Aldor Josefsson "Minnen och intryck" s 55; år 1950)

Den nya födelsen kan inte syfta på någonting som människan gör, utan måste helt och hållet syfta på ett verk av Gud. ... Men människan måste vara med. ... Personligen måste vi i tro ge oss hän åt Honom, som har makt att göra oss till Guds barn. (Frank Mangs "Besök i natten"; Jönköpings-Posten 1949-06-11)

Den kvällen(s tältmöte) skilde sig inte på något sätt från de föregående. Inte förrän man kom till eftermötet och en av talarna gick direkt ner till Sven. "Unge man", sa han med emfatisk röst, "ni är inte långt från Guds rike." Sven tänkte få till stånd ett förnuftigt resonemang. "Säg, vad menar ni egentligen med Guds rike?" sa han. Men det hoppet var fåfängt. Den andre bara såg på honom. En otäckt suggestiv blick han hade, den där svartögde predikanten. "En annan skall föra dig dit du icke vill", sa han. Det hade varit texten för hans predikan. (Olov Hartman "Död med förhinder" s 205-206)

Guds rike är mer än ett löfte. Fastän otydligt och fragmentariskt, förborgat mer än uppenbarat, är det dock en alltid närvarande realitet. Allting i världen som gagnar godheten tillhör dess välde. Var och en som övar rättfärdighet är dess medborgare, vare sig han är medveten om det eller ej. Var man än prövar judendomen finner man denna föreställning om Riket, denna dröm om en fullkomlig värld befolkad av pånyttfödda människor. Varje välsignelse bland de många som föreskrivits av de gamla rabbinerna hänvisar uttryckligen till detta. Varje formell gudstjänst slutar med en bön i två avdelningar. I den första frambär den bedjande sin hyllning till Riket, i den andra ber han om att det snart skall fullkomnas. ... Med sin stora spridning och sitt djupgående inflytande är idén om Guds rike, näst efter den judiska gudstron och etiken, Israels största och dyrbaraste gåva till människosläktet. ... Vem kommer att synliggöra det nu förborgade Gudsriket? Vem kommer att göra det verkligt? Messias, säger traditionen. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 139-140)

Att födas på nytt och att bliva nya skapelser i Kristus Jesus äro ... bibliska uttryckssätt för det som sker med människan, då Gud får hand om henne. (Enock H. Skooglund "En bättre värld" s 12; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1946)

(Professor Hugo Odebergs boks "Fariseism och kristendom") förtjänst är bland annat ... den, att den uppvisar fariseistiska tendenser i det nutida fromhetslivet, där ofta det centrala budskapet om den nya födelsen ersättes av förkunnelsen om en omvändelse, som utgår från människors vilja, varvid det nya livet i Kristus inskränkes till ett nytt sätt att förhålla sig i det gamla livet, när det i själva verket är fråga om ett helt nytt liv, som genomströmmar människan. (Berndt Gustafsson "Nya vägar inom bibelforskningen"; Jönköpings-Posten 1945-01-30)

Viken låg blank. Himlen var klar. Bara ett litet molnnystan seglade långt borta i öster, någonstans över Arnums kyrka. Rågåkrarna i grönlila brytning stod i blom och blandade sin starka doft med höet från ängar och gärden, och i sekelgammal frändskap lyste under de mättade axen, kringströdda som stjärnor, vallmo, prästkrage och blåklint. Birgit och Kjell stod tysta och såg ut över byn, ned mot dalen och viken. Detta var Motorpa fattiga by. Ångrade Birgit sig (att hon stannade kvar här)? Nej, inte ens, när det varit som svårast har hon tänkt sig livet annorlunda. De ser åkrarna, sjöarna och skogarna förenas till en milsvid grönska som böljar bort och försvinner under himlakupans rena blå oändlighet. De ser gårdar och hus. Allt detta är en gåva. Detta är människors rike. (Sven Edvin Salje "Människors rike" s 301)

(David) Hedegård gör (i sin nyutkomna bok Den helige Andes verk) gällande att pånyttfödelsen är liktydig med dopet i helig Ande och att de första lärjungarna inte voro födda på nytt före pingsten. (Aug. E. Lernberg "Kyrkohistoriskt och uppbyggligt"; Jönköpings-Posten 1944-07-25)

Den nya födelsens ursprung, vill Jesus säga, kan av ingen människas jordbundna tanke utgrundas, den ligger på ett andligt plan, den tillhör de himmelska tingen. Han säger bestämt till Nikodemus, att han här talar om himmelska ting. Han hänvisar till himmelen som den nya födelsens ursprung. Således kan ingen, som endast är född nedanefter, av egen förmåga nå himmelrikets gemenskap; det är blott han, som var i himmelen men steg ned från himmelen, Människosonen, som kan meddela det livet och knyta himlaförbindelsen i vårt liv. Till det lekamliga livet, som är förgängligt och slutar med döden, äro dödliga människor upphovet, men till det eviga kan blott han föda, som är den Evige och Oföränderlige; att skapa för himlen kan blott himlens Herre. Fördenskull visar Herren alla spörjande människors blickar upp till himlen, varifrån det eviga livets ström flyter renande, helande, nyskapande in i det hjärta, som i tron öppnas för den allsmäktiges nåd. (Hernfrid Wilhelmson "Födelsen ovanifrån"; Jönköpings-Posten 1944-04-21)

Riket kommer! När det kommer i sin fulländning, tillhör icke oss att veta. Det är för oss nog att veta, att en gång vid högtidsfesten skall det ljuda efter de oräkneliga leden: "Nu har riket blivit vår Guds och hans smordes." Nu gäller det, att detta får bli en verklighet i våra egna liv, i gemenskapen med alla som tro i kampen för riket som var, som är och som kommer. (Manne Zettergren "Riket som kommer"; Jönköpings-Posten 1941-05-03)

Andlig kärlek kommer från ovan. (Dietrich Bonhoeffer "Liv i gemenskap - därför behöver kristna varandra" s 37)

"Prata inte om Klingner", sade mor sorgset. "Han var en av de finaste präster som funnits ..." "Vesst va han de", avbröt far och log medlidsamt. "Å han va tolerant å fri å sej, å dömde inte ut några samfunn fast han va stasskörkepräst. Säj mej, vafför fössöker du inte bli fri, Maria? Fri i Gud istället för å vara slav. De vektiaste e la ändå inte att en går te körka jämt, utan att en ... ja, att en får någen såtts upplevelse mä Gud. Du har ju läst va Jesus sa te Nikodemus ... Han sa att en måste födas på nytt, sa han inte de kanske ...?" (Eric S. Alexandersson "Änglarna i Masthugget" s 103)

(Knut Toring) sade: "Inte blev alla bönder fria i sina själar bara därför att de fick sina inteckningar inlösta. ... Djupast nere levde en het kapitallängtan, en brinnande räntelängtan. Och det var förbannelsen över jorden." "Vi ska göra en ny människa", svarade flickan snabbt. "Vi ska införa rashygien. ... Man plockade ju bort tistlar och prästkragar ur grödan på åkrarna. Och det hjälpte. När ogräset inte fanns längre, så fanns där heller ingenting som förkvävde grödan. ... Latstockar och sinnessvaga och fyllhunnar och såna." ... (Knut) stod undrande inför bondflickan där, som talade så självsäkert och rättframt och erfaret om rashygien och fortplantning. Hon förbryllade honom. Vad visste hon egentligen om sådant? Hon hade ju någonting kvar av barnets ögon. Det här var inlärt och låg bara i munnen. (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 300-301; Mannen i byn)

Om missionen skall framgå förnyad ur krisen beror på, om församlingen låter sig gripas av missionens Gudsrikes tanke. ... (Missionens) oerhörda betydelse bör sporra menige man att lära känna denna betydelsefulla kulturgärning. Den är uppbyggande och helande i motsats till kolonialpolitikens metod med gasbomber och kusprutor. (Einar Genitz "Missionens ära och kris"; Jönköpings-Posten 1936-02-03)

(Lukas) säger (i Luk 1:3) att han följde alltings förlopp "från ovan". Vi har återgett det "från det första". ... Efter strikt etymologi tror jag det sannolika är att det betyder "från ovan". ... Jesus talade till Nikodemus och sade: "Du måste födas "anothen". ... Jag är alldeles säker på att Jesus menade "från ovan". ... Själv ser jag det så att när Lukas säger att han följt alltings förlopp på ett noggrant sätt "anothen" så menade han från ovan; och att han hävdade att hans vetenskapliga arbete var under själva himlens ledning . (G. Campbell Morgan "The Gospel according to Luke" s 13)

(Varje människa måste födas på nytt) för att vinna medborgarskap i Guds eviga rike. ... Sanningens Konung måste ha lika stor rättighet att bestämma villkoren för medborgarskap i sitt rike, som en borgerlig myndighet har rättighet att bestämma villkoren för medborarskap i ett jordiskt rike. Och villkoret är klart formulerat av Konungen själv. ... Det går alltså ej att fostra någon till Guds barn. Religiös fostran är bra. ... Men låt aldrig den goda fostran ersätta födelsen. ... Religiositet är en sak och liv i Gud en annan sak. ... Du tröstar dig med att du gör så gott du kan, och att himmelens Gud icke kan begära mera. Jo, men det är just det han gör. Vore han nöjd med att du gör så gott du kan, så skulle han därmed förklara, att frälsningen är ditt verk. Men nu är frälsningen hans verk, och därför måste han få göra ”så gott han kan”. ... Kan en död människa giva liv åt sig själv? Nej, Gud måste göra det. (Frank Mangs ”Mästarens väg” s 19-21,23-24 i kommentar till Luk 1:35)

Ruset och upphetsningen efterträddes av ett stort lugn. Det var, som om jag i många år flackat och farit, letat och snokat men aldrig funnit en fast punkt - nu såg jag denna fasta punkt. Och jag anade redan nu, att endast ifrån denna fasta punkt skulle jag kunna med någorlunda hopp om trygghet orientera mig i mitt liv. Så överväldigande var denna känsla av ljus, av trygghet, av betvingande sanning, att jag sedan aldrig en timme av mitt liv känt skymten av tvivel, ja, i själva verket alltid endast med största svårighet kunnat fatta, hur det kan kännas att omfatta en icke-kristen åskådning. Vad som den natten skedde, har jag under årens lopp många gånger grubblat över. Ett tänkande bröt in som skingrade dunklet - men det var trots allt icke själva teorin som övertygade mig; jag var minst lika tagen av de katolska författare som (Nathan) Söderblom avvisade! En våg av personligt liv strömmade emot mig i Söderbloms tonfall, som hade en mognad och fasthet, en förtröstan och en auktoritet som jag tidigare aldrig hade mött på mitt eget språk - men det var icke suggestionen från Söderbloms personlighet som fångade mig: jag behöll min kritik också gentemot honom. Det var snarare hela sfären av heligt liv, hela mötet med en annan verklighet - eller kärnan i den verklighet som jag tidigare bara tangerat på ytan - som grep mig med en sådan maakt, att alla andra överväganden och erfarenheter sköts undan som ogiltiga och ofullständiga, lösligt improviserade och ohållbara. Jag hann mer än en gång säga till mig själv: "Jag vet, att här ligger sanningen, åt detta håll måste jag i hela mitt liv gå - men jag vet ännu inte, varmed jag uppfattar denna sanning, denna betvingande verklighet ..." (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 259; vistelse på Sigtunastiftelsen 1928-29)

(Anton) Fridrichsen kom att ge mig en nyckel som längre fram, mycket längre fram, skulle öppna en dörr mellan himmel och jord. I sina föreläsningar om Jesu förkunnelse hos synoptikerna såg han Guds rike som en eskatologisk storhet som dock ständigt ger sin närhet tillkänna. "Detta Guds rike är en halvt uppenbar, halvt dold verklighet som uppenbarar sig glimtvis." (Olov Hartman "Klartecken" s 62)

Till 80-årsdagen. ... (Biskop Gottfrid Billing) besitter nådegåvan att snabbare än någon annan skönja, var kompromisslinjen mellan de stridiga meningarna går och det rätta handlaget att rita upp den. Tack vare denna naturliga fallenhet förvärvade han sitt fasta grepp om löse- och bindenyckeln - icke till himmelens port men - till statens kassaskrin. ... Lika klar och lättfattlig som hans tankegång var, när han yttrade sig i riksdagen, lika hopplöst svår är den att följa, när han ordar om vad Guds rike tillhör. Hans djupa, mörkt allvarliga stämma radar sats efter sats, utan att ett vanligt världsligt förstånd finner det ringaste innehåll eller sammanhang i dem. Orden äro på ett egendomligt sätt tomma. Det är ljud, ordsorl, som man förnimmer, ingen mening. Det är en högst sällsam sensation att lyssna till hans förkunnelse. Man kan höra enkla lantpräster tala enfaldigare, men det är dock ett slags mening i deras ord, om den än hör hemma i en längesedan utdöd tankevärld. Men icke ens den förnimmelsen giver biskop Billings mäktiga predikan. ... Vid biskop Billings död. ... Myndigt och fulltonigt lät biskop Billings tal, när han yttrade sig i riksdag och kyrkomöte. ... Det var både begripligt och roligt. När han talade i andliga ting, fick man däremot en underlig sensation. Vokaler och konsonanter fogade sig till ord, orden till satser och satserna till meningar, men innehållet undgick en ofta. Man spände uppmärksamheten ytterligare inför nästa mening; samma resultat. Stämman var stark och djup, den vibrerade mörkt eller rullade dovt mellan valven, men det förnams alltjämt lika tomt. Malmen ljöd mäktig och stark, men den var liksom icke bärare av någon tanke. Det var, som om anden flytt dessa ord, vilka radades upp att tjäna honom till kropp. ... Inom den världsliga administrationen hörde han genom hela sin läggning hemma. Som chef för något av rikets verk skulle han förvisso blivit oöverträffad. ... Hans styrka låg i hans stora duglighet. Den var betydligt över det vanliga måttet. (Torgny Segerstedt "Gottfrid Billing" s 317-324; Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 28 april 1921 och 15 jan 1925)

38:an (på Smedjegatan i Jönköping) kallades för Hamrinska gården. Där drev Felix Hamrin - som senare blev både frisinnad riksdagsman och statsminister, och på vars grav det står att han var medborgare i Guds rike - sin grossiströrelse under många år. Hans dotter har berättat för mig att det fanns tre förbud i hemmet: Teatern, Stora Hotellet och Kristinakyrkan. På gården var det alltid liv och rörelse, och där sprang jag mycket. (Ragnar Järhult "Jag smyckar diktens kläder - Bokbindaremästare Lennart Wilhelm Enander berättar om sitt liv och sin stad" s 21)

Även bland de äldre (i Jönköping) minns jag med glädje representanter för väckelsen. Jag minns särskilt en kväll i Immanuelskyrkan (under julferierna 1924), då vi i eftermötet fick leda både yngre och äldre fram till trosvisshet och frid. Plötsligt kom ”farbror Rydell”, den gamle, vithårige kämpen in i lilla salen, såg ut över den knäböjande skaran och sjöng med hög röst och strålande ögon den gamla sången, som i varje vers slutar med orden: ”Ja, så går det till i Guds rike!” (Einar Rimmerfors "Årsbarn med seklet" s 98)

I Guds rike råder icke motsättning mellan stat och kyrka. ... Guds rike är den kristna staten. (Johan Hellström "Kyndelsmässodagen - Sak. 6:12,13" s 75; Missionsförbundet n:r 5 den 31 januari 1924)

(Den nya) födelsen verkställer nu visserligen Guds Ande hos alla, vilka såsom barn blivit döpta. Luther kallar därför döpelsen "ett bad till ny födelse", och det i enlighet med skriftens ord: "Efter sin barmhärtighet gjorde han oss saliga genom den nya födelsens bad." Och det skulle därför varit oss alla möjligt att behålla och tillväxa i den då undfångna nåden. Men det händer dock med de flesta döpta, att de förspilla döpelsenåden, och att den nya människan, till vilken i dopet lades grunden, åter dör bort; därför måste en sålunda ur döpelsenåden fallen människa åter födas på nytt, på sätt som nyss framställts, om han åter skall kunna få lott och del bland dem, som saliga varda. (Paul Gullander "Nya födelsen såsom ett Guds andes verk", predikan Trefaldighets-söndag; kommentar till Ps 110:5; Jönköpings-Posten 1919-09-19)

"Kan ni säga mig vad felet är med mig?" (frågade Helvig). ... (Ols) insåg, att det som fattades henne var det väsentliga. "Ni måste födas på nytt." ... Hon blev förlägen inför detta svar, som hade långt djupare allvar än hon haft med sin fråga. ... Det oväntade kravet väckte motstånd inom henne. "Hur vet ni, att jag inte är född på nytt?" "Är ni det?" Den frågan slog ned hennes trots. Aldrig hade hon ställt den till sig själv, och när han nu gjorde det, hade hon intet svar, vilket väl vore liktydigt med ett nej. "Om jag ej är det, står det illa till med mig då?" "Då är ni ännu utanför Guds rike." Hon drog efter andan. Han var fruktansvärd att tala med så här ingående och personligt. ... Han hade så äkta hjärta för henne, att han sade henne sanningen trots risken att såra henne med den. (Elisabeth Beskow "Skalunga 1" s 136-138)

Det är tid, att var och en söker få sin själ frälst, innan det blir för sent. Det fordras av en var att vara född ovanifrån och att vara redo för att kunna ingå i Guds härliga rike. (Magn. Pettersson "De sjuttio årsveckorna" s 95; kommentar till Dan 9:24-27 i Jönköpings missionsförenings julkalender för 1917)

Till (det) svårförklarliga hör, att (Karl) Palmberg hela tiden kunde stå som präst i svenska kyrkan men lägga ned sin mesta tid och kraft bland den fria missionsverksamhetens folk. Detta visar både hans frisinne och - kyrkans. ... Det är min tro, att han icke skulle ha blivit varken kallad eller hörd så mycket och så gärna, som fallet var, om han icke varit präst. Och sett i stort gagnade ju hans verksamhet Guds rike, som sträcker sig över både stats- och frikyrkomurar. (Carl Boberg "Karl Palmberg som predikant och författare" s 140-141)

Guds bud äro för den pånyttfödde icke ett tungt och tryckande ok vidare, utan de äro kära och ljuvliga, kostligare än guld och sötare än honung. Om Gud gåve honom tillåtelse att leva i synden, så skulle han icke kunna det. Det vore alldeles detsamma, som om man gåve en fisk tillåtelse att komma upp och bo på torra landet, eller såsom om man gåve en sparv tillåtelse att bygga sitt bo på sjöbottnen. Deras egen natur skulle förbjuda dem det. ... Bibeln kallar honom en ny människa, såsom vi ovan framhållit. (Waldenström ”Smärtornas man” s 200)

"Den helige och sannfärdige" ... säger sig hava "Davids nyckel". ... Ingen öppnar dörren till (Guds) rike utom han. Alltså, I "Filadelfias grannar", lyckas det eder att vinna själar för detsamma, så förhäven eder icke, ty I kunnen icke föra en enda själ ditin, om icke nyckelmannen öppnar. (N.P. Wetterlund "Andens lag II" s 875-876; kommentar till Upp 3:7)

Vi (frikyrklige) äro ... utsatta för bearbetningar från både höger- och vänsterhåll, från kyrkligt och kyrkofientligt håll. Vår predikan om pånyttfödelse stöter alla. (J. Norberg "Religiös frihet"; Jönköpings-Posten 1911-08-26)

Till den tjugonionde dagen i den sjunde månaden var missionsmöte utlyst att hållas på Yungchengs missionsstation tillhörande Svenska missionen i Kina, Norra Kina. ... Högtiden var öfver, hvardagslifvets allt och släp väntade, men säkerligen hade alla blifvit delaktiga af den så ifrigt utbedda välsignelsen från ofvan, som kastar himmelskt ljus öfver jordiska svårigheter, som aflyftar bördor och gör tjänandet till en glad och lycklig gudstjänst. (August Berg "Ett missionsmöte i Kina"; Jönköpings-Posten 1910-10-22)

Läraren talade: Du sade förr att spårvagnen stannar när han förlorar kontakten med den öfverjordiska ledningen; Jag känner till det. Om mina vänner, ateisterna och hedningarna visste hvilken befrielse det är att återknyta kontakten: Det är som att kasta sig i kristallklart hafsvatten efter en svettpromenad på dammig landsväg i rötmånadssol. Det blir ljus i sinnet ... (Man) kan sofva om nätterna och neurasthenin försvinner. Jag mins hur efter en genomrumlad natt det vackraste landskap i soluppgången verkade hemskt, under det samma utsikt efter en genomsofven stilla natt tog sig ut som paradiset. När man får visshet, och den på vissheten grundade tron, att lifvet har fortsättning på andra sidan, då bär man lättare på detta, jagar sig icke trött på bagateller; och då infinner sig det gudomliga lättsinnet, om hvilket Goethe talar, och som yttrar sig i en viss ringaktning för ära och utmärkelser, befordran och pengar. Därigenom blir man mera oåtkomlig för törnar och skymfar; det hela går mjukare och glattare, och hur svart det kan synas omkring en, så är man liksom själflysande och bär sin lilla ficklampa, hoppet, med sig. (August Strindberg ”En blå bok I” s 106; Att återknyta med luftledningen)

(Far och mor) skulle ha vandrat nöjda och glada till kyrkan den vackra morgonen, om de inte hade haft sonen att tänka på. Far klagade över att han var trög och lat: ingenting hade han velat lära i skolan, och han var så oduglig, att man nätt och jämnt kunde sätta honom till att valla gäss. Och mor nekade inte till att detta var sant, men hon var mest bedrövad över att han var vild och elak, hård mot djur och illvillig mot människor. ”Måtte Gud bryta hans ondska och ge honom ett annat sinnelag!” sade mor. (Selma Lagerlöf ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” s 14-15; Pojken)

Det nya eviga lifvet begynner i nya födelsens ögonblick; betingelserna för detta eviga lif äro uppfyllbara för oss. ... Herren vår Gud uppenbarar redan här nere för dem som älska honom något af den härlighet, som står Guds folk tillbaka, och gifver dem kraft att öfvervinna all denna världens lidanden. (F.B. Meyer "En solstråle"; Jönköpings-Posten 1905-06-03)

Mullsjö missionsförening har nyligen haft sitt årsmöte. Gud har välsignat församlingen med endräkt och kärlek och låtit den få tillfälle att rätt ofta ordna uppbyggelsemöten. ... Välsigne Gud allt fort föreningen till att verka för Guds rikes utbredning. (Fredrik Engelke "Mullsjö missionsförenings årsmöte"; Jönköpings-Posten 1905-01-31)

Kretsmöte med ynglingaföreningarne från trakten närmast Skillingaryd hölls i går härstädes. ... Stationsinspektor N.J. Karlsson afslutade det i allo goda mötet med en hjärtlig uppmaning att i striden mot det onda vänta hjälpen uppifrån, hvarifrån vår hjälp kommer. (Jönköpings-Posten 1905-01-30 "Vänta hjälp uppifrån")

(Nadja) satt med slutna ögon, nedsjunken i en gammalmodig länstol, och (Sasja) gick sakta av och an i rummet ur hörn i hörn. "Om ni ändå bara ville resa bort för att studera!" sade han. "Det är bara upplysta och heliga människor, som är intressanta, bara de är nödvändiga. Ju flera sådana människor det finns, ju förr skall Guds rike komma på jorden. Av er stad skall det då knappast finnas kvar sten på sten, allt skall vändas upp och ner, allt skall förändras som genom ett trollslag. Och då skall här finnas kolossala, storartade hus, underbara trädgårdar, sällsamma fontäner, märkliga människor ... Men detta är inte det viktigaste. Det viktigaste är att hopen i den mening ordet har nu, detta onda skall inte mera finnas till, ty varje människa skall tro och veta varför hon lever och ingen enda skall söka stöd hos hopen." (Anton Tjechov "Fästmön" s 188)

Det vill synas, som om hela den då bildade världen (under århundradena för och omkring Moses tid) på en gång vaknat till medvetande om mänsklighetens stora gemensamma mål och uppgifter, eller som om världssjälen på en gång trängt ner i massornas medvetande, uppenbarat sig och ombildats enligt varje folks förmåga att uppfatta och giva uttryck. Hur detta tillgått faller icke under vårt vetande, men tänkare hava på två olika vägar sökt förklaringen. Några mena att viljan och rörelsen är inneboende och nedlagd från början i människosjälen (immanens), andra att denna själ är påverkad utifrån och danad som verktyg åt en utom oss befintlig vilja (transcendens) som ovanifrån leder ödena, folks och enskildes, till ett medvetet mål som endast ledaren känner fullständigt. Till denna senare åsikt skulle Förf. vilja ansluta sig sedan han genom strövtåg i världshistorien funnit bekräftelser på densamma. (August Strindberg "Världshistoriens Mystik" s 11-12)

Torsdagen den 7 febr. kl. 6 e.m. möte (i Mullsjö missionshus) för nyomvända. Ledare. Fr. Engelke. (Jönköpings-Posten 1902-02-05 "Möte för nyomvända")

(Nechljudof) förstod, i det han läste, för första gången fulla betydelsen av ord, som han läst många gånger och icke lagt märke till. ... "Söker först Guds rike och hans rättfärdighet, så faller eder allt detta till." Men vi söka blott "allt detta" och finna det synbarligen icke. (Leo Tolstoj "Uppståndelse" s 499-500)

I en gästbok för besökande förkunnare och missionärer i Nässjö missionskyrka, berättar en prins av det svenska kungahuset, Oscar Bernadotte, att han genom ett speciellt textsammanhang i Nya testamentet blev född på nytt när han var i Amsterdam (år 1885). Det hände en söndag förmiddag i den norska sjömanskyrkan genom orden i Matt 8:1-13. (Jan Erixon "Ropet från urkyrkan" s 35-36)

Ingen gosse kan blifva en ädelsinnad man, en kämpe för Guds rike, för sanning och rätt, utan att han tidigt visar ifrån sig allt, som är osant och orättfärdigt, icke lyssnar till dåraktigt och syndigt tal, som aldrig borde riktas till honom, utan modigt kämpar för hvad som är sant och rätt och aldrig tager parti för något orätt, om det också skulle vara aldrig så fördelaktigt för honom själf. (Fanny Tuxen "Till modern från en mormoder" s 92-93)

Den amerikanske metodistpastorn W.E. Boardman ... gav fart åt (väckelse- och helgelseförkunnelsen i Sverige). Ett fem månaders besök här i landet 1880 liksom också hans skrifter markerade själva upptakten. (E.W.) Wretlind skrev till Waldenström i november 1881, att det i Göteborg blivit ett frågande, vem som fått och icke fått den ”fulla välsignelsen” – ”detta dop av den Helige Ande”, alldeles såsom kristna annars pläga fråga, vem som blivit född på nytt. Gärna får man kalla detta ett ”nytt andedop”, tillägger Wretlind, men han var rädd, att det skulle bli två grupper bland de kristna, de som fått och de som icke fått ”andedopet”. Boardmans förnämsta böcker, In the Power of the Spirit och The Higher Christian Life översättes till svenska 1881 och 1882. (Gunnar Westin "Den kristna friförsamlingen i Norden" s 141; Friförsamlingsrörelsen 1860-1905)

Ett rike är för handen där, varest ett folk styres av en gemensam lag. I Guds rike är denna lag Guds, d.v.s. det är Guds heliga vilja, som förbinder till efterlevnad. ... Himlarne framställes såsom en plats, där Guds vilja sker fullkomligen, då det i Herrens bön heter: ske din vilja såsom i himlarne så ock på jorden. (Pontus Wikner "Predikningar II 1879-1885" s 18,20; kommentar till Matt 13:31-33 Kyndelsmässodagen 1879)

(Vid) Karlsborgs fästning ... fanns (1876) en löjtnant vid artilleriet vid namn Ivan Bratt. Denne hade blivit en kristen och var full av liv och kärleksnit. Han ville äntligen, att jag skulle komma dit och predika. ... Mötet avlopp väl och Guds ande verkade, fastän fiendskapen snart visade sig, i det krigsmännen slängde i järnbomarne, så att det dånade i valven. Där i salarne kunde vi gärna icke ha eftermöte, utan ... (vi gick) upp till hans plats igen ... och en ganska stor hop följde oss. ... Men då vi hade väl kommit in och en stor hop stod uti korridorerna, hände något, som jag ej hade varit med om. Han ställde sig på en stol i ytterrummet och bjöd alla, som ville bli frälsta, att komma in i det inre rummet som han kallade Guds rike. Där stod han och lockade. ... Till sist blev skaran därinne i Guds rike rätt stor. ... Det blev knäfall och syndabekännelse, men ock frälsning. Och nu hördes tacksägelse och lovsånger där inne i Guds rike, så att glädjen stod i taket. Den stunden skall jag sent glömma. Således togs fästningen in den märkliga dagen. (E. Aug. Skogsbergh "Minnen och upplevelser" s 119-120)

(I ett brev, dagtecknat Hjälmeseryd den 27 juni 1876, skriver prästen Nils Sandblad, född 1850, till en "ung ämbetsbroder och sympatisör"): "Här i Hjälmseryd är ett väldigt Guds rike. Här finnas gamla läsare i ordets saliga betydelse, sådana som gått igenom mer än en svältkur. De äro därför mer än vanligt lättfödda. ... Någon yttre fiendskap finnes ej här. Ingen människa öppnar sin mun för att banna Jesus, utan även annars grova fiender stå liksom slagna av åskan." (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 128)

Så tjänstgjorde Ivan Iljitj i fem år; därefter (i början av 1860-talet) inträdde en förändring i tjänsten. Nya juridiska institutioner inrättades; ny människor behövdes. Ivan Iljitj blev en sådan ny människa. Han erbjöds en plats som rannsakningsdomare, och han accepterade den trots att tjänsten låg i ett annat guvernement och han var tvingad att bryta redan etablerade relationer och upprätta nya. . . . Ivan Iljitj missbrukade aldrig sin makt, tvärtom försökte han mildra uttrycken för den; men det var insikten om makten och möjligheten att mildra den som skänkte honom den största tillfredsställelsen i den nya tjänsten. . . . Hans arbete var nytt. Och han var en av de första som i praktiken tillämpade principerna i 1864 års förordningar. (Leo Tolstoj "Ivan Iljitjs död" s 21-23)

Från (den 18-årige Karl) Palmbergs första år (vid Eksjö läroverk) finns ett brev kvar, daterat den 24 oktober 1861 och skrivet till en broder, där det bl.a. heter: " ... I söndags afton voro vi tillsammans, en hop pojkar, och skrevo var sin predikan. Jag skrev över texten för Helga Trefaldighetssöndagen 'Utan att man varder född på nytt, kan man inte se Guds rike'. Jag skall taga med mig predikan vid jul, när jag kommer hem." Ämnet för Palmbergs första skrivna predikan, som han omnämner i brevet, visar att han redan då sysslade med nya födelsens och omvändelsens problem. Längre fram i tiden, då stora skaror samlades för att höra den berömde väckelsepredikanten, predikade han med förkärlek över detta ämne. Han ansåg, att det var av största vikt, att människorna övertygades om att de måste födas på nytt. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 30-31)

1858 kunde Fröken (Aurore) Storckenfeldt flytta in med sin skola i egen fastighet ... vid Målaregatan (i Jönköping). ... En elev skriver långt efteråt: "Någonting skönare än Frökens bibelstunder kunde man väl knappast vara med om. Få kunde som hon tala om Kristi kärlek, det var som om hon nästan kunnat låta oss känna, hur han älskade oss. Så ock då hon talade om missionen, Guds rikssak, som alltid låg henne varmt om hjärtat. Med särskild förkärlek förklarade hon Apostlagärningarna, emedan hon i dem fick osökt anledning att tala om Gudsrikets utbredande på jorden. (Olof Thulin "Aurore Storckenfeldt" s 189-190; Växjö Stifts Hembygdskalender 1947)

Den gamla människan måste krossas i en hård botkamp, där alla egna tröstegrunder måste överges. Så först kan hon anamma Guds nåd, som kommer till henne som en blixt. Det vill säga, att hon träffas av ett ord om Guds nåd, som befriar henne från syndaångerns kval och fyller henne med ”de saliga känslor, som är den levande trons subjektiva grund”. En botkamp och en därpå följande avlösning i troendeförsamlingens gemenskap, naturligt nog med någon av dess betrodda ledare som ”barnmorska” vid ett Guds barns födelse, är än i dag huvudmomenten i den laestadianska själavårdstraditionen. (De kristna s 513; Olaus Brännström: Schartuanism, nyevangelism och laestadianism)

Jag sätter inte värde på något jag har eller äger utom om det står i något förhållande till Kristi rike. Om något kan främja detta rikes intressen, skall det antingen ges bort eller behållas, beroende på hur jag på bästa sätt skall kunna förhärliga honom, som jag har satt allt mitt hopp till för tid och evighet. (De kristna s 563; A.F. Walls: David Livingstone)

Ragnhilds tysta tankar om aftonen hade äfven väckt till lif ett annat, ett stort beslut. Hon ville icke längre låta hålla sig tillbaka af de många betänkligheterna utan gå till grannar och vänner och fråga dem, om de också ville vara med om att arbeta för missionen och bilda en kvinnoförening. ... Det var en förmån, som kvinnan hade framför mannen, att hon kunde arbeta för Guds rike, så läste hon i missionstidningen, och skulle de då icke begagna sig häraf? Hon fick se bort från alla betänkligheter och blott gå framåt; det var dock en nåd att få vara med i missionsarbetet. ... Så hade hon då omsider fått börja ett missionsarbete ... ett arbete för Gud, för hans rikes utbredning i hednavärlden. (Bolette Margrethe Gjør "Missionsbarnet" s 11-13; senare delen av 1850-talet)

"Du har väl icke följt med tjuvarne av vänskap för dem, vet jag?" (sade Göran till Ellin). "Du har ju endast kommit så långt bort ifrån din mor för att tala om Guds rike med din förlorade släkting, Joak Nickolson, och hjälpa honom?" (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 173)

(Konstnären Andrej Petrovitj) började tro att allt i denna världen sker mycket enkelt, att någon inspiration från ovan inte finns, utan att allt nödvändigtvis måste vara underkastat strängt lagbunden ordning och likformighet. Med ett ord: hans liv tangerade redan de år då allt som andas hänförelse avtrubbas hos människan, då den mäktiga stråken stryker fram allt svagare över själen och inte längre frambringar så genomträngande toner i hjärtat, då kontakten med det sköna inte mer förmår en jungfrulig kraft att slå ut i eld och flamma. ... Och därför vändes all hans håg och strävan mot guldet. (Nikolaj Gogol "Porträttet" s 53)

År 1830 kom den skotskfödde, ursprungligen presbyterianske metodistpredikanten George Scott (1804-74) till Sverige. ... I sin förkunnelse hänvisade Scott till Bibelns auktoritet och tillräcklighet som lärogrund. ... Gränsen mellan kristna och icke-kristna gick inte i (vatten)dopet, utan vid pånyttfödelsen som upplevd erfarenhet. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 132-133)

Rättfärdiggörelsen genom tro allena blev centrum i John Wesleys (1703-91) förkunnelse. ... Därigenom bröt han med en i engelsk teologi utbredd föreställning om de goda gärningarna som ändamålet för tron och nödvändig betingelse för frälsning. ... Wesley betonade, att helgelsen ej fick sammanblandas med rättfärdiggörelsen. Den var trons frukt. Utmärkande för metodismen blev också att nyfödelsen ej förlades till dopet utan till den rättfärdiggörelse, som var förbunden med omvändelsen eller den medvetna trons upptändande. ... Sedermera ... betonade han gärningarna som en nödvändig betingelse (condition) för rättfärdiggörelsen. Därigenom råkade han i konflikt med de stränga calvinisterna, som höllo fast vid att meritum Christi var enda grunden för en människas frälsning. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 321-322)

Blott prästerna icke uppträdde druckna i kyrkan, hade ingen rätt att klandra dem, ty de ”söpo ju av sitt eget”. Ett enda brott fanns, som en präst ej fick göra sig skyldig till: det var villfarelse i läran, med allt annat hade man överseende. Ja, så fruktansvärt var det andliga mörkret (i början av 1700-talet i vårt land), att talet om den nya födelsen förbannades som kätteri och svärmeri! ... Ortodoxien förskansade sig bakom läran om en theologia irregenitorum, d.v.s. de opånyttföddas möjlighet till kristligt vetande. Pietismen åter gjorde oförfärat gällande, att utan verklig pånyttfödelse är allt teologiskt vetande till intet nyttigt. ... Nya födelsen fordrades för att kunna göra åtskillnad mellan Guds ords bokstavliga och dess andliga, innerliga och gudomliga mening. Den förra kunde begripas även av en opånyttfödd människa, men den senare kunde ej fattas och förstås utan av en pånyttfödd. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 16-17)

Herre Jesus! Hwar du är, där är Guds rike, där måste Satans makt wika. Af allt mitt hjärta håller jag med dig, ja, din är jag. (Johann Albrecht Bengel "Bönesuckar till Nya Testamentet" s 17; bön till Matt 12:22-30)

Pietismens insteg i olika kretsar under 1710-talet gynnades av den allmänna kris- och sorgestämningen. Många präster vanns nu för den nya strömningen och bevarade åt den konservativa pietismen dess luthersk-ortodoxa prägel. En av dem var Nils Grubb som själv studerat i Halle och efter en tid som historieprofessor i Greifswald blivit kyrkoherde i Umeå. När han skulle bege sig till Umeå, fick han dock först finna sig i att bli förhörd av Spegel. I Umeå förkunnade han omvändelsens nödvändighet och ordnade konventiklar i prästgården. Han anmäldes av förargade Umeåbor, som i sin inlaga talade om ”den förbannade nya födelsen, som de nu begynt predika om”. Processen slutade med upprättelse för Grubb, men först efter hans död. (Berndt Gustafsson ”Svensk Kyrkohistoria” s 120)

En trollkvinna (hade) under natten ... medtagit (den tioåriga flickan) på en Blåkullafärd. ... "Nådige lagman", (sade fadern), "jag är född av gudfruktiga föräldrar och har själv gjort, vad jag i min enfald kunnat för att uppfostra mitt barn åt Guds rike. Och nu är hon likväl, utan eget vållande, i evighet ovärdig att skåda Guds ansikte." (Viktor Rydberg "Fribytaren på Östersjön II" s 290-291)

(Sommaren 1561, ett halvår efter sin fars begravning,) var kung Erik (XIV) färdig för en ny färd till Uppsala, nämligen för att krönas. ... En stor skara prelater i full ornat tog emot konungen vid ingången till domkyrkan och ledde fram honom till koret där han efter en ed som förestavades av ärkebiskopen kläddes av till midjan och knäböjande smordes till konung med helig olja; smörjningen ägde rum på pannan, på bröstet, på skuldrorna, på armlederna och på händerna under ideligt uttalande av en bön om kraft från ovan till folkets beskärm och varjehanda dygdiga verk. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 299-301)

Guds werk med oss äro så underbara, att början och slutet se helt olika ut: början är ett intet, slutet är allt. Så tycktes Christus wara ett intet, medan Han war barn, och blef dock omsider alla menniskors Frälsare och ljus. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 100 i kommentar till Luk 2:33-40)

I Guds rike, der Han regerar genom evangelium, finnes intet utkräfwande af rättigheter, ja, man umgås der icke med någon rätt; utan der är del förlåtande, eftergifwande och efterskänkande, och ingen wred, intet straff, utan idel broderlig tjenst och welgerning. Härmed upphäfwes dock ingalunda den werldsliga rätten. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 245-246 i kommentar till Matt 18:23-35)

Menniskan måste ... dö och komma i ett annat wäsende, hwilket sker genom döpelsen, om wi tro; ty tron är denna förnyelse. ... Om du wore än så wis och mäktig, ja, den ädlaste och skönaste frukt, som den menskliga naturen kan bära, så kan du dock icke se Guds rike med mindre, du warder en helt annan menniska, född på nytt säger Christus i Joh. 3:3. Detta lär du icke sjelf begynna med dina tankar och krafter; ty du kan sannerligen icke göra dig annorlunda, än du redan är, född af fader och moder; utan Gud måste begynna det i dig och gifwa sin säd dertill, nemligen sitt Ord, hwarigenom den Helige Ande kan werka i dig, att du i tron håller dig derwid. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 112,250-251 i kommentar till Gal 5:6 och Joh 3:3)

(Guds rike) består i gerning och icke blott i tal, i lefwerne och icke i prat; och förhåller sig dermed så, att Ordet icke blott fastna på tungan och i öronen, utan det bör ock komma till kraft och en werklig utövning. I gamla testamentet talar Moses ock ganska mycket, men ingen gör derefter; men här skall wara mycket görande och få ord. ... Ordet må icke stanna blott i tomt prat, utan ock komma till kraft. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 452 i kommentar till Ef 3:13-21)

Nu vet jag, hvarför Fritz ej ville se sig tillbaka, då han gick ned åt gatan. Han trodde att det skulle vara att se tillbaka från Guds rike. Guds rike är då klostret, och världen det är vi - fader, moder, bröder, systrar, vänner, hem - det är världen. Jag skall aldrig förstå det. Ty om allt hvad mina yngre bröder säga är sant, så tillhöra ej alla präster och munkar Guds rike, eller också är Guds rike underligt styrdt här på jorden. (Elizabeth Charles "Familjen Schönberg-Cotta - Skildringar ur Luthers och hans samtids lif" s 111; Elses berättelse; 23 januari 1510)

Teokrati, dvs. en lära om Gud som den högsta upprinnelsen till den politiska makten, var den naturliga utgångspunkten för det medeltida religiösa tänkandet. ... Innanför universum utgör mänskligheten en ... totalitet, förenad i ett gudsrike (civitas dei) som stiftats av Gud och som har Gud som sin högste och ende härskare. All makt i himlen och på jorden är därför av Gud. Här på jorden uppdelas makten i den andliga, som förvaltas av kyrkan, och den timliga, som handhaves av staten, och var och en av dessa bildar som del-totaliteter en bild av gudsrikets helhet. Därför har båda monarkisk styrelse. I spetsen för kyrkan står påven. I spetsen för staten står kungen. (Alf Ross "Varför demokrati? s 25)

Kyrkan är Guds rike på jorden, dess prästerliga hierarki en avbild av den himmelska, dess högste styresman, påven, Guds ståthållare. (Viktor Rydberg "Medeltidens magi" s 15; Medeltidens världsåskådning)

Mitraskulten (från Persien) gick förbi det egentliga Grekland men fick fäste i romarriket. ... De religiösa idéer, som låg till grund för mysterierna, var tron på död och uppståndelse, pånyttfödelse och gudsbarnaskap, upplysning och frälsning, gudomlighet och odödlighet. Liksom guden dör och uppstår, så skall även den invigde, mysten, dö och sedan uppstå. När en människa blivit invigd, är hon född på nytt. Genom invigningen blev mysten frälst från de eviga straffen i underjorden. I Mitrasmysterierna räcktes mysten bröd och vatten. Genom denna måltid blev han delaktig av den gudomliga kraften. Många av dessa tankar återkommer sedan i kristendomen. (Gunnar Söderström "Den olympiska gudavärlden och dess återspegling i den svenska diktningen" s 14)


Sångarna:

O Guds Ande, du som bor i ljus som inget öga såg, Ande, som i tidens början över kaosnatten låg, o Guds Ande, du som löser oss ur stoftets, dödens tvång, du är livet, morgonglöden, är vår glädje och vår sång. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 402:1)

Den blomstertid nu kommer Med lust och fägring stor. Du nalkas, ljufva sommar! Då gräs och gröda gror. Med blid och liflig värma Till allt, som varit dödt, Sig solens strålar närma; Och allt blir återfödt. ... Välsigna årets gröda Och vattna du vårt land, Gif oss nödtorftig föda, Välsigna sjö och strand. Af himlen drype fetma, Bespisande vår jord, Och flöde nådens sötma Till oss af lifsens ord. (I Kolmodin-JO Wallin: Psalm 394:1,6; jfr Psalmer och Sånger 199:1,5)

Lever du det nya livet Uti Jesu Kristi tro? Är ditt namn i himlen skrivet, Skall du i Guds rike bo? O, jag frågar dig ännu: Lever du? ... Bed att Jesus måtte väcka Andens nya liv hos dig Och det syndalivet släcka, Vilket föder död av sig, Fråga dig varenda dag: Lever jag? (L Sandell-Berg: Psalmisten 1928 nr 196:1,4)


Egna kommentarer och funderingar:

Det grekiska ordet ”anôthen” har en primär betydelse av "uppifrån" och en möjlig betydelse av "på nytt". Förr dödades människan/köttet uppifrån. Nu kan människan/köttet upprättas genom att ta emot liv, genom att födas uppifrån av Gud själv (jfr Joh 1:13). Observera också skillnaden mellan synoptikerna och Johannes. I synoptikerna måste människan bli en liten pojke eller flicka; i Johannes' evangelium måste hon avlas på nytt ("en andra gång komma in i sin moders liv", Joh 3:4).

En annorlunda syn på Gudsrikets innebörd än den johanneiska uppmärksammades av Jönköpings-Posten den 15 november 1958. Där återgavs en predikan hållen av fil. mag. Gunlög Järhult i Immanuelskyrkan i Jönköping söndagen dessförinnan, den 9 november. Järhult hänvisade där till vad hon kallade "Bergspredikans ande". Bergspredikan återfinns i de synoptiska evangelierna Matteus och Lukas. Järhult sade bland annat följande: "De som gått in i en eller många uppgifter, som kan tyckas ligga vid sidan av det reguljära församlingsarbetet ... behöver få känna bakom sig en förebedjande församlings stöd. De behöver få fullborda sin gärning i trygg förvissning om att det de gör i Kristi anda ... bland vilka människor som helst ... det är ett gudsrikesarbete. Det är att som kristen och i Jesu namn ge kejsaren vad kejsaren tillhör - för att också till sist samhället ska bli genomsyrat av Bergspredikans ande i stället för av vilddjurets." Det Järhult då kallade "gudsrikesarbete" skulle av Johannes med all sannolikhet inte avvisas som sådant. Men snarare än till Guds rike skulle det hänföras till det hedervärda utgivande arbete i denna värld som har sitt ursprung hos den Gud som inte bara är härlighetsglansens Gud utan också hederns Gud. Se t ex Upp 4:9. Järhults syn på en kristens arbete i Guds rike innebar att den kristna församlingen snarare kom att ses som en kraftkälla för enskildas arbete som små ljus ute i världen bland fattiga och rika än som ett gemensamt ljus av enskilda kristna, ett ljus som lyser i världen och inbjuder alla, fattiga och rika, till en social gemenskap i Guds rike, låt vara att denna gemenskap ännu söker sin fullkomning.

Jesus är enligt Johannes evangelium världens Ljus (Joh 8:12). Att låta sig upptas av Honom, Jesus Kristus, Guds Son, innebär att vara en del av ett ljus som i själva verket är Guds ljus. Det handlar om att under Andens ledning bära frukt i detta ljus snarare än att låta "mitt lilla ljus" med Andens hjälp lysa bland människor i världen. Det förra handlar om en uppenbarelse av Guds härlighetsglans, det senare gäller ett arbete som har sin rot i den heder som är av Gud men som ändå inte uppenbarar Guds rikes hemlighet.

Vad gäller det dubbla och enkla "amen", se Joh 1:51a.


Jakob sade: "Varje gott givande och varje fullkomlig skänk är uppifrån och stiger ner från ljusens Fader. ... Då Han hade önskat, nedkom Han till oss (med) en sannings utsaga." (Jak 1:17a,18a)

Petrus sade: ”Som just nu avlade dibarn, 'längta efter emot'/'trängta efter' den sveklösa mjölk som tillhör utsagan.” (1 Petr 2:2a)

’Varje den’/’var och en’ som har avlats (och avlas) ur ur/av Gud gör/praktiserar inte miss (av Hans mål), eftersom Hans säd stannar i honom, och han förmår inte missa (Guds mål), eftersom han har avlats (och avlas) ut ur/av Gud. (1 Joh 3:9)


Grekiska ord:

anôthen (uppifrån) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 19:6; Luk 1:3; Joh 3:3; Apg 26:5; Jak 1:17 – Jeremias brev v 61; Matt 27:51; Mark 15:38; Joh 3:7,31; 19:11,23; Gal 4:9; Jak 3:15,17.


Ytterligare studier: Dan 2:44; Matt 19:24; 21:31; 23:13; Mark 9:47; 10:14-15,26; Luk 18:17,26-27; Joh 3:5,7,31,36; 18:36; 2 Kor 5:17; Jak 3:15-17; 1 Petr 1:3,23; 1 Joh 2:29; 4:7; 5:1,4; Upp 3:7-8; 11:6; 16:21.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-01; 2010-07-19; 2013-08-06)

Tillbaka till Start

3:4-5 Nikodemos säger (vänd) i riktning mot Honom: ”Hur förmår en människa avlas, då hon är en gammal person? Ej förmår hon en andra gång komma in i sin moders underliv och avlas?” Jesus svarade: ”Amen, amen säger Jag dig: ’Om ej – alltefter omständigheterna – en viss (person) må avlas ut ur vatten och ande, förmår han inte skåda himlarnas (א*) rike.’”

Ord för ord: 3:4 (23 ord i den grekiska texten, ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) säger i-riktning-mot honom '-en Nikodemos'/Nikodemos: hur förmår (en)-människa (en)-gammal-person varande avlas? ej förmår-(hon) 'in-i' '-et underliv'/underlivet '-ns moders'/moderns sin (en)-andra-(gång) komma-in-i och avlas? 3:5 (21 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) svarade Jesus: amen amen säger-(jag) dig, om-alltefter-omständigheterna ej (en)-viss-(person) må-avlas ut-ur vatten och ande, inte förmår-(han) skåda '-t rike'/riket '-nas himlar'/himlarnas.


1883: Nikodemus sade till honom: Huru kan en människa födas, när hon är gammal? Icke kan hon väl åter gå in i sin moders lif och födas? Jesus svarade: Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Utan att en varder född af vatten och Ande, kan han icke ingå i Guds rike.

1541(1703): Då sade Nicodemus till honom: Huru kan en menniska födas, när hon är gammal? Icke kan hon på nytt gå in i sine Moders lif, och födas? Swarade Jesus: Sannerliga, sannerliga säger jag dig: Utan en warder född af watten och Andanom, kan han icke ingå i Guds rike. (Den sista meningen är skriven i fetstil)

LT 1974: ”Född på nytt!” utropade Nikodemus. ”Vad menar du? Hur kan en gammal man komma in i sin mors livmoder och födas igen?” Jesus svarade: ”Vad jag försöker säga så allvarligt som möjligt är detta: Om man inte blir född av vatten och ande kan man inte komma in i Guds rike.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

En Herrens budbärare kallade (på) Abraham en andra (gång) ut ur himlen. (1 Mos 22:15, Grekiska GT)

Herren 'kastade om'/'vände på' en vind från ett oerhört/våldsamt hav och tog upp gräshoppan/gräshopporna och kastade den/dem i, in/ner i Röda Havet. (2 Mos 10:19a, Grekiska GT)

Mose och Israels söner sjöng den här visan till Herren, och de talade och sade: ”... Du skickade bort Din ande. Hav beslöjade (egypterna). De sjönk som om (de var) bly i ett oerhört/våldsamt vatten.” (2 Mos 15:1,10, Grekiska GT)

(Samuel sade till Saul:) “ En Herrens ande skall hoppa emot, emot dig ... och du må vändas in i en annan man.” (1 Sam 10:6, Grekiska GT)

En ande är i dödliga av blod, men en Allsmäktiges andedräkt är den som lär/undervisar. De som (har levt) i en mycket lång tid är inte visa, inte heller vet de gamla personerna ett (rätt) domsutslag. (Job 32:8-9, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) “Du kommer att skicka ut Din ande, och (levande ting) kommer att skapas.” (Ps 104:30a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Människors andedräkt (är) ett Herrens ljus, som forskar i ett underlivs förrådshus.” (Ordsp 20:27, Grekiska GT)

(Herren sade till Sin pojke:) "Jag skall ge vatten i törst till dem som går i (ett land) utan vatten. Jag skall sätta Min Ande emot, emot din säd och Mina välsignelser emot Dina barn.” (Jes 44:3, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “En Herrens utsaga blev/kom (hela tiden) i riktning mot mig 'ut ur'/'med utgångspunkt från' en andra (gång).” (Jer 1:13a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israels hus:) "Jag skall bestänka rent vatten emot er, och ni skall göras rena från alla era orenheter och från alla era avgudar, och jag skall rena er. Och Jag skall ge er ett nytt hjärta, och en ny ande skall Jag ge i er." (Hes 36:25-26a, Grekiska GT)

Herren uppväckte en vind in i havet. Och det blev en stor bölja i/på havet, och båten var i fara att krossas. ... Och (’männen av ett skepp’/sjömännen) tog Jona och kastade ut honom in/ut i havet. Och havet ’stod ut ur’/’upphörde med’ ’sina bränningar’/’sitt raseri’. (Jona 1:4,15, Grekiska GT)

Raguel hörde utsagan och talade till pojken: “Ät och drick och bli/’bli ... till’/föds gärna den här natten.” (Tobit 7:10a, S)

(Modern sade till sina söner:) “Jag vet inte på vilket sätt ni fördes/kom till ljus in i mitt underliv, inte heller gav jag er nåderikt anden och livet.” (2 Mack 7:22a)

(Salomo sade:) “In i en illistig själ kommer vishet inte att komma in … ty en uppfostrans helige ande kommer att fly svek.” (Salomos Vishet 1:4a,5a)

(Salomo sade:) "Jag är faktiskt, och/också jag, en dödlig människa jämställd (med) allesammans och jordboren/'född ur jord' från (de) först formade föräldrar(na)/förfäder(na). Och i en moders underliv skulpterades/formades kött. (Under) en tid av tio månader (blev) jag (till) i blod ut ur en mans säd och av en njutning av 'ett havande'/'att ha' kommit tillsammans (under) en sömn/natt." (Salomos Vishet 7:1-2)

(Jesus, Syraks son, sade: “Vishet) skapades (åt dem som fruktar Herren) tillsammans med, i sällskap med trofasta i ett moderliv.” (Syr 1:14b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Ve er, gudlösa män. ... Om – alltefter omständigheterna – ni må avlas, skall ni avlas in i förbannelse.” (Syr 41:8a,9a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då Jesus hade döpts, steg Han rakt/strax upp från vattnet; och skåda, himlarna öppnades, och (Johannes) skådade en (א,* א, B) Guds ande som steg ned som om (det var) en duva * (א*, B) som kom emot Honom. (Matt 3:16)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Lyckliga de utblottade (i) anden, eftersom himlarnas rike är deras." (Matt 5:3)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna – er rättfärdighet ej må vara utöver mer än de skriftlärdas och fariseers, må ni inte/förvisso ej komma in i himlarnas rike.” (Matt 5:20b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Inte skall 'varje den'/’var och en’ som säger till Mig: ’Herre, Herre’ komma in i himlarnas rike, emellertid/utan den som gör Min Faders vilja, Den i himlarna.” (Matt 7:21)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna): "Precis som Jona (hela tiden) var i havsvidundrets underliv/buk (i) tre dagar och tre nätter, på det här sättet skall Människans Son vara i jordens hjärta (i) tre dagar och tre nätter.” (Matt 12:40)

(Jesus sade till fariseerna:) “Det är/finns eunucker, ’vilka som än’/vilka avlades/föddes på det här sättet ut ur en moders underliv … och det är/finns eunucker, ’vilka som än’/som har gjort sig till eunucker på grund av himlarnas rike.” (Matt 19:12a)

Då (Jesus) åter, 'ut ur andra'/'för andra gången', hade gått bort, bad han. (Matt 26:42a)

(Johannes sade:) "Jag döpte er (i) vatten, men (den som kommer bakom mig) skall döpa er i helig ande." (Mark 1:8)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Barn, hur påfrestande det är att komma in i, in i Guds rike. Det är mer utan besvär för en kamel att komma igenom ett hål (א*) på en nål än för en rik att komma in i Guds rike.” (Mark 10:24b-25)

(Johannes Döparen) skall ännu/redan (ut ur) (א,*א,A) sin moders underliv uppfyllas av helig ande. (Luk 1:15b)

Mariam talade i riktning mot budbäraren: ”Hur skall det här vara, emedan jag inte har kunskap om en man.” Och ’då budbäraren hade svarat, talade han’/’budbäraren svarade och talade’ till henne: ”Helig ande skall komma emot, emot dig, och en Högstes förmåga skall överskugga dig. Därför skall och/också det som avlas kallas heligt, en Guds son.” (Luk 1:34-35)

Dibarnet/’det ofödda barnet’ spratt till i (Elisabets) underliv, och (hon) uppfylldes av helig ande. (Luk 1:41b)

(Lärjungarna) sade * (א,* א): "Vem är följaktligen den här, eftersom Han 'ordnar på'/beordrar och/både vindarna och vattnet, och de hörsammar Honom." (Luk 8:25b)

(Jesus sade till fariseerna:) "Guds rike kommer inte i sällskap med ’ett hållande vid sidan av/’en iakttagelse’. Inte heller skall de tala 'Skåda, här!' eller 'Där!' Ty skåda, Guds rike är inom er/’era gränser’." (Luk 17:20b-21)

(Judarna sade:) “Hur (kommer det sig att) vi var och en hör vårt eget språk, i vilket vi avlades?” (Apg 2:8)

Petrus yttrar i riktning mot (judarna): "Ändra era sinnen och låt er döpas, var och en av er, på/'för ... skull' Jesu Kristi namn 'in i'/'med syfte på' era missars (av Guds mål) låtande vara (i fred) och ni kommer att ta förmånen av den Helige Ande." (Apg 2:38)

En viss man (som hade varit) lam ut ur sin moders underliv ... (Apg 3:2)

(Eunucken) talade till (Filippos): “Ty hur förmår jag 'o att må'/förhoppningsvis – alltefter omständigheterna – (få kunskap i den heliga boken), om ej någon – alltefter omständigheterna – kommer att visa mig vägen?” (Apg 8:31a)

Då (Petrus och budbäraren) hade kommit igenom en första vakt och en andra, kom de emot järnporten. (Apg 12:10a)

(Paulus sade:) “Det har varit (och är) skrivet i den andra psalmen: ‘Du är Min son. Idag har jag avlat (och avlar) Dig.’” (Apg 13:33b)

(Lydia sade till Paulus och de som var med honom:) “Om ni har dömt/bedömt (och dömer/bedömer) mig vara trofast mot Herren, då ni har kommit in, in i mitt hus, stanna.” ... (Och de gjorde så.) ... (Senare sattes de i vakten.) ... Men då de hade kommit ut från vakten, kom de in i (huset), i riktning mot Lydia, och då de hade skådat bröderna, kallade de (dem) till sidan av. (Apg 16:15b,40a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Johannes var vittne och sade:) "Den som hade sänt mig att döpa i vattnet (P66,א,*א), Den där talade till mig: ’(Den) emot vilken du – alltefter omständigheterna – må skåda Anden stiga ned och stanna emot Honom, Den här är Han som döper i helig ande.’" (Joh 1:33)


Hembygdens predikan:

Vad undfå vi genom dopet? Jesu dop giver svaret. Ty tydligt är, att hans dop var mönsterdopet, liksom det var förstlingsdopet. Vad han därför då fick, det få även vi. Han fick två ting: vatten av Johannes och ande av sin himmelske fader. Detta är innehållet i dopet, även i vårt dop: vatten genom en troende broder, vilken Gud har satt till att döpa, och ande av vår himmelske fader. Huru nära överensstämmer icke detta med Jesu ord till Nikodemus: Utan att en varder född av vatten och ande, kan han icke ingå i Guds rike. Ty lika visst som ande här betyder ande, så betyder vatten just vatten. Dop och undfående av anden är sålunda villkoret för att ingå i Guds rike. Välsigne nu Gud detta på våra hjärtan och stadfäste det genom sin ande! Amen. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 65, Söndagen efter nyårsdagen, Matt 3:13-17)

Äro då vi, som här samlats, verkligen födda på nytt? Annars äro vi utestängda från Guds rike. Må denna fråga icke gå förbi någons hjärta härinne! Se här en bild till frågans belysning. Antag, att konungen utfärdade en stadga, att ingen finge audiens hos honom som icke vore född inom riket. Funnes då inga andra meriter än just detta? Jo meriter hit och meriter dit, men konungen ägde att stadga i denna sak, som honom gott syntes. Då anmälde sig en, som ägde omätliga rikedomar och sökte audiens på grund av dessa. Men vakten frågade blott: Är ni född inom riket? På det nekande svaret bleve han avvisad. En annan sade sig vara berömd för stor lärdom. Gott och väl; men är ni född inom riket? Nej, och så bleve även han avvisad. En tredje anförde, att han älskade vårt land mycket högt. Gott; men är ni född inom landet? Nej, och så var även han utestängd. En fjärde hade lärt sig landets språk. Gott; men är ni född inom landet? Nej, och så hjälpte ej ens det nya tungomålet. En femte hade skaffat sig en sådan dräkt, som bäres inom landet. Väl menat; men är ni född inom landet? Nej, och så halp ej den nya dräkten. Och de kunde icke släppas in, ty stadgan var tydlig och rörde sig blott om ett: född eller icke född inom landet. Så äger även rikets konung, Jesus Kristus, rätt att bestämma i sitt rike. Och bestämmelsen är denna: Utan att en varder född på nytt, kan han icke se Guds rike. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 260-261, Trefaldighetssöndagen, Joh 3:1-15)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

(Vattnet kan gälla) dopet och i så fall Johannes' botdop. … Där gäller en aktivitet som går emot vår naturliga: syndabekännelsens, uppgivelsens, ångerns. Och i boten fortsätter ock Anden sitt verk. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 259 i kommentar till Joh 3:1-15)

När Jesus talade om att födas på nytt jämväl genom vatten, stod det troligen mycket klart för Nikodemus att Jesus därmed menade sinnesändringens dop eller rätt och slätt sinnesändring. Du som vill bli född på nytt: ändra ditt sinne och tro evangelium! Vänd ditt sinne till Herren! Då svarar han med sin ande, och då Anden får rum i ett botfärdigt och mottagligt sinne, där sker nyfödelsens under. Ära vare Gud! (Einar Rimmerfors "'Du måste födas på nytt'"; Jönköpings-Posten 1937-05-21)

Nu var verkligen mor i 5:an en ängel, men vår Herre har sådana av mycket olika rang, och medan några helt och hållet höra till högsta himmelen, den sjunde eller vilken det är, så ha andra inte alls något nöje bland dem som där äro, utan skynda sig alltid att komma ner igen till folket i andra eller tredje himmelen eller var de nu kunna finna sig rättast hemma. Jag vet inte om jag har någon bland mina som går upp i den högsta serafiska kammaren, kanske då någon skomakare, men icke tror jag att t.ex. Prosten går ända dit, fast han naturligtvis har lov, utan han stannar nog hellre till hos de mannar som hålla sig en eller annan kammare lägre och för vilka minnet av en pris snus i kyrkobänken icke är alldeles utplånat även i himmelriket. Men du kan vara lugn för att mor i 5:an, Kristina, inte alls tränger sig högt, utan går väl upp och ser sig om någon gång och väcker glädje var hon visar sig, men sen kommer hon med sitt lyckligaste vardagsleende, alldeles som hon går och sysslar därhemma, ända ner till andra och första himmelen, vilken är nästan detsamma som en söndag på jorden. (Hans Larsson "Hemmabyarna" s 107-108; Himlarna)

Himlarnes rike är syftemålet med allt Gud gjort och gör. Det har varit målet för Guds tankar och rådslut före all tid, det var orsaken till sonens utgifvande och det är ändamålet med allt andens arbete på jorden. (Karl Palmberg "Himlarnes rike"; Jönköpings-Posten 1905-03-31)

Den öfverdrifna spiritualismen har alltid råkat i förlägenhet vid detta första uttryck (vatten) och sökt att göra det till ett med det andra. Till och med Calvin förstår med vatten den hel. Ande, som i andlig mening skulle vara det renande vattnet. ... Denna förklaring är i grammatikaliskt afseende oantaglig. ... Vattnet har en objektiv giltighet, ty det är det synliga löftet om förlåtelse. Såsom Strauss säger: "Om dopet å människans sida är en förklaring, att hon vill öfvergifva synden, så är det å Guds sida en förklaring, att han vill förlåta synderna." ... Att mottaga vattendopet är att blifva delaktig af den messianska syndaförlåtelsen. (F. Godet "Kommentar till Johannes-evangeliet - Första delen" s 222-223)

Alla som är döpta kallas nu för kristna. Men hur många är de, som kan anses för sanna kristna? ... Kanske är det endast för tjuvar och skälmar, som Frälsaren kommit i världen? Eller vad menar ni? Inte behöver väl Guds ende Son födas i fattigdom, smädas, pinas, korsfästas och dödas för ärliga, dygdiga, och hederliga människor? Nej platt intet för deras skull, som gör var man rätt och lever dygdigt. Sådana ärliga, dygdiga och rättskaffens människor behöver ingalunda krusa så mycket för vår Herre. Ty de har ju en säker och fast salighetsgrund i själva dygden, som belönar sig själv och blir ytterligare belönad. Vill inte vår Herre släppa dem in i himmelriket, när de kommer med sina fina kläder, med silke och siden, med hästar och vagnar, och resenärer, så vet de nog vägen till en annan herrgård, där alla resande till evigheten tas emot med hövlighet och mycken artighet, där husbonden i huset tar emot sitt främmande med hatten i hand och säger: ”Välkommen mitt herrskap! Jag vill hoppas att ni inte hör till de där svärmarna, som talar om barnet i krubban. De där svärmarna, som suckar som kreatur, som gråter och jämrar sig över en dödad jude, och som uppger sig vara kristna, men bara är skrymtare?” ”Vi är inga svärmare”, svarar de, som gjort var man rätt, och levat dygdigt. ”Vi är ärliga, och rättskaffens människor, vi har uppfyllt våra plikter emot våra medmänniskor och djuren. Och vi hoppas, att ingen skall kunna anklaga oss för något brott.” ”Nå, gott”, säger husbonden som låter kalla sig för Lucifer, det vill säga ljusets budbärare. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 228-229 i predikan 1859 över Joh 1:1-14)

”Af watten och Anda” ... (Christus) talar härmed om det embete, som Johannes Döparen i egenskap af Christi förelöpare och tjenare hade begynt. ... Till detta embete will han nu hänwisa (Nicodemus) och dermed stadfästa Johannis predikan och döpelse. ... Som wille Han säga: just det embete och dop, som Johannes förde ... densamma måsten I alla anamma, om I eljest wiljen se Guds rike. ... Med dessa orden, ”utan en warder född af watten och Andan”, will Christus alltså säga: menniskan måste födas på nytt genom denna evangelii predikan och döpelsens embete, hwaruti den Helige Ande werkar o.s.w. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 41-42)

Dopet hade i den tidiga kyrkan vanligen skett i form av vuxendop. ... I fornkyrkan hade katekumenerna undervisats före dopet, och före dopet fick de avsvärja sig djävulen och avlägga kristen bekännelse, vilket brukade ske i frågeform. ... Krismasmörjelsen (särskilt invigd smörjelse) efter dopet hade från gammal kristen tid utförts av biskopen. (Per Beskow-Jan Arvid Hellström-Nils Henrik Nilsson "Den kristna kyrkan - Från apostlarna till renässansen" s 160-161)

Rabbinerna tycks ha trott på en mängd himlar – de flesta av dem hävdade att de var sju, liksom det också fanns sju avdelningar i paradiset och lika många i helvetet. (Alfred Edersheim “Jewish Social Life” s 177)


Att fortsätta med:

Det är en vanlig uppfattning inom den tidiga judendomen att templet återspeglade det himmelska. Templet var en slags modell för himlen. En del bibelutläggare tror att detta är förklaringen till att det himmelska i vissa texter framställs i flertal. I stället för himmel används himlar. I judiska apokalyptiska texter från vår tideräknings början talas det om tre himlar, fem himlar, sju himlar och tio himlar. Förmodligen är det förgårdarna i templet som gett upphov till dessa kosmologier. I den översta himlen, som motsvarar det allra heligaste i templet, finns Gud. Änglarnas motsvarighet i det jordiska templet är prästerna och den övriga tempelpersonalen. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 247-248 i kommentar till Upp 21:1-22:5)

Ett primärt motiv i de dödsinformerande (himmelska) resorna är vatten. Inträdet i den himmelska världen äger rum genom en sjö, en flod eller ett hav. Detta återspeglar i själva verket övergången mellan liv och död. (Leif Carlsson ”Round trips to heaven” s 253)

Himmelriket, det är något fantastiskt ... Det är gemenskap med Gud, det är gemenskap med varandra. ... I himmelriket är gemenskapen fullkommen. Himmelriket, det finns här på jorden. Himmelriket, det är kyrkan, det är församlingen, det är Gudstjänsten. (Leif Skjetne "Himmelriket söker oss"; Jönköpings-Posten den 24 september 2005)

Tack särskilt för förtroendet att jag fick ett frimärke med vuxendop i dopgrav, det är ju kontroversiellt. Samhälle, kyrka och familj fordrar uppriktighet, generositet, respekt och ett visst mått av ödmjukhet för att nå enhet i mångfald. Baptismens och pingströrelsens budskap om vatten och tro, Ande och liv är viktigt. Det skulle vara roligt att få stämma träff i åttakantiga (Obs!) San Giovanni i Fonte, Ravenna, vid kristenhetens skönaste dopgrav från 400-talet och samtala om olika tecken för den enda tron. (Du kommer väl ihåg vårt åttakantiga tempel på Gräsö?) (Martin Lönnebo-Tomas Sjödin "Väder, vind och livets allvar" s 116; brev från Martin till Tomas den 29 jan 2005)

En dag hörde jag Lotta berätta för någon i telefonen om vad som hade hänt och lade märke till att hon förde händelsen på tal med att säga något i stil med att: "Ludvig har varit och vänt i himmelriket". Jag tyckte så mycket om hennes ord. Så varmt och stort och äventyrsfullt i jämförelse med ordet "hjärtstillestånd". Men var var han de minuter när han i personalens händer var "livlös"? (Martin Lönnebo-Tomas Sjödin "Väder, vind och livets allvar" s 13-14; brev från Tomas till Martin den 18 nov 2004)

(Hollywoodstjärnan) Renée Zellweger: Jag trivs inte så bra i grupp. Jag är en ganska privat person och jag tycker om att bara ge mig iväg och göra det jag själv vill. ... Jag älskade att få ett nytt anteckningsblock med linjerat papper och en ny, blå Bic-penna. Det var himmelriket för mig. Jag satt på mitt rum och skrev fåniga små historier. Jag såg mig själv som redaktionsmedlem på (tidningen) "Det Bästa" vid den mogna åldern av sex år. ... Det Bästa: Vad gör du när du inte jobbar. ... RZ: Jag gillar att köra långa sträckor, bara hoppa in i bilen och ge mig iväg. Vart som helst. Till Texas. När jag är i Los Angeles kör jag ofta ut i öknen. Jag kör bara ut, hoppar ur bilen och springer. ... Det Bästa: Jag läste att du håller på att lära dig spela piano. RZ: Jag har lagt det på is eftersom jag bor i en lägenhet på tredje våningen här i London. Men jag har gitarren med mig. Jag undervisar mig själv. Förstås. (Meg Grant "Möte med Renée Zellweger i sitt rätta element" s 25-28)

Jfr ”Jesus sade: ’Inte skall människan gammal i sina dagar tveka att fråga ett litet barn på sju dagar om livets plats, och hon skall leva. Ty många av de första skall bli de sista, och de ska bli en (alt. ett) enda.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 45; Thomasevangeliet log. 4; jfr Svartviks kommentar s 127: ”I en judisk kontext – eller i ett sammanhang där viss kunskap fanns om judiskt liv – skulle möjligen uppgiften om pojkens ålder kunna uppfattas som en hänvisning till att han ännu inte mottagit förbundstecknet; en judisk gosse blir omskuren först på åttonde levnadsdagen.” Angående ”en enda/ett enda”, jfr Joh 17:21-23)

Jfr ”Jesus såg barn, som diade. Han sade till sina lärjungar: ’Dessa små, som diar, liknar dem, som går in i riket.’ De sade till honom: ’Om vi är små, skall vi gå in i riket? Jesus sade till dem: ’När ni gör de två till en (alt. ett) och gör det inre som det yttre och det yttre som det inre och översidan som undersidan, och så att ni gör mannen och kvinnan till en (alt. ett) enda, för att mannen inte skall vara man och kvinnan kvinna, när ni gör ögon i stället för öga och hand i stället för hand och fot i stället fot, bild i stället för bild, då skall ni gå in (i riket).’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 57; Thomasevangeliet log. 22; jfr s 162-163: 2 Klemensbrevet ... åberopar samma jesusord och ger oss dessutom en tolkning ...: ”Ty när Herren en gång blev tillfrågad när hans rike skulle komma sade han: ’När de två blivit ett och det yttre som det inre och det manliga liksom det kvinnliga blir varken man eller kvinna. De två blir ett när vi talar sanning med varandra och en enda själ finns utan förställning i två kroppar. Och det yttre som det inre betyder detta: själen betyder det inre och kroppen det yttre. Såsom din kropp är synlig, så skall din själ vara synlig i goda gärningar). Och att det manliga såväl som det kvinnliga blir varken man eller kvinna betyder att när en broder ser på en syster tänker han inte på kvinnan i henne, och hon tänker inte på mannen hos honom. När ni gör detta, säger han, så skall min Faders rike komma.’”)

Gudstjänst är för den ortodoxa kyrkan ingenting annat än "himmelriket på jorden". Den heliga liturgin är någonting som omfattar två världar på samma gång, för både i himmelen och på jorden är liturgin en och densamma - ett enda altare, ett enda offer, en enda närvaro. På varje gudstjänstplats, hur anspråkslös den än må vara till det yttre, upptages de troende "i den himmelska världen" då de samlas för att fira liturgi. ... Gud bor där bland människor. Inspirerade av denna syn av "himmelriket på jorden" har de ortodoxa försökt att genom yttre skönhet och glans göra sin gudstjänst till en ikon av stora liturgin i himmelen. ... De som önskar lära känna ortodoxin bör inte så mycket läsa böcker som ... närvara vid liturgin. Som Kristus sade till Andreas: "Kom och se" (Joh 1:39). För ortodoxin är människorna framför allt liturgiska varelser som är allra mest sig själva när de ärar Gud och finner sin fullkomning och sitt självförverkligande i gudstjänsten. ... De olika ikonografiska scenerna och figurerna placeras inte slumpartat utan enligt en bestämd teologisk plan så att hela byggnaden utgör en enda stor ikon eller avbild av Guds rike. ... Ikonerna som fyller kyrkan tjänar som en mötespunkt mellan himmel och jord. ... De många ikonerna blir ett synligt uttryck för känslan av "himmelriket på jorden". Den ortodoxa kyrkan gudstjänst är en gemensamhetsakt, ett verk av folket. ... Den ortodoxa gudstjänsten präglas oftast av en känsla av lugn och tidlöshet, ett intryck som de ständigt återkommande litaniorna delvis bidrar till. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 270-271,276-277)

Jesus kom för att befria oss från synden och ge oss evigt liv. (Eskil Albertsson "00-00-00 klockan 00.01 och sen"; Jönköpings-Posten den 30 december 1999)

Det är aldrig för sent att födas. Sent i livet kan människan födas. Ålder är inget hinder för Anden. Ingen är för gammal för att födas. ... Att födas på nytt handlar om detta liv. Jesu ord är ljusår från reinkarnationen. Allt gäller detta livet. Att födas här, nu. Den som tolkar in något annat vantolkar. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 178)

Pappa var en sådan vardagsvisionär. Man skulle kunna beskriva honom som en om-bara-så-människa. Om bara folk lät bli att dricka brännvin, så skulle allt vara annorlunda, om bara folk lärde sig esperanto, om bara folk lät bli att äta kött – budskapet varierade men grundtanken var densamma. Den människa som ändrade sina vanor inledde en utveckling som på sikt skulle revolutionera världen. Inspirerad av vildmarksromantiken i Londons och Curwoods böcker utvecklade pappa ett slags naturevangelium. Man skall leva naturligt, äta naturligt, röra sig naturligt. (Ronny Ambjörnsson "Mitt förnamn är Ronny" s 20)

"Jag vet att saker och ting måste ändras", (sa Leo XIV, Kristi ställföreträdare), "och jag måste vara förändringens katalysator. Men hur, Anton? Jag är bara den jag är. Jag kan inte krypa tillbaka in i min moders sköte och födas på nytt." "Jag har fått höra av andra som genomgått den här operationen", sa Drexel långsamt, "att det är det närmaste man kan komma att bli pånyttfödd. ... Det är som att få nytt liv - och det är ovillkorligen ett liv av nytt slag." (Morris West "Lasarus" s 87)

Utan drömmar om ett bättre Europa kommer vi aldrig att bygga ett bättre Europa. De tolv stjärnorna i ert emblem uppfattar jag inte som ett uttryck för den stolta övertygelsen att Europarådet skall bygga ett himmelrike på jorden. Något himmelrike på jorden blir det aldrig. De tolv stjärnorna tolkar jag som en erinran om att det kan bli lite bättre på jorden, om vi ibland vågar se upp mot stjärnorna. (Vaclav Havel "Tal vid Europarådets parlamentariska församling 1990-05-10 i Strasbourg" s 25)

Vårt hav, med hatten i silver, drömmande går mot land, ett skepp med blommor kring rodret syns sträva mot himlens rand. ... Vi ser dess brusande sidor lysa som kaprifol, och babords reling bär timjan, som rodnar likt morgonsol. Vindarna vaknar och vänder, vaknar och vänder sig om, vågorna skimrar, skimrar av sång, av sång. ... På däcket ögontröst flödar, styrbord i ljung sig klär, en skorsten virad med vildvin ett under av skönhet är. ... Jasmin kring ankaret glimmar, och radarn bär rosenkrans, kring bogen glittrar en mossa med bländande guldgrön glans. Vindarna vaknar och vänder, vaknar och vänder sig om, vågorna skimrar, skimrar av sång, av sång. ... Ett skepp, som strålar i drömmen, speglar vårt livs förlust, bestrött med skiraste blommor det nalkas en himmelsk kust. (Bo Setterlind ”Blomman i snön” s 240-241; Drömmens skepp)

Om vattendop blir det (i Johannes' evangelium) fråga först i Nikodemusberättelsen, och oklarhet råder här om vattendopets egentliga innebörd. Beasley-Murray hävdar, att Anden ensam är instrument för nyfödelsen; det finns inget liv i vattnet, "inte ens när Guds Ord i köttet befallde dess bruk". Men om så är fallet, förutsättes kombinationen vatten - Ande såsom det som verkar det nya livet. (Lage Pernveden "Församlingen" s 152-153)

Människan har två stora andliga behov. Det ena är av förlåtelse. Det andra är av godhet. ... Gud hörde det där första ropet på hjälp, ropet om förlåtelse, och svarade på det på Golgata. Gud sände sin ende Son i världen för att dö för synder, så att vi skulle få förlåtelse. ... Men Gud hörde också vårt andra rop, det om godhet, och svarade på det på pingstdagen. ... Till förlåtelsens underbara gåva lägger Gud också den Helige Andes stora gåva. ... Han ger oss kraft att vara i sanning goda. (Billy Graham "Den Helige Ande" s 10; Människans rop - Guds gåva)

Det är svårt för ett ägg att bli en fågel, men än svårare för ett ägg att flyga. Det måste först bli en fågel. För himmelriket måste du födas på nytt! (Birgitta Yavari "I mitt hjärtas trädgård")

Om en främling beskriver mitt föräldrahem, skulle han kunna göra det helt korrekt. Han berättar om samma stenar, samma stockar. Ändock är det för mig något helt annat än för främlingen. Det är mitt hem men inte hans. Här bor föräldrarna, syskonen, farmor och mormor. Här lever minnena, skämten, gråten och kärleken. Främlingens beskrivning är riktig men helt ofullständig. Han kände inte till det viktigaste. (Martin Lönnebo "Varför jag är kristen" s 104-105)

Det gudomliga ja-et är ett ja till att vi kan bli förvandlade – och förvandlade nu i detta liv! Svaret är nyfödelse i detta liv. ... Paradoxalt nog finner vi oss själva genom att ge bort oss själva. Gud bygger bron mellan sig själv och människan. Vi tar oss över klyftan, som finns mellan Gud och oss, genom självöverlåtelse åt Gud. Detta innebär, att Gud förblir Gud och vi förblir personer, men annorlunda personer av ett högre, bättre slag. Människor på ett högre plan, därför att vi får del av en kraft som lyfter; annorlunda personer, därför att vi får ta till oss ett annat slags kraft än den vi förut ägde. ... Självöverlåtelse är vägen ut ur det som vi är och in i det som vi skulle kunna vara och borde vara. (Stanley Jones "Guds ja" s 45-46)

Barnet i Betlehem ... var inte ett vanligt barn som där föddes. ... Inget annat barn har varit Guds barn från begynnelsen. Alla andra måte födas på nytt genom vatten och Ande för att bli Guds barn och arvingar till himmelriket. Men detta barn var Guds Son av evighet. (G.A. Danell "Ett barn blir oss fött"; Jönköpings-Posten den 27 november 1971)

Jesu kors är den största utjämnaren i universum. Det för oss alla till nollpunkten. Det erbjuder hela mänskligheten en ny början. ... Det är mycket som är alltför starkt och imponerande för att Gud skall kunna använda det. Gud inte endast utväljer det som är ringa och föraktat. Han går ännu längre. ... ”Det som ingenting var ... ” (1 Kor 1:28). Tillhör du den kategorin? Förtvivla inte! I stället för att vara i en ogynnsam ställning gentemot andra, så ligger du bra till. Om du är på nollpunkten, är du i själva verket vid Guds startpunkt! Tro helt enkelt på honom och lyd honom! (Watchman Nee "Ett dukat bord i öknen" s 30)

Det är (i kulturrevolutionens Kina) ett helt nytt och bländande skönt samhälle, tillklippt och sömmat med allra största omsorg. Alla dess medborgare, från bönderna som barfota arbetar på fälten till dem som klipper liktornar på badinrättningarna, ägnar sig åt ärofyllda sysslor. Alla är inordnade i arbetsenheter, och alla har organiserats för att tjäna folket. De som utmärker sig utses till mönsterarbetare och får sina namn publicerade i tidningen. Här finns inga lättingar; bettleri och prostitution är strängeligen förbjudna. Alla får sin tillmätta del av födoämnen, och inte en enda skål ris går till spillo. Ingen tänker på egen vinning, och alla lever av den lön och de arbetspoäng som de har tjänat in. Allt, till och med arbetarna själva, tillhör Staten, och allt är reglerat in i minsta detalj. Missdådare har ingenstans att fly: de som inte arkebuseras hamnar i fängelse eller på statliga jordbruk, som tjänar som omskolningsläger. Den röda fanan fladdrar. Så ter sig detta mänsklighetens himmelrike på jorden, som ännu befinner sig i ett begynnelseskede. Den nya människan har också skapats, en mönstermänniska, en menig soldat, som heter Lei Feng, en föräldralös ung man, som har vuxit upp under den röda fanan, som inte vet vad individualism vill säga, och som ger sitt liv för att rädda andra. När denne hjälte, som har avsvurit sig alla själviska ambitioner, har lärt sig skriva, tecknar han ner de intryck som läsningen av Mao Zedongs verk har gett honom. Han känner en oändlig tacksamhet mot Partiet och önskar inget hellre än att tjäna som en polerad skruv i det maskineri som skall forma alla medborgare efter samma mall. Alla måste lära av honom. (Gao Xingjian "En ensam människas bibel" s 150-151)

Martin Luther King, född 1929, död 1968, amerikansk baptistpastor. Han var ledare för de svartas aktion för likställighet och mot segregation. ... Tillerkändes Nobels fredspris 1964. Till sina barn sade han ofta: ”Man måste ha något som man är beredd att dö för. Har man inte det är det fara värt att man inte har något att leva för.” Aningar om en tidig död hade han ofta. Den 4 april 1968 föll han för en lönnmördares kula i Memphis, Tennessee. Dagen förut, den 3 april, hade han i ett tal yttrat: ”Jag skulle vilja leva länge, men jag är nöjd med Guds vilja. Jag oroar mig inte. Jag har sett landet på andra sidan floden. Mina ögon har sett Herrens härlighet.” (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 24)

Pluralformen "himlar", som är regel i Nya Testamentet och Septuaginta, återspeglar det hebreiska ord som används i Gamla Testamentet, vilket alltid står i pluralis. Vad som betonas är (Jesu) transcendens; Han är "gjord högre än himlarna", som vi får reda på i brevet (till hebreerna, 7:26) eller, som det framställs i Ef 4:10, Han "steg upp högt över alla himlarna, så att han skulle kunna uppfylla allting". (F.F. Bruce "The Epistle to the Hebrews" s 85; kommentar till Hebr 4:14)

Himmelriket är sanningen. Frälsningen i (Herren Jesus) gör oss till medborgare i detta rike. (Gottfrid Isaksson "Himmelrikets medborgare"; kommentar till Matt 13:31-33; Jönköpings-Posten den 6 februari 1960)

Om den helige Andes förhållande till dopet i vatten råder bland teologer och bibelläsare delade meningar. Några håller före att dopet i vatten är lika med dopet i helig ande, medan andra anser dopen vara två och helt skilda företeelser. (Ingvar Laxvik "Vi tro ock på den helige Ande" s 16)

Andlig pånyttfödelse är den enda metod varigenom en dödlig människa kan bli medlem i det himmelska riket, precis som fysisk födelse är det enda sättet för vårt inträde i denna värld. (Frank B. Rehnstrom "An Outline of Missionary Enterprise in India, Nepal & Pakistan" s 66-67)

Låt mig ... anföra d:r Åke Holmbergs slutord vid ett föredrag i Holsbybrunn: "När vi fråga vad missionen skall göra åt världens nöd, tror jag ett av de viktigaste svaren är att just i de triviala vardagsproblemen låta himmelrikets krafter bryta igenom, om också bara i en glimt. Så är kyrkan salt och ljus för hela världen, för alla samhällen och mänskliga gemenskaper. Det är när vi leva den kristna församlingens liv och inbjuda varje människa att träda in i de återlöstas gemenskap, som vi föra fram Guds svar på världens nöd." (Arvid Almquist "Världsnöd och världsmission"; Jönköpings-Posten 1955-05-04)

Natten var full av oro, det brakade och gnisslade utanför väggarna och tunga vågor dunkade mot fönsterluckorna. ... "Är det jordens undergång?" frågade Lilla My nyfiket. "Allra minst", sa Mymlans dotter. "Försök bli snäll om du hinner, för nu ska vi nog snart in i himlen allihop." "Himlen?" upprepade Lilla My. "Måste vi in i himlen? Och hur kommer man ut därifrån?" (Tove Jansson "Farlig midsommar" s 19)

Till det som verkade som en besvikelse var ju, att ortodoxa kyrkan vid ett par tillfällen demonstrerade sin särställning. Den kunde för det första inte rösta för världskyrkorådets rapport om Kristus som världens hopp. Dels ansåg man, att den kommunistiska faran inte tillräckligt starkt betonades i budskapet, och dels ansåg man, att för litet plats hade givits läran om den Helige ande som genom kyrkan är verksam i byggandet av riket. (Odd Hagen "Några intryck från Evanston"; Jönköpings-Posten 1954-09-10; Evanston-konferensen - 15-31 aug 1954 i North Western University nära Chicago - var Kyrkornas världsråds generalförsamlings andra sammankomst)

Målet för varje sann kristen församling är: För det första, att den skall förhärliga Gud. ...För det andra är församlingens mål gemenskap. Den största försmaken av himlen är utan tvekan de kristnas gemenskap med varandra. (Billy Graham " Frid med Gud" s 142)

Richard Dybeck, kanske mest känd som författare till "Du gamla, du fria", besökte Våmhus 1847. I en artikel i kalendern "Runa" tre år senare berättar han bland annat en liten historia, som liksom i ett nötskal ger något väsentligt av lokalpatriotismen och folklynnet i Våmhus. Någon hade i Stockholm träffat en våmhuskulla, med vilken han språkade om hemsocknen. ... "Vi leva så kärliga därhemma", (sade hon). Naturligtvis skall ingen komma och påstå, att just Våmhus är ett himmelrike, där alla älskar varann och där allt är enbart frid och gamman. Men till och med en främling måste lägga märke till och glädjas över den vänlighet och hjälpsamhet som kännetecknar bygdens folk. ... Man får väl hoppas, att Axel Hambraeus har rätt, när han i sin stora roman om våmhuskullan Marit kort och gott konstaterar, att "hon var från Våmhus, den kanske renligaste socknen i Dalarna". (Einar Rimmerfors "En dalasocken"; Jönköpings-Posten 1951-08-15)

I december 1944 gick Eva Speter och hennes familj ombord på ett tåg från Bergen-Belsen som till sist tog dem utom nazisternas kontroll. "I det ögonblick jag visste att vi var i Schweiz", säger hon, "föll en stor sten från mitt hjärta, det måste jag säga. Schweizarna uppförde sig underbart mot oss - frottéhanddukar, varmvatten och tvål. Det var himmelriket." (Laurence Rees "Auschwitz - Den slutliga lösningen" s 297-298)

Det nytestamentliga budskapet är förknippat med en egenartad erfarenhet. De som mottogo evangelium i tro, gjorde en upplevelse så revolutionerande, att de sade sig ha flyttat från en värld till en annan. "De första kristna upplevde himlen." Så har en nytestamentlig forskare uttryckt saken. Och det stämmer väl med Nya testamentets egen syn på den kristna erfarenheten. Gud har "satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus", skriver Paulus. (David Hedegård "Vad är kristendom?"; Jönköpings-Posten 1943-04-06)

Husen (i Paradiset) är främmande och ovanliga också. Det är gamla lustiga slitna kråkslott i trä med tinnar och torn och så finns det stora röda träslingor i två eller tre våningar där arbetarna bor. Och alla husen har namn. ... "Det där är Grälebo, men det kallas också för Himmelriket", berättar Per Henrik. "Just ett skönt himmelrike", skrattar skräddarmästarn. "Det vimlar av ilskna käringar och osnutna ungar där." "Å nä, så farligt är det inte", säger Per Henrik. "Jag bodde själv där en gång och det var bra. Vi höll ihop i vått och torrt och man behövde aldrig va rädd om man var liten, för det fanns alltid nån som kunde försvara en. ... Där uppe i det stora vita fina huset bor disponenten, som styr och bestämmer allt på bruket. Hans fina hus kallas Lyckans höjd, men det finns dom som kallar det också för Grälebo för disponenten kan aldrig hålla sams med den stackars frun. Han grälar på henne jämt." "Och där är ölkafét, det kallas Fördärvet. Där finns det gott om öl och brännvin och det är ett sant fördärv", säger skräddarmästarn. (Margareta Strömstedt "Majken flyttar till Paradiset" s 206; författarinnan - född 1931 - flyttade som elvaåring till "Paradiset", som i verkligheten är Torpsbruk norr om Alvesta)

William James har på ett ställe i sin klassiska skildring av den religiösa erfarenheten gjort en ryktbar distinktion mellan "de en gång födda" och "de två gånger födda". De förra acceptera den religiösa hållningen till tillvaron som något självklart, som den naturliga livsluft, vari de andas; de senare ha nått fram till den efter en våldsam kris, som skakat deras innersta och i viss mening fött dem på nytt. Kanske kan man använda en liknande distinktion på de olika historiska generationerna. ... Det finns ... sådana generationer, som kunna kallas två gånger födda. De ha levat i brytningstider, på gränsen mellan tvenne tidsskeden, de ha bevittnat, hur värdena omvärderats och de forna idealen fått ge vika för helt nya, kanske motsatta. Min generation tillhör de två gånger födda, och detta kanske i högre grad än någon annan i hela västerlandets historia. ... Ty det blir väl nu (1942) för varje dag allt klarare, att framtidens historiker omkring 1914 komma att sätta ett tidsskifte. ... Vi växte upp i den s. k. kulturliberalismens klang- och jubeldagar. ... Den gamla striden mellan religion och vetenskap syntes oss slutgiltigt utkämpad till den sistnämndas förmån. ... Den moraliska beskyllningen mot (de kristna) gick ... när allt kommer omkring icke ut på, att de varit kristna, att de i handling omsatt den kristna moralen utan tvärtom, att de varit - för litet kristna! I grunden en ganska egendomlig kritik. ... Nu behövs det inte mycken klarsyn för att se, vad som hänt med vår kultur. ... För många av oss förefaller nu sekulariseringsprocessen såsom den egentliga grunden till sönderfallet inom vår kultur. Slutsatsen blir då, att det för denna kultur inte finns någon annan framtid än genom en renässans i världshistorisk skala av den religion som byggt den, att det endast i korsets tecken för oss kan finnas en segerrik framtid. ... Himmelriket därovan hade bleknat bort för oss. I dess ställe trodde vi oss vara med om att bygga ett himmelrike på jorden. Först senare har det gått upp för oss, att detta bygge hade en betänklig likhet med det gamla tornbygget i Babel, som skulle räcka ända upp i himlen. Det slutade nu som då med en förbistring "så att den ene icke förstod vad den andre sade". (Alf Ahlberg "Minnen och meditationer" s 77-87,95-96)

Det hade verkligen varit en underbart vacker vår - inte blir det sådana mera. I synnerhet den kvällen hade stannat i minnet - åtminstone vad Maija beträffar. De hade varit som barn i paradisets ängder - hänförts, jublat. ... Helt på tu man hand blevo de, de lekte kurragömma i gästrummen och skrattade och fnittrade i famnen på varandra, när de stötte samman någonstans i korridorens mörker. ... En vacker sommar var det, såsom man hade kunnat ana redan på våren. Det hade säkert varit Maijas allra skönaste sommar, fast hon nog haft goda somrar också tidigare. ... I (Viktors) ögon och i fingrarnas grepp fanns det någonting, någonting ... som gjorde att man inte kunde annat än sluta ögonen och dra andan ... Så där i sjunde himmeln hade de likväl varit bara den sommarn. (Frans Eemil Sillanpää "Skördemånad" s 122-123)

(Människans) moraliska strävan kan ses från två synpunkter, från samhällets synpunkt och från Himmelens synpunkt. Från samhällets synpunkt är människans moraliska strävan detsamma som att fullgöra sin plikt som medlem av samhället. Från Himmelens synpunkt är hennes moraliska strävan detsamma som att fullgöra sin plikt som medlem av universum, och detta är sättet för människan att fullfölja meningen med sitt liv. Från denna synpunkt är människans moraliska gärningar identiska med att tjäna Himmelen. (Nils Beltzén-Olof Pettersson "Religionshistoria för högre skolor" s 162; Central- och Ostasiens religioner, den kinesiske lärde Fung Yu-lans arbete Ny rationell filosofi, 1938)

"Vilket mål menar du då, att vi har?" (sade tant Eva till Gun). "Himlen", svarade Gun. "Och var tänker du dig den?" "Där Gud är och änglarna och alla de människor Jesus får frälsa." "Det är väl långt härifrån, det saliga stället." "Axel säger, att det inte är något ställe utan ett tillstånd, som börjar redan här och blir allt härligare tills det blir fullkomligt i evigheten." (Elisabeth Beskow "Bröllopet på Lönnvalla" s 84)

"Det vore själviskt, om du gjorde något för att dö", (sade Faste till Hedvig). "Men det gör du inte med att längta till Jesus och himlen. Och så en sak, Hedvig! Du kan komma Jesus oändligt nära och du kan leva i himmelriktet utan att behöva dö för det. ... Den första himlen har vi redan här." (Elisabeth Beskow "Förnyelse" s 54)

I morgon skulle (Mabel) gå till London Library. Hon skulle alldeles av en slump hitta en underbar, överraskande bok som skulle hjälpa henne, en bok av en präst eller en amerikan, som ingen hört talas om. Eller också skulle hon gå utför the Strand och händelsevis titta in på ett café, där en gruvarbetare berättade om sitt liv nere i gruvan, och plötsligt skulle hon bli en ny människa. Hon skulle bli totalt förändrad. Hon skulle bära uniform och kallas syster nånting, och hon skulle aldrig tänka på kläder mer. (Virginia Woolf "Den nya klänningen" s 193)

En människa är natursnäll, kanske begåvad. En person är laglydig, kanske samhällsduktig. Sådana utgöra värdefulla medlemmar av samfundet, uppfylla alla den borgerliga rättfärdighetens krav, gälla kanske som kristna. Men Guds rike är icke invärtes i dem. De känna icke Andens liv. Fläkten ifrån Andens värld förnimma de i beröring med religionen, musiken, dikten och i människolivets talande tilldragelser. De äga sin givna plats i naturens rike och i samfundslivets värld. Men deras plats i sanningens rike står tom och väntar sorgset på dem. ... Själen förblir hemlös, så länge hon icke lyssnar till sanningens röst, tillhör sanningens rike och hyllar och älskar dess konung. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 235)

De dröjde tillsammans i trädgårdens ro, en samlad familj, som fåglar i bo, men alla förstenat bleka och stumma, de kvaldes tungt av ett hemligt bann, och blickarna irrade undan varann bland aplarnas kronor, drömmande skumma. ... Där ute mot klippornas låga rand, havet gnolade trött sin visa. Stränderna glödde i kvällens brand, bidande nattens svalka och lisa. Men inne i gårdens lummiga hägn i trädens skymning, smekande blid, ej byttes ett ord ens om sol eller regn. Där inne var dödens frid. ... Då stilla med sunnan, berusande ljum ur fjärran rymd, förtonande skum, i sommarkvällningen gled det ljusa rosenmolnet, en sagans sky, – nejden vaknade, vårligt ny. Trädens lövverk begynte susa. ... Högre steg det, så sällsamt nära. Mildare tonade havets sång. Stränderna skimrade, blommande skära, och – hemligt löstes den dvalas tvång som bundit allt. Ett glittrande bad, ett pärlande regn på ängar och blad rosenmolnet och sunnan skänkte. Som lyckliga tårar dropparna blänkte. Jorden fick liv av rymdens gåva. – Ljuvt skulle stränderna sova. ... Men inne i trädgårdens lummiga ro den tigande kretsen förstenad dröjde, som sörjande fåglar i rivet bo. Blott skumma blickar de sakta höjde mot sommarkvällningens rosenglans och kände den doftande svalkan dugga. Så bundo de åter på kvalens krans i saligt susande trädens skugga. (Gustaf Ullman ”Rosenmolnet” s II:252-253; 1881-1945)

Det blev beslutat, att turisterna skulle övernatta vid nybygget. ... När kvällen kom togo de upp en sång: "Härlig är jorden, praktfull är Guds himmel, skön är själens pilgrimsgång. Genom de fagra riken på jorden gå vi till paradis med sång!" Studenten drog upp ur fickan en bibel och började läsa. Sisselmor satt med lill'Ante i knät, och Greta hos morfar, men Pavva hade krupit alldeles intill studenten och läste med honom i boken. Det var underbart skönt detta. Så måtte det vara i himmelriket, tänkte han. (Anna Lindegren "Pavva från Ripafjäll" s 23-24)

Vi skola icke blott frälsas ifrån syndens skuld utan även ifrån dess herravälde. Vi skola omplanteras i en ny jordmån, och där skola vi bära frukt för Guds rike. Om icke förlåtelsen blir inom oss som en källa med springande vatten, så är den gagnlös. (F. Lundahl "Förlåtelsens sinne - kärlekens sinne"; predikan i Stora missionshuset, Jönköping; Jönköpings-Posten 1924-05-02)

"Jag säger som Agust Mattson, som gick in vid frälsningsarmén", (sade pråmskeppar Adrian Söderbom från Harön), "han var tullvaktmästare för rexten. Han gick och fick lunginflammation och doktorn ordinerade toddy åt'en. Han sa: 'Aldrig hade jag trott att en kunde ha'et så bra så en kunde va frälst å full på en gång!' Men tror inte Engström att han blev salig ändå? Jaja så säkert ä dä inte. D'ä så många som ska in i himmelriket så dä blir väl köbildning, å alla får väl inte plass. Precis som skeppar Halldin på ångslupen Amanda sa te passagerarna som ville ombord: - I behöver inte å trängs, för I kommer inte mä alla ändån!" (Albert Engström "Praktik" s 96-97)

Vid ån är det fridfullt att dröja i skuggan av alar och pilar, när sommarkvällsskymningens slöja än skär över stränderna vilar. Så svalt som i lä av ett segel i aftonen luftdragen vifta, så lätt över åvattnets spegel som drömsyner skyarna skifta. Allt sorl och allt sus, som i blandning nyss levde bland säv och bland stenar, dör bort i en sovandes andning, en skälvning i hängbjörkens grenar. Så tyst - om jag lutar mitt öra mot vattnet, när natten det söver, det tycks mig som kunde jag höra Guds ande, som svävar däröver. (Hjalmar Procopé "Vid åmynningen" s 178)

Det är icke enbart för de bistra tidernas skull som gamla landskyrkan är så fullproppad med folk, att man står och trängs på gångarna och sitta flera än som skall i bänkarna, ty det är pastor Herman Rosenkranz som predikar och då är det alltid som nu. ... Med följande ord afslutar pastorn predikan: " ... Väl har ock dödsrikets dämon sina portar på vid gavel, men lätt äro de räknade, som gå därigenom. Ty Herren råder i dessa dagar, han har gifvit till och med den orättfärdige en mission att fylla: försvaret af fosterlandet - döden för det. Så är den arme upprättad - ja, barn, han hurrar sig rakt in i himmelriket, där den store ransakaren möter med fadersfamnen. Och när ni nu gån hem, barn, tagen då med er föreställningen om de vidöppna portarna och hurusom de jubelsjungande glädjeskarorna trängas igenom Gudfaders gulddörrar, medan dödsrikets bleka elfenbensport gapar i sin tomhet. Ty Herrens tider är detta. Amen." (Ellen Holzhausen-Idström "De vidöppna portarna" s 227; tidningen "Hvar 8 dag" den 10 jan 1915)

Den som blev född i dvalans tider minns icke mer sin levnads väg. Vi, barn av skräckens år i Ryssland, kan icke glömma någonting. O, år som lägger allt i aska! Bär ni på vanvett eller hopp? Från krig och frihetsdagar lyser hos oss ett blodigt återsken. Nu är vi stumma - stridssignalen har tystat våra läppars ljud. Där jubel en gång fanns i hjärtat bor ödesdiger tomhet nu. Låt korpar stiga upp och skräna över den dödsbädd som är vår - o Gud, må den blott som är värdig få skåda himmelriket Ditt. (Aleksandr Blok "Den som blev född i dvalans tider" s 174-175; 8 september 1914)

Tänk om ... profeten Elia kom och lärde mig all världens Sju Visdomar? Och tänk om jag fann ett teleskop som kunde se rakt in i himmelen? ... Ständigt återkom den yttersta frågan: Vad var det rätta? Vad måste jag göra? Varför förblev Gud tyst i den Sjunde Himmelen? (Isaac Basjevis Singer "På vår gata" s 94; En gossefilosof)

Helga kommer ofta. Hon hör oss till med det där sambandet, som är väsentligare än blodsbandet. Det blir något av himmelrike, när de komma tillsammans, som höra ihop. Men det himmelriket finns blott glimtvis i ett liv, som behärskas av död och skilsmässa. (Elisabeth Beskow "Vildfågel" s 91)

Kristus hade blott ett enda ämne för alla sina predikningar; och det var: "himmelriket". Han predikade "evangelium om riket". ... Himmelriket är templet. Och därför hade han blott en enda uppgift på jorden; och den var att uppbygga templet. Ty så var det profeterat om (Telningen): Så säger Herren Sebaot: ... Han skall bygga upp Herrens tempel. ... (Sak. 6:12,13). Alltså: Telningen skall vara tempelbyggaren. Det är hans enda och hela uppgift. Lägg märke till det. Och det var även profeterat ... att templet skulle byggas med Guds ande: genom min ande skall det ske, säger Herren Sebaot (Sak. 4:6). (N.P. Wetterlund "Andens lag I" s 110-111)

Vi måste födas på nytt. Och till denna pånyttfödelse är ej nog att man blifvit upptagen i det heliga dopet, - Kristus måste fortsätta vattendopets verk genom andedopet. Och det är ej nog att man blifvit vederbörligen konfirmerad, - Kristus måste konfirmera oss med den helige andes insegel. ... Endast en sådan pånyttfödelse för oss in i Kristi rike. (Oskar Brüssau "Uppståndelse"; kommentar till Joh 14:19; Jönköpings-Posten 1906-04-21)

(Duvan) sjöng så fagert om Jesu Krist och om himmelrikets glädje och härlighet, och hon bjöd alla välkomna som voro betungade och fått nog av detta livets vedermödor. ... Nu skingrades dimman igen; himlen var blå som en linåker och lärkorna höjde sig. Då fingo (modren och barnet) se, rätt ut i havet, en grönskande ö med vita sandstränder, där vitklädda människor vandrade hand i hand. Och den nedgående solen belyste det gyllne taket på en pelargång, där vita eldar brunno under heliga offerskålar; och över den grönskande ön sträckte sig en regnbåge i rosenrött och vassgrönt. – Vad är det mamma? Modren kunde icke svara. – Är det himmelrik som duvan sjöng om? Vad är himmelrik, mamma? – Det är det ställe, barn, där alla människor äro vänner, svarade modren; där ingen sorg och ingen ofrid är. – Då vill jag komma dit, sade barnet. – Det vill jag också, sade den trötta, övergivna, prövade modren. (August Strindberg ”I midsommartider” s 87-88,95)

Religionspsykologins tidigaste historia är framför allt knuten till namnet William James. 1901-1902 höll William James sina berömda Gifford lectures. 1902 utgavs de under titeln "The Varieties of Religious Experience". ... Hans mest berömda distinktion gällde den skillnad som han menar fanns mellan "the once-born" och "the twice-born", de "en gång" och de "två gånger" födda religiösa människorna. Dessa menade han hörde samman med två typer av personligheter. Temperamentet styr religionen. För den tungsinte och pessimistiske fanns "de två gånger föddas religion", de upplevde tillvarons kluvenhet och strävade efter en helhet, vilken de erfor i omvändelsens ögonblick. Den glada och optimistiska människans religiositet var tvärtom inte ägnad åt grubbel och introvert hållning, hon var "en gång född". (Owe Wikström "Religionspsykologi - Inledande översikt" s 19-20; Amerikansk religionspsykologi kring sekelskiftet 1890-1910)

(Minnesvärda) voro t.ex. de resor till staden (Halmstad), som vi (som barn) fingo göra ett par gånger om året. ... Roligast var det att få stå nere vid hamnen och se på de många båtarna. Vi kunde stå och begapa dem timma efter timma och diskutera varje liten detalj. Hände det, att vi fingo komma ombord på en ångbåt och se oss om där, upplevde vi himmelriket. (Alf Ahlberg "Minnen och meditationer" s 28; början av 1900-talet)

Jag har visst skrifvit för mycket, varit för mycket ensam, så att jag är trött och ointresserad af allt! Hade jag råd och sällskap fore jag en tripp till Schweitz för att se himmelriket! (August Strindberg "August Strindbergs brev XIII sept 1898-dec 1900" s 67; brev 11 jan 1899 till Gustaf af Geijerstam)

En reningsverk måste utföras, innan Herren kommer i härlighet in i vårt lif. ... Sedan vårt lif blifvit fylldt med Guds kraft, skola vi lefva till Guds ära. (G.H.C. Mac Gregor "Att uppenbara och utplåna" s 27,31; föredrag och kommentar till Malaki 3 vid Keswick-konferensen i norra England juli 1898)

Var (sagospelet Himmelrikets nycklar) dåligt som jag anade? Icke godt att bli så barn på nytt att man skulle kunna skrifva sagospel efter ett lif sådant som mitt! ... ... Tiden går men min hjerna står still. Är jag för gammal vorden att kunna bli barn på nytt! Eller saknar jag den dagliga närvaron af min lilla publik som jag skrifver stycket för! Eller kan härute i Grönlandsnaturen (i Marstrand) der det inte vexer några vexter inga idyller vexa? (August Strindberg "August Strindbergs brev IX 1892-jan 1894" s 9-10; brev 22 jan 1892 till Daniel Fallström samt brev 24 jan 1892 till August Lindberg)

Här (i Schweitz) är det återfunna Paradiset. Kosmopolien, Atlantien! För 4 Franc får du full pension och ett rum så att du kan se hinmmelen ända in i Clitoris. ... Utsigten kan icke beskrifvas, aldra minst målas! ... Att sitta i 30 (grader) Celsius bland rosor, achasior, lagrar, och se nyfallen snö på bergryggarne, och ha kall dusch i huset, det är kolossalt. Här äro 30 pensionärer och man talar 4 språk. Jag håller 2 franska mätresser, en om morgon en om qväll för att tala franskt med. (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 247; brev 4 juli 1884 till Gustaf af Geijerstam; i en not tillägger Strindberg: "Mätress = Lärarinna")

Här (i Schweitz) är som i himmelriket der vi nu bo! Sju rätter mat till middan och tre till qvällen utom te o. s. v. för 2 Kr 80 per caput. ... Här (är) med ett ord kolossalt. 2000 fot öfver hafvet och Alper och Lac Leman rätt förut. Billigare kan man ej begära. (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 228; brev 24 juni 1884 till Pehr Staaff)

I Sjöarp bodde under denna tid (omkring 1884) hos sin mor och mormor en ung seminarist vid namn Sjöberg. Mer än en afton under sommarens ferier besökte jag honom efter slutat dagsarbete, för att få ytterligare utbildning i uppsatsskrivning m.m. Ibland avslutade han undervisningen med att spela något stycke på sitt piano. Då kände jag mig som i sjunde himlen. (Karl Larsson "Under order 1 - Kommendör Karl Larssons minnen" s 22)

Jag har, såsom du ser, visat dig, att synden kan blifva utplånad af Jesu blod och att syndens makt kan blifva besegrad af den helige ande. (C.H. Spurgeon "Scharlakansröda synder utplånade och förlåtna"; Jönköpings-Posten 1904-12-03)

Allbekant är, att Värnamo marknad förr för smålänningen var den Sankt Petersport, han måste hava tre gånger passerat, för att komma i himmelrik. Och om han väl hunnit dit, kunde det hända, att han fann vistandet så enformigt, att han hoppade ned på marknaden igen. (Gustaf Aldén "I Getapulien - Vandringar och forskningar" s 60)

Medan gubben Abraham bad, blev Val plötsligt kvitt alla de mörka skuggorna, all pinan och ångesten. Det blev så bländande ljust omkring honom. Det isande greppet kring hans själ lossnade, och han blev fri - fri! ... Han kände sig som en helt ny människa - ren och tvagen. Syndabördan var borta, och hjärtat sjöng och jublade. ... Var fanns han? I Abraham Gladers verkstad! Nej, det kunde inte vara möjligt? All himmelens härlighet hade ju sänkt sig hit ned. Detta var nåd - nåd ... (Harry Sjöman "Vinden blåser vart den vill" s 170-171)

I ett icke daterat brev från denna tid (omkring år 1872), skrivet till en bror, söker (prästen Karl) Palmberg visa denne vägen till frälsning. ... Han skriver: " ... Någon vidare bättring behöves ej nu mer än den att lära känna synden och genast gå i den himmelske Faderns armar och vara salig. Ingen enda tår behöver man gråta för att beveka Gud, ej bedja en enda bön i det ändamålet. Och tycker du, att jag talar orätt, så se vad Jesus säger i Luk. 15! Läs det kapitlet med eftertanke, och du ser precis min lära. Om den förlorade sonen står det i 20:de versen: "Då han ännu var långt ifrån." Märk: då, just då, lopp fadern emot honom. Icke är det detsamma som att vara värdig. Fadern var bevekt långt förut. Annars hade han sannerligen icke lagat i ordning den yppersta klädnaden, ring och skor. Se, detta är nu Guds sanning och evangelii hemlighet. Läs detta under bön till Gud om Andens gåva att öppna ditt öga. Och kan det ej bringa dig till att stå upp och övergiva syndatjänsten och löpa din fader till mötes, så kan visst intet annat göra det. ... Tro Gud i Sonen nu! ... Bed (pappa) läsa och djupt övertänka detta, så kan det, liksom vattnet, skölja bort alla villfarande meningar om något, som ännu skall företagas, vilket aldrig blir av. Guds ord och Anden äro de medel, varigenom vi födas på nytt enligt Joh. 3:5. Ordet (vattnet) sköljer bort det gamla, och Anden giver det nya. Och Ordet är just evangelium om Jesus. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 118-119)

Peer Gynt: Där seglar två bruna örnar och vildgässen styr mot söder och här ska jag stappla och klänga bland stenar så fötterna blöder. Jag vill med! Jag vill tvätta mej ren i virvelvindarnas bad, i himlens glimmande dopfunt vill jag döpas! Jag vill bli glad! Jag vill fram bortom fäbodvallen, jag vill blåsas lycklig igen. ... Nu är vi framme på orten! I slottet är trängseln stor. Det riktigt myllrar kring porten. Här kommer Peer Gynt med sin mor! Vad säjer ni, Sankte Per? Slipper mor inte in i ditt rike? Å, du får nog leta länge innan du ser hennes like. Om mej själv vill jag inget säja. Jag kan vända vid slottsporten. Får jag så kommer jag gärna med. Om inte så far jag igen. Jag har diktat så många sagor som fan i en predikstol och skällt min mor för en höna för att hon kackla och gol. Men henne ska ni hedra och akta och ge henne allt hon vill ha. Det finns ingen som hon på bygden, ingen som är lika bra. Nej men se! Där kommer Gud Fader! Nu får du skäll, Sankte Per! Sluta upp med knektfasonerna nu! Släpp in mor Åse här! (Henrik Ibsen "Peer Gynt" s 62,102-103)

Med en sned och dragande rörelse med huvudet lyfte Hanno menande fram varenda övergångston, och där han satt längst ut på stolen sökte han medelst pedal och rubato förläna varje nytt accord ett känslovärde. Faktiskt, om lille Hanno uppnådde en efffekt - även om den inskränkte sig till honom själv enbart - så var effekten inte så mycket av sentimental som av sensibel natur. Ett mycket enkelt harmoniskt konstgrepp blev genom att accentueras med tyngd och fördröjning upphöjt och laddat med en hemlighetsfull och preciös betydelse. Ett ackord, en ny harmoni, en insats tilldelades, medan Hanno drog upp ögonbrynen och utförde en hävande, svävande rörelse med överkroppen, genom en plötsligt inträdande, matt ekande klanggivning en nervöst överraskande förmåga att verka. ... Och nu kom slutet, Hannos älskade slut, som ifråga om primitiv upphöjdhet verkligen satte kronan på verket. Med violinens löpningar svagt och klockrent pärlande och flödande omkring sig tremulerade e-moll-ackordet i pianissimo ... Det växte, det tilltog, det svällde långsamt, långsamt, i forte drog Hanno ut det dissonerande, till grundtonarten ledande ciss-et, och medan Gerdas Stradivarius böljande och klingande brusade även kring detta ciss stegrade han dissonansen allt vad han orkade ända till fortissimo. Han nekade sig upplösningen, den undanhöll han sig och åhörarna. Vad skulle den vara, denna upplösning, detta betagande och befriande nedsjunkande i H-dur? En lycka utan like, en njutning av gränslös ljuvlighet. Vilken frid! Vilken sällhet! Himmelriket! ... Inte än ... inte än! Ännu ett ögonblick av uppskov, fördröjning, spänning intill det olidliga för att tilfredesställelsen skall bli desto utsöktare ... Ännu en sista, allra sista droppe av denna pockande och drivande längtan, detta totala begär; denna yttersta och krampaktiga viljeanspänning, men alltjämt ingen uppfyllelse och befrielse, eftersom han visste: Lyckan varar blott ett ögonblick ... Hannos överkropp sträckte sig långsamt uppåt, hans ögon blev mycket stora, hans slutna läppar darrade, stötvis och bävande drog han in luften genom näsan ... och sedan kunde lycksaligheten inte längre hållas tillbaka. Den kom, kom över honom, och han hindrade den inte längre. Hans muskler slappnade av, utmattad och överväldigad satt han där, huvudet sjönk ner mot axeln, ögonen slöts, och ett vemodigt, nästan smärtfyllt leende av outsäglig sällhet lekte kring hans mun medan hans tremolo, med rubato och pedal, med violinens löpningar viskande, slingrande, dallrande och böljande omkring sig, hans tremolo, till vilket han nu lade löpningar i basen, gled över i H-dur, raskt stegrades till fortissimo och så brusade upp för att tystna tvärt och utan efterklang. (Thomas Mann "Buddenbrooks - En familjs förfall" s 442-443; 1860-talet?)

Carl Andersson (i Vaxholm), som så nådefullt av Herren blivit uttagen från syndens välde och införd i frihetens värld, trodde liksom nästan varje nyomvänd, att andra människor lätt skulle övertygas och få syn på andliga verkligheter, vilka blivit så levande för honom själv. Han menade, att han blott till dem, med vilka han sammanträffade, behövde nämna något om vad han själv funnit, så skulle de lyssna och falla till. I stället fick han till sin bittra sorg erfara, att den naturliga människan icke fattar det, som tillhör Guds ande. När han strax efter sin omvändelse (1858) en gång skulle skjutsa en handelsresande från Hösjö ända till Osby i Skåne, en färd på flera dagar, sade han så förhoppningsfullt: ”På den resan skall jag omvända många.” Från denna färd kom emellertid Carl Andersson mycket nedslagen hem. Till en av sina troende vänner sade han: ”Kan du tänka dig – nu tror ingen människa på mig. När jag talar om affärer, om hästar och jordbruk, då lyssna de, men för frälsningens vikt och betydelse ha de varken öra eller sinne.” (H. Myrbäck "Carl Andersson i Vaxholm - Några minnesblad till hundraårsdagen av hans födelse" s 41)

Åt (Robert) var som åt varje människa givet ett öde, som han inte kunde komma ifrån, hur han än försökte. ... Det hjälpte inte att be Gud att han skulle skapa om honom och göra en annan människa av honom. Ingen levande varelse föddes till världen två gånger. Han förblev oföränderligt Axel Robert Nilsson med det sjuka, larmande örat, som talade så högt till honom om nätterna då tystnad rådde. Sådant såg hans öde ut. Och det återstod honom icke någonting annat än att foga sig i det. Och det svåraste och bittraste han varit med om i världen, det var att foga sig, att fördraga sig själv, att försona sig med den människa, som han aldrig skulle slippa, som en gång för alla var oföränderlig, som var beständig intill livets ände, som evigt var han. ... Han hade funnit sig i detta: Att han ingenting kunde göra. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 364-365; Den oåtkomlige)

Så kom hon, med lång svart fläta, hög barm, alltid sorgsen och skön, med bara armar, med vällustiga omfamningar. Hon älskade mig, jag offrade hela mitt liv för en enda minut av hennes kärlek. Men månen steg allt högre och högre på himlen och blev allt klarare och klarare, det praktfulla skimret på dammen, som tilltog lika jämnt som en ton, blev allt intensivare, skuggorna blev allt mörkare, ljuset allt genomskinligare, och när jag betraktade allt detta och lyssnade på allt, var det något som sade mig att hon, med sina nakna armar och heta omfamningar, på långt när inte var hela lyckan och att inte heller kärleken till henne på långt när var det högsta goda; och ju mer jag såg på fullmånen där uppe, desto mer tycktes mig verklig skönhet och godhet vara högre upp, renare och närmare Honom, källan till allt skönt och gott, och tårar av otillfredsställd men häftig glädje trängde fram i mina ögon. (Leo Tolstoj "Ungdomen" s 145-146; mitten av 1840-talet)

Carolina (Lina) Sandell föddes den 3 oktober 1832 i Fröderyds prästgård några mil sydost om Jönköping. Hon var ett sjukligt och brådmoget barn som aldrig syntes leka och springa omkring i trädgården som sina syskon. Inte heller behövde hon som de andra hjälpa till med hushållssysslorna. Nej, lilla Lina låg till sängs eller satt uppe i det väldiga (ask)trädet och diktade. ... Hon sade själv att sångerna kom till henne på ett förunderligt sätt utan ansträngning. Ja, de var verkligen en gåva från Gud. Den Gud som hon oreserverat älskade - ännu mer efter den helbrägdaupplevelse som hon 12 år gammal haft. Hon var sjuk och hade legat till sängs i många månader när hon läste dagens predikotext om hur Jesus uppväcker Jairi dotter från de döda. Till allas förvåning steg hon då själv upp ur sängen, förvissad om att hennes sjukdom inte var dödlig. Efter den händelsen, som inträffade den 17 november, firade Lina Sandell på detta datum alltid en andra födelsedag som celebrerades med nya dikter av den tacksamhet och tro som avtecknar sig i allt hon skrev och allt hon gjorde. (Yvonne Teiffel "Lina Sandell - flickan i trädet" s 35,38)

"Ser du nu igen, Göran!" (sade Medenberg), "vad är jag väl av Gud inrättad till ... jag skall verka i det inre av denna Brottslingarnes Ödemarks-stat. Du skyggar kanske litet till vid detta namn, som förekommer dig ohyggligt. Men om du tänker rätt efter, min goda Göran, vad är väl hela Mänskligheten, enligt vår egen heliga lära och efter syndens stora uppkomst, annat än en samling av brottslingar, brottslingar i djupet? ... Och vad är väl hela Jorden annat än en ödemark i anseende till Himmelen; en ödemark likväl, varuti vi, brottslingarne, äga att sträva, arbeta, inbördes älska varann och hoppas, hoppas trofast, att genom striden komma till himlarnes rike? ... Men en sådan ödemark (här i Småland) är ämnad till en trädskola fär himmelen likväl, och jag säger dig, den skall bliva så." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 427)

"Vid Gud, jag försäkrar er", (sade Anton Prokofjevitj till Ivan Nikiforovitj), "(Ivan Ivanovitj) är inte där! Så sant som Gud är helig, han är inte där! . . . Måtte varken min far eller min mor eller jag själv någonsin skåda himmelriket! Tror ni mig inte ännu?" Ivan Nikiforovitj hade blivit fullkomligt lugnad av dessa bedyranden. (Nikolaj Gogol "Hur Ivan Ivanovitj och Ivan Nikiforovitj blev oense" s 123)

(Lena) predikade (en julikväll 1834) för en stor människoskara på en äng utmed ån i Mariannelund. ... Lena talade över bibelordet om den rike ynglingen som inte kunde komma in i himmelriket. Hennes åhörare satt först tysta i det förbrända gräset, men när hon beskrev det gudsrike som skulle komma även i deras egna fattigbygder, blev de våldsamt upphetsade. ... Tidigt morgonen därpå blev hon arresterad. Redan när kronobetjäningen trängde in i skräddarens stuga, där hon hade övernattat, förstod hon att det inte var någon vanlig skrämselaktion. Länsman var med i full uniform och visade upp en skrivelse från länsstyrelsen i Jönköping, utfärdad redan långt före mötet, att hon skulle förpassas till rannsakningshäktet för eventuell vidare transport till hospitalet i Vadstena. (Tore Zetterholm "Predikare-Lena" s 164)

Emilie Petersens "äldste manlige vän" vid sidan av maken var Daniel Runge. Korrespondensen mellan Emilie Petersen och Daniel Runge var tät. ... Vid budet om Daniel Runges frånfälle 1832 skriver hon i sin dagbok, att "andlig spis och syndernas förlåtelse blev hans del". (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 129; Nätverk fjärran och nära)

(Krukmakaren Stephan Christoffersson Glantz i Jönköping) förkunnade (i mitten av 1700-talet) " ... att predikoämbetet är Satans tjänare - att kyrkan vore ett komedihus, varuti folk hade apespel och gör kyrkan till babyloniska skökan ... att ingen borde döpas förrän han bleve så stor att han förstod vad döpelsen hade att innebära - att yttre döpelsen med vatten är inledningen eller nyckeln till den heliga andedöpelsen." ... (Per Ericsson "Den apostoliske krukmakaren" s 81-82)

Kristofer Polhem skall ej blott minnas i vår historia som det stora uppfinnarsnillet, "den svenska mekanikens fader", utan hans livsverk skall också leva genom tiderna i den eggelse till arbetslust och företagsamhet, som han genom sitt exempel och sina skrifter givit Sveriges folk. Den konung (Karl XII), vars djupa beundran han väckte, yttrade om honom: "En sådan man födes intet i sekler. Hade han varit en främmande, så hade man upphöjt honom i tredje himmelen, men efter han är svensk, aktas han intet stor med all sin vetenskap." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 601; "Den svenska mekanikens fader")

Enligt urgammal akademisk plägsed måste den nyinskrivne studenten (vid Uppsala universitet) först genomgå ett elddop, som kallades deposition, innan han erkändes som fri akademisk medborgare. Ceremonien åsyftade att åskådliggöra för ynglingen den råhet och okunnighet, som han hade att avlägga för att i stället få sin själ förädlad genom vetenskapen. Delinkventerna ifördes narrkläder av brokiga lappar, på deras hattar fästes horn och åsneöron, och i mungiporna sattes svinbetar. Sotade i synen drevos offren, likt en boskapshjord, in i universitetets stora sal. Där fingo de utstå allehanda drift för sitt besynnerliga utseende. ... (Delinkventernas svar på de omöjliga frågor som framställdes) gav (deras) tuktomästare anledning att slå till sina offer med sin stav eller under barska förebråelser undfägna dem med örfilar. Slutligen tog han ur en påse fram en väldig tång av trä, med vilken han knep var och en om halsen och ruskade honom. tills betarna ramlade ut munnen på honom. Därefter fick offret krypa fram på golvet och grundligt behandlas med en hyvel, varpå öron och horn rycktes av honom. Sedan man till sist gjutit vatten eller vin över huvudet på honom, blev han äntligen förklarad för fri student. Depositionsakten avskaffades av Karl XI år 1691. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 256-257; Vid Uppsala universitet)

(Christus) kallar (sin christenhet), och hwad som angår dess styrelse himmelriket. Dermed will Han gifwa tillkänna, att Han genom sitt evangelii ord kallat och från hela werlden åt Sig afskilt ett folk på jorden ... ett ewigt, oförgängligt rike ... (som) börjar genom tron. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 231 i kommentar till Matt 22:1-14)

Det höga majestätet, som icke kan ljuga, har lofwat, att de, som äro andeligen fattiga, skola hafwa himmelriket. ... Likwäl blifwa wi genom sådana rika löften af ett så högt majestät allsintet bewekta. Om eljest en lögnare framträdde eller en påfwe sade: låt hålla så och så många messor, så blifwer du salig; eller om man säger: fasta om året så och så mycket, den heliga Barbara eller den helige Nicolaus till ära, med flera dylika barnsagor, då falla wi till och löpa åstad, likasom elden sutte i oss. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 326 i kommentar till Matt 5:1-12)

Guds och Christi rike ... är himmelriket, der först änglarna i himmelen äro de förnämsta, högst betrodda råd och yppersta herrar och sedan hela christenheten på jorden under ett hufwud, herre och konung, Christus. ... Ty när man talar om Guds himmelska rike, måste man icke allenast förstå dess regering och de menniskor, som höra till himmelen, utan ock sjelfwa Herren och regenten, Christus, med alla Hans änglar och helgon, både lefwande och döda. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 251 i kommentar till 1 Joh 5:4-12)

Själv stillastående omgives jorden av tio över varandra välvda himlar, som alla, med undantag av den högsta, äro i kretsande rörelse. Den högsta och orörliga, vilken omsluter de övriga och utgör skapelsens gräns mot den tomma oändliga rymden, är empyréen eller eldhimmelen, av de platoniserande filosoferna även kallad urbildernas värld. Där, "uti ett ljus det ingen tillkomma kan", tronar i treenigt majestät Gud, och till honom uppstiger, såsom en världens lovsång till sin skapare, den harmoniska klangen av de nio lägre himlarnes gång. Närmast empyréen är kristallhimmelen eller det första rörligas krets (primum mobile). Under honom åter välver de tyngdlösa, av det finaste världsämnet danade fixstjärnornas himmel. Om man tänker sig en ängel nedsvävande från denna till jorden - medelpunkten, där skapelsens grövsta beståndsdelar avsatt sig - har han att sänka sig genom ytterligare sju himlar, som bilda den planetariska världen. I den första av dessa sju befinner sig Saturnus, i den andra Jupiter, i den tredje Mars; den fjärde och mellersta tillhör planeternas drottning Solen; i de tre återstående vandra Venus, Merkurius och nederst Månen, som med sin till- och avtagande skiva mäter tiden. Under henne äro jordens luftkrets och jorden själv med land och hav. (Viktor Rydberg "Medeltidens magi" s 5-6; Medeltidens världsåskådning)

Nordborna såg sin del av världen som den centrala, mellersta delen: Midgård. Även på denna punkt delades deras åsikter av de lärda kristna författarna. De föreställde sig att jordklotet låg i mitten, varpå följde ett antal planetariska sfärer i skal efter skal. De för blotta ögat osynliga sfärerna var i sin tur knutna till de planeter man kunde iaktta på himlen. Till planeterna räknades månen, Merkurius, Venus, solen, Mars, Jupiter och Saturnus. Allra längst ut fanns ett firmament av något fler än tusen fixstjärnor. Bakom dessa befann sig Gud Fader själv, enligt vissa tänkare föregången av en kristallhimmel och en ljus empyrisk himmel. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 78)

För en majoritet av medeltidens lärde var antikens filosofi något som inhämtades ur sentida kommentarer och sammanställningar, i vilka det hedniska tankegodset stöpts om för att stå i den kristna trons tjänst. Ett typiskt exempel är Bartholomaeus Anglicus encyklopediska verk "De proprietatibus rerum" (Om tingens egenskaper) tillkommet någon gång vid 1200-talets början och en av medeltidens mest lästa texter. Här behandlades skapelsens alla företeelser, från Gud, änglarna och himlasfärerna, till jordens varelser, växter och stenar. Till planen återspeglade verket den vedertagna föreställningen om skapelsen som en hierarki eller obruten kedja som sträckte sig från andlig fulländning till kroppslig förgänglighet. I hierarkins topp tronade Gud och hans änglaskaror, den andliga värld som den materiella verkligheten en gång framsprungit ur. Därefter följde himlasfärerna, smidda av ett beständigt "femte element" - en "quinta essentia" - och för evigt cirklande runt vår jordarund. (Att jorden hade formen av en sfär eller boll, var en självklarhet för medeltidens lärde - att man vid denna tid betraktade jorden som platt är en myt.) Här, i den jordiska, sublunära världen nedanför månen, var allting uppbyggt av de fyra grundelementen jord, luft, eld och vatten och dömt till oundviklig undergång och död. Den enda varelse som bröt mönstret var människan, på en och samma gång evig och dödlig, andlig och kroppslig. Genom själen var hon befryndad med änglarna och Skaparen medan kroppen band henne till det jordiska. Hon var, som Anglicus noterade, ett "mikrokosmos" som återspeglade hela universums uppbyggnad. (Håkan Håkansson "Den lärda världen" s 104)

Under den förra hälften af 11:te årh. blefvo i Frankrike och Tyskland flera manikeer brända eller hängda, och i 12:te årh. klagade man öfver, att dessa både i Frankrike, Spanien, Italien och Tyskland voro talrika såsom sanden på hafvets strand. Vid midten af århundradet uppkallade den heliga Hildegard konungar och alla kristna till strid mot de farliga kättarne. ... I synnerhet voro (manikeerna) förargade öfver, att kyrkan döpte barn i stället för att låta läran gå före dopet. ... Vattendopet funno de alldeles onyttigt. ... De flesta (manikeer) hörde till "de troendes" grad, men endast de, som genom andedopet (consolamentum) hade blifvit upptagna bland "de fullkomliga", voro säkra om saligheten. Andedopet, som i regeln blott meddelades döende, försiggick på det sätt, att föreståndaren tog den ifrågavarande i handen och lade en bok, som innehöll Johannes-evangeliet och sektens föreskrifter, på hans hufvud. När föreståndaren därefter hade läst början af Johannes-evangeliet, räckte han under handpåläggning den döende en sedel, hvarpå Fader vår i den katariska (= manikeiska) formen var uppskrifvet. Den med andedopet benådade bad slutligen Fader vår, och därefter blef han hyllad såsom ett fullkomligt käril för den helige Ande. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 767-769; Kätteri och vantro)

De förnämsta i landet kom och hörde (Sigfrids) förkunnelse, och de mottog den utan knot. I landet fanns det då tolv ätter, vilkas huvudmän höll vård om lagen och värnade om landets rätt. Efter Guds vilja utvaldes av dessa tolv ätter på landskapets ting tolv högtställda män, som skulle stå tillreds att hjälpa allmogefolk som önskade ta kristnan. Av de tolv ätterna utsågs tolv män, de som var äldst och visast, och de vart sända till gudsmannen där han stod och förkunnade. De hörde uppmärksamt på honom eftersom de skulle bli hans talesmän inför folket. Denne Guds tjänare talade över evangeliet där det står: "Vilken som ej födes på nytt med vatten och Helge And, han skall ej ingå i himmelriket." Sedan läste han över profetens ord: Närhelst en syndare kommer till ånger över sin synd, då skall alla hans synder varda förgätna." När de tolv männen hörde detta, blev de alla omvända och började tro på vår Herre Jesu Krist, att han var Guds son. Och biskopen lät inpränta deras namn, så att de på tolfte dagen därefter skulle få rätt döpelse. Deras namn skrev han upp för att djävulen ingen makt skulle ha att åter vända deras håg från den rätta tron till villfarelsen. På tolfte dagen kom de också tillbaka allesammans i den tro de lovat Gud och Sankt Sigfrid att hålla i hela sitt liv. När Sankt Sigfrid hörde det prisade han Gud och kristnade dem med glädje. När namnen uppropades befanns det emellertid att en inte hade kommit. Guds tjänare greps av sorg och menade att antingen hade han ljugit när han sagt han trodde, eller också hade han ångrat sig. Men de andra urskuldade honom och sade att hans vilja varit god, men bråd död hade ryckt bort honom. Det sörjde Guds tjänare över, men han anbefallde inför Gud den tro mannen haft när han dog och bad för honom att djävulen inte måtte få makt över en själ som lovat Gud sin tro medan han varit i livet. Gudsmannen lovade också att sätta kors på den mannens grav när kristnan tillvuxit i kraft. (Fornsvenska legendariet "Sankt Sigfrid och smålänningarna" s 81-82)

(Kristus sade:) ”O Nikodemos … Jag har kommit för att föra fram ett nytt sätt att skapa. Jag formade (människan) av jord och vatten, men det som formades var föga givande, kärlet vreds snett; jag skall inte mer forma dem av jord och vatten utan ’av vatten’ och ’av Ande’.” (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:87)

Kom då och låt dig åter avlas, O människa, till att upptas av Gud. Och hur då? säger någon. Om du inte mer begår äktenskapsbrott och inte mord och inte tjänar några avgudar, om du renar dig från orenhetens smuts och lägger av syndens börda, om du kastar av dig djävulens vapenrustning och sätter på dig trons bröstharnesk ... Ser du, min älskade, hur profeten i gången tid (Jes 1:16-19) talade om dopets renande kraft? Ty den som i tro kommer ner i pånyttfödelsens bad och som avsvär sig djävulen och förenar sig med Kristus, som förnekar fienden och som gör bekännelsen att Kristus är Gud, som lägger av träldomen och sätter på sig upptagandet, den kommer upp från dopet strålande som solen och lyser fram rättfärdighetens strålar och det som i sanning är det viktigaste, han återvänder som en Guds son och medarvinge med Kristus. (Hippolytus, The Ante-Nicene Fathers V:237)

Välsignad vare vår Herre, som i oss har placerat vishet och förstånd av hemliga ting. ... Då Han har förnyat oss genom förlåtelsen av våra synder, har Han gjort oss efter ett annat mönster, (det är Hans syfte) att vi skulle äga barnens själ, såtillvida som Han har skapat oss på nytt genom Sin Ande. (Barnabas’ brev, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 140)

Tröstaren ... skulle förena oss med Gud. Ty som en sammanknådad degklump inte kan formas av torrt vete utan något flytande – inte heller en limpa kan hålla samman – så, på liknande sätt, skulle inte heller vi, som är många, kunna göras ett i Kristus Jesus utan vattnet från himlen. Och som torr jord inte frambringar (något), såvida den inte tar emot fukt, på liknande sätt skulle vi, som ursprungligen är ett torrt träd, också aldrig kunna ha frambringat frukt till liv utan det frivilliga regnet från ovan. Ty våra kroppar har hos sig själva tagit emot enhet med hjälp av det bad som leder till ofördärvbarhet, men våra själar (har tagit emot enhet) med hjälp av Anden. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 444-445)

Tempelplatsen (vid Delphi) låg ännu tom, bara en yngling gjorde rent framför ingången till templet och klädde den med frisk lager från gudens lund. Solen hade nyss gått upp över bergen i öster och hela dalen var fylld av ett nytt ljus. Och följd av två präster kom en ung kvinna sakta gående uppför den heliga vägen, hon hade badat i källan som sprang fram ur bergets klyfta, hennes ansikte var andäktigt och blicken lyft mot helgedomen däruppe som hon närmade sig. Hon var klädd till brud, guds brud. Och ynglingen utanför tempelingången kom emot henne bärande en skål vigvatten och bestänkte henne med det, och renad trädde hon in i gudens boning för att fyllas av hans väldiga ande. Det hände nu och det hade hänt likadant sedan oöverskådliga tider. (Pär Lagerkvist "Sibyllan" s 8-9)

Vissa aspekter av (det indiska) kastsystemet har på senare tid förklarats olagliga av den indiska staten, men systemet är alltjämt integrerat i det indiska samhället. ... De första tre kasterna är avgränsade från den fjärde därigenom att de är ”två gånger födda” eller ”initierade”. Som ett tecken på sin högre status bär de det heliga snöret. (Raymond Hammer ”Rötter: Den hinduiska religionens utveckling” s 175)

Om Thales, med vars åsikt, att vattnet är alla tings grundämne, den grekiska spekulationen på goda grunder anses börja, berättar (greken) Diogenes (omkring åttahundra år efter Thales tid) ... bland annat följande: " ... Som alltings urämne (arkä, begynnelse) antog han vattnet, och lärde att världen var besjälad och full av andar. ... Det snabbaste (som finns) är anden; ty den genomilar allt. (Hans Larsson "Den grekiska filosofiens upprinnelse" s 181-182; Filosoferna i Miletos ett halvt årtusende före Kr.f.)


Sångarna:

O Guds Ande, hör oss, gör oss till det tempel där du bor. Du som prövar och rannsakar, gör vår ångest till ditt rop. O Guds Ande, du förenar oss som från varann kom bort. Led oss, ge en tro som längre än vår blick och tanke går. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 402:3)

Ingen, så ditt ord oss lär, Ingen kommer i ditt rike, Som ej barnsligt hjärta bär Mot sin Gud och mot sin like. Giv, att dig som barn vi alla Älska, lyda och åkalla. (FM Franzén: Psalmisten 1928 nr 609:3)

Du som befaller vindar och lågor, Du som förtager vånda och plågor, Du som ger svar på ängslande frågor, Allt du förvandlar. (A Frostenson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 580:2; jfr Psalmer och Sånger 307:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Förr samverkade vind och vatten för att döda människor. I ett återställelseperspektiv ser vi nu hur vatten och ande/vind samverkar för att ge människor liv.

Att ”avlas ut ur vatten och ande” syftar nog närmast på Jesu och hans lärjungars dop (Joh 3:22; 4:2) och på Andens gåva (Joh 7.37-38; 20:22). Jämför dock med Exegeter, evangelister med flera ovan, där du möter andra tankar.

Angående det dubbla och enkla "amen", se Joh 1:51a.


Paulus sade till de troende i Rom: "Vilka/de (som Gud) har kallat, de här har Han och/också rättfärdiggjort, men vilka/de (som) Han har rättfärdiggjort, de här har Han och/också förhärligat." (Rom 8:30b)

Den här är Den som har kommit genom vatten och blod och ande (א,* א, A), Jesus Kristus, inte i vattnet bara, emellertid/utan i vattnet och i * (א,* א) blod och Anden är Den som är ett vittne, eftersom Anden är sanningen. (1 Joh 5:6)


Grekiska ord:

gerôn (gammal person) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Joh 3:4 – Syr 25:2.

deuteros-deuteron (andre-andra gång) (i NT + exempel i GT) 1 Mos 22:15; Jer 1:3; Matt 26:42; Joh 3:4; Apg 12:10; 13:33 – 1 Mos 1:8; Ester 3:13c(B3); 4:8; Jer 33:1; Jona 3:1; Judit 2:4; 1 Mack 9:1; 2 Mack 14:8; Syr 23:23; Matt 22:26,39; Mark 12:21,31; Luk 12:38; 19:18; 20:30; Joh 4:54; 9:24; Apg 7:13; 10:15; 11:9; 1 Kor 15:47; 2 Kor 1:15; 13:2; Tit 3:10; Hebr 8:7; 9:3,7,28; 10:9; 2 Petr 3:1; Judas v 5; Upp 2:11; 4:7; 6:3; 8:8; 11:14; 14:8; 16:3; 19:3; 20:14; 21:8,19.

eiserchomai (komma in/in i) (i Joh, Apg, 1-3 Joh, Upp + exempel i Apokryferna) Ester 4:8; Salomos Vishet 1:4; Joh 3:4; Apg 16:15,40 – Ester 1:19; 2:12,15-16; 4:16; 5:1c(D6),14; 7:1; 9:25; Tobit 2:9,13; 4:10(BA); 5:7,9-10; 6:10,17; 7:1; 8:13; 9:6; Judit 14:14; 15:9; 1 Mack 1:21; 7:36; 8:19; 11:13; 12:3,48; 13:47; 14:2; 2 Mack 1:15; 9:2; 11:5; Salomos Vishet 2:24; 8:16; 10:16; Jeremias brev v 2; Susanna v 15(Theod),36(Theod). Joh 4:38; 10:1-2,9; 13:27; 18:1,28,33; 19:9; 20:8; Apg 1:13,21; 3:8; 5:7,10,21; 9:6,12,17; 10:3,24-25,27; 11:3,8,12; 14:1,20; 17:2; 18:7,19; 19:8,30; 20:29; 21:8; 23:16,33; 25:23; 28:8,16; Upp 3:20; 11:11; 15:8; 21:27.

koilia (underliv) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 7:22; Matt 12:40; 19:12; Luk 1:15; Joh 3:4; Apg 3:2 – Tobit 4:4; Syr 19:12; 23:6; 36:18(20); 40:30; 51:21; Matt 15:17; Mark 7:19; Luk 1:41-42,44; 2:21; 11:27; 23:29; Joh 7:38; Apg 14:8; Rom 16:18; 1 Kor 6:13; Gal 1:15; Fil 3:19; Upp 10:9-10.

pôs (hur) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 10:23-24; Luk 1:34; Joh 3:4; Apg 2:8; 8:31 – Syr 25:3; 49:11; Matt 6:28; 7:4; 10:19; 12:4,26,29,34; 16:11; 21:20; 22:12,43,45; 23:33; 26:54; Mark 2:26; 3:23; 4:13,30; 5:16; 9:12; 11:18; 12:26,35,41; 14:1,11; Luk 6:42; 8:18,36; 10:26; 11:18,36; 12:11,27,50,56; 14:7; 18:24; 20:41,44; 22:2,4; Joh 3:9,12; 4:9; 5:44,47; 6:42,52; 7:15; 8:33; 9:10,15-16,19,21,26; 11:36; 12:34; 14:5,9. Apg 4:21; 9:27; 11:13; 12:17; 15:36; 20:18; Rom 3:6; 4:10; 6:2; 8:32; 10:14-15; 1 Kor 3:10; 7:32-34; 14:7,9,16; 15:12,35; 2 Kor 3:8; Gal 2:14; 4:9; Ef 5:15; Kol 4:6; 1 Thess 1:9; 4:1; 2 Thess 3:7; 1 Tim 3:5,15; Hebr 2:3; 1 Joh 3:17; Upp 3:3.


Ytterligare studier: 2 Mos 14:21; Jer 51:1; Dan 2:44; Matt 1:20; 8:27; 18:3; 19:24; 21:31; Mark 4:41; 9:47; 10:14-15; Luk 18:25-27; Joh 3:3; 7:38; Apg 1:5; 10:47; 1 Kor 6:11; Ef 5:26; Tit 3:5; Upp 1:9; 5:10; 19:20; 20:14; 21:27.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-01; 2010-08-10; 2013-08-27)

Tillbaka till Start

3:6-7 Det som har avlats (och avlas) ut ur köttet är kött, och det som har avlats (och avlas) ut ur Anden är ande. Du må ej förundra dig, att Jag talade till dig: 'Ni måste avlas uppifrån.’

Ord för ord: 3:6 (15 ord i den grekiska texten) det-(ting) havande-varit-(och-är)-avlat ut-ur '-et kött'/köttet kött är, och det-(ting) havande-varit-(och-varande)-avlat ut-ur '-n ande'/anden ande är. 3:7 (9 ord i den grekiska texten) ej må-du-förundra-dig, att (jag)-talade (till)-dig: 'det-är-nödvändigt (för)-er'/'ni måste' avlas uppifrån.


1883: Det, som är födt af köttet, är kött, och det som är födt af Anden, är ande. Förundra dig icke, att jag sade dig: I måsten födas på nytt.

1541(1703): Det som är födt af kött, det är kött; och det som är födt af Andanom, det är Ande. Förundra icke, att jag sade dig, att I måsten födas på nytt.

LT 1974: ”Människor kan bara återskapa mänskligt liv, men den helige Ande ger nytt liv från himlen. Förvåna dig därför inte över mitt påstående, att du måste födas på nytt.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren samtalade (vänd) i riktning mot Mose och sade: “Tag i riktning mot dig själv Jesus, Nuns son, en människa som har ande i sig själv och sätt/lägg dina händer emot, emot honom.” (4 Mos 27:18, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Jag skall ge Min Ande i er, och Jag skall göra (så), för att ni må gå/vandra i Mina grundlagar, och Mina domsutslag må ni vakta/iaktta och göra." (Hes 36:27, Grekiska GT)

(Salomo sade:) "Jag är faktiskt, och/också jag, en dödlig människa jämställd (med) allesammans och jordboren/'född ur jord' från (de) först formade föräldrar(na)/förfäder(na). Och i en moders underliv skulpterades/formades kött. (Under) en tid av tio månader (blev) jag (till) i blod ut ur en mans säd och av en njutning av 'ett havande'/'att ha' kommit tillsammans (under) en sömn/natt." (Salomos Vishet 7:1-2)

(Gud) utvalde (Mose) ut ur varje/allt kött. (Syr 45:4b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Maria) fanns/befanns ’havande i moderliv’/’vara med barn’ ut ur/av helig ande. (Matt 1:18b)

Människorna förundrade sig och sade: “Av vilken beskaffenhet är Den här, eftersom och/både vindarna och havet hörsammar Honom?” (Matt 8:27)

(Jesus sade till några fariseer: ”Människa/man och kvinna skall vara) ’in i’/till ett kött, så att de inte längre är två emellertid/utan ett kött.” (Matt 19:5b-6a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Var vakna och bed för att ni ej må komma in i en prövning. Anden (är) faktiskt villig, men köttet (är) svagt." (Mark 14:38)

(Jesus) sade/berättade ('hela tiden'/'gång på gång') en liknelse för (Sina lärjungar) ’i riktning mot’/’i fråga om’ att de alltid måste bedja. (Luk 18:1a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Alla de ting som har varit (och är) skrivna i Moses lag och i (א,*א) profeterna och psalmer(na) med anledning av Mig måste fullbordas.” (Luk 24:44b)

(Petrus sade till folket:) “Varför förundrar ni er ’på det här’/’för den här sakens skull’, eller varför stirrar ni på oss, som (om) en egen förmåga eller vördnad har gjort (och gör) att (den lame) vandrar omkring?” (Apg 3:12b)

(Petrus sade till folkets ledare och till de äldste:) “Det är/finns inte ’det andra namnet’/’ett annat namn’ inunder himlen, som har getts (och ges) i/bland människor, i vilket oss/vi måste räddas.” (Apg 4:12b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Åt så många som tog Honom, åt dem gav Han (rättslig) myndighet att bli Guds barn, åt dem som tror in i Hans namn, vilka avlades inte ut ur blod ("blod" i pluralis), inte heller ut ur kötts vilja, inte heller ut ur en mans vilja emellertid/utan ut ur Gud. (Joh 1:12-13)


Hembygdens predikan:

I den stora fabriken rörde hjulen sig allestädes. Varifrån erhöllo alla dessa hjul rörelsekraft? Uppsyningsmannen pekade på en stor ångpanna och ett väldigt svänghjul, och jag förstod allt. Men bredvid fabrikshuset var en flygelbyggnad. Där var ingen ångpanna och intet svänghjul. Dock surrade hjulen och rasslade maskinerna här nästan lika friskt. Huru så? Jo det gick en stor rem genom väggen, som förde kraft hit från huvudbyggnaden. Därför rörde det sig härute, så framt och så länge det rörde sig därinne. Det var en filial. Denna bild ställer en närgående fråga först till alla barn av troende föräldrar, vilka tro sig leva i Herren. Tänk om ditt andliga liv icke är annat än en filial av din troende faders eller moders andliga liv! Du lever kanske andligen blott emedan de leva. Men äro de borta eller du har lämnat hemmet, så är det slut med ditt nådeliv, såsom det här var slut med rörelsen så snart remmen borttogs. Tänk om det är så. Tänk, om du icke har eget liv i Guds son. Bedja dina föräldrar, så beder du. Läsa de Guds ord, så hör du på eller läser du. Men låta de bli, så låter du bli. Du har inga egna livsbehov, ingen egen hunger och törst efter Kristus, efter hans nåd, förlåtelse och vänskap. Du lever genom föräldrarnas nådeliv och på deras nådeliv. Tänk om det är så. Detta är mycket farligt. Ty när Kristus en gång kommer, frågar han icke: Levde din fader eller moder i mig, utan du, du själv, levde du i mig? Måste du svara nej därpå, så blir du bortvisad, under det att din fader eller moder går in i evig glädje. ... Så med dig, hustru till en troende man, eller du man till en troende hustru, lever du, du själv, verkligen i Kristus? (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Pilgrims tillfälliga betraktelser s 51-52; Filialen eller ”Lever du med eget eller andras nådeliv?”)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Ingen föds till kristen. Johannes går inte närmare in på frågan, varför ”köttet” inte duger för Guds rike. ... Han konstaterar bara faktum: sådana vi föds står vi ännu utanför Guds rike. Därför måste Gud gripa in och låta oss födas på annat sätt, där han skänker oss liv från ovan. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 43-44)

Låt aldrig fienden förvilla dig på denna punkt, så att du börjar gräva i ditt eget hjärta för att finna kärlek. Det finns ingen sådan källåder i det mänskliga hjärtat. Den sanna kärlekens flöden måste ledas in i hjärtat och komma ovanifrån, från Gud själv. (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 116)

Förr gjordes vanligen försök att tolka pneuma-sarx-antitesen utifrån en hellenistisk tankegång. Endast få vetenskapsmän argumenterade emot detta till förmån för dess ursprung inom judendomen. Men nu har det senare synsättet fått starkt stöd från de manuskript som nyligen har upptäckts nära Döda havet, ty de kännetecknas av en liknande dualism med en motsvarande användning av begreppen ”kött” och ”ande”. (Schnackenburg “The Moral Teaching of the New Testament” s 174)

Din födelse af din moder gifwer dig ej något anspråk på himmelriket. Från kött och blod kan ej annat komma än kött och blod, och kött och blod kunna icke ärfwa Guds rike. I detta afseende är konungens, ädlingens och tiggarens kött och blod alldeles lika. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära "s 28)

Någon frågade George Whitefield, varför han predikade så mycket om den nya födelsen. Han predikade om denna tre hundra gånger. Han svarade: ”Därför att man måste födas på nytt.” Det var en doktrin som måste förkunnas. Det var ett faktum att uppleva och föra vidare. (Stanley Jones "Guds ja" s 53)

(Jesus Kristus) föddes efter köttet, för att du skulle kunna födas efter Anden. Han föddes av en kvinna, för att du skulle kunna upphöra med att vara en kvinnas son. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:10)

Då man är okunnig om (Kristus) ... berövas man Hans gåva, som är evigt liv. ... Man är kvar i dödligt kött och är gäldenärer till döden och erhåller inte livets motgift. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 448)

Människan skall aldrig (anta) ... att den oförgänglighet som tillhör henne är hennes egen av naturen ... som om hon av naturen vore lik Gud. ... Hon har fått oförgänglighetens gåva av Honom, för att hon skulle kunna älska Honom desto mer. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 450)


Att fortsätta med:

De som börjar kalla lärjungarna för kristna säger mer än de själva är medvetna om. ”Christos”, eller ”Messias”, betyder ”den smorde”. Smörjelsen är i Bibeln en bild av den Helige Ande. Vad man egentligen säger när man kallar dem kristna är: De som är bärare av Helig Ande. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 176 i kommentar till Apg 11)

Jfr ”Jesus sade: ’Om köttet blivit till för andens skull, är det under, om anden emellertid för kroppens skull är det under av under. Men jag förundrar mig över detta, hur denna stora rikedom slog sig ner i denna fattigdom.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 61; Thomasevangeliet log. 29)

Jfr ”(Jesu) lärjungar sade till honom: ’Omskärelsen, gagnar den eller inte?’ Han sade till dem: ’Gagnade den, skulle deras fader skapat dem omskurna ut ur deras moder. Men den verkliga omskärelsen i Anden gagnade fullt ut.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 69-71; Thomasevangeliet log. 53; Svartvik s 209: En näraliggande text som talar om den andliga omskärelsen ... är Salomos oden 11.2: ”Den Högste omskar mig genom sin heliga Ande, blottade mitt inre inför sig och fyllde mig med sin kärlek. Hans omskärelse blev till min frälsning; jag sprang på vägen, i hans frid, på sanningens väg.”)

Det finns nog gott i de flesta – men inget är gott nog. (Eric S. Alexandersson ”Piruetter och vildrosor” s 19)

När jag ser hur omöjligt det är att frälsa sig själv, förstår jag Jesu ord till Nikodemos: "Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt." Det krävs faktiskt att något sker som jag inte själv kan åstadkomma. Jag kan inte bli född på nytt nedifrån - alltså i egen kraft, av eget förstånd, på grund av egna psykologiska insikter. Det finns inget tvivel inom mig när det gäller detta, för jag har försökt så ivrigt förr i tiden att själv hela mig från mitt missnöje, och jag har misslyckats ... och misslyckats ... och misslyckats, till dess jag nått det psykiska sammanbrottets gräns, och den totala utmattningens. Jag kan bara bli helad ovanifrån, genom att Gud griper in. Det som är omöjligt för mig är möjligt för Gud. "För Gud är allting möjligt." (Henri Nouwen "Att komma hem" s 93-94)

Mycket tyder på att högste ledaren för TSK (Tre-själv-kyrkan i Kina), biskop Ding, på något sätt isolerades (efter studentprotesterna i Beijing 1989). När han i mitten av 1990-talet gjorde sin röst hörd igen bidrog det inte till någon positiv utveckling i församlingarna. Ding hävdade, att det inte var i linje med god socialistisk anda att tala om nödvändigheten av omvändelse eller om risken att gå förlorad. Det viktiga och avgörande var att vara en god samhällsmedborgare och visa kärlek till medmänniskor. Denna teologi har TSK sedan försökt tvinga på pastorer och seminarielärare. (Eskil Albertsson "Många tårar - stor skörd. Om församlingstillväxten i Kina" s 51)

Frank Mangs berättar, att han med hjälp av böcker sökte finna en definition av liv. Han fann ingen men fick hjälp av trädgårdslandet. Inget växte. Mullen var stendöd. Då fick han rådet att hälla på levande mull. Denna gick in i den döda och lyfte upp den till sin egen nivå. ... Den döda mullen utvecklades inte till liv, utan livet trängde in i den utifrån. På liknande sätt talar Bibeln om att Gud "har gjort oss levande med Kristus ..." Hans ande får möta din ande. Ett under måste ske. Du måste födas på nytt. (Rolf Malm "Skapelse och frälsning"; Jönköpings-Posten den 24 juni 1988)

Med ordet ”kött” menas inte bara kroppen utan hela människan med ande, själ och kropp. Särskilt syftar det på vår medfödda onda, gudsfientliga natur. ”Köttets sinne är – fiendskap mot Gud.” Rom 8:7. (Carl Fr. Wislöff "Jag vet på vem jag tror" s 62)

Vi får inte glömma att all förnyelse och väckelse i Kristi kyrka, i den avkristnade folkvärlden och i den enskildes hjärta är en skapelse av livets Ande. I denna effektiva tid vilja de kristna gärna tro på sin egen förmåga att skapa och framkalla med sin speciella teknik detta som Gud allena förmår. Vi vilja också gärna bestämma hur väckelsen skall se ut när den kommer. (Anders Blomquist "I själens riken Anden går fram med vårens bud"; kommentar till Ps 104:30; Jönköpings-Posten den 18 maj 1956)

Vi behöva en ungdom, som är glad och fri, emedan den funnit mål och väg i tillvaron. Det är just detta den kristna ungdomsverksamheten skänker. Ty den vet om en verklighet, som är av en annan värld än sinnesvärldens. (Einar Genitz "'Om de hade en aning om uppgiftens storhet ...'"; Jönköpings-Posten 1938-03-09)

Plötsligt stod (den onyktre järnvägaren Eriksson) upp, gick gången fram mot lilla salen dit vi inbjudit. ... Mannen sa: ”Ja, nu vill jag av hela mitt hjärta bli frälst. Då ska en ju be, och det ska jag försöka.” Jag kan hans bön utantill: ”Gud i himlen, det är ju där du är, men du kan väl höra och se mig. Här är jag nu, en av de sämsta människor du har på jorden. Det vet du, Gud. Ta hand om och hjälp mig, om det går. Jag vill att du gör det nu. Hjälp mig, jag sjunker rakt i fördärvet.” ... När vi bett sa mannen: ”Ja, nu är det gjort. Nu känns det bättre. Då är jag väl frälst nu. Då går jag hem till Astrid. Hon vågade inte gå med i kväll.” På måndagen gick jag till hemmet för besök. Det var hans lediga dag. Ett par systrar varnade mig för visiten. Man sa: ”När Eriksson nyktrat till kan det nog tänkas att du åker ut fortare än du kom in.” Men jag gick. Jag knackade på och hörde en kvinnoröst: ”Stig in!” De båda makarna satt i köket och läste bibeln tillsammans. ”Så roligt”,, sa jag, ”att träffa två makar som läser bibeln.” ”Det hör ju till det nya livet”, sa Eriksson. ”Hur blev det när du kom hem i går kväll?” ”Det gick fint. Jag sa till Astrid: ”Nu har jag varit i Missionskyrkan, och där har de frälst mig.” Så fick jag veta vad som hänt senare på kvällen: Medan hans hustru undrande såg på gick han fram till skåpet, tog fram en halvdrucken konjaksflaska och ställde den på lut i slasken. När det kluckade ur buteljen stod han bredvid och smålog. Hustrun steg upp och tänkte gå till grannarna i tanke att mannen blivit svårt alkoholskadad. Han tog henne vänligt i handen och sa: ”Den här gången, Astrid, behöver du inte vara rädd. Nu är jag rätt nykter. Det var jag inte tidigare i kväll. Jag har varit en dålig make, men Gud har tagit hand om mig. Du har varit en underbar människa som härdat ut med mig, men du behöver nog överlämna dig åt Gud du också. Vi kan väl be ihop, som de bad för mig i kyrkan.” Och där i köket vid 11-tiden på kvällen slog två människor följe på ”den smala vägen”. ... (Mannens) kamrater på järnvägen sa: ”Ja, när Eriksson kunde bli frälst och fri, så kan vem som helst bli det. Han är som en annan människa ...” Och visst var han det. ”Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse.” (Axel Gustafsson "Livsbilder 2" s 126-128)

Glöden i (Max') blick både tänder och skrämmer mig. Den makten hade aldrig Viktors ljusa, oskuldsfulla blick. Viktor gav, Max tar. Viktor var från ovan, Max är av jorden jordisk. I hans kvävande famntag och i hans brännande kyss förnimmer jag en makt, som kan fördärva allt, och som jag fruktar därför att den fängslar mig. ... Lille Viktor älskade jag som man älskar en varelse halvt ängel, halvt barn. Min gamle doktor älskar jag som en far och som idealet. Men Max - honom älskar jag som kvinnan älskar mannen. (Elisabeth Beskow "Vildfågel" s 67,69)

Du kan, om du så önskar, läsa denna sanning så här: "du måste födas på nytt" eller "du måste födas ofvanoefter". Huru du än läser detta ord, meningen är alltid densamma, nämligen att du skall bli en ny skapelse ... och att ditt inre lif måste komma i harmoni med Guds vilja. En ny skapelse, en ny varelse i Kristus, där är uppenbarelsen här på jorden af det sanna lifvet från ofvan. (Gipsy Smith "Den nya födelsen"; Jönköpings-Posten 1909-02-05)

Läraren talade: Man kan lefva mycket långt fram i lifvet, tycka sig vara en anständig människa och äfven åtnjuta rykte som sådan. Så kommer en dag, då man liksom vaknar ur en sömn, får se sig själf som ett spöke, och man fasar; frågar sig: Är detta jag? Man upptäcker handlingar, man begått, som nu synas oförsvarliga, och man frågar sig: Hur kunde jag? ... Ja, man gled in i brottet en gång; en annan gång släpades man vid håret, en annan gång föll man i en snara. – Men det finns människor så sömnsjuka, att de aldrig vakna, och så litet intelligenta, att de icke kunna inse huru svarta de äro. Jag hade nyss en vän som var 60 år; i ett utbrott af stupid förvåning sade han: Hvarför äro människor så onda på mig? jag tycker jag är en hygglig karl! – Och denne man var en tyrann, som trampade i mänskors öden, en bödel som afrättade för betalning, en mördare, som beljög oskyldiga, som tog mutor, öfvade simoni och allsköns laster. ... (Han) var en ond natur, som, när han handlade efter sin natur fann det naturligt eller rätt. Han lefde i full harmoni med sin natur och verkade därför på sina likar som en hygglig karl, ”sund”, naiv, och var därför ”treflig i sällskap”. När han dog, skizzerade jag hans karaktär för en bekant. Denne, som var af den svarta ullen, svarade helt naivt: ”Du är orättvis mot honom, för jag tyckte han var en treflig karl.” Detta måste jag skrifva upp: ”för jag tyckte ...” (August Strindberg ”En blå bok I” s 66)

Genom den lekamliga födelsen af Abrahams ätt födes blott en naturlig menniska; endast genom en andelig födelse födes en andelig menniska. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 153)

Jag har alltså två födelseorter. Den första, efter köttet, på gården Heum i Kvelle socken (i Norge), och den andra, efter anden och av Anden, i Luk. 22:44. Det är inte alla förunnat att ha två födelseorter: en för det närvarande livet och en för det kommande. Men så har jag också två människor: en som bibeln kallar den utvärtes människan, och en som kallas den invärtes människan. En som är av jorden, jordisk, och en som är av himmelen, himmelsk. Då har livet fått mening, och döden blir en vinning (Fil. 1:21). (Severin Larsen "På färden genom världen i åttio år" s 38)

En blind qwinna kom engång och lemnade en missionär en för hennes omständigheter owäntadt stor summa penningar. När hon blev tillfrågad, huru hon hade kunnat skaffa dem, swarade hon, att penningarna utgjorde den summa, som ljusen skulle hafwa kostat henne under wintren, ifall hon warit seende. Nu war hon blind, hade derigenom lärt sig arbeta i mörkret och hade derför ljuspenningarna öfwer. O min wän, du har kanske, om du räknar så, rätt mycket tobakspenningar, kaffepenningar, lyxpenningar och andra penningar öfwer – och hwart taga de wägen? ... Huru andliga wi än må wara, är dock köttet trögt och ligger anden i wägen. Köttet älskar sitt och söker sitt. Gäller det derför att något offra för Herren, snart kommer köttet med sina beräkningar, will gerna förhindra detta offer eller förminska det. ”Du kan behöfwa dessa penningar sjelf, du är utan det och utan det, du har nyss gjort den eller den förlusten” o.s.w. – så låter det då i hjertat. Der måste den williga anden utstå en hård kamp, och på det att han måtte öfwerwinna köttet, kommer Gud med ordet om lönen. ... Ordet om lönen är för anden ett wapen emot köttets tröghet. Försummar man att begagna detta wapen, blir man snart af köttet öfwerrumplad. Ofta händer det, att en kristen under ett evangeliskt föredrags åhörande kan känna sig i anden willig att till kollekten lägga så och så mycket. ... Men under wägen från bänken till dörren får han så mycket att göra med köttet, att när han skall lägga sin skärf i kollekten, har han kanske prutat till (helften) eller ändå mindre. Si, hade han nu tagit ordet om lönen till hjelp, så hade han slagit köttet. Men det försummade han och blef derför sjelf slagen. Sådant plägar ock efteråt werka ondt samwete samt förtaga den glädje, man hade af ordet. Och det är förlust. ... Der ett hjärta är på nytt födt, willigt och böjdt att tjena Gud, der behöfwes ofta ordet om lönen till hjelp för att sporra till ifwer och uthållighet. ... Wisst wore det bättre, om de kristna utan den sporren (om lönen) wore lika ifriga och uthålliga i goda werk. Men när nu engång köttet är sådant, som det är, så är det ju godt, att Herren med den sporren kommer de sina till hjelp. Den, som är fader eller moder, wet wäl, att man ofta måste gå till wäga på samma sätt med sina egna barn. Derför, hwad du kan, det gör för Herren. Han skall rikligen löna dig det. (P. Waldenström ”Högmessotexter II” s 192-193,197-198 i kommentar till Luk 14:12-15)

Jag glömmer väl aldrig, då budet kom, att min morbror, skollärare P. Erickson, vid vars fötter jag hade suttit i sex år och lärt, var sjuk, och jag begav mig dit. Ack, huru själafienden predikade för mig på vägen, att det ingalunda passade för mig att lära honom, jag som var blott en yngling, och han en gammal lärare. Fienden hade så när skrämt mig till att vända om på halva vägen. Men kärleksnitet därinne drev på. Inkommen i sjukrummet greps jag av oförklarliga känslor, då plågorna vållade, att han skriade i sin nöd och ångest, som om han vore färdig att när som helst andas ut sin sista suck. Med tårfyllda ögon närmade jag mig sjukbädden och frågade ödmjukt: ”Morbror, ni har alltid varit en from och rättskaffens man och har gjort mig mycket gott, men säg, är ni född på nytt?” Jesus säger: Utan en varder född på nytt, kan han icke se Guds rike.” Han brast i gråt och ropade: ”Ah, min käre August, jag är icke född på nytt, men bed Gud för mig, att han må frälsa mig, annars går jag förlorad.” Min oro var borta. Det gick av sig självt att bedja för honom. Själv begynte han gråta och ropa till himmelens Gud, som om han hade legat i sjönöd. Och innan jag steg upp från bönen, tackade han under glädjetårar Herren för frälsning av nåd. Han dog några dagar därefter under stor frimodighet och glädje. (E. Aug. Skogsbergh "Minnen och upplevelser" s 21-22)

Det som duger för Guds rike, är icke kött utan ande. Det måste vara ande eller av anden fött. Den ande, vilken sålunda föder till det nya livet, är Guds egen ande. (Pontus Wikner "Predikningar I 1859-1877" s 185; kommentar till Joh 3:1-15 Trefaldighetssöndagen 1874)

Om du betraktar Guds Ord rätt, så skall du förstå, att lärjungarna genomgick en märkbar förändring under den tiden, då Frälsaren låg i graven. Först föll de i förtvivlan. De måste under detta tillstånd gråta och jämra sig. Denna förtvivlade sorg var den första förändringen som deras hjärtan måste erfara och känna. Denna lärjungarnas sorg och förtvivlan svarar nu emot ångern och syndasorgen, eller förkrosselsen som Luther fordrar av alla sina anhängare, eftersom Luther själv har haft en allvarlig syndasorg, innan han kunde komma till tro. Eller är ni så dumma, att ni inte kan begripa att Luther har grubblat, och just detta Luthers grubblande var orsaken till hans omvändelse och pånyttfödelse. ... Inte blott en sådan pånyttfödelse, som alla laglärare kräver och fordrar, nämligen den egna bättringen, utan Luther fordrar en sådan pånyttfödelse, som är kännbar i hjärtat. Han fordrar en sådan tro, som gör människan glad och frimodig i själva döden. En sådan tro, som har kärleken till följd, men inte till sin grund. Luther har inte lärt: ”Synda fritt, bara du tror”, utan har här lärt: ”Tro först, så kan du övervinna synden.” ... Alla som är döpta kallas nu för kristna. Men hur många är de, som kan anses för sanna kristna? (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 226-228 i predikan 1859 över Joh 1:1-14)

Inte behöver de vara i rätt ånger, vilka redan i moderlivet gjort bot. De tror, att de redan för länge sedan gjort bot och bättring, men de vet ändå inte, när den rätta ångern skulle ha skett. Likväl tillägnar de sig Guds löften och tror, att de botfärdigas tårar och suckar är en besynnerlig vidskepelse. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 163 i kommentar till Joh 16:20)

Nu visar Guds ord, att det ovillkorligen måste ske hjärtats och sinnets förvandling i människan vilket kallas omvändelse, bättring och nyfödelse. Redan i katekesens förklaringar hör vi, att en sådan förvandling måste ske. Men denna förvandling kan inte ske så lätt och omedvetet, att människan inte vet hur eller när det har skett. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 251 i kommentar till Jak 2:14)

Denna tids fariséer och den döda trons bekännare ... tar bort de väsentligaste delarna av nådens ordning, såsom ångern, omvändelsen och den nya födelsen. Istället predikar de bara om tron, kärleken och dygden, som nog är behövliga och goda. Men en tro utan riktig ånger, är en död tro, och kärlek utan nyfödelse är hundkärlek. Ibland kysser de och ibland slåss de. Ibland tar de om halsen och ibland sticker de med kniven. En sådan tro och en sådan kärlek är inget annat än smädelse av Gud. Men nu säger den döda trons bekännare. ”En som ger en sup brännvin åt en trött vandrare, visar kärlek mot sin nästa. Men den som kommer för att anklaga och skälla på bekanta och obekanta har alls ingen kärlek.” Men en naturlig människa förstår inte det som är av Guds Ande. Därför ser han en brännvinssup som ett tecken på kärlek, men tar anstöt av anklagelsen, fast man märkt att en brännvinssup som man gett åt en drinkare verkat en kroppslig, andlig och evig död. Fast i sin blindhet tackade och välsignade drinkaren den gode vän, som uppmanade honom att synda och hjälpte honom att döda sin själ men förbannade och slog den som ville hindra honom att synda. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 419 i predikan 1849 över Jes 55:5)

Syndarens skuld är mycket större och långt mer fördömande för honom än han tror, och den fara han är i är mycket större än han anar, och om han kunde se den som den är, då kanske han icke skulle leva ett ögonblick längre. Att man säger till den av naturen mest älskvärda och mest moraliska människa i världen att hon är bra som hon är, eller att hon icke är så dålig som hon tror, det är att ge henne en falsk tröst och det bedrar och ödelägger hennes själ. Må de som gör så taga sig till vara. ... Vad är pånyttfödelse? Vad är det annat än att man börjar lyda Gud? ... De förkunnare som tillåter sig att antyda att Gud icke är redo, och som säger att syndare skall vänta på Guds tid, kan likaväl säga till vederbörande att nu sover Gud, eller att han är på resa och icke kan höra på honom. Det är i sanning usla tröstare! Det är nästan detsamma som hädelse mot Gud. ... En bekymrad syndare är ofta villig att göra vad som helst utom det, som Gud kräver att han skall göra. Han är villig att gå till världens ände, ge sina penningar, uthärda alla lidanden eller vad som helst, utom en ögonblicklig helöverlåtelse åt Gud. (V. Raymond Edman "Finney lever ännu" s 169,173-174; citat Finney)

Synden innebär, att sinnligheten har företräde framför det andliga och därför hämmar gudsmedvetandet. I den kristna församlingen verkar dock en kraft, som kan föra människan ”till ett högre, av sinnligheten ohämmat gudsmedvetande”. Denna övergång kallas för frälsning. Den förvandlande kraften går tillbaka på Frälsaren, Jesus Kristus, som är närvarande i församlingen. (Tim Dowley "De kristna" s 541; Agne Nordlander: Friedrich Schleiermacher 1768-1834)

(Sommaren 1561, ett halvår efter sin fars begravning,) var kung Erik (XIV) färdig för en ny färd till Uppsala, nämligen för att krönas. ... En stor skara prelater i full ornat tog emot konungen vid ingången till domkyrkan och ledde fram honom till koret där han efter en ed som förestavades av ärkebiskopen kläddes av till midjan och knäböjande smordes till konung med helig olja; smörjningen ägde rum på pannan, på bröstet, på skuldrorna, på armlederna och på händerna under ideligt uttalande av en bön om kraft från ovan till folkets beskärm och varjehanda dygdiga verk. ... Efter kröningen slog kungen en del personer till riddare. ... Både grevar och friherrar förlänades landområden att styra, ehuru de inte var stora. ... Svante Sture ... Gustaf Johansson Tre Rosor ... (och) Per Brahe ... fick sin grevetitel emedan de var köttsligen släkt med konungen, under det att övriga anförvanter till konungahuset fick nöja sig med att bli friherrar. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 299-301)

Hwad skall jag då göra? Jag hör nu, att jag måste blifwa fördömd. Gör så: fall ned inför Herren Christus, när du känner all denna styggelse, och säg: ack, min Gud! Si, din lag har nu blifwit mig en spegel, uti hwilken jag ser, att jag är en förderfwad och förlorad menniska. O Gud, hjelp mig för Din enfödde Sons skull! Så gifwer dig då Gud genom tron Anden, som omskapar ditt hjerta, så att du sedan kan wara wänlig emot din nästa och tänka: ack se, har min Gud wisat sig sådan emot mig och förlåtit mig mer, än jag någonsin kan förlåta, hwarföre skulle jag då icke förlåta min nästa ett ringa fel? (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 106 i kommentar till Matt 5:20-26)

Naturen och werlden kan icke annorlunda göra, när denna predikan kommer ifrån himmelen och säger: du är en helig man, en stor, lärd, from jurist, en sträng regent och berömwärd fuste, en hederlig borgare o.s.w., men med hela din styrelse och allt ditt wackra lefwerne far du till helwetet och allt, hwad du gör, det är illaluktande och fördömdt inför Gud. Du måste blifwa en helt annan menniska och få ett helt annat sinne och hjerta, om du will blifwa salig. Dermed upptändes då en eld, så att sjelfwa Rhenfloden står i ljus låga; ty det lider naturen rentaf icke, att ett så wackert, berömwärdt lefwerne utaf några ringa, föraktade menniskors predikan skulle blifwa uppenbarligen straffadt och fördömdt, så att det måste heta en skada och, såsom apostelen Paulus kallar det, orenlighet eller träck och endast till hinder för det ewiga lifwet. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 515 i kommentar till Fil 3:17-21)

1515 blef (Martin Luther) vald till distriktsvikarie för Meissens och Thüringens 10 augustinkloster. ... Så småningom ... förhöll han sig kritiskt med hänsyn till många helgonlegender och vallfärderna, som enligt hans mening rubbade förhållandet till ifrågavarandes egen kyrka. ... Icke ens Erasmus (från Rotterdam) fann nåd för Luthers ögon. I mars 1517 uttalade han sin fruktan för, att den berömde humanisten icke lade tillbörlig vikt vid Kristus och Guds nåd, och för, att det mänskliga i hans ögon skulle hafva mera att betyda än det gudomliga. "Tiderna", säger han, "äro farliga, och ingen är en kristen eller en vis man, därför att han är en grek eller en hebré. Hieronymus kunde trots sina 5 språk icke mäta sig med Augustinus, som blott kunde ett." (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 50-53; Luthers utveckling till reformator)

(Den ”förste frikyrkoledaren” Conrad) Grebel (i Zürich under 1500-talet) ansåg, att vattendopet var av underordnad betydelse. Det är andens dop, som har betydelse. I det handlar Gud och icke människan, som här tar emot, vad Gud ger. (Karl Kilsmo "Den tredje reformationen" s 154)

Den köttsliga menniskan söker beqwämlighet, men den andeliga flyr och föraktar den. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 45)

Begärförmågan ... är (enligt Augustinus) hos den naturliga människan inriktad på världen, på det sinnliga och förgängliga. Omvändelsen består däri, att denna strävan omställes och inriktas på det himmelska och eviga. Människan blir förvandlad genom att kärleken till Gud uppväckes och tar överhand över världskärleken. ... Först när människans kärlek helt riktas på Gud, uppnår hon sin bestämmelse och först då når hon friden (quies). ... Den kärlek varmed människan åtrår tingen i världen, bör hon i stället rikta på Gud, det högsta och varaktiga goda. ... Men Augustinus föraktar ej världslivet i sig. Det är endast, när det timliga har främsta rummet i människans hjärta, som det blir förkastligt. ... Det skapade ... skall blott brukas såsom medel i den högre kärlekens tjänst. Endast Gud skall bliva föremål för den kärlek, som slutgiltigt vilar i den älskade. Här är kärleken ett varaktigt uppgående i Gud. ... Människolivet är att likna vid en pilgrims resa till fäderneslandet. Målet för hans strävan är detta land, som allena bereder hans sanna lycka. Men under färden brukar han skepp och vagnar för att nå sitt mål. Om han nu i stället sökte sin njutning i resans behag, skulle det, som blott borde vara medel, förvandlas till mål. ... Människan är såsom skapad varelse hänvisad till att söka sitt goda utanför sig själv. I sitt fördärvade tillstånd söker hon det i världens mångfald, i det timliga. Synden består just däri, att människan innersta viljeinriktning avvänts från Gud till världen, så att hon älskar det skapade framför Skaparen. ... Först när gudskärleken skänkes åt människan, får hon kraft att övervinna världskärleken. ... Den (kärlek) som förlänas människan, kan sägas sammanfalla med den helige Ande ... som gives genom tron på Kristus. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 100-103)

(Det) tidigare livet stöts ut, eftersom det inte var givet av Anden utan av själen. Ty livets själ, som också framställde människan som en varelse med liv, är en sak, och den livgivande Anden, som också fick henne att bli andlig, är en annan sak. Av det skälet sade Jesaja: ”Så säger Herren som gjorde himlen och fastställde den, som grundade jorden och tingen däri, och gav själ åt folket på den, och Anden till dem som vandrar uppå den.” och säger oss alltså att själen i sanning ges gemensamt till allt folk uppå jorden men att Anden endast är deras som förtrampar jordiska önskningar. ... Själen är då tidsbestämd men Anden evig. Själen ökar också (i styrka) för en kort period och fortsätter en viss tid. Därefter går den bort och lämnar sin tidigare boning i avsaknad av själ. Men när Anden går igenom människan inuti och utanför, försåvitt den (få) förbli där, lämnar den henne aldrig. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 537-538)


Sångarna:

O Guds Ande, du som lever i din kyrka, är dess liv, du som genom all vår strävan, skapar något som förblir, o Guds Ande, du som föder i oss Jesu sinnelag, vi av glädje flödar över, tackar dig var nyfödd dag. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 402:2)

Till helig lydnad för Guds lag Vårt hjerta måste lifvas, Om Guds den heliges behag Åt våra verk skall gifvas. Allt som är födt af kött, är kött, Besmittadt och i synden dödt, Och emot andan strider. (Speratus/Petri: Psalm 144:3)

O Gud! ditt rike ingen ser Och ingen blir derinne, Åt hvilken ej din Anda ger Ett menlöst barnasinne. Hvad köttsligt vett Ej hört och sett, Du har åt den förvarat, Som, from och ren I nådens sken Ser himlens råd förklaradt. ... Det, som är födt Af kött, är kött; Men det (så sjelf du säger) Är anda, som Af Andanom Sitt lif allena äger. (JO Wallin: Psalm 199:1,3b)

Af köttets tyngd, af tidens tvång Den klingar ofta matt, min sång, Fast anden trår till dig. Kom, herde huld, min harpa stäm Att sjunga om min Gud, mitt hem. (Erik Nyström: Sång 192:2a)


Paulus sade till de troende i Rom: "De som är enligt kött anser/tänker köttets ting, men de som är enligt ande (tänker) Andens ting. Ty köttets sätt att tänka (är) död, men Andens sätt att tänka (är) liv och frid, av det skälet att köttets sätt att tänka (är) hatiskt’in i’/’med syfte på’ Gud, ty det underordnar sig inte Guds lag, ty inte heller förmår det. Men/och de som är i kött förmår inte behaga Gud. Men Ni är inte i kött emellertid/utan i ande, om precis/just en Guds ande har sin bostad i er. Men om någon inte har en Kristi ande, är ’den här’/denne inte av Honom." (Rom 8:5-9)

Förundra er ej, bröder, om utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ hatar er. (1 Joh 3:13)

I det här har vi (א*) kunskap om Guds Ande: varje ande som bekänner, (att) Jesus Kristus har kommit (och kommer) i kött är ut ur/av Gud. (1 Joh 4:2)


Grekiska ord:

thaumazô (förundra sig) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 8:27; Joh 3:7; Apg 3:12; 1 Joh 3:13 – Ester 4:17c,p(C3,21); Tobit 11:16; Judit 10:7,19,23; 11:20; 2 Mack 1:22; Salomos Vishet 8:11; 11:14; Syr 7:29; 11:21; 26:11; 38:3; 43:24. Matt 8:10; 9:33; 15:31; 21:20; 22:22; 27:14; Mark 5:20; 6:6; 15:5,44; Luk 1:21,63; 2:18,33; 4:22; 7:9; 8:25; 9:43; 11:14,38; 20:26; 24:12,41; Joh 4:27; 5:20,28; 7:15,21. Apg 2:7; 4:13; 7:31; 13:41; Gal 1:6; 2 Thess 1:10; Judas v 16; Upp 13:3; 17:6-8.

dei (man måste) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 18:1; 24:44; Joh 3:7; Apg 4:12 – Tobit 12:1(BA); 1 Mack 12:11; 2 Mack 6:20; 11:18; 13:20; Salomos Vishet 12:19; 15:12; 16:4,28; Syr Prologen; Jeremias brev v 5. Matt 16:21; 17:10; 18:33; 23:23; 24:6; 25:27; 26:35,54; Mark 8:31; 9:11; 13:7,10,14; 14:31; Luk 2:49; 4:43; 9:22; 11:42; 12:12; 13:14,16,33; 15:32; 17:25; 19:5; 21:9; 22:7,37; 24:7,26; Joh 3:14,30; 4:4,20,24; 9:4; 10:16; 12:34; 20:9. Apg 1:16,21(22), 3:21; 5:29; 9:6,16; 14:22; 15:5; 16:30; 17:3; 19:21,36; 20:35; 21:22(P74,א,*א,A); 23:11; 24:19; 25:10,24; 26:9; 27:21,24,26; Rom 1:27; 8:26; 12:3; 1 Kor 8:2; 11:19; 15:25,53; 2 Kor 2:3; 5:10; 11:30; 12:1; Ef 6:20; Kol 4:4,6; 1 Thess 4:1; 2 Thess 3:7; 1 Tim 3:2,7,15; 5:13; 2 Tim 2:6,24; Tit 1:7,11; Hebr 2:1; 9:26; 11:6; 1 Petr 1:6; 2 Petr 3:11; Upp 1:1,19(א*); Upp 4:1; 10:11; 11:5; 13:10; 17:10; 20:3; 22:6.


Ytterligare studier: 5 Mos 34:9; Jes 31:3; Hes 11:19; 18:31; Matt 26:41; Joh 3:3; 4:24; Mark 10:8-9; Luk 24:39; Rom 7:14-18; 1 Kor 15:50; Gal 6:8; Ef 2:3; Fil 3:3; Upp 22:11.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-02; 2010-08-14; 2013-08-28)

Tillbaka till Start

3:8 Anden blåser varest/där den vill, och du hör dess röst. Du vet emellertid inte varifrån den kommer och var/vart den drar sig tillbaka. På det här sättet är ’varje den’/’var och en’ som har avlats (och avlas) ut ur vattnet och (א,*א) Anden.

Ord för ord (29 ord i den grekiska texten Sinaiticus): '-n ande'/anden varest (den)-vill blåser och '-n röst'/rösten dess (du)-hör, emellertid inte (du)-'vet-(och-har-vetat)'/vet varifrån (den)-kommer och var den-drar-sig-tillbaka; på-det-här-sättet är varje den-(som) havande-varit-(och-varande)-avlad ut-ur '-net vatten'/vattnet och '-n ande'/anden.


1883: Vinden blåser, hvart han vill, och du hör hans röst, men du vet icke, hvarifrån han kommer och hvart han far; så är hvar och en, som är född af Anden.

1541(1703): Wädret blås hwart det will, och du hörer dess röst; och du wetst icke, hwadan det kommer, eller hwart det far; alltså är hwar och en, som af Andanom född är.

LT 1974: ”På samma sätt som du hör vinden men inte kan säga varifrån den kommer eller vart den tar vägen, på samma sätt är det med Anden. Vi vet inte vem han nästa gång ger livet från himlen till.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren ledde en sydlig ’vind vind’/vind emot, emot jorden/landet hela den där dagen och hela natten. Det blev tidigt på dagen, och den sydliga ’vinden vinden’/vinden tog upp gräshoppan/gräshopporna (som var över hela Egyptens land). ... Herren 'kastade om'/'vände på' en vind från ett oerhört/våldsamt hav, och tog upp gräshoppan/gräshopporna och kastade den/dem i, in/ner i Röda Havet. (2 Mos 10:13b,19a, Grekiska GT)

Mose sträckte ut handen emot havet. Och Herren drog tillbaka havet i/med en våldsam sydlig vind hela natten, och Han gjorde havet uttorkat, och vattnet splittrades/delades. Och Israels söner kom in i, in i havets mitt enligt/över det uttorkade. (2 Mos 14:21-22a, Grekiska GT)

(Job sade:) ”Kom så ihåg att mitt liv (är) ande.” (Job 7:7a, Grekiska GT)

(Herren frågade Job:) "Varifrån ... strös en sydlig vind isär ’in i’/till (jorden) inunder himmel?" (Job 38:24, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Herren) skall blåsa Sin ande, och vatten skall frälsa.” (Ps 147:18b, Grekiska GT)

(Salomo sade: ”De som) håller/vaktar vind kommer inte att så. ... (De har) inte kunskap vad andens väg är. Som skelettben/ben i det moderliv som är gravid/havande, på det här sättet skall du inte ha kunskap om Guds arbeten, så många som Han kommer att göra tillsammans med alla tingen." (Pred 11:4-5, Grekiska GT)

"Mina vägar är inte precis som era vägar", säger Herren. "Emellertid, som himlen håller sig på avstånd från jorden, håller sig Min väg på avstånd från era vägar." ((Jes 55:8b-9a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade: ”Som) en människa inte skall/kan skåda ett vindkast, (är) mer/’de flesta’ av (Herrens) gärningar i undangömda ting.” (Syr 16:21)

En ande blåser i varje område. (Jeremias brev v 60b)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då en skriftlärd hade kommit till (Jesus), talade han till honom: "Lärare, jag skall följa Dig varest Du - om alltefter omständigheterna - må gå bort." Och Jesus säger till honom: "Rävarna har lyor och himlens flygande varelser (har) viloplatser, men Människans Son har inte (en plats) där Han må luta huvudet." (Matt 8:19-20)

Då (Johannes Döparens lärjungar) gick, började Jesus säga (till) folkskarorna (med) anledning av Johannes: "Vad kom ni ut in i det ödelagda (området) (för) att betrakta? Ett vassrör som rör sig ’fram och tillbaka’/’hit och dit’ av en vind?" (Matt 11:7)

Strax kastar/driver Anden ut (Jesus) in i det ödelagda (området). (Mark 1:12)

(Jesus) sade ('hela tiden'/'gång på gång'): "Guds rike är på det här sättet som en människa (som) må kasta utsädet uppå jorden ... Utsädet må skjuta upp och förlängas, (på ett sätt) som han själv inte vet." (Mark 4:26,27b)

De som kom och de som drog sig tillbaka var (hela tiden) många. ... (Mark 6:31b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Dra er tillbaka! Skåda, Jag skickar er bort som baggar i vargars mitt.” (Luk 10:3)

(Jesus sade till folkskarorna:) “Då en sydvind blåser, säger ni: ’Det kommer (P45, א*) en hetta, och det blir/sker.” (Luk 12:55b)

Herrens Ande rövade/ryckte bort (Filippos) ... ’in i’/till Ashdod. (Apg 8:39b-40a)

Då (Paulus och Barnabas) hade kommit enligt/nedåt Mysien, prövade/försökte de gå/fara ’in i’/till Bitynien, och/men Jesu Ande medgav dem inte (detta). (Apg 16:7)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Johannes var vittne och sade att/: "Jag kände inte (Jesus) (och hade inte känt Honom), emellertid/men Den som hade sänt mig att döpa i vattnet (P66,א,*א), Den där talade till mig: ’(Den) emot vilken du – alltefter omständigheterna – må skåda Anden stiga ned och stanna emot Honom, Den här är Han som döper i helig ande.’" (Joh 1:33)


Exegeter, evangelister med flera:

Var finns den fasta punkten? ... Du säger att punkten finns men att den rör sig. ... Lär mej då att följa dess oberäkneliga väg! (Per-Johan Ask ”AskPlock”; Punkten)

Nattvardselementen iordningställs under bön och berökning och överhöljs (Jesu begravning). Prästen kysser nattvardskärlen, altaret och diakonen. Diakonen kysser korset på sin stola. Den nicenska trosbekännelsen sjungs av kör och församling. Prästen svänger en duk över nattvardsgåvorna för att symbolisera Andens vind. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 75; Den ortodoxa gudstjänsten, Den gudomliga liturgin, Anafora)

Vi undviker församlings- och kyrkobyråkrati. Anden är obyråkratisk och blåser vart den vill samtidigt som den blåser dit Gud vill och där det finns människor som tar emot. (Gösta Stenström "Den västerländska kyrkan och missionen" s 65)

Kärlek är en resa utan kompass i väglöst land. Ett äventyr! (Anne Swärd "Från hjärtat" s 5)

Lägg märke till att Jesus inte säger att det är Anden som är vinden, utan den människa som är född av Anden. När den som är född av Anden lyssnar till sitt inre och följer vad han hör, blir han en vindens människa. Därmed blir han en människa som går utanför det förutsägbara. (Peter Halldorf ”Dårarnas längtan” s 131)

Du går i nya kläder över parken. Nyss brann en vindfläkt vid din fot. Nu silar genom flor en saft att dricka. Sådan är hösten. En vattenande skulle du vara att släcka vår törst. Din trädgård växer vild av ensamhet. Hur stolt kan inte trädet stå med klippta vingar! (Bo Setterlind ”Blomman i snön” s 24; Den övergivna trädgården)

Senapskornet som blir planterat i jorden och surdegen eller jästen som blandas i degspadet har det gemensamt att de lever, de växer. De utvecklas hela tiden. Man kan säga att de arbetar. Det är liksom alltid något av skapelsens under när vi sätter en deg på jäsning, så går man ifrån den och när man kommer tillbaka är den dubbelt så stor. Jästen har utfört sitt verk, tyst och effektivt. Vi kan inte se jästen i degen, den löser upp sig redan när vi rör ner den i degspadet. Men vad vi ser är jästens verkningar. Vi ser hur degen sväller och vi känner när vi tar i den att den är som levande, och vi ser det när brödet är gräddat och färdigt, att det har konsistens – att det är bröd helt enkelt. ... Liksom jästen arbetar i degen, arbetar på brödets fullbordan, brödet som skall ge oss näring och energi, på samma sätt arbetar himmelriket i historien. Vi kan inte se det. Vi kan bara se verkningarna. (Vibeke Olsson "Dagsmejans hopp" s 8)

En förkunnare inledde sin predikan på följande sätt: "Vi vilja som grund för våra betraktelser idag lägga följande ord: 'Vinden blåser vart den vill, och du hör dess röst, men du vet icke varifrån den kommer eller vart den far.' Och vi vilja betrakta dessa ord från tre olika sidor: 1. Varifrån kommer vinden? 2. Vart far den? 3: Du vet icke, varifrån den kommer eller vart den far. (Roberth Johansson "Humor i helgade hyddor (1)" s 17)

Lika plötsligt som (Filippus) hade dykt upp på vägen, lika plötsligt var han borta. Lukas låter något gåtfullt vila över händelsen. Efteråt dyker Filippus åter upp i Asdod, en av städerna i närheten. Vinden blåser vart den vill, och så är det när man drivs av Anden. (Bo Giertz ”Apostlagärningarna” s 71 i kommentar till Apg 8:26-40)

Ljumma, aningslösa sommarvindar löper såsom barn omkring. Den underliga, den tidigt vuxna flickan stannar för att noga studera hur tuvtåtelns vippor uppför sig. I stora världen förbereds orkaner. Tuvtåtelns vippor böjer sig och reser sig igen. Men vi? Vi klena gräs? (Werner Aspenström "Tidigt en morgon sent på jorden" s 402-403; Gräset och den underliga flickan)

Islam är en hjärnans religion - hur många gånger hörde vi inte den meningen. Allah, den ende, finns innesluten i människans tankar liksom den troende är innesluten i Allah. För den kringvandrande beduinen var Allah ett allestädes närvarande väsen, i vilket den troende är innesluten vid varje tillfälle och på varje plats: ett väsen som inte överger den troende även när hon felat och som kan nås genom de dagliga fem bönerna utan hjälp av präster eller tempelbyggnader. När beduinen var nära sitt slut, överlämnade medresenärerna hans ande till Gud och hans kropp till öknen och reste vidare. (Lars-Ola Borglid-Annty Landherr "Revolution i Allahs namn - En bok om Libyen" s 187-188; I Allahs namn)

Vårt kanske väsentligaste uppdrag som kristna är att kunna måla (Kristus) för vår samtid. ... Han är helig Ande, något rörligt, nyskapande, ej statiskt. Mig har han givit en osäkerhetens trygghet, ständigt ryckt mig undan från fastlagda positioner och den förstening, som vi har en sån underlig benägenhet att förvandla hans frihet till. Intellektuellt får jag föra en ständig kamp med nya problem och frågeställningar, som i en föränderlighetens värld måste få ständigt ny belysning av det han lärt oss om kärlek, sanning och förvaltarskap. Men också där förklaringarna slår slint, finns en känslans trygghet som bär, ett: "Dock förbliver jag städse hos dig", ja än mer: "Dock förbliver Du städs hos mig." (Gunlög Järhult "Så är det då att vara människa" s 44-45)

Paulus var angelägen om att ... vara ledd av Anden. ... En senare tids budbärare har väl ej helt följt i Pauli fotspår. Missionärerna har bl.a. i stor utsträckning blivit stationsmissionärer, något som var främmande för Paulus, som nästan ständigt var på resa. "Ofta på resor" är ju ett känt uttryck från apostelns beskrivning av sin verksamhet. Den stationära missionsmetod som i stor utsträckning präglat det nyare missionsarbetet har bl.a. betingats av det starka sociala inslaget. Skolor, sjukhus och andra institutioner behövde tillsyn och fordrade därför en kontinuerlig lokal insats från missionärernas sida. Institutionerna har motiverats med att det ofta varit bland mer eller mindre primitiva människor som missionen verkat. Missionärernas inflytande blev härigenom mycket dominerande och detta kom att hämma församlingarnas frihet. I ett land som Indien har de politiska skiftningarna starkt återverkat även på ledningen av församlingsarbetet. Så länge landet behärskades politiskt och administrativt av västerlänningar, kom missionärerna gärna in i samma tänkande i fråga om ledningen av församlingarna, där missionärerna länge blev självskrivna. Med de politiska frihetsrörelserna förändrades läget även för kyrkans vidkommande. Det är sålunda ingen tillfällig händelse att bildandet av flera inhemska kyrkoorganisationer till tiden sammanföll med den politiska frigörelsen. Sedan dess har förändringarna skett mycket snabbt. Därtill har väl också bidragit det förhållandet att missionärskåren blivit starkt decimerad. Med de erfarenheter vi nu har önskar man att denna utveckling kommit tidigare än som skedde. Det är nämligen ett livsvillkor för församlingarna att vara självständiga och kunna sköta sina egna angelägenheter. (Sigurd Ohlsson "Kyrkan slår rot i indisk mark" s 29-30; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1973)

Insekterna som kilar på bladen och löven i över- och undersides gång över knickade och knäckta grenverk och på de vindbrutna grässtrånas broar. Deras vakenheter ligger tätt inpå blåsten punktprecisa i nuens delar. Ett blåstkast inte bevakat kan vara en olycka, en hård blåst en bortförare hän mot främlingsskap insektsmil fjärran från hemtuva och välbekanta löv. Riktmärken förlorade, doftspår förblåsta och fjärran. Tillvaron förvirrande. Det blåser hela dagen i obekant land. Och natten är lömsk bland stickande främlingar som försvarar sina tuvor, sina invanda löv. ... Så blir också människan driven hän, kastad av och an av en världsblåst med väldigare kraft. Hon förvandlas till vilsekommen myra, plötsligt kastad in i kamp för sitt liv i främmande land. Hon sänder ett insektsbrev hem över förvirrande världskarta som föreställer förändringens länder. Hon är som en insekt med vapnet redo eller som en slända vingskavd av stötar mot främmande strån. Sällan når hon hem igen om det hårdnar alltmera och blåser emot under dagar och år. (Harry Martinsson "Dikter om ljus och mörker" s 74-75; Insekterna)

Snart skall dina älskade insekter rusa rakt fram mot de buskar som snart skall blomma. Det är vi och våra husdjur som vänder sig om. Hästen vänder sig om för att se vem ryttaren är. Man är ju intresserad, det är klart. ... Till och med i maj månad kan man höra Fröding citeras: "Jag minns jag tyckte det var vackert." Genmälet dröjer sällan: "Jag minns jag tyckte Frödings sorgsna ord var vackra." Det blåser nästan jämt, det är det enda säkra. Rör sig vinden i riktning mot stadsbiblioteket, inte är det för att låna Schopenhauer. (Werner Aspenström "Ur Skäl" s 303-304; Till B.A. på födelsedagen och i flykten; 17 april 1970; BG Ask-kommentar: B.A. måste väl vara Bengt Anderberg, född 17 april 1920)

Linas tavla. "Dä ä levandes", brukade hon säja när nån kom. Och hon lyfte varsamt ner Jesus och hans stormstillande på Genesarets sjö; de förskrämda lärjungarna - höll oljetrycket ett stycke ifrån sej och kisade emot det. ... Tavlan hängde bredvid kakelugnen i kammaren och var det första hon fäste blicken vid när hon vaknade. ... "Kom te mej i mi stöva", sa hon skyggt till predikanten en kväll. Hälsa på hos mej." Men han kom inte fastän han lovade och hon tänkte att hennes ringhet var för stor för att en Herrens tjänare skulle ha tid att komma. Han hade för många ting att ordna till Herrens förmån, anden kallade honom annorstädes och till viktigare göranden. Och därför bad hon för predikanten Aronsson. Måtte hans frälsnings verk bli stort i Regnhult. (Gunnar E. Sandgren "Förklaringsberget" s 140-142)

När den torra årstiden i södern börjar, kan man se hur alla fåglarna stiger högt upp i luften. De vänder och snurrar runt, störtar upp och faller ner, stiger upp igen, jagar varandra, outtröttliga och ivriga. Varje morgon träffas de i luften, där de stryker fram i skaror, tumlar om och pladdrar i kapp. ... Det är vinden - vinden som bär dem, vinden som låter dem flyga, som blåser på dem, sätter dem i rörelse och slår ner dem. Vinden bor på toppen av ett mycket högt berg. Han bor i en grotta. Men han är inte ofta hemma, ty han måste alltid ut och fara. ... Sök vinden! Om man tror att han är på sanddynerna, gömmer han sig i bergsskrevan. Sök vinden! Han leker med en i varje fläkt som stryker förbi, varje krusning på vattnet, och han virvlar runt långt borta eller tätt bakom en. Du tror kanske det är en ödla som prasslar bland stenarna - men det är vinden. Du tror kanske det är en fisk som hoppar i vattenytan - men det är vinden. Ett väldigt moln kommer farande på himlen över dig - det är också vinden. Sök honom! Han är en trollkarl, son till månen och solen. ("Min Skattkammare V" s 173-175; Blaise Cendrars, Frankrike)

Vinden talade stillsamt men ganska vass om att det nu var till ända med sommarens dagar. Under de blossande träden låg gyllene lass prasslande uttjänta löv från susande dagar. (Harry Martinson "Vagnen" s 72; Sommarens avsked)

Vinden blåser vart den vill - så är det med var och en som är född av ande. ... Som vind -. I den, med den, av den. Av den -även som segel, så lätt och starkt att, om än tyngt till jorden, det samlar all vindens kraft utan att hämma dess lopp. ... Som vind. Som ljus. Blott detta - på dessa vidder, dessa höjder. (Dag Hammarskjöld "Vägmärken" s 102; 1956)

Vi har aldrig dragit upp några stora strategiska planer före matcherna. Det får man göra medan matchen pågår. Allt beror på hur den andra killen boxar. Han kanske inte alls boxas på det sätt du har räknat med, och det kan förstöra mycket för dig om du då låst fast dig i en viss plan. (Rocky Marciano "Så känns det att boxas" s 77; "Rocky Marciano, tungviktsmästarnas mästare - han som lämnade ringen utan att någonsin ha gått ur den som förlorare")

Ni förstår, det är dessa oerhörda andliga värden och andliga krafter, som varit verksamma i denna (pingst)väckelse. Här har funnits en underbar samling bröder och systrar, som det verkligen gått hål på - som verkligen varit knäckta. Men det går alltid så ohyggligt lätt att glida bort från detta omedelbara intensiva liv inför Guds ansikte. I min ungdom fanns en fransk skald, om vilken någon kritiker sagt, att han framför andra hade omedelbarhetens gåva. Jag skulle kunna säga, att Guds nådegåva till pingstväckelsen har varit omedelbarhetens gåva. ... Älskade, det finns ingen rutin och teknik, som kan ersätta den Helige Ande. (Sven Lidman "Resan till domen" s 205,210; Kölingaredsveckan juni 1947)

Blekröd lyser horisontens tunna bård, där solen mötte havet och drunknade. Molnens halmhattar har drivit bort men månen sitter ännu nerkrupen bakom berget. Mild faller skymningen: Daggen kommer med våta fötter fram ur skogen, och den blinda snigeln frågar gräset efter vägen. ... Den som står vid brunnen kan vara jag, kan vara du och alla. Redlöst törs vi av vår vilja, tvingas vi till angrepp eller trots, där vi kunde prisge oss likt vinden som ur sitt kloster varje morgon renare möter tingen. ... Upprätta, språngberedda, överskyggande med spända senor, rädda för vindens klosterregel, rädda för säckpipans snara, rädda för mörkrets grundvatten. ... Den som tvekar blir länge stående. Vill ett, gör ett annat, återvänder. Och den jag ser vid brunnen kan vara jag, kan vara du och alla. (Werner Aspenström "Skriket och tystnaden" s 12-13; Frestelsens nocturne)

Det är med (redaktör) Jakob Lundahl (i Svenska Missionsförbundet) som med näckrosen och dess blad. Går böljan mot land synas de följa med, men när böljan vänder utåt till sjöss, följa de också med. Så synes det på ytan, dock sitta de med sin rot orubbligt fast i bottnen. Så ock med denne missionsman. Han är både fast och rörlig. D.v.s. i tron är han förankrad i Guds rådslut om frälsningen i Jesus Kristus, men i kärleken är han tänjbar och vidhjärtad, ja, andligen vidsynt. Han har ofantligt lätt för att sätta sig in i både det ena och det andra. Han förstår sig till och med på Svenska Alliansmissionen - Jönköpings Missionsförening, och därtill fordras stor visdom. Men så har han också smålandsblod i ådrorna. Hans far, Samuel Johansson, ... var född smålänning och under tidigare år verksam som predikant i sin hemort. Han var känd och välkänd inte blott i vårt land utan även i andra länder såsom predikaren av Guds nåde. Hans goda maka, Jakob Lundahls mor, var också smålänning. ... Hon var en mycket gudfruktig och andligen djup själ. Sonen Jakob är född i Vetlanda, och vare sig han bor i Göteborg eller Stockholm, så förblir han smålänning under hela sitt liv. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 80-81)

Om vi vore lyckliga med dig, Herre, då kunde vi inte stå emot det behov att dansa som gripit världen. Vi skulle lära oss gissa, vilken dans du väntade av oss, och anpassa våra steg efter hur du för. ... För att vara en god dansör får man inte veta vart det bär, man måste bara följa, lätt på foten, glad och framförallt inte styv, man får inte be om nån förklaring, varför du vill att vi ska dansa dessa steg. Det måste ju inte alltid obetingat gå framåt, utan man måste också kunna göra sidosteg, vända sig i cirklar, stanna upp och glida i stället för att gå; och dansstegen vore utan mening om inte musiken gjorde harmoni av dem. Men vi glömmer din Andes musik och gör vårt liv till en gymnastikövning. Vi glömmer att det dansas i dina armar, att din heliga vilja är full av oberäknelig fantasi, och att monotoni och långtråkighet bara existerar för de gamla panelhönorna på din kärleks muntra bal. Kom Herre! Och bjud upp oss! Vi är beredda att dansa med dig. ... Om många melodier går i moll, finner vi dem därför inte ledsamma. Låt oss leva vårt liv inte som ett schackparti, där allt är uträknat på förhand ... utan som en FEST utan slut, där du möter oss ständigt på nytt. (Dag Sandahl "Krogpostillan" s 14-15; Madeleine Delbrêl: Lydnadens bal; enligt Sandahl är dikten sannolikt skriven i början av 1940-talet)

Klar förmiddag i oktober. Solen skiner en grupp gula björkar i ansiktet, de ler bländat, ruskar nästan omärkligt på huvudet. Blåsten går djupt i skogen. ... Där står en asp i skogen, ett högt, läckert träd i finaste växt - hör hur det spelar i vinden med sina levande blad, hur det talar klokt, hör hur det skrattar med hemlighetsfull glädje när vinden kommer och stryker det över nacken. Det står och rister sig av glädje i all sin höstlighet och björkarna, de ljusa kusinerna, skälver i lövverket och ler mot solen. Hela skogen ryser av stum lycka. Överallt, vart jag ser, dalar gula blad i uppsluppna snirklar och kaprioler mot jorden. ... Suset över mitt huvud är mer än vinden, det är evigheten. Hör, hur jag står och spelar i blåsten och dör. Runtomkring mig prasslar det innerligt i den nordiska, brokiga skogen, gran och björk, tallar, enbuskar om varandra. ... Hör det susa, upp och ner, fundersamt i skogen. Nu sjunker skogens suck, nu stiger den på nytt, långdraget, långt bortifrån, och lägger sig till ro i fjärran. ... Hör aspen tala! Hör hur det höga smäckra trädet sorlar i vinden, ett regnande och sående ljud från hela kronan. Se hur bladen vänder sig om och vinkar som små dödinghänder, innan de faller. Inget ljud är mig så kärt. ... Jag vet inget ljud så djupt som det. Det är fullt av min barndoms stora paus. Hemma ... stod några stycken dvärgaspar mellan rävgryten, med stammar som inte var mer än en aln höga och blad som enskillingar. ... När man lade sig på rygg mellan dem, kunde de i alla fall skugga huvudet och vyssja en med sitt egendomliga tal. Från de förkrymta asparna på Ulveholmen och till det höga, unga trädet här, som talar så kraftigt, går en enda lång ton ... men en annan gång ska man få veta vad aspen sa. (Johannes V. Jensen "Myter" s 91-93; I den nordiska skogen)

Utkommen på gatan (denna morgon) tänkte jag: Jag måste raka mig - jag är ju vidrigt skäggig. Jag har en rakstuga strax i närheten. Jag hinner nog i alla fall med den och den spårvagnen och är där och där vid den avtalade tiden. På rakstugan fanns inte en människa. Jag greps av otålighet. Jag hade ju bara en kvart på mig. Jag sprang runt i cirkel, in i butiken och ut igen. "Ja, jag får springa orakad. Nu är hela dagen misslyckad. Nu har jag spårat ur och kommit ur Guds vilja och far som ett löst spån. Den här dagen har börjat galet och kommer att sluta galet." Jag kom för sent till den rätta spårvagnen. Jag var alltså orakad och skulle ned i stan och gå på välrakade gator bland mycket välrakade människor. Jag springer nedför en gata, där jag skall besöka en person. Helt plötsligt ser jag i förbifarten en frisörsalong och tänker: "Jag springer in och rakar mig." Där fanns ingen kund före mig. Frisören bad mig sitta ned. Stolen var bra och mannen var bra; allt var behagligt. "Här är trevligt arrangerat", tänkte jag. Då han gjort i ordning sina rakdon, säger han: "Jag har haft mycket glädje av att läsa herr Lidmans 'Huset med de gamla fröknarna'. ... Den boken lever med varje kontur och detalj i mitt minne." På ett naturligt och enkelt sätt fingo vi språkas vid om frälsningen. ... Våra själar möttes, mättades och hugsvalades inför Guds ansikte. (Sven Lidman "Glädjebudbärare" s 154-155)

Vind, vind, lyckliga vind, försommarvind, fågelungsvind, gungar i viken maskrosfjun, för till klipporna strå och dun, stoppar om naknaste fågelbo, lägger sig varje kväll till ro. Vind, vind, lyckliga vind. (Ebba Lindqvist "Liv" s 61; Vind, vind, lyckliga vind)

(Esping) hade ett barns lättrörda själ, en sådan, som vändes ut och in av första vindil som en vek paraply av by i blåsväder. (Fritiof Nilsson Piraten "Bock i örtagård" s 43; Första söndagen)

En svensk filosofisk skriftställare skrev till mig i ett brev bl. a. följande: "Handen på hjärtat, hr Lidman, hur trivs ni egentligen bland pingstvännerna?" Jag kunde svara honom, att jag bland de s. k. pingstvännerna träffat mer än en broder och syster, vilkas skoremmar jag ej varit värdig att upplösa. Men jag borde kanske tillagt, att det avgörande och betydelsefulla, som man söker, finner och möter i en verkligt andlig väckelse, det är ej människorna i den, utan den hemlighetsfulla Guds Ande, vilken verkar i människorna och - trots människorna. ... I (pingstväckelsen) är en kraft verksam, som är större än både väckelsens anhängare och väckelsens angripare. ... Det är, mänskligt sett, inte mycket bevänt med de svenska pingstvännerna - det är inte mycket bevänt med de svenska pingstpredikanterna - men anden ... som driver dem, det är den Eviges Ande, om vilken Jesus vittnar hos Johannes: " ... Vinden blåser, vart den vill, och du hör dess sus, men du vet icke, varifrån den kommer eller vart den far; så är det med var och en som är född av Anden." (Sven Lidman "Pingstväckelsens gåta" s 3-4,13)

Herren Jesus säger icke, att det är Anden som liknar vinden. Så predikas det ofta. Utan han säger, att den som är född av Anden, han liknar vinden. Han följer högre lagar. Han lever ett övernaturligt liv. (Frank Mangs ”Mästarens väg” s 28)

Ändra en atoms läge, och hela universum ändras därefter, säger man. Jag tror det, vetenskapen har räknat ut det. Men jag ser det ju också och hör det. Här nås mitt öra av en ton, en knäppning på en fiolsträng. Ett finger rör sig femtio mil borta, såsom jag vet, ett helt lätt grepp, och i ett nu är tonvågen - transponerad från vågor av annan natur - här i radioluren, och ett spel fullt av mänsklig passion utvecklar sig. Passionen skola vi tills vidare bortse från, likaså från hörandet och tonen, och blott tänka på att rörelsen är där och att rymden är full av alla de melodier som i detta ögonblick avspelas världen runt och av varje litet ord som sägs. Det finns icke ett plågans skrik, icke en nödens suck som icke genom förmedlingar kan nå min trumhinna. Rörelsen är där, och ha vi blott upptagningsapparaten, så kunna vi avlyssna ett helt universum i toner. Det var den gemenskapen, atomernas lagsystem, Demokritos värld. (Hans Larsson "Atomernas, idéernas, själarnas gemenskap" s 7; sept 1928)

När jag skulle fara hem igen, hade jag först tänkt gå bort och köpa ett bokverk till julen, men kommen ut på gatan, där affären låg, kom jag plötsligt ihåg: plånboken var ju tom. Det blev i stället att fara hem med en tidigare buss, än jag själv beräknat. ... Jag bad Gud visa mig på vilken plats jag skulle sitta. ... Det blev bredvid en svartklädd femtioårig kvinna. ... Plötsligt pekade kvinnan framför mig på den stora unicabox, som hon hade i knäet. Hennes ögon fylldes av tårar, och det ryckte krampaktigt kring munnen: "Vet herrn, vad jag har här? ... Det är för att hämta min dotters kläder - jag skall fara ut till Mörby och hämta dem - hon dog där i förrgår - mitt enda barn." ... I den nästan fullsatta bussen talade hon om hela sitt liv. ... Jag fick tala om den fullkomliga frälsningen i Jesus Kristus ... om den kärlek, som aldrig tröttnar. ... Och den sörjande fick frid ... den syndatrötta mötte syndaborttagaren. ... (Hon sade:) "Vet herrn, när herrn stod på trappsteget och skulle gå in i bussen, sade någonting inne i mitt hjärta: den där mannen skall du få tröst av - du kan tala med honom. Och det var sanning, herrn." ... (Gud) viskade i det förtvivlade och frälsningssökande modershjärtat, vad ej jag visste: att han hade beställt mig för ett sitt ärende till just den bussen. (Sven Lidman "Förgängelsens trälar och frihetens söner" s 208-212)

De tre socialdemokratiska regeringsexperimenten under 1920-talet hade givit för partiet ganska nedslående resultat. Trots att det i regeringsställning fört en ytterst moderat politik och noga undvikit att aktualisera mera principiella och samhällsingripande punkter i sitt program, hade det oupphörligt ställts inför en samlad borgerlig front i riksdagen. De försök att återupptaga vänstersamverkan och tillsammans med de frisinnade fortsätta det sociala reformarbetet, i första hand en omläggning av arbetspolitiken, misslyckades. Då de två borgerliga vänsterpartierna, frisinnade och liberaler, utgjorde så att säga tungan på vågskålen, flankerade av de stora partierna högern och socialdemokratien, strävade de efter att föra en centerpolitik, givande respektive sökande sitt stöd åt än det ena, än åt det andra hållet, vilket de använde sig av i regeringsställning. (Tage Lindbom "Svensk socialdemokrati och fackföreningsrörelse under det tjugonde århundradet" s 23-24)

(Richard Stenberg) stirrade framför sig med ett trött leende (och sade till Nanna Rosén): "Det finns en vers av Shakespeare, som jag utlägger just så: 'To be imprisoned in the viewless winds and blown with restless violence round about the pendent world.' Att våra fånge under de mållösa vindarna och med rastlös våldsamhet virvlas runt den svävande jorden - det är världsmänniskornas och de fördömdas liv: att virvlas runt något som själv virvlar runt - den mållösa rastlösheten - den eviga virvelns trälar. Och ur den virveln frälser endast Korset." ... "Vet du", (sade Nanna), "jag ser också en bild, när jag tänker på dig. Det är en stor kraftig man i en roddbåt, och han ror med brinnande iver, blossande kinder och svettig panna - men han kommer rakt ingen vart - river bara upp skum och vatten. Han har glömt att lossa förtöjningen i aktern, som håller båten vid kajen. Glöm dig själv, Richard: Kapa förtöjningarna ... ut på djupet." (Sven Lidman "Såsom genom eld" s 81-83)

(Anna Sofia Svensson) föddes i Järstorp nära Jönköping den 8 juli 1854. Vid sex års ålder flyttade hon med sina föräldrar till Skärstad, ett par mil från Jönköping. ... I Skärstads norra missionshus tjänade Sofi som vaktmästarinna under 37 år. ... Många förkunnare, präster och predikanter, har suttit som lärjungar vid den prövade kvinnans fötter. ... Utmärkande för Sofi var hennes enfaldiga barnaförhållande till Gud. Stort och smått anförtrodde hon åt hans ledning, och hennes tro kom ej på skam. Inför alla frågor väntade hon på "Guds vinkar", som hon gärna uttryckte det. ... Aldrig glömmer nedtecknaren av dessa rader det sista besöket hos Sofi. ... Från sin mer än 60-åriga vandring med Gud berättade hon trosstärkande ting. Stunden avslutades med bön inför Herren, och följande ord ur hennes trosfriska bön ringer än i mina öron: "Du vet ju, käre Herre Jesus, att mitt livs lyckligaste stunder har varit, då jag fått gå ett litet ärende åt dig." (Carl Wilson "Lyckans väg" s 59-62)

Det var middag, när du gick bort. Solen sken het från himlen. Jag hade slutat morgonens sysslor och satt ensam på min balkong, då du gick bort. Vindilar kommo då och då med dofter från månget avlägset fält. ... Lövens prasslande växte och dog i vindens plötsliga ilar. Jag såg mot himlen och vävde in i dess blå ett namn, som jag kände - medan byn låg och sov i middagshettan. Jag hade glömt att fläta mitt hår. Den svaga vinden lekte med det mot min kind. ... Duvorna kuttrade bland de täta löven. Jag satt ensam på min balkong, då du gick bort. (Rabindranath Tagore "Örtagårdsmästaren" s 74-75)

Ehuru icke bekännande mig till någon nationalekonomisk sekt, då varje teori hastigt måste böja av för verkliga förhållandenas växlande vindkast, måste jag erkänna att i vissa läror, grundade på observation, ligger en viss sanning. (August Strindberg "Ackaparörer eller Plantage-Ägare" s 133; Social-Demokraten 1910-09-26)

Jag har varit som ett blad som farit över hårda vägars smuts och damm: hösten tog mig, stormen bar mig ständigt hjälplöst fram. ... Men i vinden var jag likväl blad av trädet, dröm av skogen, själ av jordens själ: hennes drömmar var jag trogen och i mullen slumrar jag som del av det höga och det ljusa, av de vindar, vilka brusa i mitt hemträds kronor än. (Sven Lidman "Elden och altaret" s 92)

Mjölnaren vänder sin kvarn, och skepparn skotar sina segel efter vindens styrka och riktning. De se icke vinden, men de tro på dess tillvaro genom att iakttaga dess verkningar. Det är klokt folk, som begagnar sitt förstånd. Förståndet (ratio) eller bondförståndet är en utmärkt gåfva att fatta det sinnliga, äfven om det är osynligt; förnuftet (intellektet) är en finare gåfva, hvarmed man kan fatta det osinnliga. ... Lika oumbärligt som bondförståndet är, när man går på torget, handlar med kaffe och socker eller skrifver reverser, lika nödvändigt är förnuftet, när man vill nalkas det öfvernaturliga. ... Det intressantaste (med Voltaire och Heine) är att de upptäckte sina misstag, slogo vantarne i bordet och slutligen begagnade sitt förnuft. Men då kunde Bönorna icke följa med. Bönorna är ett klassiskt namn på Filistéerna, hvilka dyrkade Dagon eller Fiskguden och Beelsebul eller Dyngherren. (August Strindberg ”En blå bok I” s 8; Bönornas bondförstånd)

"Påfven talar ett ord", sade (den katolske prästen), "och vi lyda alla." Ja, så skall det låta ur hvarje rättrogen katoliks mun. Det är alltid intressant att samtala med personer, som det är besked med, äfven om deras åskådningssätt är motsatt mitt eget. Och det både på det kyrkliga och det politiska området. - En reel katolsk präst och en af öfvertygelse stockkonservativ eller radikal politiker är i mina ögon ofantligt mer aktning värd än en hel bundt af sådana, som ha till högsta mål att hålla sig uppe i vinden, och som därför aldrig äro "oberäkneliga" utan alltid "pålitligt" följa vinden, sådan den blåser nere vid hamnen. (P. Waldenström "Bref ombord på Umbria ute på Atlanten"; brefvet daterat 1905-08-26; Jönköpings-Posten 1905-09-14)

Jag sitter stilla tillsvidare på Karlavägen - och väntar på nästa vindkast. (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907" s 61; brev 31 aug 1904 till Harriet Bosse)

Herodes: Kan man icke få se denne mannen, som alla tala om? Pilatus: Det lär vara svårt, ty än är han här, än där. ... ... Kartafilos: Var är den osynliga världen? Lucillus: Överallt! Sokrates och Platon anade den, Kristus såg den och visade oss den. Kartafilos: Visa mig den! Lucillus: Kan du se vinden? Nej, men du kan se skeppet röra sig av vindens kraft. Vinden är osynlig, men du vågar icke förneka den. (August Strindberg "Lammet och vilddjuret" s 183,205)

(Sigfrids) fostermor såg med oro, att han tog allting lätt och ofta kastade om från den ena ytterligheten till den andra, ehuru han ofta försäkrade, att han var den store mästarens lärjunge och var sin barndoms öfvertygelse trogen. Men denna ombytlighet i sinnet, denna obeständighet i åsikter och åskådning kunde ej annat än oroa henne. ... Men öppen och ärlig det var Sigfrid. ... (Men) ena dagen borde han bli läkare, den andra var han klippt och skuren till jurist och den tredje kände han sin kallelse fastslagen att blifva universitetslärare. ... "Du får lof att ha karaktär på dig, Sigfrid!" (sade hans fostersyster). "En pojke utan karaktär är lik en väderflöjel, som följer med hvart vinden blåser." (Betty Janson "Dyrköpt lycka" s 197-198)

"Mitt samvete skulle bjuda mig att bli ond på dig, Elias Portolu", sade (zio Martinu) efter ett ögonblick. "Det är som din far säger, du är inte en karl, du är ett halmstrå, ett rör, som böjer sig för första vindstöt. ... -rnar måste vi vara, inte trastar, Elias, din far har rätt." (Grazia Deledda "Elias Portolu" s 159)

(Biskopinnan) läste med sin klara rofyllda stämma sin vanliga aftonbön: "Ack Herre, alla hjärtans rannsakare, som prövar hjärtan och njurar. Du vet huru obeständiga mänskliga hjärtan och sinnen äro, mycket ostadigare än vatten som röres av vinden. Ack, förläna mig andakt, att jag icke må föras hit och dit av mångahanda tankar. Ack, Du kan hålla mitt hjärtas skepp stilla, fästa det och styra det mycket bättre än jag själv. " ... "Jag är ett skört gräs", (sade Eurydike i sin bön), "varje vind böjer mig. Men min ande är bunden för evigt vid Hans kärleks klippa - jag är Hans ödmjuka slavinna, och Hans ljuva bojor skall jag aldrig bryta - aldrig kunna bryta." ... Eurydike hade redan lyftats av vinddragen ute från vidderna och djupen och låg på knä vid bädden. (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 170,193-194)

"Ni har väl läst Jesu samtal med Nikodemus?" (sade Elisa till doktor Hegel). "Det har jag. 'Vinden blåser vart den vill, och du hör dess röst, men du vet icke, varifrån den kommer och vart den far.' Det tycks mig vara ett sant ord." "Så är det med var och en som är född av Anden", fyllde Elisa i. "Månntro de av Anden födda alltid själva vet, varifrån de kommer eller vart de far? De förefaller bra nog vettvilla ibland." "Lever de ett verkligt Andens liv, så vet de det nog", svarade Elisa. "De kommer ifrån Gud och går till Gud." Han stannade. "Hur kan ni vara så viss på det?" frågade han. "Hur vet ni, att Andens liv verkligen hinner fram till Gud och inte dör i döden? Ingen av de döda har uppstått för att säga oss det." "Jo, en har uppstått och sagt oss det", svarade Elisa, "Jesus Kristus. Och den som tror, får livet av honom och skall aldrig se döden." (Elisabeth Beskow "På Älghyttan" s 169)

Vinden han blåser, vinden han far, - och inte vet jag vart och inte vet jag var - i kjolarna han tar, i flätorna han drar, och hatten får man knappt på huvudet ha kvar. Vinden han surrar, hurrar omkring, och bäst är att själv man snurrar i ring, så gör det ingenting med vindens sväng och sving - så kom då go'vänner, kom och ta i ring! (Anna M. Roos "Blåsväder" s 44)

Hvad är människan utan Gud? Jo, att likna vid ett rö böjligt för vinden, som kastar det hit och dit; men Herrens kraft är mäktig i de svaga. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 306; nr 39 den 27 september 1894; BG Ask-kommentar: Jämför med den människa som är född av vattnet och Anden.)

Saknande kraft att styra omständigheterna måste jag ligga på lur efter konjunkturerna, och efter deras vindkast slänges jag hit och dit. ... Tag aldrig fasta på mina ord! Ty jag är icke fast sjelf. (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 322; brev 4 aug 1891 till Gotthard Strindberg)

Skall jag råka dig mer här i lifvet, och skola vi kunna ha samma nöje som förr af igenseendet? Mina vägar äro icke dina vägar och jag går dit "Anden" drifver mig! Hvart det så bär! Vi få väl ses i alla fall och jag som Din Gamle Vän August Strindberg. (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 388; brev 25 okt 1889 till Carl Larsson)

Underliga äro ödets vägar och ännu underligare de andliga strömmar som likt vädret som blås vart det vill gå igenom människornas själar. Nu har (Carl) Larsson, sedan han smakat erkännandets och ärans fadda dryck som ej kan släcka en djupare andes törst, fått ögonen öppna och insett att det höga han förut blivit narrad att sträva efter, ej var det högre; han har kommit till klarhet om att det är lägre få en medalj och stanna inom den rike mannens välslutna dörrar; än att gå ut bland folket och lära. (August Strindberg "Carl Larsson - Ett svenskt porträtt med fransk bakgrund" s 30)

Så löpa (min fars) dagboksanteckningar dag efter dag. ... "Kom ihåg att bedja Gud om kraft och nåd att vandra framåt och ej vackla som ett rö." ... "Kom ihåg att det gäller varenda dag du lever, och att du varje afton nedskriver resultatet av din dag så att du slutligen kommer ifrån det vajande röets ståndpunkt och får fast mark under fötterna." ... Det finns ... ej en enda liten anteckning i dessa min fars almanacksdagböcker från åren 1881-84, som ej givit eko i mitt eget hjärta och i mitt eget öde. (Sven Lidman "Gossen i grottan" s 20-23)

En kvällstund ... satt (fru Lyhne) ensam i salongen och stirrade ut genom de öppna flygeldörrarna. ... Ovanom de oroliga trädtopparna jagade skyarna mörka på en rökröd himmel, tappade på flykten små skydun efter sig, små smala strimmor av upplösta moln, som solbranden mättade med vinröd glöd. Fru Lyhne satt och lyssnade till blåstens sus och ledsagade med helt små böjningar på huvudet vindstötarnas ojämna stigande och sjunkande, allt som de brusade fram och växte och dogo bort. Men hennes ögon voro långt borta, längre borta än skyarna de stirrade emot. Blek satt hon där i sin svarta änkedräkt, med ett uttryck av smärtsam oro kring de svagt färgade läpparna. (J.P. Jacobsen "Niels Lyhne" s 102-103)

"Ni far som rö för vinden utan fäste", (sade Ola). "Du Sven Johan använde ju halva påskveckan te och ränna kring på alla synagogorna i stan! ... Nu i pingst ha du ju vatt i Ronneby och hört ett nytt ljus. Lever du te midsommar är du väl i Calmara sta eller i Stockholm." (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 150; 1870-talets Blekinge)

(Från havet) kom vinden ... och (tog sin) färd ... genom Vaxholm, förbi fästningen, förbi Sjötullen, utmed Siklaön, gick in bakom Hästholmen och tittade på sommarnöjena, ut igen, fortsatte och kom in i Danviken, blev skrämd och rusade av utmed södra stranden, kände lukten av kol, tjära och tran, törnade mot Stadsgården, for uppför Mosebacke, in i trädgården och slog emot en vägg. I detsamma öppnades väggen av en piga, som just rivit bort klistringen på innanfönstren; ett förfärligt os av stekflott, ölskvättar, granris och sågspån störtade ut och fördes långt bort av vinden, som nu, medan köksan drog in den friska luften genom näsan, passade på att gripa fönstervadden, som var beströdd med paljetter och berberisbär och törnrosblad, och började en ringdans utefter gångarne, i vilken snart gråsparvarne och bofinkarne deltogo, då de sålunda sågo sina bosättningsbekymmer till stor del undanröjda. (August Strindberg "Röda rummet" s 5-6; Stockholm i fågelperspektiv)

Brand (till Einar): Jag hemlös var i eder flock. ... Einar: Din hembygd - ja, den är ju här? Brand: Igenom den min kosa bär. ... Ja, fjärran från mitt hem går den. Einar: Du är ju präst? Brand (småler): Ja, stiftskaplan. Som haren under tall och gran, jag har mitt hem än här, än där. (Henrik Ibsen "Brand" s 18)

Lika litet som wi kunna twifla om naturundret, eftersom wi dagligen se och erfara det, lika litet böra wi twifla på andes- och nådesundret, som du kan erfara, så snart du med ödmjukt sinne ger akt på Christi ord, hwarmed Anden werkar. (P. Fjellstedt "Biblia" s 247)

Danjel Andreasson var förvisad ur sitt fosterland, men icke ur Guds rike. Och här befann han sig i det nya land, som Herren utlovat åt honom. Han hörde buller från dörren – men den stod öppen och han behövde inte vara rädd för fridstörare: Här kom det ingen världslig överhet och avbröt deras sammankomster. Han kände ingen överhet här ännu. Vad han hörde från dörren var bara den svala sommarvinden som drog fram över markens gräs och örter därutanför. ... Det var Herrens egna ljud som Danjel Andreasson hörde – det var Guds fria vind, som blåste vart den ville över jorden i hans nya fosterland. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 99-100; Gäster i eget hus)

Stora verk utföras i det tysta genom Kristi mäktiga kärlek, då själen i ödmjukhet frågar: Herre, vad vill du att jag skall göra? ... Guds största verk i nådens rike utföras, liksom naturens storverk, på ett stilla sätt och uppenbara sig först genom sina verkningar. De framträda liksom solen och kunna skådas i sitt eget ljus. Guds rike kommer ej så att det synes för ögonen. Luther följde endast den Helige Andes ledning, när han utkämpade sina själsstrider. han gjorde endast, vad en inre maning bjöd honom att göra; och innan han själv märkte det, var han mitt inne i reformationen. På samma sätt var det också med pilgrimerna från Plymouth och med deras predikningar tre gånger om dagen ombord å Mayflower. Utan tanke på att grundlägga ett rike, lydde de blott andens maning och pliktens bud. Guds mäktiga verkan i människohjärtat är källan till all dess andliga kraft; och det är endast i den mån människan följer denna heliga krafts maning som hon är i stånd att utföra något betydande verk i Guds rike. (G.A. Gustafson "David Livingstone - Afrikas apostel" s 79; uppsats i början av 1850-talet av Livingstone om en missionärs uppoffringar)

För landet som helhet såg Emilie Petersen Peter Fjellstedt som "en ny surdeg för vår förfallna kristenhet", ett exempel på "en tro verksam genom kärlek, som aldrig förtröttas". Hon menade, att "genom honom reser den helige Andes vind genom vårt land". (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 174; 'Vidare nätverk')

Ellin viskade knappt hörbart och likasom blott för sig själv: Guds heliga ande är ljuv att förnimma, genom vem han talar: den människan är icke en torr halm, utan ett grönt gräs på ängen. Han kan ock bära blommor, om Gud så vill. Ty den människan är ett gott, mjukt och saftfullt gräs." ... (Medenberg) såg med själens öga in över sig själv, och yttrade hörbart: "jag - jag är blott en torr halm, som intet begriper! jag är icke ett grönt gräs med levande saft, och ej har jag blommor, ej blad." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 201)

(Karl Mikael Bellman) älskar att måla förändringarna och väderskiftena. Ofta talar han om storm och blåst, men mest råder, som Levertin framhållit, "den luftens lätta dallring och röresle, som Bellman uttrycker med sin älsklingsterm 'Vinden spelar'. - 'Dörrarna öppnas av vädren med våda', heter det. Giver någonting bättre svensk sommar än detta dörrarnas plötsliga öppnande för ett doftande vinddrag? Men det är icke bara dörrarna, det är också våra hjärtan, som så oförmärkt och oförklarligt öppnas för den uppsvenska naturens spel av ljus och toner." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 181; Det låg ett skimmer över Gustavs dagar)

Om de goda kristna, dem som Birgitta kallar "Guds vänner", heter det en gång: "De är snabba och ivriga till att söka det gudomliga, ja som den rörliga luften; de längtar efter Gud som bruden efter den älskades armar. De är raska och starka som hjortar till att löpa förbi världens njutningar, samvetsgranna som myror i sina göromål och vaksamma som väktare." (Sven Stolpe "Birgitta i Rom" s 143-144; Människokännaren Birgitta)

Tiggarmunkarne höllo (i 13:de årh.) sina predikningar före eller efter den sedvanliga gudstjänsten, ofta utanför kyrkan, när denna var för liten att rymma deras många åhörare. ... När det skulle predikas utanför kyrkan, restes en talarestol, och, innan mendikanten tog till orda, lät han ofta en fjäder, som var fästad vid en fin tråd, gå upp i luften för att se vindriktningen, ty det var viktigt att icke tala emot vinden, när stora massor skulle höra. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 901)

Erik Emundsson (849?-882?) var en stor krigsman och drog alla somrar ut i härnader till Finland, till Kyrialand, till Estland och Kurland; dessa alla länder gjorde han skattskyldiga under Sverige. ... Honom tror man äfven vara densamma Erik, som i våra gamla chrönikor kallas Erik Väderhatt, emedan han med väder och vind hade en sådan lycka, att hvarthän han väftade med sin hatt, dit blåste äfven vinden. Till minne deraf har på en ö i Mälaren, nära intill Drottningholm, en hatt af jernbleck varit på en hög bergsklippa uppsatt, och herregården, som ligger på samma ö invid denna klippa, har derifrån sitt namn af Kongshatt. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 296)

Vinden var något av det starkaste och mest påtagliga naturfenomen som nordborna kunde föreställa sig. Till skillnad från de andra naturkrafterna var vindens vägar outgrundliga och gudamakterna hade inte lyckats tämja dem. (Lars Magnar Enoksen ”Fornnordisk mytologi enligt Eddans lärdomsdikter” s 96)


Sångarna:

Du sänder luft och vind och sky för varje dag du låter gry. Halleluja! Dig ske ära! Allt skapat har du i din makt. På minsta skiftning ger du akt. Lov och ära ske dig, Herre! Halleluja, halleluja, halleluja! (Franciskus av Assisi/J-E Löfkvist: Psalmer och Sånger 353:2)

I universums tystnad finns ett liv som i vår kropp förnims, och rörelser i denna rymd, de vidgar ut ett kosmiskt rum. (Engelsk förf.-LÅ Lundberg: Psalmer och Sånger 356:5)

Jag ser hans spår, hvarhelst en kraft sig röjer, En blomma doftar och ett ax sig böjer; Uti den suck jag drar, den luft jag andas, Hans kärlek blandas. ... Jag hör hans röst, der sommarvinden susar, Der lunden sjunger och der floden brusar; Jag hör den ljufvast i mitt hjerta tala Och mig hugsvala. (JO Wallin: Psalm 481:2-3; jfr Psalmer och Sånger 305:2-3)

En vänlig grönskas rika dräkt Har smyckat dal och ängar. Nu smeker vindens ljumma fläkt De fagra örtesängar, Och solens ljus Och lundens sus Och vågens sorl bland viden Förkunna sommartiden. (CD af Wirsén: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 476:1; jfr Psalmer och Sånger 201:1)

Vinden ser vi inte, Men dess röst vi hör Viska eller brusa Som en mäktig kör. ... Anden ser vi inte, Men vi hör hans röst Tala till vårt hjärta, Mana och ge tröst. ... Vinden ser vi inte, Men vi ser dess spår. Vågen rörs och gräset Böjs där vinden går. (A Frostenson: Psalm och Sång 1966 nr 131:1-3; jfr Psalmer och Sånger 54:1-3)


Egna kommentarer och funderingar:

Som strået följer vinden än hit och än dit, så följer den uppifrån födda människan Anden.


Paulus sade till de troende i Rom: "Så många som leds (med) en Guds ande, ’de här’/dessa är Guds söner." (Rom 8:14)


Grekiska ord:

pneô (blåsa) (i NT + exempel i Apokryferna) Jeremias brev v 60; Luk 12:55; Joh 3:8 – 2 Mack 9:7; Syr 43:16,20; Matt 7:25; Joh 6:18; Apg 27:40; Upp 7:1.

(h)ypagô (dra tillbaka/dra sig tillbaka) (i NT) Mark 6:31; Luk 10:3; Joh 3:8 – Matt 4:10; 5:24,41; 8:4,13,32; 9:6; 13:44; 16:23; 18:15; 19:21; 20:4,7,14; 21:28; 26:18,24; 27:65; 28:10; Mark 1:44; 2:9(P88,א,*א),11; 5:19,34; 6:33,38; 7:29; 8:33; 10:21,52; 11:2,44; 14:13,21; 16:7; Luk 8:42; 12:58; 17:14; 19:30; Joh 4:16; 6:21,67; 7:3,33; 8:14,21-22; 9:7,11; 11:8,31; 12:11,35; 13:3,33,36; 14:4-5,28; 15:16; 16:5,10,17; 18:8; 21:3; Jak 2:16; 1 Joh 2:11; Upp 10:8; 13:10; 14:4; 16:1; 17:8,11.


Ytterligare studier: Ps 135:7; Pred 1:16; Hes 37:9-10; Salomos Vishet 5:11-12; Luk 7:24; 9:58; Joh 6:45; 14:17; 16:13; Apg 8:39; 1 Kor 2:11; 2 Petr 1:21; Upp 7:13-14; 11:1.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-02; 2010-08-18; 2013-09-03)

Tillbaka till Start

3:9-12 Nikodemos svarade Honom och talade till Honom: "Hur förmår de här tingen att bli/ske?" Jesus svarade och talade till honom: "Är du Israels lärare och inte har kunskap om de här tingen? Amen, amen säger Jag dig att/: ’Vi samtalar om vad vi vet och är vittnen om vad vi har skådat (och skådar), och ni tar/godtar inte vårt vittnesmål.’ Om Jag har talat de jordiska tingen till er och ni inte tror, hur skall ni tro om Jag – alltefter omständigheterna – må tala de himmelska tingen till er?"

Ord för ord: 3:9 (9 ord i den grekiska texten): svarade Nikodemos och talade (till)-honom: hur förmår de-här-(tingen) bli? 3:10 (15 ord i den grekiska texten): svarade Jesus och talade (till)-honom: du är '-n lärare'/läraren '-ens Israels'/Israels och de-här-(tingen) inte har-(du)-kunskap-om? 3:11 (18 ord i den grekiska texten): amen amen säger-(jag) dig att '(det)-som'/vad (vi)-'vet-(och-har-vetat)'/vet samtalar-(vi)-(om) och '(det)-som'/vad (vi)-har-skådat-(och-skådar) är-(vi)-vittnen-(om), och '-et vittnesmål'/vittnesmålet vårt inte tar-(ni). 3:12 (15 ord i den grekiska texten): om de 'på-jord'/jordiska-(tingen) talade-(jag) (till)-er och inte (ni)-tror, hur om-alltefter-omständigherna (jag)-må-tala (till)-er de 'på-himmel'/himmelska-(tingen) skall-(ni)-tro?


1883: Nikodemus svarade och sade till honom: Huru kan detta ske? Jesus svarade och sade till honom: Är du Israels lärare och vet icke detta? Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Vi tala hvad vi veta, och hvad vi hafva sett, det vittna vi, och vårt vittnesbörd antagen I icke. Tron I icke, när jag har talat till eder om jordiska ting, huru skolen I då tro, om jag talar till eder om himmelska ting?

1541(1703): Nicodemus swarade och sade till honom: Äst du mästare i Israel, och wetst icke detta? Sannerliga, sannerliga säger jag dig: Wi tale det wi wete, och det wi hafwe sett, det wittne wi; och wart wittnesbörd anammen I icke. Tron I icke, när jag säger eder om jordisk ting; huru skolen I då tro, om jag säger eder om himmelsk ting?

LT 1974: ”Vad menar du?” frågade Nikodemus. Jesus svarade: ”Du är en ansedd judisk lärare, och ändå förstår du inte dessa saker. Jag talar om för dig vad jag vet och har sett – och ändå tror du mig inte. Men om du inte ens kan tro mig, när jag berättar för dig om sådana saker som händer bland människorna här, hur ska du då kunna tro när jag talar om vad som händer i himlen?”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Israel:) “Hedra din fader och modern, för att det må bli/ske dig väl, och för att du må bli långlivad uppå jorden/landet, den/det goda, som Herren, din Gud, ger dig.” (2 Mos 20:12, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) ”Det här budet som jag i dag ålägger dig är inte av överdrivet omfång, inte heller (är det) långt bort från dig. Det är inte upp i himlen (så att du måste) säga: ’Vem skall stiga upp in i himlen för oss och ta det till oss? Och då vi har hört det, skall vi göra det.’” (5 Mos 30:11-12, Grekiska GT)

(Herren sade till Job:) "Har du inblick i 'himmels solstånd'/himmelsolstånd?" (Job 38:33, Grekiska GT)

(David sade: ”Gud anbefaller) det himmelska (till att vara) kungar uppå (jorden).” (Ps 68:14a eller 68:15a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) "Vi gör oss knappast en bild av tingen uppå jord, och i sällskap med vedermöda finner vi tingen i händer/närheten. Men vem har spejat/’fått syn på’ tingen i himlar?" (Salomos Vishet 9:16)


Den Senare Uppenbarelsen:

Åtskilt från en liknelse samtalade Jesus (hela tiden) inte (med folket), men enligt/angående det egna löste/förklarade Han (hela tiden) alla ting för de egna lärjungarna. (Mark 4:34)

(Jesus sade till de sjuttio:) ”Den som hör er, hör Mig.” (Luk 10:16a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Då Människans Son har kommit, skall Han följaktligen finna tron uppå jorden?" (Luk 18:8b)

(Jesus sade till prästledarna och de skriftlärda:) "Om Jag – alltefter omständigheterna – må tala till er (att Jag är kristusen/'den smorde'), må ni inte/förvisso ej tro.” (Luk 22:67b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det blev en människa, som hade skickats (och var skickad) bort från sidan av Gud. Ett namn åt honom var (hela tiden) (א*) Johannes. Den här kom ‘in i’/’med syfte på’ ett vittnesmål, för att han måtte vara vittne med anledning av ljuset, för att alla måtte tro genom honom. Inte var den där (hela tiden) ljuset, emellertid/men (han blev) för att han måtte vara vittne med anledning av ljuset. (Joh 1:6-8)


Exegeter, evangelister med flera:

Nikodemos borde som företrädare för Guds folk mer än alla andra ha förstått innebörden av Anden och födelse från ovan, eftersom hans egen auktoritativa bok, Gamla Testamentet, själv vittnar om dessa ämnen. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 211)

Hon hette Fru Eriksson och var från Byske. Till tron pingstvän, men ändå en av lutheranen pappas andliga förtrogna. De brukade på kvällarna, när kunderna gått, sitta vid sidan om tramporgeln och samtala om himmelska ting. Det lyste av nyfikna änglar kring dem. De två hade nära mellan heligt och profant. Till yrket var hon modist, det innebär att hon skapade damhattar, en av de förnäma konstarterna. ... Där var hundra stråhattar i utsökta nyanser: blå som gryningen, rosa som solnedgången, gräddgula som osten, kopparfärgade som månen, vita som riporna. De flesta var prydda med band, blommor och fjädrar i skilda färger. En del hattar var vida och stukade hit, andra dit. O skönhet! (Martin Lönnebo-Tomas Sjödin "Väder, vind och livets allvar" s 226-227; brev från Martin till Tomas pingsttid 2005)

Det Bästa: Finns det några fördelar med kändisskapet? Julianne Moore: Det är inte värt något. Det finns ingen personlig prestation i kändisskap. Man lär sig inget av det. ... Man måste vara medveten om skillnaden mellan underhållning och sådant som är värdefullt. Det Bästa: Det verkar som vi avgudar kändisskap. Vad säger det om vårt samhälle? Julianne Moore: Det är skrämmande, för enligt vad jag minns var det så romarriket föll. Vi dansar medan Rom står i lågor. (Nancy Collins "Möte med Julianne Moore - Det bästa av två världar" s 45)

Marianne: "Jag tror på medmänsklighet. ... Om alla mänskor lärde sig att bry sig om varandra redan från barndomen, så skulle världen se annorlunda ut." ... ... Johan: "Ibland tror jag att du älskar mig på ditt bråkiga, känslosvallande sätt. Jag tror helt enkelt att du och jag älskar varandra. På ett jordiskt och ofullkomligt sätt." (Ingmar Bergman "Scener ur ett äktenskap" s 16,195)

I köket började mor läxa upp mig. ... "I stället för att studera läser du dumma berättelseböcker om saker som aldrig funnits och aldrig kommer att finnas." Sedan berättade hon något som hon hade läst i en tidning. En professor hade en hustru som aldrig hade middagen färdig i tid, så att han fick sitta och vänta varenda dag. Plötsligt slog det honom att han kunde utnyttja tiden, och han började skriva en bok. Efter ett par år gav han ut den bok som han i dess helhet hade författat under den tid han suttit och väntat på middagen. Kan en forskare visa en sådan flit i fråga om världslig kunskap - som inte medför några himmelska belöningar -, hur mycket mer värd är då inte en sådan möda vid studiet av Toran? Man kunde bli lärd på samma gång som man meriterade sig för livet efter detta. (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 70; Försäljaren)

Det generaliska allvaret får en lätt fläkt af leende - det allvarstyngda, men hulda leendet hos en man som sitter inne med hemligheterna om såväl de himmelska som de jordiska makternas rådslag. Generalen har nämligen äfven ett religiöst patos, ett drag af gammalmilitäriskt allvar: Vår gud är oss en väldig borg - Förfäras ej du lilla hop - Gud bevare konung och fädernesland. - En religiositet som hans ställning af Förste kammarherre hos drottningen ytterligare ökat. (Sven Lidman "Carl Silfverstååhls upplevelser" s 160)

Socialisterna, som mest utvärtes äro hedningar, äro dock besjälade av kristendomens anda: rättvisa och medlidande, rättvisa mot dem som arbeta mest och tyngst utan blommor och lagrar, och få minst betalt och minsta aktningen. Skall man bjuda dessa bara resignation, under det man själv håller till godo med livets goda? i stället för att ge ifrån sig, icke som allmosor utan som berättigad lön, då arbetaren är sin lön värd och ändå ett överskott i vederlag för den sociala aktning han förnekas. Dessa oumbärlige, som förrätta de lägre sysslor vi själva rata, och som vi icke kunna utföra, de ha bestämt rättigheter att pocka på och icke att begära som nåd, av oss. De äro hedningar därför att de äro förtvivlade; de ha upphört tro på en rättvis Gud, då de se huru de Övre dragit sig för det grova arbetet och leva på skensysslor med större lön och större anseende. . . . Den hederliga grova handen blir aldrig vit mer, förrän i döden. Detta livets dubbla ändamål, att både sträva för denna jordens existens, och för den andra verkliga, innesluter ett dilemma - ty det är ju en plikt att sträva till uppehälle och reserver (välstånd), men hos den kroppsarbetande upptages all tid av det jordiska, emedan han får för litet betalt; han blir med naturnödvändighet jordisk, jordbunden, och har icke tid, icke råd att tänka på det avlägsna kommande. (August Strindberg "'Allt tjänar.'" s 175-176; Svenska Morgonbladet 1911-10-18)

(Biskopen) kom ihåg prästen i Lesopolje, fader Simeon, saktmodig, fridsam och välvillig; han var liten och mager, men hans son, seminaristen, var enormt lång och talade med vred basröst; prästsonen hade en gång blivit förargad på kokerskan och skrikit åt henne: "Jegudiils åsna!", och fader Simeon sade inte ett ord, när han hörde detta och skämdes bara, eftersom han inte kunde komma ihåg, var i den heliga skrift en sådan åsna omtalas. (Anton Tjechov "Biskopen" s 188-189)

Frälsaren säger icke blott ”en Israels lärare” utan han begagnar bestämd form: ”Israels lärare” eller ”läraren i Israel”. Detta innebär, att Nikodemus stått i stort anseende såsom lärare. Så mycket mer förunderligt var det, att han intet fattade af herrens tal. I gamla testamentet ordas ofta om nödvändigheten af hjertats och sinnets förnyelse, der framhålles ock, att det är Gud, som verkar denna förnyelse, och att vilkoret för densamma är, att menniskan i trons lydnad mottager hans ord. Sådant borde ju Nikodemus hafva vetat. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 415)

Så anträdde jag min första resa i Stiftelsens tjänst den 23 juni 1870. ... På Värmlandsnäs ... samlades vi i sex av de sju kyrkorna. Särskilt dyrbart var det att i Millesvik få inbjuda syndare till Kristus med liknelsen om konungen, som gjorde bröllop åt sin son. Och huru ljuvligt att efteråt i prästgården få sitta med de åldriga makarna, prosten M. Frykholm och hans prostinna, och samtala om de himmelska tingen, särskilt barnaskapet hos Gud! (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 105-106; Palmbergs egna anteckningar)

Självklart tänkte Nikodemus liksom andra sorglösa, att den nya födelsen har skett i (vatten)dopet, varför ingen som blivit döpt behöver födas åter, hur många gånger han än skulle ha brutit dopförbundet. ... Nådetjuvarna är orubbliga i sin åsikt, att den nya födelsen har skett i dopet, och därför behöver en döpt hedning inte annat än tro, att han är pånyttfödd och förnya sitt dopförbund. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 208,210 i predikan 1855 över Joh 3:11 och 3:1-7)

Almanackan är en ganska liten bok, och inte finns det så många Guds Ord där, men även dessa ord dömer de sorglösa, för där talar en naturlig läkare om kroppens och själens sjukdomar som orsakas av dryckenskap. Men en sorglös människa tror inte på vad de skickligaste läkarna vittnar, utan de säger: ”Läkarna är inga gudar. De förstår inte bättre än vi vad som är hälsosamt för kroppen.” Då uppfylls det som Frälsaren sade till judarna: ”Om ni inte tror, när jag talar till er om det jordiska, hur skulle ni tro om jag talade till er om det himmelska?” Den naturliga människan är så blind i andliga saker, att hon inte ser två fingrar framför sig. Men hon tror sig ändå se så långt, för fariséerna sade till Frälsaren: ”Är vi blinda?” Så säger alla fariséer, men också okunniga bönder, som är som nyfödda kalvar, vilka ids tvista med dem som erfarit mer både i världsliga och andliga ting. De har en sådan skolmästare i helvetet som ger dem ett sådant ljus, att den flytande djävulsskiten är hälsosam både för kropp och själ. Av den blir de kloka, glada och saliga. ... Då sådana män blir fattiga och till trasdjävlar här, säger de: ”Gud gjorde oss fattiga, vi har inte fått någon bättre lott av Gud.” På det här sättet blir Gud smädad och skändad av världens blinda hop. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 521-522 i predikan 1853 i anslutning till Luk 18:31-43)

(Carl Jonas Love Almqvist) flyttar (år 1823) tillsammans med Jonas Waern och en annan natursvärmare ... till Värmland. Där köper han sig en bondstuga i Köla nära norska gränsen och gifter sig (1824) med en 25-årig lantflicka. ... De tre nybyggarna råkades då och då för att överlägga om "himmelska ting". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1809-1859" s 260; En vitter storhetstid)

I jordiska förhållanden vänja vi oss till sist att stå för oss själva, och även där vilja kunskaper, förstånd och karaktär icke alltid räcka till; i himmelska ting däremot bliva vi aldrig utlärda. Den högre känslan i oss, som ofta själv icke riktigt känner sig hemma, blir dessutom beträngd av så många yttre ting, att vår egen förmåga väl svårligen kan tillhandahålla allt, som skulle behövas till råd, tröst och hjälp. Men därtill finns nu också detta läkemedel förordnat för hela livet, och alltid väntar en insiktsfull, from man, som kan visa de vilsegångna till rätta och skänka de plågade lindring. (Johann Wolfgang von Goethe "Dikt och sanning II" s 38)

Salviati: De framsteg som vårt intellekt gör, långsamt och stegvis, görs med ljusets snabbhet av det gudomliga intellektet, vilket är detsamma som att säga att Han alltid har alla (tankeprocesser) till hands. Jag drar därför den slutsatsen att vårt förstånd, vad såväl sätt som mängd av förstådda ting beträffar, oändligt överträffas av de himmelska. Men därmed förödmjukar jag det inte så mycket att jag anser det som ett intet. Tvärtom, när jag tänker på alla de underbara ting människorna har förstått, forskat och verkat i, och i vilken omfattning, så vet och förstår jag till och med alltför väl att det mänskliga förnuftet är Guds skapelse och en av de mest förträffliga. (Galileo Galilei "Dialog om de två världssystemen" s 130,533; Filippo Salviati 1582-1614, florentisk adelsman som stod Galileo nära, medlem av den berömda Linco-akademin på Galileos rekommendation)

Alla jordiska ting äro avbilder av himmelska, och alla himmelska äga sina urbilder i (den högsta, empyreiska) himlen. De jordiska tingen formades av en grövre materia, de himmelska av en finare, för (änglarnas)inverkan tillgängligare; urbilderna äro immateriella. ... Varje ting på jorden står således ej blott under inflytande av sin ängel, utan ock i växelverkan med planeterna, fixstjärnorna och urbilderna. Alltet är en cittra, vars strängar, anslagna vid ena ändan, dallra utefter hela sin längd. (Viktor Rydberg "Medeltidens magi" s 8-9; Medeltidens världsåskådning)

Isak var en typ för denna Födelse. Ty säg mig, Nikodemos, hur föddes han? Var det enligt naturens lag? Visst inte! (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:92)

Säg mig, vilket är bäst att samtala om, sådant som rör torget eller domstolarna eller boplatsen eller det som rör vad som är himlen och vad som skall ske efter vår bortgång härifrån? (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:65-66)

En och samme Gud har gjort vissa ting tidsbestämda och andra eviga, några himmelska och andra jordiska. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 331)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående "amen, amen", se Joh 1:51a med Egna kommentarer och funderingar. Angående ”är vittnen ... vittnesmål”, se Joh 1:6-8.


Paulus sade: "(Du har getts namnet 'jude' ... och är övertygad om att du själv är) en uppfostrare av tanklösa, en lärare av/för småbarn, då du i lagen har formandet av kunskapen och sanningen. Så den/du som lär den andre, lär du inte dig själv?" (Rom 2:20-21a)

Paulus sade till de troende i Korint: "En människa med (enbart) själ tar inte emot Guds Andes ting, ty det är dårskap för henne, och hon förmår inte få kunskap, eftersom det undersöks andligt." (1 Kor 2:14)

Och livet gjordes synligt, och vi har skådat (och skådar) och vi är vittnen och kommer bort med ett budskap till er (om) det tidsålderslånga livet, ’vilket som än’/vilket (hela tiden) var i riktning mot Fadern och gjordes synligt för er. Vad vi har skådat (och skådar) och har hört (och hör) kommer vi bort med ett budskap och/också till er, för att och/också ni må ha gemenskap i sällskap med oss. Och men/vidare (har vi) vår gemenskap i sällskap med Fadern och i sällskap med Hans Son, Jesus Kristus. (1 Joh 1:2-3)


Grekiska ord:

epigeios (jordisk) Joh 3:12 – 1 Kor 15:40; 2 Kor 5:1; Fil 2:10; 3:19; Jak 3:15. (Jfr “epi tês gês” “uppå jorden” i 2 Mos 20:12; 5 Mos 5:16; Luk 18:8)

epouranios (himmelsk) (i NT) Joh 3:12 – 1 Kor 15:40,48-49; Ef 1:3,20; 2:6; 3:10; 6:12; Fil 2:10; 2 Tim 4:18; Hebr 3:1; 6:4; 8:5; 9:23; 11:16; 12:22. (In 3 Mack 6:28; 7.6 we have the word “epouranios” applied to God.)


Ytterligare studier: Luk 1:34; 2:46; 5:17; Joh 3:31-32; 5:19; 6:52,60; 7:16; 8:26,38,40,45; 9:30; 12:49; 14:24; 1 Joh 1:1; Upp 1:2,9; 2:6.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-02; 2010-08-20; 2013-09-06)

Tillbaka till Start

3:13 Och ingen har stigit (och stiger) upp in i himlen ’om ej’/utom Den som har stigit ned ut ur himlen, Människans Son.

Ord-för-ord (17 ord i den grekiska texten): och ingen har-stigit-(och-stiger) upp in-i himlen om ej den ut-ur '-en himmel'/himlen havande-stigit-ned, '-en son'/sonen '-ans människa'/människans.


1883: Och ingen har farit upp i himmeln utom den, som for ned från himmeln, Människosonen, som är i himmeln.

1541(1703): Och ingen far upp i himmelen, utan den som for neder af himmelen, menniskones Son, som är i himmelen.

LT 1974: ”För bara jag, Mannen från himlen, har kommit till jorden och ska återvända till himlen.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud steg upp från (Israel) ut ur den plats var/där Han hade samtalat i sällskap med honom. (1 Mos 35:13, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) ”Jag har stigit ned (för) att ta (Mitt folk) för Mig själv, ut ur egypternas hand och leda dem ut, ut ur ’den där jorden’/’det där landet’, och leda dem in i en/ett gott och ’mycket jord’/’stort land’.” (2 Mos 3:8a, Grekiska GT)

Och Herren steg ned emot berget Sinai, emot toppen av berget ... och Mose steg upp. (2 Mos 19:20, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Moses ensam skall närma sig i riktning mot Herren, men (de äldste) skall inte närma sig. Men/och folket skall inte stiga upp tillsammans med, i sällskap med dem." (2 Mos 24:2, Grekiska GT)

(Herren är) Gud upp i himlen och ner uppå jorden. ... (5 Mos 4:39b, Grekiska GT)

(Herren) begravde (Mose) i Gai i Moabs jord/land, nära Fogors hus. Och ingen vet 'inte ingenting'/någonting om hans begravningsplats ända till den här dagen. (5 Mos 34:6, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Du steg upp in i en höjd, då Du fört en fångenskap i fångenskap. Du tog gåvor i en människa, ty och/också de som icke lyder (skall) slå upp ett tält.” (Ps 68:18a eller 68:19a, Grekiska GT)

(Agur sade:) ”Vem har stigit upp in i himlen och stigit ned? Vem har lett vindar tillsammans i en barm? Vem har vänt tillsammans vatten i ett klädesplagg? Vem har fått makt över alla jordens utkanter? Vad (är) ett namn åt Honom eller vad (är) ett namn åt Hans barn, för att du må ha kunskap?” (Ordsp 30:4, Grekiska GT)

(Israel) skall ta/'ta upp' den här klagan/klagovisan emot Babylons kung och tala i/på den där dagen: "... Hur föll (inte) morgonstjärnan, den som 'sticker upp'/'träder fram' tidigt på dagen, ut ur, ut ur himlen! Den som skickade bort (människor) i riktning mot alla nationerna må krossas 'in i'/emot jorden!" Du talade men/då i ditt sinne: 'Jag skall stiga upp in i himlen, jag skall sätta min tron ovanpå himlens stjärnbilder.'" (Jes 14:4a,12-13a, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) “Skicka ut (visheten) ut ur heliga himlar och sänd henne från Din härlighetsglans' tron, för att då hon är tillsammans (med mig) vid sidan av mig, hon må ha besvär, och jag må få kunskap om vad som är välbehagligt vid sidan av Dig.” (Salomos Vishet 9:10)

(Profeten sade till Israel:) “Vem har stigit upp in i himlen och tagit (visheten) och störtat ned den ut ur molnen?” (Baruk 3:29)


Den Senare Uppenbarelsen: (Prästledarna och de skriftlärda sade till Jesus:) “… Stig nu ner från korset, för att vi må skåda och tro!” (Mark 15:32a)

(Sakarias sade:) "‘Ett uppstickande’/’en soluppgång’ skall granska oss ut ur en höjd. (Luk 1:78b)

(Några bland folkskarorna) sökte (hela tiden) ett tecken ut ur en himmel från sidan av (Jesus). … (Han sade:) ”Det här släktet är ett ont släkte. Det söker ett tecken, och ett tecken skall inte ges det ’om ej’/utom Jonas tecken. Ty helt och hållet som Jona blev ett tecken för nineviterna, på det här sättet skall och/också Människans Son vara för det här släktet.” (Luk 11:16b,29b-30)

Då (lärjungarna) såg, lyftes (Jesus) emot/upp och ett moln tog Honom nedifrån, från deras ögon. (Apg 1:9b)

(Petrus sade till judarna: ”Jesus höjdes vid) Guds rätta/högra (sida) ... ty David steg inte upp in i himlarna.” (Apg 2:33a,34a)

Jakob steg ned in i Egypten. (Apg 7:15)

Då folkskarorna hade skådat vad Paulus hade gjort ... sade de: ”Gudarna, som har varit/blivit lika människor, har stigit ned i riktning mot oss.” (Apg 14:11)

Då (Paulus) hade stigit ned in i Caesarea, (och) då han hade stigit upp och hälsat (församlingen) av utkallade, steg han ner in i Antiokia. (Apg 18:22)


Exegeter, evangelister med flera:

Paulus introducerar (Athens filosofer) i ett andligt universum där man måste bli en dåre för att bli vis. Det är inte de som förvärvat de djupsinnigaste insikterna som har närmast till Gud – det är de ödmjuka, de i anden fattiga, som har kortast väg att tillryggalägga. Evangeliet adderar inte bara ny kunskap till den vishet de redan har. Det räcker inte att mötas på halva vägen. I mötet med Jesus från Nasaret ställs människan inför en radikalt annorlunda världsbild. Medan grekerna representerar en andlighet som stiger upp till Gud, talar Paulus om en Gud som stigit ned till människorna. Här är en av de stora skillnaderna mellan Jerusalem och Athen. I Jerusalem får människorna besök av Gud som vandrar bland dem som en människa, född av kvinna, och gör det mänskliga livet till arenan för människan möte med Gud. I Athen förlorar man sig i bländande andliga ideal, som tenderar att leda till en nedvärderande syn på det mänskliga livet. Kropp och sinnen står i vägen för människans strävan att nå frid med sig själv och Gud. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 280-281 i kommentar till Apg 17)

Alan F. Segal ... hävdar att bakgrunden till (det himmelska rese)motivet finns i ett mönster som liknar vad som vanligen förekom i Främre Orienten och som tog form och framställdes på olika sätt under den tid som då rådde. Mönstret berör, enlig Segal, förhållandet mellan en fullkomlig himmel och en ofullkomlig värld. Medlaren kan anlända från den ena eller andra riktningen (katabasis eller anabasis). (Leif Carlsson ”Round Trips to Heaven” s 15)

I Filipperbrevet framställs Jesus som den som stiger ner i djupen och sedan lyfts upp till höjderna. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 369)

Vad som skiljer oss från himlen som Guds boning är inte ett geografiskt eller tidsligt avstånd utan det faktum att vår synd och otro stänger oss ute från denna verklighet. Jesus använder detta religiösa symbolspråk, när han talar om att Människosonen skall stiga upp till himlen (Joh 3:13; 6:33,38,41f,50f,58). Med termerna ”stiga ner” och ”stiga upp” avses inte rumsliga förändringar, utan de betecknar Jesu födelse och inträde i den mänskliga historien respektive Jesu återgång till en himmelsk existensform (Joh 3:13; 6:62). (Agne Nordlander "Korsets mysterium" s 50)

Jesus är en kärleksförklaring från himlen. Frågan är väl bara om du är romantisk nog. (Birgitta Yavari ”Det finns en kärlek”)

Vad skall man säga om legenderna angående de olika apokalyptiska siare som antogs ha tagits upp till himlen i en syn (Daniel, Enok, Baruk)? Vi kan också påminna oss att Mose antogs ha sett himmelska ting på berget Sinai och ha fått tillträde till himlen efter sin död. Uppenbarligen vägrar Jesus att jämföras med dessa himmelska pilgrimer; hans anknytning till himlen är mycket djupare än vad som kan ges genom en syn. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 135)

"Allahu akbar ...", (sjöng Khudeira inne i sitt huvud). "Han är allsmäktig! Pris ske Honom! Vem förmår så mycket som Han? Han ger liv åt förtorkade ben. Skulle Han då inte kunna återge blinda synen? Ära vare Honom som inte stiger ned på jorden och som ingen kan se! Nej, Han har sitt säte i himlens sjunde sfär, alltid vakande över sina trogna tillbedjare." (Abd el-Halik Nouri "Sydvinden" s 260)

Ifrån Gud, ifrån himlen måste den komma som skall föra oss till Gud, till hmlen. Det är ett handfäste, hwarwid själen kan hålla sig. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 32)

En fransman, Jean François Regnard, som besökte Sala 1681, berättar därifrån om sin nedstigning i gruvan; " ... En satellit (vaktkarl), svart som en demon, som håller en tjärfackla i handen, åker med en ned och sjunger därvid en sorgsen visa, som tyckes enkom vara gjord för denna nedfärd i avgrunden". Man tvekar kanske inför beskrivningen av den egendomliga person, som fått sig de resande anförtrodda. Men den "sorgsna visa", han sjöng, vet man faktiskt vilken den var. I Sala sjöng man vid nedfärden i gruvan den gamla sången ... "På dig jag hoppas Herre kär, Du som min säkra tillflykt är, I all min nöd och våda". Hade Regnard lika noga skildrat uppfärden, hade han säkert kunnat nämna, att han då hörde en annan visa, sjungen i fast och förtröstansfull ton. Det var "Vår Gud är oss en väldig borg". Det möter då icke längre några svårigheter att identifiera den "demonsvarte satelliten". Han var en vanlig svensk gruvarbetare, som i sitt yrkes alla detaljer, oberoende av att han fått främlingar till åhörare, följde gammal sed vid denna gruva. (Thede Palm "Från gruvor och bruk" s 222)

(Calvin) föreställer sig himmelen, vari Kristi kropp efter himmelsfärden befinner sig, såsom ett bestämt avgränsat rum bortom den jordiska sfären. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 243)

Den romanska kyrkan med sina kupolhvalf försökte att draga himmelen ned till jorden; den spetsiga gotiska ... vill lyfta ögat och tanken upp mot himmelen. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 894)


Sångarna:

Han, från Fadren gången var, Och till Fadren han uppfar, Sitter på Guds högra hand, Råder öfver alla land. (M Luther-Olaus Petri-JO Wallin: Psalm 58:5; jfr Psalmer och Sånger 112:5)

Han kommer, människones son, Ur faderns rike fjärran från Och gästa vill vår boning. Han kommer ned till jordens grus Med himlens kärlek, nåd och ljus Och bjuder oss försoning. (Carl Boberg: Sång 23:2a; jfr Psalmer och Sånger 109:2a)

Gudakärlek utan like, Som från himlen kom hit ned, Uppbygg ibland oss ditt rike, I vår själ din boning red! (Charles Wesley: Sång 62:1a; jfr Psalmer och Sånger 461:1a)

Skriv det in i min själ, o Fader, - Ty till vem skall jag gå utom dig? – Att nåden för mig även gäller Och att himlen står öppen för mig, för mig. Och att himlen står öppen för mig, för mig.! Ja, ja, ja, för mig, för mig! Ja, ja, ja, för mig! Herren Jesus kom ned Ifrån himlen och led Uppå korset för dig och för mig! (P Philips-E Nyström: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 231:4)

Vilken Frälsare och vän, Som steg ned från himmelen! Han på korset utgav sig För att evigt frälsa mig. Vilken Frälsare är Jesus, Vilken Frälsare så kär! Jag vill alltid honom prisa. Han är min, och hans jag är. (CG Homer: Segertoner 1960 nr 77:4)


Egna kommentarer och funderingar:

Liksom Herren steg ned för att rädda Sitt folk in i Kanaan, så har Jesus stigit ned för att rädda utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ in i Sig själv (Joh 3:17). Jesus är den Herre som stiger ner från himlen snarare än Mose, som drogs upp ur vattnet (2 Mos 2:10) för att stiga upp till Sinai topp.

Vad gäller "Människans Son", se Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:51b.


Paulus sade till de troende i Korint: ”Den andra människan (kom) ut ur en himmel” (1 Kor 15:47b)


Ytterligare studier: 2 Mos 19:23-24; 5 Mos 30:11-12; Jes 55:11; Salomos Vishet 18:14-16; Joh 1:51; 3:31; 6:38,42,62; 20:17; Joh 20:17; Rom 10:6; Ef 4:8-10; Upp 1:13; 10:1; 11:7; 12:12; 17:8; 18:1; 21:2.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-03; 2010-08-23; 2013-09-12)

Tillbaka till Start

3:14-15 Och helt och hållet som Mose höjde ormen i det ödelagda (området), på det här sättet måste Människans Son höjas, för att 'varje den'/'var och en' som tror in i (P63, א,* א, A) Honom må ha tidsålderslångt liv.

Ord för ord: 3:14 (16 ord i den grekiska texten) Och helt-och-hållet-som Mose höjde '-en orm'/ormen i det ödelagda, på-det-här-sättet upphöjas måste '-en son'/sonen '-ans människa'/människans 3:15 (9 ord i den grekiska texten) för-att varje den troende in-i honom må-ha liv tidsålderslångt


1883: Och likasom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen varda upphöjd, på det att hvar och en, som tror på honom, icke må förgås, utan hafva evigt lif.

1541(1703): Och såsom Moses upphöjde ormen i öknene, alltså måste ock menniskones Son warda upphöjd; På det att hwar och en, som tror på honom, skall icke förgås, utan få ewinnerligt lif.

LT 1974: Och som Moses hängde upp kopparormen på en påle i öknen, på samma sätt måste jag hängas upp på en påle, så att alla som tror på mig kan få evigt liv.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Kistan/arken ... höjdes från jorden. (1 Mos 7:17b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) "'Varje den'/’var och en’ som har bitits (och bits) skall, då han har skådat (ormen), leva." (4 Mos 21:8b, Grekiska GT)

Mose gjorde en orm av koppar och 'fick ... att stå'/ställde den uppå ett tecken. Och det blev, när – alltefter omständigheterna – en orm bet en människa, såg han emot, emot ormen av koppar och levde. (4 Mos 21:9, Grekiska GT)

… (Profeten) skådade Herren som satt uppå en tron, (som var) hög och som var ’lyft uppå’/upplyft’. (Jes 6:1a, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Skåda, Min pojke skall vara tillsammans (med Mig), och han skall höjas och oerhört/’i högsta grad’ förhärligas." (Jes 52:13, Grekiska GT)

Många av dem som sover ’helt och hållet’/gott i/på jordens bredd skall stå upp, de/några faktiskt ’in i’/till tidsålderslångt liv men de/andra ’in i’/till isärspridd sådd och tidsålderslång skam. (Dan 12:2, Grekiska GT)

(Tobit sade till Israels söner:) ”Om alltefter omständigheterna ni må vända er intill (Gud) i riktning mot Honom i/med hela ert hjärta och i/med hela er själ (till) att göra sanning inför Hans ögon, då skall Han vända Sig intill (er) i riktning mot er och Han skall ’inte inte’/förvisso ej längre gömma sitt ansikte från/för er. Och nu … höj tidsåldrarnas Kung.” (Tobit 13:6-7, BA)

Utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ kung skall få oss, som har dött till förmån/försvar för (Herrens) lagar, att stå upp in i ett tidsålderslångt återupplivande. (2 Mack 7:9b)

(Salomo sade: "Guds folk) förstördes (hela tiden) alltigenom av slingrande ormar. ... Den som hade vänt sig intill (ormen) räddades (hela tiden), inte på grund av det att tittas på, emellertid/utan på grund av Dig, allas Räddare." (Salomos Vishet 16:5b,7)

(Jesus, Syraks son, sade: “Visheten) kommer att höja (den som har makt över lagen) ’till sidan av’/inför de (som är) hans granne/närmaste.” (Syr 15:5a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina apostlar:) “Skåda, Jag skickar bort er som får i vargars mitt. Så bli förståndiga som ormen (א*) och oförenade/oskyldiga som duvorna.” (Matt 10:16)

Skåda, en (person) som hade kommit till (Jesus) talade: “Lärare, då jag har gjort (א,*א) vilket gott ting skall jag ärva tidsålderslångt liv?” (Matt 19:16)

(Jesus sade till prästledarna och folkets äldste:) “Guds rike skall lyftas från er och ges åt en nation som gör/ger dess frukter.” (Matt 21:43b)

(Jesus sade till folkskarorna och till Sina lärjungar:) ”Vem som än kommer att sig själv ödmjuk kommer att höjas.” (Matt 23:12b)

Allas ögon i synagogan ’var (hela tiden) stirrande’/’stirrade (hela tiden)’ på (Jesus). (Luk 4:20b)

Det blev/hände tillsammans/’i samband’ med fullbordandet av dagarna av (Jesu) upptagande, och/att Han själv ’satte fast’/riktade sitt (א,*א,A) ansikte (för) att gå in i Jerusalem. (Luk 9:51)

(Jesus sade till de sjuttio:) “Skåda, jag har gett (och ger) er den (rättslig) myndigheten att trampa ovanpå ormar och skorpioner och emot varje fiendens förmåga, och ingenting kommer att (א,* א, A) * (א*) handla orättfärdigt (emot) er.” (Luk 10:19)

(Jesus) talade till (lärjungarna): "Amen säger jag er * (א*): ’Det är/finns ingen som har låtit bostad vara eller kvinna eller bröder eller föräldrar eller barn vad beträffar Guds rike, som ’inte visst ej’/’förvisso ej’ må ta bort/undan många gånger så mycket i den här lägliga tiden och tidsålderslångt liv i den kommande tidsåldern.’" (Luk 18:29-30)

(Petrus sade till judarna:) ”Då (Jesus) så hade höjts (vid) Guds rätta/högra (sida) både/och tagit från sidan av Fadern löftet av/om den Helige Ande, ’hällde ... ut’/utgöt Han det här som ni ser och hör.” (Apg 2:33)

De trodde, så många som (hela tiden) var (och hade varit) ’ordnade in’/inordnade i ett tidsålderslångt liv. (Apg 13:48b)

En liten giftorm, som hade kommit ut från (eldhärdens) värme, ’fäste sig helt och hållet vid’/’satte sig fast i’ (Paulus') hand. ... Barbarerna ... sade (hela tiden): ”... Rättvisan har inte medgett/tillåtit honom att leva. Då han så hade skakat av sig det lilla vilda djuret in i elden, led han faktiskt ingenting dåligt. (Apg 28:3b-5)


Hembygdens predikan:

Den gudomliga kärleken är så rik, att den ser världen i dess elände och nöd, men den ser också den enskilde individen där han eller hon kämpar sin kamp i det tysta. Och vänner, det är detta som är vår räddning undan kaos. Det berättas ju i vår bibel om hur Israels barn på sin ökenfärd drabbades av en svår prövning i det att de överfölls av giftiga ormar som förorsakade dem lidande och död. Det var dock i samband med detta som Mose fick uppdraget att göra en kopparorm och res upp i lägret med följd att var och en som såg på denna orm skulle bli befriad och räddad från ormarnas skadliga inverkan.

Och nu säger oss bibelordet att såsom Mose upphöjde ormen i öknen så måste människosonen bliva upphöjd, för att var och en som tror skall i honom hava evigt liv. Här har vi alltså i Jesus Kristus samma gudomliga möjlighet till räddning och frälsning. Men här skyndar vi oss och säger, att visserligen var det tolv stammar i Israels läger, men det fanns bara en enda kopparorm som kunde bringa dem räddning och hjälp. O vänner, de' säger mig att fastän vi äro varandra så olika, både när det gäller kynne och läggning, och vi ser saker från så många olika synpunkter, så finns det bara en enda Frälsare, nämligen Jesus Kristus, ty ”i ingen annan finnes frälsning, ej heller finnes under Himmelen något annat namn bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta. Och sångaren understryker detta i orden: ”I Jesus finns frälsning för syndare alla, så säger Guds fasta och eviga ord. Han väcker de döda och värmer de kalla och dukar för hungrande själar sitt bord.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Targum (Jonathan) tolkar meningen med att se på ormen som att vända sitt hjärta till Guds memras (= ords) (namn). (Jfr Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 133)

Håll dig af hjertat wid denne Sonen och wet, att i ingen annan är frälsning. Alldeles såsom de ormbitna, när de hörde, att Gud älskat dem så, att Han låtit till deras räddning upphänga kopparormen, genast wände sina ögon på denne orm och wisste, att der war räddning men icke annorstädes. (P. Waldenström ”Högmessotexter II” s 54 i kommentar till Matt 28:18-20)

Det är märkeligt, huru Gud ibland Israel hade förordnat, att de omtalta fristäderna skulle ligga på höga berg, så att de kunde synas långt ifrån; att wägen, som förde dit, skulle icke allenast hållas jemn och beqwämlig, så att flyktige utan hinder kunna komma fort; utan ock att wägwisare eller taflor woro uppsatte wid alla wägskilnader, som utwisade hwilken wäg, som gick till fristaden, på det att den förföljde brottslige icke behöfde fara wilse, eller genom frågande efter wägen måtte blifwa uppehållen. Så har wår fristad Jesus ock blifwit upphöjd. (L C Retzius "Christeliga predikningar öfwer de årliga Sön- och Högtidsdagarnes Evangelier" s 77 i predikan 1797 över Ordsp 18:10)

Människor kan inte räddas på något annat sätt från ormens gamla sår än genom att tro på Honom som likt syndigt kött lyfts upp från jorden på martyriets träd och drar allt till Sig själv och ger liv åt de döda. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 465)

De som hade för vana att höra Mose och profeterna tog verkligen också beredvilligt emot den förstfödde av de döda och gudslivets furste, Han som genom utbredningen av händer verkligen förstörde Amalek och och levandegjorde människan från ormens sår med hjälp av (den) tro som (utövades) i riktning mot Honom. ... “Alla människor kommer till korta i fråga om Guds härlighet”, och rättfärdiggörs inte av sig själva utan genom Herrens ankomst – de som innerligt riktar sina ögon mot Hans ljus. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 495,499)


Att fortsätta med:

Jfr ”Jesus sade: ’Skåda den Levande, medan ni lever, för att ni inte skall dö och söka att se honom och vara oförmögna att se.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 73; Thomasevangeliet log. 59).

När Moses följde Guds råd och gjorde en orm av koppar fungerade den som ett effektivt remedium (läkemedel) i öknen. ... Denna händelse finns det en rimlig medicinsk förklaring till - och den är så allmänt accepterad att just detta bibelställe ofta väljs som ingress till tropikmedicinska läroböckers avsnitt om dracontiasis, infektion med guineamasken (Dracunculus medinensis). Stöd för denna teori kan vi få av att dracontiasis inte varit ovanlig i denna region, dels av att modern arkeologi vid utgrävningar i denna trakt funnit mycket gamla kopparfyndigheter som varit i bruk redan innan ökenvandringen skedde (omkring 1200 f. Kr.). Den inom folkmedicinen sedan urminnes tid (var Moses först?) brukliga metoden för att behandla dracontiasis har bestått i att man långsamt snurrar upp masken på en träpinne. En mask som är en meter lång tar rätt lång tid att snurra upp (och den får inte gå av vilket förorsakar mycket svåra reaktioner, rentav dödsfall). Risken både med och utan uppsnurrning av masken var (och är) att det kan uppstå en sårinfektion, som i varje fall före penicillinets tid hade en högre dödlighet än den behöver ha idag. Något störande är det kanske att det talas om en orm, t.o.m. en giftorm, när det med denna teori skulle röra sig om en mask, men ibland kan ju orden mask och orm användas parallellt i närbesläktade språk. (Per Erik Åbom "Läkare och sjukdomar i Gamla testamentet" s 66-67)

Evigt liv är ingenting annat än Guds eget liv. Vi går in i det livet genom tro på Jesus Kristus. ... Evigt liv är inte för den människa som gör som hon vill; det är för den människa som gör som Jesus vill. (William Barclay ”New Testament Words” s 38,40)

Evigt liv är här (i Luk 10:25-37) liktydigt med Guds rike. Johannesevangeliet ersätter i stor utsträckning den synoptiska termen Guds rike med "evigt liv" eller enbart "liv", men terminologien kan alltså förekomma också i synoptikerna. (Henrik Ljungman-Erik Beijer-Lars Hartman "Ur Lukas-evangeliet" s 219 i Erik Beijers kommentar till Luk 10:25-37)

(Gustaf Landmér:) ”Lika lite som den ormbitne kunde bota sig själv, lika lite kan du frälsa dig själv. Man blev inte räddad genom att se på stången som ormen hängde på. Se inte på förkunnaren eller församlingen utan se på Kristus, Guds lamm.” (Helge Lööf "Gustaf Landmér - förkunnare med färg" s 197)

Skeendet (i världen) är så väldigt att vi borde bli ödmjuka. En annan utväg ligger närmare - men den är en frestelse. Vi frestas att ge upp i maktlöshet eller vanmäktigt trots inför ödet. Ja, den stora frågan är: skola vi bli ödmjuka inför Gud eller ge upp oss i vanmakt inför ödet? Om vi ödmjuka oss, så kan det ske oss, det som skedde israeliterna i öknen. - Såsom kopparormen restes bland de skräckslagna - så reser sig som vårt enda hopp världsförsonarens kors. (Manfred Björkquist "Från storstad och stift" s 13; tal vid öppnandet av Stockholms stifts första stiftsmöte den 9 maj 1943)

(Jönköpings och Huskvarnas Evangelister) hade sitt årsmöte i Bjurbäck den 1 febr. (1925). ... Karl Andersen från Huskvarna läste 1 Kor 1:18 och talade om korset såsom vår enda räddning, icke korset – utan honom som hängde därpå. Människorna togo i sin ondska och fiendskap och korsfäste Guds son, men Gud vände i sin kärlek deras dårskap oss till frälsning, därigenom att Jesus blev ett försoningsoffer för all världens synd. Se på honom som hänger på korset: ”En blick på den korsfäste livet dig ger.” Med blicken på Jesus komma vi lyckliga sluta våra ögon i detta liv. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 239,242)

När det gäller orden ”aion” (evighet) och ”aionios” (evig), anser (E.J.) Ekman (i sin bok ”Evangelii fullhet och de ändlösa straffen”), att dessa ord aldrig betecknar något ändlöst. Ordet ”evighet” kan inte beteckna en tid utan slut – det talas t.ex. om ”tidsåldrarnas begynnelse”, Kol. 1:26, om ”tidernas fullbordan”, Hebr. 9.26, och om ”tidernas ände”, 1 Kor. 10:11. Eonerna, tidsåldrarna, har en början och ett slut. När Guds planer med mänskligheten förverkligats och riket överlämnas åt Gud, då upphör tidsåldrarna, då upphör också Kristus att vara tidsåldrarnas konung – han underlägger sig själv Gud, som dö blir allt i alla. (Nils Tägt ”När han kommer” s 251-252)

Tron försätter den troende i gemenskap med Kristus, och genom denna gemenskap med Kristus har han evigt lif. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 416)

Var (Fredrik Franson) lutheran? Gick det icke för hastigt att bli frälst enligt Fransons metoder? Gud är ju den, som verkar både vilja och gärning. Detta betonades icke tillräckligt, menade man. Franson förkunnade, att Gud gjort allt för vår frälsning. Det gällde blott att taga emot den som en gåva. Den ormbitna israeliten i öknen hade blott att se på kopparormen för att bli räddad. Det var hans insats i frälsningen. Den helande kraften, som strömmade den ormbitne till mötes, var en Guds gåva. Så är det med frälsningen, menade Franson. Det är blott att se på Herren Jesus och leva. Det går nog att få stöd för båda dessa punkter i bibeln. Och de behöva icke motsäga varandra. Men de väckte (1884-1885) strid bland de kristna i Norge och åstadkom splittring. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 41-42)

Nu kring lagens tabernakel går ett enat folk sin ban, bryter genom svärd och lansar fram mot frihetens Jordan. Men vi blekna kämpeskaror? Varför sjönk baneret ned? Lömska feberormar smyga härjande i härens led. Var är räddning? Här är räddning! Se det tecken Herren gav, se hur kopparormen glänser, slingrad om profetens stav! Och, som Israel går frälsat av den helande symbol, vandre friska, starka släkten fram mot mänsklighetens mål! (Viktor Rydberg ”Kantat vid jubelfestpromotionen i Uppsala den 6 september 1877” s I:426)

Mot slutet av varje (laestadianskt) föredrag höjer talaren sin röst för att utdela den egentliga födan ... : ”Nu har lammets brud sig tillrett. Snart skallar basunens ljud. Hemlandsstränderna äro redan synliga. Glädjens och fröjdens eder! Upplyften edra huvuden, ty brudgummen är i annalkande! Blåsen i basun och tacken honom! Skåden den blodröda fanan på Golgata! Det är vårt segertecken. Sen på Guds son på förbannelsens träd mellan himmelen och jorden! Sen, huru han för syndens skull lider alla helvetets kval! Skåden den blodröde och törnekrönte konungen!” o.s.v. Härunder börjar nu först en del av kvinnorna att ropa och dansa, men antalet ökar sig hastigt. Även männen få dylika rörelser. De dansande upprepa under glädjeskrän: ”Herre Jesus, huru saliga äro vi ej; så saliga som Gud; så saliga som Jesus själv!” ... Många börja gå omkring för att söka reda på de otrogna, som även talrikt infinna sig vid sammankomsterna. Dessa omfamnas och skakas under iver och kärleksfulla uppmaningar att tro. ”Käre vän”, säger man, ”börja nu tro, att dina synder är förlåtna! Bekänn nu, att Jesus är i hjärtat! ... Säg det frimodigt djävulen till förargelse!” o.s.v. Om den sålunda tilltalade bekänner, att han tror, så förklaras han för ett Guds barn. Nu höres rop från flere håll: ”Här är också en, som bekänner, även här!” o.s.v. (E. J. Ekman "Inre missionens historia" s 149-150)

Ser du typens (förebildens) förhållande till verkligheten? Där undkom judarna döden, men bara den tidsbestämda, här undkom de troende den eviga döden. Där botade den hängande ormen ormars bett, här läkte Jesus de sår som tillfogats av den andlige draken. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:94)

Medusa var ett fruktansvärt kvinnligt vidunder, som med sin blick förvandlade alla, som såg på henne, till sten. (Claes Lindskog ”Grekiska myter och sagor” s 47; Perseus)


Sångarna:

O sårade kropp som aldrig kan dö, som högt lyftes opp, o kärlek från Gud, du eviga ljus och skapande ord, låt frihetens träd slå rot på vår jord. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 716:4)

En blick uti tron på det dyra Guds lamm, gifver lif – och det gäller för dig. (A.M. Hall – Erik Nyström: Sång 128:1a; jfr Psalmer och Sånger 602:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Tidiga kristna författare som Barnabas, Justinus och Tertullianus betraktar ormen som en förebild (typ) till Jesus. Barrett säger (s 214), att detta inte tycks vara Johannes' avsikt. Men med hänsyn till förekomsten av alla andra förebilder till Jesus i Johannes' evangelium förefaller också denna förebild trolig. Detta sagt med all respekt för Barrett och hans resonemang.

Jag har översatt ordet “aiônios” med ”tidsålderslång”. Detta är en ovanlig översättning, som nästan alla seriösa exegeter menar är olämplig eller felaktig. Så läsaren måste vara på sin vakt, och jag är intresserad av synpunkter på den här frågan. Jag menar emellertid, att ordet ”aidios” (Salomos Vishet 7:26, Rom 1:20 och Judas v 6) bättre motsvarar det svenska ordet ”evig”. Dessutom kan ”aiônios” i Luk 16:9 (”mamôna tês adikias … eklipê dexôntai ymas eis tas aiônious skênas”; jfr Syr 24:9 ”eôs aiônos ou mê eklipô”) i sitt sammanhang mycket väl avse de kristnas ”tält” i den här tidsåldern snarare än eviga boningar i ett framtida Jerusalem. Jag undrar också, vilket grekiskt ord som skulle motsvara ordet ”tidsålderslångt, tidsåldrigt”, om inte ”aiônios” skulle vara lämpligt.

Angående "Människans Son", se Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:51b. Angående ”tror in i”, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:12-13.


Paulus sade till de troende i Rom: "Missens (av Guds mål) betalningar (är) död, men Guds gåva av fröjdbringande (nåd) (är) tidsålderslångt liv i Kristus Jesus, vår Herre." (Rom 6:23)

Och livet gjordes synligt, och vi har skådat (och skådar) och vi är vittnen och kommer bort med ett budskap till er (om) det tidsålderslånga livet, ’vilket som än’/vilket (hela tiden) var i riktning mot Fadern och gjordes synligt för er. (1 Joh 1:2)

De här tingen har jag skrivit till er, för att ni må veta, att ni har ett tidsålderslångt liv, till de som tror in i Guds Sons namn. (1 Joh 5:13)


Grekiska ord:

aiônios (tidsålderslång) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 7:9; Matt 19:16; Luk 18:30; Joh 3:15; Apg 13:48; 1 Joh 1:2; 5:13 – Ester 4:17m(C16); Tobit 1:6: 3:6; Judit 13:20; 1 Mack 2:51,54; 6:44; 13:29; 2 Mack 1:25; Salomos Vishet 8:13; 10:14: 17:2; Baruk 2:35; 4:8,10,14,20,22,24,29,35; 5:2; Susanna v 42(Theod). Matt 18:8; 19:29; 25:41,46; Mark 3:29; 10:17,30; Luk 10:25; 16:9; 18:18; Joh 3:16,36; 4:14,36; 5:24,39; 6:27,40,47,54,68; 10:28; 12:25,50; 17:2-3; 20:31(א,*א). Apg 13:46; Rom 2:7; 5:21; 6:22-23; 16:25-26; 2 Kor 4:17-18; 5:1; Gal 6:8; 2 Thess 1:9; 2:16; 1 Tim 1:16; 6:12,16; 2 Tim 1:9; 2:10; Tit 1:2; 3:7; Filemon v 15; Hebr 5:9; 6:2; 9:12,14-15; 13:20; 1 Petr 5:10; 2 Petr 1:11; 1 Joh 2:25; 3:15; 5:11,20; Judas v 7,21; Upp 14:6.

ofis (orm) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 16:5; Matt 10:16; Luk 10:19; Joh 3:14 – Syr 21:2; 25:15; Matt 7:10; 23:33; Luk 11:11; 1 Kor 10:9; 2 Kor 11:3; Upp 9:19; 12:9,14-15; 20:2.

(h)ypsoô (heighten) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 13:4; Syr 15:5; Matt 23:12; Joh 3:14; Apg 2:33 – Ester 1:1k(A10); 3:1; Tobit 13:6-7; Judit 16:1,11; 1 Mack 8:13; 11:26; 12:36; 13:27; 14:35,37; Syr 43:30; 45:6. Matt 11:23; Luk 1:52; 10:15; 14:11; 18:14; Joh 8:28; 12:32,34; Apg 5:31; 13:17; 2 Kor 11:7; Jak 4:10; 1 Petr 5:6.


Ytterligare studier: 2 Kung 18:4; Jes 11:10; Joh 1:12-13; 6:27,40,54; 8:28; 12:32,34; 19:37; 20:31; Apg 1:9; Hebr 12:1-2; Upp 1:13; 9:19.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-03; 2010-08-28; 2013-09-18)

Tillbaka till Start

3:16-18 Ty på det här sättet välkomnade Gud utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, så att han gav Sonen, den ende avkomlingen, för att 'varje den'/’var och en’ som tror in i honom ej må fördärvas emellertid/utan ha tidsålderslångt liv. Ty Gud skickade inte bort Sonen in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ för att Han måtte döma utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, emellertid/utan för att utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ måtte räddas genom Honom. Den som tror in i Honom döms inte. * (א,*א,B) Den som ej tror har allaredan dömts (och döms), eftersom han ej har trott (och ej tror) in i namnet av Guds Son, den ende avkomlingen.

Ord för ord: 3:16 (25 ord i den grekiska texten) på-det-här-sättet ty välkomnade '-en gud'/Gud '-en utsmyckning'/utsmyckningen, så-att '-en son'/sonen den ende-avkomling(en) (han)-gav, för-att 'varje den'/'var och en' troende in-i honom ej må-fördärvas emellertid må-ha liv tidsålderslångt. 3:17 (21 ord i den grekiska texten) inte ty skickade-bort '-en gud'/guden '-en son'/sonen in-i '-en utsmyckning' för-att (han)-måtte-döma '-en utsmyckning'/utsmyckningen, emellertid för-att måtte-räddas '-en utsmyckning'/utsmyckningen genom honom. 3:18 (22 ord i den grekiska texten Sinaiticus) den troende in-i honom inte döms; den ej troende allaredan har-dömts-(och döms), eftersom ej (han)-har-trott-(och-tror) in-i '-et namn'/namnet (av)-den (av)-ende-avkomling (av)-son '-ens guds'/Guds.


1883: Ty så älskade Gud världen, att han utgaf sin enfödde Son, på det att hvar och en, som tror på honom, icke må förgås utan hafva evigt lif. Ty icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan på det att världen skulle varda frälst genom honom. Den som tror på honom, han varder icke dömd, men den som icke tror, han är redan dömd, emedan han icke tror på Guds enfödde Sons namn.

1541(1703): Ty så älskade Gud werldena, att han utgaf sin enda Son, på det att hwar och en, som tror på honom, skall icke förgås, utan få ewigt lif. Ty icke hafwer Gud sändt sin Son i werldena, att han skall döma werldena, utan på det att werlden skall warda salig genom honom. Hwilken som tror på honom, han warder icke dömd; men hwilken som icke tror, han är redo dömd, efter det han icke trodde i Guds enda Sons Namn. (3:16 i fetstil)

LT 1974: För Gud älskade världen så mycket, att han gav sin ende son, för att var och en, som tror på honom, inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Gud sände inte sin Son till världen för att döma den utan för att frälsa den. De som tror på honom blir inte dömda. Men de som inte tror på honom har redan ställts inför rätta och dömts för att de inte tror på Guds ende Son.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Då Guds söner hade skådat, att människornas döttrar är fina, tog de kvinnor till sig själva från alla som de utvalde. Och Herren Gud talade: ”Min Ande skall inte/förvisso ej helt och hållet stanna i de här människorna in i (den kommande) tidsåldern, på grund av att ’vara dem’/’de är’ kött, men/utan deras dagar skall vara etthundratjugo år.” ... Guds söner gick in i, i riktning mot människornas döttrar, och de avlade åt sig själva. (1 Mos 6:2-4a, Grekiska GT)

Varje/allt kött som sattes i rörelse uppå jorden dog … varje människa. … Noa ensam ’lämnades helt och hållet’/skonades och de (som var) i sällskap med honom i kistan/arken. (1 Mos 7:21,23b)

Abram trodde (i/på) Gud, och det räknades för honom in i rättfärdighet. (1 Mos 15:6, Grekiska GT)

(Gud sade till Abraham:) ”Jag skonade dig (från) det att ej/- missa (Mitt mål) in i Mig. …” (1 Mos 20:6b, Grekiska GT)

(Gud sade till Abraham:) “Tag din välkomnade son Isak, som du har välkomnat, och gå in i den höga jorden/landet och för upp honom där ’in i’/till ett brännoffer emot ett av de berg av vilka Jag - alltefter omständigheterna - må tala till dig." ... (Men Herrens budbärare sade till Abraham:) "Du må ej kasta/lägga din hand emot, emot den lille småpojken men/och du må ej göra honom ingenting/någonting, ty nu har jag fått kunskap att du fruktar Gud, och du har inte skonat din son, den välkomnade ’på grund av’/’med tanke på’ Mig." (1 Mos 22:2,12, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel: "Så säger Herren:) 'Varje förstfödd i jord(en)/land(et) Egypten skall komma till ett slut ... men i/bland alla Israels söner skall en hund inte säga/’ge ifrån sig’ ett ljud ... på så sätt att ni må veta så mycket som Herren skall förhärliga från sidan av (sig) ’uppåt en mitt av’/mellan egypterna och Israel.'" (2 Mos 11:5a,7, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose/Israel:) "Ni skall för Mig vara ett folk som är ’runt omkring’/åtskilt från alla nationerna, ty varje/hela jorden är Min." (2 Mos 19:5b, Grekiska GT)

(Bileam sade:) ”Jag skall visa honom och/men visst inte nu. Jag kallar honom lycklig, och/men han närmar sig inte. En stjärnbild skall ‘sticka upp’/’träda i dagen’ ut ur Jakob, och en människa skall stå upp ut ur Israel.” (4 Mos 24:17a, Grekiska GT)

(Mordokaj sade:) ”Nationerna havande/hade letts/förts tillsammans emot/’på jakt efter’ att fördärva judarnas namn. Men min nation, det här är Israel, de som hade ropat i riktning mot Gud och som hade räddats.” (Ester 10:3e-fa/F5-6a, Grekiska GT)

(Visheten sade:) "Jag välkomnar dem som är vänner med mig, men/och de som söker mig kommer att finna. ... (När Herren) (hela tiden) gjorde jordens grundvalar stabila, var jag (hela tiden) trolovad vid sidan av Honom. Jag var (hela tiden) i riktning mot var/'den plats där' Han fröjdade sig ... när Han (hela tiden) gjorde sig glad (över) (den bebodda) världen, som Han hade fört till en avslutning, och Han gjorde sig (hela tiden) glad i människors söner." (Ordsp 8:17,29b-30a,31, Grekiska GT)

’En liten pojke eller flicka’/’ett litet barn’ avlades åt oss, och en son gavs åt oss. (Jes 9:6a, Grekiska GT)

(Gud sade:) "Du, Israel, Min pojke Jakob, som Jag har utvalt, en säd av Abraham, som Jag har välkomnat, som jag har tagit ’i stället för’/’parti för’ från/’bort från’ jordens utkanter och kallat dig ut ur dess utkikstorn och talat till dig: 'Du är Min pojke. Jag har utvalt dig och har inte helt och hållet lämnat dig i ’(en plats)’/sticket.'" (Jes 41:8-9, Grekiska GT)

(Herrens pojkes/tjänares) själ ’gavs till sidan av’/överlämnades in i död och Han räknades i/bland de laglösa. Och Han förde själv upp mångas missar (av Guds mål) och på grund av deras missar (av Guds mål) ’gavs Han till sidan av’/’överlämnades Han’. (Jes 53:12b, Grekiska GT)

(Profeten sade till Juda:) “Vad skall du göra? Om du – alltefter omständigheterna – må hölja dig i scharlakansrött och smycka dig (med) guldutsmyckning, och om du – alltefter omständigheterna – må smörja in dina ögon med smink, (är) din elegans 'in i fåfängt'/fåfäng.” (Jer 4:30a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Herre, Dina ögon (sökte) in i en tro ... och/men (Ditt folk) ville inte vända sig intill (Dig).” (Jer 5:3, Grekiska GT)

Herren talade i riktning mot (profeten): “Gå ännu/därjämte och välkomna en kvinna som välkomnar onda ting och (som är) en äktenskapsbryterska, helt och hållet som Gud välkomnar Israels söner, och de ser själva från/på, emot främmande gudar och de ’är vänner med’/’tycker om’ bakverk ’i sällskap med’/med russin.” Och (profeten) ’hyrde ... med lön’/köpte henne åt sig själv för femton silvermetallstycken och en homer av/med korn och en vinsäck av/med vin. (Hos 3:1-2, Grekiska GT)

Jag skall slå till huset, det (med) fjäder/flygel runt omkring, emot sommarhuset, och Jag skall fördärva elfenbenshus, och Jag skall sätta/lägga till många 'de andra husen'/'hus av annat slag', säger Herren. (Amos 3:15b, Grekiska GT)

(Profeten sade: “Ve) dem som sover ‘helt och hållet’/gott på sängar av elfenben.” (Amos 6:4a, Grekiska GT)

Då (de tre männen) hade trott räddades de ut ur en låga. (1 Mack 2:59)

(Judas) gav sig själv (för) att rädda sitt folk och ’göra omkring’/’förvärva åt’ sig själv ett tidsålderslångt namn. (1 Mack 6:44)

(Mackabaios sade:) ”(Våra fiender) ’övertygas (och har övertygats)’/’förlitar (och har förlitat) sig’ på vapen tillsammans och/med djärva ting, men vi (judar) ’övertygas (och har övertygats)’/’förlitar (och har förlitat)’ oss på Gud, den Allsmäktige, som (med) en nick förmår ’kasta ner’/störta och/både dem som kommer emot oss och hela utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.” (2 Mack 8:18b)

(Salomo sade:) “Vishets ande ‘(är) filantropisk’/’är vän med människan’.” (Salomos Vishet 1:6a)

(Salomo sade:) “Gud har inte gjort död, inte heller roar Han sig på/’för ... skull’ levandes fördärv. Han skapade alla tingen ’in i’/avsedda att vara och räddande/räddade (är) utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ursprung/raser, och det är/finns inte ett tillintetgörelsens gift i dem, och Hades (är) inte furstlig/kung uppå jord, ty rättfärdighet är icke dödlig.” (Salomos Vishet 1:13-15)

(Salomo sade:) “Om – alltefter omständigheterna – (de rättfärdigas själar) i/efter människors anblick/synsätt må tuktas, (är) deras hopp fyllt med ’icke dödlighet’/odödlighet.” (Salomos Vishet 3:4)

(Salomo sade:) “Då han hade blivit välbehaglig för Gud, välkomnades den rättfärdige, och då han lever mellan/'under mellantiden', sattes han i sällskap med missare (av Guds mål). Han rövades/rycktes bort …, ty hans själ var (hela tiden) behaglig för Herren.” (Salomos Vishet 4:10-11a,14a)

(Salomo sade:) “Rättfärdiga lever in i (den kommande) tidsåldern.” (Salomos Vishet 5:15a)

(Salomo sade:) “En mängd av visa (är) en utsmycknings/’utsmyckad världs’ räddning och en förståndig kung (är) en folkförsamlings beständighet, så att ni uppfostras (med) mina ord.” (Salomos Vishet 6:24-25a)

(Salomo sade: “Med) visheten räddades (de som var uppå jorden).” (Salomos Vishet 9:18b)

(Salomo sade till Herren:) ”Mitt emot Dig (är) hela utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ som en (liten) sänkning 'ut ur'/'från sidan av' en vågskål och som en daggdroppe som har kommit ner emot jord tidigt på morgonen. Men Du förbarmar Dig över alla, eftersom Du förmår alla ting. Och Du skådar vid sidan av människors missgärningar ’in i’/’med syfte på’ sinnesändring, ty Du välkomnar alla de ting som är och avskyr inget som Du har gjort. (Salomos Vishet 11:22-24a)

(Salomo sade till Gud:) “Det är/finns inte en gud mer än Du, som bryr Dig om ’med anledning av’/’för ... skull’ alla, för att Du må visa, att Du inte har dömt orättfärdigt.” (Salomos Vishet 12:13)

(Salomo sade: “Från) en början då övermodiga jättar fördärvades, havande/hade utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ hopp ’flytt ner’/’tagit sin tillflykt’ uppå en timmerflotte/båt.” (Salomos Vishet 14:6a)

(Salomo sade:) ”Utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ är en rättfärdigas förkämpe.” (Salomos Vishet 16:17b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “De/ni som fruktar Herren, tro (i/på) Honom.” (Syr 2:8)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Herren välkomnar dem som välkomnar (visheten). Den som hörsammar henne kommer att döma nationer.” (Syr 4:14b-15a)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Sätt (vishet) under din skuldra/överarm och bär den. Och du må ej vara upprörd över hennes band. … Ty uppå henne är/finns det en utsmyckning av guld.” (Syr 6:25,30a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En människas barmhärtighet (är) emot hennes granne/nästa, men Herrens barmhärtighet (är) emot varje/allt kött.” (Syr 18:13a)

(Baruk sade till Herren:) “Du sittande/sitter (in i den kommande) tidsåldern, och vi fördärvandes/fördärvas (in i den kommande) tidsåldern.” (Baruk 3:3)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Siarna från uppstickanden/öster sade:) “Var är Den som har fötts fram, en judarnas kung? Ty vi har skådat Hans stjärna.” (Matt 2:2a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “'Varje den'/’var och en’ som ser en kvinna, i ’riktning mot’/’fråga om’ att ha begärelse * (P67, א*), har allaredan begått äktenskapsbrott (med) henne i sitt hjärta.” (Matt 5:28b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Välkomna era fiender/ovänner och bed till förmån för dem som förföljer er, på vilket/så sätt att ni må bli söner till er Fader i himlar/himlarna, eftersom Han låter sin sol ’sticka upp’/’träda i dagen’ emot onda och goda och ger väta emot rättfärdiga och orättfärdiga.” (Matt 5:44b-45)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Varför bekymrar ni er med anledning av kläder? Lär er helt och hållet (av) åkerfältets liljor, hur de * (א*) inte kardar (א*), inte heller spinner, inte heller har besvär. Men Jag säger er att/: ”Inte heller/ens Salomo i varje/all sin härlighetsglans höljde sig som en av de här.” (Matt 6:28-29)

(Jesus sade till dem som följde honom:) “Många skall anlända från uppstickanden/öster och sjunkanden/väster och ‘fås att lägga sig ned’/’luta sig tillbaka’ i sällskap med Abraham och Isak och Jakob in himlarnas rike.” (Matt 8:11)

Då (lärjungarna) hade kommit till (Jesus) ‘reste de upp’/’väckte de’ Honom och sade: “Herre, rädda (oss). Vi fördärvas.” (Matt 8:25)

(De två männen sade till Jesus:) “Guds Son! Har Du kommit hit (för) att fördärva (א*) oss före en läglig tid?” (Matt 8:29)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som – alltefter omständigheterna – må ge en av de här små (som följer Mig) endast en bägare kallt (vatten) att dricka, ’in i’/’med syfte på’ en lärjunges namn, amen, säger Jag er, han må inte/förvisso ej fördärva/förlora sin lön. (Matt 10:42)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag har inte skickats bort ’om ej’/utom in i/till fåren, de som har varit (och är) fördärvade av Israels hus.” (Matt 15:24b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Det är inte er Faders – Den i himlar/himlarna – * (א,* א) vilja ’för att’/att en av de här små (som har blivit som de små pojkarna och flickorna) må fördärvas. (Matt 18:14b)

(Jesus sade till kvinnan:) “Din tro har räddat (och räddar) dig. …” (Mark 5:34)

(Jesus sade till de tolv:) ”Den som - alltefter omständigheterna - må ta emot Mig, tar inte emot Mig emellertid/utan Den som har skickat bort Mig.” (Mark 9:37b)

(En/någon utfrågade Jesus:) "Gode lärare, vad skall jag göra, för att jag må ärva tidsålderslångt liv?" … (Och) Jesus ... välkomnade (mannen som hade vaktat/hållit buden ’ut ur’/sedan sin ungdom). … (Men mannen) gick bort och var sorgsen, ty han ’var havande’/hade (hela tiden) många ägodelar. (Mark 10:17b,21a,22b)

(Johannes Döparen sade: "Jesu) kastskovel (är) i Hans hand (för) att alltigenom rena Hans tröskplats och leda/föra tillsammans brödsäden in i Hans sädesmagasin, men agnarna skall brännas ner/upp (i) en outsläcklig eld." (Luk 3:17)

(Jesus sade till folket i synagogan:) “Är det tillåtet (på) sabbaten att göra gott eller att göra dåligt, att rädda en själ eller att fördärva?” (Luk 6:9b)

Som (Jesus) närmade sig stadsporten, och skåda, en som var (och hade varit) avliden hemfördes/’bars ... bort’ (hela tiden) ut ur (staden), en enda avkomling, en son åt sin mor, och hon var (hela tiden) änka. (Luk 7:12a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “De till sidan av vägen är de som har hört, (och) därnäst kommer förtalaren och lyfter utsagan från deras hjärta, för att de, då de har trott, ej må räddas.” (Luk 8:12)

Gud talade till (en rik människa): ”Tanklösa (människa)! Den här natten begär de/man tillbaka din själ från dig. Men de ting du har gjort redo, till vem skall det vara?” (Jesus sade:) ”På det här sättet (är) den som lade på hög till sig (א*, B) och ej är rik ’in i’/’med syfte på’ Gud.” (Luk 12:20-21)

(Jesus sade till några som var där:) "Om – alltefter/’med hänsyn till’ omständigheterna – ni ej må ändra sinne, kommer ni alla att fördärvas (likt de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat ’i sällskap’/tillsammans med deras offer). ... (och) på samma sätt fördärvas som (de arton emot vilka tornet i Siloam föll)." (Luk 13:3b,5b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Helt och hållet som det blev i/under Noas dagar, på det här sättet skall det och/också vara i/under Människans Sons dagar. Man åt (hela tiden), man drack (hela tiden), man tog (hela tiden) hustru, man äktades/’blev bortgift’ (hela tiden) intill vilken/den dag Noa kom in i kistan/arken och översvämningen kom och fördärvade allesammans(א,*א,A).” (Luk 17:26-27)

(Jesus sade till Sackaios:) ”Människans Son har kommit (för) att söka efter och rädda det som har varit (och är) fördärvat.” (Luk 19:10)

Då några med anledning av helgedomen sade, att den var (och hade varit) smyckad (med) fina stenar och fromma gåvor, talade (Jesus till Sina lärjungar): ”(Angående) de här tingen som ni tittar på, dagar skall komma, i vilka det inte skall ‘låtas vara’/lämnas sten på sten här (א,* א, B) vilka inte skall lösas ner/upp.” (Luk 21:5-6)

(Petrus sade till folkets ledare och till de äldste:) “Det är/finns inte ’det andra namnet’/’ett annat namn’ inunder himlen, som har getts (och ges) i/bland människor, i vilket oss/vi måste räddas.” (Apg 4:12b)

(Herren sade till Mose:) “Jag må skicka bort dig in i Egypten.” (Apg 7:34b)

(Petrus sade:) “(Om Jesus) är alla profeterna vittnen att ta/’få tag i’ missars (av Guds mål) ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ genom Hans namn, varje/’var och en’ som tror in i Honom.” (Apg 10:43)

(Paulus sade till judarna i Antiokia:) “Redan alltsedan ni ’tvingade bort’/försköt (Guds utsaga), dömer ni er själva ’inte värdiga’/ovärdiga det tidsålderslånga livet. ... ” (Apg 13:46b)

(Paulus och Barnabas samtalade) på det här sättet, så att en mycken/månghövdad mängd/folkmassa, både av judar och av greker, (kom) att tro. (Apg 14:1b)

Gud (gjorde) utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ och alla tingen i den. (Apg 17:24a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Åt så många som tog (Jesus), åt dem gav Han (rättslig) myndighet att bli Guds barn, åt dem som tror in i Hans namn, vilka avlades inte ut ur blod ("blod" i pluralis), inte heller ut ur kötts vilja, inte heller ut ur en mans vilja emellertid/utan ut ur Gud. (Joh 1:12-13)

Vi betraktade hans härlighetsglans, en härlighetsglans som av en enda avkomling från sidan av en fader, fylld med fröjdbringande (nåd) och sanning. (Joh 1:14b)


Hembygdens predikan:

I Jesus Kristus har vi en som Gud har ämnat för hela världen, en som är allas vår frälsning, allas vår rättfärdighet och allas vår frid, en som står där i en sargad världs mitt med en öppen Frälsarfamn och som mitt i tidens oro och ångest låter sin stämma ljuda: ”Kommen till mig i alla som arbeten och ären betungade, så skall jag giva eder ro.”

Vidden av denna Guds kärlek mäts med att han älskade hela vår smutsade och vilsegångna värld. Och djupet av denna Guds kärlek mäts med detta att han utgav sin ende son, ty från utblottelsen i stallet till utlämnandet på korset, så möter vi en kärlek utan gräns. Och villkoret för att bliva delaktiga av denna frälsning är alltså att vi tror. Ty vi må ha klart för oss, att Guds kärlek i sig själv inte frälsar någon, ty en gåva måste ju för att kunna bliva till välsignelse först mottagas och användas.

O vänner, det är just detta som är det grundläggande i all kristen erfarenhet, att komma till tro. Sedan kan ju tron understundom vara svag som en rykande veke och skör som ett brutet rör. Men vi må ha klart för oss, vänner, att vi bliva frälsta inte för att vår tro är stark, utan därför att han som vi tror på är stark. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Johannesevangeliet använder verbet tro mer än någon annan skrift i NT (99 gånger). ... Ordet konstrueras oftast med en preposition (pisteuein eis) så att innebörden snarast blir att förlita sig helt på, binda sig till, förenas med. (Birger Olsson ”Messiasbekännare i Johannesskrifterna” s 360-361)

Tro är inte att omfatta ett åsiktspaket, Det inskärps med brutal skärpa till exempel i Jakobs brev, där det står: ”Du tror att Gud är en, det gör du rätt i, också de onda andarna vet det och bävar.” Den tro som Jesus blir glad över och som får effekter på jorden behöver inte ha läst hela teologins historia. Den har sitt centrum i ett gränslöst förtroende för Jesus. Det är den tro som kommer till Jesus med hela den sorgsna förlamningen som känns ända ner i hjärterötterna. Som i sin lidelse och längtan drar med sig allt i sin egen miljö och lägger det inför Jesu fötter i en svindlande förhoppning om att han vill och kan göra någonting. Att Jesus kan läka situationen, att han kan ge liv och värme i sjuka lemmar och göra en människa riktigt, riktigt levande. (Bo Brander i Göran Skytte-Bo Brander "Ett år med Jesus. Predikningar och samtal 1" s 347)

Genom att instifta synd- och skuldoffren öppnar Gud en utväg för Israels folk att ordna upp konflikten mellan honom och sig. Synden överförs på det oskyldiga offerdjuret, som träder i den skyldiga människans ställe. Djuret ger ställföreträdande sitt liv som ersättning för syndarens förbrutna liv. Människan har nämligen genom sitt uppror mot Skaparen förverkat sin rätt att leva. I denna offerhandling, som riktar sig både mot Guds reaktion för att avvända hans vrede och mot synden hos – och den enda sfären runt – människan för att utplåna denna, uppenbarar sig Guds barmhärtighet och kärlek. (Agne Nordlander "Korsets mysterium" s 62)

Det var 1987. ... Jag kände mig färdig, ett tomt utbränt vrak. ... När jag passerade en liten bar tittade jag in och såg att musikerna spelade på andra sidan av lokalen. ... Jag ställde mig intill scenen och lutade mig mot bardisken, beställde en gin och tonic och tittade på sångaren. Han var en äldre man, klädd i mohairkostym, platt mössa med liten skärm och en glänsande slips. ... De spelade jazzballader, såna som Time on My Hands och Gloomy Sunday. Sångaren påminde mig om Billy Eckstine. Han var inte särskilt kraftfull, men det behövdes inte; han var avspänd, sjöng med en naturlig styrka. Plötsligt, utan förvarning, var det som om killen hade tillgång till ett öppet fönster i min själ. Det var som om han sa: "Du ska göra det på det här sättet." Plötsligt gick det upp för mig, snabbare än någonsin tidigare. Jag kunde känna hur han arbetade för att få sin styrka, vad som krävdes för den. Jag visste var kraften kom ifrån och det var inte från rösten, fast det var den som tvärt förflyttade mig tillbaka till mig själv. Jag brukade göra så där, tänkte jag. Det var länge sedan och det hade skett automatiskt. Ingen hade någonsin lärt mig. Tekniken var så grundläggande, så enkel, och jag hade glömt bort den. ... Nu visste jag att jag kunde sjunga vilken som helst av (mina gamla låtar) utan att behöva låta dem begränsas av orden. Det var som en uppenbarelse. (Bob Dylan "Memoarer - Första delen" s 143-149)

Denna berömda vers, som har kallats ”Lilla Bibeln”, säger alltså inte att alla människor får evigt liv, därför att Gud är så god. Den säger i stället att Gud är så god att han gjort ett ofattbart offer för att rädda oss ur en hopplös situation, där vi annars måste förgås. Nu bjuder han oss en möjlighet till räddning – den enda som finns – och det är att tro på Sonen, att bli hans och födas från ovan. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 47)

Om jag säger till en grupp människor: ”Vad tror ni?”, kommer de att gå åt olika håll, därför att inte ens två tror exakt lika. Men om jag säger: ”Vem litar ni på?”, kommer de tillsammans med ett ord på sina läppar – Jesus Kristus. ”Vad” skiljer, men ”vem” förenar genom hans egen natur. Så det gudomliga ja-et är inte ett system eller ett parti eller en organisation av något slag. Det är en relation till en person, en universell person, som är av universell betydelse. (Stanley Jones "Guds ja" s 114)

Man kan uppmärksamma, att Jesus säger varken: så älskar Gud … eller: så höll Gud på och älskade … (Den grekiska texten har med andra ord varken presens eller imperfekt.) Det är alltså icke fråga om en väsensutsaga om hurudan Gud är i och för sig utan om förklaring av vad som ligger bakom Jesu engångsartade sändning. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 252 i kommentar till Joh 3:16-21)

Tomtar med glasull i synen gör affärer vid kyrkklockors dån och är tacksamma för att försynen utgav sin enfödde son. (Alf Henrikson "Glam" s 215)

Medan Gud älskar världen, blir Hans kärlek endast verksam bland dem som tror på Kristus. För de andra vänder sig kärleken, så att säga, till dom. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 215)

(Kristus) är den som uppenbarat för oss Guds oförskyllda kärlek. Och detta skedde genom det blodiga offer, som han en gång frambragte på Golgata. "Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son ...", Joh 3:16. Detta att han, den rättfärdige, skuldfrie och syndfrie, som ingen kunde överbevisa om synd, blev gjord till synd för oss, det är Guds oförskyllda kärlek mot oss. (J.M. Wislöff "Vår frälsning"; kommentar till Rom 3:21-31; föredrag vid Svenska Alliansmissionens Ungdoms årskonferens i Jönköping 1930-02-01; Jönköpings-Posten 1930-02-14)

Grunden ligger i Guds kärlek till världen. Denna kärlek hade naturligen icke karaktär av välbehag – då denna värld var behärskad av en gudsfientlig, självisk makt, utan av outsägligt medlidande, då han åstundade att rädda den från att förgås och giva evigt liv. (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet - En verklighetsskildring" s 43)

"Den stackars intellektuelle han kommer alltid till Jesus om natten som Nikodemus", (sade Richard Stenberg till Nanna Rosén). "Jag är en liten Nikodemus - inte rådsherre, men filosofie kandidat och e.o. kammarskrivare i tullen - so ein lächerliches, armes Nikodemuschen, syster Martha-Maria - men jag frågar mig själv och din Herre: varför gjorde Du mig sådan. "r det riktigt rätt att den intellektuelle skall vara så vanlottad i andens värld? Jag var härom kvällen i din församlings lilla kapell - det var en nyomvänd hamnbuse, som vittnade - en lång blond, blåögd jätte, som fysiskt skulle kunnat sopa mig på dörren med ett par svängningar av sina jättelika kvarnvingar till armar. Han stod och bekände där, huru han i många, långa år supit sig full varenda kväll tills han för ett par veckor sedan vaknade en natt vid att som en elektrisk stöt for genom hans kropp, och han sade genast "det är Gud", och i detsamma såg han en uppslagen bibel lysande på väggen mittemot huvudgärden i hans -sterlånggatshotellrum. Det var ett bibelspråk som lyste emot honom: 'Den som tror på Honom, han varder icke dömd, men den som icke tror, han är redan dömd, emedan han icke tror på Guds enfödde sons namn'. Och då sa busen Karlsson: 'Det är Gud, jag tror!' Och nu är han frälst och vittnar bland sina kamrater och arbetar i nattmissionen i staden inom broarna - och läser bibeln som en - ja, förlåt mig liknelsen, syster - som en häst tuggar havre." (Sven Lidman "Såsom genom eld" s 74)

Brand: Vad världen namnet kärlek gav, jag kan och vill ej veta av. Guds kärlek endast aktar jag, och den är icke vek och svag, hård är den intill dödens gräns, den bjuder famna, så det känns. Guds son, då han av ångest bunden vred uti örtagården sig och bad: tag denna kalk från mig! Togs kalken bort i plågostunden? Nej, tömmas måste den till grunden. (Henrik Ibsen "Brand" s 88)

"Om vilken plikt talar min grevinna?" (frågade Medenberg). "Om vår plikt ... att älska det förhatliga." " ... Att stifta eller predika en sådan plikt, är detsamma som att föreskriva människan skyldigheten att flyga eller att leva under vattnet. ... Ty man älskar verkligen icke nånsin det förhatliga: det, som man till följe av dess beskaffenhet hatar och måste hata." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 67-68)

(Kristus) är en högst helig och barmhärtig Herre, och han älskar det mänskliga släktet. ... Då man är okunnig om Honom ... berövas man Hans gåva, som är evigt liv. ... Man är kvar i dödligt kött och är gäldenärer till döden och erhåller inte livets motgift. ... Tro inte endast på Fadern utan också på Hans Son som nu är uppenbarad; ty det är Han som leder människan in i gemenskap och förening med Gud. ... Ty om det uppenbarande av Gud som görs med hjälp av skapelsen skänker liv till allt levande på jorden, så mycket mer ger verkligen den Faderns uppenbarelse som kommer genom Ordet liv åt dem som ser Gud. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 448,477,490)


Att fortsätta med:

Kan man fira jul utan julkrubba och julbord? Visst kan man det? Men utan Jesus går det inte. Det är ju verkligheten i Joh. 3:16 som vi firar när det är jul. Guds utgivande av sin son började med att Jesus inte räknade jämlikheten med Gud som ett byte utan utblottade sig själv och lät sig födas som en liten människa i ett stall. Med Joh. 3:16 önskar jag er alla en God Jul. (Eva Spångberg "Från tomtebord till julkrubba" s 6)

I sin otyglade åtrå efter den vackra Batseba bröt (kung David) mot åtminstone fem av de tio budorden: han mördade, begick äktenskapsbrott, hyste begär, stal och bar falskt vittnesbörd. Och genom att envisas med att räkna alla vapenföra män gav han uttryck för ytterligare en svaghet genom att lita till människors kraft istället för Herrens kraft. Hur kan Bibeln då, med tanke på dessa grova synder, beskriva honom som ”en man efter (Guds) hjärta” (1 Sam. 13:14; jfr Apg. 13:22)? Visst, han hade uppriktigt ångrat sig. Men framförallt hade han, till skillnad från efterträdaren Salomo, inte vänt sig efter andra gudar, utan ”höll sig av hela sitt hjärta till Herren” (1 Kung. 11:4). (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 78 i kommentar till Ps 78:72)

En av de mest kända sabbatssångerna, som man sjunger när sabbaten går in, börjar med orden ... ”Gå, min vän, bruden till mötes, låt oss hälsa sabbaten välkommen!” Sabbaten liknas alltså vid Israels älskade brud. (Göran Larsson, s 24; BG Ask-kommentar: observera sambandet mellan orden ”välkommen” och ”älskade”)

Vad som än händer oss så är vi inneslutna i det heliga skeende som förändrat världen. "Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss." (Rom 5:8). (Hans Boeryd "Död, liv och helighet"; Jönköpings-Posten den 24 mars 2005)

Vi har vår fria vilja att säga ja eller nej till Guds erbjudande, som riktas till oss alla och som alltid finns tillgängligt. Det val vi träffar här på jorden får konsekvenser för evigheten. Väljer vi bort Gud här och nu riskerar vi därmed att också ha tackat nej till att få vistas i hans närhet efter döden. ... Att tro på Gud är att lita på Gud. Och i den tilliten ingår också förhoppningen och förväntningen att jag så småningom, senare under mitt jordeliv eller om inte förr så när jag får se honom ansikte mot ansikte, kommer att kunna begripa också det som förefallit omöjligt att förstå. (Elisabeth Sandlund ”Drabbad av det oväntade” s 56,58)

Om jag inte förstår att tro är ett relationsord som beskriver vilken sorts relation jag kan ha till Jesus så riskerar jag att mista hela poängen. (Dan Rosendahl "Förtroende och tilltro"; Jönköpings-Posten den 19 mars 2004)

Tro är en personlig relation till Gud. ... Löftet som Gud gett oss är att vi genom hans son Jesus Kristus kan få förlåtelse, gemenskap med Gud och ett liv med evighetsperspektiv. (Anders Bengtsson "Våga tro"; Jönköpings-Posten den 19 oktober 2001)

Min tro ger mig liv. Min tro ger mig trygghet, så att jag vågar vara den personlighet Gud har skapat. I kraft av den tron är jag levande. (Bo Hellsmark "Sommaren en del av livets glädje"; Kyrktuppen 2001 nr 2)

Kyrkan har utifrån sin egen text adresserat varje tid och därmed berikat varje epok med något som denna inte i sig själv har ägt. Just här befinner sig, enligt mitt sätt att se, den svenska kristenheten i en kris. Det är detta som är kyrkans sekularisering. Vi vet inte vad vi adresserar med. Vi är, på ett sätt som kanske aldrig tidigare i vårt land, vilsna omkring vår egen text. Därför är det till och med möjligt att uppleva olika kyrkors målarbete som riktningslöst. Vi är osäkra på det kyrkliga projektets huvudtanke. Men det är bara en utgångspunkt i en egen text som ger den kristna tron och kyrkan problemformuleringsprivilegium och tolkningsföreträde för sitt ärende. (Runar Eldebo ”Kristen i landet lagom” s 53)

Värst är vad som hänt med välfärdssamhället. Det är annullerat. Ordet existerar inte. Det kan inte vara mer än ett par år sedan som det gick upp i rök. I stället har vi fått "välfärdsstaten". Välfärdssamhället var värt aktning, rentav kärlek, det anser iallafall jag. "Aktning". Vart tog det ordet vägen? Borta. I dess ställe brer "respekt" ut sej; det har blivit ett modeord. Men att ha respekt för en person är inte detsamma som att hysa aktning för henne, att hysa aktning är djupare och större, vackrare. Behöver vi inte aktning längre? Eller är det knepigt att leta fram någon som är aktningsvärd? Och hur går det med vår självaktning? Välfärdsstaten för tanken till Staten och Stalin och det kapsejsade järngrå sovjetväldet. Samhället är Vi. Staten är Dom. Genom att plötsligt kalla välfärdssamhället för välfärdsstaten får man den att låta så otrevlig at marken är jämnad för att göra sej av med den utan att någon protesterar för mycket. Kom inte och påstå att ord inte är viktiga, ord och ordval. Det är bekymmersamt att också rättssamhället vips inte finns, bara "rättsstaten". (Stefan Andhé "Anlag för vemod" s 12; Tyst med dej, min Ängel)

Den fulla vidden av Guds kärlek visade sig inte i att han skapade oss. Den kom till uttryck när vi hade blivit syndiga och inte förtjänade hans kärlek. (John Ortberg ”Kärleken jag längtar efter” s13)

När vi tänker på konsekvenserna av händelserna den första påsken, svindlar tanken för oss. Det var då som möjligheten öppnades för oss människor att få ett evigt liv. (Göran Undevall "I väntan på påsken"; Jönköpings-Posten den 15 mars 1996)

Mann påpekar att “medan andra forntida lagsamlingar i Främre Orienten skyddade änkan och den faderlöse, fanns det endast i forntida israelisk lag en lagstiftning för främlingens skull” (Mann, 152). Israel visste hur det var att vara mindre betydande, ”hemlös”. (Michael E. Williams “Exodus-Joshua” s 161)

Det mörknar redan, och han lyfter kruset men blott till hälsning, ty sitt slut han känner: ... ”Vi måste klara resan hem till Ljuset men först en skål för tron i världen, vänner!” ... Tystnaden bådar, att det genom bruset på krogen väntas haglande protester: ... ”Nu börjar färden genom klippans mörker, och vill du vara med, så skärp dig, Mäster!” ... Han sänker kruset, ställer det på bordet och tvekande men självklart kommer ordet: ... ”Jag tyr mig hellre till de fromma lammen, och vill ni bråka, är ni Dödens. Amen.” (Bo Setterlind ”Målaren och ängeln” s 40; Den döende bödeln)

Var rädd om din tro, den bergfasta, trygga, den bräckliga svaga ... Var rädd om din tro, vad än den verkar, vad än den väger ... din tro är det enda du äger. (Eric S. Alexandersson ”Dalar och förklaringsberg” s 63)

Att världen är galen är ingen nyhet för den kristna tron; det är tvärtom utgångspunken för den. ... Kristus är världens hopp i en galen värld. (Bo Svensson "Hemlighetens högtid"; Jönköpings-Posten den 21 december 1990)

Så älskade Gud sin sargade värld, att Han gav den sin himmelska sång, för att var och en, som i tro stämmer in, skall välsignas sin levnad lång. (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 69; Själatröst)

HERRE, Du har uppenbarat Dig mitt ibland oss. Du har kommit tillbaka till oss – inte för att döma oss till den eviga döden men för att skänka oss ett nytt liv. Lär oss, HERRE, att se något av detta Påskens ljus i varje mörker vi ännu har att gå igenom! (Bo Setterlind ”Blomman i snön” s 263)

Jag kom till ett fint lantbrukarhem, och eftersom jag till mitt 18:e år var jordbrukare fanns det gott om samtalsämnen. ... Det blev ett av de mest öppna och minnesvärda samtal jag varit med om. De berättade om sitt hem, sitt äktenskap och det som hör samman med dagens liv. De hade det bra på alla sätt, men de hade inte frid med Gud. Det hade de samtalat om rätt ofta, och det var egentligen orsaken till att de bjudit mig hem. Mitt tåg skulle inte gå förrän klockan 22.30, så vi hade gott om tid. Jag fick verkligen gå i beredda gärningar. Vårt samtal slutade med att vi vid kaffebordet tog varandras händer och läste Joh 3:16 och så följdes vi åt ”fram till nådens tron för att undfå barmhärtigheten i rätt tid”. (Axel Gustafsson "Livsbilder 3" s 21-22)

”Om någon älskar världen så är Faderns kärlek icke i honom.” Vi kan inte tjäna både Gud och Mamon. Och vi kan inte heller älska både Fadern och världen. Men om Faderns kärlek är i mig, så har jag kraft inom mig – i mitt härta – att älska Guds förlorade söner och döttrar i världen. ... Antingen vill jag dela synden med syndaren. Eller också rädda syndaren från synden. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 69 i kommentar till 1 Joh 2:15)

Ordet (agapaô) kan betyda att visa god vilja och respekt, att vara glad i någon, att vara tillfreds med något, att hälsa välkommen och att ha sympati för. En intressant betydelse får vi där ordet står för att favorisera eller föredraga en sak framför en annan, eller att akta en person högre än en annan. (Studiebibeln V:14)

(Ordet ”krinô”) har från början många olika betydelser, vilka dock har ett inbördes, naturligt sammanhang. Det betyder sålunda att skilja ut, åtskilja, sikta; därav kommer senare betydelsen välja, bedöma, fälla dom. (Studiebibeln V:591)

"Välkommen" står det på den rödlackerade klädhängaren, dekorerad med några prydliga blommor. Säkert har du gjort bekantskap med den någon gång vid besök hos vänner och bekanta i Hovslätt. Och för resten kanske du själv (nu 1982) har några exemplar hemma i tamburen? Var i så fall rädd om dem! De kommer att bli rariteter så småningom, eftersom de inte tillverkas längre. Men det fanns en tid, då de gick ut från Hovslätt i tusental. Åhlen & Holm, Epa-Turitz, Konsum och många fler av de stora varuhusen hörde till beställarna. En tid köptes de också av Svenska Lloyd och gick på det sättet ut över vida världen. (Gunnar Björkborg "Skogshaga Träindustri" s 101)

Innan lagen om fri abort genomtrumfades i riksdagen höll en läkare i ljudradion ett föredrag till förmån för den önskade lagen. Själv hade han utfört aborter, sade han, och i början kände han ett starkt inre motstånd. ”Men”, fortsatte han, ”så kom jag att tänka på ordet: Gud är kärleken. Och då kände jag att det var rätt.” Gud bevare oss för sådant missbruk av hans ord! Men måtte han också bevara oss för att med ett ”jaså” slött konstatera att Gud är kärleken. Det är ju ett ord som skulle vara en stark motor i oss. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 158 i kommentar till 1 Joh 4:10-16)

En affärsförståndig vän rådde mig att byta bil, innan den gamla dalat ned i skrotvärdet. Jag har en bättre vän, som ger rådet: Byt till nytt liv! Satsa ditt gamla liv, innan det ska skrotas! Lämna ditt liv åt Jesus med all dess lump och skrot. Han bjuder dig i stället det verkliga livet. För evigt! (Sven Danell ”Dagpostilla” s 190 i kommentar till Matt 16:24-27)

Inte hade man inom den romerska kyrkan förnekat att frälsningen kommer av tron på Kristus, men det hade kommit till så mycket annat, att det inte längre stod klart att det är Jesus allena som frälsar. Man klagar ofta på kristendomen för att den är moralistisk. När man år 1919 gjorde bergspredikan till den centrala i kristendomsundervisningen, gjorde man utan att veta det kristendomen till moralism. Sedan dess säger nästan en hel generation svenskar att det centrala i kristendomen är kärleksbudet. Men det är inte våra kärleksgärningar som saliggör. De är trädets frukt, inte dess rot. Roten till vår salighet är Jesus Kristus och han allena. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 283-284 i kommentar till Gal 5:1-11)

I Jesus Kristus är allt färdigt och evangelium om honom här - att tro är som att trycka på en knapp och få ljus och kraft, förlåtelse och evigt liv. (Martin Silverudd "Det verksamma ordet" s 9; Svenska Alliansmissionens kalender för 1980)

Guds rike är som när en mor vårdar sitt barn. När pojken är nyfödd känner hon en gränslös glädje över att få vara mor och få ta hand om en liten hjälplös varelse. Men med tiden blandas hennes känsla av glädje med smärta. Det visar sig att hennes pojke är gravt allergisk och reagerar mot det mesta såväl i maten som i miljön. Hon försöker oupphörligt finna på råd för att undanröja orsakerna till pojkens eksem och återkommande astmanfall. Men ingenting tycks hjälpa. Många nätter under en följd av år får hon inte sova utan måste bära honom i timmar eller bege sig till sjukhuset med honom. ... Redan i början av hans tonår märker hon hur ett främlingskap mellan dom har uppstått och hur avståndet växer. ... Hennes hjärta är nära att brista när han en kväll kommer hem berusad och som svar på hennes frågor ber henne ”dra åt helvete”. Med smärta men utan att svara med samma mynt, hjälper hon honom av med de nerspydda kläderna och i säng. Bördan blir inte heller lättare att bära när han kommer i lag med ett gäng knarkare och lämnar henne. ... Till slut står hon inte ut med ovissheten utan beger sig till stan. I dagar söker hon efter honom tills hon finner honom liggande på ett smutsigt golv i en källare utmärglad och eländig. Hon stannar i dörröppningen och kan inte längre hålla tillbaka sina tårar. ”Min pojke, min pojke”, säger hon viskande. Märkbart överraskad över hennes närvaro reser han sig sakta upp och frågar: ”Ger du aldrig upp, mamma?” Så är det med Guds rike. (Lennart Thörn "Fem liknelser om Guds rike" s 9-10)

Kära Ylva, Vi (LO-anslutna arbetare) tackar tyvärr inte nej till chefens inbjudan till en snaps eller en öl, men dagen efter går vi ångerfulla och besinnar att detta kan väl aldrig vara rätt inför Gud och Jesus. Vi tar väl ibland till en svordom men snabbt i tysthet under arbetes gång säjer vi precis som till en god vän ”Förlåt Gud att jag svor”. ... Jag känner på något vis att ibland tror jag mycket starkt, men som de flesta är tyvärr kyrkbesöken lätträknade, jag får ibland vissa skuldkänslor för att jag gör saker som jag vet att Gud och Jesus ogillar, snapsen hos chefen, fåtaliga kyrkbesök. Ylva, ibland känner jag mig mycket rädd för döden, ”räcker” det med att tro på Gud och Jesus för att få evigt liv. ... Kära arbetskamrat. ... Den (fråga) som verkar viktigast för dig är frågan om döden: ”räcker” det med att tro på Gud och Jesus för att få evigt liv? På den frågan skulle jag vilja svara dig med ett rungande: JA! OCH DU HAR DET REDAN! Det eviga livet börjar nämligen inte efter att du har dött (ungefär som en guldklocka man får vid pensionen efter lång och trogen tjänst). Du får det inte heller på grund av vissa prestationer (som om Gud skulle vara någon sorts kontrollant som sitter och räknar plus- och minuspoäng på kyrkbesök och snapsar). Det eviga livet börjar så fort du tror på Jesus och lever ditt liv i gemenskap med Honom. Nu – idag – har du det. Och det tar inte slut. Och det är en fri gåva som Han ger dig för att Han älskar dig och Du ”finns i hans tankar dag som natt”. ... Varma hälsningar från din syster YLVA. (Ylva Eggehorn ”De levandes ansikten” s 49-51)

Det finns enligt Skriften ett ställföreträdande lidande och en försonande död. Det är Herrens Jesu Kristi lidande och död. Men det finns ingen ställföreträdande tro. Var och en må åkalla Herrens namn, var och en må tro på Jesus Kristus för att bliva frälst och få evigt liv. (Knut Svensson ”Apostolisk tro” s 10)

Agapaô (älska) kan (i klassisk grekiska) betyda att hälsa/välkomna (engelska: greet) tillgivet. (William Barclay ”New Testament Words” s 19)

Vilken makt är inte tron! ... Det är tron som sätter Guds hand i rörelse. ... Tro på honom – räkna med honom, så skall det ske som du väntar. Den starka tron beundrar aldrig sig själv; undersöker inte ens om den är stark eller svag. Ty tron ser aldrig på sig själv. Den vet knappt, att den finns till. Trons väsen är att se på honom. ... ”Vad är att tro, vem kan det väl förklara? Det är att låta Kristus allting vara och ligga ödmjukt invid korsets fot och allt av nåd för intet taga mot. Märk, tro är icke känna eller skåda, men att du låter Kristus i dig råda! Tron blickar stadigt över tidens ve och vet ej annat än på Jesus se.” (Fredrik Wislöff "Vilen eder litet" s 39)

Jag är glad, att jag fick komma in i löfteslandet. Jag undrade, om jag skulle tåla klimatet, men efter så många år måste jag säga, att det har jag gjort. Och jag tycker om folket i löfteslandet. Du får se Guds barn med andra ögon, när du kommer. Det är mycket som kommer att korrigeras. Välkommen in i löfteslandet! ... Vi älskar alla Guds barn. allesammans! Även dem som inte tillhör vårt eget samfund. Jag är glad att jag kan säga, att jag älskar alla Guds barn. Jag älskar de högkyrkliga, de lågkyrkliga, de frikyrkliga och de okyrkliga. Men vi bör också älska den ogudaktiga världen.... Jag har hört berättas om en missionär som kom till en avlägsen ö i Stilla Havet. Han var klent begåvad och kunde därför inte lära sig de inföddas språk. Det står om honom, att när han kom till ön, så fanns där ingen kristen. När han lämnade ön, fanns där ingen hedning. Det heter vidare om honom, att han hälsade folket in i himlen. (Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 47,57-58)

Medan esseerna hade instruerats att älska alla som delade deras övertygelser och att hata alla andra, uppmanade evangliet de troende att utav kärlek söka upp och rädda det förlorade. Av detta skäl gick också missionen bortom Israels gränser. (Leonhard Goppelt "Apostolic and Post-Apostolic Times" s 36)

Jesus er svaret. Det er mere overvaeldende, end hvad et menneske nogensinde kunne have fundet på. Guds Søn stiger selv ned i vor elendighet. Gud selv lider sammen med os i den inderligste kaerlighed. Således elsker Gud verden. (Den hollandske Katekismus for Voksne s 22)

För Johannes är Jesus sänd till världen; för synoptikerna är Jesus sänd till Israel (Matt 15:24; Luk 4:43). (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 134)

Gud är allsmäktig, det är sant. Men han har åt varje människa givit hennes fria vilja. Hon har haft tillfälle att mottaga frälsningen eller förkasta den och dock kan en del säga, att Gud inte är kärleksfull. Förstår hon då inte att straffet måste komma för syndens skull. Den som oupphörligt stått Gud emot bör komma ihåg, att det enda som är rättmätigt, det är att hon får skörda frukten av sitt motstånd. (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 213)

Guds godhet bringar oss ett bud: "Du är välkommen hem till Gud!" När himlen molnfri välver sig, då är det bäst för dig och mig, att taga mot vid nådens altarfot den gåva Gud oss bjuder. Ej alltid bättringsropet ljuder. (Hans Hallebo "En såningsman gick för att så" s 45; Fjärde söndagen efter trefaldighet; Guds godhet)

I Ghoom, som ligger endast fyra engelska miles från Darjeling, finns en församling, som kallar sig Himalayas Free Church och har omkring 110 medlemmar. ... I denna församling deltog vi i ett kvällsmöte, som blev ett möte på "högsta nivå", ty Ghoom är den högsta punkten i dessa trakter. I det mötet såg vi en av de högsta toppar som finns i Bibelns fjällvärld, nämligen Joh. 3:16, som vi hörde läsas på inte mindre än åtta språk. Och här högt uppe bland snö och is mötte vi en skara Guds barn med brinnande hjärtan och varm kärlek. (Linné Eriksson "Från Nippons öar till Himalayas berg" s 83-84)

(Vi) kom i rätt tid till Dehra Dun, där missionär Jean Malm var oss till mötes med sin bil och omedelbart skjutsade oss till Doon Bible College. Vi blev mycket vänligt mottagna i denna bibelskola och välkomsthälsades med blommor och sång. I välkomnandet ingick också att eleverna läste Joh. 3:16 på olika språk. (Linné Eriksson "Resa mot advent i ökenstad" s 197)

Två olika slags tro på Gud tecknas klart i Skriften. Den ena kallas förståndets tro, i vilket intellektet biträder en tro att Gud existerar. Den andra kallas hjärtats tro, då hela människan är engagerad i en akt av förtröstansfull överlåtelse av sig själv. För att känna Gud, måste en människa äga den senare typen av tro, ty förståndets tro är inriktad på en teori, men hjärtats tro är inriktad på en gudomlig personlighet. Gabriel Marcel hävdar, att sann tro består i att tro på icke i att tro att. Den består i ”att öppna kredit; det ställer mig till förfogande för den som jag tror på”. ... Att tro är att öppna varje område av sitt liv för gudomligt inflytande. (Martin Luther King jr "Vägen heter icke-våld" s 145)

Missionssekreterare Arvid Stenström föredrog (i Svenska Missionsförbundets generalkonferens 1960) ärendet (om en överenskommelse mellan Kongokyrkorna och Svenska Missionsförbundet) samt betonade nödvändigheten av att de infödda i såväl Kongorepubliken som Belgiska Kongo erhåller vårt fulla förtroende att övertaga missionens egendom i Kongo med vissa smärre undantag. ... Generalkonferensen godkände i princip enhälligt det upprättade förslaget. ... Då ordföranden genom klubbslag bekräftat beslutet, nedbad han Guds välsignelse över Kongos folk och över Kongokyrkornas fortsatta verksamhet. I anledning av beslutet om överlåtelse av Svenska Missionsförbundets egendom i Kongo till Kongokyrkorna framträdde de i konferensen närvarande båda representanterna för Kongo, sekreterare Jessy Nkoba och sem.stud. Miliami Elisabeth tillsammans med sekreterare Arvid Stenström. Denne läste på kikongo Joh. 3:16, ledde i bön samt avslutade med Herrens bön, vilken bads tillsammans med Kongos representanter och alla närvarande kongomissionärer på kikongo, det språk till vilket våra första missionärer översatt Bibeln för att ge Guds ord till Kongos folk och som nu i denna heliga stund bringades tillbaka till moderförsamlingen. (Olof Wennås "Liv och frihet - En bok om Svenska Missionsförbundet" s 132)

Kan du tro? Detta är nämligen axeln kring vilket allt rör sig. Tron är det villkor som måste föregå undret. ... Endast den som tror vet vad otro är. (Stig Wikström "Den kämpande tron"; kommentar till Mark 9:14-32; Jönköpings-Posten den 11 mars 1960)

Människans synd gjorde försoningen nödvändig; Guds kärlek gjorde försoningen möjlig. ... Det är inte så, att Kristus åt oss vunnit Guds kärlek, som om denna inte förut funnits till, utan tvärtom så att Kristus genom sin död bevisat, att Gud älskar oss. ... Inför Försonarens kors kan vi inte längre tvivla på Guds godhet och kärlek till människorna. I himmel och på jord finns ingen plats, som så uppenbarar den gudomliga kärleken som Golgata. Så älskade Gud! ... Visst vill kärlekens Gud frälsa människan och göra henne salig för både tid och evighet. (Knut Svensson ”En för alla” s 12,15)

(Det grekiska ordet för "värld" är här) inte skapelsen i sin helhet utan människornas och de mänskliga angelägenheternas värld. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 134)

En välkänd text som (Gustaf) Landmér hade svårt att predika över, och därför mycket sällan gjorde det, var Joh. 3:16: ”Så älskade Gud världen ...” ... ”Jag har fått komplex inför den texten. Det väldiga budskapet i den är som en ocean för mig. Jag har inte fått ner min lilla hink i detta väldiga Niagara.” (Helge Lööf "Gustaf Landmér - förkunnare med färg" s 196)

Denna vår värld är en stor skulptörs verkstad. Vi är statyerna, och i verkstaden cirkulerar ett rykte, att några av oss en vacker dag skall få liv. ... I vårt naturliga tillstånd är vi inte Guds barn, endast (så att säga) statyer. Vi har inte fått zoe eller andligt liv, endast bios eller biologiskt liv, som snart skall lösas upp och dö. Nu erbjuder oss kristendomen, att vi kan, om vi låter Gud råda, bli delaktiga av livet i Kristus.Gör vi det, skall vi få del av det liv som är fött och inte skapat, som alltid funnits och alltid skall finnas. Kristus är Guds Son. Om vi blir delaktiga i det liv som är hans, skall också vi bli Guds barn. (C.S. Lewis ”Kan man vara kristen?” s 128,141)

Valdemar gick redan omkring och kände sig som om han stigit över tröskeln till en ny värld, som om han höll på att födas till en annan tillvaro. Han var antagen till frielev (vid vinterkursen på folkhögskolan). Han var en elev, en studerande. Det var sanning, han hade ju fått brevet från rektorn på folkhögskolan. Det var en filosofie doktor, som hade skrivit till honom och bett honom vara välkommen. Ja, ordet "VÄLKOMMEN!" stod allra sist i brevet med ett utropstecken efter. Det ordet hade glatt honom alldeles särskilt. Det ingav ju nästan den föreställningen, att man gick och väntade på honom på folkhögskolan; det var som om rektorn och filosofie doktorn gått och räknat dagarna tills han kom. Man hade hälsat honom välkommen in i den nya världen, och han gick och väntade i spänning den tid som var kvar. ... Några dagar innan Valdemar skulle resa blev hans far sängliggande med svår värk i lederna och feber. ... Nej, (några studier vid folkhögskolan) skulle det inte bli nu. ... (Men) brevet som han fått från folkhögskolans rektor gömde han undan på ett säkert ställe. Han tänkte bevara det - för det där ordets skull, det där ordet: VÄLKOMMEN! När han läste igenom brevet på nytt i framtiden och kom till det sista ordet, så skulle han känna sig mycket tröstad, det visste han. (Vilhelm Moberg "Berättelse om en frielev" s 160-166)

Tre tyska unga män, s.k. Wandervögel, som drog land och rike kring stannade och lyssnade (på min predikan ute i det fria sommaren 1928), fastän de ingenting begrep. Jag bjöd hem dem till oss på Engelbrektsgatan. ... Jag bjöd de tre studenterna att ligga på golvet. ... De bekände öppet för mig att de var kommunister och ateister och att de hade vigt sitt liv att bekämpa kristendomen. Jag invände att detta förhållande inte alls generade mig. ”Ni är väl människor och behöver sova som folk även om ni måste ligga på golvet.” ... Vid (en lunch några dagar senare) talades endast tyska. Ateisterna talade då öppet om att de alla var barn av troende. Två av dem anhöll om förbön. Deras liv vände sig. Vi uppehöll förbindelse med dem fram till kriget 1939, då de försvann ur vår synkrets. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 1" s 254-256)

Denna villsamma tillvaros innersta är en vilja som vill liv och frälsning. ... Den kristna innerligheten vet något, icke blott om sitt saliga tillstånd, om innerlighetens frid, utan den vet något om all verklighetsgrund och mening. Livsgrunden är frälsande kärlek. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 51,182)

De allra flesta människor fly undan Guds välsignelse. Men Gud låter sin sol gå upp över onda och goda och låter regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Där ser du Guds hjärtelag. Han önskar giva alla vad gott är. Han förföljer därför alla med sin frälsnings nåd. (O. Hallesby "Guds välsignelse gör rik"; kommentar till 4 Mos 6:22-27; Jönköpings-Posten 1925-01-30)

I telningen från Isais rot bor gudomligt liv. (Johan Hellström "Tredje böndagen" s 460; Missionsförbundet n:r 28 den 10 juli 1924)

Govinda sade: " ... Din sten, ditt träd, din flod - är de verkligheter?" "Inte heller detta bekymrar mig något vidare", sade Siddhartha. "Vare sig tingen är sken eller inte, så är jag för min del sken och på så sätt är de jämställda med mig. Och det är just detta, att de är jämställda med mig, som gör att jag älskar och aktar dem så högt. Det är därför jag kan älska dem. Och här får du nu en lära som du kan skratta åt: kärleken, o Govinda, tycks mig stå över allt annat. ... För mig är det enda angelägna att kunna älska världen, inte förakta den, inte hata den och mig, utan kunna betrakta den och mig och alla väsen med kärlek och beundran och vördnad." (Herman Hesse "Siddhartha" s 146; text på bokomslag: "'Siddhartha' är en lågmäld, utsökt enkel berättelse, som starkt och intensivt förmedlar Hermann Hesses livssyn och hans djupa insikt i den indiska mystiken.")

Att tro är egentligen en enkel sak, mycket enklare än vi pläga göra den till. Ty vad måste vi ej tro här i livet? När jag vid biljettluckan köper en biljett, så måste jag ju tro att den gäller, annars har den ju ingen betydelse för mig. Och så snart sagt med allting här i livet. Men tron på Jesus får icke vara bara ett försanthållande i allmänhet. Denna tro är visserligen en rätt och bra tro i och för sig, men den frälsar ej. Det måste vara en sådan tro som tar emot, en så att säga mottagande tro. Det är på en sådan tro som Jesus giver det eviga livet. (Oscar Bernadotte "Olika frälsningsvägar"; predikan vid Svenska alliansmissionens 30-årsjubileumshögtidsfest i Kristinakyrkan, Jönköping, 1922-06-11; Jönköpings-Posten 1922-06-30)

(Far och mor) fick veta att deras ende kvarlevande son skulle emigrera till Amerika. ... Far gjorde mig förskräckt. ... "Te Amerrka ... Säjer han ... Min siste ... Nää ... Allri ... Så jävulen anamma ..." Då svarade jag med de fruktansvärda ord, som jag sedan fick gå och ångra genom alla år: "Far ska int mer förbjuda mej nåenting. Jag lyder int. Sigfre fick sitt liv fördärvat för att han lydde far. Dä ska int hända mä mej." Det var sagt --- jag hade sagt det grymmaste en son kan säga till sin far. Så snart orden hade sluppit ur min mun ville jag ta dem tillbaka. ... Sigfrid fick sitt liv fördärvat ---. Orden var kvar i mitt öra, och det var jag som hade sagt dem. ... "Hur kunne du säja!" frågade mor. "Int rådde far för'at ...?" (Vilhelm Moberg "Din stund på jorden" s 183-184)

Ungdomsföreningens lokal (i Norrahammar). Onsdagen den 13 (febr.) kl. 7.30 e.m. föreningens bön- och vittnesbördsmöte. Alla troende äro välkomna. ... ... Norrahammar. ... I ungdomsföreningens lokal ... Söndagen den 7 (april) ... kl. 5 e.m. Offentligt böne-och vittnesbördsmöte. (Jönköpings-Posten 1918-03-12 resp 1918-04-05 "Böne- och vittnesbördsmöten i Norrahammar")

Det eviga livet begynner i den troende i och med detsamma, som han tror på Kristus. ... Om du är mycket svag i tron, så tro ändå! Det står icke: Den som har en stark tro, utan den som tror på Jesus, han skall hava det eviga livet. (P. Waldenström ”Gud är min tröst” s 96-97)

Utvägen ur (vår osäkerhet) öppnar sig för oss, när NT's Jesus blir förståelig för oss som en övermäktig, nästan helt otrolig verklighet, och då vi ser att i honom framträder det enda som vi kan hänge oss åt i förtroende på ett sätt som saknar motsvarighet. (Alf Tergel "Från Jesus till Mao" s 348; Wilhelm Herrmann, ur Unser Glaube an Gott 1911)

Lärjungen fortfor: Men man skall icke skrämma människorna för kristendomen och icke vara småaktig. Låt tron vara anknytning, så att jag kommer fram; låt tron vara hoppet om ett bättre efter detta, förbindelsen med det öfre. (August Strindberg ”En blå bok I” s 105; En flott kristendom)

Sju år ha gått sedan vi jordade Emil Kléen. . . . Hans dikt var helgdagsrocken, och den bar han alltid i mitt sällskap, då vi på sokratiskt vis vid bägaren filosoferade om tingen och livet, på slutet mest om de högsta tingen och livet efter döden. Han som jag hade gått vilse, men jag fann på att gå tillbaka - till korsvägen, där visarn står, och sen var det lätt att hitta. Mig var det till glädje att få lära ut min konst till honom, som kanske med skäl ansåg mig ha givit orätt spår, ehuruväl jag bara följde det stora drevet, ung som jag var. (August Strindberg "Förord till Emil Kléens Valda Dikter" s 93; oktober 1906)

Fredrik Hammarsten i Blasieholmskyrkan i Stockholm var en väldig predikant. Annandag pingst är texten Joh. 3:16. ... När han predikat över texten kom en liten gumma fram och ville tacka honom, innan hon gick hem. Kyrkoherden var ledsen, han tyckte att han hade predikat dåligt. Han sade till vaktmästaren: ”Säg till gumman, att jag går inte in i kyrkan i dag”. Men gumman var envis, som gummor är, så hon vidhöll att hon måste få tacka kyrkoherden. När han äntligen kom in i kyrkan, kom gumman fram och sade sitt tack. ”Ja, det var inte så mycket att tacka för”, sade Hammarsten. ”Nej”, sade gumman, ”det kan jag hålla med om, men vilken text kyrkoherden hade!” (Hilding Fagerberg ”Från Grönahög ut i vida världen” s 132)

Svårast af allt var det, att Abraham själf skulle offra ende, älskade sonen. "Jag kan icke få i mitt hufvud", sade en gång Luthers maka till sin man, "att Gud skulle begära något så förskräckligt af en människa, som att hon skulle döda sitt eget barn." - Luther svarade härpå: "Kan du då tro, att Gud låtit sin enfödde son dö för oss, då han ingenting kärare haft i himmel och på jord än denne, älskade son?" ("Lilla Svenska Barntidningen" s 161-162; nr 21 den 24 maj 1894)

Tron på Kristus är icke det samma som tron på Bibeln. ... En människa kan väl vara så viss på Bibelns sanning, att hon när som helst kunde våga sitt liv för dess försvar, och det är ändock icke sagt att hon tror på Kristus. ... Vidare anmärka vi, att tron på Kristus icke är detsamma som att hava en rätt kunskap eller övertygelse om Kristus. Du kunde väl hava en så rätt kunskap och övertygelse om Kristus, som någonsin en ängel kan hava, men ändå vara utan tron på Kristus. ... Ingenting kan ... göra mer skada än det, att man ser tron på Kristus likvärdig med tron på den eller den läran om Kristus. Vidare anmärka vi, att tron på Kristus icke är detsamma som att tro på syndernas förlåtelse. Man kan tro på syndernas förlåtelse men ändå icke på Kristus. Ja, hela världen går och tror på syndernas förlåtelse men tror icke på Kristus. ... Vidare anmärka vi, att den rätta tron icke är detsamma som att tro, att Kristus genom sin död har försonat, betalt och borttagit all världens synd, i vårt ställe lidit straffet och fullgjort Guds lag, och att Gud nu för hans skull är oss nådig och vill förlåta oss våra synder, om vi detta tro. ... Vidare anmärka vi, att den rätta tron icke är detsamma som att tro, att man är frälst. ... En falsk tro kan mycket väl vara viss, och en sann tro kan ofta vara mycket darrande och svag. ... Vidare märka vi, att tron på Kristus icke består däri, att man tror, att man är kristen, eller att man tror, att man lever o. s. v. Ty allt detta kan man tro, utan att det är sant. ... Men vad är då tron på Kristus? Svar: Tron är enligt apostelns ord en viss tillförsikt, och tron på Kristus är alltså en viss tillförsikt till Kristus, en hjärtlig och innerlig tillit till Kristus, såsom den där är Herren och Frälsaren. ... Den saliggörande tron består däri, att du av hjärtat sätter din lit till Jesus. ... Se, när du sålunda med hela ditt hjärtas lit håller dig till Jesus, då tror du på honom rätt, och är du då lutheran, reformert, katolik, eller vad det nu kallas, så är du dock en kristen. (Erland Sundström "Arvet från Waldenström" s 65-72; citat Waldenström)

Frälsningen beror på den enskildes förhållande till den frälsare som Gud gifvit åt verlden. Att tro på sonen är att af allt hjerta hålla sig till honom. … Frälsningen till sin begynnelse inträder från det ögonblick, då menniskan blir troende, i det att hon då begynner lefva det eviga lifvet. … Skriften framställer ofta det tillkommande, såsom vore det redan fullbordadt. … ”Vi äro förlorade” säga skeppsbrutna menniskor, innan de ännu äro det, när dock deras undergång synes alldeles oundviklig.” Och: ”Vi äro räddade”, säga de, innan de ännu äro det, när de dock se ett skepp nalkas, och deras räddning alltså synes dem vara en afgjord sak. … Att sätta tro till hans namn är det samma som att tro på honom. Namnet är nämligen uttryck af personen sjelf. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 416-417)

Tekla (till Adolf): "Mitt svärmeri har inga gränser som du ser, och mitt hjärta är öppet för alla, för allt, för stort och smått, skönt och fult, ungt och gammalt, jag älskar hela världen!" (August Strindberg "Fordringsägare" s 246)

"Om jag bara vore övertygad om, när jag kommer in", (sade Fjodor Pavlovitj till sin starets Pjotr Aleksandrovitj), "att alla betraktade mig som den vänligaste och klokaste av alla människor, Herre Gud! vilken god människa skulle jag inte då vara! Mästare! - han föll plötsligt på knä - vad skall jag göra för att få ett evigt liv?" Det var svårt avgöra om han skämtade eller om han verkligen var så där rörd och gripen. Staretsen höjde blicken mot honom och sade med ett leende: "Ni har ju själv länge vetat vad man skall göra, och ni har tillräckligt förstånd: hänge er inte åt dryckenskap och lösmynthet, inte heller åt vällustigt leverne, isynnerhet inte penningdyrkande, och stäng era krogar, om ni inte kan stänga alla, så åtminstone två eller tre. Och det viktigaste, det viktigaste av allt - låt bli att ljuga." (Fjodor Dostojevskij "Bröderna Karamazov" s 53)

Under en av mina första predikoresor i Västergötland gick färden över den i andligt avseende ganska hårdarbetade Varaslätten. ... Från början hade Jönköpings Missionsförenings predikanter rest fram här och spåren av deras gärning var klara och vägledande. ... I Sunnerby bodde en soldatfamilj vid namn Green. ... Redan från början då de tog emot Herrens vittnen, använde de sig av systemet med s.k. gästbok. Varje predikant måste skriva sitt namn egenhändigt samt anteckna texten som lästs vid tillfället. I den boken läste jag namnen Mattzon, J.P. Johansson, Stridbäck, Ågren, Västberg m. fl. Stridbäck hade predikat över Joh. 3:16. Man kände något sällsamt av gemenskap med dem, som gått före. (Enok Johansson "I evangelii tjänst" s 41-44; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1955)

1878 uppfördes (Medelbys missionshus). ... Det är av stort sociologiskt intresse, att ”något krav på att medlemmarna skulle ha liv i Gud förefanns ej” på den tiden. Vad som menas med detta är ej lätt att utreda. Av allt att döma betyder det, att det ansågs som ett tillräckligt tecken på intresse, att man var villig att skjutsa predikanter, ge timmer eller pengar o. s. v. (Martin S. Allwood-Inga-Britt Ranemark "Medelby" s 198-199)

Adam kallas Guds son med anledning deraf, att han war omedelbart skapad af Gud. Af samma anledning kallas ock änglarna Guds söner. Likaså kallas Israels folk Guds son med anledning deraf, att Gud hade till sitt egendomsfolk utkorat det folket. I nya testamentet är det ju wanligt, att de trogna kallas Guds barn, söner och döttrar, hwilket säges om dem derför, att de äro födda på nytt. Men på det wi måtte weta, att Herren Jesu icke i någon av dessa bemärkelser utan i en wida högre och egentlig mening kallas Guds Son, tillägges honom benämningen: Guds enfödde Son. Kallades han Guds Son i samma mening som någon annan, så skulle han kunna kallas: Guds förstfödde Son men aldrig: Guds enfödde Son. (P. Waldenström ”Högmessotexter II” s 147 i kommentar till Matt 16:13-19)

(Herren) säger: Hwilken som tror på mig o.s.w. I hans tal förekomma de orden mycket ofta såsom ock i apostlarnas bref. Paulus säger t.o.m. i Rom. 4: Derföre måste det wara af tron, på det att det skall wara af nåd. I hela den evangeliska predikan intager tron ett så wigtigt rum, att utan densamma allt, hwad Gud gjort och talat till syndares frälsning, är förspildt. Ja i Galaterbrefwet kallar Paulus den evangeliska predikan rent af för trons predikan. Af detta förstå wi, huru wigtigt det är, att wi hafwa ett rätt begrepp om tron. Måtte då Gud gifwa oss det. ... Man kan wara renlärig och lärd och ändå icke tro på Kristus, wore man ock på läran så wiss, att man wågade gods, ära och lif derför. Deremot kan man wara mycket irrlärig och wacklande i kunskapen och öfwertygelsen men ändå tro på Kristus. Derföre kunna ock menniskor med stridiga meningar werkligen lefwa i tron. Och det är saligt att besinna det. ... Öfwerallt ser man samma enfald – hjertan som tryckas af nöd, lekamlig eller andlig, samt af den nöden trängas till Jesus af Nazareth. ... I den evangeliska historien omtalas icke någon, som frågat Kristus eller apostlarna, hwad tron är. Nej, hwad det war att tro, det wisste alla både judar och hedningar, ty de hade ju alla trott på något eller någon. ... Wi måtte besinna, att tron är den allra enfaldigaste sak under solen, hwilken ock de små barnen utan alla förklaringar kunna fatta, såsom ock erfarenheten wittnar. Korteligen: Hwad man af alla den heliga Skrifts exempel ser, det är, att de trogna hafwa trott, att Jesus war Kristus, samt att de med anledning deraf hafwa satt sin lit till Honom och hållit sig intill Honom. ... (Luther säger:) ”Sitt i frid, käre påfwe, faren wäl kära biskopar, munkar och messare! Aldrig behöfwer jag mer edra läkemedel, edra gerningar och edra förtjenster, edra bud och stadgar. Länge nog hafwen I plågat mig dermed! Jag har nu funnit en, som gifwer mig för intet, hwad jag tillförene nödgades köpa af eder för mycket penningar. ... God natt! faren wäl! Aldrig kommer jag mer igen till eder!” ... Tänk, om Gud hade sändt en man, hwilken å hans wägnar skulle göra alla fattiga rika, samt låtit utgå en kungörelse, hwilken hänwisade alla fattiga till Honom, sannerligen: der skulle blifwa ett sådant resande och farande till den mannen, att alla wägar skulle blifwa fulla af folk. Hwarheldst någon hörde den underrättelsen och satte tro till densamma, der skulle han genast bryta upp och gifwa sig åstad till den mannen. Si sammalunda när du hör om Kristus, hwem Han är, hwad Han gjort, och huru Guds mening är, att du skall hafwa ewinnerligt lif allenast genom tron på Honom; så håll dig intill Honom och wet, att så enfaldigt det än låter, är det dock den rätta tron. (P. Waldenström ”Högmessotexter I” s 536,539,543-544 i kommentar till Joh 7:37-39)

En av Alliansmissionens gamla kolportörer, som hette Mattson, använde också snus. När han slutade på en plats fick han som avskedsgåva en snusdosa av föreningen. På locket hade man ingraverat ”Gud är kärlek”. (Hilding Fagerberg ”Från Grönahög ut i vida världen” s 39)

Då (Jönköpings) Missionsförenings medlemmar Fredagen d. 1 i denna månad (mars år 1867) samlades till firande af årsmötet, war det på dagen sex år sedan Missionsföreningen bildades uti sin nuwarande form, såsom werkande för inre och yttre mission. Förut hade den dock, under benämning af Jönköpings traktatsällskap, med en werksamhet, inskränkt till den inre missionen, egt en tillwaro af åtta år, som Herren låtit wår ringa werksamhet för Hans rike få ega bestånd. . . . De för uppbyggelse afsedda framställningarne under mötet börjades med en betraktelse öfwer Joh. 3:16,17 med särskild tillämpning på missionen, och fortsattes (på Lördagen och Söndagen) för en ofantlig massa människor, hwilka stundom till nästan odräglig trängsel fyllde hwarje wrå af salarne och förstugorna jemte de öfrige rummen på nedra botten uti missionshuset. (Jönköpings-Posten 1867-03-09 "Årsmöte med nästan odräglig trängsel")

Människan är född till att tro. (Birgitta Yavari ”Det finns en kärlek”, citat av Benjamin Disraeli)

Detta har Fadren ej låtit ske blott på sådant sätt, som Jacob gjorde med Benjamin, utan han har utgifwit honom willigt. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära " s 33)

(På Herrestad i Småland) fingo vi minnesrika möten, och jag tackar Gud, för det han tillät mig att se av sitt verk, och därföre, att han sände mig, såsom jag måste tro, just i rätta stunden. Vid ett möte för den yttre missionen fick jag tala över vad man kallar ”den lilla bibeln”. ”Så älskade Gud världen” osv. Och Guds helige Ande rörde så vid våra hjärtan, att välsignelsen ovanifrån överflödade. Det kanske största glädjeämnet från detta besök var emellertid, att en prästman, Davidson, en uppriktig man, kom till liv genom tron på Kristus. Han var så smord av glädjens olja, att man kände sig hänförd av att bara se på honom. (Oscar Lövgren "Oscar Ahnfelt" s 71; citat Oscar Ahnfelt)

Vänskapsbandet mellan (Lina Sandell) och (söndags)skolans (på Fridhem i Jönköping) föreståndarinna (Aurore Storckenfeldt) knöts 1859. ... Ur de julbrev, som Lina Sandell skrev till sin moder hemma i Fröderyd, anföres följande: " ... Julaftonen kommer vi att först vara en stund hos fröken, som emellan 3 och 5 har en fest för alla de fattiga barnen i söndagsskolan. Jag tror, de äro omkring 100. En stor julgran står klädd för deras räkning, och varje barn får tända ett ljus under upprepande av var sitt bibelspråk, som de lärt utantill och när sista ljuset tändes, instämma alla på en gång: Så älskade Gud etc." ... Det var tre bibelord, som fröken Storckenfeldt ofta upprepade för de unga: Joh. 3:16 ("Ty så älskade Gud werldena, att han utgaf sin enda Son, på det att hwar och en, som tror på honom, skall icke förgås, utan få ewinnerligit lif."), Matt 16:26 ("Hwad hjelper nu det menniskone, om hon förwärfwar hela werldena, och får dock skada till sin själ? Eller hwad kan menniskan gifwa, der hon kan igenlösa sin själ med?") samt 1 Petr. 1:16 ("Det är skrifwet: I skolen wara helige; ty jag är helig.") . (Olof Thulin "Aurore Storckenfeldt" s 192-194,197-198; Växjö Stifts Hembygdskalender 1947)

Vår lärofader Luther har skiljt kärleken från rättfärdiggörelsen och lärt att en troende inte skall blanda ihop kärleken med tron, utan endast tro att han genom Kristi förtjänst är rättfärdiggjord eller blivit rättfärdig. ... Likväl förkastas inte kärleken i helgelsen, utan endast i rättfärdiggörelsen blir kärleken utesluten från tron, så att intet annat hör till rättfärdiggörelsen än endast nåd från Guds sida och endast tro från människans sida. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 279-280 i predikan 1859 över Joh 14:15)

(I) Törnevalla socken i Östergötland ... bodde på 1850-talet en bonde, vanligen kallad ”Nils i Reva”, som under lång tid öppnade sitt hus för andliga sammankomster. ... Sedan Nils, som varje söndag troget infann sig på sin plats i kyrkan, hade åhört några predikningar av den nye kyrkoherden (C.W. Charleville, sedermera biskop i Linköping), gick han en dag upp till prästgården. ... Sedan (prästen och han) samtalat en stund och Nils inför sin kyrkoherde avlagt en tämligen fullständig bekännelse om sitt andliga liv och om sammankomsterna, som höllos i hans hus, frågade kyrkoherden i ödmjuk ton: ”Nå, vad säger Nils om mina predikningar då”? – ”Å jo”, svarade Nils, ”jag förstår, att det är med kyrkoherden själv, som det är med hans predikningar, och med hans predikningar, som med honom själv. Kyrkoherden vill vara gudfruktig och predika såsom Guds ord, men ännu är det ett, som fattas, och detta ena är det väsentligaste av allt – ett verkligt nytt liv i Gud genom en sann och levande hjärtetro och ett odelat överlämnande av sig själv åt Herren.” ... De kärleksfulla orden blevo icke utan sin goda verkan. Från den dagen var kyrkoherden en av Guds ande pånyttfödd människa. ... Den innerligaste kärlek och det hjärtligaste förtroende uppstod från den tiden emellan kyrkoherden och hans granne Nils. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 391-392)

Ett tecken af den nya födelsen och delaktigheten af Guds natur, det tecken, som Christus och apostlarna mest framhållit, är: kärleken – först kärleken till bröderna, men ock i broderlig kärlek, allmännelig kärlek. ... Af alla den nya födelsens yttringar är wäl ingen så underbar och på naturliga grunder oförklarlig, som just denna. ... Huru skall det förstås, att när jag på mitt ensamma rum, då ingen christen är när mig, endast af Gud, genom ett bibelord hugswalas och förwissas om min benådning, att jag då genast känner ... en ”allmännelig kärlek”, hwarigenom jag wille draga alla, som jag förr icke det minsta brytt mig om, till Jesus – huru skall detta förstås? Det är ett så underbart fenomen, som aldrig på annat sätt kan förklaras, än med dessa Petri ord, att wi ock warda delaktiga af Guds natur – ty Gud är kärleken. (Carl Olof Rosenius ”Pietisten november 1852” s 173-174)

Fru Schagerström hade sagt, att om hon (Anna Svärd) ville följa med till kyrkan och höra (Karl-Artur), så skulle hon snart märka den stora förändringen. Hon skulle få höra, att han älskade de där svartingarna (i Afrika), som han sökte göra till kristna. Och det var den kärleken, som hade gjort honom till en annan människa. ... Inte ville (Anna) säga, att det hade varit någon märkvärdig predikan. Det hade varit litet av Guds ord i hennes tycke. Han hade bara talat om hur folk hade det borta i hednalanden, men det skulle ju heller inte kallas för annat än ett missionsföredrag. Och visst kunde hon förstå, att han älskdade dem där ute, eftersom han stod ut där och ville fara dit tillbaka. För nog hade de haft det fattigt och svårt i Medstubyn, men det var ju ingenting att räkna. De här, de hade varken golv eller fönster i sina stugor. (Selma Lagerlöf ”Anna Svärd” s 300-301)

Känn efter ni jordiska föräldrar, om ni i tålamod skulle stå ut med detta. Er kärlek skulle snabbt ta slut, när barnen blir horor och tjuvar. Ni driver ut sådana från era hus. Eftersom ni själva är dygdiga, så vill ni inte se dem eller ha dem inför era ögon. Men den himmelska Föräldern tar ännu även de barn, som är ångrande tjuvar i famnen. Fast dessa ogudaktiga barn smädat hans tårar, så lät han likväl sin ende Son dö för horor och tjuvar. Ack, ack! hur brinnande den himmelske Förälderns kärlek är. Den onde trodde, att då han fick alla barn till den himmelske Föräldern att göra hor och stjäla, skulle den himmelske Föräldern köra ut sådana ur sitt hus för evig tid. Men den onde blev bedragen i denna sak, ty den onde har inte egna barn, utan bara dem som han rövat och stulit av Gud. Därför är han helt okunnig i hurdant förälderns hjärta är. Hur skulle den onde veta hur en förälders hjärta är, eftersom han aldrig fött barn. Draken lägger sina ägg i sanden och lämnar dem där. I det blev fienden bedragen, att han inte kände till den himmelske Förälderns hjärta. Han anade inte, att den himmelske Föräldern kan bli försonad med sina barn, fast de horat och stulit, om de med ödmjuka och ångrande hjärtan kommer och tigger om nåd. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 193-194 i predikan 1849 över Luk 2:1-20)

(Fredrika Bremers) "Rosen på Tistelön" (1842) är utan tvivel den första svenska roman, vars handling är spännande och dock sannolik, och vars karaktärer äro intresseväckande och dock trovärdiga. ... I "Rosen på Tistelön" äro de bästa scenerna ej de, där mordet skildras eller mördarnas senkomna gripande berättas, utan ännu bättre äro (scenen) mellan Birger och hans hustru Erika, som ryser för mordet men älskar mördaren. (Victor Svanberg "Borgerlig berättarkonst" s 318,321)

”Jag räknas väl inte till andra människor”, brummade pappa Goriot. ... ”Jag kan komma och gå som en skyddsängel, som finns överallt. Man vet att han är där, även om man inte ser honom. ... En far måste alltid ge för att bli lycklig. Ge, alltid ge, det är på det sättet man visar sig som en far.” ... Den gamle tryckte (sin dotter) så hårt att hon sade: ”Aj, du gör mig illa!” ”Gör jag dig illa?” sade han och bleknade. Han såg på henne med ett övermänskligt uttryck av smärta. För att kunna beskriva utseendet hos denne faderskärlekens Kristus skulle det vara nödvändigt att jämföra med de bilder som palettens mästare har hämtat ur sin fantasi för att skildra vår frälsares lidande för människornas synder. Pappa Goriot kysste ömt och försiktigt den midja som han hade tryckt alltför hårt. (Honoré de Balzac "Pappa Goriot" s 237-238,241)

”O, mitt folk”, tänkte (Gösta Berling). ”o, mitt folk, vad jag älskar dig!” Han kände hur han älskade ... alla dessa, som inte kände livets fullhet och rikedom, endast strävan för det dagliga brödet. Han älskade dem med en smärtsam, brinnande ömhet, som tvingade fram tårar i hans ögon. ... Han älskade dem, alla och envar, med fel och laster och skröpligheter. O, herregud, om den dag kunde komma, då också han bleve älskad av dem! (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 356-357; Nygårdsflickan)

Emilie Petersen ("Mormor på Herrestad") kom (i början av 1800-talet) i kontakt med en präst vid namn Johannes Geibel. Denne var verksam i den reformerta församlingen i Lübeck, "en rikt välsignad predikant". Genom honom och hans predikningar "fann hon det nya livet i Kristus, för att aldrig någon gång förlora det", enligt en uppgift i den 1860 i Johann Hinrich Wicherns tidskrift "Fliegende Blätter" införda nekrologen över Mormor på Herrestad. (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 18-19; Umgänge i vida kretsar)

Huru skola wi då göra, när wi höra detta wårt frihetsbref uppläsas? Ack jo! wi skole göra som de små barnen, när man wisar dem något godt: de wilja straxt hafwa det, de räcka händerna derefter och gråta, tills de få det; då taga de det emot med innerlig glädje. Så skola ock wi göra; när wi läsa eller höra denna wår tänkeskrift, skola wi räcka händer och hjertan derefter, tro och anamma den med glädje, ja, wäl begråta derefter wid Jesu fötter, till dess hans Ande beseglar det i wåra hjertan och wisar oss i tron, att äfwen wårt namn står inbegripet i dessa ord: Så älskade Gud werlden. (L.C. Retzius "Christeliga predikningar öfwer de årliga Sön- och Högtidsdagarnes Evangelier" s 234-235 i predikan 1792 över Joh 3:16)

(1734) höll (Jonathan Edwards i Northampton, Massachusetts) en serie predikningar kring ämnet rättfärdiggörelse genom tro, och mot slutet av december ”började Guds Ande gripa in på ett märkligt sätt”. Väckelsen fortsatte, och ”i strömmar kom folk till tro på Jesus Kristus”. ”Aldrig har denna stad varit så fylld av kärlek och glädje men också så gripen av vånda som den var då”, berättade Edwards efteråt. Verkningarna kändes över hela det kringliggande området och även i grannstaten Connecticut. (Tim Dowley "De kristna" s 439; A Skevington Wood, bearb.: Uppvaknande)

(Tron är) det botfärdiga hjärtats allvarliga tillflykt till Kristus för att tillägna sig hans förtjänst. Detta är den rätta och frälsande tro, som (Joh 3:16,18) talar om. ... Denna bok framhåller, att de som beskriver tron som en fullkomlig övertygelse om syndernas förlåtelse i Jesus Kristus inte har förstått trons väsen ... (som) bara består i tillflykten till Gud och förtröstan på Jesus Kristus och hans förtjänst. ... (Det) som är alldeles nödvändigt, består däri, att en ångerfull själ, som älskar Gud, med innerlig längtan flyr till Jesus och verkligen längtar efter att få hålla fast vid honom, söker all sin salighet i honom och aldrig utanför honom, ja, överlämnar sig helt och hållet åt hans vilja. (Erik Pontoppidan "Trosspegel" s 12,35-36)

(Under 1713 års ”pietistkommission”) diskuterades vid ett tillfälle innebörden av Jesu ord: Så älskade Gud världen ... Wolker menade, att detta ord missbrukas. Människan måste ha en ”levande tro”, annars går hon förlorad. (N. Odenvik "Elias Wolker" s 70)

Ett regelbundet deltagande i nattvardsgången ansågs (i bårjan av 1700-talet) garantera saligheten efter dåden. (Enar Skillius "Ryttaränkans tragedi" s 11)

Jaques Marot såg alldeles bestört ut, när den unge munken gjorde denna trosbekännelse. "Hur har ni kunnat bli hugenott här?" frågade han. Fader Eustace såg på honom och log. "Jag undrar, hvad jag skulle hafva blifvit, om icke du hade kommit, och jag icke hade fått din bok till hjälp." "Men - jag förstår icke", stammade Jacques. "Nej, jag kan nog tro det. Det var icke boken ensam, som gjorde det, utan Guds Ande, som först hade börjat verka i mitt hjärta. Jag kom hit för att finna ro till min själ och förlåtelse för mina synder. Men jag fann ingen ro hvarken i tillbedjandet af jungfrun eller i mässor eller i någonting, som jag kunde göra. Så fick jag din bok, som sade: 'Så älskade Gud världen, att han utgaf sin ende Son, på det att hvar och en, som tror på honom, icke skall förgås utan hafva evigt lif.' ... Jag såg, att Herren Jesus Kristus hade gjort för mig, hvad jag aldrig hade kunnat göra själf. ... O, Jacques, ibland har jag undrat, om du någonsin har smakat denna salighet, så hugenott du än är." (Emma Dixon "Strid och seger - Berättelse från hugenottförföljelserna" s 72-73; senare delen av 1600-talet)

Så högst nödig är bot och omvändelse, att en människa utan densamma aldrig i evighet kan från sin själs ångest och pina varda löst, om hon icke vänder sig till Gud, hvilken är själens enda tröst, enda ro, enda ljus och lif; och i detta hänseende har Gud förordnat den enda medlaren, vår Herra Jesum Kristus, och framställt honom oss för en nådastol, genom hwilken vi hafva ett trösteligt tillträde till Gud genom tron. (Johann Arndt "Johann Arndts Andliga Skattkammare" s I:55)

Om vi vill ha förvissning om att Gud älskar oss och är för oss, är det bäst att vi vänder våra ögon mot Jesus och fäster våra sinnen vid honom. (F. Wendel "Calvin" s 230; Calvins teologiska lära)

Hvilket innehåll hade då Luther en gång inlagt i begreppet “tro”? Hans tro afsåg att vara något annat än ett godtagande af kyrkans dogmer, lydig underkastelse under någon auktoritet. Den var en lefvande kraft i hjärtat, en dristig, barnslig tillit, i hvilken känsla syndaren, stödd på den i Jesus Kristus uppenbarade kärleken, vågar närma sig Gud; en makt, som omskapar hjärta och samvete, väcker nytt lif. Denna tro var något, som man kunde rå om, en saliggörande egendom, icke någonting föreskrifvet, icke någon börda. ... Men i förgrunden trädde (sedan) en helt och hållet ny åskådning fram: kyrkan är deras gemenskap, som fasthålla vid den rätta läran. Vi se alltså, hur medlemskapet af kyrkan gjorts beroende af ett godtagande af hennes dogmer, och läran själf, ”den rätta läran”, - inbegripet det dogmatiska innehållet i den gamla tidens kyrka – värdesättes såsom kyrkans grundval. ... Vi lida ännu i våra dagar under följderna af denna omgestaltning. (Th. Brieger "Reformationen" s 417-418)

Martin Luther, född 1483, död 18 februari 1546, tysk teolog och reformator. ... När han dagarna före sin död ibland hade hjärtbesvär och ångest, tröstade han sig med orden: ”Så älskade Gud världen ...” (Joh 3:16) och : ”Gud är för oss, en Gud som frälsar, och hos Herren, Herren, finnes räddning från döden” (Ps 68.21). (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 87)

Vår store reformator, doktor Luther, kallade denna vers (Joh 3:16) för "den lilla bibeln", emedan uti dessa få ord hela grunden för vår salighet ligger innesluten. ("Ungdomspostilla" s 313; kommentar till Joh 3:16-21 Annandag pingst; boken utgavs första gången 1881 och ingick i Mullsjö Missionsförsamlings 1940-talsbibliotek)

Gud har omsorg om allt han skapat, men särskilt vårdar han sig om människorna och mest om dem, som förtröstar på honom. (Martin Luther "Luthers Lilla Katekes" s 68)

(Många) anser (att de små barnen) blifwa saliga i dopet, icke genom sin egen, utan genom andras tro. ... Först wi låta det wara en wiss och alldeles afgjord sak, att ingen blifwer salig genom andras tro och rättfärdighet, utan genom sin egen. ... (Rom 1:17 och Joh 3:16,18) säga oss klart och otwetydigt, att hwar och en måste tro för sig sjelf, och att, om han icke sjelf tror, ingen kan hjelpa honom medelst en främmande tro. Från dessa språk får man icke wika eller förneka dem, hända hwad som hända will; ja, man borde wäl hellre låta hela werlden förgås, än man skulle rubba denna gudomliga sanning. Och om man gjorde dig något så sannolikt inkast deremot, att du icke kunde wederlägga det, så borde du dock hellre bekänna, att du icke förstår det och hemställer det åt Gud, än du skulle göra en eftergift, som wore i strid med dessa klara språk. Dessa ord böra och måste hafwa rätt och gälla såsom sanning, det må gå med hedningarna, Judarna, Turkarna, de små barnen och alltsammans, huru det kan. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 181-182)

Wåra wedersakare kunna wäl bele och bespotta oss, såsom wisste wi intet annat lära, än tron. ... Det är ju hufwudstycket och det allranödwändigaste ... huru wi skola komma dertill, att wi blifwa fria från vår fruktan för synden, döden och helwetet och hafwa ett godt samwete till Gud, så att wi i sanning och af hjertat kunna bedja Fader wår. Hwarest detta icke finnes, der är allt annat fåfängt, om man ock plågade sig till döds med gerningar. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 263-264)

(Joh 3:16-21) är ett af de bästa och härligaste evangelier, såsom isynnerhet Johannes plägar skrifwa dem, så att det wore wäl wärdt att skrifwas med gyllene bokstäfwer, icke på papper, utan, om så ske kunde, i hjertat; ja, det borde billigtwis wara hwarje christens dagliga lexa och betraktelse, den han i sin bön skulle läsa för sig sjelf, till att dermed styrka sin tro och uppwäcka sitt hjerta till åkallan; ty här äro ord, hwilka, blott hjertat stadeligen tror på dem, kunna göra en sorgsen glad och en död lefwande. ... Så ser man då, hwilken förträfflig, gudomlig kraft och werk tron är, som kan göra ting, hwilka äro för naturen och hela werlden omöjliga samt är ett icke mindre under, än alla Guds under och werk, ja, större än det undret, att Gud blef menniska och föddes av en jungfru (såsom St. Bernhard säger). ... Nu är (detta lekamliga lifwet) i jemförelse med det ewiga lifwet och dess förmåner mycket mindre, än ett ögonblick. ... Denna gåfwa (är) så stor, att den uppslukar synd, död och helwete; likasom när en liten droppe watten faller i en glödande ugn, eller en eldgnista i det djupa hafwet. ... Och Gud har sändt sin Son, icke till att dömma, utan till att saliggöra dem, som redan äro dömda o.s.w. Ty för de andra predikar man dock detta förgäfwes, alldenstund den, som icke tror, att han är en syndare och fördömd, han lär ännu mycket mindre tro, att han allenast genom Christus kan blifwa salig. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 24-25,31-33)

Först är det trons natur, att hon förtröstar på Guds nåd och utan all tvekan fattar en god tanke och tillförsigt till Honom samt besinnar, att Gud i nåd ser till henne och icke öfwergifwer henne. Ty der en sådan tanke och tillförsigt icke finnes, der finnes ej heller någon rätt tro, icke någon rätt bön eller något Guds åkallande; men hwarest denna tro är, der gör den människan dristig och angelägen att framlägga sin nöd för Gud och allwarligt bedja Honom om hjelp. Det är derföre icke nog, att du tror, det en Gud finnes, samt att du beder många ord, såsom det tywärr nuförtiden är brukligt. ... Ty hade de (spetälska) icke förut fattat en så god tanke och föreställning om (Christus), så hade de wäl blifwit hemma eller åtminstone icke lupit emot Honom, ännu mindre med hög röst bedit om hjelp, utan de hade wäl i stället twiflande frågat: hwad wilja wi göra? Hwem wet, om Han tycker om, att wi bedja Honom? Han ser måhända icke engång på oss? O, hwad ett sådant twiflande och bäfwande hjerta beder illa! ... Det frammumlar wäl med stor olust många ord och framskriar många sånger, men detta är icke att bedja. Man önskar blott och wille gerna på förhand wara wiss om bönhörelse, hwilket är intet annat, än att fresta Gud. ... Det finnes många sqwallrare, som wilja lära om tron och samwetet och weta dock mindre derom, än en stock. De mena, att tron är ett sofwande och owerksamt wäsende i själen, och att det är tillräckligt, om endast hjertat tror, att Gud är Gud. ... Men hwarifrån hade de (spetälska) fått kunskap om (Christi) godhet? ... Utan twifwel genom ryktet och Ordet samt derigenom, att de hört mycket godt om Honom, fastän de icke sjelfwa erfarit det. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 178-179 i kommentar till Luk 17:11-19)

Emedan wi hafwa blifwit Guds barn genom Christus, förmanar (Paulus oss) ... att wi af Faderns kärlek må låta uppmuntra oss att jemwäl så älska , som Han har älskat oss. Men huru har Han älskat oss? Icke allenast på wanligt sätt, i det Han uti timlig måtto försörjer oss, owärdiga, tillika med alla ogudaktiga på jorden, och låter sin sol uppgå öfwer onda och goda och låter regna öfwer tacksamma och otacksamma ... utan ock på ett synnerligt sätt, i det Han hafwer utgifwit sin Son för oss, Joh 3:16. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 210 i kommentar till Ef 5:1-9)

Det finns mångahanda tro, som werlden kallar tro. ... Men det heter den rätta, segersamma tron, som tror, att Jesus är Guds Son. Detta är en oöfwerwinnerlig kraft, werkad genom den Helige Ande i de christnas hjertan. ... Derföre är ock en sådan tro icke någon kall, sömnaktig, tom och fåfäng tanke, såsom de påfwiske och andra drömma om tron, utan en lefwande werksam kraft. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 253-254 i kommentar till 1 Joh 5:4-12)

När det kommer till hufwudförtröstningen, hwarigenom jag skall bestå inför Gud trots min synd, när Han will hålla räkenskap med mig, då kan mitt lefwerne, min gerning och min kärlek aldrig wara fullkomlig och tillräcklig, utan jag måste dertill hafwa en annan man, som heter Christus, sänd af Fadren ... till försoning för wåra synder. Detta kallar jag hufwudförtröstningen eller hufwudberömmelsen och den högsta frimodigheten, som allena måste göra det och hålla stånd, när Guds dom inbryter, samt stå emot Hans wrede, genom hwilket allt mitt lefwerne och görande hade bort wara fördömdt till helwetet. ... Men wi måste hafwa ännu en berömmelse, icke blott emot Gud, utan ock inför christenheten emot hela werlden, för att ingen må kunna fördömma eller med skäl anklaga oss. ... Derföre måste wi för all del så lefwa, att wi kunna kalla Gud till domare emellan oss och alla menniskor, och inför Honom betyga, att wi lefwat rätt och christeligt. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 322-323 i kommentar till 1 Joh 4:16-21)

Här begagnar (Paulus) icke det ordet lön, ithy att han förut lärt, att wi icke för wåra gerningar skull och såsom en förtjent lön undfå det ewiga lifwet, utan af idel nåd för Christi skull genom tron. Derföre kallar han det en Guds gåfwa genom Christus Jesus o.s.w. Den som eger denna gåfwa, han har redan det förnämsta stycket, hwarigenom ormens hufwud blifwer dödadt, och han är nu så rik och salig, att ingen kan frånröfwa honom ett sådant lif, samt har en sådan kraft, att han nu kan fly synden och alltframgent döda sitt eget kött. Sådant kan af ingen lag eller mensklig förmåga åstadkommas, utan dertill hörer tron, genom hwilken wi införlifwas med Christus och warda med Honom inplantade till syndens död, till ewigt lif och rättskaffens goda gerningar. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 388 i kommentar till Rom 6:19-23)

Med den allmänna tron på Christus menas (den tro) genom hwilken man warder rättfärdig inför Gud och undfår syndernas förlåtelse; ty den måste finnas hos alla christna, äfwen om de icke hafwa de särskilda gåfworna, som apostelen här (i 1 Kor 12:1-11) uppräknat, (den särskilda) Andans dygd eller kraft som Anden werkar inom kyrkan, att nemligen några med frimodighet och förtröstan kunna göra stora, förträffliga ting. ... Ty att sådant göra, dertill hörer wisserligen en stor, stark, wiss tro, som utan all twekan eller twifwel med friskt och gladt mod uträttar något synnerligt i Christi namn och kraft, ehuru det wäl kan så wara, att han för sin egen person icke är rätt botfärdig eller har den rätta tron på sina synders förlåtelse och Guds nåd i Christo, utan är en skrymtare och ett falskt helgon ... ty (dessa gåfwor) tillhör icke personen, utan Andens embete och werksamhet, som gifwes åt kyrkan, så att dessa personer uti deras embete och å kyrkans vägnar uträtta mycket stort, som gagnar, icke dem sjelfwa utan andra. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 410 i kommentar till 1 Kor 12:1-11)

"att hvar och en som tror på honom" ... Huru enkla äro ej dessa ord! "Tror", det skulle i hvarje annan bok betyda: "litar på", har förtroende för" Kristus. Huru enkelt att blott förtrösta på honom och så få emottaga hans löfte att icke förgås! Men här i denna bok, i teologien - är det alldeles omöjligt att "tro" kan betyda något så enkelt som detta. I så fall skulle ju hvar och en, som med förtröstansfull tillit blott komme till Herren Jesus Kristus, hafva evinnerligt lif utan några andra villkor, och detta kan naturligtvis aldrig komma i fråga. (Elizabeth Charles "Familjen Schönberg-Cotta - Skildringar ur Luthers och hans samtidas lif"s 108-109; Fritz' historia, 9 april 1510)

En Gudälskande själ önskar och beder, att Gud måtte göra sig bekant för alla menniskor, omwända och draga dem till sig; på det Han allena måtte warda prisad och förherrligad. Ty Gud är kärleken, ja en outlöslig kärlekens källa. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 26)

Det finns två Kristi tillkommelser, den som har varit och den som skall vara. Och de två har inte samma syfte. Den första ägde rum, inte för att Han skulle utforska våra handlingar, utan för att Han skulle förlåta. Syftet med den andra kommer inte att vara att förlåta utan att undersöka. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:96)

Såsom mördaren, fastän han ännu inte är dömd genom domarens beslut, ändå är dömd av sakens natur, så är det med den som inte tror. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:97)

Pelagius var en brittisk munk, som i början på 400-talet kom till Rom. ... Han hävdade att människan ägde fri vilja att välja mellan gott och ont, liksom Adam före syndafallet. Att Adam valde det onda skadade bara honom själv. Arvsynden ansåg Pelagius som motsägelse, då synd förutsätter en fri vilja. Det var genom Guds nåd som människan fått fri vilja och som Kristus hade uppenbarat Guds lagar och genom sitt föredöme visat att människan kunde leva ett syndfritt liv. Genom dopet fick hon syndernas förlåtelse, men sen måste hon i lydnad mot Gud visa, att hon förtjänade det eviga livets belöning, ansåg Pelagius. (De kristna s 203; David F. Wright: Donatister och pelagianer)

Kärleksplikten (inom judendomen) definierades: ”Att hjälpa den olycklige eller nödställde israeliten med sina pengar eller med sin person, tröstande honom i hans motgångar.” Här lägger man särskilt märke till ordet israelit. ... Emellertid kan man hos judarna urskilja en (universalistisk) strömning som går i motsatt riktning. ”Gud älskar också andra folk”, sade somliga. ... Hillel var en av förespråkarna (för denna strömning. Han sade:) ”Älska edra bröder på jorden, älska alla människor och för dem med eder fram till toran ...” (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 215,217)

Afrodite är skönhetens, kärlekens och behagets gudinna. ... I Korint fanns ett bekant Afroditetempel. Afrodites tillnamn "urania" (den himmelska) betecknar gudinnan som den rena, äktenskapliga kärlekens gudinna i motsats till Afrodite "pandemos" (den vulgära), den låga, sinnliga kärlekens gudinna. Detta enligt Platon. (Gunnar Söderström "Den olympiska gudavärlden och dess återspegling i den svenska diktningen" s 83)


Sångarna:

Jag skulle vilja våga tro att någon har mig kär. Jag skulle vilja våga tro att Gud kan vara här. Jag skulle vilja våga tro att kärlek är den makt som ändå världen bär. (T Littmarck: Psalmer och Sånger 219:1)

Det är ej vi som älskat dig, men du som älskat oss. Och Jesus, världens ljus, kom hit till frälsning, ej till dom. (MH Franzmann-A Frostenson: Psalmer och Sånger 229:4)

Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem. Vi frihet fick att bo där, gå och komma, att säga ja till Gud och säga nej. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 289:1)

Din nåd är fri, din kärlek stor, långt mer än någon väns. Den famnar över rum och tid och har ej någon gräns. ... Du lämnar ingen utanför. Du hela världen bär. Och jag får också slutas in bland dem du söker här. (C Wesley-A Widegård: Psalmer och Sånger 334:2-3)

Du hör alla böner som mänskorna beder och lyssnar med kärlek till stora och små. Och fast vi på jorden är många miljoner har du alltid tid med var särskild ändå. (Engelsk förf./A-S Thorssell: Psalmer och Sånger 354:3)

Oändligt liten är vår jord i denna rymd, men till oss når en kärlek utan gräns och slut från kosmos skapare, vår Gud. (Engelsk förf.-LÅ Lundberg: Psalmer och Sånger 356:6)

Jesu kärlek är oändlig, famnar alla på vår jord. Hans barmhärtighet och godhet aldrig tolkas kan med ord. Ja, sin kraft han ger de svaga, ljus från höjden strömmar ned. Glad jag går den väg han banat, frukta ej, ty han går med! (T Løvø-K Hartman: Psalmer och Sånger 378:3)

Gud på oss människor tänkte, enfödde Sonen oss skänkte. Himlen till jorden sig sänkte. O, vilken kärlek så stor. Underbar, underbar, underbar, underbar kärlek så stor! (JM Driver-övers, bearb: Psalmer och Sånger 591:1b)

O, Helge And’, gör själen from, Förnöjd och oförfärad; Gör hjertat till en helgedom, Der Gud i allt blir ärad; Gif stöd, gif tröst i all vår brist, Hjelp, att vi tro på Jesum Christ Båd ’ nu och alltid! Amen. (N Decius-A Pedersøn-JO Wallin: Psalm 24:5; jfr Psalmer och Sånger 18:3)

Gud! din kärlek kan ej kallna Mot det stoft, du lifvat har, Sjelf du söker här den fallna, Som av dig en afbild var. Se’n ej mer hon liknar dig, Ej till dig kan lyfta sig. Du till menskan stiger neder, sjelf till himlen henne leder. (FM Franzén: Psalm 48:6)

Statt upp, var ljus, o mensklighet! Ditt namn skall vara Christenhet, Din ära och din själaro, Att uppå Herran Christum tro. (JO Wallin: Psalm 56:7; jfr Psalmer och Sånger 120:7)

Pris dig, som har, från dödsens våld, Mig köttslig, under synden såld, Köpt fri och lärt den väg att gå, Der jag ett evigt lif skall nå! (Petri: Psalm 104:7)

Kom, syndare, eho du är, Om gammal eller ung, att prisa den, som dig har kär, Att kröna honom, kungars kung! (Edward Perronet-Erik Nyström: Sång 29:2; jfr Psalmer och Sånger 14)

Ty ho, som tror på Jesus Krist, Han evigt salig blifver; Den salighet, som förr var mist, Gud genom Jesus gifver; Ty icke har Gud sändt sin son, Att han skall världen döma, Sin nåd bortgömma;. Men oss till en stor mån Vill han vår synd förglömma. ... Men den är redan dömd för visst, och honom Gud förkastar, Som ej vill tro på Jesus Krist; Han till fördärfvet hastar; Ty efter han ej ville tro I sonens namn allena, Guds lamm det rena, Gud honom själaro Och himlen skall förmena. (Israel Kolmodin: Sång 54:3-4)

Så älskade Gud världen all, Att han utgaf sin ende son, Att hvar och en, som på honom tror, Skall få ett evigt lif. (B Ehrenborg-Posse: Sång 55:1; jfr Psalmer och Sånger 28:1)

Herre Jesus Krist, förklara För vårt hjärta innerlig Denna kärlek underbara, Att vi aldrig glömma dig; Att i allt vårt lif vi må Prisa dig, som älskat så! (John Newton – Erik Nyström: Sång 58:4)

Aldrig blir du insläppt i himmelens land – Skriften det tydligen säger – Aldrig kastas ankar på himmelens strand, Om du sann tro icke äger. (L Linderoth: Sång 153:3a; jfr Psalmer och Sånger 265:4)

Tänk, när en gång vi komma hem Till himlens sköna stad, Och änglaskaror möta oss Med välkomsthälsning glad! Välkommen sjunga de för mig, Välkommen sjunga de för dig. Ja, Guds änglar en gång oss till mötes gå Med ljuflig välkomstsång: Välkommen hem, Välkommen hem! ... En skara stor, som gått förut, Där stå för lammets tron; Den tröttnar icke dag och natt Att höja lofvets ton. Välkommen ... ... Tänk, när ock vi vid lifvets älf Till sist församlas få! Den skaran, som ej räknas kan, Skall oss välkomna då. Välkommen ... ... Och Jesus själf, vår frälsare, Skall möta oss med fröjd Och räcka oss sin öppna famn På Sions ljusa höjd. Välkommen ... (F Engelke: Sång 515:1-4)

Hans underbara läkedom Gör själen helgad, ren och from; Trots allt, hvad vi i Adam mist, Långt mer vi få i Jesus Krist. ... Stå därför upp, o värld, och sjung Din återlösare och kung; Serafers lofsång ljude klar, Och amen blifve jordens svar! (I Watts-E Nyström: Sång 600:5-6)

Om min frälsares kärlek jag hört, Att den gränslös och underbar är, Ty den kärleken honom har fört Ned att lida och dö för mig här. Ja, o ja! Han har lidit, min frälsare kär. (E Gustafson: Förbundstoner 1911 nr 86:1)

Dock av allt, vad Gud har skapat, Mänskan honom kärast är. O, du underbara kärlek, Som jag helt ej fattar här! Dig jag vill på barnavis Sjunga ära, lov och pris. (J Blomqvist: Sång 419:4 i Svenska Missionsförbundets Sångbok 1920; jfr Psalmer och Sånger 339:4)

Tack, att ingen ensam går, Som din fadersarm ej når; Tack, att dina milda händer Sträckas över folk och länder; Tack för att du hjälper visst, Tack, vår Gud, för Jesus Krist! (Okänd svensk författare-S Dahlquist: Psalmisten 1928 nr 616:5; jfr Psalmer och Sånger 193)

O Kriste, du som ljuset är, Dig kan ej mörker bliva när. Vi skåda upp i tron till dig, När solens ljus fördöljer sig. (W Meusslin-Olaus Petri: Psalm 445:1 i Den Svenska Psalmboken 1937; jfr Psalmer och Sånger 185:1)

Du vågar ej komma så oren du är, Du tror, att dig väntar Guds dom. Men Frälsaren säger: Jag har ju dig kär, Blott tro mig och tillitsfullt kom! Över till Jesus, o skynda att gå! Nu kan du frid och välsignelse få. Varför vid vägskälet längre nu stå? Blott ett steg mellan dig och Jesus. (EK Bradford-L Pethrus: Segertoner 1960 nr 28:2)


Egna kommentarer och funderingar:

I ljuset av det grekiska GT är det inte så lämpligt att översätta det grekiska ordet ”agapaô” med ”älska”. Detta svenska ord passar bättre till det grekiska ordet ”eraô”, som förekommer i Ester 2:17 och Ordsp 4:6. Jämför också med det grekiska ordet ”erastês” (älskare), som förekommer 19 gånger i GT. Jag har valt att använda ”välkomna” som en översättning av ”agapaô”. ”Väl” i ”välkomna” motsvarar ”aga” i ”agapaô”. Jämför ordet ”agathos” för ”god” och ”välkomna” som kanske den vanligaste betydelsen av ”agapaô” i klassisk grekiska. Det är värt att observera, att Johannes inte använder orden “eraô” och ”erastês” (med en betydelse av lidelsefull kärlek) för att beskriva Guds välkomnande attityd till en utsmyckad värld eller Hans inställning till Sitt folk eller förhållandet mellan de troende. Jämför också August Strindbergs "Ockulta dagboken" s 294: "(Harriet Bosse) söker mig i kärlek och eros, men jag svarar endast i kärlek." Jfr vidare Egna kommentarer och funderingar till Joh 5:41-44.

Förr steg Guds söner ner på jorden och födde köttsliga barn med människors döttrar. Och på grund av att deras barn var kött, begränsades människors liv till etthundratjugo år. Nu har Guds Son stigit ned till jorden. De som tror på Honom föds uppifrån till Guds andliga barn (Joh 1:12; 3:3). De är ande, och de har tidsålderslångt liv (Joh 3:6). Förr var människornas liv begränsat därför att människan var kött. Nu är den troendes liv i Kristus tidsålderslångt, därför att den troende är ande.

Fadern Abraham skonades i Moria (= Jerusalem) från att offra sin ende son, och hans son skonades från att dödas. Nu offrar Gud Fadern sin enfödde son, och det i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem, och Hans Son måste dödas.

I Egypten välkomnade Gud sitt folk och satte det främst. "Den utsmyckade världens" förstfödda dödades, men Israels förstfödda gavs möjlighet att bli räddade. Nu välkomnade Gud utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ och satte den främst. Hans enfödde Son dödades, medan utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ människor gavs möjlighet att bli räddade. Vi kan också tänka på situationen under "den gamla profetiska tiden" när Gud hatade sitt folk (Jer 12:8) och "välkomnade" Babylon genom att låta det slå Judas (Jes 10:15; Dan 2:36-37) och jämföra denna situation med vad som beskrivs i Uppenbarelseboken, där Guds folk - i "den nya profetiska tiden" - välkomnas (Upp 1:5), medan Babylon hatas och ’slås till’/förgörs.

Guds välkomnande till utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ är ett välkomnande till människorna som syftar till att frälsa dem. Den är inte ett välkomnande till vad som kännetecknar utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ (en rangordning där prakt och härskarmakt värderas högt), inte ett välkomnande till människans begär och stolthet (se 1 Joh 2:15-16).

J.N. Darby skriver i en not till sin översättning av Nya Testamentet (s 127) att det ord som här i vers 16 översatts med "på det här sättet" vanligen, när det åtföljes av "att", skall översättas med "så mycket". Denna tanke finner inget stöd hos Walter Bauer (A Greek-English Lexicon of the New Testament and Other Early Christian Literature), som hävdar att ordet i Joh 3:16 skall översättas med "in this way" (jfr s 598).

Angående ”tror in i”, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:12-13. Angående ”skickade bort in i”, se också Joh 10:36; 17:18; Upp 5:6.


Paulus sade till de troende i Rom: “Men Gud ‘får att stå tillsammans’/bevisar 'av Sig själv'/'Sitt eget' välkomnande ‘in i’/’avsett för’ oss, eftersom då vi ännu var missare (av Guds mål), dog Kristus till förmån för oss. ... (Den) som under alla förhållanden inte skonade Sin egen Son, men gav Honom från Sin sida till förmån för oss alla, hur skall visst/verkligen inte och/också Han av fröjdbringande (nåd) ge oss alla ting tillsammans med Honom?” (Rom 5:8; 8:32)

Paulus sade till de troende i Galatien: “En utsmyckning/’utsmyckad värld” har varit (och är) korsfäst för mig och jag för en utsmyckning/’utsmyckad värld’.” (Gal 6:14b)

Paulus sade till Timoteus: "(Gud vår Räddare) vill att alla människor skall räddas och komma in i en ytterligare kunskap om sanning." (1 Tim 2:4)

Hur skall vi fly ut/bort, då vi inte har brytt oss om en så stor räddning? (Heb 2:3a)

Och livet gjordes synligt, och vi har skådat (och skådar) och vi är vittnen och kommer med ett budskap till er från (oss) (om) det tidsålderslånga livet, ’vilket som än’/vilket ju (hela tiden) var i riktning mot Fadern och gjordes synligt för er. (1 Joh 1:2)

Och Han är en soning med anledning av våra missar (av Guds mål), men inte med anledning av våra endast, emellertid/utan och/också med anledning av hela utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. (1 Joh 2:2)

Och det här är det löfte som Han själv lovade/gav oss, det tidsålderslånga livet. (1 Joh 2:25)

Det här är Hans bud, ’för att’/att vi må (א,*א,A) tro (i/på) Hans Sons, Jesu Kristi, namn, och välkomna varandra, helt och hållet som Han ’gav oss ett bud’/’befallde oss’. (1 Joh 3:23)

Välkomnade, låt oss välkomna varandra, eftersom välkomnandet är ut ur/av Gud, och 'varje den'/’var och en’ som välkomnar är (och har varit) avlad ut ur/av Gud och har kunskap om Gud. Den som ej välkomnar har inte fått kunskap om Gud, att Gud är ett välkomnande. I det här har Guds välkomnande gjorts synligt i oss, att Gud har skickat (och skickar) bort Sin Son, den ende Avkomlingen, in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, för att vi måtte leva genom Honom. I det här är Guds (א,*א) välkomnande, inte att vi välkomnade (א,*א) Gud, emellertid/utan att Han själv välkomnade oss och har skickat (och skickar) (א,*א) bort Sin Son (till att vara) en soning med anledning av våra missar (av Hans mål). (1 Joh 4:7-10)

Vi har betraktat (och betraktar) och är vittnen, att Fadern har skickat (och skickar) bort Sonen, en utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ Räddare. (1 Joh 4:14)

I det här är (och har ... varit) välkomnandet i sällskap med oss gjort fullkomligt, för att vi må ha ’klarspråk i’/’mod med hjälp av’ domens/rättvisans välkomnande (א,* א), eftersom alldeles som Den där är, skall (א,* א) och/också vi vara i den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’. Fruktan är/finns inte i välkomnandet. (1 Joh 4:17)

Vi välkomnar Gud (א,* א), eftersom Han själv först välkomnade oss. (1 Joh 4:19)

De här tingen har jag skrivit till er, för att ni må veta, att ni har ett tidsålderslångt liv, till de som tror in i Guds Sons namn. (1 Joh 5:13)


Grekiska ord:

agapaô (välkomna) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 4:10; 11:24; Syr 4:14; Matt 5:44; Mark 10:21; Joh 3:16; 1 Joh 3:23; 4:7-10,19 – Tobit 6:18(19); 13:10(12),14(BA); 14:7; Judit 9:4; 1 Mack 6:11; Salomos Vishet 1:1; 6:12; 7:10,28; 8:3,7; 16:26; Syr 1:10; 2:15-16; 3:17,26; 4:12; 7:21,30,35; 13:15; 24:11; 30:1; 31:5; 34:16(19); 45:1; 46:13; 47:8,22; 48:11; Baruk 3:37; Asarjas bön v 12; Bel och Draken v 38. Matt 5:43; 46; 6:24; 19:19; 22:37,39; Mark 12:30-31,33; Luk 6:27,32,35; 7:5,42,47; 10:27; 11:43; 16:13; Joh 3:19,35; 8:42; 10:17; 11:5; 12:43; 13:1,23,34; 14:15,21,23-24,28,31; 15:9,12,17; 17:23-24,26; 19:26; 21:7,15-16,20. Rom 8:28,37; 9:13,25; 13:8-9; 1 Kor 2:9; 8:3; 2 Kor 9:7; 11:11; 12:15; Gal 2:20; 5:14; Ef 1:6; 2:4; 5:2,25,28,33; 6:24; Kol 3:12,19; 1 Thess 1:4; 4:9; 2 Thess 2:13,16; 2 Tim 4:8,10; Hebr 1:9; 12:6; Jak 1:12; 2:5,8; 1 Petr 1:8,22; 2:17; 3:10; 2 Petr 2:15; 1 Joh 2:10,15; 3:10-11,14,18; 4:11-12,20-21; 5:1-2; 2 Joh v 1,5; 3 Joh v 1; Judas v 1; Upp 1:5; 3:9; 12:11; 20:9.

apollymi (fördärva) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 10:3e(F5); Salomos Vishet 14:6; 18:15; Baruk 3:3; Matt 8:29(א*); Matt 10:42; 15:24; 18:14; Luk 13:3; 17:27; 19:10; Joh 3:16 – Ester 3:7,9,13f(B6); 4:7-8,17f(C8); 8:5; 9:2,11-12,16; Tobit 3:15; 10:4,7; 14:10; Judit 6:4,8; 16:12; 1 Mack 1:30; 2:37; 5:13,51; 6:13; 7:6; 9:2; 11:18; 12:40; 13:4,18,49; 16:21; 2 Mack 3:39; 5:9; 7:20; 8:19; 10:23; 12:19; 15:2. Salomos Vishet 12:6,12; 18:19; Syr 3:26; 6:3-4; 8:2,12; 9:6; 10:3,17; 20:22; 22:27; 27:16,18; 30:23; 31:25; 44:9; 49:7. Matt 2:13; 5:29-30; 8:25; 9:17; 10:6,28,39; 12:14; 16:25; 21:41; 22:7; 26:52; 27:20; Mark 1:24; 2:22; 3:6; 4:38; 8:35; 9:22; 9:41; 11:18; 12:9; Luk 4:34; 5:37; 6:9; 8:24; 9:24-25; 11:51; 13:5,33; 15:4,6,8-9,17,24,32; 17:29,33; 19:47; 20:16; 21:18; Joh 6:12,27,39; 10:10,28; 11:50; 12:25; 17:12; 18:9; Apg 5:37; 27:34; Rom 2:12; 14:15; 1 Kor 1:18-19; 8:11; 10:9-10; 15:18; 2 Kor 2:15; 4:3,9; 2 Thess 2:10; Hebr 1:11; Jak 1:11; 4:12; 1 Petr 1:7; 2 Petr 3:6,9; 2 Joh v 8; Judas v 5,11; Upp 18:14.

êdê (allaredan) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 5:28; Joh 3:18 – Tobit 2:8; 3:6(BA); 10:6; Matt 3:10; 14:15,24; 15:32; 17:12; 24:32; Mark 4:37; 6:35; 8:2; 11:11; 13:28; 15:42,44; Luk 3:9; 7:6; 11:7; 12:49; 14:17; 19:37; 21:30; 24:29; Joh 4:35,51; 7:14; 9:22,27; 11:17,39; 13:2; 15:3; 19:28,33; 21:4,14. Apg 4:3; 27:9; Rom 1:10; 4:19; 13:11; 1 Kor 4:8; 5:3; 6:7; Fil 3:12; 4:10; 2 Thess 2:7; 2 Tim 2:18; 4:6; 1 Joh 2:8; 4:3; 2 Petr 3:1.

krinô (döma) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 3:4; 12:13; Syr 4:15; Joh 3:17-18; Apg 13:46 – Tobit 3:2; Judit 2:3; 7:24; 11:13; 1 Mack 7:42; 9:73; 11:33; 2 Mack 11:25,36; 15:21; Salomos Vishet 3:8; 9:3; 12:10,18,21-22; Syr 8:14; 16:12. Matt 5:40; 7:1-2; 19:28; Luk 6:37; 7:43; 12:57; 19:22; 22:30; Joh 5:22,30; 7:24,51; 8:15-16,26,50; 12:47-48; 16:11; 18:31. Apg 3:13; 4:19; 7:7; 13:27; 15:19; 16:4,15; 17:31; 20:16; 21:25; 23:3,6; 24:21; 25:9-10,20,25; 26:6,8; 27:1. Rom 2:1,3,12,16,27; 3:4,6-7; 14:3-5,10,13,22; 1 Kor 2:2; 4:5; 5:3,12-13; 6:1-3,6; 7:37; 10:15,29; 11:13,31-32; 2 Kor 2:1; 5:14; Kol 2:16; 2 Thess 2:12; 2 Tim 4:1; Tit 3:12; Hebr 10:30; 13:4; Jas 2:12; 4:11-12; 5:9; 1 Petr 1:17; 2:23; 4:5-6; Upp 6:10; 11:18; 16:5; 18:8,20; 19:2,11; 20:12.

sôzô (rädda) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 10:3f(F6); 1 Mack 2:59; 6:44; Salomos Vishet 9:18; Matt 8:25; Mark 5:34; Luk 6:9; 8:12; 19:10; Joh 3:17; Apg 4:12 – Tobit 6:18(BA); 14:7; Judit 10:15; 1 Mack 2:44; 4:9,11; 9:9; 11:48; 2 Mack 1:11; 2:17; Salomos Vishet 10:4; 14:4; 16:7; 18:5; Syr 2:11; 34:13(15); 51:8,11(12); Jeremias brev v 49; Susanna v 60(Theod),62(Theod); De tre männens lovsång v 65; Manasses bön v 14. Matt 1:21; 9:21-22; 10:22; 14:30; 16:25; 19:25; 24:13,22; 27:40,42,49; Mark 3:4; 5:23,28; 6:56; 8:35; 10:26,52; 13:13,20; 15:30-31; Luk 7:50; 8:36,48,50; 9:24; 13:23; 17:19,33(א,*א;A); 18:26,42; 23:35,37,39; Joh 5:34; 10:9; 11:12; 12:27,47. Apg 2:21,40,47; 4:9; 11:14; 14:9; 15:1,11; 16:30-31; 27:20,31. Rom 5:9-10; 8:24; 9:27; 10:9,13; 11:14,26; 1 Kor 1:18,21; 3:15; 5:5; 7:16; 9:22; 10:33; 15:2; 2 Kor 2:15; Ef 2:5,8; 1 Thess 2:16; 2 Thess 2:10; 1 Tim 1:15; 2:4,15; 4:16; 2 Tim 1:9; 4:18; Tit 3:5; Hebr 5:7; 7:25; Jak 1:21; 2:14; 4:12; 5:15,20; 1 Petr 3:21; 4:18; Judas v 5,23.

(h)ôste (så att) (i NT + exempel i GT) 1 Mos 9:15; Salomos Vishet 6:25; Joh 3:16; Apg 14:1 – 1 Mos 1:15; Josua 10:14; Job 6:21,23. Matt 8:24,28; 10:1; 12:12,22; 13:2,32,54; 15:31,33; 19:6; 23:31; 24:24; 27:1,14; Mark 1:27,45; 2:2,12,28; 3:10,20; 4:1,32,37; 9:26; 10:8; 15:5. Luk 4:29; 5:7; 9:52; 12:1; 20:20; Apg 1:19; 5:15; 15:39; 16:26; 19:10,12,16; Rom 7:4,6,12; 13:2; 15:19; 1 Kor 1:7; 3:7,21; 4:5; 5:1,8; 7:38; 10:12; 11:27,33; 13:2; 14:22,39; 15:58; 2 Kor 1:8; 2:7; 3:7; 4:12; 5:16-17; 7:7; Gal 2:13; 3:9,24; 4:7,16; Fil 1:13; 2:12; 4:1; 1 Thess 1:7-8; 4:18; 2 Thess 1:4; 2:4; Hebr 13:6; 1 Petr 1:21; 4:19.


Ytterligare studier: Syr 1:15; Matt 5:45-48; 9:12-13; Mark 2:17; 14:27; Luk 4:43; 5:31-32; 6:27-38; 13:29; 15:5,9-10; Joh 1:14,18,49; 3:34,36; 5:24; 36,38; 6:29,38,40,57; 7:29; 8:38-39; 9:39; 10:36; 11:25-26,42; 17:3,8-9,18,21,23,25; 19:23-24; 20:21,31; Apg 4:12; 16:31; Rom 8:3; Gal 1:4; 4:4-5; Hebr 2:9; 11:17; 1 Joh 3:1; 4:10; 5:10; Upp 3:10; 8:13; 9:10-11; 22:17.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-03; 2010-09-10; 2013-10-05)

Tillbaka till Start

3:19-21 Men det här är domen, att ljuset har kommit (och kommer) in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ och människorna välkomnade mörkret hellre än ljuset, ty deras gärningar var (hela tiden) onda. Ty varje/’var och en’ som praktiserar det värdelösa hatar ljuset och kommer inte i riktning mot ljuset, för att hans gärningar ej må överbevisas. Men den som gör sanningen kommer i riktning mot ljuset, för att det må göras synligt, att det är i Gud som hans gärningar har varit (och är) arbetade/gjorda.

Ord för ord: 3:19 (28 ord i den grekiska texten, ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) den/det-här men är '-en dom'/domen att '-et ljus'/ljuset har-kommit-(och-kommer) in-i '-en utsmyckning'/utsmyckningen och '-na människor'/människorna välkomnade '-et mörker'/mörkret hellre än '-et ljus'/ljuset; var-(hela-tiden) ty deras onda '-na gärningar'/gärningarna. 3:20 (20 ord i den grekiska texten) varje ty det värdelösa praktiserande hatar '-et ljus'/ljuset och inte kommer i-riktning-mot '-et ljus'/ljuset, för-att ej må-överbevisas '-na gärningar'/gärningarna hans. 3:21 (19 ord i den grekiska texten) den men görande '-en sanning'/sanningen kommer i-riktning-mot '-et ljus'/ljuset, för-att (det)-må-göras-synligt hans '-na gärningar'/gärningarna att i gud (det)-är (de)-havande-varit-(och-är)-arbetade.


1883: Och detta är domen, att ljuset har kommit i världen, och människorna älskade mörkret mer än ljuset, ty deras gärningar voro onda. Ty hvar och en, som gör det onda, hatar ljuset och kommer icke till ljuset, på det att hans gärningar icke må varda bestraffade; men den, som gör sanningen, kommer till ljuset, på det att hans gärningar må varda uppenbara, ty de äro gjorda i Gud.

1541(1703): Men detta är domen, att Ljuset är kommet i werldena, och menniskorna älskade mer mörkret än Ljuset; ty deras gerningar woro onda. Ty hwar och en, som illa gör, hatar ljuset, och kommer icke till ljuset, att hans gerningar skola icke warda straffade. Men den som gör sanningena, han kommer till ljuset, att hans gerningar skola warda uppenbara; ty de äro gjorde i Gudi.

LT 1974: Deras dom är grundad på detta faktum: ljuset från himlen kom till världen, men de älskade mörkret mer än ljuset, för deras handlingar var onda. De hatade det himmelska ljuset, eftersom de ville synda i mörkret. De höll sig borta från ljuset av fruktan för att deras synder skulle avslöjas och att de skulle bli straffade. Men de som gör vad som är rätt kommer med glädje till ljuset, för att alla ska kunna se att de gör vad Gud vill.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud skådade ljuset, att (det var) fint. Och Gud skiljde alltigenom ’uppåt mitt(en)’/mellan ljuset och ’uppåt mitt(en)’/och mörkret. (1 Mos 1:4, Grekiska GT)

(Adam och Eva som hade ätit av den förbjudna frukten) sydde löv av ett fikonträd och gjorde åt sig själva (kläder som) omgjordade (dem) runt omkring. Och de hörde rösten av Herren Gud, då Han på eftermiddagen vandrade omkring i ‘platsen vid sidan av rädsla’/paradiset, och både Adam och hans kvinna gömde sig från/’bort från’ Herrens ansikte i mitt(en) av ‘platsens vid sidan av rädsla’/paradisets trä/träd. (1 Mos 3:7b-8, Grekiska GT)

(Israel sade till Josef:) ”Du skall göra/praktisera allmosa/allmosor och sanning emot mig, 'det att ej begrava'/'(så) att du ej begraver' mig i Egypten.” (1 Mos 47:29b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel: ”Om ni inte lyder Herren) kommer ni att ’vara kännande’/känna efter (vid) middagstid, som om (ni var) den blinde känna/'som känner' efter i mörkret.” (5 Mos 28:29a, Grekiska GT)

(David sade:) “Utsätt mig för prov, Gud, och få/skaffa kunskap om mitt hjärta. Ordna/’ge anvisningar till’ mig och få/skaffa kunskap om mina stigar. Och skåda om en väg av laglöshet (är) i mig, och visa mig vägen i/på en tidsåldrig väg.” (Ps 139:23-24, Grekiska GT)

(Salomo sade till sin son: ”Visheten) skall frälsa dig från en väg av dålighet ... (från) det att gå i/på vägar av mörker, (från) de som gör sig glada på/’för ... skull’ dåliga ting och fröjdar sig på/’för ... skull’ ett dåligt isärvändande/fördärv.” (Ordsp 2:12-14, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “En gudlös flyr, då ingen förföljer, men en rättfärdig (är) precis som ett lejon som är (och har varit) övertygat/övervunnet.” (Ordsp 28:1, Grekiska GT)

(Profeten sade:) "Kom, Jakobs hus. Vi må gå (i) Herrens ljus." (Jes 2:5b, Grekiska GT)

(Tobit sade till sin son Tobias:) “Av det skälet 'görande sanningen din'/'att du gör vad sant är', skall du vara (på) goda vägar i dina gärningar.” (Tobit 4:6, BA)

(Tobit sade till Israels söner:) ”När ni – alltefter omständigheterna – må vända er intill (Gud) i riktning mot Honom i/med hela ert hjärta och i/med hela er själ till att göra sanning inför Hans ögon, då skall Han vända Sig intill (er) i riktning mot er och Han skall ’inte inte’/förvisso ej längre gömma sitt ansikte från/för er. Och nu … höj tidsåldrarnas Kung.” (Tobit 13:6 eller 13:6a, S)

Alla (välsignade) så Herren, den rättfärdige domaren, som gör de ting som har varit (och är) gömda synliga. (2 Mack 12:41)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Den som hatar överbevisning (är) i en missares (av Guds mål) fotspår.” (Syr 21:6a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En skriftlärds vishet (är) ledighet i en god läglig tid, och den som förminskar sig själv, honom kommer det att praktisera/lyckas att göras/bli vis.” (Syr 38:24)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Jag ‘förstod alltigenom’/övervägde det att göra (visheten).” (Syr 51:18a)

Var och en har avvikit i sitt hjärtas onda sinne (för) att arbeta för de andra gudarna. (Baruk 1:22a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Låt ert ljus lysa på det här sättet framför människorna på så sätt (att) de må skåda era fina gärningar och förhärliga er Fader i himlarna.” (Matt 5:16)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Om – alltefter omständigheterna – ditt öga må vara ont, kommer hela din kropp att vara mörk. Om så ljuset, det (som är) i dig, är mörker, hur mycket/stort (är då inte) mörkret! Ingen förmår vara slav till två herrar, ty eller/antingen kommer han att hata den ene och välkomna den andre, eller kommer han att hålla sig intill en och ‘anse ner’/nedvärdera den andre. Ni förmår inte vara slav till Gud och mammon.” (Matt 6:23-24)

(Genom profeten Jesaja sade Herren om Jesus:) "Skåda Min Pojke, som Jag har antagit, Min välkomnade, * (א*, B) (med) vilken Min själ var tillfreds. Jag skall sätta Min Ande emot Honom. Och till nationerna skall Han komma bort med ett budskap (om) en dom." (Matt 12:18)

(Jesus sade till fariseerna:) "Produkter av små giftormar, hur förmår ni som är onda att samtala goda ting?" (Matt 12:34a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Kvinnan) har arbetat/gjort en fin gärning ‘in i’/’avsedd för’ Mig.” (Matt 26:10b)

(Jesus) ’skickade ... alltigenom’/befallde (folkskaran), ’för att’/att de ingenting måtte säga. Men så mycket/många av dem som Han (’hela tiden’/’gång på gång’) ’skickade ... alltigenom’/befallde, hellre/’desto hellre’, mer (än) utöver, kungjorde de (’hela tiden’/’gång på gång’) själva. (Mark 7:36)

Då Herodes, ’den ene av fyra ledare’/tetrarken, överbevisades av (Johannes Döparen) … stängde han ’helt och hållet’/in Johannes i vakt/’fängsligt förvar’. (Luk 3:19a,20b)

(Jesus sade:) “Visheten har rättfärdiggjorts från/av alla sina barn.” (Luk 7:35)

(Jesus sade till folkskaran:) "Ditt öga är kroppens lampa. När – alltefter omständigheterna - ditt öga må vara klart, är och/också hela din kropp ljus. Men så snart som det – alltefter omständigheterna – må vara ont, (må) din kropp och/också (vara) mörk. ’Håll så utkik efter’/’se så upp’ (att) ljuset i dig ej är mörker. Om så hela din kropp (är) ljus, och ej har någon mörk del, kommer den att vara helt ljus, som när en lampa – alltefter omständigheterna – må ge dig ljus (med) ljusstrålen." (Luk 11:34-36)

(Jesus sade till folkskaran:) ”… Så mycket som ni har talat i dunklet, skall höras i ljuset.” (Luk 12:3a)

(En av de dåliga människorna sade:) “Vi (lider) faktiskt rättfärdigt, ty värdigt 'tar vi bort’/’mottar vi’ de ting som vi praktiserade/gjorde. Men Den här har ingenting praktiserat/gjort (som) ’icke är på plats’/’är otillbörligt’. (Luk 23:41)

(Herren sade:) “Folk/folken brydde sig om ‘tomma ting’/’ting som inte bär frukt’.” (Apg 4:25b)

(Petrus och apostlarna sade till prästledaren:) "Man måste lyda Gud hellre än människor." (Apg 5:29b)

(Dorkas) var (hela tiden) fylld med goda gärningar. ... (Apg 9:36b)

(Petrus sade:) “I varje nation är den som fruktar (Gud) och arbetar/gör rättfärdighet angenäm för Honom.” (Apg 10:35)

(Gud sade till Israel:) “Jag arbetar/gör en gärning i era dagar. ... ” (Apg 13:41b)

(Jesus sade till Paulus: ”Du skall) öppna (nationernas) ögon, att vända (dem) intill (Dig) från mörker in i ljus.” (Apg 26:18a)

(Paulus sade till kungen:) “Jag har kommit bort med ett budskap till nationerna (att de bör) ändra sinne och vända sig intill, emot Gud och praktisera gärningar värdiga sinnesändringen.” (Apg 26:20b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Utsagan som är det sanna ljuset) var (hela tiden) i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, och utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ hade blivit genom Honom, och utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ hade inte kunskap om Honom. (Joh 1:10)


Hembygdens predikan:

Märk här, huru Jesus icke mindre än fem gånger säger ”ljuset”, d. v. s. det bestämda ljuset, och icke blott obestämt ljus. Likaså säger han ”sanningen” i bestämd mening och icke blott obestämt: sanning. Och han gör detta av en viktig orsak. Människorna kunna nämligen väl tåla, ja till och med älska ljus och sanning i allmänhet, under det de dock hata själva ljuset och själva sanningen. Förhållandet mellan ljuset i bestämd mening och t. ex. upplysning, likaså mellan sanningen i bestämd betydelse och blott allmänna sanningar kan jämföras med förhållandet mellan solen och stjärnorna på fästet. Liksom därför även de ljusskyggaste bland fåglarna, t. ex. nattugglorna, ganska väl tåla det matta stjärneljuset men icke solens starka ljus, så kunna människorna visserligen tycka om och nitälska för större upplysning genom föredrag, föreläsningar och dyl. även i andliga ämnen, under det de dock hata och icke kunna fördraga själva ljuset, Jesus Kristus och ordet om honom. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 255-256, Annandag pingst, Joh 3:16-21)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

I Guds närvaros ljus ser vi oss själva, och kan inte gömma oss. Antingen stannar man eller så backar man in i avståndets skuggor och mörker. Där gror hatet mot närvarons ljus. ... Man kan skydda sig, dra ned persiennerna och leva ett skuggliv. Det känns bekvämare. Lite ljus kan få lysa in, men man vill inte bli gudomligt genomlyst. ... Gud älskar alla utan undantag, och han gör sitt yttersta för att alla människor skall komma till honom. Samtidigt är Jesus så klarsynt, att han vet att vi människor kommer att bli provocerade av hans närvaro. Det finns till slut bara två alternativ. Det ena är att kapitulera och lägga sitt liv i hans händer. Det andra är att hävda att ”jag är bra som jag är, här skall ingen komma och säga hur jag skall leva. Jag behöver inte Gud!” (Bo Brander i Göran Skytte-Bo Brander "Ett år med Jesus. Predikningar och samtal 1" s 301,304 i anslutning till Matt 10:16-22)

Allt var mörkt. Utifrån hördes en hund som skällde. Linda tänkte att det också fanns människor därute i mörkret. Som inte kom fram och visade sig, inte sökte ljuset utan drog sig allt djupare in i skuggornas värld. Det var i det djupaste mörkret (Kurt Wallander) kände sig tryggast. Han hade aldrig förstått varför prästerna alltid talade om ljuset som ständigt omgav den stora nåden, evigheten, bilden av Gud. Varför kunde inte ett under ske i mörker? Var det inte svårare för Djävulen och hans demoner att finna dig i skuggornas värld än på ett upplyst fält där vita gestalter rörde sig långsamt som skummet på en havsvåg? För honom hade Gud alltid uppenbarat sig som ett stort och tryggt mörker. Så var det också nu när han stannade kvar i mörkret utanför huset med de upplysta fönstren. ... I mörkret hade han ett kungadöme som var större än det som predikades som ljusets rike. ... Han tänkte på det som stod i Johannes andra brev, att ”många bedragare har gått ut i världen, sådana som inte vill erkänna att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt. Där har ni bedragaren, Antikrist.” Det var hans allra heligaste nyckel till förståelsen. ... Gud var alltid nära honom i mörkret. I solljuset, under dagen, kunde han ibland förlora honom ur sikte. Men i mörkret var han alltid nära. Då kunde han känna Guds andedräkt mot sitt ansikte. (Henning Mankell "Innan frosten" s 180-181)

När Jesus kommer sker det en ofrånkomlig uppdelning. Det är den som är domen. På grekiska använder man samma ord för ”dom” och ”särskiljande”. Här skiljs vägarna. Somliga kommer till ljuset, andra flyr in i mörkret. Och hur människorna gör, det beror på dem själva och det avslöjar deras väsen. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 48)

Denna vintriga dag vill jag icke försumba att kväda en stump om en liten gumba som ses vanka hemåt från Domus i Tumba, där hon tycks ha köpt mat för en ansenlig sumba. ... Nu ljuder såväl operettsång som rumba ... Hennes känslor för sådant är minst sagt ljumba. Med sitt kaffe, sin ost och sin kardemumba försvinner i mörkret en infödd gumba från det blänkande, nybyggda centrum i Tumba. (Alf Henrikson "Sakta mak" s 206; En gumba i Tumba)

Du såg väl Betels fönster många gånger slå hål i töcknet någon tungsint kväll, när själars nöd brann ut i Ahnfeldts sånger och smälte bort i sånger av Sandell. ... Där var i sanning Herren bland de sina, och starka karlar slängdes ner på knä och sinnets frusna längtan tina i brännhet bön på golvets hårda trä. ... Det glada mod som bara tro kan skänka gav kraft åt dem att dö och leva på. Och paradisets portar såg de blänka, och Herrens himmel såg de öppen stå. ... Men du drog ner din rullgardin för ljuset som vänligt blänkte i din ruta in. Å, många vägar gick till bönehuset. Men aldrig din. Men bara inte din. (Alf Henriksson "Vers" s 19-20; ur dikten "Perpetuum mobile" skriven den 25 februari 1934)

Ljus brinner klart och varmt på härden glöden - du dig ej närme - det, som för dig är undergång och döden, ger andra värme. ... ... Fly ljus, som villar, hand, som värme hycklar, men gör dig fången - fly jordens smuts, och himmelrikets nycklar dig skänker sången. (Sven Lidman "Oroligt var mitt hjärta tills det fick frid i dig" s 33-35; Till Psyke; 1914)

Herren vill icke säga, att menniskorna älskade både mörkret och ljuset, fastän de älskade mörkret i högre grad än ljuset. Utan hans mening är: de älskade icke ljuset utan snarare (tvärtom) mörkret. … Denna skygghet är uttryck å ena sidan af stolthet, som gör, att de icke vilja ödmjuka sig, å andra sidan af feghet, som gör, att de icke hafva mod att se och låta se sin ställning, sådan den verkligen är. En menniskas frälsning börjar alltid dermed, att hon kommer till ljuset med alla sina verk. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 417-418)

Den förderfwade menniskan söker sorgfälligt upp skäl att ursäkta och besmycka sina fel, att göra sanning till lögn och lasten till en dygd. Hon slår ifrån sig all öfwertygelse om sanningen och arbetar ständigt på att densamma förqwäfwa, och kommer således icke till något ljus och någon öfwertygelse (Joh 3:19-20). (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 108 i kommentar till Mark 7:31)

Det finns människor som lever sitt liv utan att tänka på livets slutbestämmelse. Bara därför att de inte i sig själva finner det ljus som övertygar dem försummar de att söka det på något annat håll. ... Är det något att skryta med att vi lever i ett ogenomträngligt mörker? Huru kan en förnuftig människa gå omkring med sådana tankar? ... "Jag vill inte ta ett enda steg för att komma till klarhet." ... Det är onaturligt att det finns människor som är alldeles oberörda av tanken att deras personlighet skall gå under och att en evig olycka hotar dem. De reagerar helt annorlunda på alla andra saker. De oroar sig för de minsta bagateller. ... Det är hemskt att se människohjärtat samtidigt så känsligt för bagateller och så sällsamt okänsligt för de största ting. ... Ingen befinner sig i en värre själslig författning än den som inte önskar att löftena om ett evigt liv vore sanna. ... Erkänn att det bara finns två människotyper som kan tillerkännas förnuft: de som tjänar Gud av allt sitt hjärta därför att de känner honom, och de som söker honom av allt sitt hjärta, därför att de inte känner honom. (Blaise Pascal "Tankar" s 66-71)

De som icke tro, de hafwa intet rent hjerta och känna Honom icke, utan anse Honom för en sträng domare och fly för Honom, såsom Adam gjorde i paradiset. Ty de se i sitt samwete, som är orent; derföre hafwa de en avsky derför och rädas, såsom Salomo säger, Ordspr. 28:1,: ”Den ogudaktige flyr, och ingen jagar honom.” Ty han tänker alltid, att Gud är honom onådig, omild och obarmhertig, och löper derföre undan för Honom. Detta kommer endast af det onda samwete, som icke kan se Guds godhet. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 327 i kommentar till Matt 5:1-12)

Den som gör (det onda) … skyr (Kristi) herravälde. Till exempel så kan man också nu höra hedningar säga ”att de inte kan komma till vår tro, eftersom de inte kan lämna dryckenskap och otukt och liknande oordningar”. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:98)

I denna (tidsålder) tar en del personer sin tillflykt till ljuset och förenar sig genom tro med Gud, men andra skyr ljuset och skiljer sig från Gud. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 556)


Att fortsätta med:

Accepterad ångest Avböjt lyckopiller Genomleva Överleva Trotsa Trotsa Trotsa Allt som vill dra mej undan Det tar emot när jag söker mej mot ljuset (Per-Johan Ask ”Ask-et-ism”; Besk medicin)

För mig som prosaförfattare, ensamvarg och skolhaverist var Teaterhögskolan mödosam. Någon lätthet hade jag för all del inte räknat med, det som är lätt har inget värde. (Ann-Charlotte Alverfors "Vem ska trösta Gösta?" s 119-120)

För De Stora Journalisterna på den liberala morgon- och kvällspressens kultursidor blev fallet Jesús Alcalá en bitter kalk att svälja. Det var ju de som ... (hade) backat upp honom som den intellektuella hederns stridbara förgrundsgestalt i Sverige. ... (Nyhetsjournalisternas) rapportering kring en bedragare och mytoman hade varit korrekt. ... Förstämningens tystnad lägrade sig tung över de förut så högljudda kultursidorna. Få kände behov av att offentligt krypa till korset, vilket man kanske får förstå. Desto större heder tillfaller därmed dem som faktiskt redovisade sina missbedömningar offentligt. (Yrsa Stenius "Lögnens olidliga lätthet" s 145-146)

Jag vet inte varför det blivit så. Att vi kan förenas i våra tillkortakommanden, men har svårare att mötas i framgångar. Att det anses hotande att vara för nöjd och legitimt att vara lite lagom missnöjd. Nelson Mandela satte ord på detta i sitt installationstal 1994: "Det är vårt ljus - inte vårt mörker som skrämmer oss mest." (Ann Thörnblad "Livet får det värde vi ger det" s 61)

Det Bästa: Finns det några fördelar med kändisskapet? Julianne Moore: Det är inte värt något. Det finns ingen personlig prestation i kändisskap. Man lär sig inget av det. ... Man måste vara medveten om skillnaden mellan underhållning och sådant som är värdefullt. Det Bästa: Det verkar som vi avgudar kändisskap. Vad säger det om vårt samhälle? Julianne Moore: Det är skrämmande, för enligt vad jag minns var det så romarriket föll. Vi dansar medan Rom står i lågor. (Nancy Collins "Möte med Julianne Moore - Det bästa av två världar" s 45)

Jay är 16 år och får köra bil. Under året som gått har han nått ett stadium av oändlig vishet. Han anser att ett längre svar än "ja" eller "nej" bara är slöseri med ord. Han tycker att allt är värdelöst, och han vet varför. Alec är 14 år och tycker inte längre det är en ynnest att få klippa gräsmattan. ... Han hör aldrig vad man säger till honom eftersom han alltid bär hörlurar. Han tycker också att allting är värdelöst, men han vet inte varför. (Pat Gould "Sommar med barnbarnen" s 99)

Här är jag – som den jag är och känns vid min verklighet utan att förstora eller förminska utan att försköna eller förfula. ... Omsluten av din nåd, min Gud döljer jag ingenting, låter ditt läkande ljus falla in över skam och skuggor. ... Guds nåd och ömhet är oändlig. Han låter sitt ansikte lysa över oss med rening, läkedom och liv. (Margareta Melin "Du som vill att jag skall finnas" s 65)

Att vandra i ljuset är att vara på väg mot ljuset - att lämna mörkret bakom sig. (Ann-Marie Berggren "Låt oss vandra i ljuset"; Jönköpings-Posten den 1 mars 2002)

Jag är en feg stackare och jag kommer att få dras med mig själv till det bittra slutet. Oförmögen att på minsta vis förbättra min situation, men fullt kapabel att försämra den precis när som helst. Under sminket sittet ett litet, hjälplöst, blekt och härjat jag som inte vågar träda fram i ljuset för att ge plats åt det stora sorlande Självet som ligger därunder - och det finns inga genvägar dit. Bara genom Det Avklädda Ansiktet, det osminkade, kan jag komma till den stora containern som härbärgerar barmhärtigheten bortom gott och ont. Och hur många sidogångar, för att inte säga återvändsgränder har jag inte använt mig av för att slippa. Någon liten trasa att skyla mig med kommer jag att snegla efter in i det sista. (Ylva Eggehorn "Liljekonvaljekungen" s 103)

Bricken: Jag är ute och orienterar mig i livsfrågorna. God natt. ... Jag börjar i mörkret och ska utan tvekan sluta där. ... Vera: Om du famlar i mörkret mellan Tierp och Barknåre och inte vet åt vilket håll du ska gå, så låt din inre röst vägleda dig. ... Jag kan gå hur långt som helst. Jag kan gå åt helvete vilket ögonblick som helst nu. ... Bricken: Det är synd att stjärnljuset är så svagt. Vera: Nu säger jag att det är synd att månen inte lyser starkare. Bricken: Då tänder jag ett övergivet tomtebloss. Känner du dig konstig när det är fullmåne? ... Du har inte en cigarett möjligen? ... För somliga är det kanske enda sättet att tända någonting. Att få någonting att glöda i mörkret. ... Vera: Jag behöver fem kvadratmil mörker. Jag kräver fem kvadratmil ensamhet. ... Bricken: Jag tänkte bara föreslå att vi, i vår egenskap av medmänniskor, helt enkelt ska tända stormköket och sitta i mörkret och hålla varandras korsstygn sällskap en stund. ... Ögat är sinnesorganet för ljus. ... Ögonlocken är de ljusskyggas viktigaste arbetsredskap. ... Vera: Jag har ett helt svartbygge inombords. Förr i tiden ville jag alltid ta mig in i mig själv. Nu vill jag mycket hellre ta mig ut ur mig själv. Det verkar vettigare, tycker jag. ... Jag är sömnlös. Natten har inga föster. ... I morgon är det kanske tisdag, det är kanske torsdag. Men natten heter ingenting alls. ... Bricken: Natten är min blomstertid. Vera: Natten är min blomstertid. ... Bricken: Tyst! Jag tyckte precis att jag hörde någon stiga av en buss! Vera: Tänk om det var ett blomsterbud! Tänk om vi fått blommor från kollegerna! Bricken: Tror du att det var ett blomsterbud? Vera: Nej. Det var säkert bara någon som kastade en slängkyss till oss från Karlavagnen. (Kristina Lugn "Nattorienterarna" s 8-9,12,15,17,20,30,32,55,61)

"Syster Tekla! Jag är så rädd för henne", (sade Mamma Fågel). ... "Det var denna syster Tekla som du såg i parken i natt? (frågade Kurt Höök). "Jajajajaja. ... Jag såg. Med blodiga händer gick hon att dödadödadöda ... dödadöda ... " ... Det blev tyst en liten stund innan Mamma Fågels hesa stämma åter hördes: "(Syster Tekla) gick in på sjukhuset." ... "Hände det nåt medan hon var inne på sjukhuset?" (frågade Kurt Höök). "Gud tog ljuset. Hon skulle begå en mörkrets gärning. Stunden var kommen och allt skulle släckas ut. Men jag vakadevakadevakade ..." ... "Vad gjorde hon, när hon kom ut igen från sjukhuset?" "Höjde händerna mot Gud och tackade för hämnden!" (Helene Tursten "Nattrond" s 70-71)

Sanningen om andra gläder mer än sanningen om oss själva. (Eric S. Alexandersson ”Piruetter och vildrosor” s 53)

Människans problem är varken kunskapsteoretiskt, att vi inte kan veta vad som är sant, eller förnuftsmässigt, att vi inte kan förstå sanningen, utan moraliskt – att vi inte vill erkänna sanningen! (Stefan Gustavsson ”Kristen på goda grunder” s 216)

Frälsningen ger åt den värdelöse ett värde att bevara som endast bevaras genom att ge det vidare. (Sven Nilsson "Steget före - Berättelsen om Kjell Sjöberg" s 10; citat Kjell Sjöberg)

Gud, detta är vårljusets tid. Jag vänder ansiktet mot solen och känner livet återvända. Plötsligt avslöjar det nya ljuset vad som behöver städas bort inomhus. Fönstren måste putsas. Det ska dammas och skuras. Gud, min själ behöver din kärleks ljus som avslöjar vad som ska städas undan och kastas bort för att min själ ska kunna leva och njuta av glädjen att vara till inför dig. ... (Ulla Bardh-Christina Lövestam "Gud, när du andas" s 31; Christina Lövestam: Bön i vårstädningen)

Hos biskopen var det läckra menyer och goda viner. Biskopinnan höll ett öga på utskänkningen, hon månade så att säga om bouquen och hade ett gott handlag vad det gällde att sätta korken i flaskan, men var det så att Astrid (Lindgren) ville ha ännu ett glas - det ville hon ofta - blev biskopinnan till allas glädje tvungen att öppna ännu en butelj. Det åt och dracks (i Smålands Akademi), pratades och talades, men ingenting av värde blev sagt. (Ann-Charlotte Alverfors "Vem ska trösta Gösta" s 63)

"Du", (sade killen i hästsvans), "lamporna på scen har pajat. Det är bara en enda strålkastare som funkar. Ställ dej inte där det är mörkt när du går in", uppmanade han mej. "Då kan inte publiken se dej", sa han. "Ställ dej i ljuset. Akta dej för mörkret. Sök ljuset", la han till. "Om dom inte ser mej vore det en stor välsignelse", viskade jag tillbaka. "Sök ljuset", sa han. Och det var då, först då, när han andra gången uttalade de två orden som jag riktigt insåg deras underbara mångtydighet. ... "Sök ljuset", mumlade jag. "Jag ska verkligen försöka." (Stefan Andhé "Sök ljuset" s 220)

Mot kärlek bör man inte värja sig ens om man vet, hur man kan bärga sig. ... Det är ett oförlåtligt jokerspel att tro, att man bör dölja sina fel. ... Är man för sanning blyg och vänjer sig, kan slutet bliva, att man hänger sig. (Bo Setterlind ”Målaren och ängeln” s 54; Dikt med valfritt slut)

Ser du ängeln i ljuset, var inte rädd, gå vidare! ... Den, som går in genom ängeln, får höra seklernas lovsång. (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 53; I Uspenski-katedralen)

Skuggan, som blir större, är ej längre vi, skygg och skrämd av Ljuset går den snabbt förbi. ... Stundom under solens eller månens bloss liknar skuggan tvivlet, som förföljer oss. ... Tron är annorlunda och som nåden ny, klar som Morgonstjärnan, hög och ljus och fri. (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 54; Ljuset och skuggan)

Du, som är rädd för Ljuset, Du, som inte kan tro – men som vill leva, i trons riktning! ... Du, som säger: Allt är bra som det är, jag är nöjd. ... Var inte rädd att be! ... Var inte rädd att be fel! Det finns Någon, som rättar till din bön, så att den når fram. (Bo Setterlind ”Blomman i snön” s 260; Den som söker, han finner)

Det ljusnar redan när man utan att bli rädd törs se hur mörkt det faktiskt är. (Göran Palm "Det ljusnar redan" s 567; 1988)

Att vandra i mörkret är att ha sitt hjärta i det som är Gud emot. Man oroas inte av hur man lever. Man säger kanske inte, men man menar: Det spelar ingen roll hur jag lever. ... Att hålla Gud utanför – det är mörkret. Men Gud vill, att när vi lever med honom, skall vi också göra sanningen. Att göra sanningen är att höra ihop med honom som är SANNINGEN, Joh. 14:6, och leva efter hans vilja. ... I mörkret är vi bara medvetna med oss själva. Vi går blinda för varandra och är okänsliga för varandras problem. Allt kretsar omkring mig. Men när jag träder in i Guds ljus öppnas mina ögon för människor omkring mig. Där kan bli en ljusgemenskap, där vi river murar, talar ut om missförstånd, får nöd för varandra, räcker varandra handen och ber om förlåtelse. Och det vi ser hos oss själva av synd och självupptagenhet, vad skall vi göra med det? Vi skall inte skaka det av oss. Inte förneka det. Vi får gå med det till Jesus. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 29,31 i kommentar till 1 Joh 1:6,7)

Våra liv kan liknas vid en vanlig fönsterruta. När det är grått och disigt ute ser rutan ganska bra ut, men när solen lyser igenom, ser vi hur lortig den egentligen är. Det som vi inte tyckte fanns, finns där ändå - synden. (Conny Engkvist "Är det dags att göra bot?"; Jönköpings-Posten den 12 mars 1982)

Om skorpionen, som ju är farlig att ta i med händerna, sägs att man dödar honom genom att stjälpa över honom ett dricksglas och utsätta honom för solljuset. Då lär han kröka sig, sticka gadden i sitt huvud och dö. Så dödar Guds ord onda andemakter. De uthärdar inte ljuset från Honom som är Sanningen. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 98 i kommentar till Luk 10:17-20)

Herre, djupen ropa Dig, och ur djupen ropar jag: här är mörker, här är ångest, tung är bördan, jag är svag. ... Lyft mot dagen mina öden, ren i ljuset själen tvag, att i livet som i döden Din allena vare jag. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 112; citat Sven Lidman)

Du, som är min Herre, tag mig helt: låt mitt hjärta slippa vara dött och delt. ... Du som all min svaghet ser och känner, kom med eld från himlen, som allt stoft förbränner. ... Kom med eld, som smälter is och sten, att min själ må vara Din allen. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 140; citat Sven Lidman)

Vi behöver ljuset från Jesus för att kämpa, säger (Bengt Pleijel från Åh stiftsgård). Men vi är lite rädda för det där ljuset. Det avslöjar oss själva. Vi blir som haren i skenet från billyktorna. Men det har aldrig blivit ljusare för att man blundar. Det är så mycket som vi tycker är fel. Lösningen ligger inte i att fly eller i att gräva ner sig och deppa. Lösningen ligger i att fästa ögonen på Jesus. Se vem han är, vad han kan. (Ylva Eggehorn ”De levandes ansikten” s 164)

När du visar mig ditt djävulsansikte, ser jag att du älskar mig. ... Jag är inte rädd för natten. ... Den stora natten är nära. ... Gräset, bladen talar, med sitt skälvande mörker. Det finns runt om oss Ditt ansiktes aska i den blåsande gryningen. ... Hör mörkrets grå aska andas Och alla ansiktens munnar Det finns ingen vila i denna natt. (Göran Sonnevi "Språk; Verktyg; Eld" s 290,292; dikter skrivna 1957-1979)

Det finns mörker inne i mig som när som helst kan kasta sig över dig. Jag vill se ditt mörker, och mitt som i en spegel. ... Vi förbränns i varandras ljus eller varandras mörker. Det finns ingen skillnad. ... Om vi inte förmår se klart i det växande mörkret Vad hjälper det att se i mörkret? ... Mörkrets triumf är nu när och jag inser att jag längtat efter det Därför att jag inte ville leva. (Göran Sonnevi "Etthundraett stycken" s 115-119; dikter skrivna 25.6.1977-27.10.1978)

Många är de som mot allt förnuft gett ljuset en chans och upptäckt det fantastiska i att bli avslöjad, att slippa dölja svaghet och frågor, tvivel och tomhet. Vi kan få gemenskap med ljuset och med dem som vandrar i ljuset. (Christina Lann "Bli avslöjad i Guds ljus"; Jönköpings-Posten den 27 januari 1978)

Just den dagen blev den nåderika vändpunkten i mitt liv. Jag förde fram min synd i ljuset så radikalt som aldrig förr, eftersom jag var klar över att så länge den är i det fördolda, gömd för människors ögon och sist och slutligen också för mina egna, då jag inte vill bekänna den, så länge kan den fortsätta att breda ut sig. Jag lade fram den i ljuset, eftersom jag visste att då blir också fienden avslöjad. Att föra fram i ljuset betyder att bekänna för Gud och människor – eller uttryckt i andra ord: ”att bikta”. (M. Basilea Schlink "Så blir man en ny människa" s 16)

Ställer vi oss under sanningens ljus, då skall detta göra oss fria. När vi sätter strålkastarbelysning på vårt undermedvetna, då är han närvarande som själv är ljuset, Jesus Kristus. Han skänker frid och glädje åt vårt hjärta. ... Först när jag börjar finna min synd olidlig och börjar hata den, sätter jag kniven mot den syndens kräftsvulst. Först då blir något annorlunda och nytt. (M. Basilea Schlink "Så blir man en ny människa" s 90-91)

Det var den vanliga formeringen. Armbindelflickorna sprang svettiga fram och tillbaka och blåste liv i talkörerna. Ambassadens ljuskänsliga personal hade som vanligt fällt ner persiennerna. En pojke klättrade som vanligt upp i en lyktstolpe. ... Långt in på natten svävade ett nej över stan. (Werner Aspenström "Under tiden" s 311; Deltagare)

här är jag, Du kallade på mig, varje dag gör Du det, här är jag ... inte har jag ett ångerfullt hjärta, inte har jag någon nöd, det är inte därför jag kommer, det är det jag kommer för att få. (LisBeth Wedin "Tanke-sträck" s 39; att komma)

När verben för ”älska” och ”hata” ställs mot varandra i hebreiskan och arameiskan har de oftast en förbleknad betydelse, betyder föga mer än ”föredra” resp. ”eftersätta”, ”förfördela”. Om man utgår från tanken att Herren är en och kräver oavkortad kärlek, finns det inte plats för tjänande av någon fler herre. (Birger Gerhardsson ”Ur Matteusevangeliet” s 143 i kommentar till Matt 6:24)

Jag ville alltid vara för något, för Vietnams folk, inte gärna mot något. Jag tyckte aldrig om "Palme och Geijer, Nixons lakejer" och sådana slagord. De gjorde att jag kände mig obekväm och osäker. Det var ju det som hade fått mig att lämna "de troende" en gång: detta att de var absolut tvärsäkra och en gång för alla delade in människor och företeelser i onda och goda. (Margareta Strömstedt "Natten innan de hängde Ruth Ellis" s 82; Den röda slipovern)

"Nämen, pappa, varför är du lessen", sa Malin, när hon såg Melker sitta där med ansiktet gömt i händerna. "För att jag är värdelös", sa Melker och tittade upp på henne med ögonen fulla av tårar. "Denna dagen ett liv ... och vad har jag gjort? Jag kan inte göra nånting ordentligt, allt bara misslyckas. Jag skriver nog dåliga böcker också, det förstår jag nu, jo, säj inte emot mej, det gör jag! Stackars barn, ni har en värdelös far!" Då kastade de sig över honom allihop. ... De försäkrade att det fanns inga barn som hade en så duktig och så snäll och så bra far som de. (Astrid Lindgren "Vi på Saltkråkan" s 146-147)

Där Guds Ande, som är väckelsens ande, verkar, försvinner den elaka kritiken mot andra. Missnöjet kanske finns kvar, men det får en annan riktning. I stället för att man varit missbelåten med sin broder, blir man nu missbelåten med sig själv. Kritiken och de hårda domarna drabbar ens eget liv och ens egna gärningar. I det skarpa ljuset, som faller över ens egen person, blir man mer än vanligt benägen att se med milda ögon på andras fel. Detta bidrar helt naturligt till att man kommer i en mera förstående ställning till den kristna omgivningen. (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 48)

Adam gömmer sig (för Gud) för att inte behöva avlägga räkenskap, för att undkomma ansvaret för sitt liv, som varje människa gömmer sig därför att varje människa är Adam och är i Adams situation. För att undkomma ansvaret för det levda livet byggs existensen ut till en apparat som kan dölja allt. Och när människan på det sättet gömmer sig "inför Guds åsyn" och upprepar det gång på gång sjunker hon djupare och djupare ner i bortvändhet. Så uppstår en situation som blir mer tvivelaktig för varje dag, för varje gång man gömmer sig och vänder sig bort. En situation som kan beskrivas så här: Guds öga kan människan inte undkomma, men när hon försöker undkomma honom vänder hon sig bort från sig själv. Det finns visserligen ett någonting i henne som söker honom men hon gör det svårare för detta något i sig att finna honom. (Martin Buber "Människans väg enligt den chassidiska läran" s 14-15)

Morgonen nalkas man bara från nattsidan. Ett äventyr nattetid är alla morgonfärder, alla vandringar i morgonriktning. ... Stort är det mörker och lång den natt där alla vandrare mot morgon färdas med sin dröm. Stjärnlös sky och nermörk stig spärrad av hemliga hinder – kullfallna träd, stenar och törne som aldrig inskrivits på någon nattorienterares karta. ... Att färdas mot morgon är alltid en framryckning nattetid. Och morgon framför sig har endast den som har morgon inom sig – den vars längtan vakar som en hund utanför grytet i sjusovarberget. ... Den som är medveten om avgrunderna inom sig och störtar ner i dem är aldrig tillspillogiven. Förlorade för livet och kärleken är bara de som lindansar över bråddjupen utan att någonsin märka dem och i svindel faller. De med mörkrets klyftor förtrogna skall vara de räddade – de eviga räddarna av livets morgonriktning. (Olle Svensson ”Att vandra mot morgon” s 179; 1957)

Vår lilla mänskliga möjlighet till sanning och uppriktighet är så begränsad, att varje gram uppriktighet, som kan utvinnas ur det mänskliga urblocket, måste tillvaratagas och redovisas lika noggrant som någonsin guldstoftet från Bolidens översta rensningsrum - 28 gram ur tusen kilo malm - där till och med arbetarnas kläder måste tvättas för att den minsta lilla guldpartikel skall räddas från förskingringen. ... Det hela är som ett grävningsarbete genom döda avlagringar av ens tanke- och känslovärld ned till de djup där personlighetens källsprång springa i dagen. De obetydligaste föremål, som möta under en sådan grävningsprocedur, kunna helt oväntat befinnas rymma lösningen till förut alldeles oförklarliga sammanhang, handlingar och ståndpunkter. Uppriktighet är aldrig onödig. Uppriktighet kan för en själv och andra innebära förödmjukelse och skenbar förnedring - men den måste alltid till slut bli till frälsning, förlossning och förnyelse. Var gång man lyckas nagla fast sig själv som lögnare och falskspelare, triumferar den gudomliga sanningen i en vilsen människovilja. Och jag har inför dessa mina minnesbekännelser en förnimmelse av att jag kan göra till mina den unga svenska skaldinnans ord: "Hit är jag kommen att befrias från falskhet." (Sven Lidman "Mandoms möda" s 16-17)

Vad var mitt liv, min Gud? Ett skrik ur djupet efter hjälp från Dig - ett skrik som aldrig tystnade - som jämt på nytt tog vid och oavbrutet mot Ljuset lyfte ett förfelat och fördömt förflutet. (Sven Lidman "Vad var mitt liv?" s 45; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1951)

I februari 1951 utnämndes Dag Hammarskjöld till statsråd och medlem av regeringen. ... Han har valt att satsa allt på sin livsuppgift, på att tjäna samhället i ämbetsmannagärningen. Han har lyckats. Han har nått de allra högsta positionerna. Och väl på detta krön i karriären inser han dess intighet. Och helt följdriktigt följer strax därefter en av de allra mest centrala noteringarna i hela dagboken, den långa texten om "en ung man, hård i sin hängivelse", dvs Jesus från Nasaret. (57:0). Det är inte de yttre omständigheterna, utan det inre innehållet, som bestämmer det meningsfulla i en uppgift. Och ensamheten förändrar valör för Dag Hammarskjöld. I den långa noteringen skriver Dag Hammarskjöld om Jesus att "han hade satsat på en möjlighet i sitt väsen, anad när han kom tillbaka från öknen." De följande raderna utgör fortsättning på den långa Jesusnoteringen: "Att vår ångest och längtan är tusenfaldig och kan dövas på tusen sätt är en lika banal sanning som att den still slut endast är en och endast på ett sätt kan övervinnas. Vad du ytterst behöver är att uppleva - eller tro dig uppleva - att du behövs." (Mats Svegfors "Dag Hammarskjöld" s 107-109; Den livslånga ensamheten)

Gud dör icke den dag vi ej längre tro på en personlig gudom, men vi dör den dag livet för oss ej längre genomlyses av det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft. (Dag Hammarskjöld "Vägmärken" s 47; 1950)

Här är tusentals plattformar ... Det är ett oöverskådligt myller av människor - och där ser jag broder Alfred Gustafsson och där går broder A.P. Franklin. Men han är du död! ... Nu först märker jag hur ljust allt är. ... Jag är ute i det solsken, som ej blott visar människors ansikten sådana de äro, utan även våra själar sådana de äro, och jag såg att min egen själ var sjuk och fläckig och oren. Och i och genom själva detta ljus, som var omkring mig och som var omkring oss alla, pressades eller steg eller lyftes upp ur okända djup inom mig en yttersta fråga: Är jag verkligen medansvarig och medskyldig i denna värld av orättfärdighet och grymhet, till detta förnedrande system av personförföljelser och åsiktsförtryck, som under dessa årtionden vuxit fram inom den svenska pingstväckelsen och skoningslöst trängt ut all sanning - allt sant andeliv - all frihet och all verklig glädje? Och jag svarar i Jesu välsignade namn ett ljudligt och ljungande ja! Det är jag, Sven Lat, Sven Svag, Sven Feg, Sven Flykt som har min andel i allt detta. (Sven Lidman "Resan till domen" s 73-74; Demaskering)

Hur skulle (Enok) få av ringhelvetet? Han fetmade på lasarettet. ... Gå till smeden och få den klippt av? Stå där och sträcka ut vänstra hand? Visserligen inte få höra nån glirning, inte hos smeden, han talte aldrig om vad som hände folk, skulle inte så mycket som höjt på ögonbrynen en gång om det blivit homom sagt att sågklingan tog huvudet och inte bara näven. Men en annan utläggning skulle det bli, så säkert som amen i kyrkan, en satans torr och lång harang om domar Rutherford som begrep allting så mycket bättre än någon moders själ här på jorden. Och från Rutherford skulle han omsider komma till den slutsatsen att varken sågklinga eller kvinnfolk eller en ring hade någon som helst betydelse. (Tage Aurell "Intill helgsmål" s 188-189; Rutherford, som dog år 1942, var juridisk rådgivare inom samfundet Jehovas vittnen)

Jag minns min barndoms såpbubblelekar, hur man hade en skål med såpblandat vatten och ett halmstrå - och medan den ena såpbubblan efter den andra brast, blåste man tjugu nya. ... Min vän, vi blåsa såpbubblor av allehanda slag - stora, skimrande, färggranna, tomma bubblor. Vi kunna också blåsa så vackra, religiösa såpbubblor. Det finns människor som kunna blåsa den skönaste filantropis och människokärleks mest praktskimrande ballonger av tomhet. Men felet med alltsammans är, att det är och förblir uppblåst tomhet. Viktigast av allt för oss är därför, att vi hos oss själva få se våra egna såpbubblor, fel och misstag, vår egen själviskhet och vårt eget självbedrägeri. Vi ha så lätt att överlägset le åt den misslyckade såpbubbleblåsande brodern eller systern. Gud hjälpe oss i sin stora barmhärtighet att på samma sätt taga oss själva på bar gärning i den sysselsättningen. ... (Frälsningen) sticker absolut hål på såpbubblan människan. Allt det där skimrande, fagra, glänsande, glittrande, ytliga brast och avslöjades som den fullkomliga tomhet, det innerst inne var. (Sven Lidman "Uppenbarat" s 18-19,23)

Jag känner ... den stackars vandrarens trasor; och för mig finns ingen gud utom den mörka sanden, den oändliga ryggen av sten och natt, den skygga dagen med en ankomst av trasiga kläder, av utrotad själ. (Pablo Neruda "AMERIKA, jag åkallar inte ditt namn förgäves" s 12)

Tänk om vi som känna och förstå att vi äro "barn" i stället för "fullvuxna", skulle taga de första stegen mot full hälsa. Först av allt: ut i ljuset och vandra i ljuset, d.v.s. att inte gömma undan något för Guds ögon. (Lars Vitus "En köttslig kristen" s 48-49; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1941)

(Sonen) är världens ljus. Men de flesta vill stanna i mörkret, ty de har ont samvete, de känner på sig, att de i Jesu närhet skulle bli avslöjade. Därför hatar de rent av ljuset. Annorlunda med dem, som gör sanningen, d.v.s. Guds vilja. De är uppriktiga och vill gärna få klarhet över sitt liv hos Jesus. I ljuset från honom ser de, att de haft Gud med sig i det de har gjort. (Anton Fridrichsen-Per Lundberg "Ur Bibeln. Undervisning i Den Heliga Skrift för skola och hem." s 204)

(Nattklubben) Jordkulan var en nattlig tillflykt för dem, som mist dagens arbetsglädje, och därför hörde (Knut Toring) hemma där. Och Knut kände att det skedde en förändring med honom. Inom sig förnam han tillvaron av en drift till ödeläggelse. Sakta lossnade han från något, som han hade haft till stöd. Ting som förr haft betydelse för honom omfattade han med likgiltighet. ... Allt som hände omkring honom förlorade på något sätt i vikt. Han stannade ständigt och frågade sig själv: Vad gör detta mig egentligen? (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 98-99; Grop i mannens bröst)

Det finns någonting, som heter att vara ljusskygg, att vara rädd för ljuset, att vara rädd för människors iakttagelser. Man vet och känner med sig själv, att det är något galet, och därför skyr man ljuset. Det finns någonting, som heter ljusskygga existenser ... människor, som äro rädda för ljuset, som vill och kan och måste uppenbara något i deras hjärtan, som de icke vilja hava uppenbarat. Men, min vän, du slipper att vara en ljusskygg existens, om du träder fram i Jesu Kristi sannings ljus och vandrar i det, såsom Han är i ljuset. Då skall Jesu Kristi blod rena dig ifrån all synd. (Sven Lidman "Förgängelsens trälar och frihetens söner" s 161-162 samt Sven Lidman "I gott sällskap II"; ur sommarkalendern Pingstliljan utgiven på förlaget Filadelfia, Stockholm; Jönköpings-Posten 1927-07-01)

Sanningen är alltid enkel, men människan så fruktansvärt söndersplittrad, och därför vill den söndersplittrade människan inte veta av sanningen i dess förödmjukande och fordrande enkelhet. ... Den högmodiga människospillran vill helt enkelt inte låta sitt förvirrade dunkel genomlysas av sanningens ljus. Det bär hennes gränslösa fåfänga emot, hennes högmod härdar inte ut med den tanken, att orsaken till hennes sällsamma sorger och gåtfulla lidanden skulle vara något så enkelt som det sanningen lyser på och säger vara grunden till det hela. ... Min vän - du blir salig, om du förtröstar på Jesus. Nu är du lik en drucken människa, som går omkring i ett mörkt rum och håller en elektrisk bordslampa i handen och stöter emot möbler och prydnadssaker och bokhyllor och klagar och bannar över att hon inte kan se. Min vän, stanna och sök upp väggkontakten, så får du ljus i din lampa och ljus i ditt rum: det är ett förolämpande enkelt förslag, men det är välsignat att följa. Min vän, stanna där du irrar omkring i mörkret i tåredalen, och sök kontakt med levande Gud, och det blir ljust i ditt hjärta och ljust i ditt liv, och du får ljus både över var du är och vart du skall gå. (Sven Lidman "Betlehemsstjärnan och båglampan - Tankar om sken och verklighet" s 90,93; kommentar till Ps 84:13)

Det viktigaste skälet varför människor söka undfly Gud är ... att de vilja göra sin egen vilja och icke Guds. De tala och känna kristligt, de gör stora gärningar i Kristi namn. Deras fromhet är förvillande lik verklig fromhet. Blott ett fattas dem - viljan är icke omvänd. Innerst undvika de Gud, ty de frukta för hans vilja. (Isak Krook "Kristna som undfly Gud"; installationspredikan i Gränna kyrka åttonde söndagen efter Trefaldighet 1925; Jönköpings-Posten 1925-10-08)

Är du mörkrädd, min vän? Du har alla skäl att vara det, och du behöver inte skämmas därför, om det är det verkliga mörkret, som du är rädd för: om du är rädd för mörkret, därför att du älskar ljuset, och därför att du vill vandra i ljuset och icke hava någon gemenskap med mörkret och dess makter. ... Nog ha vi anledning att vara rädda för mörkret, om vi därtill betänka, att själafienden själv förskapar sig till en ljusets ängel, en ljusspridare, och att hans tjänare så förskapa sig, att de likna rättfärdighetens tjänare. ... Du behöver endast vara rädd för mörkret, i den mån du saknar ljus, ty i (Jesus Kristus) allena finns det ljus, över vilket inget mörker i världen har någon makt. ... Ljuset kan ej bliva något för dig, förrän du i ljuset funnit ditt allt, förrän ditt mörker funnit, att ljuset är det enda nödvändiga, och att alla de andra livets nödvändighetsartiklar äro värdelösa utan det. (Sven Lidman "Personlig frälsning" s 7,11,19; Det sanna ljuset)

Det slår mig ibland, när jag ser tidningarna och läser deras löpsedlar med de skrikande rubrikerna, som ropa ut de sista nyheterna, huru galet vi handla. Borde där ej i stället med väldiga stilar stå tryckt ... dagens betydelsefullaste och aktuellaste nyhet: "Jesus Kristus har uppstått från de döda. Han är densamme i dag som i går: har all makt i himmelen och på jorden." ... "Jesus Kristus har dött för oss på Golgata." ... Människorna slåss om att köpa ett extrablad med en fullkomligt betydelselös nyhet. ... Vi fråga efter det, som ingenting betyder, och söka efter det, som inget värde har. (Sven Lidman "Bryggan håller - Vittnesbörd om korsets kraft" s 10-11; kommentar till Luk 16:19-31)

Det är så att när människan får en känsla av ångest och oro och sina ögon en smula öppnade för att livet är dunkel och mörker och oandlighet, då vänder hon sig inte till ljuset och till Anden, utan till mörkrets skuggor, spåmän och andebesvärjare, att söka upplysningen där mörkret är tätast, att söka kunskapen där okunnigheten är störst, att söka Anden bland de onda andarnas skara. (Sven Lidman "Bryggan håller - Vittnesbörd om korsets kraft" s 82; kommentar till Jes 8:17-22; Luk 22:40-46)

Min vän, du kan söka sanningen i femtio år, och du har ej kommit henne ett steg närmare. ... Det finns endast en väg att bli delaktig av sanningen, och det är att göra den i Jesu namn. När du råkar en s. k. sanningssökare, så giv honom detta ord om "görandet" ur Johannes 3:21, och vill han ej taga emot det, så lämna honom. Den som säger sig söka sanningen, han söker endast sig själv - sin egen ära - sin egen bekvämlighet - sin egen harmoni. Den som gör sanningen han finner Frälsaren. (Sven Lidman "Bryggan håller - Vittnesbörd om korsets kraft" s 228; kommentar till Hebr 5)

Vi hade tidigt fått lära oss att det var roligare att vara aktiv än att göra ingenting - vi hade fått en stor motvilja mot att låta minuterna försvinna utan att någonting skedde. Vi hade hos vår far och hos Alf Ahlberg sett spår av heliga värden, för vilka en anständig människa frivilligt måste böja sig - detta gav livet ett slags struktur, det fanns vissa saker som över huvud inte kunde ställas under diskussion, och till dessa värden - vilka Ahlbergs första filosofiska skrifter behandlade - kunde det mesta anknytas. Därigenom blev livet stabilt. Inte som om vi skulle ha varit moraliskt så förträffliga, i varje fall inte jag. Men därför att vi visste och kände att sådana värden fanns och var de fanns. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 94)

Skat-Pelle blev alltid glad, när jag besökte honom, och var idel vänlighet. Stugan bestod av ett enda rum, vilket även utgjorde hans verkstad. Besynnerligt nog hade han endast få verktyg, en hyvelbänk, några huggjärn, borr och knivar av egendomlig form och de hade han lånat, påstod han. Folk ansåg, att ingen vanlig människa kunde begagna sådana verktyg. De voro icke av vanligt stål, troddes det, ty eggen tålde icke solljuset. Det berättades nämligen, att Skat-Pelle en gång förfärdigat en lie, som bet utmärkt på natten, men blev alldeles slö och oduglig så snart dagern inträdde frampå morgonen. Det sades, att alla hans verktyg ägde samma märkliga egenskap. (Vilhelm Moberg "Den gulspräckliga ormen" s 36)

Jag känner nattens kyla, som är omkring mig. Och jag går vidare i mörkret och jag går vidare med mitt tvivel. ... Jag går i mörkret. Jag vandrar under stjärnorna. Jag känner mänskans ödmjukhet inför evigheten, och jag fryser. (Pär Lagerkvist "Den fordringsfulla gästen" s 61)

Allt bär du; allt kval som ämnats åt mig, allt det eviga mörkret och ljuset. Livet är och förklaras hos dig, o mörker, sargat av ljuset. ... Mitt hjärta är litet, min själ är arm, blott till ringa längtan tvungen. Tungt välves, o moder, din fromma barm, av stjärnornas törnen stungen. (Pär Lagerkvist "Jag lutar mig trygg mot himmelens bröst" s 65)

Kommer jag ned till havet om morgonen när jord och himmel ligga orörliga av sol,anar jag livet som en helig glädje, en strålande visshet. Och jag står hjälplös och beklämd vid tanken på att jag vågat håna det jag ej förstått, det jag likväl aldrig skall kunna fatta. Jorden bränner om mina fötter som en helig mark jag ej haft rätt att beträda och jag vänder mig bort med den osaliges hemlöshet och fruktan i min blick, som söker mörkret. Uppståndelsens morgon, då jag vaknar bländad av ljus. Uppståndelsens morgon då ur strålande himlar jag ser den gud nedstiga som jag förnekat, och som, sedan han låtit mina ögon bländas av hans åsyn, i evigheters evighet skall vara dold för mig, den hungrande. (Pär Lagerkvist "Kommer jag ned till havet" s 79)

"Du ser dej omkring", fortfor (Kate). ... "Jag brukar sitta här för att vila ögonen, dom tål inte ljuset. Dom tål inte ljuset", upprepade hon när hon mötte Cals snabba blick. ... "Varför glor du på mej så där?" "Jag tror inte alls att du får ont i ögonen av ljuset. Jag tror att du är rädd." ... (Kate) påstod att hennes ögon plågades av ljuset och så småningom började hon själv tro det. Det sved i ögonen på henne varje gång hon hade varit ute på stan. ... Hon trodde att hennes ögon plågades av ljuset och att det grå rummet var en grotta där hon kunde gömma sig, en håla i jorden där hon kunde vara osedd. (John Steinbeck "Öster om Eden" s 444-446,454)

Striden om (var) skolan (skulle ligga) var kämpad till slut. De som vunnit var glada, men de som förlorat var bittra som det brukar vara. Men skolan blev till nytta och glädje för många. Även för en del av dem som kämpat emot. Bitterheten och osämjan tonade bort, tiden läker alla sår, heter det ju. En orsak till att den i vissa fall nästan fientliga stämningen försvann så fort som den gjorde, var säkert den väckelse som 1912 gick över bygden. Många, nästan alla ungdomar i norra delen av församlingen lämnade sig åt Gud. En av dem var jag och på mig verkade det så, att jag såg mycket i ett helt annat ljus än förut. Jag började förstå att vi alla är ofullkomliga människor, som även om vi ville vara kristna kunde fela och förgå oss. (Anders Andersson "En skolstrid i Åker för 70 år sedan" s 117)

(Margareta Armsköld) bet nervöst samman läpparna och blundade några ögonblick. (Min vän), ... olyckan har gjort mig klarsyntare öfver mig själf, lärt mig fullt förstå hvem jag är. ... Ni måste skratta åt mig, när jag säger er att jag är en kysk, ärbar, borgerlig kvinna, som älskar ärlighet och renhet öfver allt annat. ... Jag vämjes vid allt som är falskhet och hemlighet. Allt smusslande är mig förhatligt - jag har en friboren människas rädsla för alla mörka vrår och stulna nöjen - min själ är mörkrädd, den älskar allt som tål att ses i dagens ljus, och jag har alltid varit gränslöst rädd för allt, som klibbar och smutsar. (Sven Lidman "Carl Silfverstååhls upplevelser" s 296-299)

Jag vet hur märkvärdig boken är, men vi få icke räkna på de skriftlärda Saduceerna, som hata ljuset. Vågar Ni icke på den, så går jag till Koppel först; sen ruinerar jag mig för tryckningen! Ty, tryckas skall den! (August Strindberg "August Strindbergs brev XVIII maj 1909-maj 1910 s 71; brev 11 juli 1909 till Karl Börjesson; den omnämnda boken är sannolikt den bok som kom att utges på Bonniers förlag under titeln "Bibliska egennamn")

Å marknaden här (i Skillingaryd) i tisdags gick handeln med oxar trögt. ... En mer än vanligt stor mängd kringresande främlingar uppträdde hvar man gick och utbjödo sitt värdelösa skräp och ett akrobatsällskap sökte göra sitt allra bästa för att visa, att den kända satsen "tomma kar slamrar mest", inte är blott tomma ord. Ordningen var god. (Jönköpings-Posten 1908-10-22 "Värdelöst skräp å Skillingaryds marknad")

(1907 Januari) 9:e. Blef hemma på qvällen, utan att gå till Harriet (Bosse). Det var ljust. Nu tycker jag att mörkret kommer från henne, och jag vill lösgöras. Vid sista återknytandet fann jag henne dummare än förr, lika högfärdig och ond! Svart och giftig! (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 251)

Läraren fortfor: Att vårt förstånd finner så mycket motsägelser och obegripligheter i religionens stora sanningar, ligger icke bara i förståndets bristfällighet, utan i den onda viljan. Högfärden att vilja begripa Gud och hans planer, att vilja fatta sitt öde, är att vilja styra en fregatt med en åra. Hvarenda grekisk tragedi slutar med en uppmaning att akta sig för öfvermod, Hybris. Intet är gudarne så misshagligt! ... Alla upplysningsfilosofer gå i mörkret, och den period i historien som kallas, skämtsamt, upplysningens, var den svartaste vi haft. Förnuftets gudinna, mademoiselle Maillard, dyrkades bara af galningar. Religionens sanningar strida aldrig mot förnuftet, förrän detta är förmörkadt af den onda viljan; men då börja upptäckterna, och då ”strider allting mot förnuftet”, de allra klaraste saker, som att Gud är till, att den allsmäktige kan tillämpa okända lagar eller suspendera sådana han själf stiftat, att han kan meddela andliga gåfvor under materiela symboler och så vidare. Allt fritänkeri är galenskap, ty tanken är icke fri utan bindes af tankelagarne, eller logiken, liksom naturen af naturlagarne. Den onda viljan söker frihet att få göra ondt, och den onda tanken söker frihet att få tänka galet. (August Strindberg ”En blå bok I” s 70; Förnuftets gudinna)

Läraren talade: Det ser ut som om människorna icke hyste höga tankar om sig själfva, ty när de på teatern få se en riktigt elak satir, då njuta de, utan att ta åt sig likväl. Det gäller ju bara de andra. Det fanns i min ungdom en teaterförfattare, som efter att ha varit satiriker slutligen fattades af medlidande med människorna, och som han själf genom ett godt och relativt lyckligt lif fått mildare känslor, såg han människorna i en ljusare dager. Nåväl, han skref en pjäs med bara ädla människor, känslofulla, ömhjärtade. Hvad hände: publiken trodde först det var ironi, men i andra akten upptäcktes sveket. En stämma ryter från parkett: fy f-n, det är ju allvar; och under stigande äckel gick pjäsen fram; åhörarne skämdes för varandra och på författarens vägnar; några sprungo ut, och de kvarvarande skrattade: skrattade åt godheten, uppoffringen, försakelsen, förlåtelsen. De kände icke igen sig, ansågo skildringarna onaturliga; det gick inte till så i verkligheten, människorna voro inga änglar. Det är farligt således att tala väl om människorna, ibland. Men nu är att märka, det religiösa människor icke besöka teatern, emedan teatern är gudlös. Den grekiska tragedin började med offer åt gudarne, och alla tragedierna handla om människans vanmakt i kampen mot gudarne. Hvarför göra icke våra religiösa en teater, där man får se hur det onda beskrattas och afslöjas! (August Strindberg ”En blå bok I” s 73; En religiös teater)

Lärjungen fortor: Plato skildrar jordelifvet som så: Mänskorna sitta i en håla med ryggarna mot ljuset; därför se de bara skuggorna eller skenbilderna af det utanför hålan; den som kommer på den luminiösa idén att vända sig om, han får se urbilderna, det verkligt verkliga, och ljuset. Så enkelt är det: bara vända sig om! Omvända sig med andra ord. Men därför behöfver man icke bli munk, asket eller eremit. Jag är nästan ense med Luther att tron är allt; gärningarne kommer nog efter så sakta. ... Om den gudfruktige faller, står han upp igen, borstar af sig och går vidare, men den gudlöse blir liggande i smörjan. Alltså hela konsten – att icke vända ryggen mot ljuset. (August Strindberg ”En blå bok I” s 107; Konsten att vända sig)

Som ett apropå till slagsmålet i Norrahammar i lördags kväll skrifver en af våra meddelare: "Man kan med grundade skäl säga att detta vilda tumult måste skrifvas på rusdryckernas förut öfverhopade konto. Då man ser den massa öl, våra omtänksamma bryggare medelst de rullande krogarna tillföra samhället vid hvarje aflöning och den mängd af litrar, som hämtats från krogarna i Jönköping, kan man dock undra öfver att dylika uppträden äro så sällsynta, som de äro. En annan medverkande orsak torde vara det 'egyptiska mörker', som ständigt under höst- och vinterkvällarna är rådande i det djupt under de omgifvande höjderna liggande brukssamhället. Erfarenheten har ju visat, att det råa, det skamliga och fula trifs bäst i mörkret. Månne inte vederbörande i äfven detta samhälle af detta och flera andra skäl snart skola blifva betänkta på att till förmån för alla de tusenden, som trampa Norrahammars långa, smutsiga gator, genom uppsättandet af några elektriska lampor utmed dessa skingra mörkret." (Jönköpings-Posten 1907-10-09 "Det skamliga och fula trifs bäst i mörkret")

Svenska Akademien skulle vara "en förening av Sveriges mest framstående vitterhetsidkare utan avseende å deras samhällsställning i övrigt". Detta tyckes ju vara klart besked. Men hur har man följt statuterna som man aldrig tröttnar att citera som grundlag? . . . Av hela samlingen (som sitta i Svenska Akademien) äro endast fyra vitterlekare, men på lediga stunder. Ingen enda har skänkt sitt liv odelat åt diktningen. . . . Hur många av akademiens ledamöter läsa litteratur? Hur många besöka teatrar? Har professor Rudin och biskop Billing läst Zolas romaner eller sett Ibsens pjäser? Jag vet inte; men våga professorn och biskopen sitta som jurymän utan att ha tagit del av handlingarna i målet, då är deras lättsinne och obetänksamhet straffvärt. . . . Samtidens litteratur är romanen och dramat; men ibland akademiens fyra vittra bisittare finns icke en romanförfattare, icke en dramatiker. Aderton illitterata rådmän, och icke en kompetent domare! Det är icke domstol! Det är ingenting! . . . . . . Det är ju helt enkelt dråpligt! Den som skriver om litteratur och den som översätter litteratur, den tillhör självklart Akademien; den som skapar litteratur är däremot utesluten! . . . Arkeologer, språkforskare, teologer, histologer, det är ingen litterär domstol! Det är ingenting. (August Strindberg "Svenska Akademien" s 62-64 samt August Strindberg "Svar på invändningar" s 66; september 1903)

Nu kommer den grymma våren med sol i tak och vägg. Mina ögon rinna, och hjärnan är tom som ett urblåst ägg. ... Man blir ju sjuk och fördärvad av allt detta vita ljus, som glittrar, glänser, vaggar och dränker hela ens hus. ... Det glittrar, glänser, vaggar som långa böljeslag, och rockens hål och själens stå hemska i öppen dag. (Bo Bergman ”Våren” s 319; 1903)

(Hovrättsnotariens) undergång blir hans spritbegär. ... Nu har han haft motgångar de sista åren och skyller det på våningen, från vilken han nu ämnar flytta. Han har en oförmåga att se sanningen rakt i ansiktet och bedrar i stället sig själv med svepskäl - något som en så stark och logisk ande som hans enligt mitt tycke genast skulle genomskåda. Men det vågar han inte. Han har uppskjutit självuppgörelsens timme så länge att han bävar för den. Jag anar att detta är början till undergången: att ej våga sätta operationskniven på sig själv, att ej våga sitta till doms över sitt eget jag. ... Är du feg och eftergiven mot dina egna fel, så tappar din ande snart nog fast mark under fötterna. Sven Lidman, sätt operationskniven på dig själv, dissekera dig, lär känna dina svagheter och din styrka - och du skall stå bi i The struggle for life. (Sven Lidman "Lågan och lindansaren" s 220-221; dagboksanteckning 21 sept 1901)

Masja (en av tre systrar): "Jag anser att människan måste ha en tro eller söka efter en, annars är hennes liv tomt, så tomt ... Att leva och inte veta varför tranorna flyger, varför det föds barn, varför det finns stjärnor på himlen. Antingen så vet man varför man lever, eller också är allt bara strunt, rena tramset." ... Olga (en annan av tre systrar): "Musikkåren spelar så lyckligt och muntert, och man vill leva! Å herre min Gud! Det ska komma en dag då vi försvinner för alltid, man kommer att glömma oss ... men våra lidanden ska förvandlas till glädje för dem som kommer att leva efter oss, det ska bli fred och lycka på jorden, och man ska minnas oss väl och välsigna dem som lever i dag. Kära systrar, vårt liv är inte slut än. ... Det känns som om det bara skulle vara en kort tid kvar innan vi får veta varför vi lever, varför vi lider så ... Om man ändå visste det, om man ändå visste det." (Anton Tjechov "Tre systrar" s 296,355)

Varför tillstadde livet icke Eurydike Berg att för alltid få dväljas i det skumma blå skimret bakom rullgardinernas bilder? Varför var det tvunget att låta gatans och dagens gråa färgtomma ljus tränga in i varje skrymsla av rummet därinnanför? Trivdes ej möblerna och tavlorna och tingen och deras svartklädda ägarinna bäst i det blå ovissa ljuset, som intet avslöjade och intet förjagade av det stora, djupa, tysta rummets hemligheter och drömmar? Med en suck lät Eurydike Berg rullgardinens rika bildvärld åka i höjden - med samma saknad som en stackars poet stoppar undan sina gyllene drömmar om marmortempel, vita mantlar och fackellysta gästabud för att i stället studera innehållet på assietterna bakom automathyllornas glasskivor. Men bakom rullgardinerna hade den gamla damen ännu en befästningslinje rest till värn mot världen utanför. I de djupa fönsternischerna stodo blomsterkrukorna tätare än soldaterna i ett led, och på de stora blomkrukorna stodo små blomkrukor inklämda i en ny linje. ... Ljuset liksom trevade och letade sig fram i det sällsamma, dagen så främmande rummet, där fönstrens tunga mörka gardiner, väggarnas draperier och golvets mattor endast vore till för detta enda: att döda ljuset och dräpa ljudet från den värld och den tillvaro, vilkens ande och arbete voro främlingar och fiender för henne, som i tystnaden och stillheten levde för det döda och glömda. ... (Hon) drog sig med en gest av trött ovilja in mot det djupa rummets skumma bakgrund. (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 42-45)

"Kristus står på ena sidan, Belial på den andra, och mellan dem en skarp gräns. Någon förmedlande öfvergång finnes ej", (sade doktor Fjällgård). "Men ni medger likväl, att det klara ljuset icke lyser, tills svart mörker på en gång tager vid", (sade Kurt). "Om vi antaga, att ljuset af en lampa strålar genom ett fönster ut på gatan, hvar är det då, som en riktigt ortodox teolog börjar bli mörkrädd, om han skulle våga sig utom porten?" "På ett håll har ljuset öfverhand, på ett annat mörkret. Den, som älskar det förra, han håller sig så nära ljusskenet som möjligt för att icke famlande i halfdunklet löpa fara att komma i rännstenens smuts", (svarade doktor Fjällgård). (A.B. Vester "Det gamla och nya hemmet" s 55)

Jag läser H.C. Andersens romaner och är hans store beundrare. Den tiden diktade man, äfven romanerna, sedan har man skrifvit, eller rättare arbetat dem. Ibland tror jag (18)80-talets romaner en gång bli ansedda värdelösa såsom tendensromanerna af Herman Bjursten och Fru Swartz ty de sakna hvarje spår af konst och poesi. Det blef journalism och hvarje romanförfatt(a)re sin egen tidningsredaktör! (August Strindberg "August Strindbergs brev XIII sept 1898-dec 1900" s 12; brev 28 sept 1898 till Emil Kléen)

10:e april (1897). Läste om Napoléons dödsbädd. ... Napoléon tålde ej ljuset utan måste skötas i mörkret. Sprang upp ur sängen och ville spatsera i trädgården. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 21)

De gingo upp på Anglais och drucko grön chartreuse. Poeten talade om sig själv. Han anförtrodde Martin, att han var dekadent. Han dyrkade allt som var statt i upplösning och förruttnelse och dömt att gå under. Han hatade solen och ljuset - och han knöt förbittrad näven mot glaskronan i taket - han älskade natten och synden och alla spritdrycker som skiftade i grönt. Han hade de flesta kända veneriska sjukdomar, och dessutom agorafobi. Ingenting i världen skulle kunna förmå honom att gå snett över Gustav Adolfs torg. Denna sjukdom beredde honom en alldeles särskild glädje, ty han betraktade den som ett förebud till paralysie générale. Och paralysie générale, det var den stora sömnen, Nirvana. Martin lyssnade tankspritt. Ljuset är gott, sade han till sig själv, och mörkret är också gott. Men stundom är mörkret ont, och ljuset också ont ... "Men hur kommer det sig", frågade han, "att dina dikter egentligen inte i något väsentligt hänseende skilja sig från dem som bruka få pris i akademien?" Vid dessa ord förmörkades skaldens blick, och hans läppar blevo plötsligt tunna och smala. Han tog upp en smutsig slidkniv ur fickan, drog ut den till hälften och lade pekfingret på den blotta klingan. "Hur långt tål du kallt stål?" frågade han. "Du missförstår mig alldeles", sade Martin och lade lugnande sin hand på hans arm. "Jag älskar dina dikter. Men jag ser bara inte riktigt sammanhanget mellan dem och ditt eget inre liv, som du nyss skildrade det ..." Skalden log. "Det var roligt att höra att du älskar mina dikter", sade han. "Det som jag hittills har låtit trycka är nämligen bara skit. Det kan duga åt packet." (Hjalmar Söderberg "Martin Bircks ungdom" s 110-111; mitten av 1890-talet?)

Som mätta boaormar fäste vi oss inte vid något annat än det som lyste, butiksfönstren hypnotiserade oss, vi var utom oss av förtjusning över diverse oäkta broscher och köpte en massa onyttiga, värdelösa saker. (Anton Tjechov "Ariadna" s 273)

”Och antingen ni tror eller inte gör detsamma, men annars är det sant och anagga mig, anamma, om inte det var trollpack, jag togs med en natt. Vi vaktade vid milan i Västanåmyra och natten led mot slutet och klockan var fyra, då hörde vi ett buller och Pär han skvatt. Det skallrade i fjälla, det dånade i jola, det råmade som oxar i berga”, sa Ola. ... ... ”Och rätt som jag ligger som ett hopviket knyte, så kommer där ett troll med ett otäckt snyte och tjåvar och tar på min fattiga kropp. ’Titt vint, titt på skack, det är ugglor i mossen, här ligger litet gubbkött’, sa tryntrollklossen, men just i detsamma rann sola opp. ’Se sola’, sa jag, ’det är ljusande dan', då nöso de och lade på långkutten”, sa'n. ... Det dånade i berga, det skälvde i jola, de skalade i väg bortåt fjälla där nola och drumlade i kull sig där nolaskogs. Det var som ett slagsmål av vettskrämda hyttor, som bruk gjorde hjulkast och jättekullbyttor och malmhus och kolhus och smedjor slogs. För trollen äro lika förfärade för sola, som jag för att skarva och ljuga”, sa Ola. (Gustaf Fröding ”Bergslagstroll” s 284-286; 1894)

Folkskygg går jag ej gerna ut förrän det blir mörkt! (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 121; brev 5 nov 1890 till Cla"s Looström)

I en intervju i Svenska Dagbladet 4/6 1934 berättar Jenny Nyström att bland alla illustrationer hon gjort värdesatte hon Richard Bergström: "Ur folksagans rosengårdar" (1889) och Ulrik Uhland: "Carl Michael Bellman" (1907) högst, trots att det i den förra boken finns hemska, groteska bilder som starkt avviker från den idylliska värld hon vanligen skildrar. ... Överallt pågår den eviga kampen mellan ljus och mörker, mellan gott och ont, en kamp som ofta är motivet just i sagornas värld. I denna samtidigt både hemska och underbara sagovärld, som fascinerar barn liksom vuxna, fick (Jenny Nyström) ett osökt tillfället att spela på ljusets, skönhetens och det godas motsatser: mörkret, fulheten och ondskan. Dessa skapar en nödvändig kontrast. "Idel ljus gör att man ingenting ser" (Esaias Tegnér). Lika viktiga som skuggorna är för konstnären när hon tecknar, lika viktiga är de för den mänskliga självförståelsen. (Kjell Lekeby "Konstnärinnan Jenny Nyström och doktorinnan Stoopendaal" s 72-73)

"Ni är allt bra konstig", (sade Natasja till folkskolläraren Sjupkin). "Ni undervisar i välskrivning, men själv skriver ni som en kråka. Hur ska ni kunna lära andra skriva vackert när ni inte kan det själv?" "Hm! Det betyder ingenting. I välskrivning spelar stilen inte så stor roll. Huvudsaken är att man håller pli på eleverna. Den ene slår man i huvut med linjalen, den andre på knäna ... Välskrivning! Det är ju rent nonsens. Nekrasov var en stor författare, men man blir rädd när man ser hans handstil. Det finns prov på den i hans samlade arbeten." (Anton Tjechov "Fiasko" s 255)

Jag klädde av mig och lade mig. ... Mitt lilla ljus lyste knappast upp väggarna, som, ni kan kanske tänka er det, var behängda med porträtt av förfäder, den ene förskräckligare än den andre, gammalmodiga vapen, jägarhorn och annat fantastiskt trolleri. ... Det var tyst som i graven, bara råttorna väsnades i salongen intill, och det knarrade av möbler, som torkade sönder. Och bak fönstret försiggick nå't helvetiskt. ... Vinden höll dödsmässa för någon, träden böjdes av sakta jämmer och gråt. ... För att minska min fruktan släckte jag först och främst ljuset, eftersom tomma rum vid ljussken är mycket förskräckligare än i mörker. (Anton Tjechov "Det var hon" s 50)

Det sorglösa folket, som naturligtvis också nu vandrar i mörkret, hatar ljuset och älskar mörkret, för deras gärningar är onda. Horor och tjuvar älskar mörker, för deras gärningar är onda. Horor och tjuvar hatar ljuset och älskar mörkret. De vågar inte hora och stjäla i huset där ljusen brinner. Om någon kommer med ett ljus till ett hus där det finns horor och tjuvar, vill de genast släcka ljuset. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 485 i predikan 1858 över 3 Mos 24:1-2)

De halta är sådana som inte orkar gå rätt och stadigt på livets väg. ... De halta behöver bättring och för den skull kommer de till bröllopet. Men deras vandring är så trög och därför måste vi beskriva deras tillstånd som det är. Men hur och på vilket sätt handlar Jesus med dem som haltar så? Han säger i dagens evangelium att de halta går. Vi måste här göra skillnad mellan dem som verkligen haltar och dem som låtsas halta. De som verkligen haltar, för dem är detta haltande till stor plåga, och de måste till slut komma till den Läkare som kan läka deras lemmar. Men de som låtsas vara halta, kommer inte till Läkaren, ty de har väl bra ben och springande når de helvetet. Djävulen skrattar åt dem som låtsas halta, för de är sådana narrar som härmar de ångrande. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 108-109 i predikan 1854 över Matt 11:2-6)

De sover för evigt, de som inte nu vaknar upp från syndens sömn, då dagen kommit, då kristendomens ljus har börjat lysa in i somligas mörka själar, och nådens morgonrodnad har gått upp för några syndares hjärtan. De som flyr till mörkret från ljusets sken, och de som är druckna av djävulens sömndryck och hordomens vin och av den flytande djävulsskiten sover för evigt. De som inte vaknar, fast en väckt människa skakar dem, sover för evigt. De som inte hör att tjuvarna kommer fast hundarna skäller, de sover för evigt. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 25-26 i predikan 1853 över Rom 13:11)

De sorglösa tål ingen dom så länge egenrättfärdigheten får härska. Ty den onde tål ingen dom. Han tar ingen synd på sig, hur man än skulle döma honom. Fienden finner mer orätt hos Gud än hos sig själv. Varför dömer Gud en så hederlig och from man till helvetet? Och där handlade Gud fel, att han dömde en sådan from och hederlig man utan orsak. Så tänker fienden. Han är den överste ängeln. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 351 i predikan 1850 över Matt 24:25-28)

Hurudana varelser är alltså de, som älskar mörkret? De är ugglor ... som inte tål att se ljuset ... nattfåglar som flyger i luften under den mörka tiden. De jagar råttor, vilka de sväljer med hull och hår. De har en stor strupe, som David säger: ”Deras strupe är en öppen grav, och med sina tungor smickrar de.” Ugglan har stor ögon i sitt huvud, med vilka han alltid ser bakåt, när han vrider sin hals och kikar. Ugglan tittar inte framåt, men han kikar alltid bakåt. Sådana är dessa nattfåglar som älskar mörkret, och hatar ljuset. De har också ett så fult läte, som skogsråets röst. ... Om en hora överraskas när hon gör hor, så täcker hon för sina ögon och inbillar sig att människorna inte ser henne. Tjuven får också riktigt bråttom om någon människa kommer och lyser på dem, när de stjäl. En del tjuvar målar sig svarta utanpå, för att ingen skulle känna igen dem, om de skulle bli synliga. Men nog tar alla som ser dem för givet, att de är tjuvar, ty de vandrar i mörker. De vågar inte stjäla så länge det är ljust. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 198-199 i predikan 1850 över Joh 1:1-14)

Vi har fått ett bättre tillfälle (än judarna) att både höra och läsa Guds Ord. Vi har så många böcker från vilka vi skulle få ljus och upplysning, om vi skulle köpa dessa böcker och läsa dem. Men det verkar inte som om många skulle ha lust att läsa dessa böcker, fast de skulle delas ut gratis. Människornas sinnen är helt vända mot världen. Från marknaden tar man sig brännvin, silver och grannlåt, men det är inte många som tar med sig andliga böcker därifrån. Och då sker det, att i en församling, där Guds Ord predikats i flera hundra år, finns bara ett svart mörker, bara ren hedendom. Där finns inte mycket kunskap om rätt kristendom. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 169 i predikan 1845 över Hebr 1:1-2)

Jag visste inte hur jag skulle svara eller trösta (miss Havisham). Att hon hade gjort någonting fruktansvärt när hon upptog ett för intryck mottagligt barn för att forma det till den gestalt, varigenom hennes vilda förbittring, försmådda kärlek och sårade stolthet kunde utkräva hämnd, det visste jag alltför väl. Men jag insåg likaväl, att när hon utestängde dagens ljus hade hon utestängt oändligt mycket mer, att genom sin ensamhet hade hon avskilt sig från en mängd naturliga och helande inflytelser, att hennes själ genom grubblandet i ensamheten hade blivit sjuk, som alla själar blir och måste bli som vänder upp och ned på den av Skaparen fastställda ordningen. (Charles Dickens "Lysande utsikter" s 421; 1840-talet?)

Det var midsommar då som nu, medan jag skriver. Årets härligaste tid var inne. Det var den tid, då Sintram, den elake brukspatronen på Fors, ängslades och sörjde. Han harmades över ljusets segertåg genom dygnets timmar och över mörkrets nederlag. ... Det syntes honom, som om Gud och människor vågade glömma, att han fanns, och han beslöt att fara till kyrkan, även han. De, som jublade åt sommaren, skulle få se honom, Sintram, älskaren av mörker utan morgon, av död utan uppståndelse, av vinter utan vår. Han satte på sig vargskinnspäls och ludna bälgvantar. Han lät spänna den röda hästen för en kappsläde och sätta bjällror i den blanka, snäckprydda selen. Utstyrd, som om trettio graders kyla hade varit rådande, for han till kyrkan. ... Han kände ingen värme. Köld strålade ut från honom som värme från solen. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 256; Midsommar)

Gent emot den snöda mammon visade den landsflyktige konungen (Gustav IV Adolf) genomgående en flott frigjordhet. Under ett besök i England 1810 gav han ett nytt bevis därpå. Den dåvarande engelske prinsen-regenten, sedermera konung Georg IV, fick höra, att exkonungen där låtit sälja en del juveler. Han skyndade sig då att begagna tillfället att visa Englands trogne bundsförvant sin erkänsla och anhöll att få tillställa konungen en penningsumma för inköp av andra juveler till liknande värde. Härtill svarade emellertid den landsflyktige fursten med mycken värdighet, att han sålt de ifrågavarande smyckena endast därför att de voro för honom fullkomligt värdelösa, men icke på grund av någon penningförlägenhet. Följaktligen såge han sig lyckligtvis ej i behov av att begagna sig av Hans kungl. Höghets välvilliga anbud. "Fattig men stolt" var den biltogne (= fredlöse). Han avslog också engelska regeringens anbud om ett slott utanför London jämte en årlig pension av 6,000 pund. ... (År 1812) for han till Herrnhut för att bedja brödraförsamlingen utse hustru åt honom, men det avslogs. Likaså hans anhållan att få resa till Asien som församlingens missionär. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 55,57)

Olof Dalin iakttog ... skillnaden mellan verkligt fäderneslandsälskande patrioter och de som bara var ute i egennyttiga ärenden. I "Then Swänska Argus" beskrevs (år 1734) den ideale politikern, kallad Scipio. Han hade en inre kompass som hjälpte honom att navigera mellan hövlighet och patriotism. Han leddes av ärlighet och sanning och kunde inte styras med osynliga tyglar av utlänningarna. Lyx lockade honom inte, hellre skulle han gå till historien som en martyr för ädelmodigheten än att öka sin egen rikedom genom att motta gåvor av andra. Scipio var öppen i allt sitt agerande och var fast i sina åsikter, däri ett föredöme för andra: de redliga fann honom vacker, de skuggrädda tyckte han var förfärlig. (Karin Sennefelt "Frihetstidens politiska kultur" s 45; Patrioten och proselyten)

Genom Westminster-synoden (1645) blef presbyterianismen härskande i de tre (bittiska) rikena, och dess herravälde varade till restaurationen (1660), dock ingalunda obestritt. ... Presbyterianismen hade ständigt farliga motståndare i ... independenterna, som ville upplösa bandet mellan stat och kyrka och bilda små samfund, hvilka blott voro förbundna genom brödrakärlek. ... Independetismen genomsyrade mer och mer hela hären, och i rytteriöfversten Oliver Cromwell gjorde den sin största eröfring. Cromwell ... hade haft en tid, då han "älskade mörkret och hatadeljuset". Men efter en hastig omvändelse blef "förbundet med Kristus" allt för honom. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 597-598)

Jessica (till Lorenzo): Jag gläds åt mörkret, att ni ej mig ser, för jag är skamsen över min förklädnad. Men blind är kärleken, och älskarn ser ej den muntra dårskap själv han satt i scen - ty eljest själv Cupido skulle rodnat att se mig så förvandlad till en pojke. Lorenzo: Kom ner! Du måste bära facklan för mig! Jessica: Vad? Skall med facklor jag min skam belysa, som i sig själv är alltför lätt att se? En sådan tjänst till upptäckt för, min älskling; jag måste gömmas. (William Shakespeare "Köpmannen i Venedig" s 555)

Förrän en sådan ödmjuk (syndabekännelse) sker, är alltid fruktan och ångest i hjärtat, att man håller Gud för sin fiende, såsom vi se af Adam, då han fruktade sig för Gud, och undstack sig bland träden. 1 Mos. 3, v,8,10. Då var han i beständig fruktan, och höll Gud för sin fiende: han skulle ock aldrig blifvit från denna hjärtats fruktan befriad, om han icke hade bekänt sina synder, och med ånger och bekymmer klagat dem för Gud. (Johann Arndt "Johann Arndts Andliga Skattkammare" s I:69)

En naturlig werkan af synden är, att samwetet blir förfäradt och skyggt, så att det fasar och döljer sig för Gud, såsom Adam gjorde i paradiset, och kan icke lida Guds tillkommelse, isynnerhet som det af naturen har en känsla och ett medvetande derom, att Gud hatar och på det fruktanswärdaste straffar synden. Derföre bäfwar det och flyr, så snart Guds namn blifwer nämndt, och fruktar, att Han genast skall slå till med klubban. På det att nu en sådan farhåga icke skall få anfäkta oss, förkunnar profeten här (i Matt 21:1-9) tröstefullt, att denne Konung kommer saktmodig, som wille han säga: Undandrag dig ej, fly ej, frukta ej! Han kommer icke nu, såsom Han kom till Adam, till Kain, till dem, som förgingos i syndafloden, till Babel, till Sodom och Gomorra, icke heller som Han kom till Israels folk på berget Sinai; Han kommer icke i wrede, icke för att hålla räkenskap med dig eller utkräfwa din skuld. All wrede har nu laggt sig till hwila, det är idel mildhet, godhet, ljuflighet, som här är dig till mötes. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 10 i kommentar till Matt 21:1-9)

Det må ju heta en förbannad helwetesondska, att allenast icke fråga efter Guds ord, att förakta Hans kärlek och nåd och icke wilja gifwa sanningen äran, utan ock derjemte med wett och wilja älska och söka sitt eget förderf och fördömmelse. ... Likasom en menniska, som ligger naken i en säng, stretar emot, fäktar och arbetar innan han låter taga täcket ifrån sig samt wrider sig, kämpar och hittar på allt möjligt, för att icke blifwa sedd i sin nakenhet; så will ock hwarenda skalk, mördare och horkarl, om han än är aldrig så ond, ja, äfwen måste fördömma sig sjelf i sitt samwete, likwäl kallas en ärlig karl. Mycket mindre kan werlden fördraga, att man i dessa saker straffar henne, der intet förnuft kan fördömma eller en gång tadla, och djefwulen smyckar och betäcker sig med de allraskönaste åtbörder och fagraste sken. Här will hwar och en, som gör ondt, wara from, ren och helig, och förföljer evangelium just derföre, att det will straffa sådant. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 34-35)

Om dagen bedrifwer man ingen mörkrets gerning: hwar och en blyges för den andre och skickar sig ärbart. Man säger: natten är oförskämd. Så är det ock. Derföre bedrifwer man under natten de gerningar, hwilka man skämmes att bedrifwa om dagen. Men dagen är blygsam och twingar till ett ärbart lefwerne. Så bör också ett christligt lefwerne föras och wara beskaffadt. Alla dess gerningar böra wara sådana, att ingen behöfwer blygas om också hela werlden såge dem. Ty den som lefwer och handlar så, att han icke gerna skulle wilja låta sin handling öppet och af hwar man ses eller höras, den lefwer sannerligen icke som en christen. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 8)

Jag har ju allt hittills flitigt lärt och förmanat och gör det ännu, att man wäl och rentaf skall skilja dessa begge stycken, tron och kärleken, ifrån hwarandra och rätt lära och drifwa hwart och ett. Ty man skyller oss annars för att drifwa läran om tron så högt, att wi intet predika eller akta om goda gerningar, ändock wi inför hela werlden kunna betyga, att wi mycket härligare och wäldigare hafwa predikat om goda gerningar, än de sjelfwa, som oss försmäda. Men det straffa wi, att de icke åtskilja gerningarna och tron, utan blanda och hopröra dem, så att man icke wet, hwad tron eller gerningarna göra eller gifwa; ja, att de om tron, - den lära wi drifwa -, hafwa wetat allsintet, utan tillskrifwit gerningarna allt det, som Christus skall gifwa genom tron. Wi deremot yrka derpå, att man om beggedera må hafwa och behålla en rätt underwisning och ett klart begrepp, huru långt tron och kärleken eller gerningarna gå. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 322 i kommentar till 1 Joh 4:16-21)

Ingen skada är så stor, att den icke kan botas, om man allenast uppenbarar den, och söker hjelp hos någon andelig Läkare. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 84)

Det sägs bland eldar att människorna kom till världen då (den svarte fienden) Morgoths skugga låg över den och att de snabbt föll under hans välde; ty han skickade ut sina sändebud ibland dem, och de lyssnade till hans onda och listiga ord och dyrkade mörkret men fruktade det samtidigt. Men några fanns ibland dem som vände sig från det onda och lämnade sitt släktes länder och vandrade allt längre västerut; ty de hade hört ett tal om att längst i väst fanns ett ljus som skuggan inte kunde fördunkla. (J.R.R. Tolkien "Silmarillion" s 275-276; Akallabeth)


Sångarna:

Som vattenfågeln dyker ned I fjärdens klara bölja Att minsta fläck af stoft därmed Från sina vingar skölja, Så tvår sig anden ren och skär I ordets djup det klara, Och känner, att hans hem det är, Där han i fröjd får vara. (JL Runeberg: Sång 106:5; jfr Psalmer och Sånger 64:6)

Jag vill ej vandra fjärran Till mörker bort från dag, Ty ljuset är från Herran; Min sol uppsöker jag. Inför hans anlet klara Jag ville städse bo; Där är så godt att vara , Där har mitt hjärta ro. (JL Runeberg: Sång 526:4; jfr Psalmer och Sånger 80:4)

Herre, Herre, du har mig rannsakat, Och mitt hjärtas tankar känner du, Du som alla mina steg bevakat Från min barndoms dagar intill nu. Ty med alla mina vägar är du Mycket väl förtrogen, Herre kär; Och se, det min lycka innebär ju, Att jag känd och utrannsakad är. ... Herre, Herre, du har mig rannsakat, Och du känner, att ett stoft jag är. Som jag bort, jag ofta nog ej vakat Över hjärtats tankar och begär; Men jag vet, att du mig allt förlåter Och mig älskar lika varmt ändå, Därför jag på nytt för dig upplåter Hjärtedjupens mest fördolda vrå. ... Herre, Herre, nådefullt rannsaka Varje känsla, som sig rör hos mig, Att ej synden smyger sig tillbaka Och mitt hjärta faller ifrån dig. Ty det är min andes djupa längtan Att få vara uppenbar för dig, Och jag ropar under helig trängtan: Herre, Herre, utrannsaka mig! ... Herre, Herre, du mig utrannsakar, Och i ljuset uppenbaras allt; Och den kärlek, som jag därvid smakar, Måste bringa fram en ny gestalt. Under det att reningselden bränner Och du, Herre, utrannsakar mig, Uti hela varelsen jag känner Strömmar av din kärlek innerlig. (E Gustavson: Förbundstoner 1911 nr 294:1-4)

Var är du? Var är du? Vart skyndar du hän, O mänska, som dväljes i gruset? Var döljer du dig bland lustgårdens trän? Träd fram för din Herre i ljuset! Så ropar den himmelska rösten. (L Sandell-Berg: Psalmisten 1928 nr 197:1)

Använd de tillfällen Herren dig giver! Ack, hur förrinner ej levnaden fort! Säg mig, vad är det, som evigt förbliver, Utom det kärlekens verk, som du gjort? Intet förbliver, intet förbliver, Allting i världen förgängelsen når. Men vad som gjorts utav kärlek till Jesus Äger sitt värde och evigt består. (C Oliphant-J Appelberg: Psalmisten 1928 nr 545:1; jfr Psalmer och Sånger 454:1)

Från Frälsaren på korsets stam Ljus faller på min dräkt, Då träda syndens fläckar fram, Jag blir med rövar'n släkt. Men Han, som var mot rövar'n god, Han tvår mig snövit i sitt blod. Så helt, så helt förlåter Gud, Så helt förlåter Gud. ... Som molnen flyr för solens sken och ej en sky blir kvar och himlen strålar klar och ren, där nyss blott töcken var, så plånar Gud all synden ut och gör på alla sorger slut. Så helt förlåter Gud. Så helt förlåter Gud. (K Gleerup: Andliga Sånger 1936 nr 353:1,4; jfr Psalmer och Sånger 604:1,4)

Tag ingenting undan, När du till din Fader Får komma med allt, som dig ligger uppå! Tag ingenting undan – de doldaste gömslen, Dem skåda hans ögon igenom ändå. ... Tag ingenting undan! Hur illa du handlat. Förtig ingenting, när du talar med Gud! Och sök ej bemantla, och sök ej förringa Din synd emot det eller det av hans bud! ... Tag ingenting undan, När ofta du beder: ”O Gud, låt din vilja i allt med mig ske!” Låt icke din egen, din själviska vilja Förrädiskt då efter ett undantag se. ...Tag ingenting undan, När Herren dig bjuder: ”Bär villigt det kors, jag bestämt åt dig här!” O, må det ej hemligt då inom dig heta: ”Ja, Herre – blott icke, nej, icke det där”. ... Tag ingenting undan! Säg icke: ”Jag kan ej!” Säg hellre i ödmjukhet: ”Herre, jag vill, - Jag vill, men giv kraft åt den villiga anden Och säg ditt allsmäktiga amen härtill”. ... Tag ingenting undan! Din himmelske Fader Tar ingenting undan av glädjen hos sig. Och snart skola eviga portarna vida På Herrens befallning ock öppnas för dig. (L Sandell-Berg: Andliga sånger 1936 nr 334:1-6)

Uppenbara för mitt sinne, Vad jag icke vet. Ljuslägg du allt mörkt därinne Med din helighet. ... Låt ej något dunkelt döljas, Uppenbara allt. Låt i nåd mig sedan följas Av din ljusgestalt. (T Höglund: Psalm och Sång 1966 nr 312:1-2)

Herre, till dig får jag komma, komma precis som jag är. Inför dig kan jag ingenting dölja, du vet varje tanke jag bär. Men trots att du ser all min svaghet och vet att jag är ett av dina minsta barn, får jag komma ändå, och jag vet det är så: Under allt är jag älskad av dig. (C Hultgren: Segertoner 1988 nr 474:1)


Paulus sade till de troende i Efesos: "Alla ting görs synliga av ljuset, då de överbevisas, ty varje/allt som görs synligt är ljus. Därför säger/heter det: ’Res dig upp, den/du som sover, och stå upp ut ur de döda (kropparna), och Kristus skall belysa dig.” (Ef 5:13-14)

Och det här är det budskap som vi har hört (och hör) från Honom och (som) vi kommer fram med ett budskap till er, att Gud är ljus och (att) dunkel inte ’inte något’/alls är i Honom. Om vi – alltefter omständigheterna – må tala, att vi har gemenskap i sällskap med Honom, och vi må vandra omkring i mörkret, ljuger vi och gör inte sanningen. Men om vi – alltefter omständigheterna – må vandra omkring i ljuset, som Han är i ljuset, har vi gemenskap i sällskap med varandra, och Jesu, Hans Sons blod, gör oss rena från varje miss (av Guds mål). Om vi – alltefter omständigheterna – må tala, att vi inte har en/någon miss (av Guds mål), leder vi oss själva vilse och sanningen är inte i oss. Om vi – alltefter omständigheterna – må bekänna våra missar (av Hans mål), är Han trofast och rättfärdig, för att Han må låta våra (א,* א) missar (av Hans mål) vara för oss och göra oss rena från varje orättfärdighet. (1 Joh 1:5-9)

Den som säger (sig) vara i ljuset och hatar sin broder är en lögnare och(א,* א) är i dunklet ända till just nu. (1 Joh 2:9)

Den som hatar sin broder är i dunklet och vandrar omkring i dunklet och vet inte var han drar sig tillbaka, eftersom dunklet har förblindat hans ögon. (1 Joh 2:11)

Den som gör/praktiserar missen (av Guds mål) är ut ur/av förtalaren, eftersom förtalaren missar (Guds mål) från en början. ’In i’/’med syfte på’ det här gjordes Guds Son synlig, för att Han måtte ’lösa upp’/’riva sönder’ förtalarens gärningar. (1 Joh 3:8)

Ni må välkomna varandra, inte helt och hållet som Kain, (som) (hela tiden) var ut ur/av den onde, och han slaktade sin broder. Och till nåd/förmån av/för vad slaktade han honom? Eftersom hans gärningar (hela tiden) var onda men hans broders rättfärdiga. (1 Joh 3:11b-12)

Små barn, vi må ej välkomna (med) utsaga och (א,*א) tunga emellertid/utan i/med gärning och sanning. Och i det här skall vi ha kunskap, att vi är ut ur/av sanningen, och framför Honom skall vi övertyga våra hjärtan (א,*א,A), att, om – alltefter omständigheterna – vårt hjärta må ha en nedstämd kunskap, att Gud är större (än) vårt hjärta och har kunskap om alla ting. Bröder (א,*א), om – alltefter omständigheterna – vårt hjärta ej må ha en nedstämd kunskap (med anledning av) oss (א,*א,A), har vi klarspråk/mod (vända) i riktning mot Gud. (1 Joh 3:18-21)

I det här är (och har ... varit) välkomnandet i sällskap med oss gjort fullkomligt, för att vi må ha ’klarspråk i’/’mod med hjälp av’ domens/rättvisans välkomnande (א,* א), eftersom alldeles som Den där är, skall (א,* א) och/också vi vara i den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’. Fruktan är/finns inte i välkomnandet. (1 Joh 4:17)

Om – alltefter omständigheterna – någon må tala att/: “Jag välkomnar Gud” och (om) han må hata sin broder, är han en lögnare. Ty den som ej välkomnar sin broder, som han skådar (och har skådat), den förmår inte välkomna Gud, som han inte skådar (och inte har skådat). (1 Joh 4:20)

Vi vet att 'varje den'/‘var och en’ som har avlats (och avlas) ut ur Gud inte missar (Hans mål), emellertid/utan att den som har avlats ut ur Gud håller/’är rädd om’ sig själv (א,* א), och den onde rör honom inte. (1 Joh 5:18)


Grekiska ord:

elengchô (överbevisa) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 3:19; Joh 3:20 – Salomos Vishet 1:4(5),8; 2:11; 12:2; Syr 18:13; 19:13; 20:2; Matt 18:15; Joh 8:46; 16:8; 1 Kor 14:24; Ef 5:11,13; 1 Tim 5:20; 2 Tim 4:2; Tit 1:9,13; 2:15; Hebr 12:5; Jak 2:9; Judas v 15; Upp 3:19.

ergazomai (arbeta) (i NT + exempel i Apokryferna) Baruk 1:22; Matt 26:10; Joh 3:21; Apg 10:35; 13:41 – Tobit 4:14(BA); 1 Mack 9:23; Salomos Vishet 8:5; 15:17; Syr 7:20; 10:27; 14:19; 20:28; 30:13; 51:30; Baruk 2:21-22,24; Matt 7:23; 21:28; 25:16; 26:10; Mark 14:6; Luk 13:14; Joh 5:17; 6:27-28,30; 9:4. Apg 18:3; Rom 2:10; 4:4-5; 13:10; 1 Kor 4:12; 9:6,13; 16:10; 2 Kor 7.10; Gal 6:10; Ef 4:28; Kol 3:23; 1 Thess 2:9; 4:11; 2 Thess 3:8,10-12; Hebr 11:33; Jak 1:20; 2:9; 2 Joh v 8; 3 Joh v 5; Upp 18:17.

ergon (gärning) (i Synoptikerna, Joh, 1-3 Joh, Upp + exempel i Apokryferna) Tobit 4:6; Matt 5:16; Joh 3:19-21; Apg 9:36; 13:41; 26:20; 1 Joh 3:8,12,18 – Ester 4:17a(C1); Tobit 3:2,11; 4:14(BA); 12:6(BA),7,11,22; 1 Mack 2:51; 3:4,7; 9:54; 10:11,41; 14:42; 2 Mack 3:36; Salomos Vishet 1:12; 2:4; 6:3; 8:4; 9:9,12; 11:1; 12:19; 13:1,7,10; 14:5; 17:19(20); Syr 1:9; 3:8,17,23; 4:29; 7:25; 9:17; 10:26; 11:4,20; 15:19; 16:12,14,22,26-27; 17:8; 18:4; 33:15,25,29(30); 35:22(24); 37:11,16; 38:25,27,29; 39:14,19; 42:15,22; 43:2,32; 45:10-11; 48:14; 51:30; Baruk 2:9; 3:18; Jeremias brev v 50; Asarjas bön v 4; De tre männens lovsång v 34. Matt 11:2,19; 23:3,5; 26:10; Mark 13:34; 14:6; Luk 11:48; 24:19; Joh 4:34; 5:20,36; 6:28-29; 7:3,7,21; 8:39,41; 9:3-4; 10:25,32-33,37-38; 14:10-12; 15:24; 17:4. Apg 5:38; 7:22,41; 13:2; 14:26; 15:38; 2 Joh v 11; 3 Joh v 10; Upp 2:2,5-6,9(א,*א); Upp 2:19,22-23,26; 3:1-2,8,15; 9:20; 14:13; 15:3; 18:6; 20:12-13; 22:12.

krisis (dom) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 35:23(25); Matt 12:18; Joh 3:19 – Ester 8:12r(E18); 10:3h(F8); Tobit 1:18(S); 3:5; 6:13; 7:12-13; Judit 9:6; 16:17; 1 Mack 6:22; 7:18; 8:32; 2 Mack 4:43; 7:35-36; 9:4,18; 14:18; 15:20; Salomos Vishet 6:5; 9:3; 12:25-26; 16:18; 17:1; Syr 11:9; 18:20; 25:4; 29:19; 35:18(22); 38:16; Jeremias brev v 53,63; Susanna v 53; Asarjas bön v 4-5,8. Matt 5:21-22; 10:15; 11:22,24; 12:20,36,41-42; 23:23,33; Luk 10:14; 11:31-32,42; Joh 5:22,24,27,29-30; 7:24; 8:16; 12:31; 16:8,11. Apg 8:33; 2 Thess 1:5; 1 Tim 5:24; Hebr 9:27; 10:27; Jak 2:13; 2 Petr 2:4,9,11; 3:7; 1 Joh 4:17; Judas v 6,9,15; Upp 14:7; 16:7; 18:10; 19:2.

mallon (hellre) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Mark 7:36; Joh 3:19; Apg 5:29 – Syr 20:18; Matt 6:26,30; 7:11; 10:6,25,28; 18:13; 25:9; 27:24; Mark 5:26; 9:42; 10:48; 15:11; Luk 5:15; 11:13; 12:24,28; 18:39; Joh 5:18; 12:43; 19:8. Apg 4:19; 5:14; 9:22; 20:35; 22:2; 27:11. Rom 5:9-10,15,17; 8:34; 11:12,24; 14:13; 1 Kor 5:2; 6:7; 7:21; 9:12,15; 12:22; 14:1,5,18; 2 Kor 2:7; 3:8-9,11; 5:8; 7:7,13; 12:9; Gal 4:9,27; Ef 4:28; 5:4,11; Fil 1:9,12,23; 2:12; 3:4; 1 Thess 4:1,10; 1 Tim 1:4; 6:2; 2 Tim 3:4; Filemon v 9,16; Hebr 9:14; 10:25; 11:25; 12:9,13,25; 2 Petr 1:10.

miseô (hata) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 21:6; Matt 6.24; Joh 3:20; 1 Joh 2:9,11; 4:20 – Ester 4:17u(C26); Tobit 4:15(BA); 13:12(14)(BA); Judit 5:17; 1 Mack 11:21; Salomos Vishet 11:24; 12:4; Syr 7:15; 9:18; 10:7; 12:6; 15:11,13; 17:26; 19:6,9; 20:8; 21:28; 25:14; 27:24; 33:2; Matt 5:43; 10:22; 24:9; Mark 13:13; Luk 1:71; 6:22,27; 14:26; 16:13; 19:14; 21:17; Joh 7:7; 12:25; 15:18-19,23-25; 17:14. Rom 7:15; 9:13; Ef 5:29; Tit 3:3; Hebr 1:9; 1 Joh 3:13,15; Judas v 23; Upp 2:6; 17:16; 18:2.

ponêros (ond) (i NT + exempel i Apokryferna) Baruk 1:22; Matt 6:23; 12:34; Luk 3:19; Joh 3:19; 1 Joh 3:12; 5:18 – Ester 7:6; Tobit 3:8,17; 6:8; Judit 8:8-9; 1 Mack 1:15,36; 11:8; 14:14; 2 Mack 1:5; Salomos Vishet 3:12,14; 12:10; Syr 4:20; 5:14; 6:4; 13:24; 14:5,8-9; 18:12; 25:16,23,25; 27:27; 28:21; 29:24; 31:13,24; 37:3; 42:5-6; 51:11(12); Baruk 2:8,25,33; Asarjas bön v 9; Manasses bön v 10. Matt 5:11,37,39,45; 6:13; 7:11,17-18; 9:4; 12:35,39,45; 13:19,38,49; 15:19; 16:4; 18:32; 20:15; 22:10; 25:26; Mark 7:22-23; Luk 6:22,35,45; 7:21; 11:13,26,29,34; 19:22; Joh 7:7; 17:15. Apg 17:5; 18:14; 19:12-13,15-16; 25:18; 28:21; Rom 12:9; 1 Kor 5:13; Gal 1:4; Ef 5:16; 6:13,16; Kol 1:21; 1 Thess 5:22; 2 Thess 3:2-3; 1 Tim 6:4; 2 Tim 3:13; 4:18; Hebr 3:12; 10:22; Jak 2:4; 4:16; 1 Joh 2:13-14; 5:19; 2 Joh v 11; 3 Joh v 10; Upp 16:2.

prassô (praktisera) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 38:24; Luk 23:41; Joh 3:20; Apg 26:20 – 2 Mack 12:43(prattô); 14:23(prattô); Luk 3:13; 19:23; 22:23; 23:15; Joh 5:29; Apg 3:17; 5:35; 15:29; 16:28; 17:7; 19:19,36; 25:11,25; 26:9,26,31. Rom 1:32; 2:1-3,25; 7:15,19; 9:11; 13:4; 1 Kor 5:2; 9:17; 2 Kor 5:10; 12:21; Gal 5:21; Ef 6:21; Fil 4:9; 1 Thess 4:11.

skotos (mörker) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 6:23; Joh 3:19; 1 Joh 1:6 – Ester 1:1g(A7); Tobit 4:10(BA); 5:10; 14:10; 2 Mack 3:27; Salomos Vishet 17:2,16(18),20(21); 18:4; 19:17; Syr 23:18; Jeremias brev v 70; De tre männens lovsång v 47; Matt 4:16; 8:12; 22:13; 25:30; 27:45; Mark 15:33; Luk 1:79; 11:35; 22:53; 23:44; Rom 2:19; 13:12; 1 Kor 4:5; 2 Kor 4.6; 6:14; Ef 5:8,11; 6:12; Kol 1:13; 1 Thess 5:4-5; 1 Petr 2:9; 2 Petr 2:17; Judas v 13.

faulos (värdelös) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Joh 3:20 – Syr 20:16(17); Joh 5:29; Rom 9:11; 2 Kor 5:10; Tit 2:8; Jak 3:16.


Ytterligare studier: 5 Mos 31:15; Job 24:13-16; Jes 26:10; 2 Mack 6:12; Matt 5:14-16; 6:22-23; Joh 1:4-5,10-11; 8:12; 9:5; 12:46; 16:8; 1 Joh 1:10; Upp 6:16; 15:4; 22:11.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-04; 2010-09-18; 2013-10-13)

Tillbaka till Start

3:22-24 Efter de här tingen kom Jesus och Hans lärjungar in i ’den judiska jorden’/’det judiska landet’. Där vistades Han (hela tiden) i sällskap med dem och Han döpte (hela tiden). Men och/också Johannes ’var (hela tiden) döpande’/’döpte (hela tiden)’ i Ainon nära Salim, eftersom där (’hela tiden’/-) var många vatten, och de/man blev/kom (hela tiden) till sidan av (Ainon) och döptes (hela tiden). Ty (’hela tiden’/-) var Johannes ännu inte varande (och havande ännu inte varit) kastad/satt in i vakten/’det fängsliga förvaret’.

Ord för ord: 3:22 (20 ord i den grekiska texten) Efter de-här-(tingen) kom '-en Jesus'/Jesus och '-na lärjungar'/lärjungarna hans in-i den Judiska jord och där vistades-(han)-(hela-tiden) i-sällskap-med dem och (han)-döpte-(hela-tiden). 3:23 (19 ord i den grekiska texten Sinaiticus) Var-(hela-tiden) men och Johannes döpande i Ainon nära '-en Salim'/Salim, eftersom vatten många var-(hela-tiden) där, och (de)-blev-(hela-tiden)-till-sidan-av och (de)-döptes-(hela-tiden). 3:24 (8 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) ännu-inte ty var-(hela-tiden) varande-(och-havande-varit)-kastad in-i '-en vakt'/vakten Johannes.


1883: Därefter kom Jesus och hans lärjungar till Judiska landet, och där vistades han med dem och döpte. Äfven Johannes döpte i Enon nära Salim, ty där var mycket vatten, och de kommo och läto döpa sig; ty Johannes var ännu icke kastad i fängelse.

1541(1703): Derefter kom Jesus och hans Lärjungar i Judiska landet, och wistades där med dem, och döpte. Döpte ock desslikes Johannes i Enon, hardt wid Salim; ty der war mycket vatten, och de kommo, och läto döpa sig; Ty Johannes war icke än då kastad i häktelse.

LT 1974: Efteråt lämnade Jesus och lärjungarna Jerusalem och stannade ett tag i Judeen och döpte där. Vid den tiden var Johannes Döparen ännu inte i fängelse. Han döpte vid Enon, nära Salim, för det fanns gott om vatten där.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Melkisedek, kung av Salem, förde ut bröd och vin. Men/och han var (hela tiden) en den högste Gudens präst. (1 Mos 14:18, Grekiska GT)

(Mose sade till Farao:) “Efter de här tingen skall jag komma/gå ut.” … (2 Mos 11:8b, Grekiska GT)

Israel kom in i Ailim, och där var (hela tiden) tolv vattenkällor och sjuttio dadelpalmsstammar, men/och där kastade de upp en skyddsvall till sidan av, till sidan av vattnen. (2 Mos 15:27, Grekiska GT)

(Den spetälske) skall bada/tvätta sig i vatten, och han kommer att vara ren. Och efter de här tingen skall han komma in i, in i (det skyddsvallsomgärdade) lägret och sju dagar vistas utanför sitt hus. (3 Mos 14:8b, Grekiska GT)

(Herren samordnade/befallde Mose:) “Varje angelägenhet som kommer att komma igenom i eld, den skall och/också göras ren. Eller emellertid/också skall den luttras/renas (i) vattnets luttring/rening. Och alla ting, så många som – om alltefter omständigheterna – ej må gå igenom genom eld, det skall komma igenom genom vatten. (4 Mos 31:23, Grekiska GT)

(Naaman) steg ned och döpte/doppade sig sju gånger i Jordan enligt Elisas ord. Och hans kött ’vände sig intill’/’förvandlades till’ en små/liten, en liten småpojkes kött, och han gjordes ren. (2 Kung 5:14, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Om du hade hört Mina bud, hade din frid – alltefter omständigheterna – blivit som om (den var) en flod och din rättfärdighet som en havsvåg.” (Jes 48:18, Grekiska GT)

(Slavarna) blev/kom ’till sidan av emot’/’fram till sidan av’ källorna. … (Judit 6:11b)

(Den utländske kungen) tog sönerna av/till dem som anförde området (som) gisslan och satte dem i Jerusalems utkant/borg i ’en vakt’/’fängsligt förvar’. (1 Mack 9:53)

(Salomo sade till Herren: “I stället för en källa av en outtömlig flod, som hade oroats/grumlats av blod, nersölat mordblod … gav du (Ditt folk) ymnigt vatten, som de inte hade vågat hoppas på, då du då/'vid den tiden' genom törsten hade visat, hur Du tuktade de fientliga.” (Salomos Vishet 11:6,7b-8)


Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus blev/kom från Galileen ’till sidan av emot/’fram till sidan av’ Jordan i riktning mot Johannes (för) att döpas av honom. (Matt 3:13)

Då (Jesus) hade hört att Johannes hade ’getts till sidan av’/överlämnats, trädde han tillbaka in i Galileen. (Matt 4:12)

Då Herodes hade fått makt över Johannes, band han (honom) och satte bort (honom) i ’en vakt’/’ett fängsligt förvar’. (Matt 14:3a)

Petrus talade till (Jesus): ”Herre, om Du är, uppmana mig att komma i riktning mot Dig emot vattnen.” Men/och Han talade: ”Kom!” (Matt 14:28b-29a)

(Slaven) kastade/satte (sin medslav) in i ’en vakt’/’fängsligt förvar’. … (Matt 18:30b)

Efter de här tingen kom (Jesus) ut och betraktade en tulluppbördsman (vid) namn Levi, som satt emot tullhuset. Och Han säger (א,* א) till honom: ”Följ Mig.” (Luk 5:27)

Petrus yttrar i riktning mot (judarna): “Ändra era sinnen och låt er, var och en av er, döpas på/’för ... skull’ Jesu Kristi namn ’in i’/’med syfte på’ era missars (av Guds mål) låtande vara (i fred).” (Apg 2:38a)

(Mannen som hade varit lam) kom in i, in i helgedomen och vandrade omkring och hoppade och lovade/prisade (grekiska: ainôn) Gud. (Apg 3:8b)

(Som/då Filippos och eunucken) (hela tiden) gick enligt/nedför vägen, kom de emot/'fram till' ett visst vatten, och eunucken yttrar: "Skåda! Vatten! Vad hindrar mig (från) att döpas?”… Och de steg båda in/ner i vattnet. (Apg 8:36,38a)

(I Lydda) fann Petrus a viss människa (vid) namn Aineas, som ’ut ur’/sedan åtta år legat ner uppå en madrass, (en människa) som (hela tiden) var (och hade varit) ’löst upp från sidan’/förlamad. Och Petrus talade till honom: “Aineas, Jesus Kristus botar dig. Stå upp och bred/sträck ut dig själv.” Och genast stod han upp. (Apg 9:33-34)

Paulus och Barnabas vistades i sällskap och/också med många (av) de andra i Antiokia och lärde/undervisade och kom med det goda lilla budskapet, Herrens utsaga. (Apg 15:35)

Då (de romerska officerarna) hade satt/lagt många slag på (Paulus och Silas), kastade/satte de (dem) in i ’en vakt’/’ett fängsligt förvar’. (Apg 16:23a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus svarade (Nikodeomos): ”Amen, amen säger Jag dig: ’Om ej – alltefter omständigheterna – en viss (person) må avlas ut ur vatten och ande, förmår han inte skåda himlarnas (א*) rike.’” (Joh 3:5)


Exegeter, evangelister med flera:

I en buss på väg till Malmö för att hälsa på kristna vänner i november 1970 läste jag ett evangelium och fick då helt klart för mej att jag behövde bli döpt. Jag upplevde behov av att bli döpt särskilt efter vad jag sysslat med, men då Svenska kyrkan inte hade en dopfunt stor nog för det dop jag längtade efter att få begrava mitt gamla liv i, ville jag kombinera min Israel-längtan med ett dop i Jordanfloden, av, som jag hoppades, någon ”urkristen”. ”Gör sinnesändring, och låten alla döpa eder i Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse, då skolen I såsom gåva undfå den helige Ande.” Jesus själv gav mej den fredagskvällen det dop jag behövde, då jag fick ta emot den helige Ande som representerar Jesus i mitt liv. ”Alla de som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn.” Dagen efter döptes jag i Centrumkyrkans lilla sal, som ännu inte hade varit använd. ... Man (hade berättat) för mej om tron på Jesus. ... (Jag) visste bara att jag ville tillhöra Jesus och bli tvättad ren i dopet. (Birgitta Yavari ”I hans händer dög jag” s 155)

När israeliterna övergått Röda Havet, kommo de småningom fram till Elim. Där funnos tolv vattenkällor och sjuttio palmträd, omkring vilka den stora skara människor, som utgått från Egypten, lägrade sig. Här funno de vila, svalka och vatten. ... Källorna vid Elim voro en Guds gåva, given åt Israel - Kristus, den levande källan, är gåvan, given åt hela mänksligheten. Salig är den, som förstår det. (J. Mellberg "Sedan kommo de till Elim" s 469; Missionsförbundet n:r 28 den 10 juli 1924)

Per Vakt, som uppehöll sin soldattjänst i 30 års tid, bodde ... på (knektatorpet) Betsås (som närmast hörde till Åsthults rote) intill 1910, då han förvärvade det närbelägna Kullen. ... På Betsås fanns till för endast några år sedan (omkring 1970) ännu kvar en gammal arrestbyggnad av timmer. Därest någon förbrutit sig under "mötet" och dömts till arrest, så var det Vakt som fick ta hand om vederbörande, som då hade att avtjäna straffet efter tjänstgöringstidens slut. "Boven" fick alltså följa med Vakt hem efter mötets slut och i arresten på Betsås förbida frihetens timme. Detta var således rationellt ordnat - ingen övningstid gick förlorad - men det hela blev ännu mera modernt, när Vakt släppte ut sin fånge och lät denne arbeta på torpet de dagar bestraffningen skedde. Det är ju efter modernaste principer och faktum är att ingen någonsin smet ifrån Betsås och straffet. Med kännedom om principerna för namngivning åt de gamla knektarna förefaller det troligt att Vakt fått sitt namn just med tanke på den speciella typ av tjänstgöring, som åvilade honom i egenskap av tillsynsman för dem, som skulle straffas. Arresten degraderades efter han till vedbod, men ännu vet de gamla att berätta om den glugg, genom vilken arrestanten skulle kunna ses till och få sin kost. (N. Boberg "Knektatorp i Byarums socken" s 6-7)

"Göran blir aldrig min vän", (sade Ellin), "om han nu icke gör som jag säger. ... Låt icke föra någon enda till Jönköping, herr Göran: hör han det, om han vill vara min vän! Ty där hava de en så dålig arrest." "Dålig? där är den bästa arrest i hela länet." "Nej. Det har jag hört tjuvar säga, att där är den sämsta; ty man tar sig aldrig ut ur den. I Värnamo är den bästa arresten, Göran! där går en stackare med bekvämlighet ut och in. Och en människa bör alltid hava sin bekvämlighet." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 173)


Egna kommentarer och funderingar:

Lägg märke till ordet "Ailims" (Grekiska GT) likhet med sammansättningen av den första stavelsen "Ai" i ordet "Ainon" (grekiska: Ainôn) och den sista stavelsen "lim" i ordet "Salim" (grekiska: Saleim). Se också Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:5-6a och Upp 14:5.

Jämför också likheten av det grekiska ordet ”Ainôn” med det grekiska verbet ”aineô” (lova) med böjningen ”ainôn” (jfr Apg 3:8) samt med det grekiska substantivet ”ainos” (lov) med böjningen ”ainon” i till exempel Judit 16:1, Matt 21:16 och Luk 18:43. Vi har också en likhet med det grekiska ordet “aiôn” (tidsålder).


Grekiska ord:

Ainôn (Ainon) Joh 3:23.

ballô (kasta) (i NT + exempel i GT) Matt 18:30; Joh 3:24; Apg 16:23 - Dom 6:19; 1 Krön 25:8; Job 5:3; Ps 22:18(19); Jes 19:8; Dan 3:21; Judit 6:12; Salomos Vishet 5:12; Syr 22:20; 27:25; Matt 3:10; 4:6,18; 5:13,25,29-30; 6:30; 7:6,19; 8:6,14; 9:2,17; 10:34; 13:42,47-48,50; 15:26; 17:27; 18:8-9; 21:21; 25:27; 26:12; 27:6,35; Mark 2:22; 4:26; 7:27,30,33; 9:22,42,45,47; 11:23; 12:41-44,49,58; 15:24; Luk 3:9; 4:9; 5:37,38(א*); Luk 12:28; 13:8,19; 14:35; 16:20; 21:1-4; 23:25,34; Joh 5:7; 8:(7,)59; 12:6; 13:2,5; 15:6; 18:11; 19:24; 20:25,27; 21:6-7; Apg 16:24,37; 22:23; 27:14; Jak 3:3, 1 Joh 4:18; Upp 2:10,14,24; 4:10; 6:13; 8:5,7-8; 12:4,9-10,13,15-16; 14:16,19; 18:19,21; 19:20; 20:3,10,14-15.

diatribô (vistas) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 3:22; Apg 15:35 – Judit 10:2; 2 Mack 14:23; Apg 12:19; 14:3,28; 16:12; 20:6; 25:6,14.

paraginomai (bli från/vid/till sidan av) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 6:11; Matt 3:13, Joh 3:23 – Ester 5:5; 6:14; Tobit 11:18(19); Judit 3:5; 14:13; 15:5; 1 Mack 4:26,46,60; 5:14; 15:31,40; 16:19; 2 Mack 1:13; 3:9,39; 4:21,25,34; 5:25; 8:16; 9:4; 11:2; 12:6; 13:1; 15:24,31; Syr 48:25; Bel och Draken v 15. Matt 2:1; 3:1; Mark 14:43; Luk 7:4,20; 8:19; 11:6; 12:51; 14:21; 19:16; 22:52; (Joh 8:2;) Apg 5:21-22,25; 9:26,39; 10:33; 11:23; 13:14; 14:27; 15:4; 17:10; 18:27; 20:18; 21:18; 23:16,35; 24:17,24; 25:7; 27:7; 28:21; 1 Kor 16:13; 2 Tim 4:16; Hebr 9:11.

Salim (Salim) (troligen = fred, frid) Joh3:23. Jfr Salêm (fred, frid) i 1 Mos 14:18 och det hebreiska ordet ”salom” (fred, frid) i GT.

fylakê (vakt) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 9:53; Matt 14:3; 18:30; Joh 3:24; Apg 16:23 – 1 Mack 13:12; 14:3; Syr 22:27; 26:10; 34:16(19); 42:11. Matt 5:25; 14:10,25; 24:43; 25:36,39,43-44; Mark 6:17,27,48; Luk 2:8; 3:20; 12:38,58; 21:12; 22:33; 23:19,25. Apg 5:19,22(23),25; 8:3; 12:4-6,10,17; 16:24,27,37,40; 22:4; 26:10; 2 Kor 6:5; 11:23; 1 Petr 3:19; Upp 2:10; 18:2; 20:7.


Ytterligare studier: 4 Mos 33:9; Hes 1:24; 43:2; Matt 3:6; 14:3; Mark 1:14; Luk 1:16; 3:7; Joh 3:26; 4:1-3; 7:3; 11:7; Upp 17:1; 19:6; 20:3.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-04; 2010-09-23; 2013-10-16)

Tillbaka till Start

3:25-26 Det blev så en undersökning ‘ut ur’/av Johannes lärjungar i sällskap med judar (P66,א*) med anledning av rening. Och de kom i riktning mot Johannes och talade till honom: ”Rabbi, den som (hela tiden) var i sällskap med dig på andra sidan Jordan, för vilken du har varit (och är) vittne, skåda, Den här döper och alla kommer i riktning mot Honom.”

Ord för ord: 3:25 (11 ord i den grekiska texten) (Det)-blev så (en)-undersökning ut-ur '-nas lärjungar'/lärjungarna Johannes i-sällskap-med Judar med-anledning-av rening. 3:26 (27 ord i den grekiska texten) och (de)-kom i-riktning-mot '-en Johannes'/Johannes och talade (till)-honom: rabbi, (den)-som var-(hela-tiden) i-sällskap-med dig på-andra-sidan (av)-'-en Jordan'/Jordan, (för)-vilken du har-varit-(och-är)-vittne, skåda den-här döper och alla kommer i-riktning-mot honom.


1883: Då uppkom en tvist mellan Johannes' lärjungar och judar om rening. Och de kommo till Johannes och sade till honom: Rabbi, den som var med dig på andra sidan Jordan, den, om hvilken du har vittnat, se, han döper, och alla komma till honom.

1541(1703): Då kom upp ett spörsmål ibland Johannis lärjungar, samt med Judarna, om reningen; Och kommo till Johannem, och sade till honom: Rabbi, den som var när dig på hinsiden Jordan, den du wittnade om, si, han döper, och alle komma till honom.

LT 1974: En dag började någon diskutera med Johannes' lärjungar och sade till dem att Jesu dop var bäst. Då gick lärjungarna till Johannes och sade: ”Mästare, mannen som du mötte på andra sidan Jordanfloden – den du sade var Messias – döper också, och alla går dit i stället för att komma till oss.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren samtalade i riktning mot Mose och Aron och sade: "Samtala (med) Israels söner och tala till dem:) 'Om – alltefter omständigheterna – (någon) har ’insjuknat i gonorré’/’fått en flytning’, må han göras ren ut ur sitt flöde, och han skall räkna ihop för sig antalet ut ur/av sju dagar ’in i’/för reningen, och han skall rengöra sina kläder, och han skall bada kroppen (med) vatten, och han skall vara ren." (3 Mos 15:13, Grekiska GT)

(David sade:) ”Enligt/efter mina händers renlighet skall (Herren) i stället ge mig tillbaka.” (Ps 18:20b eller Ps 18:21b, Grekiska GT)

(Herren sade till Israels hus:) "Jag skall bestänka rent vatten emot er, och ni skall göras rena.” (Hes 36:25a, Grekiska GT)

Nehemja och de (som var) runt omkring honom tilltalade/kallade (vätskan) neftar, vilket alltigenom/noga uttyds rening, men ‘vid sidan av’/enligt de många/flesta kallas den neftai. (2 Mack 1:36)


Den Senare Uppenbarelsen:

Johannes lärjungar kommer till (Jesus) och säger: ”På grund av vad fastar vi och fariseerna * (א*, B), men Dina lärjungar fastar inte?” (Matt 9:14)

Fariseer och skriftlärda kom till Jesus från (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem och sade: ”På grund av vad stiger Dina lärjungar till sidan av de äldstes tradition? Ty de tvättar inte sina egna händer, när de – alltefter omständigheterna – må äta bröd.” (Matt 15:1-2)

(Jesus sade till folkskarorna och till Sina lärjungar:) “Ni må ej kallas ‘Rabbi’, ty en är er Ledsagare (א*), men/och ni är alla bröder.” (Matt 23:8)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Döp dem (som ni gjort till lärjungar) in i Faderns och Sonens och den helige Andens namn." (Matt 28:19b)

(Simon och de som var i sällskap med honom sade till Jesus:) “Alla söker Dig.” (Mark 1:37b)

(Folk) kom (hela tiden) i riktning mot (Jesus) från alla (håll). (Mark 1:45b)

(En av Jesus lärjungar sade:) ”Johannes lärde/undervisade sina lärjungar.” (Luk 11:1b)

Paulus talade: “Johannes döpte (med) ett sinnesändringens dop och sade till folket ’för att’/att de måtte tro ’in i’/’med syfte på’ Den som kommer efter honom, det här är ’in i’/’med syfte på’ Jesus.” Då (lärjungarna i Efesos) hade hört, döptes de i Herren Jesu namn. Och då Paulus hade satt/lagt händer/’sina händer’ på dem, kom den helige Ande emot dem. (Apg 19:4-6a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju: De här tingen blev/hände i Betania på andra sidan av Jordan, varest/där Johannes (hela tiden) döpte. (Joh 1:28)

(Johannes Döparen, som döpte i vattnet, sade:): "Jag har skådat (och skådar) och har varit (och är) vittne, att den här är Guds utvalde (P5,א*)." (Joh 1:34)

Där var * (א*) (hela tiden) sex vattenkrukor av sten, (gjorda) enligt/angående judarnas rening. De hade rum uppåt för två eller tre ankaremått. (Joh 2:6)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

För att möta Gud i en gudstjänst, framförallt i templet, måste människan vara ren både i fysiskt och rituellt avseende. Orenhet överfördes främst genom beröring och det fanns en mängd tillstånd och fenomen som ansågs medföra rituell orenhet: samlag, olika typer av flytningar från kroppen, kontakt med spetälska och beröring av lik både från djur och människor. Orenheten graderades i förhållande till hur lång tid det tog för människan att bli ren igen. Lättare former av orenhet, t. ex. orenhet förorsakad av samlag mellan kvinna och man varade till kvällen och kunde renas genom ett bad. Den typ av bassäng som användes för sådana bad kallas på hebreiska ”miqve” (pl. miqvaot). Sådana ”miqvaot” har vid arkeologiska utgrävningar återfunnits i stor mängd runt om i dagens Israel. (Håkan Bengtsson "Tro och liv inom judendomen" s 123)

Dopet följer tron. Dopet i sig frälsar inte men det tillhör själva frälsningen. ... Bibeln är kristallklar. Jag var med om dopdebatt i radion för en hel del år sedan. Min gode vän, den lutherske prästen chockade fler än en, mig själv inkluderad, när han redan i början av debatten sa: "Skall vi diskutera dopet och dopsättet utifrån bibeln är det bara så att Jack-Tommy är den som har argumenten på sin sida!" Och visst är bibelstöden utomordentligt starka för dop genom nedsänkning. ... Såväl Gud som människan handlar i dopet. Teologen Karl Barth formulerar sig mycket träffsäkert: "Dopet är sålunda ett skeende, i vilket människan visserligen inte spelar huvudrollen, men tvivelsutan den näst viktigaste." ... Det är ingen tvekan om att dopfrågan för många har blivit komplicerad därför att de upplever det som om de trampar på sitt barndop om de låter döpa sig genom nedsänkning längre fram i livet. Kanske är det ett ändå större dilemma för dem som i mogen ålder låtit döpa sig genom begjutning ... eftersom det för dem verkligen handlat om att man låtit döpa sig efter det att man kommit till tro! Hur gör man? Att hålla fast vid Bibelns undervisning och vara tydlig i sin egen undervisning om dopet utan att trampa på gudfruktiga medkristnas samvete är inte alltid lätt men måste vara vår målsättning! Jag ser fram emot en tid av ödmjuk dialog där vi tillsammans studerar Bibeln. Jag vill definitivt inte blåsa till strid i dopfrågan och polemisera mot dem som av djup övertygelse lever i sitt barndop. Flera av dem är mina mycket nära vänner och är gudsmänniskor för vilka jag känner den djupaste respekt och tillgivenhet. Men jag kan ändå inte undanhålla min egen förståelse av de heliga skrifterna och min förundran över att man kan läsa dem utan att klart se hur dopet gick till från början och skall gå till. (Jack-Tommy Ardenfors "Dop i vatten! varför döper vi?" s 38-44)

”Orena” ting var sådana som ohelgade en människa, så att hon inte kunde nalkas Gud utan att först ha ”renat” sig, vilket vanligen skedde genom att man ”tvådde” sig med vatten, som skulle skölja bort den osynliga orenhet, man dragit på sig. För prästerna gällde särskilt stränga renhetsföreskrifter. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Markus” s 60-61 i kommentar till Mark 7:1-23)

Josefus skriver (Ant. 18,5): ” ... Johannes som kallades Döparen ... var en god man som uppmanade judarna att utöva dygden genom att leva rättfärdigt i förhållande till varandra och fromt i förhållande till Gud och att komma till dopet. Ty dopet skulle behaga Gud om de undergick det, inte för att ta bort vissa synder men för att rena kroppen sedan dessförinnan själen renats genom rättfärdighet. ...”. Man har de senaste decennierna kanske fått ytterligare ljus kastat över Johannes' verksamhet från Qumrantexterna, som berättar både om sektens reningsriter och om hur man vid initiationen bad en syndabekännelse. Likaså kan noteras att sekten kallade sig ”Israels omvända” och ”öknens omvända”. ... Dopet var tydligen en bekräftelse på att synderna förlåtits. ... Man hade blivit renad från synden sedan man bekänt den. Så blev kroppens renande ett synligt tecken härpå. (Lars Hartman ”Ur Markusevangeliet” s 34-35 i kommentar till Mark 1:2-8)

(Semjon) frågade: "Varför är du så deppig?" Pjotr teg. Hur skulle "en ortodox" kunna hjälpa honom, en som inte ens var född på nytt? ljöd det trotsigt inom honom. "Vet du Pjotr, när våra upplevelser och funderingar blir alltför svåra, då får vi inte se på våra synder och fel, utan då måste vi rikta blicken mot Golgata, mot den förlåtande Kristus. Det är inte rätt att du gisslar dig för de fel du begått. Se på Jesus! Han har förlåtit dig och kastat dina synder bakom sin rygg. ... Jag är syndfullare än du, men jag trampar inte omkring i mina synder. ... Pjotr, ni baptister tror att Jesus bara är nära er, och ni ser ned på andra troende som förstår en del saker på ett annat sätt, men som inte älskar Herren mindre för det! Kommer du ihåg vad Natanael sade till Filippus om Jesus: "Kan något gott komma från Nasaret?" När jag kom till lägret såg dina vänner nedlåtande och föraktfullt på mig. Som om de ville säga: Kan det komma något gott från de ortodoxa? Men Gud bor i ett ödmjukt och förkrossat hjärta, och inte i ett ortodoxt eller frikyrkligt käril. ... Jag skulle ha kunnat bli baptist, men jag ville vara där Kristus vill ha mig och därför förblir jag där jag är. Vad som frälsar är den barnsliga, uppriktiga tron och inte bekännelsen till en viss lära." Pjotr lyssnade på Semjon. Tacksamt tog han emot förmaningen. (Hermann Hartfeld "Trots KGB" s 154-155; Funderingar)

(Det kristna) dopet är ett reningsmedel ... (som) ger syndernas förlåtelse. (Carl Fr. Wislöff "Jag vet på vem jag tror" s 171)

En aning om vilka möjligheter och frestelser detta ögonblick (då djävulen erbjuder Herren Kristus alla riken på jorden) rymmer har vi sannerligen fått genom detta årtusende, som nu ligger bakom oss. Ty detta årtusende, som nu (1944) lider mot sitt slut, är kyrkans konstantinska tidsålder. Den öppnade den berusande utsikten för kristendomen att ingå en fast förbindelse med samhällslivet, framför allt med staten. Man behöver bara tänka på slagordet "tronen och altaret" för att förstå det. ... Men nu har vi sett hur denna den stora massans namnkristendom och innehav av kristna dopattester efter 1933 helt enkelt bröt samman, emedan de bara medfört att det offentliga livet företedde en kristen fasad, bakom vilken redan sedan länge en hednisk och ateistisk tidsålders gudar och myter spökade, gudar och myter, som alla bara i tysthet bidade det ögonblick, då de skulle stöta omkull fasaden och öppet proklamera sitt herravälde. Och har de inte också gjort det på ett högst påtagligt och konsekvent sätt? Har vi inte lite var med häpnad bevittnat hur hedendomen och nyhedendomen plötsligt lyfte sitt huvud mitt i vårt namnkristna och fasadkristna folk? Skulle vi ha ansett det möjligt, att mitt i ett folk, vars medlemmar så gott som alla ju ändå var döpta, konfirmerade eller på annat sätt i sin uppfostran stått under kristet inflytande, hundratusentals människor samlades i Sportpalatset i Berlin och i de största samlingslokalerna i alla städer och med jubel hyllade den tyska trosrörelsen eller andra hedniska ideologier? (Helmut Thielicke "Bönen som omspänner världen" s 151-152; tal år 1944 i Matteusförsamlingens i Stuttgart församlingssal; predikotext: Matt 4:1-11)

Ett dop utan denna ansvariga villighet och beredskap hos dopkandidaten är sant, verkligt och verksamt, men det är icke rätt. Det sker icke i lydnad, fullgöres icke i vederbörlig ordning och är därigenom med nödvändighet ett oklart dop. Dopet bör och får icke upprepas. Men det är ett sår på kyrkans kropp och en sjukdom hos de döpta, som visserligen kunna läkas, men som dock äro så farliga, att än en gång en fråga tränger sig fram till kyrkan, hur länge hon ännu genom en ur denna synpunkt godtycklig doppraxis vill vara orsak till detta sår och denna sjukdom. Vi tala om det dop, som enligt Origenes och Cyprianus vittnesbörd var bekant redan på 100-talet och som sedan 300-talet blev allt allmännare och som försvarats med största eftertryck av alla våra reformatorer. Vi tala om barndopet, närmare bestämt "baptimus infantium", d.v.s. i ordagrann översättning dop av sådana som före och under denna akt icke ha någonting att säga, helt enkelt därför att de ännu icke kunna säga någonting och därför att man alltså icke alls kan fråga dem om det, som de här borde säga. Man döper dem otillfrågade om villighet och beredskap utan att göra dem ansvariga och i ren passivitet på det motivet att de äro barn till kristna föräldrar. Den doplära, som i dag gäller inom alla stora kristna konfessioner, också inom vår reformerta kyrka, har på detta ställe icke bara en reva utan ett hål. Den doppraxis, som på grund av den gällande dopläran tillämpas, är godtycklig. Man kan icke exegetiskt och sakligt motivera, att dopkandidaten i ett kristet dop endast är ett passivt objekt. Tvärtom kan det exegetiskt och sakligt påvisas, att han i denna akt också är ett handlande subjekt och att han, huru gammal han än må vara, absolut icke kan vara "infans" (spädbarn). ... Dopet är i Nya testamentet i varje fall också det oumbärliga svaret på en oundviklig fråga från den människa som kommit till tro. Det svarar nämligen på frågan om den gudomliga vissheten och om den gudomliga auktoriteten hos det ord, som människan först hört och redan i tro mottagit och bejakat. ... I Nya testamentet förs man icke till dopet, utan man kommer dit. ... Man har sagt, att spädbarnen döpas på kyrkans eller sina föräldrars eller faddrars trosbekännelse. Men finns det i fråga om tron något ställföreträdande vore det än aldrig så starkt utom den ställföreträdande tro, som Jesus Kristus visade också för oss och med vilken han grundlagt men också just grundlagt vår egen? Luther lärde en tid en sådan "fides allena" (en annan människas tro) för att sedan så mycket häftigare ta avstånd ifrån den. Han satte då i dess ställe föreställningen om en primitiv men sann och verklig tro, som vore att förutsätta hos den späda dopkandidaten själv. ... Till skillnad härifrån lärde de senare lutheranerna, att tron förmedlas till barnet tillsammans med pånyttfödelsen först genom dopet. Eftersom de också höllo fast vid att av vuxna (t.ex. omvända judar) måste fordras tro och trosbekännelse före dopet, kommo de till den egendomliga läran, att dopet hade en helt annan verkan hos barnen än hos sådana vuxna. Hos barnen verkade det nämligen pånyttfödelse och tro och desstom en stadfästelse av deras rättfärdighet inför Gud, som skulle göras fruktbar vid mognare år. Hos de vuxna som redan före dopet genom ordet mottagit pånyttfödelsen och tron verkade det emellertid endast (helt plötsligt enligt den reformerta läran!) en "obsignatio et testificatio de gratia Dei" (försegling av och vittnesbörd om Guds nåd) och därigenom ett tillskott till deras förnyelse och ett större mått av den helige Andes gåva. Men ingen förmådde ange, hur man egentligen skulle föreställa sig denna "fides infantilis" (barnsliga tro), som fick förutsättas eller som verkades genom dopet. (Karl Barth "Det kristna dopet" s 46-54)

Vore vårt hjärta alldeles till freds med vad jorden bjuder, skulle evangeliet aldrig få fäste i vår själ. Men nu har Gud redan en inmutning i själens djupa schakt hos varje människa, i den kristna kyrkan betygad genom det heliga dopet. (Manfred Björkquist "Från storstad och stift" s 136; predikan vid kyrkoherde Gottfrid Sevelius' installation i Finska församlingen i Stockholm 1942)

När man är eldare kliar ens hud av sot. Då älskar man bad. Då gar man in, med fartyg och allt, i färskvattensbassängen Vänern. Allting trivs med detta: rederiet främst, ty tvålen och såpan löddrar nu med utombordsvatten, och inget alls från fartygets vattentank går åt till tvätt. Maskinisten gläds för att man kan köra in sötvatten direkt i pannan; det är som salva för apparaturen, ty det söta fräter inte som det salta gör. Eldaren är också glad, emedan det är lättare att hålla ånga när inget salt avsätter sig på fyrgångarna och flamugnstaken och emedan han kan generalslösa med vatten till bad och vask. Det blir idyll och ett fasligt blaskande och badande. Efter vakten klär man av sin sotstrimmiga kropp: man liknar en degenererad albino från Nya Guinea. Fartyget går fram genom Vänerns ofantliga tvättfat. Då tar man tvålen; den ligger som en gyllene dosa i ens hand. Seriöst börjar man den härliga tvagningen. Skönt och svalt: man ljusnar som en morgongryning. Slösar med vatten; trettio, fyrtio pytsar tar man ur sjön till eftersköljning: huden behöver en dryck, och man har schamponerat håret och måste skölja mycket, mycket väl. Det ljuvliga med Vänern är att den löddrar så härligt och är en så fin badsjö. (Harry Martinson "Kap Farväl" s 115)

Icke långt efter (Fredrik) Fransons död (1908) utkom i Jönköping en liten skrift, kallad "Fransons testamente". Den var redigerad av en av hans bästa vänner och sympatisörer, apotekare Efraim Sandblom. ... (I denna skrift säger Franson:) "Bibeln sätter dopet i dess allra närmaste förbindelse med tron och syndernas förlåtelse. ... Dopet avbildar bl.a. rening från alla synder, begångna både mot Gud och människor." (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 197,202)

De troende bland barndöparna hava velat lägga hela skulden på baptisterna för att Guds barn delas vid själva nattvardsbordet, och baptisterna påstå, att barndöparna äro de, som åstadkommit denna delning, därför att de icke låta sig döpa, sedan de hava blivit troende. Så länge man på detta vill lägga skulden på varandra, är det ju klart, att intet närmande till varandra kan ske. Men det har icke fallit någondera parten i att tänka, att ordspråket möjligen även kan hava sin riktiga tilämpning: "Det är icke ens fel, att två träta." Baptisterna hava under hela sin tillvaro sagt: "Vi hava Guds ord på vår sida, och vi kunna icke giva efter", och de frisinnade bandöparna hava sagt: "Det ligger ingen vikt vid dopsättet, det ena är lika riktigt som det andra." Vilken av dessa har nu rätt? Ingen utom en opartisk människa kan här fälla en rätt dom. ... Barndöparna ... hava sett i dopet något mera än en lydnadshandling, och därför hava de sökt att framhålla för oss (baptister) dopets betydelse; och enär dopet har en mycket hög och härlig betydelse har det ej varit lätt för alla Guds barn att inse, att den betydelse, barndöparna giva åt dopet, icke har sin grund i skriften. Barndöparna hava rätt däri, att dopet har en hög och härlig betydelse, och baptisterna hava orätt däri, att dopet blott är en lydnadshandling. ... Bleve bibelns lära rörande dopets betydelse klar för alla Guds barn, då upphörde all tvist bland dem om dopfrågan. (John Ongman "Dopets betydelse eller ett försök att utjämna klyftan mellan barndöparna och baptisterna" s 530-533)

"Du är ju ännu icke döpt", (sade modern till Prasanna). "Den svåra förtrollningen har ännu ej blifvit uttalad i ditt öra. Nötkött har ännu ej blifvit stucket i din mun; icke sant, eller hur?" "Nej, moder, visst icke; ej heller hade det skett, om jag blifvit döpt. Vid dopet användes ingen trollformel eller "mantra", och dessutom har det ej det minsta att göra med mat. Det är en tvagning med rent vatten till ett tecken att själen likaledes är tvagen från all synd och orenhet." ... Missionären frågade dem (som skulle döpas), om det vore deras hjertliga åstundan och vilja att afsäga sig hindureligionen och antaga Jesu Kristi religion; och på deras svar: "Ja, det vilja vi", mottogo de det rena vattnets tecken till ett vittne af deras förtröstan på honom, hvars blod renar från alla synder. Derpå anropade missionären Gud, att hans välsignelse, hans kärlek och frid måtte förblifva med dem nu och alltid, hvarmed handlingen afslutades och församlingen åtskildes. (Henrietta Mullens "Prasanna eller Trons seger" s 131,269)

En menniska säger: "Nog är jag en kristen, ty jag är döpt." Då will jag säga eder, att blifwa döpt är en sak, men att wara pånyttfödd är en annan. ... Kan du kalla det (att vara döpt), att wara född ofwanifrån? Ack, du kan ej döpa en menniska in i Guds rike; kom wäl ihåg detta! Om jag kunde frälsa menniskor genom att döpa dem, så skulle ingenting förmå mig att predika. Då skulle jag anskaffa watten och döpa så många jag kunde. ... Men weten, mina wänner, att genom blotta döpelsen kunnen I aldrig få någon att ingå i Guds rike. Döpelsen är nog bra då den är på sin plats. Jag skriar ej här emot kyrklig ordning, jag talar ju om nya födelsen. (D.L. Moody "Föredrag under wäckelserna i England och Skottland" s 152-153)

Den öfverdrifna spiritualismen har alltid råkat i förlägenhet vid detta första uttryck (vatten i Joh 3:5) och sökt att göra det till ett med det andra (ande). Till och med Calvin förstår med vatten den hel. Ande, som i andlig mening skulle vara det renande vattnet. ... Denna förklaring är i grammatikaliskt afseende oantaglig. ... Vattnet har en objektiv giltighet, ty det är det synliga löftet om förlåtelse. Såsom Strauss säger: "Om dopet å människans sida är en förklaring, att hon vill öfvergifva synden, så är det å Guds sida en förklaring, att han vill förlåta synderna." ... Att mottaga vattendopet är att blifva delaktig af den messianska syndaförlåtelsen. (F. Godet "Kommentar till Johannes-evangeliet - Första delen" s 222-223; kommentar till Joh 3:5)

Gud gav oss ett syndernas förlåtelsedop. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:376-377)

Påskmorgonen (under kejsarkyrkans tid) hälsade församlingens medlemmar hvarandra med: "Han är uppstånden", hvartill svarades: "Ja, han är sannerligen uppstånden!" ... Påskmåndagen kommo på flera ställen de nydöpta åter tillsammans för att höra "den djupa meningen med det, som hade skett dem i dopet (påsklördagsmorgonen)"; men sådana "mystagogiska" katekesationer blefvo hållna för slutna dörrar. Hela veckan efter påsk, "den hvita veckan", buro de nydöpta de hvita kläderna, sista gången söndagen efter påsk, "den hvita söndagen" (dominica in albis); men "hjärtats renhet skulle alltid bevaras", förmanade Augustinus i en predikan på denna dag. Tiden från påsk till pingst (quinquagesima) var en glädjehögtid, hvarunder det hvarken var tillåtet att fasta eller bedja i knäböjande ställning; de 50 dagarna skulle vara som en stor söndag. Hallelujaet, som tystnade under fastan, ljöd nu ofta. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 418)

Barndopet är icke ursprungligt inom kyrkan. De älste kristne kunde icke tänka sig något giltigt dop utan medveten tro hos den döpte. ... Antagligen har ... barndopet börjat på spridda ställen komma i bruk redan omkring midten af andra århundradet. Utförligt afhandlas denna fråga i den äfven af de ortodoxe högt vördade teologen J.A.W. Neanders "Geschichte der Pflanzung und Leitung der Kirche durch die Apostel", 4:de uppl. 1847. Jag tror icke att striden mot hvad ni med rätta stämplar som "det outhärdliga lögn- och likgiltighets-tillståndet" bör föras på dopfrågans område. Utan samvetsbetänkligheter kan man finna sig i en ceremoni, som man har rättighet att tyda på ett sätt, som utesluter alla magiska föreställningar, och som verkligen är egnad att "förgylla lifvets torftighet". På något offentligare sätt bör det lilla barnet helsas välkommet som en lem i familjen, staten och mensklighetens stora lekamen, och knyter sig till ceremonien ett innerligt löfte å föräldrarnes sida att aldrig svika sin kärlekspligt emot detsamma, att städse förelysa det med efterdömen på sanningskärlek och godhet och att göra hvad möjligt är för att utveckla dess sedliga anlag och dess intellektuella, så må vi vara glada öfver att ega ett sådant bruk. (Viktor Rydbergs brev II "Brev från Viktor Rydberg 1855-1881" s 293,395; brev 5 jan 1881 till "H- Ö-"; brevet utgör ett svar till en person, som börjat tvivla på kyrkans dogmer och begärt Rydbergs råd, om han skulle låta döpa sin ett halvt år gamla dotter; adressatens namn är i boken ersatt med initialer)

Enligt döparnes profetior skulle Münster blifva det nya Jerusalem. ... Bernhard Rotmann, en f.d. romersk-katolsk präst, afgaf i sin flygskrift, Restitution af den rätta och sunda kristliga läran", en framställning af döparnes lära och ett försvar för månggiftet och "bruket af svärdet"; den vann företrädesvis i Nederländerna många läsare. ... Rotmann utsände (senare) en ny bok, "Om hämnden", som skulle uppelda alla anabaptister till att dubbelt vedergälla det ogudaktiga Babylon alla dess synder, och trofasta sändebud lämnade Münster för att predika hämnd. ... De döpare, som blott ville lefva stilla i landet, vände sig med afsky ifrån det münsterska tusenåriga rikets gudlöshet och grymhet. I Wittmarsum i Friesland hade en 40-årig romersk-katolsk präst, Menno Simonis, omkr. 1532 blifvit vunnen för anabaptismen i dess milda, saktmodiga form, och han skref en broschyr om Rotmanns bok "Om hämnden", hvari han påstod, att hämnden hörer Gud till, och att de, som äro döpta till Kristi kors, skola lida utan att göra motstånd. År 1536 upplefde han en väckelse - pånyttfödelse kallade han den själf - och därefter afsade han sig sitt prästämbete och lät genom handpåläggning inviga sig till äldste (biskop) och verkade såsom sådan i många år på åtskilliga platser bland de fromma döparne. Hans verksamhet sträckte sig ända upp till Holstein, och genom talrika traktater, som blefvo flitigt lästa, gjorde han propaganda för, hvad han kallade "den sanna kristna tron", en biblisk kristendom, som väsentligen stödde sig på en bokstaflig uppfattning af bergspredikan utan sinne för kyrka, dop och nattvard. Menno dog 1559 i en liten stad väster om Oldesloe. Senare kallade Englands och Hollands döparekretsar sig efter den fromme friesiske äldste: Mennoniter. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 186-189)

Världsbaptismen tog en gång sin början i en liten by vid Zrichsjön i Schweiz. Den äldsta döparförsamling vi känna bildades 1525 i byn Zollikon, av personer, som döpts på nytt. Genombrottet brukar förläggas till början av året 1525; den förste omdöpte torde vara f.d. zwinglylärjungen Johannes Brötli, som någon dag efter det han blivit omdöpt, vid en brunn ej långt från Zollikon, kanske en natt, eftersom försiktighet var av nöden, döpte sin husvärd Schumacher. (Berndt Gustafsson "Världsbaptismen"; Jönköpings-Posten den 22 oktober 1956)

En av de viktigaste uppgifter i samband med (biskoparnas) visitationsresor var att förrätta konfirmation. Detta sakrament sågs som en fullkomning av dopet. I konfirmationen gavs nådens fullhet och den helige Andes sjufaldiga gåva (jfr Jes. 11:2-3). Den som skulle konfirmeras måste vara döpt. Efter en brytningstid årtiondena omkring 1300 under vilken det fortfarande förekom att man lät konfirmera det döpta barnet så snart man kunde komma till biskopen, föreskrevs att sju års ålder skulle gälla i Sverige som nedre gräns. ... Konfirmationsritualet ingick i pontifikatet, biskopens handbok. ... Först förklarades för hela församlingen konfirmationens innebörd samt betydelsen av Andens sju gåvor. Därefter klargjordes bestämmelser om ålder, fasta och bikt, hinder för konfirmation samt rätt att ändra dopnamnet. Slutligen riktades förmaningar till faddrarna, vilka inte fick vara nära släkt med sitt fadderbarn. Faddrarna måste själva vara konfirmerade samt kunna Credo (trosbekännelsen) och Pater noster (Fader vår) som de hade att undervisa sina fadderbarn i. Pojkarna, som konfirmerades först, skulle ha män som faddrar, flickorna kvinnor. Vid konfirmationsakten skulle faddern ta konfirmanden i höger hand och föra honom eller henne fram till biskopen samt inför denne ange barnets namn. Sedan biskopen gjort en anknytning till dopet följde en bön om att Gud måtte sända sin Ande och ge konfirmanden del av korsets tecken. Biskopen frågade så efter konfirmandens namn; här kunde en eventuell ändring av dopnamnet meddelas. Med "chrisma" (smörjelse av olja och balsam) på sin tumme tecknade biskopen ett korstecken på konfirmandens panna medan han samtidigt uttalade konfirmationsformeln: "Jag tecknar dig med korsets teckenoch bekräftar dig med frälsningens smörjelse. I Faderns och Sonens och den helige Andes namn, Amen." Efter några verser ur Psaltaren följde bönen att Anden alltmer måtte fullkomna dem som konfirmerats samt en lång välsignelse. För att skydda chrisman knöts band om de nykonfirmerades pannor. Banden skulle sitta på i tre dagar och därefter skulle församlingsprästen ta av dem. Han tvättade sedan de nykonfirmerades pannor med salt och vatten samt brände upp bindlarna. Om det var långt till kyrkan, kunde faddrarna i nödfall få utföra denna handling. Det förekom att människor som bodde långt från stiftsstaden gick och väntade på sin konfirmation hela livet, när biskoparna inte uppfyllde sina förpliktelser att personligen visitera församlingarna i sitt stift utan sände icke biskopsvigda i deras ställe. (Sven-Erik Pernler "Sveriges kyrkohistoria - Hög- och senmedeltid" s 161)

Vi bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse. (Lars Lindberg "Ny skapelse" s 285; Ur Den nicenska trosbekännelsen)

Endast den sanne Profeten ... känner det förgångna som det var, det närvarande som det är och framtiden som den skall vara. ... (Gud) inrättade dop med vatten bland (Sitt folk), i vilket de skulle kunna frikännas från alla sina synder vid åkallan av Hans namn, och i framtiden skulle de, genom att leva ett fullkomligt liv, renas inte av djurs blod utan av Guds Vishets renande. Följaktligen lämnas också ett tydligt bevis på detta stora mysterium förses genom det faktum att var och en, som genom att tro på den här Profeten som har förutsagts av Mose, döps i Hans namn skall bevaras oskadd från förstörelse av det krig som hotar den icke-troende nationen, och själva platsen. (Klemens' igenkännanden, The Ante-Nicene Fathers Vol VIII, s 83,88)

Origenes framhåller ... huru viktigt det borde vara för den, som ville tillhöra den kristna församlingen som en sann och levande medlem, att allvarligt rannsaka sitt innersta, innan steget togs. Den omvände, som kommit så långt, att han blivit viss om sin synd och Guds nåd, fick passera flera "grader", innan han intogs i församlingen. Så kunde de, som tillhörde den första av dessa grader, väl få deltaga i gudstjänsten, fastän han ännu inte undfått reningens tecken - dopet. ... Man kan inte så noga angiva, när barndopet började praktiseras - i varje fall förekom det år 220. Många betänkligheter restes likväl emot denna nymodighet. ... Tertullianus motsatte sig barndopet och även biskop Bonifatius, som tog till orda emot Augustinus, ... som var för det. ... Under tidernas lopp insmögo sig tyvärr många missbruk av dopet. Så började man exempelvis lägga särskild vikt vid att bli döpt i Jordan och uppsköt därför dopet, tills detta var möjligt. Sedan nöjde man sig inte med vatten utan lade salt i munnen på dopkandidaten, smorde hans näsa och öron med olja och gav honom mjölk och honung att dricka. ... Många ville bli döpta endast av framstående präster och biskopar. ... Augustinus lyfter ett varnande finger och säger: "Låt oss inte göra människor till kristna på samma sätt, som fariséerna värvade proselyter!" På ett annat ställe klagar han också över att dopet för många blivit "till evigt straff i stället för till evigt liv", eftersom de inte gjort sinnesändring. (Gottfried Arnold "Hurudana voro de första kristna? s 17,104-105)

Trots sitt framhållande af arfsynden var Tertullianus en motståndare till barndopet. ... Han tviflade dock ingalunda på dopets nådeverkningar, men han ansåg, att uppskjutandet av dopet var det nyttigaste för småbarn; "hvarför skyndar sig den oskyldiga åldern till syndernas förlåtelse? Låt dem lära sig att söka frälsning, så att denna kan gifvas åt en, som beder därom. De, som förstå dopets betydelse, skola snarare frukta för att mottaga det än att få det uppskjutet." Barndopet var enligt hans mening också en farlig sak för faddrarne, som lätt genom döden kunde blifva hindrade i uppfyllelsen af sina plikter som faddrar. (Fredrik Nielsen "Den gamla kyrkan och medeltiden" s 147-148; Friförsamlingstiden)

Författaren (till boken Hermas herdebok från förra hälften af 2:dra årh.) var en lekman, efter en urgammal tradition broder till en man, som omkr. 150 satt på Roms biskopsstol. Hermas lägger ... den största vikt vid gärningarna; men dock säger han: "Guds utvalda frälsas genom tron". ... (Han) ansåg, att (dopet) blott medför förlåtelse för tidigare synder. (Fredrik Nielsen "Den gamla kyrkan och medeltiden" s 141; Friförsamlingstiden)

De fromma fastade före (ett giftermål) och bekände sina synder. Det betraktades nästan som ett sakrament. Inträdet i det gifta ståndet ansågs föra med sig syndernas förlåtelse. Det förefaller nästan som om förhållandet make och brud mellan Jehova och Hans folk, vilket så ofta framhölls inte bara i Bibeln utan i rabbinska skrifter, alltid hade trätt fram i bakgrunden. Brudparet symboliserade alltså på bröllopsdagen Guds förening med Israel. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 352-353)


Att fortsätta med:

(En) gumma var på hemväg från kyrkan och bar som alltid sin psalmbok i en trasig spånkorg. Prästen hann i fatt henne. Han tänkte väl att gumman skulle tacka honom för en vacker predikan, så han gjorde sällskap med henne. Det visade sig att gumman inte kom ihåg ett enda ord som prästen sagt. Prästen undrade varför hon gick i kyrkan söndag efter söndag fast hon inte kom ihåg någonting. Prästen tog en lättfattlig liknelse. Han såg på hennes trasiga korg och sa att det var med hennes minne som med korgen. Om hon skulle bära hem vatten i den fick hon ju inte en droppe med sig. Men gumman sa: "Det är rätt, men för varje gång den fylls blir den renare. Jag har svårt att komma ihåg en predikan, men för varje kyrkobesök blir jag renare." (Eva Spångberg "Tre små gummor" s 24)

Många baptistiska teologier tar idag avstånd från en symbolisk förståelse av dopet. G.R. Beasley-Murray som under decennier varit den ledande baptistiske teologen på detta område menar att en symbolisk dopsyn både är otillfredsställande och obiblisk. Dopet är enligt honom en akt där gudomlig nåd förmedlas. Men nåden är snarare förknippad med Guds nådeshandlande i kombination med personens tro än med handlingen som sådan. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 238)

När (Petrus och Johannes) kom (till Samarien) upptäckte de ... att samarierna hade tagit emot evangeliet och dopet men inte den helige Ande. Uppfattade Lukas samariernas tudelade erfarenhet som normal eller onormal? Det ges olika svar på den frågan. Enligt somliga kristna är föreningen med Kristus en erfarenhet i två steg, antingen dop åtföljt av kyrkans konfirmation, eller pånyttfödelse med dopet i den helige Ande som en följderfarenhet. Enligt andra kristna är föreningen med Kristus en erfarenhet i endast ett steg, en kombination av ånger och tro, pånyttfödelse, dop och den helige Ande som gåva. Stämmer detta, så var samariernas erfarenhet i två steg onormal. Apostlarna undervisade vanligtvis att alla troende får den helige Ande när de kommer till tro (Apg. 2:38), medan det var ovanligt att de skickade en apostladelegation för att utvärdera evangelisternas arbete. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 324 i kommentar till Apg 8.5,14-17)

Ett giltigt dop är ett dop i faderns, sonens och den helige andes namn, i rent vatten och i vittnens närvaro. (Helena Ask "Du är min och jag är din, för evigt"; Jönköpings-Posten den 16 juni 2006)

Vi är (genom) tron på Jesus och genom dopet i vatten döpta in i Jesu död och uppståndelse. (Magnus Carlson "(Jesu ord) håller i dag - även i morgon"; Jönköpings-Posten den 27 maj 2005)

Tack särskilt för förtroendet att jag fick ett frimärke med vuxendop i dopgrav, det är ju kontroversiellt. Samhälle, kyrka och familj fordrar uppriktighet, generositet, respekt och ett visst mått av ödmjukhet för att nå enhet i mångfald. Baptismens och pingströrelsens budskap om vatten och tro, Ande och liv är viktigt. Det skulle vara roligt att få stämma träff i åttakantiga (Obs!) San Giovanni i Fonte, Ravenna, vid kristenhetens skönaste dopgrav från 400-talet och samtala om olika tecken för den enda tron. (Du kommer väl ihåg vårt åttakantiga tempel på Gräsö?) (Martin Lönnebo-Tomas Sjödin "Väder, vind och livets allvar" s 116; brev från Martin till Tomas den 29 jan 2005)

Min mamma var 15 år gammal när hon kom i "syndanöd", som hon formulerade det när jag häromdagen ringde och frågade henne lite om hennes väg. Hon blev frälst som tonåring men i hennes hem hade man inte så värst mycket till övers för pingstvänner. När hon kom hem och berättade för sin mor att hon ville bli döpt mötte hon blandade känslor. Hon fick lov att skriva till sin pappa som vid den tiden jobbade med vägarbete i Resele och fråga om lov. Han svarade att "det råder religionsfrihet i det här landet, men en sak måste du lova mig. Om du låter döpa dig så vill jag att du läser Bibeln varje dag." Jag tycker att det är ett ganska fantastiskt svar! Som han sa: "Det är inte min väg, men ska du gå den så gör det rejält ..." ... ... Själv är jag döpt två gånger. Första gången råkade jag av pur nyfikenhet gå lite för nära dopgraven i Filadelfia i Kramfors. Min äldre bror skulle döpas den dagen och jag ville kolla vattenmängd och temperatur. Allt hade gått bra om jag inte hade halkat på en våt fläck. Resten behöver jag kanske inte berätta. ... Den andra gången var jag nio år(!), och då steg jag ned i vattnet av fri vilja. Så här i efterhand kan jag tänka att det var ett väldigt tidigt dop. Hur mycket förstår en nioåring av något så stort som dopet? Å andra sidan: Hur mycket förstår en fyrtiofemåring? Eller en sjuttiofyraåring? Och hur viktigt är det att förstå? Hoppas att det inte låter vanvördigt, men för mig är dopet inte någon stor fråga. Något stort är dopet men själva frågan - när och hur det sker - har aldrig bekymrat mig särskilt mycket. Jag tycker att det viktiga är att det sker. När vi reser till Ravenna - jag skriver "när" inte "om" - ska jag berätta för dig om Ludvigs och Karl Petters dop. Eftersom vi tidigt insåg att de aldrig själva skulle kunna fatta något beslut om detta valde vi att döpa dem vid en viss tidpunkt. I deras dop möttes mycket av barndop och vuxendop. På föräldrarna tro bars de fram till nedsänkning. (Martin Lönnebo-Tomas Sjödin "Väder, vind och livets allvar" s 60,119-120; brev från Tomas till Martin den 16 dec 2004 resp. den 3 febr 2005)

På hemväg från Dartmoorheden till vårt boställe stannade vi inför ett plakat vid kyrkan i Gidleigh. Där stod att dop kostade fyra pund, giftermål tjugofyra och begravning lika mycket, dock sju pund extra ifall viss tid förflutit mellan jordfästning och gravsättning. (Per Wästberg "Övergångsställen" s 46; Resa)

(Min) dröm började med ett möte bland en grupp kostymklädda äldre män. ... Mötet handlade om hur vi skulle ordna en bassäng till församlingen. Jag blev aldrig på det klara med om vi diskuterade ett så kallat mikvebad, som används vid rituella tvagningar, eller om det var en simbassäng vi talade om. (Stefan Einhorn "Den sjunde dagen" s 176)

(Det judiska) bröllopet omramas av stränga regler. ktenskapet är ett heligt förbund, som helgar hela livet. Därför kallas bröllopet "kiddushin" (helgelse). Blandäktenskap får i princip inte förekomma, varför det inom fromma kretsar förutsätts att en icke-jude före bröllopet övergår till judendomen. Denna övergång markeras med dop i rinnande vatten och för en man också med omskärelse. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 36-37)

Genom (den ortodoxa kyrkans) dop får den kristne full syndaförlåtelse och tas upp i kyrkans gemenskap. Dopet förrättas i kyrkan inom 40 dagar efter födelsen och börjar med en exorcism (andeutdrivning) vid kyrkdörren. Först välsignas dopvattnet och den heliga oljan, som blandas i vattnet. Med oljan korstecknas barnet på pannan, bröstet, ryggen, öronen, händerna och fötterna. Dopet sker genom nedsänkning eller överösning med vatten tre gånger. En lock av barnets hår läggs i dopvattnet såsom offer. Omedelbart efter dopet följer smörjelsen med helig olja (chrisma). Den är en lekmannaordination och motsvarar västerländsk konfirmation. Genom smörjelsen ges Andens gåvor till ett rätt kristet liv. Därmed blir barnet en fullvärdig medlem av kyrkan med rätt att ta emot nattvarden. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 64-65)

Vid graviditet och födsel (i den grekisk ortodoxa kyrkans folkfromhet) ber modern särskilt till Guds moder Maria och Sankt Eleutherios (befriaren). Efter födseln upprepar barnmorskan sitt Kyrie eleison 40 gånger medan hon beströr barnet med salt. Prästen välsignar barnet, som skall döpas inom sex veckor. Dopet sker vanligen på en söndag och i varje fall inte på en tisdag, eftersom det var på en tisdag som Konstantiniopel erövrades av turkarna. Modern deltar inte vid dopet. Hon går till kyrkan tidigast efter 40 dagar. Gudmodern bär barnet till kyrkan och återlämnar det till modern med orden "Här har du ditt barn igen, döpt, smort med olja och helgat åt Gud". Sedan tar dopkalaset vid. I vaggan och barnvagnen fästs ofta små ikoner med Maria och Sankt Stylianos, som är spädbarnens skyddshelgon. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 171)

Deltagandet i (den islamiska) bönen förutsätter rituell renhet. Den uppnås genom tvagningar i den brunn, som finns utanför varje moské. Ansiktet, händerna, armarna och fötterna tvås alltid. Hår och skägg fuktas bara. Att tvagningen inte endast är hygienisk utan främst av rituell art framgår av att tvagningen kan ske med sand eller jord om vatten saknas. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 127-128)

I bilden av det kristna Israel ingår en märklig företeelse. Av de c 150.000 judar, som invandrat från Ryssland, är många döpta i kristen ordning, men har invandrat som judar. Också bland de invandrade s k falashas från Etiopien är åtskilliga döpta i den etiopiska kyrkan. Också bland invandrade gästarbetare, främst från Ryssland och Rumänien, finns många döpta kristna, som faller utanför statistiken eftersom de inte tillhör officiellt erkända kyrkor. Därtill kommer c 20.000 s k messianska judar, som tror på Kristus som Messias men som inte räknar sig till någon kristen kyrka. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 181)

Den kyrkliga seden har . . . en fast ställning (på Malta). Om ett barn inte döps, beror detta på att föräldrarna tillhör ett annat samfund. Det händer, om också sällan, att föräldrar av socialistiska skäl vägrar döpa sitt barn. Den första kommunionen sker i sexårsåldern och konfirmationen några år senare. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 210)

På söndag är temat Jesu dop. Just detta handlar dopet om: att ge sig själv till Herren. (Roland Eckerby "Har någon någonsin skapat något åt dig?"; Jönköpings-Posten den 10 januari 2003)

När och hur den baptistiska dopsynen fick en ingång i SAM:s led har, så vitt jag vet, inte klarlagts i någon forskning. Tydligt är att de missionärer som utbildades i USA i början av 1900-talet ofta blev övertygade baptister. Barndop har för övrigt aldrig tillämpats på något av SAM:s missionsfält! (Eskil Albertsson "En luthersk-roseniansk-baptistisk-pingstpåverkad Alliansmission" s 8; Svenska Alliansmissionens Årsbok 2001)

De ortodoxa döper fortfarande med trefaldig nedsänkning, liksom den tidiga kyrkan. ... Dopakten består av två huvuddelar: åkallandet av Treenighetens namn och den trefaldiga nedsänkningen i vatten. Prästen säger: "Guds tjänare (namn) döps i Faderns namn, Amen. Och Sonens, Amen. Och den Helige Andes, Amen.." Då namnet på varje person i Treenigheten nämns sänker prästen ned barnet i dopfunten, så att han antingen doppar det helt under vattnet eller i varje fall häller vatten över hela barnets kropp. Om den som skall döpas är så sjuk att en nedsänkning skulle medföra en hälsorisk, räcker det med att vatten hälls över pannan, men i annat fall får inte nedsänkningen utelämnas. Många ortodoxa störs av att den västliga kristenheten har övergett det ursprungliga bruket att döpa med nedsänkning och nu nöjer sig med att hälla lite vatten över barnets huvud. Även om en del ortodoxa präster har varit vårdslösa och inte iakttagit det rätta bruket, är det ingen tvekan om vad som är den rätta ortodoxa läran. Nedsänkningen är väsentlig (utom i nödfall), för om inte nedsänkning sker, går förbindelsen mellan yttre tecken och inre mening förlorad, och symboliken i sakramentet rubbas. Dopet betecknar en mystisk begravning och uppståndelse med Kristus (Rom 6:4-5 och Kol 2:12). Det yttre tecknet på detta är att personen doppas ned i dopfunten och därefter stiger upp ur vattnet. Den sakramentala symboliken kräver därför att man sänks ner eller "begravs" i dopvattnet, och därefter "uppstår" ur det igen. Dop genom övergjutning (då vattnet enbart hälls över en del av kroppen) tillåts i enstaka fall. Genom dopet får vi full förlåtelse för alla synder, vare sig de är ärvda eller förvärvade. Vi "ikläder oss Kristus" och blir medlemmar av hans kropp, kyrkan. För att påminnas om sitt dop brukar ortodoxa kristna hela sitt liv bära ett litet kors i en kedja om halsen. Dop måste normalt utföras av en biskop eller en präst. I nödfall kan det utföras av en diakon, eller av vilken man eller kvinna som helst, förutsatt att de är kristna. Men medan romersk-katolska teologer anser att även en icke-kristen i nödfall kan utföra ett dop, anser de ortodoxa att detta inte är möjligt. Den person som döper måste själv ha blivit döpt. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 199,279,282-283)

Genom dopet föds en människa på nytt, till ett trosliv i gemenskap med Jesus Kristus. ... Det är endast genom dopet som en människa kan inlemmas i Kristi kropp. (Folke T. Olofsson "Högkyrklighetens teologi" s 261-262)

Barnet las i linne och i mjukt skinn av nyfödda kalvar och vatten värmdes och det tvättades. Ja, tre gånger om dan tvättades barnet de första tre dagarna och sen två gånger och efter en vecka en gång. Så gjorde de kvinnor som var goda mödrar. Men Hillevi hade sagt att de aldrig tvättade sina barn, i alla fall inte sen de blivit ett par tre år gamla. Vem skulle jag tro? (Kerstin Ekman "Guds barmhärtighet" s 58-59)

Baptismen har inte funnit det möjligt att motivera och tillämpa barndopet - varken utifrån tolkningen av Nya testamentet eller utifrån frihetsprincipen. I skärningspunkten mellan skriftprincipen och frihetsprincipen har troendedopet blivit ett av de allra tydligaste uttrycken för baptistisk trosåskådning. I en enda handling tydliggörs Guds gåva av nåd och individens medvetna bejakande av evangeliets gåva. I dopet tydliggörs den personliga överlåtelsen till Kristus och inlemmandet i hans kyrka. I ett sekulariserat Sverige är det mycket som talar för att dop, föregånget av kristen basundervisning, bör kunna bli en ekumeniskt brett erbjuden huvudväg in i trons gemenskap. (Sven Lindström "150 år - och sedan?" s 258)

Jag motiverar mitt val att (som pastor) döpa både barn och vuxna (var nu gränsen går för detta när det gäller dopet) med att dopet är ett sakrament instiftat av Jesus. Ett sakrament som erbjuds alla i hans namn. ... Dock är det ju inte helt problemfritt med barndop; Var finner vi barnets fria vilja att säga ja eller nej till Jesus Kristus? Är föräldrarna någon form av ställföreträdare? Själv skulle jag nog för mina egna barns räkning föra fram dem för barnvälsignelse och låta valet vara deras eget i mogen ålder. Jag är själv "enbart" barndöpt och har efter mycket funderande kommit fram till den ståndpunkten att det som en gång skett i den trenige Gudens namn har jag ingen rätt att ändra på. (Ulf Svensson "Min dopsyn" s 17-18; "vittnesbörd" i Svenska Alliansmissionens årsbok 1996, artikeln Arne Eriksson "Samlingarna Forum Förnyelse")

Från och med 1996 gäller nya regler för tillhörighet i Svenska kyrkan. Dopet blir nu också i formell mening huvudvägen in i kyrkan. ... Egentligen är de nya reglerna för kyrkotillhörighet en reform som är långt mycket mer genomgripande än alla andra reformer som sysselsatt oss de senaste femtio åren och mer genomgripande än en eventuell förändring i relationerna mellan Svenska kyrkan och staten. (Anders Eckerdal "Den oväntade glädjen - Tankar inför sekelskiftet" s 45; Växjö Stifts Hembygdskalender 1995/96)

Med (en syrisk-ortodox) präst gör jag ett besök hos en välbärgad familj, som bor i utkanterna av Istanbul i ett fint område. ... Orsaken till besöket är att familjen har nyligen fått ett barn, som de ännu inte döpt. De vill att prästen välsignar barnet innan det döps. ... Efter välsignelsen följs vi ända ut till bilen. (Önver Cetrez "Syrisk-ortodoxa kyrkan - en religiös och kulturell symbol" s 110-111; Besök hos en rik familj 1994)

Emellanåt behöver prästen anknyta till och förklara kyrkorummets symboler och liturgins symbolhandlingar. ... Ett exempel på själavårdsanknytning kan vara att peka på sambandet mellan den vita dopdräkten, som ju symboliserar Kristi rättfärdighet som ges åt oss i dopet, och den vita svepning vi ikläds när vi slutligen en gång läggs i kistan. Konfirmanddräkten, den vita brudklänningen och prästens alba/röcklin är samma plagg: den kristnes dopdräkt. Som en naturlig konsekvens av denna betoning skulle den ursprungliga seden med iklädandet av dopdräkten direkt efter själva dophandlingen kunna återinföras i våra församlingar. Där så har skett har det blivit ganska naturligt. Men det förutsätter en medveten undervisning från prästens sida om meningen med denna liturgiska symbolhandling. (Ingvar Bengtsson "Slog följe med dem" s 39)

Vårt dop är en bekännelse om förtröstan på (Jesus). (John Westlin "Varför Jesus lät döpa sig?"; Jönköpings-Posten den 11 januari 1991)

I den mystiska handlingen, när prästen nämner den Treenige Gudens namn och tre gånger öser vatten på hedningens huvud sker det under att han förvandlas till en kristen. (Johan Thelin "Symboler - hemliga tecken" s 77; Växjö Stifts Hembygdskalender 1987)

En kristens hela liv är ett växande med dopet som grund. (Anders Alberius "Kyrkans studiearbete i blickpunkten" s 91; Växjö Stifts Hembygdskalender 1987)

Min första dag i sann gemenskap med Gud var min dopdag. Gud tog mig upp till sitt barn, utan all min förtjänst eller värdighet. (Hans Arvidsson "Min dag med Gud" s 109; Växjö stifts Hembygdskalender 1987)

Ända fram till 1900-talets sista decennier betraktades allmänt dopet mer eller mindre enbart som en namngivningsceremoni. Detta sökte Svenska kyrkan förhindra genom en ändring i dopritualet i 1986 års kyrkohandbok, varvid namns nämnande föregår orden 'Jag döper dig' i stället för att som tidigare följt efter. Därigenom har dopets rent religiösa innebörd mer accentuerats. (Göran Åberg "Månsarps kyrka och församling under ett och ett halvt sekel" s 101)

(Livet med Kristus) ... är inte ett liv man har bara genom (dopet) - som fick man det lika mekaniskt som man blir våt av dopvattnet. I stället uppväcktes man i dopet "genom tron". Här hålls tro och dop oupplösligen samman; dopet är inte bara ett yttre tecken på det man får genom tron - snarare gör tron dopet verksamt. (Lars Hartman "Kolosserbrevet" s 100 i kommentar till Kol 2:11-14)

Ett särpräglat utslag av 1980- och 90-talens andliga rörlighet i vårt land är den så kallade trosrörelsen. Det är en amerikainspirerad evangelisationsrörelse som nådde Sverige omkring år 1980. Den fick sitt svenska centrum i Uppsala. Där grundades 1983 stiftelsen och församlingen Livets Ord. Ledare blev Ulf Ekman tillsammans med ytterligare några före detta präster i Svenska kyrkan. ... Dopet praktiseras enligt baptistisk troendedopspraxis men utgör inte förutsättning för församlingsmedlemskap. (Torsten Bergsten "Frikyrkligt gudstjänstliv" s 329)

Enligt ett uttalande av en av (Swazilands) ledande män, föreligger ingen motsättning mellan traditionell swazitro och verklig kristen tro. Detta visar sig i att man kräver att alla swazier, även de kristna, visar lojalitet och respekt för traditionerna. ... "Umchasho-traditionen" innebär att landets flickor under en 2-årsperiod skal genomgå en s k reningsprocess som avslutas med ceremonier i kungakraalen. Som yttre bevis bär flickorna speciella tofsar runt huvudet. Om kristna föräldrar vägrar att låta sina flickor deltaga, får man böta värdet av en ko till hövdingen i distriktet. (Evy Juneswed "Swazisk tradition - kristen tro" s 26; Svenska Alliansmissionens årsbok 1983)

Limadokumentet (1982) var ett viktigt led i en pågående ekumenisk process. ... "Faith and Order" inom Kyrkornas Världsråd hade sedan länge arbetat med vad som var särskiljande mellan de olika medlemskyrkorna i teologiska frågor. ... Arbetet avslutade vid ett möte i Lima 1982 och slutdokumentet hade titeln "Baptism, Eucharist and Ministry" (BEM). ... Dopets enhetsskapande karaktär framhålls tydligt. Detta innebär att dopet inte kan återupprepas genom omdop, men det kan vara både troendedop och barndop. Det bör alltid ske inom församlingsgudstjänstens ram. Dopaktens symboler är många, med olika betoning i olika kyrkor: neddoppning i vatten, smörjelse med olja, handpåläggning och korstecken. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 286)

Korset är en reningskälla och uppståndelsen ett löfte om nytt liv. (Åke Levenstam "Något att tala om efter påsk"; Hälsning till hemmen i Sandhems pastorat påsken 1982)

Dopet ... markerade förvisso den nyomvändes inträde i kyrkans liv. Men tvärtemot vad som var vanligt i den tidens mysteriereligioner var det en öppen och enkel ceremoni. Dopet var en offentlig ”tvagning” varigenom den troende och hans husfolk fick del i Jesu död och uppståndelse. De kyrkor som idag kallas ”baptistiska” håller fast vid att dopet skall ske efter en personlig trosbekännelse. I andra kyrkor döps barn som sedan ”konfirmeras” i sin tro när de själva har nått en personlig övertygelse. (Colin Buchanan "Kristen gudstjänst" s 368-369)

Att bära fram sitt barn till dop, är något som inte får ske slentrianmässigt, för att följa en gammal sed. Ur den synpunkten är det inte enbart negativt att barndopen är på tillbakagång. I dag ligger det närmare till hands än förr i världen att betänka sig, innan man anmäler sitt barn till dop. Det innebär ju bland annat också att föräldrarna genom sin handling lovar att göra vad de kan för att barnet ska få en kristen fostran. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 350 i kommentar till Mark 10:13-16)

Profetians ord och (diakonen) Filippus' vittnesbörd övertygade (den etiopiske) hovmannen. Han öppnade sitt hjärta för Kristus och förenades med honom i dopet. (Eskil Albertsson "Gudsordets kraft och begränsning" s 4; Svenska Alliansmissionens årsbok 1981)

Vatten som cirkulerar i ett reningssystem får (enligt den islamiska läran) inte återanvändas, utom för bevattningsändamål. 'Begreppet om renlighet, och vatten som hjälpmedel för kroppslig renlighet, är starkt inom islam. Det renande medlet för vatten är vattnet självt, och de kemiska eller biologiska processerna är inte acceptabla ur religiös synvinkel.' ... Så ytterligare en detalj: 'Toalettinredningen, det vill säga vattenklosetterna, skall installeras så att den som använder dem varken sitter med ryggen eller med ansiktet mot Mekka.' (V.S. Naipul "Bland de rättrogna - En islamisk resa" s 45; Iran 1979)

Det var den 21 oktober 1979 efter Kristus. ... Så landade vi i Teheran. Jag var rädd inför mötet. Jag var också varnad, av Khomeini: "Varje del av en icke-muslims kropp är oren, även håret på hans hand och hans kropps hår, hans naglar och kroppens alla utsöndringar." (Lars-Ola Borglid "Verklighetens resa och bildens" s 176)

Att SMF:s församlingar praktiserar både spädbarnsdop och "troendedop" kan vara både en svaghet och en styrka. I en tid då ömsesidig förståelse av olika synsätt ökar, tror jag emellertid att denna praxis av ett stort antal kristna kommer att uppfattas som positiv. (Eric Axelsson "Så ser ledare för andra samfund på Svenska Missionsförbundet" s 294; ord av missionsföreståndaren i Svenska Alliansmissionen)

Skiljelinjen mellan SMF och Svenska Baptistsamfundet ligger framför allt i dopfrågan. Jag har ibland undrat om Waldenström någon gång insåg eller om senare SMF-ledare insett hur oförenlig SMF:s doppraxis är med baptistisk dopsyn. Vi gläds över de många troendedopen som förrättas inom Svenska Missionsförbundet - där har ju sedan länge flera troendedop förrättats per år än i Svenska Baptistsamfundet. Men SMF:s fasthållande vid barndopet som ett med troendedopet likvärdigt dop skiljer det mycket klart också från baptister som tillämpar så kallat "öppet medlemskap", d.v.s. medlemsintagning utan dop. Om denna skiljelinje kommer att bestå i framtiden är svårt att förutsäga, men i dagens läge (år 1978) finns inga tecken som jag känner till vare sig inom Missionsförbundet eller Baptistsamfundet till en förändring av dopsynen. (David Lagergren "Så ser ledare för andra samfund på Svenska Missionsförbundet" s 293; ord av missionsföreståndaren i Svenska Baptistsamfundet)

Samverkan mellan trossamfunden blir nog ofrånkomlig om evangeliet skall fungera i storstadsklimatet. Det blir dock inte fråga om vilket samfund som skall ta emot ett annat. Man får inte glömma, att alla samfundsformer är byggnadsställningar kring uppgiften att förverkliga evangelium om Guds rikes tillvaro i tiden. Målet är större än medlet. Personligen tror jag mest på ett samgående mellan Baptistsamfundet och SMF (Svenska Missionsförbundet). Dopet är inte en i mina ögon särskiljande nådegåva, men det är inte heller enbart en lydnadshandling. Det är framför allt Guds besegling av en personligt mottagen tro. Att barndop alltjämt kommer att ske borde inte för alla tider vara en särskiljande gräns mellan trons folk. Mer och mer tränger f.ö. vissheten om det riktiga i troendedopet fram. (Einar Genitz "Morgondagens SMF" s 262)

I dopet upprepas med lärjungen, vad som skedde med Jesus. En lärjunge dör med Kristus i dopet, som Kristus dog på långfredagen, och han uppstår med Kristus, såsom Kristus uppväcktes på påskdagen. När lärjungen dör med Kristus, tjänar Kristi försoningslidande honom till förlåtelse. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 69 i kommentar till Kol 2:9-15)

I och med att Gud meddelar sin Ande utsäger han klart: Du är min egendom och jag svarar för att du skall bevaras och fullkomnas till evighetens liv! Så betyder Andens närvaro aktuellt ett beständigt Guds tilltal. ... Man må uppmärksamma detta urkristendomens sätt att tala. Något senare låter kyrkans män ofta dopet ersätta Anden som ett Guds sigill. Så talar inte de heliga apostlar. Visserligen ges Anden i samband med dopet, men likväl är det Anden och inte dopet, som utgör Guds sigill. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 434 i kommentar till Ef 4:30-32)

"Andedopet sker i samband med vattendopet. Vi döps i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Något annat andedop finns inte." Bara sådana som praktiserar barndop har jag hört ge uttryck åt denna uppfattning. (Erik Bernspång "Jesus döper i helig Ande" s 15)

Om jag går till en luthersk teolog och frågar honom, hur man blir en kristen, så kan jag få veta att man blir en kristen genom att döpas i Jesu Kristi namn och med församlingen tro och bekänna att Jesus Kristus är Herre. En baptistisk teolog skulle nog vilja nämna tron före dopet. (Sigurd Gustavsson "Likt en vårflod" s 61)

Dopet (i den ortodoxa kyrkan) förrättas med ett trefaldigt nedsänkande i vattnet. Före själva Dopet får dock dopkandidaten genom sin fadder avsvärja sig "Satan och alla hans gärningar och alla hans änglar, all hans tjänst och allt hans högmod". Sedan vattnet välsignats nedsänks dopkandidaten i detta under formeln: "Guds tjänare N.N. döpes i Faderns - amen - och Sonens - amen - och Den Helige Andes namn - amen." För den ortodoxe kristne är det katolska och protestantiska sättet att endast hälla några droppar vatten på dopkandidatens huvud en källa till stor oro. Dopets bibliska realism går ju förlorad på detta sätt. Enligt Bibelns lära i Rom. 6:4-5 innebär ju Dopet att människan begravs med Kristus för att uppstå med Honom. Det är ganska typiskt att i de teologiska samtal som under sextonhundratalet ägde rum mellan lutheraner och ortodoxa i det svenska Ingermanland, de senare uttryckte tvivel på om lutheranerna verkligen var kristna. De var ju inte döpta utan bara bestänkta. (Christofer Klasson "Ortodoxa kyrkan" s 165)

Det är något trolskt över afrikanatten. Mörkret är kompakt. På julnatten kan man se mötesbesökarna med sina lyktor komma strömmande mot kyrkan. ... Julottan är något av högtidsstunderna på året för afrikanen. De firar inte julafton som vi men på juldagens morgon skall de vara med. Något som verkligen fastnar i minnet är dopförrättningarna på julmorgonen. (Ingemar Jansson "Afrikansk jul" s 4-5)

Vi kan inte tro på (Jesus) utan den övernaturliga trosgåva som vårt dop medför. (Gerard Mulveal "Från tvivel till tro"; pater i Katolska kyrkan; Jönköpings-Posten den 8 april 1972)

Pastor Daniel Yung, var evangelist i ett team (i Hongkong). År 1970 startade de ett arbete, helt från noll, i ett gigantiskt bostadsområde i Kowloon. Daniel var helt öppen för nya arbetsformer. ... När unga människor kom till tro gick de in i en bibelstudiegrupp, där kristendomens viktigaste trossatser presenterades. Där var det öppet för samtal och de blev alltid livliga. En av Daniels strategier var att aldrig stressa fram beslut om dop. (Eskil Albertsson "Församlingsbyggande" s 87)

Efter en timme kommer barnläkaren och berättar att (vår nyfödde) Karl-Gunnar inte mår bra. ... Läkaren har tårar i ögonen när han talar om pojken. Så frågar han plötsligt: "Nöddop, är det något som du och din man skulle önska att vi gjorde?" Frågan överrumplar Christina: "Är han så dålig?" Han var inte bara sjuk, han kanske till och med skulle dö! ... Jag blir visad in i ett rum med små nyfödda i kuvöser, och i en av dem ligger vårt barn, Karl-Gunnar, som vi bara har fått ha hos oss några minuter. ... Vad gör jag nu? Hur gör man, när man döper ett barn i kuvös? Det är vårt barn. Han är mycket sjuk. Kommer han att dö? - Jag fattar ingenting. Jag minns inte mycket av själva dopet, bara att jag läste fel i "Fader vår". (Karl-Erik Lindefors "Medmänniska i kris" s 11; Menlösa barns dag 1970)

"Jag tycker konfirmationen har spelat ut sin roll i det moderna samhället", förkunnade Nisse Mattson med ... en röst som budbäraren i en antik tragedi. ... "Det ... trodde jag ... alla var överens om," (fortsatte han). ... "Vår lilla Teresa vägrar totalt", assisterade Mikael snabbt. ... "Jag tror hon är den enda i sin klass som tror på Gud." "Jag kan förstå henne", sa prästen med den abrupta ärlighet som var hans styrka. "Det är ett ovärdigt spektakel." (Tore Zetterholm "666" s 48)

Tvätta nosen, tvätta tassen, inte glömma örat! Tvätta magen, tvätta bröstet, se så rent vi gör'et! Smutsigt vatten, smutsigt vatten rinner ner i röret! ("Barndomslandet - De första stegen" s 14; Britt G. Hallqvist)

Personligen skulle jag inte kunnat tänka mig att övergå till den grekisk-ortodoxa kyrkan. Det ritual som där brukas vid dop av en jude, tvingar den omvände att spotta tre gånger och säga: "Jag förnekar, förbannar och spottar på judarna", med andra ord: på hans egna föräldrar, syskon och släkt! Jag vet tillfällen, då den, som skulle döpas, svimmade under dopceremonin, då han måste uttala dessa ord. En annan kunde inte öppna sin mun. ... Vad judarna beträffar, hyser somliga av dem inte så stora fördomar mot Jesus själv som mot dopet. De har alltför många och smärtfyllda minnen av hur inkvisitionen under dödshot drog judar i skägget till dopet. De minns alltför väl, att deras förfäder skar av halsen på sina egna barn, sedan de hade över barnen uttalat den välsignelse, som användes vid boskapens rituella slaktning, för att de på detta vis skulle rädda dem från tvångsdop. Och alltför många hade de judar varit, som hade låtit döpa sig för att därigenom förneka sitt eget ursprung. ... En kväll ... sade (min hustru) till mig: "Jag har lust att väcka prästen, så att han kan döpa mig och rena mig från all orenhet." (Richard Wurmbrand "Kristus på judarnas gata" s 57,64-66)

Som Ni kanske märkt har Era kolleger i Statens Naturvårdsverk sedan länge utsatts för en stark folkopinion beträffande nedsmutsningen av naturen. Bland annat har reaktionen mot nedsmutsningen av luften nu blivit så stark att man till och med börjat tala om att ta ett så drastiskt steg som att införa obligatorisk avgasrenare på bilar, trots att detta kostar flera kronor. ... Vi vill påstå att en storrökare förpestar luften i sin omgivning lika effektivt som en bil - särskilt som ju rökaren för det mesta avger sina avgaser inomhus, i slutna rum, där även andra människor kommer i mycket närmare kontakt med hans avgaser än med bilens på gatan. ... I avvaktan på forskningens resultat föreslår vi införandet av en provisorisk säkerhetsbestämmelse, med hänsyn till frågans stora betydelse: Låt gärna folk röka, men förbjud dem att andas ut! Sverige i november 1968 Dante o Beatrice Alighieri. (Tage Danielsson "Mannen som slutade röka" s 190; Till Chefen för Statens Människovårdsverk)

De tre huvudlinjerna i årets (Hönö)konferens var bönen, ordet och väckelsen. ... Oerhört stämningsrika och andligt laddade var de tre dopförrättningarna, då ett 65-tal vänner döptes till Kristus. Inte minst gripande var det att se unga människor, som förut haft sitt tillhåll bland narkomaner och alkoholister, iförda sina fotsida dräkter låta sig döpas till ett nytt liv i Kristus. (Erik Sollerman "Väckelse på Hönökonferensen" s 182; artikel i Svensk Veckotidning Nr 32 1967, återgiven i Svenska Missionsförbundets 100-årsjubileumsbok 1978)

Genom dopet är vi en gång födda på nytt och upptagna till medborgare i Guds rike. Men dopet hjälper inte om jag inte sedan tror på Jesus Kristus, min korsfäste Frälsare och omsätter min tro i ett kristet liv bland mina medmänniskor. (Donald Kennemark "Är vi födda på nytt?"; Jönköpings-Posten 1967-05-20)

"Jag döper den här båten till Kloka Puh", sa Christoffer Robin. Och Kloka Puh lade ut och styrde för fulla segel mot sydväst. (A.A. Milne "Berättelser om Nalle Puh" s 51-52)

Låt mig ... med få ord teckna den församling som var mitt andliga hem i sju månader. Highland Park Baptist Church är en av de många kyrkorna i Chattanooga (i Tennessee). ... Jag besökte inte ett enda möte under denna tid utan att se människor vandra gångarna fram för att svara på Guds kallelse. ... Att sedan se de nya pilgrimerna döpas i samma möte som de blev frälsta blev den naturligaste sak. (Björn Wiedel "Från kristenfronten i USA" s 97-98; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1965)

De flesta av oss fick det eviga livet redan i dopet. (G.A. Danell "Detta med talangerna"; Jönköpings-Posten 1965-10-30)

Benares och Ganges försonar allt. Och övertygelsen om att det här på jorden finns en plats, där synderna kan avtvås i heligt vatten, måste ju skapa en atmosfär av särskilt slag. ... Omkring en miljoner pilgrimer söker årligen sin andliga hjälp i detta heliga lortvatten. Vi kommer ner till en av de många trapporna, Ghaten, som leder till det renande och helande vattnet. Folket trängs värst vid de stentrappor som anses vara särskilt heliga. Man badar i det tjocka och tungt flytande vattnet, man dricker ur floden, man låter gång på gång vattnet flöda över kroppen, man doppar sig, man står orörlig med ansiktet mot solen och händerna upplyfta såsom till bön. ... Äldre och yngre, män och kvinnor, barn och ungdom ser man i den stora skaran av rättrogna, som upplever badet i detta smutsvatten som ett sakrament. ... Den rättrogne hinduen menar, att Ganges undergörande vatten renar allt men förorenas av intet. ... Men man möter inte bara de levande utan även de döda här vid Gangesfloden. Benares är dödens stad, den största dödsstaden i världen. Dit kommer sen årtusenden en ständig ström av döende och dödslängtande. De kommer för att bada sig rena från livets synd och sen dö i förvissning om sin befrielse från lägre inkarnationer - i bästa fall från all återfödelse. ... Ganges vatten ger de levande hälsa och styrka och de döda salighet. (Linné Eriksson "Det heliga lortvattnets stad" s 112-114)

Nu har Gud med hela sitt hjärta vänt sig till folket, och han väntar, att folket med allt sitt hjärta vänder sig till Gud. ... Och så länge som Jesu evangelium betyder något, skall det ordet ljuda. Varje försök att dränka Jesu bot-rop – vore det ock i dopvatten – är livshotande för Guds församling. Dop hör samman med bot – utan bot betyder det intet. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 17-18 i kommentar till Mark 1:14-15)

I missionens verk skall det upprepas, som har skett med lärjungarna själva. Också de började med att bli lärjungar. I lärjungablivandet ingick två saker: 1. Förkunnelse som ledde till sinnesändring. 2. Dop. Lärjungagörandet omfattar alltså mer än dop. Om förhållandet mellan det finita verbet (mathätevsate) och presens participet (baptizontes) säger J. Lindblom: ”I samband med att lärjungagörandet sker, skall ock dop ske. I sammanhang med att människor göras till lärjungar, skola de döpas. Något annat ligger icke i konstruktionen. Frågan om också andra handlingar skola ske i sammanhang med lärjungagörandet, lämnas fullkomligt öppen ... genom participet baptizontes anges ett medel för lärjungagörandet, utan att i konstruktionen på minsta sätt skulle antydas, att detta medel är det enda.” Lärjungagörandet är ett vidare begrepp än döpandet och inte identiskt med detta. Men döpandet är accentuerat. Så länge mission bedrives i enlighet med Jeu vilja, skall dop ingå som något väsentligt. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 263 i kommentar till Matt 28:18-20)

(Barn)biblioteket låg en trappa ner och förestods av en liten smidig person som hette Olli. ... Tyvärr var hennes rent instinktiva avsky för barn lika grundmurad som hennes kärlek till det skrivna ordet. Denna avsky befästes åtskilligt när hon en dag fann en prickigkorvskiva i "De tre musketörerna". Från denna chock återhämtade hon sig aldrig helt. Med ögon som glödande kol granskade hon varje ny låntagare, fast besluten som hon var att förekomma att böckerna i barnbiblioteket besudlades av någon ung slusk. Alla barn fick visa upp händerna. Ganska ofta fann hon sig föranlåten att beordra tvagning innan hon beviljade tillträde. Vi gjorde därför alltid en liten urskuldande gest med handflatorna när vi passerade Ollis bord. Gesten hade med tiden stelnat till en fast ritual som om den handlade om inträdet i en speciell, höghelig zon. Den som väl gått över denna gräns kunde njuta nåden i fulla drag. (Göran Sahlberg "När tiden tog slut" s 119-120)

Dopundervisningen var ... den första skolformen (i Örebromissionens missionsarbete i Centralafrika). En nyomvänd hedning, ung eller gammal, hade ju inte det minsta begrepp om vad Bibeln lär, och på grund av detta förhållande växte dopskolan fram. Dopkandidaterna måste få lära sig förstå det kristna gudsbegreppet, försoningens hemlighet, syndens verklighet och det kristna lärjungaskapets förpliktelser och förmåner m.m. Kursen är tvåårig, ibland kortare och ibland längre beroende på deltagarnas andliga utveckling. Tillsammans med Bibeln användes en lärobok (katekes) och undervisningen ges på folkets eget språk. Det är meningen, att eleverna skall "nöta" in de grundläggande sanningarna och samtidigt tillämpa dem i det praktiska livet. Och det är just livsföringen som blir det avgörande provet vid uttagning av dem som skall döpas för att få församlingsgemenskap. Dopundervisningen är mycket intressant och även tacksam, men på samma gång krävande. Missionärerna har i mycket stor utsträckning handhaft denna undervisning, men nu däremot är det i huvudsak de inföddas angelägenhet. Dopskolorna har f.n. mer än 8.000 elever, som förbereds för dop och församlingsgemenskap. (Yngve Ydreborg "Gamla och nya arbetsmetoder i missionsarbetet" s 64; BG Ask-kommentar: Jämför med citatet "John Magnusson 'Örebro Missionsförening'" nedan)

The Brethren Church - den amerikanska brödramissionen - ... har vissa särpräglade drag. Deras församlingar håller mycket hårt på sin frihet och självständighet. Dessutom är de s.k. "tredöpare", d.v.s. de sänker dopkandidaten tre gånger i vattnet, och detta måste alltid ske framåt. De menar att dopbefallningen är trefaldig - dopet skall ske i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. (Linné Eriksson "Framme i Afrika" s 15; år 1962)

Från år 1962 upphörde de av landstingen arvodesanställda sjukhusprästtjänsterna. ... En förrättning som nästan helt upphörde var de så kallade BB-dopen, då sjukhusprästen samtidigt döpte ett stort antal barn utan att de anhöriga ibland ens var närvarande. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 222-223)

Vad dopet angår betraktas (i Svenska Missionsförbundet) varken dopålder eller dopsätt som något för sakramentet avgörande. Både barndop och vuxendop (bekännelsedop) praktiseras, likaså både dop med begjutning och nedsänkning. För dopet är dock avgörande att det är ett dop i eller med vatten och i den treenige Gudens namn. Det är ett dop till Kristus. (William Bredberg "Svenska Missionsförbundet" s 64)

Enligt enhällig baptistisk mening bör det kristna dopet endast praktiseras i form av troendedop. Före dopakten bekänner dopkandidaten sin kristna tro och dopet förrättas genom nedsänkning. ... Vid tolkningen av dopets innebörd enligt den heliga Skrift gör sig inom baptismen olika meningar gällande. Dels finner man en reformert läroåskådning företrädd, i vilken dopet i första hand betonas som en symbolisk bekräftelse av det nya liv som människan redan har vunnit genom sinnesändring och tro, och genom dopet inlemmas den troende och pånyttfödde i den kristna församlingen (se t.ex. Apg 2:41). Dels har också en mera sakramentalt orienterad uppfattning förespråkare, enligt vilken dopet, mottaget i tro, är ett bad till ny födelse (Tit. 3:5). Dopet hör enligt denna åskådning nära samman med omvändelsen: genom tro och dop födes människan på nytt, får syndernas förlåtelse och tar emot Anden. På detta sätt infogas hon samtidigt i gemenskapen med Gud och i den kristna församlingen (se t.ex. Joh. 3:5, Apg 2:38, 1 Kor 12:13). (Torsten Bergsten "Svenska Baptistsamfundet" s 70-71)

Dopet är den omvändes vittnesbörd om vad Kristus verkat i hans liv. Det bör ske i nära samband med omvändelsen. Det är ett dop till Kristus, ett medvetet införlivande med honom, en frivillig underkastelse under hans vilja. (John Magnusson "Örebro Missionsförening" s 91)

Pingstväckelsen ansluter sig till det baptistiska dopsättet, det vill säga att dopet äger rum efter omvändelsen och genom nedsänkning. Dopet hör till frälsningen, men det är också en lydnads- och bekännelsehandling. Dopet i vatten är porten in i församlingen. (Åke Boberg "Den svenska pingstväckelsen" s 98)

Om dopet heter det i artikel XVII (av John Wesleys 25 religionsartiklar): "Dopet är icke blott ett bekännelsetecken och skiljemärke, varigenom de kristna utmärkas från andra som icke är döpta, utan det är även ett nya födelsens tecken. Dop av barn skall bibehållas i kyrkan." ... I dopet föelägges föräldrarna plikten att undervisa barnet om dopets innebörd och att fostra det till kristet liv, och de skall jakande besvara denna fråga: "Viljen I högtidligt lova att så långt på eder beror med Herrens hjälp uppfylla dessa plikter?" (Arne Widegård "Metodistkyrkan i Sverige" s 106-107)

Frälsningsarmén tillämpar inte sakramenten dop och nattvard, utan följer den tre hundra år gamla kväkartraditionen, som innebär att sakramenten inte anses nödvändiga för frälsning och helgelse.Man vill undvika att den troende blir bunden vid yttre former och lär att andliga realiteter kan erfaras i direkt förbindelse med Gud. (Thorsten Kjäll "Frälsningsarmén" s 116)

I dopfrågan hänvisar S.F.A. till Jesu ord i missionsbefallningen. Tid och sätt för dopet får den enskilde själv avgöra. (Erik Schiller "Svenska Frälsningsarmén" s 124)

En gammal kvinna på sjukhuset (i Toyohashi i Japan) kallade på oss. Hon hade kommit till tro och ville bli döpt, döpt där hon låg i sin säng. Ja, hon blev döpt efter sin önskan, ordentligt döpt, tror vi. Nu väntar hon bara att saligen få skiljas hädan. (Knut Svensson "Till Österns länder i missionärers spår" s 38)

Genom en levande personlig tillägnan av försoningen i Kristus fullkomnas försoningens i dopet förekommande nåd. (Eric Lind "Försoningsnåden i dopet"; kommentar till Joh 1:29-34; Jönköpings-Posten den 2 januari 1959; Lind var pastor i metodistförsamlingen, Jönköping)

Rena gator hör Leningrad till. De sopas och tvättas och ve den som slänger papper och cigaretter omkring sig. Det talas om att böter stipulerats för den som osnyggar gatorna. Jag ser i varje fall unga pojkar och flickor ordentligt lägga fimpar och glasspapper i de för ändamålet utställda korgarna. (Aron Hallenberg "Strövtåg i Leningrad"; Jönköpings-Posten den 4 augusti 1956)

Den grundläggande motiveringen för allt (Svenska) kyrkans arbete bland barnen är Jesu missions- och dopbefallning: "Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder." Till uppdraget att döpa lägges uppgiften att fostra och undervisa. Jesu befallning ger oss ett ansvar för alla åldrar. ("Handbok för kyrkligt juniorarbete" s 7)

(Getrud) tänker att hon nog luktar illa i navelgropen. Det händer ofta att hon glömmer tvätta just naveln. Då brukar den svullna, bli rodnande blank och svidande avsöndra en gulklar, illaluktande vätska. Oftast glömmer hon det där med hygienen. De där hemma påminner förstås. De gör det mest när de är bortbjudna, eller, när det är läkarundersökning i skolan. För det mesta glömmer de. Nu skäms hon vid tanken att (Lasse) kanske känner lukten eller ser lortsmulorna som hon har emellan tåvecken och som liknar fuktigt rullande radersmulor. (Ann-Charlotte Alverfors "Snabelros" s 60)

Till Qaqortoq kom 1954 den svenska pingstmissionären Erik Martinsson och började en banbrytande evangelisk verksamhet. ... I sin bok "Mot nordliga latituder", utgiven 1959, berättar Erik Martinsson på ett dramatiskt sätt om de första åren på det nyöppnade missionsfältet. Det blev många nappatag med såväl det bistra klimatet som religionens väktare, innan den första frikyrkoförsamlingen blev en verklighet på Grönland. Det var framför allt det bibliska vattendopet, genom nedsänkning, som fick prästerna att reagera så starkt. När de första dopkandidaterna - ett par makar från en avlägsen by - stod färdiga att döpas av missionärerna utbröt rena kalabaliken. Kvinnan rövades bort innan dopet kom till stånd, varför endast mannen fick sin vilja fram och blev döpt på det sätt han ansåg vara rätt och riktigt. Värre var det för kvinnan. Hon hölls gömd i två veckor på okänd ort, där man försökte "hjälpa" henne att få ut skilsmässa från den som utan statskyrkans medgivande begått den "förskräckliga dophandlingen". Nu blev det emellertid ingen skilsmässa utan så snart hustrun kunde komma ifrån sina "beskyddare", förenades hon med sin man och paret reste hem till sin by. Erik Martinsson berättar vidare att han under sina fyra år som missionär på Grönland döpte sex personer. Varje gång utlöste dopakten en ny våg av förföljelse mot de evangeliskt troende, om än inte på samma sätt som första gången. I början av Grönlandsmissionen blev attackerna mot "gendöparnas" verksamhet så allvarliga att man vid flera tillfällen måste kalla på polis för att skydda personer och egendom. Det hände också, under vissa tider, att de nyomvända fick bo hos missionären eftersom de blev utestängda från sina hem och trakasserade på olika sätt. Men tiderna har (nu år 1994) förändrats och på senare år har den frikyrkliga verksamheten blivit erkänd och respekterad bland folket på Grönland och ingen öppen förföljelse kan märkas. (Eskil Johansson "Grönländska strandhugg" s 32,37)

(Dimman) är så tjock att jag inte ser skymten av snickarens gavel på andra sidan vägen. ... Det är en sådan morgon jag kan få träffa Kväkaren när han kommer till Kivik och handlar sitt kaffe och socker. ... Per Holland är annars det namn han är känd under men för min del kallar jag honom Kväkaren. Dock måste jag bekänna att jag inte vet om han omfattar dogmen om det inre ljuset och inte heller om han förkastar vattendopet. (Fritiof Nilsson Piraten "I dimman" s 225)

Hygienen står högt i Ryssland. Man kan inte finna någon anledning att kritisera deras renlighet. Man skurar, dammar och putsar från tidig morgon till sena kvällen. Alla monument blänker, och på Mausoleet, där Lenin och Stalin vilar, tror jag inte man kan med ljus och lykta hitta ett enda dammkorn. Varje morgon besprutas alla betydande gator med vatten. Stora, för ändamålet lämpliga lastbilar kör längs gatorna, och floder av det klaraste vatten sköljer körbanan och trottoaren. (Hilding Fagerberg "Bakom järnridån till Orienten" s 129; Drag ur Sovjets vardagsliv; maj 1958)

Ben: Vi var för tidiga. Gus: För tidiga för vad? (Paus) Det var alltså nån som måste ut innan vi fick komma in? (Han undersöker sängkläderna.) Jag tyckte väl att dom här lakanen inte såg alltför rena ut. Jag tyckte väl att dom luktade lite. Jag var för trött för att lägga märke till det när jag kom hit i morse. Det är väl att ta sig lite väl stora friheter va? Jag vill inte dela lakan med nån. Jag sa ju att det började gå utför. Dom har ja alltid hållit oss med rena lakan förr. Det har jag märkt. Ben: Hur vet du att dom där lakanen inte var rena? Gus: Vad menar du med det? Ben: Hur vet du att dom inte var rena? Du har ju legat i dom hela dan. Gus: Skulle det vara min lukt? (Luktar på lakanen.) Jo. (Sätter sig långsamt på sängen.) Det kan nog vara min lukt. Svårt att säga. Jag vet inte riktigt hur jag luktar. Det är knepigt det där. (Harold Pinter "I väntan på Wilson" s 95)

Det första intryck som folk från Västerlandet får då de besöker Indien är att detta är ett land där religionen är mycket närvarande. Man kommer aldrig att vara långt från tempel, moské eller någon mindre helgedom. Man kommer att se den rituella reningen i dammar och floder, där inte bara några få utan folkets massa är sysselsatt. (Frank B. Rehnstrom "An Outline of Missionary Enterprise in India, Nepal & Pakistan" s 18)

Den baptistiska rörelsen här i landet är äldst bland de nu existerande frikyrkliga sammanslutningarna. Den har egentligen ingen anledning att kapitulera i fråga om sin trosuppfattning. Det är detta en hel del inom Örebro missionsförening och Baptistsamfundet ser och det är helt naturligt detta, som skapar meningsskiljaktigheter. Vi som är övertygade om att de troendes dop och en troende och döpt församling är det bibliska mönstret för en kristen verksamhet, dömer inte andra kristna i deras syn på dessa frågor. Men den hållningslöshet, som kännetecknar massor av kristna i vår tid, då det gäller trosfrågor, kan man därför inte rekommendera. Då det för några år sedan var fråga om enhet mellan döparrörelserna här i landet, låg saken till på ett annat sätt än den nu gör för frikyrkoförbundet. Vi som då sökte närma oss varandra, var eniga i dop- och församlingsfrågan. Vi borde haft större förutsättningar för enhet än det nu påtänkta frikyrkoförbundet. Våra enhetssträvanden strandade dock på andra saker. Vi tänkte nog inte då på en organisatorisk enhet, utan en enhet som närmast uttryckes i Pauli bevingade ord: "Andens enhet genom fridens band". ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 321; ledare i tidningen Dagen den 29 december 1953)

Missionsdirektor Nils Dahlberg i Evangeliska fosterlandsstiftelsen, som återkommit från en inspektionsresa i Eritrea, skriver om katolikernas verksamhet som ett stort "faromoment". Deras undervisning är bristfällig och ytlig. Deras taktik går ut på att uppsöka de hedniska hemmen och döpa barnen och därefter är det nästan omöjligt för evangelisk mission att nå dessa hem med ett evangeliskt budskap. (Morris Bergling "Missionsläget"; Jönköpings-Posten 1953-01-24)

En kristen vän hade fått komma den unge (indiske) studenten till hjälp och visat honom bort från de felande kristna till den fullkomlige Kristus. Inför Honom hade han kapitulerat, lämnat allt och följt Honom. ... Senare reste han till Nasik, där han tog steget helt ut och lät döpa sig. ... Vi frågade honom om han hälsat på i sitt föräldrahem vid besöket i Dhulia nu. "Nej", sade han, " ... jag är död för dem. De ha en gång drivit ut mig och vilja nu inte se mig eller ens höra mitt namn." (Peter Oscarsson "Han hade lämnat allt" s 73-74; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1952)

Renhet är ett ord, som många kristna är rädda för. De menar, att då detta ord sättes i samband med det kristna livet, så är det ett uttryck för hyckleri och andligt högmod. Men är inte detta kristendomens mest centrala mål: människornas renhet i tankar, ord och gärningar? ... Kristi försoningsverk står i renhetskravets tjänst. Det är för människans rening som Kristus dött, och det är genom tron på detta offer som människan blir verkligt ren från sin synd. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 151-152; ledare i tidningen Dagen den 7 november 1952)

(Ärkebiskop) Yngve Brilioth menade (i samband med beredningen inför 1951 års religionsfrihetslag) att dopet skulle vara medlemsgrundande (för medlemskap i Svenska kyrkan). Samma uppfattning hade biskop Gunnar Hultgren. ... (Justitieminister) Herman Zetterberg utgick i propositionen från att dopet var den normala förutsättningen för medlemskap. Många kyrkliga remissinstanser reagerade mot detta. Elva domkapitel inklusive Uppsalas, där ärkebiskopen var ordförande, framhöll att det var otillfredsställandeatt man juridiskt kunde bli medlem i kyrkan utan att vara döpt. Därmed överlämnades detta problem till framtiden. Det kom att bli en stor fråga inom Svenska kyrkan i den fortsatta kyrka-statdebatten. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 258)

Guiden (i mormonernas tempel i Salt Lake City) upplyste oss om att de som är döda, utan att ha omfattat mormonernas tro, kan bli frälsta efter döden, om någon är villig låta döpa sig i deras ställe. Dopet är nämligen ett medel till frälsning. Ingen kan bli frälst utan att bli döpt (här citerades Joh. 3:5) . Det är ju omöjligt att döpa en död. Därför måste en levande döpas i den dödes ställe. Vår sagesman omtalade öppenhjärtigt, att han förliden vecka döpte sig åtta gånger för lika många döda. En man viskade i mitt öra: "Det hade han bra betalt för." Kanske. Jag vet inte. (Hilding Fagerberg "Möte med Amerika" s 308; Mormonernas Mecka; år 1950)

Så mycket är i alla fall klart, att dopet i Bibelns framställning är en mycket viktig sak. Det hörde med till frälsningsverket. Det var så nära förbundet med omvändelsen och tron, att det betecknade yttersidan av vad som samtidigt hade skett i det inre. I den första kristna tiden fanns inget barndop - det är numera allmänt erkänt - men ej heller några odöpta kristna. Ett dop, som ges dess nytestamentliga innebörd och betydelse, medför också rik välsignelse. Ty rätt fattat är det inte bara en lydnadshandling utan också en invigning till att följa och tjäna vår Herre och Frälsare. (Joel Boström "Dopets betydelse"; Bilaga till brevkursen Trons liv - Kallelsen och upplysningen vid Evangeliska Fosterlandsstiftelsens Korrespondensinstitut, en brevkurs som i början av 1950-talet - ev även tidigare och senare - också användes av Örebro Missionsförenings Brevskola)

Begynnelsen av Andens verk sker i dopet och har hos envar, som från barndomen införsatts i Kristus, utgångspunkten i döpelsen. ... Hos den som står kvar i "döpelsenåden" visar sig Andens verk mest som en stilla maning, stigande upplysning och helhjärtad avgörelse. Vid själslivets genombrott inträffar en kris, varvid livet i Gud blir ett medvetet Kristus-liv. De allra flesta faller dock ur döpelsenåden. Guds avsikt är likväl att återföra dem till sig. (Alfred Furberg "Trons liv - Kallelsen och upplysningen" s 1; brevkurs år 1949 vid Evangeliska Fosterlandsstiftelsens Korrespondensinstitut)

Västmödrarna (västukrainskorna) och ibland även ryskor av enklare ursprung försökte få sina barn "döpta" (efterkrigstiden). Antingen fick de ett litet kors skickligt gömt i ett paket (en sådan kontrarevolution skulle vakterna aldrig släppa igenom) eller också beställde de ett av någon händig lägerfånge och betalade med bröd. De skaffade också ett band till korset, sydde en liten dopskjorta och en mössa. De sparade på sockerransonen och lyckades på något vis baka en liten tårta - varefter de inviterade sina närmaste väninnor. Alltid fanns det någon kvinna, som kunde läsa en bön (vilken som helst); barnet doppades i varmt vatten, man gjorde korstecknet över det; därefter bjöd den glädjestrålande modern sina gäster att gå till bords. (Alexander Solsjenitsyn "GULAG-arkipelagen 1918-1956 - Ett försök till konstnärlig studie Del 3-4" s 228-229)

Baptismen som världsrörelse kan peka på några namn, som höja sig över tidsmolnen i evigt solsken. Först och främst kommer John Bunyan, kittelflickaren som skrev "Kristens resa" och till vars upplaga ingen bestseller någonsin nått eller mänskligt att döma kommer att nå. Spurgeon måste räknas som en av 1800-talets största predikanter. Bland världsberömda politiker, som bekänt sig till baptismen, hör Lloyd George. Dit hör också Förenta staternas nuvarande president Harry S. Truman. (Harry Blomberg "Pionjärer"; Jönköpings-Posten 1948-06-11)

Kristina skulle ej ha kunnat tänka sig, att hennes barn skulle ha kunnat vara odöpta. För henne var barndopet ett av de största bevisen för Guds stora förkommande nåd. Hon hade fattat katekesens ord om dopets gåvor bokstavligen. Hon tyckte riktigt, att hennes små gossar fingo ett förråd av nåd, frälsning och liv i sitt dop, ett förråd som de sedan hela livet kunde hämta fram ur. ... (Kristinas) var fyllt av något som liknade jubel. Hon förnam den ljuva lilla människovarelsen i sina armar såsom en gåva av Gud. Hon kände sig som en mor, som tiggde Gud om välsignelse över den lilla. Dopet gav henne tilliten om välsignelsen. Det gav henne mer. Dopet var en försäkran, att den lilla vilade tryggt i den himmelske Faderns armar. För Kristina blev också Elisabet dop i kyrkan ingången till något nytt. Hon förnam starkt att hon lämnade bakom sig mycket, som var svårt och tungt. I stället sträckte hon sig mot något nytt. Välsignelsens ord, som kyrkoherde Lindberg uttalat över det lilla barnet, gällde också henne själv och mannen vid hennes sida. ... En vårdag i april döptes ... den lilla. Kristina ville själv bära sin lilla flicka till dopet. Akten ägde rum i kyrkan en söndag före gudstjänstens början. Det var ej mången i kyrkan, som ej rördes vid åsynen av den allvarliga änkan med sitt lilla nyfödda barn på sina armar. ... Kristina längtade blott att få lägga sitt lilla värnlösa barn i den starke Gudens armar. Det var ju det hon nu höll på att göra. Skulle hon då vara ängslig och sorgsen, när hennes innerligaste längtan gick i uppfyllelse? På en gång blev Kristina lugn. Hon såg fast på kyrkoherden. Hon bad med i bönerna. Flickan fick namnet Kerstin. Kristina förnam en stor glädje, när hon efter vattenbegjutningen åter tog den lilla i sina armar. Hennes lilla Kerstin hade undfått dopets gåva. Starka fadersarmar skulle bära henne genom livet. (Margit Assarsson "Bara en kvinna" s 68,103,208)

Ödmjukt föll jag på knä, knäppte händerna och upplevde med slutna ögon det upphöjda ögonblicket. Det var som om Gud själv lade händerna på mig. Nu skulle jag förenas med Gud i det heliga dopet. (Johanna-Ruth Dobschiner "Utvald att leva" s 188; vintern 1944-45)

I ett uppmärksammat inlägg i dopfrågan, Die kirchliche Lehre von der Taufe 1943, tar (Karl) Barth med utgångspunkt i reformert tradition avstånd från barndopet och rekommenderar vuxendop. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 379)

"Vi måste ha varit cirka 50 personer i den lilla lägenheten (i gettot i Warszawa)", minns Nina. "Jag tror inte att vi hade möjlighet att sätta oss ner. Och än mindre att ligga. Där tillbringade vi ett dygn. Och jag minns att i den lägenheten fanns en rabbin, och han var så noga med att tvätta händerna, rituellt, innan han åt, och be en bön. Det är en bild som fastnade hos mig, att trots allt detta elände så var det så noga att tvätta händerna i samband med måltiderna. Så konstigt att en sådan bild kan etsa sig fast." (Lena Einhorn "Ninas resa - En överlevnadsberättelse" s 93-94)

I Auschwitz plågades inte bara människorna, också språket torterades. ... Språket (användes) för egna ändamål. Så till exempel Heinrich Himmler: "Den antisemitiska kampen är bara en kamp mot parasiter. Att göra sig av med sina löss är inte en ideologisk fråga. Det är helt enkelt en fråga om renhet." (Lars-Ola Borglid "Auschwitz - den totala förnedringen" s 14)

En skylt i (förintelselägret) Treblinka: Warszawajudar! Ni inträder nu i transitlägret varifrån ni kommer att transporteras till ett arbetsläger. För att förebygga epidemier måste både kläder och bagage lämnas in för desinfektion. Guld, kontanter, utländsk valuta och smycken ska överlämnas till kassakontoret mot kvitto. Dessa kommer senare att återfås mot uppvisande av kvitto. Alla anländande måste rengöra sig genom badning innan resans fortsättning. (S Bruchfeld-PA Levine "... om detta må ni berätta ..." s 53)

Under andra världskriget hade de tyska ockupanterna av Kroatien skapat en ny stat som stod under ledning av en känd terrorist. ... Här igångsattes nu en av historiens mest blodiga förföljelser mot de ortodoxa kristna. Den serbiska, ortodoxa befolkningen i detta land uppgick till omkring 2 miljoner människor. Av dem blev omkring 800 000 avrättade. Bland dessa befann sig 600 präster jämte flera biskopar. 330 kyrkor förstördes helt varjämte 335 kyrkor blev i det närmaste helt ödelagda. I många fall blev befolkningen i ortodoxa byar sammanfösta på någon öppen plats, varefter de knäböjande blev omdöpta av katolska präster. Dessa "dop" skedde under vapenhot av särskilt utkommenderade kroatiska trupper. (Christofer Klasson "Ortodoxa kyrkan" s 88-89)

Du, (min Fader), lärde mig en dag reglerna för tvagningarna inför bönen: efter denna procedur räcker det med en liten fjärt, om än alldeles ljudlös, för att man skall betraktas som oren igen och tvingas göra om det hela. (Driss Chraibi "En ramadankväll" s 421; Casablanca? under andra världskriget)

"Hur kommer det sig ... att mången i nutiden föraktar detta vapen, Guds eget ord, som rätt brukat blir till helgelse och liv?" sporde den unge prästen allvarligt. "Är det ej därför, att de fallit ur döpelsenåden?" De flesta hade som små barn genom dopet blivit upptagna i församlingens gemenskap. Visste de, vilka gåvor de då fått mottaga? Jo, syndernas förlåtelse, frälsning från döden och djävulen och evigt liv. (Margit Assarsson "Livet går vidare" s 148; Ungdomsdagen)

Enligt Calvins egen, i sig själv utmärkta doplära består ... dopet icke blott i vårt mottagande av nådens symbol, utan samtidigt i att vi "consentire cum omnibus christianis" (att vi sluta oss samman med alla kristna), i att vi offentligen "affirmare" (bekänna) vår tro, i att vi "iurare" på Guds namn (avge trohetslöfte). I allt detta är det också uttrycket för ett mänskligt "velle" (vilja). Så måste det utan tvivel också vara på grund av den sakramentala kraftens kognitiva karaktär. Om det emellertid förhåller sig på detta sätt, kan dopet under inga omständigheter vara ett barndop. Hur egendomligt är det icke, att Calvin tycks ha glömt just detta, då han i följande kapitel likväl framför sitt försvar för barndopet och rekommenderar ett dop utan avgörelse och bekännelse. Måste då icke detta "consentire, affirmare, iurare" läggas till någon gång senare, för att dopet skulle bli fullständigt? Man vågar påstå, att den förvirring, som Luther och Calvin och deras efterföljare på ömse sidor störtat sig i, är hopplös. ... Ur troslärans synpunkt kan barndopet i själva verket svårligen räddas utan exegetiska och sakliga konststycken och sofismer.Bevis om motsatsen få i annat fall företes! Man kan vilja rädda barndopet, endast om man är besluten att göra det av skäl, som ligga utanför bibeltexterna om dopet eller utanför saken själv. Denna osakliga beslutsamhet att försvara barndopet har förvisso under århundraden kommit det till godo. ... Redan Calvin har märkvärdigt inträngande pekat på fromma föräldrars behov av religiöst stöd, vilket gjorde barndopet önskvärt, och samma argument anmäles i dag från missionsfälten. Detta är en mänskligt begriplig och respektabel synpunkt. Men med vilken rätt tar man i anspråk just dopet och därtill under vanställande av dess form för att tillfredsställa detta behov? ... Om det nu behövs en ceremoni för de andras förpliktelse - men är den verkligen nödvändig? - så kunde den verkligen utformas på ett helt annat sätt, t.ex. i något slags offentligt frambärande och välsignande ("présentation") av de nyfödda barnen. ... Många goda teologer skulle i dag ogärna ta avsked av barndopet, därför att det otvivelaktigt mycket klart åskådliggör den reformatoriska läran om Guds fria, förekommande nåd. Detta är säkerligen sant. Det förhåller sig likväl märkvärdigt nog på det sättet, att reformatorerna själva, såvitt jag kan se, knappast ha gjort bruk av detta argument. ... Misstager jag mig, om jag tror, att den egentliga och avgörande osakliga grunden för barndopet är ... att man i dag icke under några omständigheter eller till något pris vill avstå från kyrkan som folkkyrka? Om kyrkan skulle bryta med barndopet, skulle den i varje fall icke så lätt vara folkkyrka i betydelse av statskyrka och massornas kyrka. ... Antager icke också ibland den oro, som här anmäler sig, omedvetet den mycket primitiva form, som Luther vid ett tillfälle öppet bekände sig till: det skulle väl icke bli alltför många döpta, om man i stället för att föras till dopet skulle bli tvungen att komma till dopet? Vi förneka icke den historiska, praktiska och sakliga svårigheten i det avgörande, som i själva verket skönjes här. Men trots detta skulle vi vilja fråga: är detta legitima bekymmer? ... Vad har dessutom egentligen kyrkan för nytta av att vara en folkkyrka i ordets moderna mening, en folkets kyrka i stället för en kyrka för folket? (Karl Barth "Det kristna dopet" s 56-63)

De blir snällare bara de blir döpta, påstod svärmor. Men det gäller inte om den här, i rakstugan gastade han nätterna igenom och nu rör han på sig och skall till att sätta i gång. (Tage Aurell "Skillingtryck" s 130)

(Lewi) Pethrus försöker övertyga (greve Efraim Posse, född 1869) att bli kristen. I själva verket gäller frågan dopet. Greven har tvekat, men önskade mot slutet av sitt liv (han dog 1943) att bli döpt. Dock inte offentligt, utan med bara de närmaste som vittnen. Han bad Pethrus att döpa honom. Men Pethrus ville döpa honom i en församling, och menade att dopet även skulle följas av att greven blev medlem i en församling. Följden blev att greven aldrig tog emot vuxendopet, trots ytterligare försök från Pethrus att övertyga honom. (Joel Halldorf "Lewis brev" s 305)

För oss är det en självklar sak, att de troendes dop inte kan behandlas som en lämplighetsfråga. Jag är övertygad om att pingstvännerna i allmänhet inte kände någon aversion mot fru Frostenson, därför att hon själv bar fram sitt barn vid den kyrkliga dopakten i Gustaf Vasa kyrkan i Stockholm. Varje människa har naturligtvis full frihet att handla i sådana saker, som hon själv känner sig manad och vill. Men hon måste inse, att hon därigenom intagit en ny ställning till dopfrågan, och de vänner som har en annan uppfattning, borde respekteras. ... Vad hade varit naturligare, än att fru Frostenson med sin nya inställning till dopfrågan i lugn och ro hade lämnat Filadelfiaförsamlingen och pingstväckelsen och även med sin sympati och sin verksamhet anslutit sig till den kyrka, vars dopuppfattning hon nu genom sitt handlingssätt visat sig dela. ... Sven Lidmans krav var, att vi inom hela pingstväckelsen skulle böja oss och ändra vår uppfattning i dopfrågan. ... Hur kära våra barn än är för oss, är det väl ändå inte rätt att låta våra sympatier och intressen för dem bli orsak till att man slår sönder ett stort och betydelsefullt samarbete för Guds rike. (Lewi Pethrus "Den anständiga sanningen" s 133-135)

Hösten 1941 har min dotter Ulla - alltjämt medlem i Stockholm Filadelfia - förenat sina öden med den unge prästmannen och poeten Anders Frostenson. Bröllopet hade firats både i Gustav Vasa och i Filadelfiakyrkorna i till synes stor glädje och endräkt. På hösten 1942 föddes deras son, som den lycklige barnafadern önskade låta döpa. Modern fogade sig självfallet efter makens önskan. För mig hade ju barndopet för länge sedan förlorat all andlig betydelse, och jag var ej ens närvarande vid den kyrkliga ceremonien. Någon vecka senare - vid ett tillfälligt sammanträffande på S:t Eriksgatan - meddelade mig Pethrus att "Ullas dop" - som han formulerade det - hade väckt en oerhörd förbittring bland vännerna ute i landet. Det blåste upp en hel opinionsstorm mot henne bland pingstväckelsen folk - man började knorra också i Filadelfia. Han kunde inte ställa sig oberörd för alla dessa röster. Det var ju som en kränkning av det för pingstfolket allra heligaste som vännerna hade uppfattat "Ullas dop". (Sven Lidman "Resan till domen" s 111-112; Jag säger upp min plats)

I februari 1942 samlades ett antal universitetsteologer och kyrkoledare till en konferens som ledde fram till boken "Den nya kyrkosynen". Initiativtagare var teologiprofessorn i Lund, Ragnar Bring (1895-1988), som i samarbete med sin lundakollega Anders Nygren och biskop Gustaf Aulén arrangerade konferensen. Tillsammans hade de format Lundateologin. ... Det är genom dopet som människan förs in i kyrkan som Kristi kropp. Ruben Josefson uttrycker det koncist på följande sätt: "Dopet är en av Guds grundläggande kyrkoskapande gärningar. Vi tillhöra kyrkan, vi äro kristna, därför att vi äro döpta." (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 148,150)

Artikeln (i Vår Lösen som jag skrev 1941) heter Käre kristne. ... Dopets gåva ... är fråga om en maning till omvändelse. Ett anspråk på allt en kristen människa har. ... Jag är döpt i Jesu namn och icke i mitt eget för att han skall vara min kristendom och min rättfärdighet. (Olov Hartman "Klartecken" s 222)

En dag var det barndop i (prästgårds)salen. ... Prosten läste ritualen andäktigt och med eftertryck. Det var så gripande att se den gamle prästen, när han tog barnet upp i famnen och begöt dess huvud med vatten. Karin tyckte det var, som om Guds ande svävat genom stillheten i rummet och som om Kristus själv tagit det lilla barnet i sina armar. Hon tänkte på, huru lycklig hon var, som redan som litet barn blivit lagd i hans armar, säkert hade Guds änglar sedan dess varit med henne och skyddat henne i de svåra ögonblicken. I den stunden kände Karin en djup tacksamhet över allt hon fått genom Guds barmhärtighet, ända sedan hon som litet barn bars fram till dopet. Framför henne låg livet, ljust och rikt som aldrig förr, tyckte hon nu. Ty hon förnam, att grunden hon fått att bygga livet på, den höll, bar det ock ibland genom töcken och storm. (Margit Assarsson "Livet börjar" s 219-220)

På höstkanten får Sigrid det väntade barnet. ... (Barnmorskan) fru Ståål ser hur den lilles krafter avtager mer och mer, och det är hennes skyldighet att se till att barnet blir döpt innan det dör. ... Och nu måste det skaffas en lekman, som får göra det prästen skulle ha gjort. ... (Sigrid) säger svagt: "Kan du få tag på Elov? Elov med den stympade tungan. ... Hans religion tror jag på. Jag såg, hur han var, när Villands-Friare var död." ... Fru Ståål sätter fram tvättvatten till Elov i köket. Han kommer ju direkt från arbetet och är smutsig om händerna. ... Fru Ståål flyttar fram en stol till korgen, som barnet ligger i, och hämtar en glasskål med vatten och en handduk, som hon placerar på stolen. Emil lägger fram bibel och psalmbok. ... (Elov) står allvarlig och tyst och bläddrar i bibeln. ... Han hade nog behövt sina glasögon, men han får läsa så gott han kan. ... Barnet skall inte tagas upp ur korgen, bestämmer fru Ståål, utan hon håller sin hand under dess nacke, medan Elov tar av vattnet i skålen och gjuter på dess fjuniga hjässa. "Jag döper dig, Göran Sigfrid, i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Amen." Han talar ovanligt tydligt i dag, Elov. Ur minnet fortsätter han med Fader vår och Välsignelsen. Och så tar han bibeln, som ligger uppslagen och väntar på bordet, och läser ett kapitel ur Matteus. ... Barnets dop blir bekräftat av prästen. (Sven Edvin Salje "Dimmorna lyfter" s 120-123)

Baptisterna tro, att de äga ett budskap från Gud, men de äro de bästa kamrater med alla bekännare av en levande tro på Jesus Kristus. De vilja troget vidbliva sina principer, men på samma gång odla en ädel tolerans. (Hjalmar Danielson "Ett dop i Kattegat och dess konsekvenser"; Danielson var missionsföreståndare i Svenska Baptistsamfundet; Jönköpings-Posten 1939-05-10)

Det berättas, att Karl den store på sin tid tvingade sachsarna att övergå till kristendomen. De samtyckte - men på ett villkor som de icke ville yppa, förrän dopet ägde rum. Och det begav sig, att de vid dopet höllo högra handen högt över dopvattnet. De hade fattat det beslutet, att de skulle göra ett undantag - den högra handen, med vilken de förde sitt svärd i de inbördes fejderna, skulle icke beröras av det invigda vattnet. Det mesta kunde Vite Krist få - men något ville de behålla för sig själva. De ville göra ett undantag. Den gamla själviskheten ville de undantaga. ... Vi tala om gudsförtröstan - men med undantag. Och så sker det att vi varken mäkta leva i nuet eller möta morgondagen utan ångest. Ty göra vi undantag, äro vi utan frid. ... Detta (om en helhjärtad hängivenhet till Gud i dag) är till sist det enda ärende som Kristi evangelium i dag har till Sveriges folk och dess ansvariga ledare. "Den som har öron till att höra, han höre." (Algot Anderberg "Morgondagen"; tal vid riksdagens öppnande 1939-01-11; Jönköpings-Posten 1939-01-11)

Gud har redan i vår tidigaste barndom upptagit oss genom dopet i sin gemenskap till att bliva delaktiga av Frälsningens Nåd och der börjar den Helige Ande sitt värk på Barnasjälen, ja mer än vi kunna ana. ... Ja vi behöva dagligen komma och få komma (och) bedja om Förlåtelse. Vi bli ej färdiga utan behöva ny nåd. Smedberg skriver om dopet att om Gud ej hölle sitt löfte, då behövde vi få nytt Dop för varje dag. (August Andersson "Frälsningens dop"; August i Ekebacka skriver brev den 27 februari 1938 till dottern Signe Johansson med familj i Högryd, Hökerum)

Aldrig hade Astrid kunnat drömma, att man kunde erfara så mycken glädje vid ett sommarmöte med kristligt program. ... Före aftonbönen hölls ett föredrag. "Att möta Kristus", var ämnet. ... Nu framförde talarinnan sin uppfattning, huru det första mötet med Kristus sker i dopet, då det lilla barnet föres fram till honom. Hon stannade vid dopets stora gåva, i det att därefter Guds nåd i Kristus för alltid är öppen för människan, ända från barnaåren, hela livet igenom. (Margit Assarsson "Ungdomsåren, levnadsvåren" s 169-171; Att möta Kristus)

(Juniorlägren på 1930-talet) kom över huvud taget att få en stor betydelse för unga människors andliga utveckling. Vid vissa läger började man förrätta dop. Det kritiserades av många eftersom man ansåg att dop skulle ske i församlingen. Men genom dessa dop tillfördes församlingarna nya medlemmar. ... "En viktig fråga för många ungdomar (på 1950-talet) var nattvardsfirandet, alltså att endast troendedöpta inbjöds. Det öppna nattvardsbordet hade betydelse också för en annan fråga som många unga brann för, nämligen frikyrkans enande. Respekten för andras dopsyn växte och vi upplevde en djupare förståelse av vad dop och nattvard är enligt Nya testamentet, något vi studerade ingående", berättar Göte Aourell. (Sven Gunnar Lidén "Svensk baptistungdom och dess verksamhet" s 83,86)

Det var dagen innan vår semester skulle börja som Ninnie Magnusson-Larsson kom till vårt hem och bad om ett samtal. Vad ville hon? Jag visste att hon kämpade med dopsanningen, men med den frågan var hon väl inte klar ännu. Hon hade ju gett uttryck för sin tro på barnbegjutningen och t.o.m. talat lite föraktfullt om vuxendopet. Tänk att gå ner i en dopgrav och sänkas ner i vattnet och komma upp genomvåt och se allt annat än trevlig ut. Inte för hennes vidkommande. Det fick allt vara. Men Guds Ande arbetade med henne och samtalet kom ofta in på dopet och församlingen. Hon var rätt kritisk mot församlingen också; det var så många fel på det hela. Frälsningen var dock en levande verklighet för henne, hon hade upplevt nya födelsen och var Guds barn. Men det hade varit hårda tag innan hon kom fram till avgörelse. Hon kom från kyrklig miljö och var lärarinna vid Läroverket. Allt bidrog till att hon var bunden både av kyrkliga traditioner och lärarkamrater. Hon hade svårt att i tron mottaga Kristus. Jag minns hur hon vid samtal ofta sade, att Gud kan jag erkänna men Jesus är det så svårt att acceptera. Till sist kom hon dock fram till upplevelsen av frälsningen i Kristus Jesus. Hon blev som alla andra en syndare frälst av nåd. Hon var lycklig i sin Gudsupplevelse. Den här dagen som hon kom och ville ha ett samtal gällde det dopet. Hon ville bli döpt omedelbart. ”Men vi har ju semester och skall i morgon till Östergötland”, sade jag. ”Jag betalar resan tillbaka till Skövde. Nästa söndag vill jag bli döpt.” ”Går det inte att vänta till efter semestern?” – ”Nej. Jag är klar på dop- och församlingsfrågan och nu skall det ske. Jag har kämpat och dröjt länge nog.” Jag fick låna en bil, skjutsade över familjen till semestervistelsen och åkte sedan tillbaka för att ha dopförrättning. En vacker sommarsöndag döptes hon till Kristus i den treenige Gudens namn. Hon var ensam. Glad och frimodig stod hon där framme och steg sedan ned i dopgraven. Jag lyfte handen och uttalade dopformuläret och döpte henne till Kristus. Efter dopet, när vi välkomnade henne till församlingsgemenskapen kom Anden över oss ljuvligt och underbart, och Gud talade genom profetiskt budskap. Herren gav sin sanktion över hennes liv och troshandling. Någon tid efteråt frågade jag: ”Hur kändes det att stå däruppe på plattformen och att döpas? Dopet har ju inte varit något tilltalande enligt din uppfattning.” ”Å”, sade hon, ”jag tyckte att det hela var så vackert och välsignat. Aldrig kunde jag tro att det var så härligt att gå den vägen. Och”, tillade hon, ”det bästa var efter dopet vid nattvardsstunden, då jag välkomnades till församlingen. Budskapet som jag fick då genom profetord välsignade min själ och väckte en sådan längtan efter mera av Gud i mitt liv.” (Gustav Bühlund ”Skövde Baptistförsamling 1874-1964”; Oskar Stenberg, pastor i församlingen 1936-39: Ett dopminne)

Jag "omvände min lever" 1934 och blev döpt den 19 december 1937. (Elie Ngandjoko "Min omvändelse och kallelse" s 186; lever = centralafrikanskt ord för människans inre)

Intet är så mäktigt att förena bröder med varandra som just korsets evangeium. Sammanträffandet (med Lewi Pethrus i USA) blev därför broderligt. ... Slutligen sade jag till Pethrus: "Nu vill jag ge dig samma minnesord, som Paulus gav Titus: "Jag lämnade dig kvar för att du skulle ställa i ordning det som fattas." Tit. 1:5 g:a övs. Så tillade jag: "För Titus gällde det Kreta, för dig gäller det USA. Nu har du nyss kommit, och jag står färdig att om några veckor resa hem. ... Mycket ... är ogjort, så att du Pethrus torde få fullt upp att göra med att ställa i ordning det som fattas." Pastor Pethrus log gott och ... åtog sig arbetet genom att gemytligt nicka bifall. Innan vi skildes, sade jag: "När du återvänt hem och kommer till Jönköping, så väntar jag att du hälsar på mig." ... I mitten av mars följande år 1937 (besökte han mig). Denna stund i hemmet blev skön och andligt givande. Detta var ju heller inte något att förundra sig över, ty vi så väl som alla sanna Guds barn ha ju som aposteln säger "en herre, en tro, ett dop, nämligen dopet i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 378-380; Viktor Johansson var vid denna tid det "lutherska" Svenska Alliansmissionens missionsföreståndare, medan Lewi Pethrus var ledare för den baptistiska pingströrelsen)

Gården (i Danzig) var lika lång som huset men mätte bara sju steg i bredd och var genom ett tjärat plank med taggtråd överst skild från tre andra gårdar. Från vindsfönstren hade man en god orientering över denna labyrint: husen på Labesweg, de båda tvärgatorna Hertastrasse och Luisenstrasse och längre bort Marienstrasse begränsade ett huvudsakligen av gårdar bestående kvarter. ... Gårdarna var olika stora, men i fråga om kaniner och mattpiskning märktes ingen skillnad. Kaninerna fanns hela året, mattpiskning tilläts enligt ordningsreglerna bara tisdagar och fredagar. Sådana dagar märkte man hur stort gårdshuset var. Från vindsfönstret hörde och såg Oskar hur över hundra mattor, gångmattor och sängmattor gneds in med surkål, borstades, piskades och slutligen tvingades att visa fram de invävda mönstren, hundra husmödrar som kom ut med mattrullar i famnen och med duk om håret för att skydda frisyren; med nakna, fylliga armar slängde de mattliken över piskställningarna, tog de flätade mattpiskarna och sprängde med korta snärtiga slag gårdsrummets slutenhet. Oskar avskydde denna endräktiga hymn till renligheten. Han sökte med sin trumma bekämpa oljudet men måste trots det långa avståndet mellan vinden och gården erkänna sin vanmakt inför husmödrarna. Hundra mattpiskande kvinnor kunde riva ner himlen, paralysera svalorna och med några slag överrösta Oskars i aprilluften trummade protester. (Günter Grass "Blecktrumman" s 76; 1930-talet, sannolikt 1936)

(Jesus) hade inte heller haft det lätt. Förkastades till och med av skriftlärde och präster. Ja, precis som man gjort med Elna, storasyster. Nu satt hon väl någonstans i Borås och sörjde sin lyckotid. Jodå, hon hade ställt till det för sig. Gått och låtit frälsa sig och till och med blivit döpt ... Det var fars bror Erik som hälsade på. ... Det var han som var pingstvän och på väg till helvetet enligt Schartaus lärjungar. Jag kunde inte förstå det där. Han såg snarare ut att vara på väg till himlen, hade mildhet och nåd i ögonen, var klädd i fin, blå cheviot och vit skjorta. ... Elna var också hemma. ... Schartauanska auktoriteter hade kallat henne ett offer för villolära när hon lät sig döpas av baptisterna. ... Jag tänkte på hur många trätor Elnas steg orsakat. Men far tog hennes parti. Så ock Erik, fars bror, som var på väg till helvetet. ... En samling intoleranta präster i Bohuslän ... menade sig ha ensamrätt på Gud och hans rike. Men i sin himmel satt antagligen Schartau och grät över att ha blivit missförstådd av sina dundrande disciplar ... (Eric S. Alexandersson "Utblick från Masthugget" s 18-19; "Änglarna i Masthugget" s 100-101; 1930-talets Göteborg)

Den unga kvinnan gjorde ett underbart rent och friskt intryck. Shimamura tänkte att hon säkert var ren också i de små groparna under tårna. Ja, i själva verket utstrålade hon en sådan renhet att han undrade om inte ögonen bedrog honom, druckna som de var av försommaren bland bergen. (Yasunari Kawabata "Snöns rike" s 18)

Giv oss, Gud, din nåd, alla och envar, ... att låta dig rena våra hjärtan! Då blir tanken ren. Då blir uppsåtet rent. Då blir talet rent. Skrivarens skrift, affärsmannens affär, lärarens lära, allt blir då rent. "O, om du visste", skriver Pontus Wikner i ett brev, "hur jag längtar efter renhet: rena ögon, rena anletsdrag, en ren stämma, en ren tanke, en ren vilja, dessa äro för mig drag av himmelen." Ja! Amen. (Anders Hultman "Fariséer - dårar"; kommentar till Luk 11:39-42; Jönköpings-Posten 1935-03-08)

I Vimmerby gjorde jag en upplevelse som lyser med sin glans över hela min tillvaro. Fru Maria Ek hade bott i USA. Där hade hon skaffat sig boken på tusen sidor, en stor bok, ”Baptisternas historia från Johannes döparen till nutiden” av Thomas Armitage. Vänner, vilket fynd! Jag trodde inte mina öron, då den snälla Maria Ek skänkte med varm hand och villigt hjärta boken åt mig. Jag välsignar henne i evighet. ... Här fann jag den (fria församlingens) obrutna kontinuerliga linje från Johannes döparen till våra dagar. Jag gjorde i den goda staden Vimmerby samma sköna upptäckt som professor Johann Loserth hade gjort i den österrikiska universitetsstaden Graz och den tyske riksantikvarien Ludwig Keller hade gjort i sin bok om den gammalevangeliska församlingen. Jag hade upptäckt sammanhanget. Jesus hade lovat sin församling att vara den nära alla dagar intill tidens ände. Med hjälp av denna digra bok och senare en myckenhet tysk litteratur i ämnet satte jag upp föredraget: ”Baptismen genom två tusen år.” Jag gjorde en turné senare, då fru Hjelm i följd hörde mig hålla detta föredrag minst femtio gånger. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 1" s 234)

(Predikanten) tvättade sej i en skogskälla där starr och sträva växter trängdes runt vattnet och där det fanns avtryck av djur som vilat, kanske älgar. Vattnet var kallt, men mjukt; hans händer syntes bengula under dess brunskiktning, det var tyst runtomkring och han kände att detta var rening inför mötet, en helig handling inför Herren Jesus, som stod väntande på honom i skymningen. Och han höll handen under skägget, som nu hunnit växa sej halvlångt, för att inte vattnet skulle rinna ner innanför skjortan; strök med våta händer över kläderna och rättade till halsduken så att den skulle dölja skjortkragen, torkade av kängorna med blöt mossa. ... Herren Jesus hade kommit in i honom och uppfyllde hans kropp. (Gunnar E. Sandgren "Förklaringsberget" s 94-95)

Den 4 april (1933) var det äldstemöte hos pastor Johansson. ... ”Talades om våra dopförrättningar. Vi har brukat att taga 1 kr för varje dop-kandidat för tvättning av dräkten. Som detta kännes vara litet svårt, föreslår äldstekåren att vid varje dopförrättning upptaga en kollekt för bestridande av utgifterna för tvätten.” (BG Ask "Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö" s 358)

Jag fick påstötningar från olika håll om, att vi var alltför toleranta mot dem, som inte var ett med pingstväckelsen. ... Denna fråga kom också upp på bibelstudieveckan i Kölingared på sommaren 1933. ... Från början var vi endast några få. ... Vi hade även gemenskap med barndöpare, där de var öppna för den Helige Ande och Hans verk. Den man, som förde pingstväckelsens underbara budskap till Skandinavien, broder Barratt i Norge, var länge en inbiten förespråkare för barndopet, men vi var ändock mycket goda vänner. Vi samarbetade med varandra både i Stockholm och i Oslo, och jag har genom honom fått mera andliga välsignelser än av någon annan broder. Så småningom fick han ju även syn på den bibliska sanningen angående dopet. ... De frikyrkliga, som tager ställning emot oss ... (har) tagit avstånd från oss. Emellertid, om vi isolerar oss för mycket, så kommer vi att sätta en damm för välsignelsens flöden. Det lurar en fara, som vi får vara på vår vakt emot. ... Denna sak har blivit en livssak för mig. ... Vi har upplevat friheten i Kristus, och vi vill icke komma in i någon ny träldom. (Lewi Pethrus "Hos Herren är makten" s 48-50)

Det befanns att de flesta barnen (i statarnas hus) var odöpta och (patron) Esping förbannade livligt en sådan hedendom. ... "Alla som inte e döpta förut ska döpas o de så de smäller efter de!" (sade inspektorn). "O" - här tog han till sin befallningsmansstämma så att alla (statarna) hörde - "sönda halv två blir de. Efter mässan. Kom ihåg de!" ... (Änklingen) August upphörde inte att gruva sig: "Om de nu blir omblandade så den ene blir döpt i stället för den andre o den andre i stället för den ene så kan de bli ett elände. Om jag kallar på August så kommer Per. Eller om de beblandas me andras ungar o inte blir kristnade ett dugg så blir de sämre än de andre. Eller om de blir döpta två gånger! E de inte häkte på tvedop?" "De kan nog hända", svarade inspektorn och såg på sin patron. "De har ja inte tänkt på!" (Fritiof Nilsson Piraten "Bock i örtagård" s 86-88; Tjänstenit)

Många (i Mullsjö Missionsförsamling) blevo under sommaren (1930) på det klara med att de nu mera bestämt ville bekänna sin tro genom att låta döpa sig. Åtta läto döpa sig den 20 juli och bland dessa Robert Svenssons dotter Rut och hennes make Sven Karlsson. Den 15 aug var det åtminstone sex som läto döpa sig, och den 17 i samma månad var det ytterligare åtta och bland dessa snickaremästare Johan Olsson, som ju suttit i styrelsen i flera år. Men det mest anmärkningsvärda hände den 31 aug. Det var minst 15 som läto döpa sig, och det var icke vilka som helst. Robert Svensson i Knipan, som alltid menat, att barndopet kunde duga, hade nu ändrat sig. Han kände väl, att han på så sätt också ville tala om att han stod för något annat än vad Missionsförbundets ledare tyckas göra. Och även andra sansade medlemmar, låt vara att Robert kan vara lite ivrig ibland, hade nu bestämt sig för att också de skulle gå dopets väg som man säger. Låt mig bara räkna upp några af dessa som läto döpa sig denna sista augustidag. Det var ej bara Robert utan också hans fru Anna. Och så var det änkefru Magnhild Johansson i Hästhagen, Johan Olssons fru Agnes samt Ester Stenholm och sonen Gustaf. Fast Stenholm själv har icke låtit sig påverkas. Men man måste ju ändå fundera lite över att Ester, skollärare Blomqvists dotter, har tagit detta steg. Så får jag ju ej glömma att nämna Bertil Lillieborg, som ju sitter i styrelsen och som ju icke precis brukar överila sig. (BG Ask ”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 296)

Det är en sommardag i Hagafors (omkring 1930). Det är tidigt på morgonen - klockan är bara lite äver fem. ... Man får väl anta att de flesta ännu ligger och sover. Nej - inte riktigt alla. Inte Tilda där nere i Horshaga. ... (Hon är) redan uppe och går därnere på en av gårdarna och sopar med en bjärkkvast på gången från verandan och käksingången ut till porten. Ritsch, ratsch - häger och vänster. Hela tiden pratar hon fär sej själv. Det är en rask liten gumma. Hon har ett stort huckle på huvudet, en grå kofta och en lång vid kjol, som svänger åt sidorna, när hon sopar. Stackars Tilda. Hon är sjuklig. Inte kan hon rå fär att detta att sopa den där gången flera gånger om dagen fär henne blivit ett måste. Folk, som är där nere i Horshaga, folk, som har ärende till affären, folk, som är på stora vägen till och från Hagafors, nästan alltid ser de Tilda gå där och sopa. ... Framemot nio- tiotiden (på kvällen) har väl de flesta Hagaforsbor gått till sängs. ... Nej - fär Tilda är inte dagen slut. Hon går där nere och sopar fär sista gången den här dagen och svänger med kvasten och kjolen. (Sven Thunander "Hagafors - minnesglimtar" s 53-54,58)

Det är ... från början bestämt. Jag ska inte döpas. (Pappa) går i alla fall som sig bör till pastorsexpeditionen för att anmäla tillökningen i familjen. Uppgiften ska föras in i kyrkans Födelse- och Dopbok. Då det kommer till frågan om dopet, då drar pappa på svaret. Pastor Söderman ser i boken att inget av de båda andra barnen är döpt. Kanske funderar familjen på att ändra sig i fråga om det tredje? Prästen kliar sig i sitt kolsvarta skägg och kommer med ett vänligt erbjudande: "Jag går hem till er när det passar och förrättar dopet av pojken, där i er bostad!" Först vid detta erbjudande förmår sig pappa att tala om vad som är bestämt. Utan att verka ovänligt avvisande kan han ge besked: "Pastorn är välkommen hem", säger han. "Men något dop blir det inte!" Det är ett svar som han är belåten med i resten av sitt liv. Någon resolut karl att säga ifrån har han aldrig varit . Men detta svar är gott och minnesvärt! Det är en principfast och till sitt väsen mycket vänlig fader som svarar. Han tycker inte om kyrkan och prästerna. Men Söderman personligen har han inget emot. ... Också jag väljer som vuxen att inte låta döpa mina barn. Varför? Ingen finns som råder eller avråder i den stunden, ändå handlar jag som den naturligaste sak i världen på samma sätt. (Ragnar Thoursie "Ditt ord är ljus" s 78-79)

När (Svenska Alliansmissionens) ordförande Rundbäck 1929 påtalade det förhållandet, att evangelisteer och yngre predikanter "förrättar dop och s.k. frikyrklig begravning", var detta ett vittnesbörd om att vänsterflygeln inom rörelsen hade stärkts. Rundbäck ville, att styrelsen skulle uppmärksamma det påtalade förhållandet. Detta gav anledning till en undersökning och utredning, varvid särskilt frågan om dopet av äldre behandlades. Ett förslag var uppe, att till missionens arbetare en vädjan skulle riktas, att ingen av dem skulle offentligt förkunna äldres dop. (Gunnar Westin "Den kristna friförsamlingen i Norden" s 231; Frikyrkoperioden 1905-1951)

I en obekväm men skinande ren finsk tredjeklassvagn gick färden från Viborg till Systerbäck. ... I restaurangen låg rena vita dukar på borden. Allt var skinande och nyskurat. Jag letade efter något att anmärka på men fann intet. Och så kommenterade jag för mig själv: "Kapitalismens skyltfönster". Ett lokomotiv kom över bron, dragande en ensam liten järnvägsvagn. Både loket och vagnen var fruktansvärt smutsiga vid jämförelse med de nyskurade finska loken, där mässingsbeslagen glänste i solen. Jag gick upp i vagnen men ryggade tillbaka inför smutsen där inne. "Det är arbetarstatens arv från tsarismen", sade jag för mig själv till tröst. Och vagnen tycktes inte ha rengjorts sedan tsarismens dagar. Jag vågade inte sätta mig på de smutsiga sofforna utan stod upp under färden över Systerbäck. ... In i vagnen kom den första uniformerade ryssen. ... hans uniform var opressad och smutsig, så jag ryggade tillbaka från honom, medan jag räckte honom mitt pass. ... När tåget till Leningrad skulle avgå, fick jag på perrongen se de första civila ryssarna. Det var några musjiker med långa ovårdade skägg, vadderade kappor - med vadden utåt - samt filtstövlar. Jag försökte tänka på några figurer i den kapitalistiska världen, som sett värre ut. Men jag kunde inte. Dessa ryssar var faktiskt de trasigaste och snuskigaste individer jag någonsin sett. (Björn Hallström "Jag trodde på Stalin" s 52-55; 1920-talet?)

Inne i salen i Sörgården var det så fint. ... (Olles lilla syster) var klädd i en lång, fin, vit dopklänning. ... Prästen döpte Olles syster till Kerstin. (Astrid Lindgren "Mera om oss barn i Bullerbyn" s 92-93)

"Lilian och jag voro (i Grissleholm) och döpte (barnet), innan vi gav oss ut på den här färden. Han döptes till Grissle, så nu blir det namnet förknippat med Grissleholm," (sade Orvar till Faste). "Ska han kallas för det också?" "Det blir ett sorts första efternamn. Han döptes till Max Orvar Hjalmar Grissle, och ska kallas för Hjalmar." (Elisabeth Beskow "Förnyelse" s 109)

Alltsedan sitt sextonde år hade Elmer varit medlem efter alla konstens regler av Baptistkyrkan - han hade på det mest tillfredsställande sätt döpts genom nedsänkning i Kayooskaån. Så storvuxen Elmer än var, hade evangelisten varit en stark karl och icke allenast doppat honom, utan i helig entusiasm hållit honom så länge under vattnet, att han kom upp hostande och spottande, i ett tillstånd av nåd och gyttja. (Sinclair Lewis "Elmer Gantry" s 38-39)

Till (Jönköping) är i den svenska baptismens annaler ... knutet minnet av landsförvisningsdomen över F.O. Nilsson: när baptisternas ungdomsförbund 1927 hade sin årskonferens i Jönköping, samlades man för fotografering utanför Göta hovrätt, där F.O. Nilsson 77 år tidigare dömts till landsförvisning för sin baptistiska tro". (Berndt Gustafsson "Baptismen"; Jönköpings-Posten 1956-01-19)

Varje gård (i Kaschgarlandet) har sin vattenreservoar, en fyrkantig fördjupning i markens hårda lera. Där får det leriga vattnet sjunka eller klarna för dagsbehovet. Varje by har sin stora reservoar framför moskén eller bönehuset. Det är byns centrum. Där samlas vatten till vinterbehov, då kanalerna ligga torra. Där hämtas vatten i kalebasser och träsåar, där vattnas djuren, där företager muhammedanen sina rituella tvagningar före bönen i moskén. (John Törnquist "Kaschgar - Några bilder från innersta Asiens land, folk och mission" s 87)

Från ett församlingsmöte (med Jönköpings Baptistförsamling) den 6 januari 1926 meddelades att ... en broder Noren från Vaggeryd var ... anmäld till dop- och församlingsgemenskap. Noren ... omtalde bl.a. att han så tidigt som år 1882 döpts i enlighet med Nya Test.-lära. ... Trots detta vidblev Noren sin begäran att åter bliva döpt enär han ej ansåg sig vara tillfreds med det dop han redan erhållit. En rätt lång diskussion uppkom varvid meningarna om såväl avslag som bifall framhävdes. Beslutet som avgjordes medelst votering vart, att församlingen med 34 röster mot 30 beslutade avslå begäran om dop, men att hälsa Noren välkommen som medlem. Noren mottog ej detta erbjudande för dagen utan undantog sig betänketid. (Georg Boberg "Betania-Baptistkapellet" s 73-74; BG Ask-kommentar: Namnet "Noren" bör kanske hellre skrivas "Norén"?)

(Flora) var uppe före gryningen och verkade aldrig bli trött. Under min mors första vår på gården satte Flora i gång med storrengörning, vilket innebar att hon själv klättrade upp på stegarna och tog ut innanfönstren, tvättade och ställde undan dem, bar ut alla möblerna ur det ena rummet efter det andra så att hon kunde skrubba trävirket och fernissa golven. Hon diskade varenda skål och vartenda glas som fanns i skåpen, trots att de förmodligen redan var rena. Hon sköljde varenda kastrull och slev med kokhett vaten. Så överväldigande var det behov och den energi som hon gripits av att hon knappt kunde sova - min mor vaknade till ljudet av kaminrör som blev nedtagna eller kvasten som, insvept i en kökshandduk, daskade till de sotiga spindelvävarna. Genom de rentvättade gardinlösa fönsterrutorna kom en ström av obarmhärtigt ljus. Renheten var förödande. Min mor sov nu på lakan som hade blekts och stärkts och som gav henne utslag. Krassliga Ellie klagade dagligen över lukten av fernissa och rengöringsmedel. Floras händer blev röda och nariga. Men hennes humör var fortfarande på toppen. (Alice Munro "Ungdomsvännen" s 11)

Som en hungrande strök jag (i mitten av 1920-talet) omkring i alla religiösa samlingslokaler om söndagarna. ... Jag lyssnade intensivt till Sven Lidman, som höll föredrag för studenterna om sin omvändelse, och ännu ivrigare till Ivan Oljelund, som på mig gjorde ett djupt intryck. Men som ett märkligt och överraskande memento dröjde kvar i mig hans varning för att bli alltför religiös. I baptistkyrkan hörde jag en jordnära och realistisk predikant, men fastän jag själv starkt lutade åt den baptistiska dopuppfattningen, var jag besviken över att han tycktes helt okunnig om hur vi i Svenska kyrkan läser Bibeln i dopfrågan. I Missionsförbundets stora kyrka fick man till livs väl förberedda predikningar, som dock lämnade mig tämligen kall. Mormonerna svamlade och gav mig ingenting. Men hos Frälsningsarmén avundades jag de unga pojkarna i röda västar. De vittnade om sin frälsningsupplevelse med en frimodighet, som på en gång fyllde mig med längtan att bli som de och med ångest över att inte vara det. Hos pingstvännerna förekom jag så pass ofta att pastorn, vars blick nådde mig där jag satt på bortesta bänken, tycktes fästa uppmärksamhet vid mig och ana mina tvivel. ... Ganska ofta hörde jag Martin Martling i Metodistkyrkan och var ibland inbjuden till hans hem efteråt. Han var en predikant, som övade själavård. – Senare övergick Martling till Svenska kyrkan. Jag gick i domkyrkan, Trefaldighet och Mikaelskapellet. Mest fick jag ut av de enkla, trohjärtade predikanterna, t.ex. Holm och Sandberg. De visade på Kristus. ... Men om jag mycket kort skall svara på frågan, hur jag blev en kristen, så vet jag inte bättre svar än att jag utan någon min förskyllan den 6 december 1903, elva dagar gammal, blev genom det heliga dopet upptagen i Kristi församling och därför med församlingen tror och bekänner Honom vara min Frälsare och Saliggörare. Det är visserligen sant. (Sven Danell ”Den 6 december 1903” s 18-19,24)

Originalen i det lilla samhället var många. ... "Vi föds alla som original men dör som kopior." Den aforismen gällde inte eller rättare uttryckt hade inte tillämpning i mitt Hagafors. Var man född som original, dog man som ett sådant. ... Theodor från Horshaga, han med skjortan, som han inte trivdes med förrän han haft den i tre veckor. Med reservation för vad han påståtts ha yttrat, måste man dock i rättvisans namn tillägga, att denne originelle man genom ett långt och strävsamt liv bevarat sin mänskliga förmåga till anpassning och flexibilitet. När han flera år över de nittio kom på det nyetablerade ålderdomshemmet inte bara accepterade han utan uppskattade nyordningen med hygien och renlighet. (Gustav Engström "Som jag minns Hagafors" s 33)

Västergötlands predikantförbund höll sitt årsmöte i Tidaholm den 26-28 augusti (1924) under distriktsföreståndare Carl Mouchards ordförandeskap. ... På de båda endast för förbundets medlemmar avsedda mötena diskuterades frågan: "Det kristna dopet" med pastorerna Bergstam och Bergquist som inledare. Och fastän olika uppfattningar i denna fråga kommo till synes, fördes diskussionen i en alltigenom lidelsefri, saklig och broderlig anda. Det underströks särskilt, att de principer, som från Sv. Missionsförbundets bildande angående samvetsfrihet och tolerans varit för detta utmärkande, ha varit till båtnad för verksamheten och böra bibehållas. Det nu här och var starkare intresset för de äldres dop påkallar ingen ändring av de principer, som hittills visat sig vara lämpliga. Församlingarna böra genom sina organ omhändertaga även de äldres dop, och anordningar härför, så långt ske kan, vidtaga. Och då så i allmänhet skett och sker, torde det icke anses lyckligt, att utom församlingen stående personer, församlingen oåtspord, anordna vare sig dop eller andra församlingslivet tillhörande förrättningar. Med avseende på barndopet tycktes icke finnas mer än en mening angående barnens andliga ställning: De äro på grund av denna ställning berättigade att erhålla det heliga dopet. Det står ingenstädes befallt, att de skola döpas, men det framgår tydligt, att de kunna döpas. Å andra sidan betonades ock betydelsen av vid den heliga handlingens utförande, att medvetet gudsliv förefinnes hos den som skall döpas, för att den av Gud avsedda välsignelsen skall erhållas. (Klas Wennberg "Predikantmöte i Tidaholm" s 637; Missionsförbundet n:r 38 den 18 september 1924)

Skrivaren såväl som många andra ha hört och läst mycket om den kristne generalen och hans kristna armé (i Kina) och ofta undrat, huru mycken kristendom det verkligen är i honom och hans män. Mycket är uttryckt i tal och skrift både för och emot honom. Vi ha hört rapporter om huru mer än ett, två eller tre tusen män hava blivit döpta på en gång, och vi hava undrat, vad slags kristna de verkligen äro. ... Generalen befordrar ej någon soldat, därför att han är en döpt kristen. Två icke döpta kristna fingo sålunda befordran att tjäna i generalens livvakt. Jag frågade dem, varför de icke ville bliva döpta. De sade då, att de trodde på Jesus, men grundade inte sin frälsning på dopet. "Bådo ni till Gud i dag", frågade jag ytterligare. De svarade då: "Ja, vi bedja varje dag." Detta visar att valet att övergå till kristendomen sker av fri vilja. (Marcus Cheng "Intryck från ett besök i den kristne generalen Fengs läger" s 398-399; Missionsförbundet n:r 24 den 12 juni 1924)

Vi (här vid Machengstationen i Kina) hade glädjen att (för ett par veckor sedan) genom dopet upptaga elva personer i församlingen, varjämte nio upptogos som katekumener. Bland de döpta var förstlingsfrukten från vår senast öppnade utstation, Yenkiaho. (Gust. Karlsson "Några ord rörande arbetet vid Macheng station" s 382; Macheng den 17 april 1924; Missionsförbundet n:r 23 den 3 juni 1924)

Många unga, barn till troende föräldrar, hava nu kommit till församlingen. Då vi rådgjorde om saken - Jag tyckte nämligen, att de voro för unga, och ville att de skulle dröja något år - sade de äldste: De hava tillhört Gud sedan barnaåren; äga godkänd kristendomskunskap; hava troende föräldrar eller anhöriga, som taga vård om dem, varför skulle de ej få döpas och åtnjuta församlingens välsignelser? - Ja, vad skulle jag svara? Vi hava från barnaåren fått det så inpräntat i oss, att barn skola hållas utanför församlingen, att det behöver vara hednakristna, som gör oss uppmärksamma på det skeva i detta vårt tillvägagångssätt. Kanske att I därhemma kunnen hava något att lära av detta? De hava nu emellertid kommit med i församlingen, och jag gav akt på, med vilken rörelse och andakt en av diakonerna meddelade sin gosse Nattvarden. Gud välsigne de unga! Det vilar fortfarande en väckelsens ande över vårt missionsfält. Många undervisas i dopskolorna och årligen döpas många hundra. (Josef Ekstam "Då högtid hålles vid Kingoyi" s 151; Missionsförbundet n:r 9 den 28 februari 1924)

Västergötlands predikantförbund höll sitt halvårsmöte i Falköping den 21-22 februari (1924). ... Andra dagens möte inleddes med bön och bibelläsning av pastor K.J. Wester. Därvid höll red. (Johan) Hellström sin sista föreläsning vid mötet över ämnet: Då världen födes på nytt. ... Så samtalades över följande (fråga): Dopets praktiska betydelse för vårt trosliv och dess plats i vår förkunnelse. ... Meningarna voro icke så litet delade. Dopet får aldrig bliva en skiljemur bland Kristi bekännare. Det får vara individens sak att här söka komma till klarhet utan att kränka en annans samvete. Därtill förpliktar också till exempel Missionsförbundets församlingsprincip. (D. Emanuelsson "Predikantmöte i Falköping" s 200; Missionsförbundet n:r 12 den 20 mars 1924)

Det är söndagen den 20 januari 1924. Vi är i den store hövdingens Mbandus by Nzungani. ... Först samlas vi med dopkandidaterna en stund, och därpå anträda vi färden ned till dopvattnet. Det är en imponerande, ja gripande syn, då den stora skaran av flera hundra personer under stormande jubel drager ned till den lilla floden. ... De äro 55 som döpas i dag. Evangelisten Mayomba talar några allvarliga ord till dem, och därpå döpas de av distriktets föreståndare Manzeke. (Aug. Jansson "En stor dag i en kongoby" s 285-286; Missionsförbundet n:r 17 den 24 april 1924)

Dopundervisningen beredde Gwife mycken glädje. Han fattade också klart dopets betydelse: tjänandet av synden och det gamla väsendet enligt fädernas sätt skulle för alltid vara slut, och ett nytt liv i Jesu sinne och efter hans ord skulle begynna. (J. Sieber "Gwife - en tapper kamerunare" s 43; Örebro Missionsförenings Ungdomsbibliotek 1924)

Direktören ... begagnade sin vilotid till bibelstudier. Han kom till klarhet i dopfrågan. Han kände av hela sitt hjärta och hela sin själ och hela sin varelse, att han först då skulle bli helt lycklig, när han fått allt det gamla begravet med Jesus, för att, såsom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet, också han skulle få vandra i ett nytt väsende, i liv. (Sven Lidman "Personlig frälsning" s 106)

Men säger du, det finns så många, som icke blivit döpta, sedan de kommit till tro, och som dock äro med bland det folket, vilket följer Lammet vart det går. Ja, pris ske Gud att det är så, ty eljest vore det omöjligt att vara kristen: Gud handlar med var och en av oss efter det ljus över bibelordet, som vi ha fått. ... (Men) vattendopet har stor betydelse, därför att det blir en bestående skiljemur mellan dig och världen. ... Inte vill jag därmed på något sätt ha sagt att det ej finns härliga och saliga kristna som endast äro barndöpta. Det finns det visst. (Sven Lidman "Bryggan håller - Vittnesbörd om korsets kraft" s 288-290; kommentar till Joh 3:1-15)

Trudes son var klen och svag och det hastade med dopet. Sköterskan fick skaffa präst och ordna det hela. Prästen kom till Trudesthorp i storm och regn och köld. ... Sköterskan log oroligt: "Allt är färdigt för pastorn att börja." (Pastor) Hender frågade Trude till vad namn hans son skulle döpas. ... Helt vänligt svarade han, böjd över prästen: "Gossen skall heta Judas." Hender lät höra ett utrop av ovilja. ... (Trude) hotade prästen ...: "Om barnet skulle dö odöpt i natt, vems är felet? Inte mitt. Men Ni får biskopen emot er, Hender." ... "Jag skall döpa honom", sade (Hender), begärde åter få höra namnet, vattenöste den lille och gav honom namn. Därefter bad han en bön och lämnade huset, utan att höra på Trudes tacksägelser. ... Fem timmar tog honom hemfarten. ... (Henders unga hustru sade att) han hade handlat fullkomligt rätt. ... "Gud kanske vill, att den gossen skall återupprätta den olyckligaste människans namn!" Pastorn såg förundrad på henne: "Olyckligaste?" sade han spörjande. "Vem?" Och då hon med tårar av medlidande sade: "Judas, naturligtvis", drog han henne till sig i rörd och beundrande kärlek. (Storm Jameson "Drömmen och verkligheten" s 32-36)

Den 26 aug (1922) hade vi auktion (här i Mullsjö Missionshus), och den 30 samma månad var pastor Dahl här. Han har låtit döpa om sig, och (Alliansmissionens ordförande) Rundbäck är uppbragt över detta och vill icke låta honom vara kvar som lärare vid Bibelinstitutet. Ja, det sägs till och med, att han först hade tänkt avskeda Dahl med två dagars uppsägningstid. Men (missionssekreterare) Franklin har tagit honom i försvar, och när Alliansmissionens predikanters Brödraförbund hade möte i augusti, så ville predikanterna varken säga ja eller nej i frågan. Rundbäck hoppades alltså förgäves på, att de skulle ta avstånd från Dahls fortsatta verksamhet inom missionen. Allt detta har ledsamt nog kommit att leda till en slags brytning mellan Rundbäck och Franklin. (BG Ask ”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 215)

På förmiddagen (den 3 juli 1921 under Kölingaredsveckan) blev jag andedöpt under ett möte ute i en skogsbacke. Jag trängde i anden fram till den kärlek i vilken Gud innesluter världen. ... På eftermiddagen gick jag till den gamle broder, som ledde mötena, och sade: "Känner inte broder Bergdahl som jag, att jag nu skulle låta döpa mig?" "Det har jag ingen känsla av", svarade han, "det står i bibeln: den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst. Och nog är det bäst att lyda Gud, men några känslor om det, det har jag inte. Men jag skall, ifall broder vill, anteckna broder till dop." "Ja, jag känner det så", sade jag, och så gick broder Bergdahl. Då kom en stor ångest över mig. Den tröghetens och tyngdens och tvivlets ande, som djävulen är, fick riktigt tag om mig. Och han viskade till mig: "Jo, nu har du ställt tokigt till för dig. Skall du låta dig suggereras av andra? Akta dig nu, annars går det alldeles galet för dig. Det är nog bäst att du tar tåget och reser med detsamma - eljest kanske det blir en ohygglig katastrof för dig." ... (Jag) jäktade nedför (en backe) som om jag varit jagad av onda andar - vilket jag ju också var. Men mitt i backen stodo ett par personer och samtalade. .. (En av dem, en godsägare,) högg tag i mig och sade: "Jag står och talar med löjtnant S. här om betydelsen av att låta döpa sig. Jag undrar om broder Lidman ville berätta för honom hur broder kom till klarhet i dopfrågan." Ja, där stod jag. Jag måste le och svarade: "Ja, broder, det är svårt för mig att säga. Jag är icke döpt ännu, men jag har anmält mig till dopet i dag." Så började jag tala om, hur tveksam jag var. Då tog den myndige, fryntlige och storvuxne godsägaren fram alla skäl mot dopet. Men ju fler skäl han drog fram mot vattendopet, dess mer skäl fick jag för det. Jag såg verkligheten som låg bakom raden av svepskälen, hans och mina. Jag såg, hur ihåliga dessa skäl voro, att de verkligen voro svepskäl. Jag såg att det var tröghet, rädslan för att stöta sig med människor, den naturliga känslan av att man ej vill riskera för mycket - allt detta som ligger i vår naturliga människas rädsla inför allvaret och verkligheten och sanningen, och som vi rada upp teoretiska skäl som skyddsmurar omkring för att bevara vår egen och andras aktning. På en kvart var jag klar med att det enda, som var att göra var att gå till dopet. ... Dagen därpå tidigt på morgonen skulle jag döpas. ... Tidigt, tidigt på morgonen gick jag ut. ... Jag erfor än engång rädslan för att jag låtit mig påverkas av andra. Jag gick avsides och bad och sade till Jesus: "Du vet att jag gör detta, därför att jag tror, att det är Din vilja. Jag bryr mig inte om någon människa, jag tro inte på något jordiskt samfund - jag söker endast Dig - jag tror endast på Dig - allt vad jag vill är att göra Din vilja." ... Den ensamma halvtimmen gav mig Gud en underbar erfarenhet av att vara på tu man hand med Jesus i Getsemane, och jag förstod, att, innan man genomlevat Getsemanes smärta och ensamhet, vet man ej vad verklig smärta och ensamhet är - anar man ej vad Jesus har att giva den ensamme. Nu kände jag, att Jesus var den ende för mig. ... Från det mötet med Jesus, med den Ensamme, gick jag med trons visshet i hjärtat ned i dopgraven. Det underbara var, att jag hade inga som helst känslor under dopet, varken då jag steg ned eller då jag steg upp, eller under det jag klädde på mig efteråt. Det enda jag kände var detta: jag vill lyda Gud - jag vill följa Jesus. ... På förmiddagen reste jag och steg av i Norrköping för att byta tåg. Medan jag väntade, gick jag ut i staden. Under det att jag vandrade omkring kom Guds ande allt mäktigare över mig - våg efter våg av lycka genomströmmade mig, och jag blev allt sällare, under det min ande jublade på okända ord. Jag satte mig på en bänk i Järnvägsparken medan våg efter våg av salighet fyllde mig. En halvfull rallare kom och slog sig ned på samma bänk. Han bad om en slant, och det fick han. Men sedan började jag tala med honom om frälsningens salighet och möjlighet för just honom. Men då sade han: "Ja, du kan väl bli frälst, som är så ung, men jag är gammal, så jag kan inte frälsas." "Hur gammal är min broder då?" frågade jag. "38 år", blev svaret. Jag sade: "Jag fyllde 39 år för ett par dagar sen, och de 39 åren ha i dag blivit begravna med Jesus genom dopet och ligga nu i en sjö i Västergötland, ur vilken de aldrig kunna komma upp." Men när jag fick vittna om detta fylldes mitt hjärta av sällhet utan gräns. ... Hade jag inte gått denna lydnadsväg, gått ned i dopgraven, hade jag aldrig fått så många välsignelser av Gud ... som jag nu fått. Med detta vattendop och andedop kom jag ju genom skiljemuren, och nu finnes ingen skiljemur längre: jag har själv funnit att den är nedbruten. (Sven Lidman "Bryggan håller - Vittnesbörd om korsets kraft" s 310-315; kommentar till Ef 2:1-16)

Jag ser mig själv söndagskvällen den 26 juni 1921 vandra för första gången fram över sandplanen vid Nyhem såsom deltagare i en Kölingaredsvecka. Jag beskriver situationen ... (i) ett brev till min hustru: "Här är de renaste och sannaste människor, jag hittills råkat i livet. ... Ingen pratar. Ingen kommer med eget. Hela tiden Andens allvar och Jesu kärlek. Intet fåfängligt tal. ... De som tala äro sanna. ... Man känner sig själv som en skugga, som en töckenvarelse." ... Här var det i själva verket du för första gången gick helt utanför lägret för att bära Kristi smälek. Här var det som du genom dopet till döden blev begraven med Honom för att, såsom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet, också du skulle få vandra i ett nytt väsende, i liv. ... Det finns bara en väg in i Guds rikes verklighetsvärld: troshandlingens. ... Det var på den vägen jag genom Guds nåd och ledning fick börja gå de första julidagarna 1921, när jag - för att använda en ganska sliten religiös formulering - "fick följa Jesus i dopets grav". ... Ett långt liv i mållöshet och maktlöshet drunknade och dog. ... Det var allt detta underbara och gåtfulla och evighetsavgörande i mitt liv, som tog sin början på Kölingaredsveckan 1921, när broder Hjalmar Bergman den 4 juli sänkte min dödliga kropp i Stråkens sollysta vatten. (Sven Lidman "Utvald av Gud" s 138-142)

1921 var Viktor Värn (från Kungshall) församlingsföreståndare i Torarps missionsförsamling och mor och far tillhörde då denna församling. ... (Mitt) dopbevis. Den 18 september 1921 döptes av undertecknad Gossen Bertil: född den 11 juni 1921 av landtb Bengt Ruben Bengtsson i Gimmarp av Tofteryds församling och hans hustru Hilda Terisia. Vid denna dopförrättning gick så till, att undertecknad efter bön och uppläsande av Matt. 28:19,20. Apg. 2:38-41. tre gånger begöt barnets huvud med rent och obemängt vatten under uttalande av orden. Jag döper dig Bertil i Gud Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Därefter följde Herrens välsignelse under handpåläggning. Hasselås den 18 sept 1921. Wiktor Wärn Församlingsföreståndare. Att ovannämda barn blivit på här beskrivna sätt döpt av Wiktor Wärn intyga undertekn. som voro vittnen till denna heliga handling. Hasselås den 18/9 1921. Fr. Andersson Mina Andersson. (Bertil Bengtsson "Barndomsminnen" s 68,71)

Min bror (Gideon) kom och hjälpte mig med både bygget och vittnesbörden (i White River i Sydafrika), och den 19 februari 1921 hölls invigningen. Hur glad jag blev, då en infödd man steg upp och sade sig vilja bli en kristen, och då skaran under dagens lopp ökades till 17 personer så grät jag av glädje. Det var icke så mörkt och hopplöst, som jag hade trott. Jag hade alltså fått en bibelklass att undervisa om hur mycket gott vi har i Jesus. Det gick nästan ett år, och så stod en dag de flesta av dessa 17 i vita kläder vid flodstranden för att genom dopet offentligt bekänna sin övergång från den gamla hedniska religionen till kristendomen. (Arwid Wickström "Herren förser" s 65-66; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

Fastän missionen bland islams folk blivit så förbisedd, visa de omkring 60,000 omvända muhammedaner, som veterligen finnas för närvarande (1924), att Gud bekänner sig till det verket. ... D:r S. Zwemer berättade om en arab, som han mötte på en resa för några år sedan. Denne arab hade kommit över ett exemplar av Nya Testamentet och genom studium därav blivit kristen. Han hade då ännu icke träffat någon missionär eller annan kristen, som kunde handleda honom. Men han döpte sig själv och antog ett kristet namn. (Gustaf Ahlbert "Missionskonferensen på Oljeberget - Muhammedanmissionens stora tillfälle" s 324-325; Missionsförbundet n:r 20 den 15 maj 1924)

När man (omkring 1920) kom till farmor (i Jönköping) skulle man jämt tvätta sig. Hon hade en stor svamp som hon svepte i hela ansiktet. Och man fick inte sätta sig och äta förrän man hade tvättat händerna. Det höll min far också på. (Ragnar Järhult "Jag smyckar diktens kläder - Bokbindaremästare Lennart Wilhelm Enander berättar om sitt liv och sin stad" s 50)

Nu kan jag se honom framför mig, adjunkten Oskar Agrell. ... Konfirmationsundervisningens mål: inte att bekräfta dopet eller föra in i kyrkan, inte ens en kristen tro, utan "ett religiöst liv". "Religiöst." Och som åskådning "idealism". (Olov Hartman "Klartecken" s 12-13; omkring år 1920)

För (prästen Ols) innebar den lilla flickan (Härdis) kyrkdop och första högmässobevistande ett helgande åt Herren. Han ville, att hans barn skulle bli framför allt hans tros barn, han tyckte sig ha en förkänsla av att det skulle bli det, och han hade i dag velat omge det redan i dess omedvetenhet med den heliga atmosfär, som var hans andes rätta element. ... (Flickan Barbro) var så eländigt svag, den lilla flickungen, att hennes far (Ols) måste ställa till med nöddop. ... I tro döpte han sitt lilla nyfödda barn till det eviga livet, i tanke att hon omedelbart skulle få övergå till det. Men lilla Barbro dröjde mot all förmodan kvar. (Elisabeth Beskow "Skalunga 2" s 45,54)

Det är ... från början bestämt. Jag ska inte döpas. (Pappa) går i alla fall som sig bör till pastorsexpeditionen för att anmäla tillökningen i familjen. Uppgiften ska föras in i kyrkans Födelse- och Dopbok. Då det kommer till frågan om dopet, då drar pappa på svaret. Pastor Söderman ser i boken att inget av de båda andra barnen är döpt. Kanske funderar familjen på att ändra sig i fråga om det tredje? Prästen kliar sig i sitt kolsvarta skägg och kommer med ett vänligt erbjudande: "Jag går hem till er när det passar och förrättar dopet av pojken, där i er bostad!" Först vid detta erbjudande förmår sig pappa att tala om vad som är bestämt. Utan att verka ovänligt avvisande kan han ge besked: "Pastorn är välkommen hem", säger han. "Men något dop blir det inte!" Det är ett svar som han är belåten med i resten av sitt liv. Någon resolut karl att säga ifrån har han aldrig varit . Men detta svar är gott och minnesvärt! Det är en principfast och till sitt väsen mycket vänlig fader som svarar. Han tycker inte om kyrkan och prästerna. Men Söderman personligen har han inget emot. ... Också jag väljer som vuxen att inte låta döpa mina barn. Varför? Ingen finns som råder eller avråder i den stunden, ändå handlar jag som den naturligaste sak i världen på samma sätt. (Ragnar Thoursie "Ditt ord är ljus" s 78-79)

Alltfler av metodisterna blev gripna av "den baptistiska villfarelsen". ... Jag var dock ännu inte helt övertygad i dopfrågan. Jag hade emellertid fått en traktat av Spurgeon i mina händer. Den var på ena sidan full av bibelcitat om dopet. På den andra sidan, som var blank, skulle man fylla i de ställen i bibeln som talade om barndopet. För att komma till klarhet gick jag först till barndöparna för att få deras argument, sedan gick jag till döparna för att höra vad de hade att säga. Min pastor försökte att förklara för mig den metodistiska synen på dopet. Det födde inte på nytt som statskyrkan lär, sade han, men liksom judarna omskar sina barn på åttonde dagen, borde de troende låta döpa sina barn. (Tage Ståhlberg "Min väg in i pingstväckelsen"; Församlingsnytt - Betaniaförsamlingen Nyhem febr 1982)

(Den nya) födelsen verkställer nu visserligen Guds Ande hos alla, vilka såsom barn blivit döpta. Luther kallar därför döpelsen "ett bad till ny födelse", och det i enlighet med skriftens ord: "Efter sin barmhärtighet gjorde han oss saliga genom den nya födelsens bad." Och det skulle därför varit oss alla möjligt att behålla och tillväxa i den då undfångna nåden. Men det händer dock med de flesta döpta, att de förspilla döpelsenåden, och att den nya människan, till vilken i dopet lades grunden, åter dör bort; därför måste en sålunda ur döpelsenåden fallen människa åter födas på nytt, på sätt som nyss framställts, om han åter skall kunna få lott och del bland dem, som saliga varda. (Paul Gullander "Nya födelsen såsom ett Guds andes verk", predikan Trefaldighets-söndag; kommentar till Ps 110:5; Jönköpings-Posten 1919-09-19)

Dopförrättning ägde rum sistlidne söndag i Ljungsjösjön, Svenarum, då icke mindre än 9 personer erhöllo dopet. Högtidligheten övervars af en folkskara på 400-500 personer. (Jönköpings-Posten 1918-07-12 "Dopförrättning i Svenarum")

Där stod en skara hedningar och mitt bland dem några kristna, som var fängslade med rep och dömda att dö av svält i bergets mörka innandöme. Och de kunde inte tänka annat än att samma öde hade mött den man, som ett år tidigare blivit inlåst i samma grotta. Men till deras stora häpnad steg hjälten när grottan öppnades ut med förklarad, strålande panna. Och en röst, vars helga klang gick genom märg och ben, ekade ur hans mun: "Varen välkomna, I vänner och bröder, var välkommen, du gyllne sol och brusande skog, välkommen!" Då föll skaran ned på knä framför honom, prisande den Gud som han trodde på och som räddat honom från en förfärlig död. Men med hög stämma förtalde mannen dem om de sköna underverk, som han upplevt i bergets sköte; och med en mun ropade folket till honom: "Döp oss med, döp också oss till tron på samma Gud!" Så ropade de till stor fröjd för mannen, och befriade ofördröjligt de dödsdömda från repen. Till bäckens strand steg så den fromme hjälten, följd av hopen som, avsägande sig hedendomen, lät döpa sig till Kristi tro. (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 216-217)

Helene ... förklarade, att (den åtta veckor gamle Tjodolf) var ett fosterbarn som de tagit till sig. ... Fy vale, så illa (hans kläder) voro tvättade och strukna. ... De barnkläder Helene själv hade kvar lågo uppe i vindsgången i en byrå, som svärmor hade haft. Helene tog lampan och gick upp på loftet och bar sedan ned hela förklädet fullt. ... Sedär var den lilla dopklänningen - förargligt också att Tjodolf redan skulle vara döpt! (Sigrid Undset "Visa jungfrur" s 48-49)

(Isak) läste aldrig någon bok, men han tänkte ofta på Gud, det kunde inte undgås, han kände tillit och bävan. Stjärnehimlen, suset i skogen, ensamheten, den myckna snön, makten på jorden och ovan jorden gjorde honom tankfull och andäktig många gånger om dygnet, han var syndig och gudfruktig, om söndagarna tvättade han sig för det var helgdag, men arbetade då som annars. (Knut Hamsun "Markens gröda" s 13)

När tiden för dopet kom, frågade Gunnel Hilma, om hon ville stå fadder och bära den lilla till dopet. Hilma såg förvånad ut. "Vill du inte helst bära henne själv?" Gunnel rodnade. "Du kan kan tycka, att jag är småaktig, men jag känner det inte sant att bära henne, då jag inte kan förstå, att det alls är något i dopet." Hilma såg fundersam ut. "Det är väl så mycket i det, som man själv lägger i det", menade hon. "Lägg då något bra i det och bär lillan", bad Gunnel. Hilma höjde på ögonbrynen åt den i hennes tanke litet lättsinniga tonen, men samtyckte till att stå fadder och bära lillan. "Vad lägger du in för tanke i ceremonien?" frågade Gunnel nyfiket. "Jag bär fram den lilla till allkärleken." Garth döpte själv sin flicka. För honom var dopet ett heligt sakrament, och han förrättade det i tro. När han vattenöste huvudet och uttalade de högtidliga orden: "Jag döper dig, Estrid, i Gud Fadrens, Sonens och den helige Andes namn", då hade han själv tagit barnet från hennes gudmor. De två, far och dotter, var avsides med Gud. Då Estrid kände vattnet, såg hon upp med sin famlande blick och syntes tveksam om detta var något att skrika åt eller ej. Men vattnet var ljumt och kändes skönt på hjässan. Armen, som höll henne var stadig och dess beröring full av ömhet, och rösten, som ljöd i hennes öron, var vacker och god och lugnande. Hon skrek inte. (Elisabeth Beskow "Han och hans hustru" s 108-109)

(Den tidiga) pingströrelsens doppraxis var baptistisk så som den utvecklats i Sverige med amerikanska influenser, möjligen med den skillnaden att dop och församlingstillhörighet inte var lika definitivt sammankopplade inom pingströrelsen. ... När Barrat döptes i Stockholm blev han inte medlem i Filadelfiaförsamlingen. ... Ett annat exempel är när Sven Lidman döptes under Kölingaredsveckan. ... Pingströrelsen uppfattade dopet primärt som en lydnads- och bekännelsehandling, visserligen nära sammankopplad med frälsningen men som en bekräftelse på vad som redan hade hänt. Den vanligaste dopformeln inom pingströrelsen talade om ”Mästarens befallning” och ”din egen bekännelse” och den visar just lydnads- och bekännelsemotivet. ... Inget i (Evangelii Härolds rapporter) eller i undervisningen om dopet talar om att Gud handlar specifikt i dopet. Så dopet var en symbolisk handling när det gällde lydnad och efterföljelse, en bekräftande handling när det gällde bekännelse och vittnesbörd samt en nödvändig och förberedande handling när det gällde församlingsmedlemskap. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 227-228,237-238)

Mina andra två systrar hade båda varit för tidigt födda och blivit begravna i en kimrökfärgad sockerlåda och ställda bredvid ett stort lik, så att inte gravöppningen skulle kosta något. Det var ofta sådana begravningar i Norrköping i min barndom. ... Min nu döda syster var döpt och fick inte begravas i en sockerlåda. Frun från S:t Anna hade sagt att det inte gick an. (Moa Martinson "Kyrkbröllop" s 113)

I Sverige fanns (inom Frälsningsarmén) samma uppbyggnad och verksamhet som på andra håll i världen. ... I stället för barndop fanns offentlig barninvigning. Man bar fram barnet inför Gud och höjde fanorna signande över både barn och föräldrar. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 104)

Sadhuns tibetanska följeslagare förklarade att ingen indier ville dricka ur en kopp som icke först hade diskats vartill rövarna svarade att de ansågo det vara ett onyttigt bruk, ty om man måste diska koppar och tallrikar, så borde man också diska sin mage varje dag, vilket vore omöjligt. ... (Tibetanerna) äro ett obeskrivligt snuskigt folk - i själva verket äro många så smutsiga, att det är obehagligt att befinna sig i deras närhet. ... En gång, när sadhun och en tibetansk kristen, som åtföljde honom, tvättade sina kläder i en ström vid byn Kiwar, kommo alla byinvånarna hopvis ut för att åskåda det ovanliga och märkliga arbetet. En lama anmärkte t.o.m.: "Det passar sig för syndiga människor att tvätta sina kläder, men för goda människor är det mycket illa att göra så." (E. Sanders - E. Judah "Sundar Singh" s 46-47; 1910-talet?; Barnbiblioteket Gullvivan 1925)

Jag tror, det var i början av år 1913, som (norgepastorn) Barratt passerade Stockholm efter ett besök i Finland. ... Vi skulle ha dopförrättning den kvällen. ... Barratt (som var en övertygad barndöpare) satt vid orgeln. ... (Efter dopförrättningen) var det Barratts tur att tala. ... Han läste om Israels uttåg ur Egypten och predikade om påskalammets blod. Det var en predikan om Kristi försoning, som grep alla, som åhörde den. ... Vi fick (sedan) sällskap på tåget (till Göteborg). ... Barratt tog upp dopfrågan. ... Jag har aldrig hört någon försvara barndopet så tappert som han. ... Han tog helt avstånd från den vanliga lutherska uppfattningen, att barnen är djävulens barn för arvssyndens skull och att de blir Guds barn och delaktiga i Guds rike genom dopet. ... Barnen är födda i synd men har del i Kristi försoningsverk och tillhör således Guds rike, och därför bör de döpas. ... Innan vi avslutade vårt samtal och skildes, sade Barratt: "Jag erkänner dock, att du har de enklaste bibliska argumenten på din sida, men jag menar, att också jag har skäl för min ståndpunkt." ... En tid därefter bestämde han sig för att studera denna fråga riktigt grundligt ännu en gång, och då skulle Guds ord vara hans rättesnöre och det allena. ... (Till sist kom) han till klarhet om att det inte fanns bevis i Bibeln på att apostlarna praktiserade barndop och han fann det omöjligt att hålla fast vid kyrkofädernas ståndpunkt, ty de var ofta oense just i denna fråga. ... (Han talade) med pastor Ongman, om denne ville döpa honom i örebro. Men pastor Ongman hade ställt upp som villkor, att Barratt i så fall måste ansluta sig till någon baptistförsamling. ... Barratt ville nu fråga mig, hur jag ställde mig till denna sak, om jag skulle vilja tillåta honom att bli döpt i Stockholm utan att ansluta sig till vår församling. Jag var snart på det klara med att jag gärna skulle vilja döpa honom på de villkor han framställt. Han var ju föreståndare för en verksamhet i Oslo och kunde naturligtvis inte tillhöra en församling i ett annat land. Jag sade honom, att jag med stöd av Apostlagärningarnas åttonde kapitel skulle döpa honom, utan att han behövde ansluta sig till den skara av troende han hade omkring sig. "Jag döper dig, sade jag, som Filippus döpte hovmannen, och han blev döpt och for sin väg och var glad." ... Barratt tog från och med denna tid en bestämd ståndpunkt för de troendes dop. (Lewi Pethrus "Hänryckningens tid" s 69-73,77)

När kommitterade nu började diskutera fondens (för gåvan med anledning av min födelsedag) användning till något ändamål, kom penningfrågan i bakgrunden, och tanken på småfolkets slantar utplånades fullständigt. När likafullt presenten avlämnades såsom kontanta pengar, skyndade jag att återlämna så mycket av gåvan jag ansåg härröra från de mindre bemedlade. . . . Om jag nu upplyser: att jag skänkt bort hela fonden till fattiga, till elända, till nödställda, till mer eller mindre behövande, och endast behållit ungefär så mycket som jag själv tillskjutit genom inkomster på mina dramer, så bör jag nu ha rena händer. (August Strindberg "August Strindberg om nationalgåvan" s 199; Dagens Nyheter 1912-03-18)

(Einar) Billing och ungkyrkorörelsen utgår från den erbjudna nåden, inte den mottagna. De svenska territorialförsamlingarna uttrycker därför i rent yttre mening "syndernas förlåtelse till Sveriges folk". Den svenska folkkyrkan är därför "religiöst motiverad" och det bästa uttrycket för Guds förekommande nåd. Lokalförsamlingen uttrycker bäst att det är Gud som handlar och att människorna är föremål för Guds nåd. Den har sitt berättigande som den för evangeliets syfte lämpligaste organisationsformen. ... Detta nådeserbjudande visar sig tydligast i barndopet. Folkkyrkans födelsestund är därför, enligt Billing, "det tillfälle, då första gången ett barn döptes i en kristen familj". ... På barnet kan inte ställas villkor som personlig tro och avgörelse. Tron kan sedan följa som en gåva, som ett resultat av den erbjudna tron. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 27-28)

Krochmalnagatan (i Warszawa) var full av glädjehus. ... Redan på den tiden visste jag att det fanns prostituerade och att det var förbjudet att se på dem, eftersom man kunde bli oren av en enda blick. ... Jag visste att allt de hade rört vid var besudlat. ... En gång kom det en ung man (till min far). ... (Han) började stamma: "Är det tillåtet att gifta sig med en prostituerad, rabbi?" ... Far avgjorde att han kunde gifta sig. ... Det var inte bara tillåtet, utan faktiskt en "mitzvah" att rädda en judisk flicka ur syndens garn. ... Jag kommer inte ihåg hur lång tid som gick innan bröllopet hölls. Flickan måste räkna det föreskrivna antalet dagar efter sin menstruationscykel och sedan gå till ritualbadet. ... (På bröllopsdagen) stod mor där blek och förtvivlad. Våra grannar omgav henne som en livvakt för att inget av orenheten - Gud förbjude - skulle vidlåda henne. ... Jag hörde folk diskutera det där paret länge och väl. Underbara saker blev sagda om dem. En tidigare prostituerad levde nu en hedervärd hustrus liv. Hon gick till ritualbadet varje månad. (Isaac Basjevis Singer "På vår gata" s 224-230)

Det kristliga dopets yttre form var nedsänkning i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Detta framgår för det första av den betydelse, som ligger i ordet "baptizo". ... (som) betyder neddoppa, nedsänka och åsyftar hela människans nedsänkning i vatten eller annat fluidum, varigenom man blir helt och hållet överhöljd. ... Den betydelse, aposteln Paulus lägger i ordet döpa, visar, att dopet måsta hava skett medelst nedsänkning av hela människan i vatten. Rom. 6:3-5; Kol 2:12. Att "begrava" en död kropp kan endast ske på det sättet, att man sänker den döda kroppen i jorden och sedan fyller graven med jord. ... Vidare är det historiskt bevisat, att dopet skedde medelst nedsänkning ända fram i slutet av andra århundradet och först i början av det tredje finna vi något spår av bestänkning eller begjutning vid förrättandet av dop. Den grekiska kyrkan har aldrig avvikit från det apostoliska dopsättet, den har under alla århundraden använt nedsänkningsdop, ehuru den tillämpat det på små barn. ... Då dopkandidaten nedsänkes i dopets grav ... åskådliggöres: a) att han dött från sin förra umgängelse och begraves; b) att denna umgängelse har varit syndig och oren, men att dopkandidaten har fått förlåtelse för sin synd och blivit renad från dess smitta, ty vattnet omgiver honom på alla sidor och över allt; c) att han har uppstått från syndens och dödens omgivning till att vandra med Gud enligt ordets föreskrifter; d) att han redan nu bär inom sig ett hopp om att få vara med i den första uppståndelsen, då Kristus kommer för att upptaga sin brudeskara från jorden. ... Synden är av Gud förbannad och måste bort ifrån hans åsyn, vilket så tydligt åskådliggöres i det kristliga dopet. ... Endast pånyttfödda människor böra döpas. ... Vi tro också, att Johannes' dop väsentligen var detsamma som det kristliga dopet, ett dop framför allt till sinnesändring samt att de, som av Johannes döptes, trodde på Jesus Kristus, vilket Johannes lärde dem att göra. (John Ongman "Kortfattad framställning av Bibelns grundsanningar" s 294-300; Det kristliga dopet)

I fyra månaders tid åtnjöt (juden) Schmeril Lapinski undervisning i den lutherska religionen och i det svenska språket. ... Pastor Rosengren förstod ej riktigt hans innerliga åstundan att lära sig regula de tri och decimalräkning innan dopets begående, men tillmötesgick hans passionerade böner härvidlag som rörande så mycket annat. I den gossens hjärta anade han en missionärs och folkomvändares sinne. När våren nalkades och den efter många uppskov från Schmerils sida utsatta dopdagen var nära, försvann pastor Rosengrens hoppgivande lärjunge ur pastorshemmet, kvarlämnande ett skriftligt meddelande att han på grund av religiösa tvivel ej vågade begå döpelsens sakrament. ... Från sin lärare tog han med sig något särdeles värdefullt, det nya namn varmed pastor Rosengrens katekumen skulle symbolisera sin övergång till den rena lutherska läran. Schmeril Lapinski var vorden Abraham Herner. (Sven Lidman "Köpmän och krigare" s 22-24; Första kapitlet vilket är berättelsen om en gjutgodstallrik)

Hör på, Ridda! ... (Din farfar) var vår bys lärare - Guds frid över honom. ... Men din farfar var mer bonde än lärare. Han älskade jorden och vördade den. Hans kärlek till sina mullbärsträd, olivträd och sin nybrutna mark var mystisk, djup kärlek, som mer liknade en dyrkan. Han tvättade sina händer med jord och sade: "Jorden är ren." (Anis Freiha "Hör på, Ridda!" s 180-181; Freiha - f. 1902 - förklarar det gamla Libanon för sin son)

Varför skulle (Akim) tänka? Andra hade ju tänkt för honom. Han har fått svar på allt - trygga svar, färdiggjorda redan för tusen år sedan. ... Efter födelsen måste man döpas, döpas efter rysk ritual och inte som hundar - inte som turkar eller fransoser. Dör man, måste man ofrånkomligen undfå nattvarden och allra helst sista smörjelsen, annars undslipper ingen helvetet. (Ivan Bunin "Byn" s 140)

Kanske hade (Ernest Thiel) ... i sin stolta och ärelystna själ djupt upplevat den kränkning som medlemskapet i Stockholms judiska församling förskaffat honom, när ledande krafter både inom regering och riksdag tänkt välja (honom), den några och trettio år unge bankdirektören till riksbankschef. Fienderna och motståndarna till tanken hade fällt förslaget med den då avgörande motiveringen att man ansåg det opassande placera en jude som chef för Sveriges stolta riksbank. Hans närmaste reaktion på den upplevelsen var att han lät sina fyra barn döpas i svenska kyrkan för att de åtminstone skulle slippa uppleva bli handikappade redan från begynnelsen som bärare av en annan ras' skiljemärke. (Sven Lidman "Vällust och vedergällning" s 201)

Vid kyrkomötet 1910 föreslog prof. Pfannenstill en ändring af dopformuläret på den grund, att de nyfödda barnen icke voro några personliga varelser. De voro "blifvande personer"! Hvilken akademisk humbug! Med sådant skall nu vid universitetet i Lund pumpas i de teologie studeranden för att sedan genom dem föras ut till folket och i skolorna. (P. Waldenström "Om religionsundervisningen i våra skolor och hvad därmed sammanhänger"; Jönköpings-Posten 1912-01-27)

Äktenskap mellan barndöpare och icke barndöpare äro ... betänkliga. Se, det vanliga är att det födes barn inom familjerna och, om det ej varit kinkigt förut, kan det bliva det nu. Skola barnen döpas? Ja, skola de det? Det kan bliva ett mycket svårlöst problem. Jag vet av bra många sådana äktenskap, men jag betvivlar at ett enda av dem är fullt harmoniskt. Jag tror att om de tillhöra olika kristna församlingar vare det gott om de enades förut, utan något tvång förstås, om vem som skulle övergå till den andres. (J. Fjellstedt "Före trolovningen - Efter vigseln" s 47)

Det kristliga dopet är en sinnebild av en hel och odelad överlåtelse åt Gud. Därför sker dopet förmedelst nedsänkning av hela människan i vatten till Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Det är en sammanvigningsakt, som försiggår mellan tvenne personligheter, av vilka den som döpts utgör ena parten och den treenige Guden den andra. Trolovningen har skett förut, och dopakten sätter sitt insegel på densamma. I och med denna högtidliga handling överlämnar den troende sig åt Jesus Kristus för att lyda, tjäna och älska honom. När så denna överlåtelse är verklig, beseglar Jesus Kristus en sådan själ med sin helige Ande. Ty likasom brudgummen sätter en ring på brudens hand, sedan denna svarat ja, så beseglar ock Jesus Kristus sin förening med den troende själen, den stund denna helt, odelat överlåter sig åt honom. Han beseglar henne som sin äkta brud och giver henne Andens pant. Dopet i och för sig helgar ingen, men dess yttre form är så talande, motsvarar så skönt den inre, andliga verkligheten, att var och en bör kunna förstå dess innebörd. (John Ongman "Guds församling" s 142; BG Ask-kommentar: Jfr Upp 21:2 med dess johanneiska syn på bruden som en beteckning av församlingen i sin helhet.)

(Karl Palmberg) var ivrig i att barn skulle döpas. Och få präster på landet torde ha varit så flitigt anlitade dopförrättare som han. Alldeles särskild högtidsstämning vilade ock alltid över hans dopförrättningar. (Anders Hultman "Karl Palmberg som ordförande i Jönköpings Missionsförening" s 157)

Efter många års motstånd mot sonens förmaningar kom den gamla modern äntligen fram till tro. Då jag frågade henne, om hon ej nu ville genom dopet bekänna sig till Kristus, som i så lång tid väntat på hennes själ, sade den gamla kvinnan med tårar i ögonen några ord, som låter oss i blixtbelysning blicka in i den indiska kvinnans själ: "Om jag visste, att jag i det eviga livet, som ni kristna tro på, finge möta min make, så skulle jag ej tveka att bli döpt." (Ruth Bexell "Gammalt och nytt från Indien" s 74; Växjö Stifts Hembygdskalender 1947)

Pastor K.G. Meyer föreläser i (Vaggeryds) godtemplarsal nästa söndag den 8 nov. kl. 6 e.m. öfver ämnet Anabaptisterna och deras rike i Münster. Inträde 15 öre för icke medlemmar. (Jönköpings-Posten 1908-11-06 "Föreläsning om Anabaptisterna och deras rike i Münster")

Doktor Julia Kindberg från Stockholm föreläste i söndags afton i Skillingaryd inför en publik, som ovanligt nog denna gång fyllde föreläsningssalen. På ett medryckande stundom humoristiskt sätt påvisade föreläsaren hurusom renhet i allt utgör den verksammaste faktorn för hälsans bevarande. Ren luft, rent vatten, ren föda. Och så hölls en ingående (genomgång av) ett hems alla vrår och vinklar, där smuts och damm med sina sjukdomsalstrande bakterier ofta nog få ostörda hålla till. På ett öfvertygande sätt påvisades behofvet af att få allmänt infört billiga bad, att börja med skolbarnen. (Jönköpings-Posten 1908-03-27 "Renhet i allt")

Alla barnen har blivit döpta av pastor Karl Palmberg såsom små. De stunderna var alltid högtider, då släkt och vänner var närvarande. Man gladdes och tackade Gud för hans gåvor. Det sista barnet, en dotter, kom till världen den 7 mars 1907. ... Vid dopet blev den lilla av pastor Palmberg, föräldrar och andra närvarande anbefalld i Guds hand för tid och evighet. Frida berättar: "En särskild kraft var det med Palmbergs bön och tal, då han bad Gud knyta sitt förbund mellan sig och barnet: 'Så överlämna vi nu åt dig det som redan är ditt, bevara det från synd, bind en så öm sträng mellan ditt hjärta och barnets hjärta, att det inte blir möjligt för detta barn att gå ut i synden. Låt det då göra så ont, så det inte blir möjligt att stanna kvar ute i synd, utan det måste återvända igen till ditt fadershjärta för att förbliva hos dig. Gud välsigna detta barn och tag det i ditt hägn och beskydda det från allt ont, välsigna också dess föräldrar att kunna vandra så inför dina ögon, att barnen se dig själv däri.' ... Det var verkliga högtidsstunder dessa dopakter, då pastor Palmberg utlade Guds ord om dopets betydelse och lade sina händer på barnets huvud och anbefallde det åt Gud för tid och evighet. Vi föräldrar instämde av hela vårt hjärta. Vännerna, som var samlade, gjorde detsamma. Att dessa böner blev hörda av Gud, tvivlar jag inte ett ögonblick på, fast jag ännu inte sett dem besvarade." (Henrik Elmgren "Frida - berättelsen om en resepredikants hustru" s 87-89)

Sedan de af församlingarna till dop rekommenderade blifvit pröfvade och ytterligare mottagit undervisning, hade vi glädjen upptaga dessa, 11 personer, i församlingen. (Hugo Linder "Bref från Kina"; bref från Tungchanfu daterat maj 1906; Jönköpings-Posten 1906-07-26)

Nyss tog jag sista badet - det renar invärtes också, hafvets vatten; tycker jag döps hvar gång som ett litet barn. (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907 s 148; brev 1 aug 1905 till Harriet Bosse)

En ovanlig högtidlighet ägde rum i Sandseryds kyrka förliden lördag. De konfirmander, 28 till antalet, som under de senaste 5-6 veckorna åtnjutit privat konfirmationsundervisning skulle då konfirmeras. En af dessa upptogs genom dopet i den kristna församlingen, hvilken handling syntes göra ett djupt intryck på de närvarande åhörarne. Därefter vidtog den sedvanliga konfirmationen, ledd som vanligt på ett praktiskt och tilltalande sätt af kyrkoherde Hagberg. (Jönköpings-Posten 1905-07-24 "Dop i samband med konfirmation")

När jag var i Warren Pu inträffade en händelse, som icke får förbigås. Jag döpte en elfvaårig flicka. Hon hade icke i de spädare åren blifvit döpt, men nu önskade hon ifrigt att blifva det. Då hon ock hade de bästa vitsord, så fanns där intet hinder. Den lilla hvitklädda varelsen stod på knä framför dopskålen, medan vi bådo till Gud och jag döpte henne. Må Gud genom sin ande bevara henne till evigt lif! Bland missionsvännerna synes det icke vara något riktigt besked med barndopet. Ehuru de anse detta dop vara riktigt, så kunna dock mången låta sina barn vara odöpta i många veckor, ja månader. Sålunda döpte jag på ett ställe ett barn, som var omkring 1 1/2 år gammalt. Sådant är icke bra; det tyder på en mycket vacklande uppfattning af dopets betydelse. (P. Waldenström "På resor i Amerika"; bref skrifvet 'på gående tåg i Vermont'; brefvet daterat 1904-12-22; Jönköpings-Posten 1905-01-05)

Barnet var 8 dagar gammalt, och det var med stor glädje jag döpte och välsignade det. "Icke döpt af svenska kyrkan", skulle man skrifva i kyrkoboken i Sverige! Löjligt så visst - alldeles som om "kyrkan" kunde döpa, eller som om därpå kommer någonting an. Men denna "visa" formel för anteckning var resultatet af fem dagars öfverläggning vid en konferens af svenska kyrkans 12 biskopar för några år sedan, då konungen hade kallat dem tillsammans för att öfverlägga om det s.k. "lekmannadopet", som vid den tiden upprörde "kyrkan" vida mer än all den gudlöshet, som är rådande inom henne. (P. Waldenström "I Canada"; bref från Tchoma, Wash. daterat 1904-08-20; Jönköpings-Posten 1904-09-16)

(Karls) konfirmationsdag inbröt. På denna dag blåser vanligen i många unga själar en morgonvind från Zion, som bringar dopnådens frö att skjuta brodd eller till och med sköna, friska blad. Med Karl var detta icke händelsen, Ty om än under den heliga handlingen grodden började röra sig, som om den ville tränga sig fram, qväfdes denna rörelse snart af den isande vind, som blåste i qvarnen. Skolan och kyrkan planterar, men hemmet måste vattna. (Friedrich Ahlfeld "Spelarens lif och ändalykt eller Faren icke vilse; Gud låter icke gäcka sig" s 8)

Flera äro mogna för dopet nu, men uppsköto vi det dock till hösten. (August Berg "Kinabref från Tong-cheo-fu, Tongkwan, Peking, N. China"; bref vet daterat 1903-05-19)

Kyrkoherde Carlsson i Normlösa har i denna vecka besökt Wisingsö och talat i missionshuset både tisdags- och onsdagsaftnarne. Dessutom predikade han för nästan fullsatt hus i Grenna missionshus kl. 12 i onsdags middag. Några till missionsföreningen hörande familjer begagnade sig ock af tillfället att genom honom låta döpa sina barn. Guds ords vänner på ön bereddes af hans besök mycken uppbyggelse, glädje och uppmuntran. (Jönköpings-Posten 1902-08-01 "Tillfälle till dop")

(Stark Ingmar) började beklaga, att kyrkoherden och doktorn fingo vänta så länge på att han skulle dö. ”Men eftersom kyrkoherden ändå sitter här”, sade han, ”så vill jag tala om, att här finns ett odöpt barn i huset, och jag tänkte fråga om inte kyrkoherden kunde vara god och döpa det, medan han väntar.” Det var tyst förut i rummet, och än tystare blev det efter detta. Men så sade kyrkoherden: ”Detta var en god tanke av dig, Stark Ingmar. Det borde vi andra ha ordnat med för länge sedan.” Barbro reste sig upp alldeles bestört. ”Å, nej, det ska vi väl inte göra nu”, sade hon. Hon hade alltid tänkt sig, att när gossen skulle döpas, måste hon tala om vems barn han var, och hon hade uppskjutit dopet fördenskull. ... ”Du kunde låta mig få den glädjen att göra en god gärning i min sista stund”, sade Stark Ingmar. ... ”Nej, det kan inte ske”, sade Barbro. Nu lade även doktorn sitt ord till förmån för att gubben skulle få sin vilja igenom. ”Jag är säker på att Stark Ingmar skulle andas en smula bättre en stund, om han finge annat att tänka på än detta, att han snart ska dö.” ... (Barbro) sade svagt jämrande: ”Ni måtte väl begripa, att detta inte kan gå för sig.” Kyrkoherden gick fram till Barbro och sade allvarsamt: ”Det förstår du väl, Barbro, att ditt barn måste bli döpt.” ”Ja, men det är alltför svårt nu i dag”, viskade hon tillbaka. ”Jag ska komma till prästgården med barnet i morgon. Inte kan det gå an att döpa det nu, då Stark Ingmar ska dö.” ”Du ser väl, att det skulle vara en glädje för Stark Ingmar”, sade kyrkoherden. Ingmar hade hittills suttit tyst och orörlig. ... ”Du ska allt låta detta förslag falla”, sade han till Stark Ingmar. ”Det är för svårt för Barbro.” ... Stark Ingmar satte sig nu upp i sängen och sade med vikt på orden: ”Det ska ligga dig tungt på hjärtat i alla dina dagar, Ingmar, om du inte lagar så, att min sista önskan blir uppfylld.” Ingmar reste sig då genast. Han gick fram till Barbro, böjde sig ner över henne och viskade: ”Du vet väl, Barbro, att den, som är gift, inte behöver sätta opp något annat namn än sin mans på dopsedeln.” Därpå sade han högt: ”Jag ska nu gå och säga till, att de kommer in med barnet. ... Eftersom det är Stark Ingmar, som har ställt om dopet”, tycker jag, ”att han ska ge gossen sitt namn.” ... Nu läste kyrkoherden upp döpelseakten. Han talade så tydligt, att (Barbro) kunde höra varje ord. Äntligen kom han till namngivningen. Namnet uttalade han med högre röst än allt det andra. Det var Ingmar. ... Litet därefter öppnade kyrkoherden dörren till lillkammarn och vinkade dem in i rummet. ”Nu ser Stark Ingmar hela himmelen öppen”, sade han. (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 485-491)

"Visst hunnan," sade (Karlberg), "(lillungen) ä ju inte döpter ... fast ... nää, en kan inte komm sej för och gå till prästen mä en unge som redan går ... hur skull dä si ut bare!" "Men inte ä vi försvarte mä och låt'na gå som en hedning genom livet inte", sade Gulla. "En kan inte döpa en unge, som redan går", vidhöll Karlberg och såg generad ut, bara han tänkte på vad prästen skulle säga. ... "Prästen väntar i sakristian ä dä sagt", sade Karlberg, som ville slippa genera sig över sin stora odöpta unge. ... Gulla trädde blygt in (i templet) med ungen i famnen. I sakristian stod prästen i sin svarta kappa och talade med (patron). ... Hon neg djupt två gånger för prästen, som ju var en andans man, och en gång för patron, vars höghet ju endast var av denna världen. "Jag ska be få lillungen döpt", sade hon blygt och lågmält. ... Kyrkvaktaren kom in och de tände två ljus på bordet, ställde dit en silverskål med vatten. Och så döptes lillungen till Sofia Katarina i Guds, Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. (Martha Sandwall-Bergström "Kulla-Gulla håller sitt löfte" s 46,57-59; början av 1900-talet)

"Dina namn", undrade (skollärar) Bromander, "gav de dig dem på barnhemmet, tro?" "Nää", sade Gulla, "de var broderade på särken, som ja hade på mej. ... Men di lät döpa mej igen för säkerhets skull ... så ja inte skull behöva gå genom livet som en hedning." ... Av lillungen syntes inte ett spår (ute i skogen). ... "Tröste oss, Gulla", (viskade Johannis), "lillungen ä ju inte kristnad ... inte döpt ...!" De stirrade på varandra i vild fasa. Utan dopet var människan hedning, var hon också ett litet oskyldigt barn som lillungen, och utlämnad åt det som var styggt och lett och ondskefullt. Mot de onda och osaliga väsen, som kunde tänkas bo härinne i skogsdjupet, hade hon intet skydd. Och var det något djur, som tagit henne, var hon död och uppäten, så blev det hennes själ förvägrat att inträda i himmelens salighet, hedning som hon var. Det var ett fruktansvärt ansvar Ellen och Karlberg dragit över sina huvuden, då de av slarv och oföretagsamhet förvägrat henne det kristna dopet. (Martha Sandwall-Bergström "Kulla-Gulla" s 48,84; början av 1900-talet)

Från (militär)lägret gick jag och tog mig en dusch i ett nytt, visserligen litet men praktiskt badhus, som man inrättat i Sollefteå. Jag har hört sägas, att en stor vetenskapsman uttalat, att ett folks bildning kan mätas efter den mängd tvål, som folket konsumerar. Därför tvålade jag mig duktigt och kände mig mycket bildad. (P. Waldenström "Bref från Boden"; brefvet daterat 1902-07-04; Jönköpings-Posten 1902-07-07)

I sitt teologiska författarskap drevs (E.J.) Ekman allt längre bort från den lutherska läroståndpunkt han ursprungligen omfattat. ... I (skriften) "Dop- och pånyttfödelseläran" (1900) tog han avstånd från barndopet och markerade istället dopet som den troendes symboliska bekännelsehandling, en "bön till Gud om ett gott samvete". Ekman företrädde alltmera en tydligt reformert inspirerad teologi, liksom han var påtagligt influerad av Viktor Rydbergs kyrkokritiska religionsuppfattning. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelse och kyrkoförnyelse" s 257)

Mit dem Taufzettel also alles in Ordnung (Med dopbeviset är alltså allt i ordning). (August Strindberg "August Strindbergs brev XIII sept 1898-dec 1900" s 311; brev 14 sept 1900 till dottern Kerstin Strindberg; Taufzettel torde syfta på Kerstins dopbevis som behövdes för den försäkring som Strindberg lovat henne)

(1900 Juni) 27:e. Carl Larsson har nu döpt sina sju barn på en gång! (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 117)

Det har blifvit sagdt, att renlighet står näst efter godhet på dygdernas rangskala, och vi äro åtminstone förvissade om, att den är oåtskiljelig från hemmets lycka. Hvem kan väl vara lycklig midt ibland smuts och orenlighet? ("Ett lyckligt hem och dess grundläggning" s 111)

Det var med en känsla av belåtenhet, som regementet (A. 6 i Jönköping) tog sin nya kasern i besittning (den 6 april 1898). Hur bekvämt hade ej truppen fått det jämfört med förut! Varje man hade sitt klädskåp, och om tvättvattnet behövde man ej kivas. ("Kungl. Smålands Artilleriregemente - Minnesskrift" s 22)

"Ni kan inte ana hur glad jag är att se er, mina herrar," sade Alechin, och gick efter dem in i förstugan. ... "Jag måste bara först tvätta mig, jag har nog inte tvättat mig sedan i våras. Vill ni inte gå med mig till badhuset, mina herrar, så gör dom i ordning här under tiden." Den vackra Pelageja, som var späd och som såg så mild och blid ut, kom med badlakan och tvål, och Alechin gick med gästerna till badhuset. "Ja, det var länge sedan jag tvättade mig", sade han, medan han klädde av sig. "Jag har ett bra badhus, som ni ser, min far byggde det, men man har liksom aldrig tid att tvätta sig." Han satte sig på trappstegen och tvålade in sitt långa hår och halsen, och vattnet runt omkring honom blev brunt. "Ja, jag medger ...", yttrade Ivan Ivanytj och tittade menande på hans huvud."Det är allt länge sen jag tvättade mig ...", upprepade Alechin generat och tvålade in sig en gång till, och vattnet omkring honom blev mörkblått som bläck. ... De gick tillbaka till huset. Och först när man hade tänt lampan i det stora förmaket i ovanvåningen, och Burkin och Ivan Ivanytj, klädda i sidenrockar och varma tofflor, satt i länstolar, och Alechin själv, tvättad och kammad, i ny rock, promenerade omkring i förmaket, synbart njutande av värmen, renheten, de torra kläderna och de lätta skorna ... först då grep sig Ivan Ivanytj an med sin berättelse. (Anton Tjechov "Krusbär" s 169-170)

Lördag 27:e (november 1897). Glad i lynnet hela dagen. Arbetade på Inferno III. Ensam hela dagen och aftonen. Kanske öfvermodig. På aftonen läste jag Cicero De natura Deorum och kände mig frestad af Aristoteles mening att gudarna ej känna vår verld och ej befatta sig med smuts. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 47)

(Uddo Lechard Ullman, 1837-1930, biskop i Strängnäs) utgav (1898) en gudstjänstordning för barngudstjänster och gav sina präster anvisningar om lämpliga barnpostillor. Detta skedde samtidigt som dopen, tidigast i Växjö, Linköpings och Visby stift, allt oftare började förläggas till kyrkan, även om det var stora regionala skillnader över landet. Ullman ville påskynda denna utveckling och - som han uttryckte det i sin ämbetsberättelse 1897 - markera dopets plats i en luthersk kyrka, inte endast genom att den förlades till kyrkorummet, utan också genom att det skedde vid särskilda festligt anordnade dopgudstjänster inför hela församlingen. I många kyrkor hade dopfuntarna kommit ur bruk eller saknades helt. De stora, medeltida dopfuntarna ansågs ofta opraktiska och nya anskaffades. På nya dopfuntar och dopfat blev det nu - som ett svar på baptismens kritik mot dop av barn - vanligt att skriva några ord ur det evangelium om Jesus och barnen som alltjämt (år 2003) ingår i kyrkans dopliturgi: "Låten barnen komma till mig" (Mark 10:14). (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 228-229)

På många håll hafva prester nu också börjat vända sig mot predikanternas dop af medlemmarnas barn och vägrar att skrifva in sådana dop i kyrkböckerna. Annars hafva de ju tidigare kunnat skrifva, att dop förrättats af lekman. Presterna säga, att sådana dop icke skulle hafva något sakramentalt värde. Missionsföreståndare Ekman tycker ju till och med att troende fäder skola kunna döpa sina barn. Jag vet ej, om man skall hålla med honom. Han hör ju också till dem som menar att barndopet hvarken har något stöd i Nya Testamentet eller hos de tidiga kyrkofäderna. Men Waldenström har ju klargjort, att så är fallet i sin bok om barndopets historia. (BG Ask ”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 104; år 1896)

Kyrkobokföringsfrågan tycktes få sin lösning genom en kunglig förordning 1896. Den gav anvisningar om att "dop, som av lekman utan nödfall förrättas" fick antecknas i födelse- och dopboken först sedan prästen förvissat sig om "att de för dopet såsom sakrament oundgängliga beståndsdelar varit för handen", det vill säga att det skett i rent vatten och under uttalande av Treenighetsformeln. Då skulle formuleringen "döpt av lekman" skrivas in och strykas under. Detta skulle sedan antecknas på framtida flyttningsbetyg och handlingar inför vigsel. ... För prästerskapet rörde saken innersidan i dopets sakrament. Kyrkobokföringsfrågan handlade om Svenska kyrkans rätt att vara kyrka och ha en ur sin bekännelse teologiskt motiverad pastoral hållning. Det gällde inget mindre än kyrkans identitet. Den frikyrkliga sidan hade en liknande motivering. För dem handlade det också om en identitetsfråga, att få sitt dop erkänt i den svenska folkbokföringen. ... (Biskoparna yrkade) på att den kontroversiella formuleringen ändrades så, att prästerna skulle anteckna ett utan nödfall av lekman döpt barn såsom "icke av Svenska kyrkan döpt". ... Genom ett kungligt cirkulär 1898 bifölls deras önskan och konfliktanledningen försvann. ... För prästerskapet blev det tydligt att den nya formuleringen inte tangerade frågan om dopet såsom sakrament. Den formulering som nu infördes kom att gälla fram till 1951, då den ändrades till "döpt i annan ordning". (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelse och kyrkoförnyelse" s 253-255)

Ändtligen hade den rike nämndemannen erhållit, hvad han så ifrigt efterlängtat, en son. Hans hustru hade förut skänkt honom tre barn, men dessa voro ej annat än flickor, som ingalunda kunde upptaga faderns mantel eller träda i hans fotspår. ... Alltnog, (sonen) skulle döpas. Och var han son till den rikaste och mest ansedde mannen där i trakten, måste dopkalaset bli därefter. Nästan halfva socknen sattes i rörelse, för allt skulle bli i öfverensstämmele med den nye världsmedborgarens heder och värdighet. Där skurades och fejades i nämndemansgården värre till och med, än om man väntat kungen. ... (Och) vid dopkalaset måste det ... finnas alla möjliga slags likörer och dryckesvaror, så att man riktigt kunde dricka det nyfödda underbarnets skål. ... Prosten själf, som annars åtnjöt tjänstledighet, skulle naturligtvis döpa den lille, ty vice pastorn var alltför simpel härtill. Han fick blott följa med liksom på släptåg. Nämndemannen skulle själf hålla gossen till dopet, oaktadt det för öfrigt icke var sed där i trakten, att föräldrarne själfva buro, som det hette, sina barn vid kristningen. ... Det gällde äfven att gifva gossen sådana namn, som vittnade om, att han var ett s.k. bättremans barn. ... Det blef ... bestämdt, att gossen skulle heta Jean och tre eller fyra andra utländska namn. ... Sedan dopet vederbörligen förrättats, kom den lysande middagen. ... En hel rad skålar följde för nämndemannens, hans sons och öfriga familjemedlemmars välgång. En af de kvinnliga gästerna dristade sig härvid att säga, att det vore bättre att bedja Gud för den nyfödde än att dricka så många skålar, hvari den unge vice pastorn tycktes vilja instämma. Men nämndemannen blef mycket ond, då han fick höra detta, och frågade, om de trodde, att han var eller lefde som en hedning. Hade han då icke låtit döpa gossen och upptaga honom i den kristna församlingen? ... Prosten å sin sida tog nu till orda och sökte visa, att äfven vinet var en Guds gåfva och att man under gamla förbundet, erkannerligen vid bröllop och barnens omskärelse, ej sparade på den lifvande drycken, utan då genom den dref bort sorgen och lät glädjen råda. ... (Så) drack man en afskedsskål under betygande af sitt varma tack till värden för den i allra högsta måtto angenäma aftonen och det utmärkta kalaset, hvilket aldrig skulle gå ur gästernas minne. Sedan man åter beundrat den makalöst rare arfvingen, som redan såg så förståndig ut, skildes man ändtligen åt. (U. Leander "Bilder ur lifvet - Verklighetsskildringar ur fängelsets och hvardagslifvets värld" s 194-199)

(Bildtext) På det hela taget, så möter man t.ex. bland folket där (i Tyskland) långt fler ruskiga skepnader än hos oss (i Sverige), ja, frågan är, om vi någonsin på järnvägsresa bli i tillfälle att skåda så ruskiga figurer, som man får se i Tyskland. Orsakerna torde ligga, om icke uteslutande, så helt visst till större delen uti de andliga väckelser, hvaraf vårt land under så många år varit besökt. "Synd och smuts höra tillhopa", säger någon och om icke alltid, så är det dock ofta fallet. En ren själ vill ej bo i en smutsig kropp eller ett osnyggt hus. Här inne (i bondstugan i det inre af Tyskland) stå korna tjudrade i sina bås och hönsen anställa promenader på golfvet. Det ser då icke hemtrefligt ut. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 398-399; nr 50 den 13 december 1894)

I Wuchang (i Kina) fingo vi (1890) öppna vår första huvudstation. ... Ett nytt distrikt öppnades (1895) för oss i västra delen av provinsen Hupeh. Och i den stora staden Ichang med sina 80,000 innevånare blev det oss förunnat att öppna Svenska Missions-Förbundets andra huvudstation. ... Den 17 december 1895 fingo vi döpa våra två första kineser på Ichang-stationen. ... Dessa två (vår vän Heo Chi-ho och en annan ung man) blevo döpta efter noggrann prövning. ... Jag har fått vara med vid många dopförrättningar i Kina sedan dess, men aldrig skall jag glömma, när denne vår käre broder på detta sätt bekände sin tro på Jesus Kristus. (K.W. Engdahl "Ichangförsamlingens trettioårsjubileum" s 646-647; Missionsförbundet n:r 39 den 25 september 1924)

Svärföräldrar och Gross-dito äro ultra katoliker. De ville döpa barnet katolskt absolut, men vi unga ville inte. Då lockade man först med verldsligt gull; så vräkte man ut oss. Derpå smygdöpte man barnet. Då bröt 30-åra kriget ut och jag som Alter Schwede slog katolikerna i ett stort slag. Men då lät man prosten förklara vårt äktenskap endast vara konkubinat ... emedan frun katolsk och jag skild, med lefvande fru. Ville ha mig bigamit. Etc. Etc. Vidare vinkar att inga barn mer skulle få födas, m.m. (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 175; brev 31 juli 1894 till Leopold Littmansson)

En tvist (hade) utbrutit rörande makarna Strindbergs nyfödda dotter, vars dop länge uppskjutits. Marie Uhl och hennes föräldrar krävde att dopet skulle ske och hotade (August) med förvisning från Dornach. Enligt Strindbergs version i Karantänmästarens andra berättelse skulle ett nöddop ha ägt rum mot hans vilja, medan Frida Uhl (i Strindbergs och hans andra hustru II) uppger att dopet skedde med hans samtycke efter långdragna förhandlingar. (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 103; not 1 i anslutning till brev 25 juni 1894 till Marie Uhl)

"Det är en stor synd", (sade min goda moder), "att på detta sätt tillverka levande varelser, som icke kunna undfå dopet och bliva delaktiga i den eviga saligheten. Ty du tror väl inte, att herr d'Astarac bar dessa bytingar till prästen i deras buteljer för att hålla dem över dopfunten. Han skulle inte ha fått några faddrar till dem." "Men, kära mamma", svarade jag, "herr d'Astaracs dockor behövde icke döpas, då de icke hade någon del i arvsynden." "Det har jag inte tänkt på", svarade min moder, och Cadette Saint-Avit sade heller ingenting om den saken, ehuru hon tjänar hos en präst. (Anatole France "Drottning Gåsfot" s 53)

De (slags kristna som) tycka om lätta samkväm och besöka bönehusen mangrant vid fester men sällan komma till bönemöten och helst vilja hava en maklig kristendom ... böra i c k e döpas. (John Ongman "Dopets betydelse eller ett försök att utjämna klyftan mellan barndöparna och baptisterna" s 549)

(Barnet) var tydligen döende - lugnt och smärtfritt, men i alla fall döende. I sin förtvivlan satt (Tess) och vaggade fram och tillbaka. . . . Hon tyckte att barnet förvisades till yttersta hörnet av helvetet, dömt både för att det inte var döpt och inte var legitimt. . . . Hon tände ljus och gick och väckte sina yngre syskon, som låg i samma rum. Sedan hon dragit fram tvättstället, så att hon kunde komma bakom det, hällde hon litet vatten i en skål och lät barnen falla på knä runt omkring, i det hon satt samman deras händer med fingrarna i vertikal ställning. . . . Hon tog upp sitt barn ur sängen. Tess ställde sig sedan med det späda barnet på armen bredvid skålen, medan den äldsta systern höll bönboken öppen framför henne såsom klockaren höll den framför prästen. Och på detta sätt beredde sig flickan att döpa sitt barn. . . . Hon kom att tänka på ett namn genom något hon läst i 1:a Mosebok. Hon fortsatte med döpelseakten, och nu uttalade hon det: "Jag döper dig i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn till Sorgebarn." Hon öste över vattnet och det blev tyst. "Säg 'amen', barn." De späda rösterna efterkom hennes begäran, och Tess fortsatte: "Vi gör korstecknet över detta barn." Här doppade hon handen i skålen och tecknade ett stort kors med pekfingret, medan hon fortsatte med den vanliga ritualen om att han skulle kämpa tappert mot synden, världen och djävulen och så vidare. Därpå läste hon Fader Vår, varvid barnen sade efter henne med ynkliga röster, tills de åter pep fram sitt 'Amen'. Med ökat förtroende för sakramentets verkan läste sedan deras syster tacksägelsen ur djupet av sitt hjärta klart och triumferande och med den röst hon fick, då hon talade med hjärtat på läpparna och vilken aldrig glömdes av dem som kände henne. . . . I den blåa skymningen andades (barnet) ut sin sista suck. . . . Tess, som funderade mycket över dopet, undrade om det enligt trosläran gick an att få en kristlig begravning för barnet. . . . Det lilla barnet bars i en liten trälåda under en gammal gummas schal till kyrkogården och begrovs vid lyktskenet av dödgrävaren för en shilling och ett stop öl i det hörn där odöpta barn, notoriska drinkare och självspillingar lades. Trots det ruskiga stället gjorde Tess ett litet kors av två ribbor och en snörstump, och sedan hon virat det med blommor, satte hon det vid gravens huvudända en afton då hon kunde gå in på kyrkogården utan att bli sedd. (Thomas Hardy "Tess av d'Urberville" s 75-78)

Alldenstund jag såsom barn blifvit döpt till den protestantiska tron, hyste man (i katolska kyrkan) något tvifvel om giltigheten af mitt dop, hvarföre jag endast erhöll ett så kalladt vilkorligt dop, hvarvid några ceremonier förbigingos. Man lät mig emellertid studera dem alla jemte deras betydelse, äfvensom jag vid samma tillfälle såg ett barn döpas, hvarvid de alla iakttogos. Jag anför dem här, på det läsaren sjelf må döma om deras beskaffenhet. Då någon anmäler sig för att blifva döpt, frågar presten honom, eller, ifall det är ett spädt barn, hans faddrar, hvad han begär af kyrkan; hvarpå han underrättar kandidaten om de vilkor, på hvilka dop medgifves, och öfvergår sedan till att förbereda honom derför, såsom följer. Först andas han på honom och säger: "Vik bort ifrån honom, du orena ande, och lemna rum för den Helige Ande, Hugsvalaren." Derpå gör han korstecknet på pannan, för att visa, att man aldrig bör blygas för Kristi kors; och på bröstet till tecken af den kärlek, vi böra hysa för Frälsaren. Dernäst lägger han litet invigdt salt i munnen, sägande: "Mottag visdomens salt; må det för dig blifva en försoning till evigt lif." Derefter öfvergår han till besvärjelserna, genom hvilka, jemte det ofta upprepade korstecknet, han befaller djevulen vika bort från dopkandidatens själ, samt lemna rum för den Helige Ande, som nu kommer att taga henne i besittning. Derpå förer han honom till dopfunten, sägande: "Gå in i Guds kyrka, på det du må hafva del med Kristus till evigt lif." Sedan uppläser han den apostoliska trosbekännelsen och Fader vår. Nu anför han ännu en besvärjelseformel, hvid vars slut han berör dopkandidatens öra och näsborrar med sitt spott, sägande: "Hefata, d.ä. öppna dig för helighetens ljufva doft; men vare du, o djefvul, driven på flykten; ty Guds dom är nära." Derpå börjar sjelfva dophandlingen. Ty allt det föregående är endast förberedande ceremonier. Och nu smörjer presten personen med helig olja på bröstet och mellan axlarne, under det han gör korstecknet öfver båda ställena och säger: "Jag smörjer dig med frälsningens olja i Kristus Jesus vår Herre, på det att du må hafva evigt lif." Derefter gör han honom eller faddrarne frågor om hans tro, hans villighet att låta döpa sig och meddelar honom så sakramentet genom att hälla en blandning af invigdt vatten, olja och smörjelse på hans hufvud, sägande på samma gång: "Jag döper dig i Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn." Omedelbart härefter begjutes hufvudet med helig smörjelse och kroppen insvepes i en hvit klädnad, hvarpå alltsammans afslutas dermed, att man sätter en tänd fackla i dopkandidatens hand, en sinnebild af ett godt föredömes ljus, medan presten uppmanar honom att oklanderligt iakttaga sitt dop och lyda Guds bud, samt bjuder honom att gå i frid. Allt hvad presten säger uttalas på latin, så att man skall hafva väl studerat hans ord för att förstå deras betydelse. (Eliza Richardson "Katolicism och klosterlif" s 33-35)

Av den ständiga halvsvälten, de ständiga förebråelserna för födan och övertygelsen att det aldrig kommer att bli bättre blir hjärtat hårt; kvinnan kommer underfund med att man inte blir mätt på finkänslighet - hon ger sig iväg för att tjäna 5- och 10-kopekslantar med "sin kropp". Mannen har också hårdnat och bryr sig inte längre om renheten, som han anser betydelselös. (Anton Tjechov "Sachalin" s 168-169; Tjechov besökte Sachalin 1890)Strax efter min ankomst till Sachalin befann jag mig i deportations- och straffarbetsfängelset i Aleksandrovsk. Det är en stor, fyrkantig gård omgiven av sex träbaracker av kaserntyp och med staket emellan. Grindarna står alltid öppna, framför dem går en vaktpost. Gården är välskött. Ingenstans ser man stenar, skräp, avfall eller skurvattenspölar. Denna exemplariska renlighet gör ett gott intryck. (Anton Tjechov "Sachalin" s 56; Tjechov besöker Sachalin år 1890)

"Om I blifven vid mina ord så ären I Mina rätta lärjungar, och I skolen förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fria." Så börjar ett långt brev daterat den 25 augusti 1888, där emigranten Viktor (Hellqvist skriver till sin broder i Hovslätt och) talar om att han gått med i baptistförsamlingen (i Boston) och även låtit döpa sig. ... Vad kan det då ha varit som fick Viktor att söka sig bort från den lutherska kristendomssyn, som han genom dop och konfirmation och uppfostran i hemlandet omfattade? Vi låter Viktor själv utveckla sina tankegångar och ge ett svar (för tydlighetens skull återges här Viktors egna ord med vårt språkbruk). "Jag tog min bibel och läste Apostlagärningarna, och där står det om dopet. När hovmannen frågade om dopet, så sade Filippus: du skall tro av hela ditt hjärta. Och hovmannen trodde och blev döpt. Och vilket ställe man än läser, så är det tvärt emot vad statskyrkan menar. Det står aldrig talat om något barndop, utan det står att den som tror och bliver döpt, han skall varda salig. Om jag ej tror på Jesus, så är jag likväl förlorad, och det är många lutheraner som ej tro, ty av frukten känner man trädet. Läs även Romarbrevet: Veten I icke, att vi så många som döptes till Jesus Kristus, vi döptes till hans död. Intet visste du och jag, när vi döptes, om Kristi död. Dopet är ett bevis både för Guds barn och världens barn att jag tror på Kristus. Inte kan ett barn tro på Kristus, när det ej har hört talas om honom. Inte har ett barn levat i synden, så det kan säga: jag har dött från synden. Så blevo vi då begravda med honom genom dopet till döden på det att såsom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet, så skola ock vi vandra i ett nytt leverne. ... Om du tänker efter, när församlingen börjades enligt Pingstdagen, när Guds helige ande vart utgjuten över lärjungarna, och den dagen vart 3 tusen omvända till Herren, och alla läto de döpa sig. Men de döptes ej som barn, utan blott de som var omvända och trodde. Många säga, att det är ett missbruk att döpa sig, när man kommit till tron, men det är så Guds ord tala." Viktor döptes i Tremont Tempel den 5 september tillsammans med fyra andra svenskar och flera amerikaner och berättar härom: "Det är så, att på altaret är en stor bassäng, som prästen stiger ned i alldeles som Johannes Döparen gjorde. Och vi fick gå den ene efter den andre, och vi fick själva bekänna vår tro på Jesus. Och här var flera hundraden som satt och såg på, både trogna och otrogna av alla slags nationer. ... Och sedan på aftonen hade vi brödsbrytelse, och så blev vi presenterade och även inskrivna i församlingen. Jag glömmer aldrig den dagen, ty det är den saligaste och lyckligaste jag har haft i mitt liv." ... (Viktor) fortsätter i breven hem till brodern med sina långa teologiska utläggningar, där han i sitt nit att verka för den baptistiska trosläran stundom ganska häftigt angriper alla andra åskådningar. Framför allt skjuter han in sig på katolicismen såsom roten till allt det mänskliga elände, som han kommit i kontakt med antingen självupplevt eller genom vittnesbörd: "Jag vill ej skrifva något om dopet vilket jag ej tro du vill erkänna men läs historien så ska du finna var lutterska dop systemet ha kommit ifrån å du ska finna kattolikernas i detsamma å att det er kommet från kattolikerna. Betrakta lutterska religionens stadgar hur di efter Guds andas ledning å efter Bibelns grunder ha börjat lilla kattechesen fösst lagen, trosaticklana, bönen, döpelsen, Herrens nattvard det er alldeles rett som Bibeln vitnar. Di följer katolska seder å venner denna kattechesen bak å fram di börja med döpelsen å slutar med lagen." (Erland Engdahl "Emigrationen" s 92-95,98-99)

Vederdöparen Gordon, som kommit från Amerika, reste ... i Norge och predikade bättring och dop, medan stora skaror lyssnade till den nya förkunnelsen. I de norska gränstrakterna växte hela församlingar upp, där man döpte de vuxna och förklarade, att barndopet inte hade något värde, därför att tron är en förutsättning för dopet, och att ett barn inte kan tro. Det blev häftig dispyt i Tistedalen: "Men ett barn har heller ingen otro", sa hans vedersakare, som voro barn till haugianer. De visste, att deras fäder hade levat och dött i haugianernas heliga tro. De älskade Mästaren och gjorde hans vilja, och den heliga elden brann i deras hjärtan. Och de tillade, att Mästaren hade lagt sina händer på barnens huvud och sagt: "Låten barnen komma till mig, ty sådana hör Guds rike till." Men Gordon predikade: "Gören bättring och tron evangelium, och var och en av eder låte sig döpa i Fadrens, Sonens och den helige Andes namn." Då började flera av haugianernas ättlingar vackla. Var detta trots allt inte någon ny lära, utan endast den gamla, som den heliga skrift lärde? Guds vänner på andra sidan Gränsen började splittras, den ena gruppen trodde på det vuxna dopet och den andra på barndopet, sådant man fick lära det i sin barndom. (Viktor Myrén "De goda fotspåren" s 71-72)

(Judegossen Ruben Josefs) moder hade dött i barnsäng. ... Bakom (hennes) huvud hade man ställt ett brinnande ljus och ett glas vatten. ... Ljuset stod där, emedan själen liknade ett ljus som brinner tills det brunnit ned eller släckes. Vattnet betecknade själens rening. Själen renade sig i vattenglaset för att kunna träda fram inför Gud. (Hjalmar Stenberg "Philippus Gordon" s 60; 1880-talet; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Julkalender för 1923)

Jag ser framför mig en tydlig minnesbild från sommaren 1885. ... Jag är ensam i badhuset med min mamma. Det är en liten trång, träribbad badbassäng. En trappa leder från denna upp till ett litet trångt avklädningsrum med bänk och spegel. Uppe på trappans översta steg står min mamma. ... Det ligger något slutet mörkt och ödesallvarligt över den svartklädda kvinnogestalten på trapppan, som nu tar mig med båda händerna i mina överarmar för att doppa mig. Jag ser reflexerna av solljus i vatten genom några av spjälorna längst bort. Den enda ljusfläcken i den eljest mörka tavlan. Och så avger jag en högljudd protest och doppas skrikande ned i det mörka ogästvänliga vattnet. (Sven Lidman "Gossen i grottan" s 61-62)

Ebba Boström (1844-1902) ... var ekonomiskt oberoende och syster till Erik Gustaf Boström (1842-1907), statsminister i ett par perioder decennierna kring sekelskiftet; filosofen Christofer Jacob Boström var deras farbror. Hon hade, efter en andlig kris, kommit i kontakt med den nyevangeliska väckelsen kring Blasieholmskyrkan och beslutat sig för att ägna sitt liv åt kristen omsorg. ... Utan att inträda i någon baptistförsamling blev hon 1884 troendedöpt i Södra missionshuset i Stockholm. Två år tidigare hade hon flyttat till Uppsala och blivit föreståndarinna för det "räddningshem" som drevs av Upsala sedlighetsförening. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 182-183)

I april månad 1884 fick man ett celebert besök i den lilla stugan i Storgårdskleven, (Tunhem). Socknens präst, pastor Särner, ... kom på besök. ... Snart satt (han och far) inbegripna i ett mycket allvarligt samtal. Det gällde (mig) den nyfödde. ...Far hade varit i prästgården och gjort anmälan om födelsen men samtidigt meddelat, att gossen inte skulle döpas. Det hade hos prästerskapet kommit mycken oro åstad, ty det var en händelse, som aldrig förr inträffat i denna församlings historia. ... Min far framhöll sina synpunkter på det kristna dopet och menade, att enligt Nya Testamentet var det de troende, som lät sig döpas, sedan de personligen bestämt sig för att följa Kristi väg. Han hade också den uppfattningen, att intet annat dop omtalas i Nya Testamentet. Prästen mobiliserade sina kunskaper i grekiska och talade om flera sätt att översätta ordet dop på och framhöll som sin uppfattning, att också barn var med vid familjedopen, om vilka det berättas i Nya Testamentet, fastän barnen ej omnämnes. Far framhöll till slut, att ej heller det dopsätt, som praktiseras i statskyrkan, var riktigt, ty många bibelställen vittnade om att dopet i nytestamentlig tid skedde genom nedsänkning. ... Pastor Särner sade till slut: "Jag skall gå Johnson till mötes så mycket, att jag skall döpa gossen genom nedsänkning." Det svar, som min far gav, var mycket typiskt för hans sätt att tänka och tala. Det lydde: "Ja, om pastorn då först ville vara snäll och predika evangeliet för honom, så att han kommer till tro, då kan jag gå med på förslaget!" Den uppfattning i dopfrågan, som mina föräldrar vid denna tid tillägnat sig, var inget billigt religiöst kram. Nej, det var en övertygelse, som kostat dem mycken kamp och redan åsamkat dem mycken förföljelse. Det var för dem en allvarlig samvetsfråga. Bibeln hade för dem blivit Guds ord, och det, menade de, borde man i alla stycken följa och hålla. Samtalet med prästen fördes i en vänlig ton, och de skildes åt som goda vänner. Prästen sade sedan till några grannar, att han var ledsen över resultatet av samtalet men att han respekterade mina föräldrars övertygelse. (Lewi Pethrus "Den anständiga sanningen" s 149-150; Mitt livs historia)

(Maria) bönfaller mig att låta döpa den nyfödde. Hon visste mycket väl att jag just öppet deklarerat min motvilja mot kristendomens vidskepelser och att min ställning som författare med avancerade åsikter förbjuder mig att praktisera kyrkans riter. Fastän hon inte är religiös, eftersom hon inte satt sin fot i någon kyrka på tio år och inte gått till nattvarden sedan jag vet inte när, ber hon sina böner för dödsdömda hundrackor, kaniner, höns, och nu är hon besatt av tanken på ett dop efter alla konstens regler. Utan tvivel därför att hon hört mig enträget yrka på att hädanefter slippa dylika ceremonier, i mina ögon hycklande och svärande mot mina doktriner. Hon bönfaller mig med tårar i ögonen, vädjande till min barmhärtighet, mitt ädelmod, och jag ger vika, förbehållande mig rätten att icke närvara vid ceremonin. Då kysser hon mina händer och tackar mig varmt för detta bevis på kärlek, ty det var för henne en samvetssak, en livsfråga. Dopet äger rum. Men på hemvägen skrattar hon åt det hela i vittnens närvaro, spelar fritänkerska, förlöjligar ceremonin, skryter med att inte veta någonting om den konfession som hennes son upptagits i! (August Strindberg "En dåres försvarstal" s 210; år 1884)

Jag kan knappt sätta mig på en trottoar (här i Paris) med Siri och dricka ett glas öl utan att bli skymfad! Humbug Sir! Humbug! Och sådana snuskiga as! De tvätta sig icke men de parfymera sig! (August Strindberg "August Strindbergs brev III 1882-1883" s 338; brev den 27 okt 1883 till Pehr Staaff)

Den 5 febr. 1883 beslöt (Jönköpings Stadsmissionsförening), att det skulle hållas nattvardsgång i (Gamla) missionshuset sista söndagen i varje månad. Även dop, såväl barndop som äldredop, började ganska snart praktiseras inom församlingen. (Manne Zettergren-Em. Sandmark "Benådade bygder" s 15)

Ditt lilla barn hör ju (Kristus) till, du har själf i dopet lagt det i hans armar. ... Om själfva dopet, denna stora, underbara högtid, hvarvid barnet upptages i gemenskap med sin Herre och Frälsare, har sagts och skrifvits så mycket skönt och härligt, att här mäktar min svaga penna icke säga något vidare. Jag kan endast råda och bedja dig, du unga moder, som står i begrepp att bära ditt barn till Guds hus, att med allvar bereda ditt sinne till denna heliga handling och tänka på dopets stora betydelse, så att denna dag icke blir för dig, hvad den ty värr är för så många tanklösa mödrar - en dag af fåfänga, af världslig prakt och ståt, hvartill visserligen knyter sig ett visst begrepp om dagens betydelse, men som långt ifrån är starkt nog att väcka den allvarliga känsla, som denna sköna högtid, detta heliga sakrament, borde väcka hos föräldrarna, då deras lilla nyfödda upptages i den hjord, där Frälsaren själv är herde. (Fanny Tuxen "Till modern från en mormoder" s 46-47)

Inför en tätt packad människomassa höll professor Bredemann i universitetskyrkan sin första predikan för terminen. ... Texten var Joh. Ev. 15:5. "Jag är vinträdet. I ären grenarne: den som förblifver i mig och jag i honom, han bär mycken frukt, ty mig förutan kunnen I intet göra." I inledningen erinrade talaren sina åhörare därom, att de alla såsom födda af kristna föräldrar voro genom dopet intagna i den kristna kyrkan och sålunda grenar i den sanna vinstocken, och han visade hvilka frukter vingårdsmannen väntade af dessa grenar. En särskild vikt lades på förblifvandet i vinstocken, därvid strängt varnades för "separatistiskt väsen", "frikyrklighet" och "osund fromhet". Föredragets glanspunkt var skildringen af huru en högskola vore brännpunkten, från hvilken det mänskliga vetandets ljusstrålar skulle strömma ut och sprida Guds ära öfver hela världen. (Anna Thekla von Weling "Studentkamraterna" s 89-90)

En novemberkväll 1882 vandrar (Lewi Pethrus' mor Anna Kristina Petersdotter) i skymningen fram över västgötaslätten på väg in till den lilla staden Vänersborg. ... Hon skall i kväll avlägga bekännelse inför den lilla baptistförsamlingen i Vänersborg och i natt vandra ... till det dopställe bland Dalbobergen vid Vänern, där församlingens nytillkomna medlemmar bruka döpas. ... Du skall betänka, min vän, att ännu (under 1900-talets) första årtionde var stämningen ute i svenska landsbygdssocknar sådan, att när ett par baptistiska föräldrar genom döden förlorat en ung odöpt son, ansåg den allmänna opinionen i socknen att en sådan varelse skulle behandlas lika som en självspillning och nedgrävas som en sådan utanför kyrkogårdens vigda murar. (Sven Lidman "Var inte förskräckt!" s 279-280)

Herrens ögon se efter tron äfven hos de små. I dopet fick du tron. ... ... I det heliga dopet blef du redan upptagen till Guds barn och erhöll del och arfslott i de stora löftena i Guds rike; ty löftet är gifvet äfven åt barnen, heter det. ... ... Endast Guds helige Ande, kan framalstra andligt lif, en andlig menniska. Medlet, som Anden begagnar, är vattnet och ordet. Hvilket detta underbara vatten är, som genom och jemte Anden är mäktigt att föda oss på nytt, det veta vi nog. Derom hafva vi läst i vår barnalära, att det är det heliga dopet. Så hafva vi då en välsignad stund i vårt lif blifvit förda till Gud och upptagna i hans förbund. Och om denna stund påminner oss det namn, hvarmed föräldrar och syskon dagligen kalla oss. O! hvilken salighet att vara en döpt menniska, huru godt att vända tanken tillbaka på denna stund och veta: då tog Gud mig arme syndare till sitt barn, då delaktiggjorde Gud mig af nåd och slöt med mig det förbund, om hvilken nåd och hvilket förbund det heter: Bergen skola väl vika och högarna falla men min nåd skall icke vika ifrån dig, och mitt fridsförbund skall icke falla, säger Herren din förbarmare. Då nedlät sig Gud i himmelen att ur syndens och dödens rike, som jag tillhörde genom den naturliga födelsen, insätta mig i sitt himmelska rike, nådens och lifvets rike. ("Ungdomspostilla" s 272; kommentar till Joh 16:5-16 Fjärde söndagen efter påsk, Joh 14:23-31 Pingstdagen samt Joh 3:1-15 Trefaldighetssöndagen; boken utgavs första gången 1881 och ingick i Mullsjö Missionsförsamlings 1940-talsbibliotek)

Jönköpings Baptistförsamling hade bildats 1866. ... 1881 beslöt man att ... hyra Eskil Jonssons byggnad mot Kungsgatan. Från den officiella invigningen av "Nya Bönesalen" finns ett fylligt reportage i Smålands Allehanda (24 april 1882), sannolikt författat av tidningens redaktör C.G. Wrangel. ... "Sedan sångerna tystnat utkom pastor Truvé (från Göteborg) iklädd en fotsid, svart kåpa. På samma gång utträdde alla dopkandidaterna från de (tidigare) omtalade små, avstängda rummen; från det högra trenne unga flickor i vita dräkter och från det vänstra sex unga karlar, i samma dräkt som den läraren bar. Därpå steg pastor Truvé ned i reservoaren, som var så djup, att vattnet räckte honom upp till armhålorna. Efter honom följde den ena av de unga flickorna. I början tycktes hon hisna i det kalla vattnet, men läraren var genast vid hennes sida och lugnade med några vänliga ord den darrande. Därpå lade han sin ena hand på hennes bröst och den andra på hennes rygg och sade i högtidlig ton: "På Jesu befallning till sina lärjungar i Fadern, Sonens och den Helige Andes namn döper jag dig, syster." Därvid doppade han ned henne en gång under vattnet, så att hela gestalten vart därav övergjuten. Till avsked klingade dessa ord: "Begraven med Kristus genom dopet i döden." ... (Senare sade pastor Truvé, att det) "ej förut hade i Jönköping dylika ceremonier varit sedda". (Per Ericsson "Folkets Hus i Jönköping" s 59-61)

Innan ännu någon i infödingarnes hyddor har rört på sig, ha de unga flickor, som under missionärsfamiljens uppsikt bo i en särskild byggnad på stationen, hållit sin morgonandakt och tagit ett bad. - Först sedan de på detta sätt tvagit sig, få de öfverskrida missionshusets tröskel. ... ... Då dagen för ett stort antal infödingars dop närmade sig, så voro dessa, både män och kvinnor, för denna afton inbjudna till ett förtroligt samtal i missionshuset om själens viktigaste angelägenheter. Efter aftonmåltiden pröfvade missionären dopkandidaterna särskildt i fråga om deras kännedom i den kristna läran, hvarvid han i synnerhet lade vikt vid läran om synden och försoningen. Deras svar voro i de flesta fall tillfredsställande. Blott hos några infödingar märkte han, att svaren på de väntade frågorna hade blifvit ordagrant lärda utantill. Han valde därföre en annan ordningsföljd för sina frågor än förut. Som vanligt öfverenstämde hans omdöme om dopkandidaterna väsentligen med de infödda lärarnes. Dessa sistnämnda hade naturligen en närmare kännedom om sina landsmäns karaktär och lefnadssätt. Hela aftonen upptogs med denna pröfning. (G. Kurze "Evangelii seger bland människoätarne på Tongoa" s 87-88,93; sannolikt 1880-talet)

Den 7 mars 1881 föddes (Erland Johannissons och Anna Johanna Johannisdotters) första barn, en dotter. I Ås församlings födelse- och dopbok är det antecknat att denna flicka, Elisabeth, är nöddöpt. ... Ett sådant nöddop skulle enligt kyrkolagen bekräftas av prästen. ... Dopförrättare var Johan Nilsson på Kållerstad Kvarnagård, gift med Erlands syster (Inga Maria), och föräldrarna vägrade därefter att låta prästen bekräfta dopet. Detta var första gången något sådant skedde i socknen. Prästen förmanade de upproriska om Guds heliga ord och om kyrkans gällande förordningar, men de lät sig inte bevekas. De blev därpå kallade till kyrkorådet i Ås den 16 juli, där Erland och Anna Johanna varnades och gavs en "besinningstid" om trettio dagar för att de frivilligt skulle överlämna barnet för dopbekräftelse av Svenska kyrkans präst. Inte heller detta kunde få dem att ändra sig och pastorn anmälde därför saken till domkapitlet den 16 augusti. ... (Domkapitlet) fastlog att "Erland Johannisson och Anna Johanna Johannisdotter samt Johan Nilsson genom sitt tillvägagångssätt handlat mot svenska kyrkans lag och ordning ... (och) pröfvar DomKapitlet rättvist att dem ... från den heliga nattvardens bruk och andra kyrkans friheter sätta, intill dess de, hvar för sig, inför vederbörande pastor förklarat sig ogilla den söndring, hvartill de låtit sig förleda." (Lars östvall "Bröder och systrar i Småland - Varför de brittiska s k plymothbröderna fick fäste i Västbo" s 116)

(Jag tog i början av 1880-talet drängtjänst) hos en bonde Per Gunnarsson, Palsbo i Bondstorps socken. ... Trots matens underhaltighet som människoföda och dess osmakliga tillagning och ännu osmakligare framdukning på bordet samt sedan att alla skulle äta ur samma fat tillsamman med lortiga och snoriga småungar, så var hungern så stor att man åt med en glupskhet som är obeskrivlig. Det var därför en kappätning vid varje måltid och fy så snuskigt så man ej kan beskriva det. ... Tvätta sig fick man göra varje söndags morgon, ingen tvål bestods och till handduk fick man använda rester av gamla skjortor och särkar, vars återstående hela delar utnyttjades på detta sätt. ... (De små handdukarna) tvättades icke förrän de voro så fulla av lort, att tyget inte syntes. Tvättkärl fanns icke utan man fick taga en odiskad bunke eller fat till tvättfat för tillfället. (J.W. Granath "Några minnen ur mitt framfarna liv" s 107-108)

Så mycket är visst både af Skriftens vittnesbörd och af hvad erfarenheten gifver vid handen, att hvad (vatten)dopet än må meddela, icke meddelar det åtminstone något andligt lif. (William Haslam "Från Död till Lif" s 16)

Redan 1880 startade (E.J. Ekman) i Kristinehamn tidskriften Förbundet, ”Månadsskrift för Sveriges kristna Församlingar och Missionsföreningar”. ... Året därpå inträdde Andreas Fernholm som medredaktör. ... Denne behöll sin aversion mot barndopet, och även Ekman vände sig i tidskriften bestämt emot dem, som ville åberopa Nya testamentet och de tidiga kyrkofäderna för dess praktiserande. I detta stycke gick han alltså emot Waldenström, som i sin bok Barndopets historia (1880) intagit den gängse lutherska ståndpunkten i denna sak. Anders Wiberg hade svarat med en motskrift, och fejden mellan Waldenström och baptisterna fortsatte, medan tidskriften Förbundet alltså hade sin egen linje. (Gunnar Westin "Den kristna friförsamlingen i Norden" s 125-126; Friförsamlingsrörelsen 1860-1905)

En huvudpunkt i E.J. Ekmans konflikt med Svenska kyrkan gällde dess offentligrättsliga reglering som "statskyrka" och hade sin grund i den boströmska filosofin. Ekman menade att kyrkan genom sin relation till staten hade avsagt sig uppdraget såsom Kristi kyrka, vilket i sin tur ledde till att dess tjänster inte kunde tas i anspråk av kristna människor. Ekman ansåg att man inte ens kunde använda nyevangeliskt troende präster till dop och nattvard, eftersom dessa var tvungna att använda den av konungen gillade och stadfästa kyrkohandboken. ... Att i normala fall vem som helst som i nyevangelisk mening var troende kunde vara dopförrättare var huvuduppfattningen inom Svenska Missionsförbundet under dess första år. Något särskilt bemyndigande från någon eller avskiljning för uppdraget ansågs inte vara nödvändigt. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 131)

Liksom i brudens sko, bör guld- eller silvermynt läggas i barnets första badvatten, alla dörrar hållas stängda, när det skulle födas, ingen "oskyld" = som ej har där att göra, komma in i rummet medan det badas och det vatten, i vilket ett odöpt barn badat, får på inga villkor slås ut på marken, sedan solen gått ner. Dessa försiktighetsmått iakttogos ännu på slutet av 1870-talet i Jönköping. (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 229)

Löjtnanten Ernst Mauritz Kruckenberg (1849-) flyttade 1877 som arrendator in på (gården) Kettilstorp (mellan Hovslätt och Jönköping). Han gifte sig den 24 januari 1878 med sin kusin Ellen Mathilda Kruckenberg dotter till gårdens ägare brukspatron J.M. Kruckenberg på Eckersholm. Den 24 oktober 1878 fick de en son. Sonen omkom den 4 december samma år, då gårdens huvudbyggnad brann ned, dagen innan han skulle döpas. (Bernt Andersson "Kettilstorp - Ett gammalt säteri" s 44; Några människor på Kettilstorp)

Under 1878 diskuterades frågan om fria församlingsbildningar. Ett förslag till stadgar för dessa utarbetades och förelades det fria kyrkomötet. "Församlingen" sågs som en "förening" av de troende med sakramentsförvaltning och tjänster. Det enda villkoret för att ansluta sig som medlem var den personliga tron på Kristus. Dopfrågan var emellertid ännu inte avförd från debatten. En intensiv debatt om dopet kom tillstånd mellan Waldenström och Ekman. För Waldenström var dopet på lutherskt vis ett frälsningsmedel, medan Ekman drev den reformerta tanken att det endast var ett yttre uppbyggelsetecken på gemenskapen med Gud. När frågan om dop och medlemskap på så sätt aktualiserades mötte också statskyrkokritikerna en punkt där de inbördes var oense. I den frågan hade baptister och barndöpare helt olika meningar. Waldenström föreslog därför som en idépolitisk kompromiss att dopfrågan skulle bli en privatsak, där varje människas personliga övertygelse skulle få gälla. Som motivering för detta hävdade han att dopet inte var församlingsgrundande. En sådan funktion hade enligt hans mening endast tron på Kristus. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 122)

Den 12 maj (1878). I dag är det Fadderkalas här, ty husmodern fick ett gossebarn den 5 maj och det är döpt i dag kl. 2 i Prästgården (i Skärstad) af kyrkoherden F. Beskov, och kallas Carl Henning. Anders m. hustru i Siringe var Faddrar, fler var det ej ty det behöfs ej när barnen ej döps i kyrkan. (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagböcker - En smålandsbonde berättar sitt liv" s 20)

"Det första, som wäckte mitt bekymmer", (sade adjunkten till kyrkoherden), war tanken derpå, att jag måhända icke war pånyttfödd, och det är just detta, som ännu är oklart för mig." Kyrkoh(erden): "Tror du då icke, att du blef pånyttfödd i ditt dop?" Adj.: "Jo, helt wisst; men lifwet kan ju dö ut igen och så har det i alla fall gått med mig." Kyrkoh.: "Jag tror icke det, att lifwet, som meddelas i dopet, kan helt och hållet dö ut igen. Det kan wäl blifwa mycket swagt, ja, efter utseendet helt och hållet utsläckas, men det ligger dock der som en gnista under askan, och hwad som då behöfwes är omwändelse, icke pånyttfödelse. Den Hel. Ande måste wäcka samwetet och begynna blåsa på den swaga gnistan, så att denna återigen kan begynna flamma upp." Samuel hwiskade adjunkten sakta i örat: "Detta är wisst något af det, som står i "dogmatik och system"; det finnes då icke i biblen." Adjunkten genmälde till kyrkoherden: "Men kan werkligen lifwet finnas hos en, som lefwer i obotfärdighet och otro och måhända jemwäl fräckt bespottar allt kristligt lif?" Kyrkoh.: "Detta synes wisserligen underligt för wårt förnuft; men skulle wi antaga, att det andliga lifwet helt och hållet tillintetgöres, så att icke der minsta lifsfrö finnes qwar, då hafwa wi ju mistat allt, hwad wi fingo i dopet och det återstår oss ingen annan utwäg, än denna, att låta döpa om oss igen. Emellertid will jag tacka Gud för mitt dop, ty jag wet icke af någon annan nyfödelse, än den, som skedde i dopet, och om jag än länge icke förstod att wärdera detsamma, så tillintetgjorde dock Gud icke sitt werk. Det är icke att undra öfwer, att du icke har frid och finner hwila för din själ, då du icke lägger dig stilla och kastar ankar i dopets säkra hamn, utan wäntar på en annan nyfödelse, hwarigenom Gud skulle förklara sitt första werk för ogiltigt." Sam(uel): "Menar då kyrkoherden, att adjunkten skall slå bort allt bekymmer för sin själs frälsning och trösta sig blott med den tanken, att han är döpt?" Kyrkoh.: "Nej, Guds ord säger: 'Skaffer med fruktan och bäfwan att I salige warden.' Det gäller, att man omwänder sig till sitt dop och beträder försakelsens wäg; om icke detta sker, så bedrager man sig sjelf. Men sker detta, så skall det i dopet skapta nya lifwet utweckla sig och mogna mer och mer och bära allt rikare frukter." Sam.: "Den der läran är bestämt farlig och själsförderfwande; ty jag tycker, att den icke går ut på något annat, än att kasta ett täckelse öfwer Guds ord och foga ett nytt stöd till alla de gamla, som den naturliga menniskan hwilar på, och hwarigenom den bekännelsen, att man af naturen är andligen död, blifwer omintetgjord och dermed också den sanningen kullkastad, att blott den, som har Sonen, har lifwet. Efter pastorns mening finnas således idel pånyttfödda i hela wårt land, och det skulle alltså wara en kränkning emot sanningen att söka öfwerbewisa drinkare, horkarlar, skökor och andra ogudaktiga menniskor derom, att de äro "döde i öfwerträdelse och synder". ... Sedan jag fick lifwet i Guds Son, har jag också förstått att wärdera mitt dop, och jag betraktar detsamma som ett dyrbart nådemedel, men jag will icke bedrifwa afguderi med mitt dop och bygga på medlet i stället för på medlaren. Kristi dyrbara försoningsgerning har danat den säkra evangelii hamn, hwaruti jag genom Guds Andes hjelp har kastat ankar och der jag förtöjer min skuta." (J. Traasdahl "Andliga brytningar eller Är du pånyttfödd?" s 30-31)

"Baptisterna anser", (sade predikanten Anders Johansson), "det nu stridande mot sin församlingsordning, att en som är omdöpt tar nattvarden tillsammans med en som icke är det. ... För dem är nämligen dopet det centrala och det måste ha skett genom nedsänkning under vattnet, något annat dop erkänner de icke, alltså icke kyrkans vattenbegjutningsdop, även om det skulle vara förrättat av en troende präst. ... (De) anser inte en person för riktigt pånyttfödd förrän han mottagit nytt dop. Till dess är den omvända men oomdöpta människan endast ett ännu inte framfött foster i andligt hänseende. ... Det var (en gång) inte ovanligt att länsman hämtade baptisternas barn och förde dem till prästen för att döpas, varpå länsman återvände med de döpta barnen och pantade ut de fattiga föräldrarnes bohag, så att prästen skulle få betalt för barndopet och länsman för hämtningen. ... En fattig änka i Göteborg med sju oförsörjda barn, som måste arbeta hårt för deras uppehälle, tordes knappast visa sig på gatan för den upphetsade mängden, som hade fått sig intalat att det kostade bara aderton skilling att slå ihjäl en baptist och som därför bombarderade hennes lilla stuga och ödelade trädgården, tills hon slutligen såg sig nödsakad att lämna landet och fara till Amerika." (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 92-95)

Den högkyrkliga riktningen (inom svenska kyrkan) representerad av ärkebiskop Anton Niklas Sundberg (d. 1900) och flera andra biskopar kunde från sin synpunkt icke annat än bekämpa ”villfarelsen” hos baptisterna. Lagarna voro ju också fortfarande så konstruerade, att möjligheter till ingripanden och trakasserier ingalunda saknades. Särskilt gällde detta kyrkorådsförbudet mot predikanter och aktioner mot verksamheten bland barn. ... Predikanten Olof Bergström måste under 1870 böta två gånger för att han utövade sin tjänst som förkunnare. I ett brev till USA 11/2 1881 meddelade Wiberg, att under föregående år kyrkorådsförbud och böter förekommit fyra gånger. Tvångsdop av baptisters barn hade blivit sällsynta, men länge fortsatte de. Särskilt förhatliga voro de utmätningar, som skedde, för att exekutionsbetjänterna vid de tvångsvis skedda dopen skulle få sitt arvode. Det inträffade tidigt, att den fattiges ko kunde tas i anspråk för detta ändamål. ... I andra fall kunde det hända, att familjens nödvändiga hushållskärl togo i utmätning. ... Folkskollärare, som övergingo till baptismen, avskedades vanligen. ... Då understundom både lysning och vigsel förmenades (baptisterna) av präster och domkapitel, förekom det, att unga baptister helt enkelt inför sin församling förklarade sig för äkta makar och bildade hem ... ehuru de därför kunde bötfällas, vilket också skedde. Genom dissenterlagen 1873 bereddes dock en möjlighet för personer att ingå äktenskap inför borgerlig myndighet, om den ende av kontrahenterna utträdde ur statskyrkan med uppgiven avsikt att ansluta sig till ett annat kristet religionssamfund. ... I det politiska livet gjorde baptister sig gällande, och 1885 kunde man meddela, att fem av dem sutto i riksdagen. ... År 1891 väckte det icke ringa uppseende, att den baptistiske smeden och hovslagaren C. J. Hammarström i Köping slog biskop Gottfrid Billing i Västerås vid valet till Andra kammaren. (Gunnar Westin "Den kristna friförsamlingen i Norden" s 63-66; Friförsamlingsrörelsen 1860-1905)

Som sällskapet gjorde min av att bryta upp, började man tala om dopet. Lorilleuxs hade samtyckt till att stå fadder. Men de gjorde sura miner bakom ryggen på Coupeaus. Om de inte hade vänt sig till dem och bett om hjälp , skulle de ha gjort en slät figur. Coupeau tyckte inte att det var nödvändigt att döpa den lilla. Det skulle hon då sannerligen inte bli rik på, och för resten riskerade man att förkyla henne. Ju mindre man hade med prästerna att göra, desto bättre. Men mamma Coupeau förklarade att han talade som en hedning. Utan att gå i kyrkan berömde sig dock Lorilleuxs av att vara religiösa. (Emile Zola "Krogen" s 132)

(Yu) fortsatte sina vandringar såsom (buddhist)lärare under flera år och slog sig sedan ned i staden Kin-hwa, där han återtog utöfvandet af sin läkareverksamhet. Här råkade jag honom år 1875. Efter att under ett års tid regelbundet hafva bevistat våra dagliga gudstjänster och blifvit öfvertygad om kristendomens sanningar, bad han att undfå dopet, hvarefter han tillade: "Jag tror att allt hvad ni sagt mig om den store Guden i himmelen är sant, och att allt mitt predikande under de sista tjugo åren varit fåfängt." ... (Vi) sände honom (sedan) till provinsen Kiang-si. Tre veckor senare kom han igen med en af sina forna lärjungar, Liang-hsi, en duktig, gladlynt landtman, som nästan såg ut att vara från sina sinnen af helig fröjd. ... "Jag önskar genast bli döpt", (sade) han. "Vördade fader, det låter sig ej göra; vi måste först lära känna eder." "Nej", svarade han, "jag måste bli döpt nu. Jag är en gammal man. Jag har gjort en tre dagars lång resa och kommer kanske aldrig mer i tillfälle att göra om den. Jag måste bli döpt nu, innan jag vänder tillbaka." "Men vi måste först göra oss underrättade om edert förflutna, innan ni kan upptagas såsom medlem af församlingen." "Nej, lärare, jag är färdig. Jag tror allt, hvad ni säger, och det finnes intet skäl, hvarför jag ej skulle bli döpt." Jag kunde ej heller se något hinder därför; följaktligen lät jag honom undfå dopet, och han vände tillbaka, fröjdande sig öfver att hafva funnit Frälsaren. (Geraldine Guinness-Taylor "Kvinnans arbete för kvinnan i Kina" s 106-108)

Men nog är det förskräckligt att man skall utan sin vilja kunna vålla andras olycka! Jag är ibland böjd att tro det djävulen burit mig till dopet, ty jag är liksom född till förstörelse; allt vissnar under min hand. Händer mig något rätt lyckligt någon enda gång så vändes lyckan strax till förbannelse. Det finnes minst sex unga män, vilkas föräldrar innesluta mig i sina fördömelser, därför att de unga männen slöto sig till mig och missförstodo mitt världstvivel samt ville sätta mina ironiska teorier i praxis. - De gingo under! Rår jag för det? För tre år sedan fanns en liga som träffades varje afton på en plats som kallades "Röda rummet". - Det var idel unga personer som ville något mer än lycka i världen, som fördrogo allt, som brutit med allt, ty de levde icke för stunden. - Det finnes endast två kvar - de andra har förgåtts! (August Strindberg "Han och hon - En själs utvecklingshistoria 1875-76" s 5-6; Under askan; torsdag afton 1 juli 75)

I ett brev, dagtecknat Gnosjö den 12 januari 1875, skriver (prästen Nils Sandblad, född 1850, till en "ung ämbetsbroder och sympatisör") bland annat följande: " ... I lördags fick jag ett expressbud att döpa ett dagen förut fött barn, som Herren idag kallat hem till sin eviga salighet. Fadern, som underrättade mig härom, sade på sitt enfaldiga sätt: 'Det är säkert den gladaste nyhet pastorn kan få höra, att det första barn, som han döpt, redan är i himmelen.' Och i sanning, så borde det vara. När jag döpte det lilla barnet, kände jag, vilken välsignelse det är, att sakramentets nytta ej beror på den förvaltande. Ty jag kände mig alldeles död, främmande för ritualen, missbelåten över att jag blivit så hastigt efterskickad på en lördagsafton. Jag begick det felet, att jag lade handen på barnets huvud, då 'Fader vår' lästes. Icke desto mindre är barnet nu hos Jesus, efter hans barmhärtighet saligt." (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 122-123)

"Barnet råkade av vissa skäl att bli odöpt", (sade Struve till Falk), "det var tre veckor, då det dog, och därför får det icke präst vid graven, men det törs jag inte tala om för min hustru, för då skulle hon bli förtvivlad. ... Ser du, min hustru har religiösa betänkligheter rörande den lillas salighet, efter som hon dog utan döpelse, och hon frågar alla människor om deras tanke för att få sinneslugn." (August Strindberg "Röda rummet" s 198-199; Nihilism)

När skräddare Efraims äldste son läst sig fram, skickade fadern honom till stångjärnssmedjan i Lomsjö, och pojken gick - steg in i smedjan och hälsade. "Va heter du?" frågade Brån. Pojken stapplade inte på målet. "Nils Efraimsson", svarade han. "Efraimsson ...!" Brån tog namnet på tungan och liksom smakade av det. Så förklarade han: "Dä namnet duger inte - du måste döpas om." Skräddarepojken blev ju litet blek, men han protesterade inte. Brån tog honom under armen som ett bylte och gick upp till sumpen ovanför smedjan. Där doppade han den unge tre gånger med kläderna på och mässade, högtidligt som gamle prosten i Ranås: "Jag dööper dej till Gröön ..." Efteråt tillfogade han lite gemytligare: "Du sir ut som om namnet skulle passa dej!" (Harry Sjöman "Det brann en eld" s 55-56)

Jag dömde (min fader) hårt efter hans gärningar eftersom han var präst. ... (Men) det vore väl rättare att döma honom och hans gärningar efter hans tro i stället för tvärtom och då skulle de nog också bli mildare bedömda. Den som bör tro och finna rätt att späda barn kommer till helvetet om de råkar dö odöpta måste ha svårt att hysa det milda överseende med mänsklig svaghet som är tecknet på sann godhet. Men å andra sidan: hur kunde man tro att någon räddades från fördömelse genom att vattenösas av min fader? Det är obegripligt! (Fritiof Nilsson Piraten "Bokhandlaren som slutade bada" s 354)

Ibland har jag träffat (dem) som då jag bedit med dem till Gud att deras synder måtte tagas ifrån dem, plötsligt wändt sig till mig och frågat: "Tror ni på barndopet, hr Moody?" Mine wänner, I behöfwen icke bekymra eder med sådana frågor; om I wiljen salige warda, gören blott hwad bibeln säger eder. (D.L. Moody "Föredrag under wäckelserna i England och Skottland" s II:52)

En betydelsefull ändring (i kyrkohandboken) infördes 1874, då 1811 års inte minst av Norrlandsläsarna kritiserade dopritual utbyttes mot de förslag som avgivits 1854 och 1855. Det dopritual som nu infördes innebar att dopet som den nya födelsens bad till evigt liv blev starkare betonat än tidigare, uppenbarligen som en teologisk markering mot baptismen. Det nya dopritualet betonade att dopet var ett objektivt skeende, Guds handlande med barnet. Dopet skulle ske på grundval av kyrkans samfällda tro. Dop av barn förutsatte en kristen miljö där barnet skulle växa upp. (Oloph Bexell "Folkväckelse och kyrkoförnyelse" s 266)

(Metodisterna) beslöt att ta ett historiskt steg och gemensamt lämna Svenska kyrkan i enlighet med 1873 års dissenterlag. En förutsättning för detta var att Kungl. Maj:t ville som temen löd, "erkänna" de svenska metodistförsamlingarna som ett i riket verksamt "religionssamfund". Över 1200 metodister beslöt att anmäla sitt utträde ur Svenska kyrkan och därefter anhålla hos Kungl. Maj:t om ett sådant erkännande. En deputation överlämnade en petition om saken till Oscar II personligen och fick tillfälle att i en audiens samtala om den teologi som skilde dem från lutherdomen: helgelsen. När metodisterna förklarat att de var barndöpare och inte baptister svarade kungen: "Det var väl det." ... Den 10 mars 1876 blev 31 namngivna metodistförsamlingar av konungen offentligrättsligt erkända såsom "Metodist Episkopalkyrkan" med rätt till "offentlig religionsutövning" och rätt för de anställda ordinerade predikanterna att förrätta vigsel med laga verkan. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 103)

När (Fredrik) Franson (år 1872) som en 20 års yngling blev omvänd, lät han döpa om sig och förenade sig med den svenska baptistförsamlingen i Esteina, Nebraska. Någon övertygelsetrogen baptist blev han emellertid icke. Han ingick snart som medlem i D:L. Moodys församling i Chicago, vilken var öppen för alla, som trodde på Herren Jesus. Denna församling tillhörde Franson under återstoden av sitt liv. Han sökte vid några tillfällen i sin ungdom bilda församlingar, som hade sina dörrar öppna för såväl lutheraner som baptister och missionsvänner. ... Missionär A.E. André ... belyser (i ett brev) Franson både som predikant och kristen: " ... Oftast var det endast under förtroliga samtal, som han lät åtskilligt undslippa sig, som uppenbarade hans uppfattning i t.ex. dopfrågan. ... Då han år 1894 kom till oss i Indien, hade han först uppehållit sig en tid vid stationen Ebeneser. Han omtalade, att han fått ett djupt intryck av Skrefsrud och B(ö)rresens uppfattning om dopet, nämligen denna: Då hedningen bekänner med sin mun, att Jesus är Kristus, Guds son, så är han bekväm att taga dopet, som då bliver för honom ett nya födelsens bad till syndernas förlåtelse, så att Guds Ande skulle i och med denna handling åstadkomma denna förändring. Franson undrade därför, om icke vi missionärer borde på hednafältet vara mera liberala med dopets användande. Den nåd, som genom dopet meddelas, skulle verka den andliga utveckling, som man nu annars orimligtvis fordrade hos en hedning, före dopet. Han började även handla efter denna uppfattning, i det han döpte utefter vägarna sådana hedningar, som efter en stunds samtal genom tolk godmodigt samtyckt därtill. Vid mitt besök hos Franson i Idaho Springs kom vårt samtal in på denna sak. Han uttryckte då, att han kände sig djupt tilltalad av vissa missionärers praxis att genom dopet avskilja hela familjer, släkter och samhällen från hedendom till kristendom, så snart de samtyckte därtill. Därigenom utrotades hedendomens former, och kristendomen vann ett formellt erkännande, som sedan hade till följd den kristna gudstjänstens upprättande och kristen skolundervisning, vilket alltsammans vore att förbereda arbetet för evangelisten och väckelsepredikanten." (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 133-135)

(Eric) Lund (från Mora) ville ha mer utbildning och sökte (1872?) till Johannelunds missionsinstitut. I sin levnadsbeskrivning berättade han om sin tro, sin kallelse och sin osäkerhet när det gällde barndopets riktighet. Genom sin ärlighet på den punkten blev han inte antagen. Han vände sig då till Betelseminariet och blev den förste elev som utan att tillhöra en baptistförsamling välkomnades till seminariet. Han var även den förste som sökte en missionärsutbildning. Efter några månader blev Eric Lund troendedöpt och medlem i Stockholms första baptistförsamling. (Birgit Karlsson "Envis till Guds ära" s 48)

Den som letade i bokhandlarens stamtavla kom hastigt in i det lärda skrået ty morfadern hade varit klockare och farfadern en bohusländsk skolelärare. Den senare hade visat sig som en rätter lärare, utöver det vanliga måttet, som i nöddopet räddat många ytterskärs födda från helveteselden. ... Tidigt en höstmorgon i början på 70-talet hölls en (rekryt)dopförrättning på Ljungbyhed. ... Dopförrättare var ryttmästaren vid Kongl. Skånska Dragonregementet Hans Holger Trapp-Gafveln, 5:e baron till Gafvelsrum, för tillfället uppsutten på en högbent fux med stora näsborrar och förnämt halvslutna ögon. ... Dopkandidaterna var tre rekryter Andersson ytterst på högra flygeln. ... Plötsligt klarnade (ryttmästaren) ... upp, nickade åt väbeln och döpte (den förste): "Stickselius!" Och med en blick på skräddaren: "Så vare ditt namn!" Väbeln fuktade en blyertspenna i munnen och skrev namnet i anteckningsboken för vidare befordran till regementsskrivaren. ... (Stickselius båda dopkamrater fick namnen Krakow och Guttbein). (Fritiof Nilsson Piraten "Bokhandlaren som slutade bada" s 26,37-40)

"Vem är fanatiker?" (frågade Calman). "En jude måste iaktta dietlagarna och en judisk dotter reningslagarna." "Ni menar det rituella badet?" (sade Clara). "Ja, det rituella badet." Och han blev röd i ansiktet. "Vad är egentligen det rituella badet? Eftersom man måste bli ren, varför då inte bada i ett badkar eller i floden på sommaren? Är inte det mer hygieniskt än ett rituellt bad där alla sorters smutsiga kvinnor doppar sig?" "Renlighet är inte det enda syftet med ett rituellt bad." "Vad mer då?" "Själen!" "Vad får själen ut av ett rituellt bad? Och förresten kommer partiet inte att upphävas för den skull?" Hon blinkade och skrattade till. Efter en stunds paus fortsatte hon: "Om jag hade ett eget hus och bodde tillsammans med en religiös äkta man så skulle jag bygga mitt eget rituella bad. På det sättet skulle Gud bli nöjd och jag skulle hålla mig ren." (Isaac Basjevis Singer "Jacobys hus" s 153)

På julaftons morgon måste ... alla familjens medlemmar bada - en besvärlig, men synnerligen nyttig och hälsosam sedvänja för alla av vattuskräck angripna individer. (K.W. Johansson "Gammaldags jul" s 14; 1800-talets Värnamobygd)

Kyrkolagen hade föreskrivit att barnet skulle döpas inom det åttonde dygnet. Genom en kunglig förordning 1864 förlängdes tiden till sex veckor efter barnets födelse; lagen torde dock varken då eller tidigare ha åtlytts efter sin exakta lydelse. Det blev nu också formellt tillåtet att dopet ägde rum "i prästens bostad eller å annat lämpligt ställe". På många håll blev det en social skiktning, när bättre bemedlade familjer hade dopen hemma, medan fattigare föräldrar valde att få sina barn döpta på en vardag i kyrkans sakristia, i prästgården eller i det doprum som kunde finnas på pastorsexpeditionen. Kyrkdop blev så ovanliga, att de gamla dopfuntarna kom ur bruk och att man på flera håll, när kyrkor restaurerades eller nybyggdes, inte var benägen att finansiera nya dopfuntar ur den vanliga byggnadskassan, utan hänvisade till frivilliga insamlingar. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 18)

När antalet dopvägrande föräldrar ökade och en ... förfrågan (om handräckning för att hämta barnet till dop) år 1863 kom från kyrkoherden i Hallsberg svarade landshövdingen i Örebro att han nu inte längre ansåg sig "böra anbefalla kronobetjäningen att med våld slita barnet ur föräldrarnas armar". Domkapitlet hade då vänt sig till Kungl. Maj:t för att få anvisningar hur prästen skulle handla och fick svaret att tvångsdop inte längre skulle förekomma. Prästen skulle i de aktuella fallen förmana och kärleksfullt undervisa föräldrarna om kyrkans lära om barndopet, men inte tvinga fram dopet med yttre lagmedel. Prästerna accepterade att den dubbla funktion som kyrkans dop haft som både en samhällelig och en kristen akt upplöstes. Dopet förblev en medborgerlig plikt - undantag förutsatte allvarliga religiösa skäl. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 18)

Med "förmaningar och föreställningar" skulle (kyrkorådet) "söka förmå de felaktige till rättelse". Kyrkorådet kunde också döma ut böter, arbete till kyrkan eller stockstraff. Denna kyrkorådets skyldighet avskaffades 1831, stockstraffet som sådant 1841. Enligt 1862 års förordning begränsades åtgärderna mot föräldrar som inte lät döpa sina barn till "allvarliga föreställningar". (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 50)

Medan amman lyfter på barnets mössa, stänker pastorn försiktigt ett par tre droppar ur den invändigt förgyllda silverskålen framför honom på den lille Buddenbrooks sparsamma hår och nämner långsamt och eftertryckligt de namn som han döper honom till : Justus Johann Kaspar. Sedan följer en kort bön, och släktingarna defilerar förbi för att trycka en lyckönskande kyss på den tysta och lugna varelsens panna ... Therese Weichbrodt kommer sist, och amman måste hålla ner barnet lite för henne; i gengäld ger Sesemi honom två kyssar som smäller lite och mellan vilka hon säger: "Mitt goda bårn!" Tre minuter senare har man grupperat sig i salongen och förmaket, och sötsakerna går runt. (Thomas Mann "Buddenbrooks - En familjs förfall" s 349; år 1861)

"Far", (sade Ragnhild), "det har händt något så stort på missionsfältet; tänk en zuluflicka har blifvit döpt." ... Ja, det var, som hon sade, där stod det (i tidningen): första söndagen efter Trefaldighet den 6:te Juni 1858 förrättades det första dopet i Zulu, då zuluflickan Umatendjwage upptogs i den kristna kyrkan. ... "När vi fått ett sådant glädjebudskap", (sade Tollef), "böra vi hålla tacksägelsefest, Ragnhild. ... Spring till 'vännerna' i grannskapet och säg, att de måste komma till Braaten i kväll och tacka Gud med oss." ... Alla (kom) ifriga att höra, hvad Tollef hade att meddela dem. ... "Vänner ... tänk, vi ha fått vara med om att rycka en själ ut från hedendomens mörker." ... De skulle icke svikta utan vara med om att bära och understödja denna nydöpta och de andre, som förbereddes till dopet, de skulle icke uteblifva från missionsmötena, detta var stora ting. ... (Senare på kvällen) berättade (Ragnhild) om dessa vilda höfdingar, som hade offrat människor men sedan helt gifvit sig åt Gud och glada och frimodiga dött i tron på sina synders förlåtelse. (Bolette Margrethe Gjør "Missionsbarnet" s 2-5,12)

Min far föddes den 18 augusti 1857. ... När julafton kom (i hans föräldrahem) sattes doppegrytan på tidigt. Det var rikligt med kött, korv och sylta. Till julen fick det inte snålas. Bredvid doppegrytan kokades en stor gryta med vatten, alla skulle bada efter doppet. ... Man hjälptes åt att ta in en stor balja ... (som) ställdes framför spisen. Farmor började med det minsta barnet. Därefter kom de andra fyra barnen. Sen fick pigan ta in dem i storstugan och klä dem fina. Turen var sen kommen till pigan och drängen. Om det byttes vatten berättas ej. Sist badade farmor och farfar. När allt var klart bars baljan ut och köket städades. (Märtha Klaesson "Julfirandet, som min far berättat det från sitt föräldrahem i Gimmarp i Åker" s 79)

Vi tro, att Dopet bör meddelas endast sådana, som själva hava avlagt en sannolik bekännelse av levande tro på Kristus; att det bliver tillbörligen förrättat endast genom hela människans neddoppning i vatten; samt att det bör föregå upptagandet i Församlingens gemenskap och begåendet av Herrens Nattvard. . (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 42; utdrag ur Stockholms första baptistförsamlings trosbekännelse 25.8 1856)

Under häftiga separatistiska rörelser i Norrbotten på 1850-talet hände, att separatistledaren i Luleå döpte ett sitt barn själf. Fiskalen kom, tog det och förde det till stadens komminister Burman för att döpas om. Burman vägrade. Han antecknade barnet som döpt. Saken gick till domkapitlet, som resolverade, att han skulle döpa barnet. Burman förklarade, att då han ansåg, att detta vore vederdop, så kunde han icke göra det. Saken gick till k. m:t, som gaf Burman rätt. Skedde kyrkan någon skada med det? (P. Waldenström "Kyrkliga frågor vid innevarande riksdag"; Jönköpings-Posten 1913-02-08)

Ännu vid mitten av 1800-talet var dopet ett förpliktande samhällskrav. När baptistiska föräldrar inte ville låta döpa sina barn i kyrkans ordning hade församlingsprästerna vänt sig tillo domkapitlet för att fråga hur de skulle agera. De blev då ålagda att vända sig till länsstyrelsen och begära beslut om "handräckning" så att kronobetjäningen - trots föräldrarnas vägran - kunde hämta barnet till dop. Motiveringen var ytterst att föräldrarna inte förstod sitt barns bästa. Detta förfarande genomfördes från mitten av 1850-talet till mitten av 1860-talet, men framstod för alla parter som alltmera absurt. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 18)

(Den finländske prästen Fredrik Gabriel Hedberg) angrep (i en bok utgiven 1855) baptisternas "verkdop" som endast en lydnadshandling i kalvinistisk anda, med förnekande av dopets saliggörande innehåll. ... Till nya generationer förde (Carl Olof) Rosenius vidare ett lutherskt-herrnhutiskt arv med koncentration på synd och nåd, Kristi ställföreträdande lidande, rättfärdiggörelsen av nåd allena, och kristendomen som en personlig livsrelation, allt i en individualistisk tolkning. Sakramenten och den jordiska kallelsen trädde däremot i bakgrunden. Barndopet försvarades gentemot baptisterna, men spelade ingen avgörande roll i förkunnelsen. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - romantikens och liberalismens tid" s 154)

De, som blivit döpta till Kristus, lever ingalunda efter den lära i vilken de blivit undervisade, utan de lever alldeles emot Guds ord. De är gudfruktiga i kyrkan och ogudaktiga bakom kyrkan. ... De dricker samma dag ur Herrens kalk och djävulens kalk, och detta gör de år efter år och dag efter dag. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 222 i predkan 1855 över Luk 14:16)

Algot och Manda hade en pojke på sex månader. ... Sedan modern börjat vackla i sin luterska tro ville hon inte att deras sistfödde skulle döpas i den. Men nu slapp hon inte pastor Stenius. Hon blev rakt tvungen att gömma undan barnet för honom. ”Skulle han villa tvångsdöpa pojken, menar du?” frågade Kristina häpen. ”Pastoren ... vill hellre tillråda en mor att kasta sitt barn rakt in i elden än att lämna dä te vederdöparna.” ... Kristina visste, att kyrkoherden hemma i Ljuder hade tvångsdöpt ett av åkianernas spädbarn. ... Föräldrarna var ute och bärgade hö, och i huset fanns det bara den nyfödde och en gammal enfaldig gumma, som skulle ha tillsyn över honom. Kyrkoherden passade på och gav barnet dopet, medan föräldrarna var borta. ... Kristinas ärliga råd till grannkvinnan var detta: Hon skulle vänta med att låta döpa om sig tills Algot inte längre var emot det. ... En tid därefter spordes det att Algot och Manda Svensson hade döpt sin sistfödde pojke i den luterska kyrkan. Makarna hade gjort ett byte. Mannen lät hustrun döpa sig i den nya läran, hustrun lät mannen döpa sin son i den gamla. ... En söndag ... hade Kristina fått vara med som åskådare vid den stora dophelgen hos Ulrikas trossyskon i Stillwater. ... Det hade plågat Kristina att se hur de vitklädda fick in vatten i mun, näsa och öron och hur de vacklade omkring efter dopet, yra och virriga. ... Kunde det inte räcka med en handfull vatten för att bli upptagen i Guds rike? ... Mrs. Jackson förklarade: Hela den gamla människan med sin arvsynd och verksynd, hela den gamla syndakroppen måste sänkas ner under vatten och sköljas bort, om det skulle bli ett rätt dop. ... ”Men vaföre ska di klä ut sej i långa vita särkar?” undrade Kristina. ”Innan konverterna stier i vattnet påtager di den nya människans kläder. Men luteranerna bär sina gamla synnapaltor hela livet igenom!” (Vilhelm Moberg ”Sista brevet till Sverige” s 109-113,118; Flod eller vattenskål?)

Beträffande dopet anse laestadianerna, att detta icke medför någon pånyttfödelse utan endast är ett tecken, att människan behöver rening i Jesu blod. Om en människa lever i otro och synd, är det alldeles detsamma, om hon är döpt eller icke. Den döda tron förlitar sig på en pånyttfödelse, som skulle ha skett i döpelsen. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 149)

Baptisternas första trosbekännelse, som översatts från tyskan, bar både lutherska och kalvinska drag. Den tidiga baptismen uppfattade både dop och nattvard som på en gång symbol och nådemedel. (Rektorn för Betelseminariet Knut Oscar) Broady, som var präglad av amerikansk reformert baptism, bidrog till att den tidiga delvis sakramentala uppfattningen trängdes undan. Dopet blev alltmer församlingens handling, då människor som avlagt bekännelse om sinnesändring och tro på Jesus Kristus upptogs i gemenskapen. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 58)

Lördagen den 25 November (1854) (38 dagar efter födseln) döptes (gossen S.A. Andrée) af prosten Ekstrand (i Grenna). Familjebibeln och kyrkoboken upplysa om, att gossen till dopet frambars af prostinnan Martha Ekstrand; mot henne stod postmästaren i Strömsholm, Salomon August Heurlin, barnets morbror, representerad af dess far; efter denne morbror erhöll gossen sina dopnamn. Faddrar voro vidare patron Sten Weman och doktorinnan Carolina Suneson, magister Schermanson och barnets moster Helena Heurlin. Apotekarens i Grenna var en familj,der gammal dygd och tro hade sitt bo och hemvist. Öfverallt var den ärad och aktad, för föräldrarnes egenskaper och för den uppfostran de gåfvo sina barn. (Carl J. Kullenbergh "S.A. Andrée - Hans lif och person" s 10-11)

I juni 1853 tvångsdöptes predikanten P.F. Hejdenbergs son. Domkapitlet i Strängnäs hade tvekat och begärt direktiv från Kungl. Maj:t, som endast hänvisade till tidigare föreskrifter. ... Tvångsdopen, som också hade gällt mormonbarn, upphörde ... i stort sett i mitten av 1860-talet. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 171)

Anders Wibergs bok om dopet "Vilken bör döpas och varuti består dopet?" ... kom ut 1852 ... (och) blev föremål för en uppmärksammad föreläsningsserie vid den teologiska fakulteten i Uppsala men studerades också i väckelsekretsarna i Stockholm och runt om i landet. ... Det ämne som hos folk i allmänhet främst kopplas samman med baptisterna är dopet. Det som från början väckte mest uppseende var att man vägrade att låta döpa sina barn. Som i så många andra fall var en vanlig motivering att det saknades nytestamentliga exempel och att detta i grunden berodde på att bekänd tro alltid måste föregå dopet. En annan teologisk förklaring var att man förkastade läran om arvssynden eller arvsskulden som alltifrån Tertullianus och Augustinus i kyrkans forntid varit den djupaste motiveringen för barndopet. Alltifrån reformationstiden har baptisterna fortlöpande tillämpat de troendes dop eller dop efter egen bekännelse om omvändelse och tro. En svensk baptistförsamling bestod från början uteslutande av troende och döpta. Tyngdpunkten låg på den enskildes bekännelse. Man beslutade själv att komma till dopet, man bars inte dit som nyfödd. ... Men baptisternas reaktion gällde också det teologiska innehållet i barndopet. Dopet var enligt Svenska kyrkans syn ett sakrament. När barnens kristnande genom dopet ifrågasattes av professor Gunnar Westin i en dopdebatt så sent som på 1940-talet vållade det starka reaktioner på lutherskt håll. ... Det skulle dröja ända till 1950-talet innan tydliga signaler gavs om att en kraftig omorientering var på gång inom baptistisk teologi. ... De svenska baptisternas ursprungliga teologi utformades i polemik mot andra synsätt under det att de nära kontakterna mellan olika trossamfund har fått till följd att under 1900-talet många skiljelinjer har genombrutits. (Bert Franzén "Baptistisk teologi och ideologi" s 194,198-199)

1852 publicerade (f.d. prästen i Svenska kyrkan) Anders Wiberg en bok om dopet, som väckte stort uppseende och åstadkom mycken oro. I den tog han avstånd från den lutherska lärouppfattningen i dopfrågan. Endast vuxendopet skulle praktiseras och förutsättningen för det var en personlig tro. Under de följande åren bredde baptismen ut sig alltmer. I Dalarna, nedre Norrland, Närke och Östergötland fick den snabbt fotfäste. I Stockholm bildades 1854 en baptistförsamling, som under Wibergs ledning fick fasthet och ordning. ... Vid 1850-talets slut hade baptismen 95 församlingar på olika håll i landet med över 4 300 medlemmar. Därmed hade den s. k. friförsamlingen slagit igenom. (Sven Lundkvist "Väckelserörelsernas genombrott" s 277)

Efter konflikt med domkapitlet och förhör på grund av (Anders Wibergs) privata nattvardssamlingar, begärde (denne) avsked från prästämbetet, vilket beviljades i oktober 1851. ... Försommaren 1851 besökte han Hamburg och lärde känna den omfattande verksamhet, som där utfördes i baptistförsamlingen, grundad 1834. ... Utrustad med dopskrifter begav sig (Wiberg) åter till Stockholm. I en av dessa skrifter fann han en utläggning av 1 Kor. 7:14, som bibringade honom övertygelsen, att dop av späda barn var fullkomligt okänt i korintiska församlingen. (Gunnar Westin "Den kristna friförsamlingen i Norden" s 42)

Den frikyrkliga rörelsen (i Örebro med omnejd) började redan på 1830- och 1840-talen genom klockaren Johannes Palmqvists i St. Mellösa verksamhet. Läsarna, som de frikyrkliga då allmänt benämndes, blefvo dock på åtskilliga sätt förföljda och måste till och med utvandra till Amerika för sin tros skull, hvarför rörelsen gick endast långsamt framåt. År 1851 flyttade körsnären P.F. Hejdenberg, som var baptist, till Örebro, och 16 september på kvällen skedde det första baptistdopet i Lillån, hvarvid 5 personer döptes af Hejdenberg. Samma natt bildades också Örebro första baptistförsamling. I början höll församlingen sina möten hos medlemmar i hemmet; efter någon tid upplät handlanden A. Kumlin för församlingens möten en packhusvind, som således blef första frikyrkliga samlingslokalen i Örebro. (Jönköpings-Posten 1908-10-22 "Baptistdop år 1851 i Lillån, Örebro")

Baptisternas (i mitten av 1800-talet) nyvunna insikt om det nytestamentliga dopet ledde till dop av troende men också till att man vägrade låta sina egna barn döpas. Detta i sin tur ledde till tvångsdop av barn, varvid statskyrkans och samhällets ämbetsbärare gjorde gemensam sak mot de familjer som omfattade baptistisk tro. Ibland fick de unga baptistföräldrarna dessutom en dryg räkning att betala för det barndop som förrättats, en tjänst som de inte önskat. Baptister vägrades också vigsel och deras äktenskap - som därför ingicks genom en högtidlig akt inom den egna troendekretsen - betraktades som ogiltiga. Många åtalades sedan för "olovlig sammanlevnad" och bötfälldes. Barn som föddes i dessa familjer betraktades om oäkta och föräldrarna anklagades för osedligt leverne. Vägran att utfärda lysning för äktenskap var en av de svåraste formerna av trakasserier som riktades mot baptisterna. (Birgit Karlsson "150 händelserika år" s 22-23)

Den 3 april 1850 bildades i Wupperthal "Evangelische Brüderverein". ... "Bröderna" gick i Tyskland dock delvis egna vägar. Framför allt i läran om dopet. Medan man i England praktiserade barndop, betonades av tyska anhängare starkt trosdopet. (Gunnar Hillerdal "Plymouthbröderna - En annorlunda gren av kristenheten" s 27; "Exclusive Brethren" framtill Darbys bortgång 1882)

Vid ett av de första församlingsmötena (i baptistförsamlingen i Borekulla) i Landa (år 1848) antogs en trosbekännelse som byggde på en tysk bekännelse från 1847. Dopet beskrevs som en inträdes- och bekännelsehandling, men också som "Guds högtidliga förkunnande och försäkran till den trogne, som blivit döpt, att han har blivit nedsänkt i Kristo Jesu, och alltså dött, blivit begraven och uppstånden med honom". (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 168)

För Svenska kyrkan, dess präster och i olika fromhetsriktningar troende lekfolk, framstod naturligtvis baptismens förnekande av barndopets religiösa giltighet som en ren provokation. Baptisterna förnekade att dop av barn var ett kristet dop överhuvudtaget; det som prästerna gjorde i det kyrkliga dopet omtalades pejorativt som "barnbegjutning" eller i liknande termer. När baptisterna beskrev sin plats i den svenska kristenheten skedde det ofta i för kyrkan utmanande ordalag och deras polemik mot dop av barn uppfattades av kyrkan som blasfemisk. Någon som så tidigt som under 1840-talet blivit döpt på baptistiskt vis kunde däremot i vördnadsfulla men tydliga ordalag utpekas som "den förste kristne i Sverige som efterföljde sin Frälsare i dopet". Baptismens ambition var att bryta ned den kyrkliga dopseden. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 44-45)

1848. Det första baptistiska dopet förrättas i Sverige. Fem personer döps i Vallersvik 21 sept av den danske baptistpredikanten A P Förster. Samma dag bildas den första baptistförsamlingen i Borekulla med kolportören F O Nilsson som ledare. (Anders Hallqvist-Per Westblom "Viktiga händelser i Baptistsamfundets historia" s 241)

Det första svenska baptistdopet ägde rum i Östansjö i Mo i norra Ångermanland den 23 juni 1847 då bonden Eric Mårtensson (f. 1816) döpte flera personer. Dopet var oberoende av baptistpredikanter och baptistförsamlingar, och eftersom alla de döpta utom en, torparen Olof Johansson (f. 1821), strax utvandrade, bildades ingen församling. Dopförrättaren var den mest aktive av Erik Janssons anhängare i norra Ångermanland; han avvisade av bibliska skäl spädbarnsdopet. Hans vägran att låta hustrun kyrktagas lämnades slutligen utan åtgärd, men ett av hans barn tvångsdöptes, varefter även Mårtensson och hans familj emigrerade. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 104)

Bittida en söndagsmorgon på nyåret kom makarna Olausson oväntat på besök. ... Petrus Olausson (sade): ”Vi äro komna hit i ett viktigt andligt ärende. ... Vi äro komna för att varsko och öppna ögonen på våra kära grannar och medkristna! ... Den seende är skyldig att varsko dem som äro blinda. ... Det gäller edra själar, mina kära grannar! ... Denna din vän (Ulrika) är geft till baptistpastorn i Stellwater. ... Vi måste noga avskilja oss från sekteristerna! Därför måste du (Kristina) avskilja dig från denna hustru of baptistprästen i Stellwater! ... Vakta dig för denna missis Jackson! Släpp icke in kvennan i detta hus! Öppna icke mer din dörr för henne! ... Med missis Jackson släpper du in Själafienden i ditt hem! ... Hon bär Djävulens egen tunga i sin söta mun. Utan att du varsnar det smyger hon in villolärans gift i dina öron. Av kristlig kärlek vill vi varsko dej! Det gäller din själ!” ... Det stockade sig i halsen på (Kristina) när hon skulle svara: ”Farbror Petrus ...! Vet han ... vet ... han ... att han talar om min bästa vän i Amerika?” ... ”Missis Jackson räcker dig sin hand, och du märker icke vilddjurets klor!” ... Nu ville (farbror Petrus) jämte andra ärliga svenska luteraner grunda en ny evangelisk och lutersk kyrka i Amerika, som stod fri från den världsliga överheten och var obesmittad av alla villfarelser. ... Därför måste han bevara dem för de villoandar som kallade sig baptister. De var sända av Djävulen att så tvedräktens utsäde bland svenskarna. De var splittrare, detta baptisternas anhang, de vill uppväcka söndring och upplösa den sanna tron. ... Kristina skälvde ... på rösten: Vem höll de henne för, Olausson och hans kvinna? ... Ett enfaldigt får som beskedligt lät sig uppslukas av de leda baptistulvarna Ulrika och hennes man? ... ”Dä va sant,” (sade Karl Oskar), ”I Sverje va Olausson själv sekterist. Men här i Amerrka tål han inga sekterister.” (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 175-183; Öppna icke mer din dörr ...!)

Pastor Jackson var den första goda och barmhärtiga människa , som (Ulrika) råkade i Amerika. ... ”Ulrika”, återtog Kristina eftersinnande, ”före vigseln omtalte du ju sanningen för din make om ditt förgångna liv i Sverje. Men han tillräknade dej ingenting, etter va du sagt?” ”Nää. Och jag tillräknade inte honom nåenting.” ”Honom ...? Menar du att han också – pastoren ...?” ”Ja. Han har levat sitt eget syndaliv. Han har sitt förgångena, liksom jag. ... Vi ä varandras likar, han och jag. ... Henry har stulit. Liksom jag har horat. Di gärningarna kan gälla lika. ... Henry har suttet i häkte för stöld i Engeland. ... I hamnen i New York levde han bland tjuvar och horor tills han råkade en baptistpastor som räddade honom ur eländigheten. Han lät döpa om sig och fick hjälp att skola sig själv till prästman. Här i landet hade han förrättat servis som präst i femton år.. ... Henry ä en gammal tjyv. Jag ä en gammal hora. Vi är jämlikar och vi lever gott och löckeligt ihop. ... Henry och jag ä baptistade och lever i den nya människan. Vi ä förlåtna av Gud. Vi är födda på nytt och rengjorda i våra hjärtan.” ... Pastor Jackson i Stillwater liknade prästämbetets befattningsmän därhemma lika litet som baptisternas lilla kyrka av grovhugget timmer därute liknade stenkyrkan i Ljuders församling. ... ”Jag önskar dig löcka te”, sade Kristina. ”Så ska jag bära din son te dopet som du bar min sistfödde.” ”Jag ä sorry, men han ska inte baptistas förrän han vuxit opp. Vi ska döpa ungarna i vår egen religion.” Det var sant: Baptisterna döpte inte sina spädbarn. Kristina glömde så lätt att Ulrika hade antagit en ny troslära. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 53-57; Hora och tjuv)

Kristina hade ett par gånger sport sig om icke ett dop av en amerikansk präst hade samma verkan som av en svensk, om han hade den rätta läran. Hon hade tänkt på pastor Jackson i Stillwater, som hade varit så god emot dem i somras när de kom i land från ångbåten. Nu yppade hon tanken för Svenska Anna. ... Anna glodde bestört på henne: ”Vet du int’ va du säjer? Vill du döpa ditt barn te babbtist? ... Vet du int’ att pastoren Jackson ä babbtist?” ... Han var alltså sekterist, en vederdöpare, en villolärare, som förkunnade Anti-Christ. Av alla sekterister var baptisterna de farligaste, ty de döpte om de vuxna människorna och rövade kristningens kraft ifrån dem, så att de blev evigt förtappade. ... Svenska Anna ... ställde sig framför den odöptes vagga som om hon velat skydda honom mot våldsmän: ”Om du låter pastoren Jackson döpa barnet, så ger du’at åt Djävulen i stället för Jesus! ... Alla babbtister ä redskap åt Själafienden!” Och det borde Kristina begripa: (Pastor Jackson) ville bara snärja dem den gången i somras, han ville narra in alla nykomlingar i sin falska religion, döpa dem, ta dem från Herren Jesus! Det var därför han gav dem mat och husrum och nattkvarter, därför låtsades han all godhet som han kunde låtsas, därför var han så snäll emot barnen, allt medan djävulen satt inne i hans hjärta och skrattade förnöjt åt de lättlurade stackarna. Så gick det till: Genom falskhet och bedrägeri fick baptisternas lära sina bekännare. ... Förresten döpte nog inte baptisterna någon människa förrän hon blev vuxen. ... Så kunde det icke bli fråga om att Karl Oskar och Kristina skulle fara till Stillwater med sin sistfödde son. ... På nyårsaftonens eftermiddag försiggick barndopet i stockstugan. ... Kristina hade bett sin morbror (Danjel Andreasson) förrätta kristningen ordagrant efter Psalmboken, alldeles som det stod i stycket Om döpelsen. Och Danjel gjorde som han blivit anmodad. ... Så var kristningen fullgjord: Den rena evangelisk-luterska läran hade fått en ny bekännare i St. Croixdalen. (Vilhelm Moberg ”Invandrarna” s 389-394; Invandrarnas almanacka)

Morbror Danjel hade varken horat eller mördat, varken bedragit eller stulit. Det fanns många syndigare människor än han i Ljuders socken, som fick njuta de dyra salighetsmedlen. Han hade orätt för sig i det andliga, men han förtjänade inte att bli utpekad och avskydd som en ogärningsman och missdådare. Kristina önskade inför allt folk visa, att hon höll sin morbror som en redlig man – därför ville hon bjuda honom som gudfar åt sin nyfödde son. Märta frågade: Var hon beredd att lämna sitt oskyldiga barn att hållas fram till dopet av en man, som var besatt av Den Onde Anden? Ville hon utlämna sin egen avkomma till Själafienden? ... Karl Oskar gick själv till Kärragärde i ärendet. Han kom snopen hem igen: Danjel hade sagt, att han också var utestängd från kristningen, han fick varken komma som gudfar eller fadder till kyrkan, han var förbjuden att bära deras nyfödda barn till dopet. (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 130-131; Om en veteåker och ett fat korngrynsgröt)

"Jag hörde av Gustaf, drängen, att de håller på med något sattyg vid torpet Krokavadet", säger Nils (vid gästgiveriet vid Barnarps Södergård) en dag till hustrun Maria. "Vad menar du?" frågar hon. "Menar du den där andliga väckelsen som Johanna på Krokavadet satt igång?" ... "Johanna hade predikat om världens snara undergång och det tusenåriga rikets snara ankomst. De som omvänt sig hade hon underkastat den nya födelsens bad i den bredvid liggande Krokasjön, där de under en kort stund nedsänkts. De hade därvid känt fördrivandet av djävulen och känt svavellukt vida omkring vid ceremonien", hade (pigan) Maja försäkrat. (Uno Broberg "Patron på Odensjö" s 61-62; 1840-talet)

Genom ett kungligt brev den 24 maj 1844 hade tonen från myndigheterna skärpts. Åtal skulle dock inte väckas förrän vid förnyad överträdelse. Läsarna tvingades nu ta sig i akt för sammankomster under gudstjänsttid. I Nederluleå anlitades kronobetjäningen (länsman och fjärdingsman) i sju fall för att hämta barn till omdop när föräldrarna låtit "nöddöpa" dem enligt gamla ordningen och sedan vägrat prästerlig bekräftelse enligt nya handboken. Föräldrarna fick betala kostnaderna för dessa hämtningar. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 99)

Det var gamla klockor, det kan ni lita på! För många hundra år sedan hade dessa klockor blivit döpta av biskopar, men det var så många hundra år sedan att dopregistret hade gått förlorat långt, långt före mannaminne, så att ingen nu visste deras namn. De hade haft sina gudfäder och gudmödrar, dessa klockor (för min del skulle jag för resten hellre vilja ta ansvaret att vara gudfar åt en klocka än åt en pojke), och hade säkert fått sina silverbägare, aven de. Men tiden hade mejat ned deras gudföräldrar, och Henrik VIII smält ned deras silverbägare, och nu (år 1844) hängde de där utan vare sig namn eller bägare i tornet. (Charles Dickens "Klockorna" s 87-88)

Hur vilja vi ... tillhöra Kristi heliga samfund ... såframt vi ej iakttaga föreningens grundvillkor, som är detta: "den som tror och bliver döpt, han skall varda salig" - och uppfylla huvudsumman av dess lag, som är denna: "Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, och din nästa som dig själv?" - När den frågan ställes till en blivande kristen: "vill du till denna tro varda döpt och genom dopet till dessa heliga plikter förbindas?" Så är det ej nog, att faddrarna på hans vägnar bejaka den; den måste besvaras med ett glädjefullt, otvunget "ja" av hela hans förestående liv, alla hans framtida tankar, ord och gärningar. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Andra delen" s 14-15)

I missionsföreningen i Månsarp (som bildades 14 febr. 1841 Kåperyd) samlades man ... till missionsbön av konventikeltyp varje månad, "såvitt tillfälle därtill gives". Liksom i Ödestugu var den utformad "med ledning av kyrkoherden i Liverpool, Doctor J.H. Steverts givna anvisning och uppmaning". Under år 1841 hölls tio missionsböner. Vid dessa bads för missionens framgång bland "de beklagansvärda hedningarna". Vidare bads för dem som "fått döpelsens nåd men mitt i detta härliga kristendomsljus blundar för dess livgivande strålar och således själva skapar uti sig ett hedniskt mörker".(Göran Åberg "Månsarps kyrka och församling under ett halvt sekel" s 20)

Backstugan Lyckan eller Skogabo ... vid Ovdaskog byggdes 1840 av soldaten Gustaf Johannes Ehn med hustru Märta sedan deras son Gudmund blivit soldat på Soldattorpet 64. "Ena-Märta" beskrives som renlig intill pedanteri. Om någon kom på besök brukade hon säga att "du kan inte komma in i mitt skitiga hus". Om hon själv var på besök och kanske hjälpte till med något arbete krusade hon i det längsta när hon bjöds på fägnad. Hon gick hellre hem och åt sitt eget bröd. (Mattias Johansson "Torpminnen från Uddebo rote åren 1700-1957" s 60)

(Ung Helga) gick (den unge kristne prästen) in på livet; de brottades i en häftig kamp, men det var, som om en osynlig kraft givit den kristne mannen styrka; han höll henne fast. ... Strax invid porlade en källa, han bestänkte hennes bröst och ansikte med det friska vattnet, bjöd den orene anden fara ut och signade henne efter kristligt bruk; men döpelsens vatten har icke kraft där, varest icke trons källa också flödar inifrån. (H. C. Andersen ”Sagor och berättelser IV” s 175; Dykungens dotter)

(Bildtext) Ett barndop omgavs långt in (på 1800-talet) med en mängd riter och försiktighetsåtgärder - exempelvis bruket att hälla brännvin i dopvattnet (i det magiska syftet att barnet skulle bli starkt) är sålunda betygat från skilda håll av vårt land. ("Svenska folket genom tiderna 8" s 385)

År 1818 nådde nyläseriet Arvidsjaurs lappmarkspastorat som gränsade till Piteå och Skellefteå. Härifrån spreds väckelsen vidare till Lycksele och Sorsele, och nådde alltså Ume lappmark före Umeå pastorat. Våren 1821 döptes dottern till en inhysesman i Skellefteå efter gamla handboken, men dopet bekräftades av prästen. På sommaren 1821 döpte skräddaren Jonas Lindblom i Storkåge (Skellefteå) själv om sitt barn efter gamla handboken sedan prästen först döpt enligt nya ritualet. I Sorsele begärde ledaren för en radikal väckelsegrupp, Johan Ersson From, i september 1821 att hans barn skulle döpas efter gamla handboken. När han fick avslag, döpte han själv sitt barn, efter att ha yttrat att Gud var hans kung och att "alla biskopar och präster äro helvetets eldbränder". Målet mot honom lades dock ner, och först 1827, när han döpt tre av sina barn, bötfälldes From. ... I Sorsele visade sig 1837 nya tendenser till separation. Nybyggarhustrun Greta Mårtensdotter ... lät maken döpa sitt barn enligt gamla handboken, varefter landshövdingen lät kronolänsman hämta barnet till omdop enligt nya handboken. Den upprörda modern hotade med att bränna ner prästgården. Därefter lät hon döpa barnet en tredje gång för att neutralisera det andra dopet, vilket markerades genom att barnet fick ett nytt namn. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 93,95)

(Bondstorpsprästen herr Gudmund) drog sig till minnes att (flickebarnet) gallskrikit vid dopet i höstas så hon fick säkert bra sångröst. Pojkar som skrek när de döptes lyckades han i regel tysta med ett enkelt knep eller snarare knip. Skaparen hade ju utrustat hälften av befolkningen med ett litet handtag där magen tar slut. Drog man lite försiktigt i detta med den dolda handen under den vidlyftiga utstyrseln tystnade dopkandidaten genast. Med högröstade flickor i famnen kände han sig däremot helt hjälplös. (Lennart Davidsson "Bondstorpsprästens julfunderingar" s 56; år 1818)

Herre Gud, himmelske Fader! Det är rätt och tilbörligt, at wi tacke dig, som det saliga och nådefulla dopet genom den heliga Johannem Döparen först begynt och stiftat hafwer, och oss der till komma låtit: i hwilko du oss för din Sons Jesu Christi skul tilsagt hafwer syndernas förlåtelse, den Helga Anda, och det ewiga lifwet. ("De Årlige Evangelier och Epistlar Med der til hörande Collecter och Böner, med de Förändringar och Tilägg Utur Nya Kyrko-Handboken, hwilka af Kongl. Maj:t blifwit särskilt anbefaldta" s 9; Bön 4:e Söndagen i Advent i anslutning till dagens evangelietext Joh 1:19-28; boken utgiven 1813)

Dopet ser (protestanten) blott fullbordas på andra, och han har ingen hugnad därav. (Johann Wolfgang von Goethe "Dikt och sanning II" s 37)

Mrs Joe satte upp rena vita gardiner. ... Mrs Joe var en mycket renlig husmor, men hon ägde en enastående talang att göra sin renlighet obehagligare och otrevligare än själva smutsen.Renlighet är närbesläktad med gudlighet, och en del människor åstadkommer samma intryck med sin religion. (Charles Dickens "Lysande utsikter" s 26; sydöstra England under tidigt 1800-tal)

Sven och Merta (Olofssons i Stora Ekornahult i Bondstorp) son Johannes var född den 18 december 1803 och hade döpts samma dag. Troligen var pojken liten och klen och det blev nöddop. Det var folk på nära håll som ställde upp som dopvittnen, inte som faddrar. Dopvittnen var Lisa Jonsdotter i Stora Ekornahult, Nils Eskilsson i Gettrabo, drängen Nils Bengtsson på Söratorp och pigan Ingegerd Mattisdotter i Sjöbo. (Clara Sjökvist "Min hembygd berättar" s 39)

När pojkar och flickor är omkring fjorton år kan de bli upptagna till fullt medlemskap i (sikhernas samfund) Khalsa. Denna ceremoni kallas ofta dop. ... Fem aktade medlemmar av samfundet ... sjunger först vissa böner och gör i ordning en sockerlösning, varpå de inviger kandidaterna genom att stänka lösningen på deras huvuden och ögon. De får också undervisning om grundreglerna för medlemskap i Khalsa, för lojalitet och moraliskt uppförande. (Douglas Davies "Guru-religionen: Sikhernas tro" s 201)

Nils och Sofia Ekberg uppsökte kyrkoherde Bergsten i Katarina för att meddela födseln och anhålla om att få barnet döpt. Att bli döpt var en nåd som även de ärelösa blev delaktiga av, ja till och med judar, turkar, morianer, hedningar och landstrykande tartarer. ... Kyrkoherden önskade ... få veta om de enligt gammal god och kristen sed ämnade inbjuda några dopvittnen och faddrar. Han ville i så fall få namnen på dessa och uppgift om att de var av rätt religion, till laga ålder komna, väl kunniga i katekesens lära och inte kända för någon uppenbar last eller missgärning. ... Enligt kyrkans lag och ordning borde barnet döpas i kyrkan, helst en söndag eller helgdag och senast en vecka efter födseln. ... Efter dopet samlades man till barnsöl i tvätterskegården. Då var det också dags för faddrarna att lämna sina dopgåvor. (Per Anders Fogelström "Krigens barn" s 224-225; Stockholm i slutet av 1700-talet)

Många föreslog (vid kyrkomötet 1793) en villkorlig avlösningsformel (vid dopet), det vill säga formuleringen "dina synder är dig förlåtna om du ångrar och tror", i stället för den ovillkorliga förlåtelsen å Guds vägnar. Både pietister och upplysningsteologer förenade sig i kritiken av (kyrkohandbokens) ovillkorliga formel. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 176)

När byborna efter den långa vandringen 1782 kom till nybyggarlandet samlades man till tacksägelsegudstjänst utomhus. ... Dop förrättades alltid i kyrkan så fort som möjligt, ca en vecka efter födelsen. Med barnet följde gudmor och gudfar samt sju faddrar. Många gånger fick barn nöddöpas, men det bekräftades senare av präst. ... Söndagen den 21 juli 1929 firades gudstjänst i kyrkan för sista gången. (Staffan Beijer "Kyrkan i Gammalsvenskby" s 102,112-114)

Som upplyst monark upphävde (kung Gustav III) 1779 missgärningsbalkens första paragraf om straff för trolldom. ... Vid dop fick ingen skillnad göras mellan barn födda i och utom äktenskapet. Tidigare hade barn födda utom äktenskapet döpts efter gudstjänsten. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 134)

Wi måste beklaga, att skulden till den allmänt herskande döda tron ligger äfwen hos föräldrarne. De se sina barn uppwäxa med ett ifrån Gud affallet och till werlden och synden bortwändt hjerta. De se, eller borde åtminstone kunna se dem bära sådana frukter, som icke kunna wäxa på rättfärdighetens träd; men de låta dem tillika uppwäxa med den öfwertygelse, att de höra Gud till och hafwa tron på Christum. Deraf kommer ju, att de sedan mena sig haft tro allt ifrån barndomen, och att det kan icke wara något bedrägeri med deras tro, som är så gammal och inrotad allt ifrån döpelsen, ifrån hwilket förbund de mena sig icke wara fallna, de må lefwa huru de helst wilja. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 197 i kommentar till Matt 25:1)

Somliga (köttsligt säkra) grunda sin säkerhet på sin döpelse och upptagning i den christliga kyrkans samfund. Wi äro döpta christna, säga de; då likwäl deras döpelse ingalunda borde trösta dem, så länge de icke hålla det förbund, som de i döpelsen ingått. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 209 i kommentar till Luk 19:41)

Den 14 juni 1771 föddes en ny Catharina "vid Långwattnet eller Lindulaula kalladt". Hon döptes den 21 juni. Som seden bjöd hade Anders vidtalat sex dopvittnen. Bland de grannar och vänner som i den ljumma sommarkvällen längs den smala skogsvägen mellan Palsbo och Boriskiöp letade sig ut till den enkla och torftiga stugan vid Långvattnet för att dricka barnsöl och kanske ge någon dopgåva till den nyfödda, är de sex faddrarna kända. I spetsen infann sig änkepastorskan Margaretha Christina Folkberg i Bogla. Hon var nybliven änka efter kyrkoherden Bengt Bergenholtz. ... Vad pratade gästerna om på dopkalaset vid Långvattnet? ... Kanske rörde sig samtalet kring minnet av den gamle klockaren Johan Nilsson i Bäck, som jordfästs samma dag. ... (Han) hade varit omtyckt. Han hade haft god sångröst och aldrig begärt mer än en ringa penning vid barndop och jordfästningar. (Lennart Davidsson "Den glömda backstugan med det lyriska namnet" s 48-49)

I en fransk bok om hälsovård från 1700-talet varnas för att använda vatten till ansiktet, det gör huden känslig för kyla på vintern och värme på sommaren. Att torka sig med en trasa varje morgon ansåg författaren vara fullt tillräcklig renlighet. ... På lördagen, lögardagen, tvättade man sig (i Sverige), att tvätta sig oftare ansågs näst intill högfärdigt bland landsbygdens folk under 1800-talet. Då tvättade man ansikte, händer, hals och öron. Vad som doldes av kläderna tvättades ytterst sällan, det ansågs syndigt. ... Hela kroppen badade man till jul och kanske också till midsommar. Man använde ett stort laggat träkar som ställdes i stugan eller bykstugan. Först badade husfadern, sist barnen och tjänstefolket, alla i samma vatten. (Jane Fredlund "Stora boken om livet förr" s 107,110)

De antiromerska känslorna (bland de ortodoxa) nådde sin klimax år 1755, då patriarkerna i Konstantinopel, Alexandria och Jerusalem förklarade det latinska dopet helt ogiltigt och begärde att alla som omvände sig till ortodoxin skulle döpas om. "Heretikernas dop måste förkastas och avskys", stod det i påbudet. "Det är vatten som inte kan nytta något till ... varken ge någon helgelse åt dem som mottar det eller tjäna till att tvätta bort synder." Denna ordning förblev i kraft i den grekiska världen till slutet av 1800-talet, men den utsträckte sig inte till den ryska kyrkan. Ryssarna döpte i allmänhet romersk-katolska konvertiter mellan 1441 och 1667, men efter 1667 har detta normalt inte förekommit. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 103)

År 1754 påtalas skvaller vid kyrkdörrarna i de små husen under andra sammanringningen (i Byarums kyrka) och skvaller förekom även vid barndop i kyrkan. Sådant borde undvikas. Istället borde man ägna sig åt förböner för barnet tillsammans med predikant och faddrar och dessutom påminna sig själv om sitt eget döpelseförbund. (Einar Persson "Fromhet och vandel i Byarums socken under 1700-talet" s 21)

(Krukmakaren Stephan Christoffersson Glantz i Jönköping) förkunnade (i mitten av 1700-talet) " ... att predikoämbetet är Satans tjänare - att kyrkan vore ett komedihus, varuti folk hade apespel och gör kyrkan till babyloniska skökan ... att ingen borde döpas förrän han bleve så stor att han förstod vad döpelsen hade att innebära - att yttre döpelsen med vatten är inledningen eller nyckeln till den heliga andedöpelsen." ... (Per Ericsson "Den apostoliske krukmakaren" s 81-82)

Ryssland hade i freden i Åbo (1743) iklätt sig förpliktelser att bistå Sverige mot fientligheter, som kunde förorsakas av tronföljarvalet. Med största beredvillighet fullgjorde Elisabet denna förbindelse. ... Först gav kejsarinnan befallning åt ryska flottan att ge sig ut på kryssning i Östersjön för att i förening med den svenska avskräcka danskarne från landstigning. Sedan överfördes 11,000 man på ryska galärer till Sverige för att övervintra där. ... De ryssar, som voro inkvarterade i Norrköping, väckte särskilt uppseende med sina processioner på Kyndelsmässodagen. Då gingo de, enligt en gammal berättelse, i en lång rad "neder till strömmen för att avtvå sina synder. Badet var inrättat på isen nedom slaktarhuset med en fyrkantig vak av 16 kvadratmeters vidd och kringlagd med bräder, uti vilken de nakne kastade sig, ehuru man den dagen här hade en ganska sträng köld. Under vägen till badet blevo de i ansiktet bestänkte med ljumt välluktande vigvatten utav popen eller prästen, vilken helighets förrättning skedde med en grön kvist, indoppad i en silverskål, som var utsirad med flerfaldige helgon. Varje ryss bar därvid sin Sankt Niklas- eller Jungfru Mariaebild i handen. Då någon hoppade i badet, ropade han med alla de övriga kringstående: "Herren rene oss ifrån våra och våra fäders missgärningar!" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 58-59; Hattarne och ryska kriget)

Genom en omfattande korrespondens och litterär verksamhet utvecklades (Sven Rosén, son till en kyrkoherde i Halland,) till den radikala pietismens mest inflytelserike person. ... Rosén förhördes av domkapitlet (i Stockholm). Han tog då avstånd från kyrkans officiella nattvardslära och dopsyn, något som medförde att målet gick vidare till hovrätten. Hans sak förvärrades ytterligare efter att han avrått en högre tjänstemans familj från att döpa sitt barn då han menade att barndop stred mot bibeln. Barnet blev sedan tvångsdöpt. I januari 1741 dömdes Rosén till landsflykt. ... Landsförvisningen av Rosén ... blev ett hårt slag för radikalpietismen i Stockholm. Ett samtida vittne uppger att det funnits omkring sju hundra radikalpietister i Stockholm vid mitten av 1730-talet, innan repressalierna satte in på allvar. Radikalpietismen var emellertid inte en rörelse bara begränsad till Stockholm. I Lunds stift fick flera anhängare fängelsestraff och här blev också greve Bengt Frölich på Vollsjö uppmärksammad genom renlärighetsprocesser. Till slut dömdes han till landsflykt och lämnade landet frivilligt. (Ingmar Brohed "Pietism och herrnhutism" s 78-79)

Säg alltså inte i ditt hjärta: "Jag blev en gång döpt, och därför är jag nu ett Guds barn." Tyvärr kommer den slutledningen under inga omständigheter att stå sig. Hur många döpta smädare och bakdantare, liderliga sällar, tjuvar och blodsugare finns inte! Vad tänker du om dem? Är dessa nu Guds barn? ... Att säga, att ni ej kan födas på nytt, att det inte finnes någon ny födelse utom i dopet, det vore att besegla allas eder dom, att överlämna eder åt helvetet utan hjälp och utan hopp. Och måhända många menar, att detta är rättvist och riktigt. ... Stöd er inte längre på den bräckta rörstaven att ni blev födda på nytt i dopet! Vem förnekar väl, att ni då blev Guds barn och arvingar till himmelriket? Men trots detta är ni nu djävulens barn. Därför måste ni födas på nytt. ... Ni har hört, vilka kännetecknen på Guds barn är. Alla ni, som inte har dem i edra själar, måste, vare sig ni är döpta eller odöpta, mottaga dem, annars skall ni utan gensägelse evigt förgås." (John Wesley "Jesus är Herre" s 243-244)

Bondeståndet höll (under 1700-talets frihetstid), liksom de övriga stånden, styvt på sin "renhet". Väljarkårens kärna skulle utgöras av krono- och skattebönder. Å ena sidan strävade man efter att utestänga beroende, icke bofasta bönder, å den andra ståndspersoner, som innehade krono- eller skattehemman och betalade skatt för dessa. Verkan blev den, att allt större delar av landsbygdens befolkning blevo utan rätt att deltaga i valen till riksdagarna. (Walfrid Holst "Statslivet i frihetens tecken" s 22)

Vid 1727 års riksdag föreslog Jacob Benzelius, då professor i Lund, att prästeståndet skulle låta utarbeta nya läroböcker för religionsundervisningen vid rikets läroverk. Förslaget bifölls och han själv fick uppdraget. Vid 1734 års riksdag kunde Benzelius, som nu blivit biskop i Göteborg, redovisa resultatet. ... Tron hos den som tar emot sakramentet påverkar inte dess verkan. ... Parallellismen mellan Gamla och Nya testamentet utvecklas: omskärelse - dop; påskalamm - Kristi offerdöd. Barndopets grund utvecklas utförligt. I Nya testamentet möter en allmän befallning om dopet: Låt barnen komma till mig; Kristus har själv instiftat dopet; dess nödvändighet framgår av att Kristus själv lät döpa sig; löfte om nåd följer dopet; i Nya testamentet intygas att hela hus döptes och detta har sedan församlingen följt. ... Benzelius blev teologernas främste lärare i nästan ett sekel. Vid prästexamen och vid prästmötet blev hans frågor och svar den givna utgångspunkten. I hans läroböcker hade den ortodoxa kyrkoläran ett säkert stöd. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 72-74)

Olycksåret 1713 bragte till Sverige budskapet ... om hur Finland översvämmades av ryssarnas härskaror. ... För fredsunderhandlingar anfördes ej blott politiska och ekonomiska skäl utan även, såsom av Jesper Svedberg, andliga. Han talade bevekande ord om de svenska barns öde, vilka voro i fångenskap hos ryssen, "som döper om barnen och således fördärvar dem till sin själs salighet". Alltså, tillade han, "måste vi intet dröja med fridshandeln utan nu göra ett slut". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden" s 167,170; Riksdagen 1713-14)

Det var år 1711 som höga överheten - det vill här säga rådsherrarne i Stockholm, eftersom konung Karl XII då befann sig i främmande land - på förslag av collegim medicorum utfärdade vår första "förordning om jordegummor uti Stockholm".... Barnmorskeeden (inför magistraten) ... började på följande sätt: "Jag N.N. lovar och svär vid Gud och Hans heliga evangelium, att jag uti denne min barnmorskebeställning, framför allt skall hava Gud för ögonen, mig för vidskepelser vakta." ... Edens innehåll kompletteras genom själva förordningen, där det bland annat stadgas: " ... Ser barnmorskan ock, att modern bliver så svag, att hon torde sätta livet till, förrän hon bliver förlöst, så skall hon i tid de närvarande förmana, att de skicka efter en sådan person, som öppnar henne, så snart hon är död, på det fostret, som till äventyrs än kunde leva, må njuta det helga dopet." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1660-1709" s 51-53; Vårt första barnmorskereglemente)

Den ortodoxa dogmatiken häfdade, att pånyttfödelsen sker i (vatten)dopet, men pietisterna räknade väckelsen eller omvändelsen för den sanna pånyttfödelsen. (Fredrik Nielsen "Från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 659)

Klockan ett på natten mellan söndagen den tolfte och måndagen den trettonde man (den 22-23 nya stilen) år 1707 lade den äldsta av de kloka hustrur från grannbygden, som biträtt fru Christina Brodersonia vid hennes livsfarliga barnsbörd, en förstfödd son i armarna på hennes man, komminister Nils Linnaeus. ... I eldskenet från spiseln pysslade kvinnorna med badvatten och linne, ivrigt och under många försiktighetsmått. De lade en blank vit silverdaler i badbaljans lögde för att barnet skulle bliva rikt, de knöto ett psalmboksblad i dess lindor för att skydda det mot trolleri och onda tydor och smusslade ett stycke stål ned i vaggan till hägn mot sjukdom och lyten. Den unge prästmannen skakade på huvudet åt vidskepelsen, men också han visste, att det var en farans tid för ett litet barn mellan den naturliga och andliga födelsen, innan det genom dopet erhållit del av frälsningsverket och änglarnas beskydd. ... Sex dagar räckte för det nyfödda banet vådans och osäkerhetens tid, då trollen, näcken och vättarna när som helst kunde skada och röva det, om det icke noga värmades med eld, stål och Guds ord. Men den sjunde, söndagen den nittonde, skedde dopet. Då kommo faddrarna på morgonen för att i högtidligt tåg hämta barnet till kyrkan. Det var herr Sigfrid Londerberg och Nils Linnaeus fränka, hustru Lisken Lindelia, gudmoder och bärgumma, Maria Brodersonia, moderns femtonåriga syster, och för övrigt fem bönder och fyra hustrur av socknens bästa folk. ... Tärd och blek klädde fru Christina med matta, avmagrade händer barnet i kristningsmössan och den vita kristningsdräkten och lämnade det till gudmodern, i det hon i dennnas öra så lågmält hon förmådde viskade det namn (Carl) gossen skulle bära. Ty det är farligt att nämna odöpt barns namn. Noga fullgörande de många föreskrifterna - ty på bärkvinnans väsen och omsorg hänger mycket av barnets framtida öde och lynne - lyfte gudmodern pilten i sin famn och satte sig i spetsen för tåget till kyrkan. När de trädde ut på skogsvägen, sken sommaren i den klara söndagsmorgonen över ängarna och lundarna kring den glimmande Möckelns låga, alkransade stränder, där i söder den skånska bokskogen alldeles nylövad brann med en grön eld. (Oscar Levertin "Stenbrohult" s 136-138)

För missionsarbetet bland indianerna lär Karl XI trycka en översättning av Luthers katekes på indianernas språk, gjord av en svensk prästman i Amerika. Men de som vunnos för kristendomen voro helt få. En svensk prästman skriver därom år 1725: "Med dessa indianer haver ännu ingen präst kunnat stort uträtta ... I min tid är allenast en indian blivit kristen. Men sedan han var döpt, måste han med stor omsorg vaktas ifrån de andra indianernas sällskap, som skulle eljes honom ibland sig mörda, såsom en, den där pretenderade veta något bättre än de själve." Slutet blev, att den kristnade indianen åter gav sig ut "bland vildarne och levde lika som de". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 223)

Leibniz tog frågan om kristendomens motsägelselöshet på allvar och visar bland annat härigenom sin intellektuella överlägsenhet över många senare kristna religionsfilosofer. Han trodde, att det väsentliga i kristendomen kan försvaras mot alla rent logiska invändningar. Visserligen insåg han, att det finns självmotsägelser i den mest förmörkade ortodoxiens uppfattning, t. ex. att Gud är fullkomligt kärleksfull mot alla och ändå låter små odöpta barn pinas i oändliga helvetesplågor. (Ingemar Hedenius "Tro och vetande" s 90)

(Slottspastorn och kyrkoherden) Abraham Mellin var vid denna tid (i slutet av 1600-talet) föremål för utredning av domkapitlet. Han hade nämligen 1689 anmälts för att han vid dop inte själv velat hålla barnet utan låtit gudmodern göra det. Vidare hade han med förrättningar trängt in på stadsförsamlingens område. Omdömet om Mellin är annars gott - "en redlig prästman och hade för sin ljuvlighet i tal och umgänge beröm hos envar som han umgåtts med eller honom kände".Ett annat lyder "en mycket vacker och skicklig prästman, havandes vackra gåvor att predika". (Göran Åberg "Kyrkligt liv i Jönköping för 300 år sedan" s 82)

Om barnet var mycket svagt fick det döpas genast. Ett särskilt kapitel i (1686 års) kyrkolag föreskrev hur nöddop skulle förrättas. Då skulle ett förståndigt och "i Katekismi lära väl underrättat" manfolk döpa barnet med vatten i den Treenige Gudens namn. Det anmärkningsvärda är knappast att kyrkolagen upprepar den medeltida begränsningen att kvinnor får nöddöpa endast i mäns frånvaro, utan snarare den särskilda föreskriften att "barnmorskor eller jordegummor" skulle undervisas i hur nöddop skulle förrättas. Tanken förefaller vara att dessa sedan skulle instruera männen; i verkligheten torde emellertid jordemödrarna tidigt ha kommit att dominera som nöddopsförrättare. I sin katekesutläggning vände sig (Jesper) Swedberg också emot de "djärva och obetänkta kvinnor" som döpte utan verkligt nödfall. För övergången från annan religion till kristendomen var dopet den stora symbolhandlingen. De judedop som förrättades under stormaktstiden blev därför mycket uppmärksammade, i synnerhet i huvudstaden, då gärna någon kunglig person stod fadder. (Anders Jarlert "Kyrka och tro" s 266)

Enligt kyrkolagens föreskrift skulle dopet förrättas inom åtta dagar efter barnets födelse och helst försiggå i kyrkan. Därvid skulle även enligt "gammal, god och kristelig sed" några personer tjänstgöra som faddrar. Till detta hedersuppdrag fick inga andra utses än sådana, som hunnit vuxen ålder och var i katekesen väl kunnige". Några av dessa bestämmelser blev utan svårighet åtlydda. Allmogen var själv mycket angelägen om att så snart som möjligt föra den nyfödde till dopet; ty innan barnet blivit vattenöst, betraktades det som hedning och ansågs - som Nicolavius uttrycker det - "kunna bliva ett rov för onda makter och bortbytas av trollen emot någon byting". Därför brukade också enligt samme sagesman gudmodern efter hemkomsten överlämna barnet till modern med de orden: "Se här får jag glädjen att i Jesu namn lämna dig en kristen i stället för en hedning." Orden framsades, tillfogar Nicolavius, med innerlig andakt och mottogs med glädjetårar av den lyckliga modern. Inte heller förekom någonsin dop utan faddrar. Föräldrarna var alltid måna om att anskaffa en ansenlig rad faddrar och dopvittnen, inte så mycket för den "gamla goda kristeliga" sedens skull utan helt enkelt därför att det innebar materiella fördelar för barnet genom de rikliga faddergåvorna. Svårare var det att förmå föräldrarna att förlägga dopet till kyrkan. Eftersom dopet skedde så snart efter barnsbörden, kunde modern inte följa med, och även för barnet fanns det ju risker under den kallare årstiden. (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 214)

Var skärtorsdagsnatt kunde man få se dessa avskyvärda trollpackor på färd till sin herre och mästare i Blåkulla. Häxan satte sig gränsle över en kvast eller en ugnsraka och smorde kroppen eller fordonet med salvor, beredda av de vidrigaste ämnen, däribland fett av odöpta barn, som trollpackor mördat. Trollsalvan hade häxan förvarad i ett smörjehorn. Hon uttalade nu några hemlighetsfulla ord, och så bar det i väg genom skorsten och vidare genom luften till häxsabbaten hos den lede i Blåkulla. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 331; Det stora trolldomsraseriets tid)

Att riva (kol)milan var ett varmt och sotigt göre. Alla som deltog i arbetet blev svarta. ... Koldammet yrde i luften, när man arbetade i kolhögarna och skyfflade i den torra stybben. Tvätta sig var inte lönt. De gamle berättade, att kolgubbarna förr i tiden hade för sed att aldrig tvätta sig, så länge de höll på med kolning, och samma kläder skulle de ha hela tiden. Att byta kläder och tvätta sig var att svika gammal sed, och den som gjorde så, ansågs högfärdig. (Wåge Tolf "Om kolning" s 27)

(George) Fox började 1648 en missionsresa till fots och till häst genom mellersta England och Yorkshire. ... Ända till sin död (1691) fortfor Fox att göra propaganda för sin religiösa individualism. ... Det enda dop, som har betydelse (för kväkarna) är ande- och elddopet; barndopet har en blott mänsklig tradition, som icke bekräftas af skriften. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 602-607)

De sedan 1620 utvandrade engelska nybyggarne i Nordamerika kommo till att börja med i ett vänligt förhållande till indianerna. Men då stridigheter där uppstodo, sågo puritanerna i rödskinnen de kanaaniter, som skulle utrotas. Dock skedde också ett utmärkt arbete för evangelisk förkunnelse bland dem genom den utvandrande prästen John Eliot (död 1690) "indianernas apostel", den protestantiska hednamissionens första stora namn. ... Han lade vikt på att med missionen förbinda kulturarbete men visade sig på flera sätt såsom sträng calvinist. Dopet uppsköt han till och med mycket länge och satte sina indianer under sträng tukt; hednafolken skulle enligt hans mening gå Israels väg genom lagen. I Natik nära Boston grundlade han en koloni af "bedjande indianer", men indianerkrigen 1675 ödelade en stor del af hans arbete. (Valdemar Ammundsen "Den protestantiska hednamissionens begynnelse" s 731-732)

Assar Månsson (Starkman från Starkeryd i Hagshult) är mitt namn. All min lycka står i Herrens hand. Gud give jag kunde det namnet bära mig till heder och Gud till ära, ty det är mig i dopet givet och sedan i livets bok inskrivet. ... Anno 1642 är jag Assar Månsson född hit till världen. (Lennart Fag "Gamla anteckningar från Starkeryd" s 50-51)

Livet ombord i örlogsskeppen i gamla tider var icke avundsvärt. En engelsk amiral på 1630-talet berättar sålunda i sina memoarer, att han icke kände någon amiral, som någonsin hade legat ombord, annat än när sjöexpeditioner tvingade därtill. ... Trångboddheten var stor och hade sina betänkliga konsekvenser både i form av sjukdomar och i vissa andra avseenden. Det var sålunda ingen nyck, att t.ex. den främre delen av skeppet, galjonen, som nästan jämnt spolades över av det härliga, rena vattnet, hade döpts till "husborgen" eller "lusplikten" - där kördes båtsmännen ut att renas från den ohyra, som var en vanlig plåga ombord på den tiden. (Georg Hafström-Hjalmar Börjeson "Flotta och sjöfart" s 263-264)

Det var i januari 1620. ... Dopklockan ljöd i Strassburg och dåvarande köpmannen och ledamoten i femtonmannarådet , herr Johan Dietrich, trots vinter, snö och is iförde sig sin högtidsdräkt för att bära sitt lilla barn till dopet. ... Då för tiden voro barnen icke så ömtåliga. Numera (slutet av 1800-talet) kunna de icke uthärda kyrkluften och vinterluften ute, hvarföre man ofta låter dem blifva så gamla, att de nästan själfva kunna svara vid sitt dop, eller döper dem i det varma rummet framför kakelugnen; då bar man dem strax i den gode herdens armar, att han måtte åtaga sig dem. ... Hvad barnet fick som faddergåfva, är icke ... omtaladt; men det fick något vida bättre än en silfversked eller ett korallhalsband - och detta var fromma föräldrars och förfäders välsignelse. (Emil Frommel "Dominikus Dietrich - den siste borgmästaren i den fria riksstaden Stassburg" s 106-108)

(Länsmannen) aktade det ... icke alldeles onödigt att för sig själv upprepa ett slags besvärjelseformel, som han lärt i sin barndom och nu, i grevens tid, påminde sig: "Jöns, det är mitt namn, mig till heder och ingen skam; det är mig i dopet givet och i livsens bok inskrivet. Mörkrets furste, flykten tag! Bort, du svarte avgrundshund! Ty ditt välde avsvor jag i mitt döpelseförbund." Mumlande dessa ord inträdde länsmannen tätt bakom prästen i Ingrids stuga. (Viktor Rydberg "Fribytaren på Östersjön I" s 73-74)

(Den tioåriga flickan) hade nu varit i Blåkulla många gånger; djävulen hade omdöpt henne, nödgat henne avsvärja Gud, inskrivit hennes namn i sin bok och satt sitt märke på henne, vilket skulle betyda, att hon vore hans i livet och i döden. ... För varje besök (i Blåkulla) tillväxa (barnen) i djävulens tjänst, varda slutligen av honom döpta och äro då fullkomliga häxor eller trollkarlar med förmåga och vilja att på egen hand företaga Blåkullafärder. (Viktor Rydberg "Fribytaren på Östersjön II" s 290-291,296)

När Röda boken blivit avskaffad (vid Uppsala möte 1593), behövdes en annan liturgisk handbok, och man återgick nu till den gamla kyrkohandboken av år 1529. Den var dock i behov av att överses; och den första punkt, som man stannade inför, var den om exorcismen eller den onde andens utdrivande ur det odöpta barnet. Läran om arvsynden hade nämligen förbundits med den uppfattningen, att det odöpta barnet var besatt av onda makter. Därför föreskrev dopformuläret, att prästen före dopet skulle bjuda den onde anden att lämna barnet. Efter någon diskussion beslöts nu, att själva exorcismen skulle bibehållas "efter en kristen frihet", men några ordalag i formuläret mildras. Så skulle maningsorden till den onde anden "Far här ut" ändras till "Vik här ifrån", "på det de enfaldige sig däröver icke förskräcka skulle, menandes, att någon lekamlig besättelse därmed skall ment varda". ... En del av prästerskapet kom (sedan) upp till hertig Karl på slottet för att inhämta hans samtycke. ... När han kom till punkten om exorcismen, blev han eld och lågor och förklarade, att den präst i hans hertigdöme, som vågade begagna sig av ritualet för djävulens besvärjande, skulle "bliva avdankad med eldgaffeln". Utgången blev en kompromiss: exorcismen skulle bibehållas, "dock så", hette det, "att man härmed icke fördömer de församlingar i främmande land eller höga personer här inrikes, som denne icke så bruka". Karl hade alltså rätt att inom sitt eget hertigdöme förbjuda djävulens utdrivande. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1521-1611" s 404-405)

(Lars Gudmundsson) hade i den gud, som dömer odöpta barn till ett evigt helvete, funnit en gud, som i förstoring var bildad efter hans eget beläte, och vars grymhet förlänade honom ett onämneligt majestät. ... (Lars) utvalde sin lärare, kyrkoherde Sven, till väderpust, öppnade dispyter med honom och fann till sin hjärtliga tillfredsställelse, att kyrkoherden alltemellanåt förbluffades av hans argumenter och snart undvek att inlåta sig i strider med honom. (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 65,67; Huru Lars vart auktoritet)

Mäster Gudmund satt nu ensam bland faten nere i källaren och gnolade gladlynt på en melodi utan ord. Annars plägade Fabbe vara hans biträde även vid tappning, och det var Fabbe, som då sjöng visor lämpliga för tillfället, såsom ”Här bor en hedning i källaren, hans namn är Muskatellaren, han är kraftig, saftig, trind och tjock, tunnbindarmäster har sytt hans rock. Nog unnar jag honom allt gott; men nej, att döpas unnar jag honom ej. Det vittnar ju både munk och präst, att odöpt är Muskatellaren bäst. En dålig krist han vorde för visst och sämst, om han vorde en anabaptist.” (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 88-89; Samfundet ”Fritt ur hjärtat”)

Under den s.k. tyska perioden i början av 1540-talet skärptes kritiken mot de traditionsbundna bruken. Georg Norman förkastade helt smörjelsen i dopet och menade att många av dessa ceremonier och åthävor vållade stort obestånd i den kristna menigheten. ... Särskilt vände sig Norman mot smörjelsen i dopet. Denna olja, heter det, har varit föremål för största avguderi. ... I konsekvens med denna inställning borttogs smörjelsen med olja och krisma i handboken av år 1541. De övriga ceremonierna fick stå kvar, såsom saltceremonien, kristningsklädet och det brinnande ljuset. De böner som lästes därvid och som övertagits från 1529 års handbok gav emellertid upplysning om den symboliska innebörden av handlingen. Saltet åsyftade visdomens salt som skulle vara den döptes ledsagare till evinnerligt liv. Kristningsklädet åskådliggjorde det av Kristus i dopet givna rena kläde som skulle bäras obesmittat inför hans domstol. Och ljuset i handen skulle symbolisera den brinnande lampan som den döpte skulle bevara till mötet med Herren, när denne kommer till sitt bröllop. ... Sin energiska kamp mot den folkliga övertron fortsatte (ärkebiskop) Laurentius Petri oförtrutet under de följande åren. Vid stiftsmötet i Uppsala 1566 ... framlade (han) sina synpunkter (om dopet). ... Han analyserar (bland annat) de gamla ceremonierna vid dopet såsom salt, ljus och kristningskläder. ... Han betonar med skärpa att om dessa ceremonier brukas över människor och djur för att bringa dessa hälsa, lycka och beskärm, ja, då är det ingenting annat än rent lövjeri, även om man därvid läser Guds ord och heliga böner. ... I den nya handboken som utkom år 1614 ... var såväl saltceremonien som det brinnande ljuset och kristningsklädet uteslutna. ... Därmed hade de officiella ceremonierna från romersk medeltid blivit utrensade. Det gick emellertid inte lika lätt att fördriva dem ute i folklivet. ... (De) försvann först i och med det gamla bondesamhällets omvandling under 1800-talet. (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 164-165,171-172; lövjeri = sjukdomsbotande med materiella substanser)

(Jean Calvins) "Christianae religionis institutio" ... utkom på latin på våren 1536. ... Påverkan från Luther, som var så märkbar i den första upplagan af "Institutio", märkes också i den sista (1559). ... Dopet är icke blott ett tecken på en rening utan tillika en underpant på Guds nåd och ett insegel på barnaskapet. Barnet kan hafva en tro såsom ett frö (fides seminalis), och Gud giver barnen en försmak af den fullhet, de sedan skola få. Här råder dock en betydlig oklarhet. Calvins hela sakramentsbegrepp kan leda till baptism, och det blef, såsom historien visade, en närliggande fara i reformerta länder; läran om utkorelsen gifver dopet betydelse endast såsom ett slags kallelse, icke såsom ett verkligt upptagande i nådaståndet. ... Calvin tillät hvarken lekmän eller kvinnor att förrätta dop; det fick förrättas blott af en präst och alltid i kyrkan, i församlingens närvaro, antingen vid veckogudstjänsten eller vid katekisationen om söndagen. Dophandlingen skulle inledas med en undervisning om dopets betydelse, som slutar med Fader vår. Därefter följer en förmaning till dem, som frambära barnet, att undervisa det i den kristna tron, som bekännes, och i den heliga skrift, som skall mottagas "såsom Guds vissa ord, kommet från himmelen". Vidare skall barnet läras att lefva efter det dubbla kärleksbudet och följa profeternas och apostlarnes förmaningar till själfförnekelse och försakelse. Därpå får det namn, och det döpes i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Hela handlingen afslutas med ett fördömande af den romerska kyrkans ceremonier vid dopet, och ett uttalande af, att man vid det förrättade dopet följt Kristi, apostlarnes och den äldsta kyrkans bruk. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 227-231,247)

Olavus Petri hade i sin handbok 1529 följt beslutet vid kyrkomötet i Örebro samma år att smörjelsen skulle behållas men tolkas som ett uttryck för den inre smörjelsen. I "Articuli ordinantiae" 1540 gick (Georg) Norman till storms mot varje form av smörjelse. Den var ett avguderi, eftersom den gav det skapade den vördnad som tillkom Gud allena. Därför skulle prästerna undervisa de enfaldiga om att smörjelsen inte var nödvändig utan borde avskaffas, eftersom den missbrukades. Både olje- och krismasmörjelsen ströks i dopritualet och sista smörjelsen med krisma försvann ur sjukbesöksritualet. Någon teologisk motsättning till de svenska reformatorerna förelåg inte på denna punkt, men de kungliga besluten om reformationens genomförande hade bäddat för radikalare ingrepp. Vid den stora konfiskationen 1545 indrogs också ett betydande antal oljekar. (Åke Andrén "Sveriges kyrkohistoria - Reformationstid" s 104-105)

Gert (Bokpräntare): "Känner du Rink och Knipperdolink?" (Mäster) Olof (förskräckt): "Vederdöparna!" Gert: "Ja! Varför så häpen! Det är ju bara två borgarlunsar. En buntmakare och en krämare, som förneka dopets nytta på ett osjäligt barn och äro nog enfaldiga att sätta sig emot en uppsåtlig mened, avtvingad ett oförnuftigt väsen." Olof: "Det är något mera? ... De äro besatte!" Gert: "Av anden, ja! Det är stormen som ropar genom dem! Akta dig om du kommer i vägen!" (August Strindberg "Mäster Olof" s 16)

Dopet skall givas till alla dem, som känna ånger över sina synder och som vilja bättra sitt liv, och som ha en uppriktig tro på att Kristus renar dem från synden, och som önska begravas med Kristus i döden, för att de må uppstå med honom. Dopet skall givas alla dem, som kännetecknas av det ovan sagda, och som begär att undfå det. (Karl Kilsmo "Den tredje reformationen" s 195; den frikyrkliga s.k. Schleitheimska bekännelsen i Schweiz 24 febr 1527)

Vi har en gång fått syndernas förlåtelse i dopet. (Martin Luther ”Stora katekesen” s 149).

Dopet uttrycker (enligt Luther) den kristnes delaktighet i Kristi död och uppståndelse. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 218)

Ziegler, en anhängare af det Lutherska vanvettet, ... vill påskina att (den yttersta nordens folk) af utsikten att nödgas erlägga outhärdliga skatter till påfvarna afskräckas från det heliga dopet och den sanna religionen. ... Likväl företog Johannes Magnus i nådens år 1526 ... en visitationsresa ända till de aflägsnaste delarna af Jämtland. Och där använde han mer af sina inkomster till lindring af de fattigas nöd, än han behöll för tillgodoseende af egna nödvändiga behof. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 203-204; Om krig och sedvänjor hos de hedniska skogsborna och deras grannar)

Redan 1523 hade (Martin Luther) utgifvit en tysk öfversättning af den gamla dopritualen med små ändringar; 1526 utkom en ny upplaga af hans "Taufbüchlein" med mera genomgripande förändringar, bland annat med afskaffande af saltet, spotten och oljan. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 91-92)

Det var svårt för Zwingli att häfda barndopets giltighet och dopets verkan, då han själf hade uppgifvit den kyrkliga läran om arfsynden och nådemedlen. Vederdöparne förkastade barndopet såsom en tom och innehållslös ceremoni, men å andra sidan gjorde de den vuxnes dop till ett kännetecken på den sanna tron och förbundo vissheten om frälsningens ägande med ett vattendop vid mogen ålder. Zwingli bekämpade dem genom att frånkänna hvarje vattendop betydelse med hänsyn till frälsningen. Han visste väl, att detta påstående var något nytt, och han uttalade öppet, att alla lärare sedan apostlarnes dagar befunnit sig i villfarelse, ifall de hade tillskrifvit dopets vatten en kraft till rening och syndaförlåtelse. Enligt hans åsikt var det ingen skillnad mellan Johannesdopet och det kristna dopet. ... Han räknade barndopet till de yttre ting, om hvilka de kristna icke borde strida, och han bekämpade anabaptismen såsom en farlig tillit till det yttre och såsom ett försök att återinföra ett föga behagligt munkartadt tvångsherravälde (eine unlustige Zwingherrschaft). (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 129-130)

Den baptistiska rörelsen föddes i Schweiz, där den första församlingen av troende och döpta kristna bildades i Zollikon utanför Zürich i januari 1525. Rörelsens anhängare kom att kallas anabaptister och bland ledarna märks Konrad Grebel och Felix Manz, den förste baptistiske martyren som dränktes på grund av sin trosövertygelse. Väckelsen spred sig till flera kantoner i Schweiz och till Sydtyskland och Mähren där Balthasar Hubmaier döpte många innan han brändes på bål. Rörelsen spreds ytterligare och från Holland går under början av 1600-talet en linje till England och USA. (Anders Hallqvist-Per Westblom "Viktiga händelser i Baptistsamfundets historia" s 241)

På sommaren (år 1524) det år (Olaus Petri fick rätt att predika i Storkyrkan) uppträdde två ännu radikalare predikanter i Stockholm, nämligen de tyska vederdöparna Rink och Knipperdollinck som predikade baptism och rasade mot påvekyrkans avguderi och styggelser, vilket framkallade en del skadegörelse på helgonbilder och annat i Stockholmskyrkorna. De arresterades inom kort på kunglig befallning och utvisades barskt ur landet, ty någon religiös väckelse eftersträvade förvisso inte Gustaf Vasa. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 223; Vederdöparna)

Fastän en arabisk köpman försökte uppvigla härskaren i Cebu mot de vita ... lyckades Magallanes bli vän med hövdingen. ... Omvändelsen till kristendomen skedde i rent andlöst tempo. Först döptes konungen, sedan Magallanes hade lovat honom att han därigenom skulle bli den mäktigaste härskaren på öarna, sedan fick femhundra av hans undersåtar mottaga dopet, och på eftermiddagen kom turen till hans gemål och fyrtio av hennes hovdamer. Alla avgudabilder förstördes. Under de följande dagarna döpte skeppskaplanerna ytterligare tvåtusen öbor, samtidigt som Magallanes' matroser stormade och brände alla byar som inte ville låta sig omvändas och dödade invånarna. På den plats där en sådan by hade stått restes ett invigt kors. (Joachim G. Leithäuser "Mot nya världar" s 121; år 1521)

"(Luther:) "Kristus säger i Luk. 24:47: Vi skall predika bättring och syndernas förlåtelse. Men nu talar många endast om syndernas förlåtelse, och säger litet eller intet om omvändelsen, fastän utan densamma ingen syndaförlåtelse ges, vilken ej heller kan förstås utan omvändelse. ..." (Tom. IV, Altenb. fol. 391) ... I skriften Grund och orsak av 1520, läser vi dessa ord (av Luther): "Detta är det Nya testamentets rika nåd och den himmelske Faderns oändliga barmhärtighet att vi genom bot och dop börjar att bli fromma och rena." (N.P. Wetterlund "Guds tempel-Svar-Ord av Luther" s 154,173; Ord av Luther)

Fritz är fem och jag fyra år äldre än något af de andra barnen. Två små systrar dogo af pesten, innan någon af de yngre var född. Den ena var döpt och dog årsgammal, innan hon kunnat fläcka den rättfärdighetsklädnad hon i dopet ikläddes. Vi äro därför vissa om att hon är i paradiset. ... Om det andra lilla namnlösa barnet, som dog vid samma tid, vågar däremot ingen af oss tala. Det var ej döpt, och man säger, att små odöpta barns själar för evigt sväva omkring i mörkret mellan himmel och helvete. Tänk, huru rysligt att från vår mors kärleksfulla armar falla ned i kölden och mörkret för att där för evigt frysa och klaga samt ej tillhöra någon! (Elizabeth Charles "Familjen Schönberg-Cotta - Skildringar ur Luthers och hans samtidas lif" s 20-21; Elses historia)

I yngre år predikade (Luther) friskt och frejdigt: "Visst kan en människa tro, även om hon icke genast blir döpt; ty dopet är icke någonting mer än ett yttre tecken, som det gudomliga löftet skall mana oss fram till. Kan man ta emot det, så är det gott; då må man mottaga det, ty ingen skall förakta det. Om man icke skulle kunna ta emot det, eller om det skulle bli förvägrat, är man likväl icke fördömd, om man blott tror evangeliet. Ty där evangeliet är, där är också dop och allt vad en kristen människa behöver." Även Calvin förklarade mycket bestämt, att en människa icke kunde berövas den förnyande nåden, om hon doge före sitt dop lika säkert som att man icke under några omständigheter finge tänka sig verkningarna av nådens förbund som beroende av dess beseglande tecken. Den klassiska protestantiska dogmatiken inom båda konfessionerna, som avstod från varje lära om ersättning för dopet av det ena eller andra slaget, var med rätta enig i den satsen, att kyrkan och kristendomen hade att hålla sig till sin herres bud som sitt enda löfte men att, som redan Augustinus en gång hade formulerat det, icke det förhållandet som sådant att människan avstod från dopet kunde fördöma henne från himmelriket, men väl att hon försummade det eller föraktade det. Vattendopets kraft inskränker sig således icke till vattendopet. Det finns alltså icke någon nöd som skulle nödvändiggöra s.k. "nöddop". Det vore icke trohet utan otrohet också inför vattendopet, om man ville hävda motsatsen. (Karl Barth "Det kristna dopet" s 25-26)

Dopet är (säger Luther) "ett visst tecken och vittnesbörd bredvid ordet, varigenom ordet göres visst och vari Gud lovar att orubbligt och fast skänka sin utlovade nåd för att avtvå och utplåna vår synd". (Karl Barth "Det kristna dopet" s 33)

Dopet omgavs under medeltiden med olika riter; förutom vattnet förekom som symboler salt, dopklädnad, olja och dopljus. Enligt reformatorerna var vattnet den centrala symbolen utifrån biblisk utgångspunkt. De övriga symbolerna hade inte samma bibliska förankring. ... Konfirmationen utfördes under medeltiden som en rit med smörjning av olja. Den kunde endast utföras av biskopen. Enligt reformatorisk uppfattning lade denna rit inte något till själva dopet. Akten diskuterades i olika sammanhang under reformationstiden. Den kom ur bruk på 1540-talet och återkom för en tid under Johan III. (Sven-Åke Selander "Reformationen och lekfolket" s 297-298)

På söndagarna och på de större högtidsdagarna (under 1400-talet) firade man på morgonen en sjungen mässa ("högmässa"). Allt firades så högtidligt som resurserna tillät, och kyrkan var fylld av människor. Att gå i söndagsmässan var en plikt för var och en som inte hade nödvändiga förhinder. Oftast var det prästen och klockaren som ensamma fick sköta sången, om inga andra sångare var till hands. Kanske fanns det skolpojkar (päplingar) som påbörjat sin prästutbildning och kom till kyrkan på söndagen för att hjälpa till med sången. Före mässans början gick prästen runt och stänkte vigvatten på församlingen, medan man sjöng "Asperges me, Domine" ("Du bestänker mig, Herre, med isop, så blir jag ren"), ett tecken på rening och en påminnelse om dopet. (Per Beskow "Gudstjänstliv i en medeltida kyrka" s 236)

I det följande presenteras det dopritual (sannolikt från slutet av 1300-talet) som har brukats i Hemsjö socken i Västergötland. ... Första delen av dopet, som skedde i vapenhuset, inleddes med att prästen frågade faddrarna efter barnets namn. Därefter följde den så kallade sufflationen; prästen blåste då barnet i ansiktet för att fördriva den onde ande. ... Sedan gjorde prästen korsets tecken i pannan på barnet med orden: "Mottag Guds, Faderns och Sonens och den helige Andes tecken." Detta var den så kallade primsigningen (av lat. "prima signatio"), den första märkningen, som i Norden en tid in i medeltiden kunde förekomma som en särskild akt, skild från dopet. Den användes också på kontinenten för att icke döpta vuxna, exempelvis från de nordiska länderna, skulle kunna umgås och bedriva handel med kristna köpmän. Men vid tiden för Hemsjömanualet och andra svenska manualen var akten bara en del av dopritualet. Prästen lade så handen på barnets huvud och bad att det skulle undfå trons insikt och att Gud skulle visa sanningens väg för barnet, så att det skulle få åtnjuta frukterna av sin tro såväl i denna världen som i den tillkommande. Därpå bad prästen faddrarna om salt, vilket han först exorcerade, det vill säga renade från onda andemakter, och sedan helgade och välsignade. Litet av saltet stoppades i barnets mun. Enligt en uppfattning som fanns redan i antiken hade salt en renande och skyddande verkan och var ett värn mot djävulen. Efter ytterligare förberedande riter, som alla fortfarande ägde rum i kyrkans vapenhus, tecknades barnet med korsets tecken i höger hand. Först därefter skedde inträdet i kyrkorummet. Efter en välsignelse av dopfunten och dopvattnet, varunder helig olja hälldes i vattnet, följde själva dophandlingen. Denna inleddes med att barnet, nu avklätt, genom faddrarna tillfrågades om sitt namn. Därefter ställdes i tur och ordning tre frågor: avsvor sig barnet Satan, alla hans verk och hela hans anhang? Barnet smordes sedan med olja på hjärtat och mellan skulderbladen och fick ytterligare tre frågor om sin tro, svarande mot avsvärjelsen av djävulen och uppdelade efter trosbekännelsens tre artiklar: "Tror du på ...?" Efter frågan "Vill du döpas?" kom själva vattencermonin, då det nakna barnet tre gånger nedsänktes i dopfunten. Därefter följde ett konstaterande av vad som hade skett i en bön vari det heter att Gud, Kristi Fader, hade pånyttfött den döpte genom vatten och helig ande och givit förlåtelse för alla synder. Avslutningsvis överlämnades den vita dopklädnanden och sattes ett ljus i barnets högra hand. (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 130-131)

Under första hälften af 14:de årh. gjorde Böhmens och Ungerns härskare med anslutning af mera aflägset boende det ena korståget efter det andra mot litauerna. De käcka hedningarne försvarade sig tappert, och trots ett stort nederlag 1349 var Litauens kraft ingalunda bruten. Så småningom vunno grekiska missionärer emellertid insteg i landet, och till och med enskilda medlemmar af furstesläkten läto döpa sig med den grekiska kyrkans dop. För att med prinsessan Hedvigs hand vinna den polska kronan lät storfursten Jagjello döpa sig i Krakov med det romerska dopet, och många af hans män följde hans exempel. ... Året efter sin kröning drog Jagjello, hvilken såsom Polens konung kallade sig Vladislav II, till Litauen, och genom löfte om att gifva hvar och en, som ville låta döpa sig, en hvit ylleklädnad, lockade han många till dopet. Blott soldater och ståndspersoner blefvo döpta en i sänder; alla andra blefvo efter att hafva mottagit undervisning i den kristliga barnaläran indelade i hopar, som därefter blefvo öfversprutade "tillräckligt" med invigt dopvatten, så att hvarje hop fick samma nya namn: Petrus, Paulus o.s.v. Därmed var också Litauen till utseendet "kristnadt". (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 1004-1005)

Det stora flertalet (av allmogens folk) ... sågo i de kyrkliga ceremonierna, i den obegripliga latinska mässan, i sakramenten från döpelsen till sista smörjelsen, i korstecken och vigvatten idel magiska, av Gud gillade skyddsmedel mot djävulen och hans anhang av jättar och troll och häxor. Den hjälpen ville man inte försaka, nej inte för aldrig det. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1521-1611" s 65)

Nyfödda barn borde döpas inom åtta dagar, och normalt ägde dopet (under medeltiden) rum i kyrkan. Eftersom dopet sågs som ett inträde i kyrkan tog prästen, iförd röcklin och stola, emot dopföljet i kyrkporten och läste där de första bönerna över barnet. Djävulen manades att vika från det (exorcism), barnet tecknades med korsets tecken, det fick några saltkorn lagda i munnen (en symbol för visheten) och prästen rörde vid barnets öron med Jesu ord "Effata" ("Öppna dig") för att det i framtiden skulle höra Guds ord. Det fanns ingen bestämd placering av kyrkans dopfunt; ofta stod den mitt i kyrkorummet så att man kunde samlas kring den. Vattnet i funten invigdes på påsknatten, men nytt vatten kunde välsignas vid behov. Prästen ställde en rad frågor till barnet som egentligen var avsedda för den tidiga kyrkans dop av vuxna: om det avsvor sig djävulen och hans verk och bekände sig till Fadern, Sonen och den Heliga Anden. Frågorna besvarades jakande av faddrarna, som därigenom åtog sig att svara för barnets uppfostran i kristen tro. Sedan barnet smorts med katekumenolja ("oleum catechumenorum"), sattes det naket ned i funten och östes av prästen i Faderns och Sonens och den Heliga Andens namn. Nu följde ytterligare en smörjelse, denna gång med "krisma", en väldoftande olja som liksom katekumenoljan hade invigts av biskopen på skärtorsdagen och som symboliserade den Heliga Andens gåvor. Barnet ifördes en vit dopdräkt som tecken på det nya livet i Kristus och tog emot ett brinnande ljus som en påminnelse om att det nu var ett ljusets barn. Senare i livet skulle barnet få sitt dop bekräftat i konfirmationens sakrament, när biskopen kom på besök för en visitation. Konfirmanden fick pannan smord med krisma av biskopen och bar sedan en bindel runt huvudet under tre dagar. (Per Beskow "Gudstjänstliv i en medeltida kyrka" s 238-240)

De heliga handlingarna var för medeltidsmänniskan något långt mera än yttre symboler. Detta gäller inte minst om dopet. För den enkle sockenbon innebar dopet att det nyfödda barnet befriades från de mörka och livsfientliga makter, som omgav det och hotade det, och att barnet nu ställdes under den allsmäktige Gudens beskydd. (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 134-135)

Prästens tjänster (under medeltiden) kunde förmedlas ”billigt” eller ”dyrt”: de kunde delas ut som gåvor eller säljas som varor. Dopet förmedlades tilll exempel som en gåva, även om det kunde ske någon motprestation från dopkandidatens familj. ... Man måste döpas för att tillhöra kyrkan, man måste gå till bikt och få avlösning för att inte förlora de gåvor som man hade mottagit i dopet osv. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 232-233; Lekfolkets kristendom)

Främst bland dessa saliga, som, blandade med änglarne, omgiva Guds tron, stå helgonen. Deras förböner gälla förmer än serafernas, deras kraft i striden mot demonerna överträffar kerubernas. Fördenskull hava rikena, kommunerna, stånden, ordnarne, gillena, ja, även de vanryktade eller olagliga näringarne (vilka mer än andra behöva nåd och förböner) sina skyddspatroner i helgonens leder. Den enskilde skyddas av det helgon, till vars namn han blivit döpt. (Viktor Rydberg "Medeltidens magi" s 15; Medeltidens världsåskådning)

Lik en omtänksam moder vårdar sig kyrkan om människan och omgiver henne från vaggan till graven med sina magiska skyddsmedel. Kort efter barnets födelse måste prästen vara redo att begjuta det med vatten, som genom bön och besvärjelse renats från de även i detta element huserande demonerna, ty den späda varelsen ... skulle utan dopets nådegåva vara för evigt förlorad för himmelen, för evigt hemfallen åt helvetets kval. Mer än en samvetsgrann kyrkans tjänare var fördenskull betänkt på medel att bringa det räddande vattnet i beröring med fostret, innan det kommit i dagsljuset. Dock blev detta försiktighetsmått icke kyrkligt bruk. ... I döpelsen samverka med vattnet andra av prästen helgade medel: oljan, saliven (som prästen efter besvärjelsen spottar på barnet och vars kraft framgår av Mark. 7:33), saltet, mjölken och honungen. Därtill komma korstecknet och besvärjelsen, som ur barnet utdriva den lede djävulen och skaffa rum åt den helige ande. Medelst dessa magiska ceremonier blir barnet i kyrkan upptaget och för framtiden delaktigt av det skydd hon förlänar mot det onda. (Viktor Rydberg "Medeltidens magi" s 40-42; Kyrkans magi)

Om det fanns risk att barnet skulle dö under förlossningen, kunde det döpas innan det ännu var helt framfött. (Sven-Erik Pernler "Sveriges kyrkohistoria - Hög- och senmedeltiden" s 83)

Vid det medeltida dopet placerades dopbarnet i den vattenfyllda funten, varefter prästen hällde vatten över barnets huvud. Mot slutet av medeltiden övergick man till den typ av dop som ännu förekommer, då endast barnets huvud begjutes med vatten. Det medeltida dopritualet föreskrev att den inledande delen av dopakten skulle ske vid kyrkdörren. Funten stod därför i kyrkorummets västra del, eventuellt i ett särskilt dopkapell. De lutherska reformatorerna hävdade att dopet borde ske i hela församlingens åsyn. Det blev därför aktuellt att flytta fram dopfunten i koret. (Bengt Stolt "De svävande dopänglarna" s 55)

I (de medeltida) inskrifterna (i kyrkorna) kan vi ... uppleva att själva (dop)funten talar till läsaren som Hemsjöfunten, som framhäver sin egen betydelse att föra in hedningen i den kristna gemenskapen: "Alla själar här döpas in i församlingen genom mig, dopfunten." (Helmer Gustavson "Sockenkyrkan som skriftdokument" s 545)

Den småländska lagmanssläktens upprepade pilgrimsresor till det heliga landet (under senare delen av 1200-talet) ger säkerligen ... förklaringen till en mycket märklig passus om dop i Tiohäradslagens kyrkobalk, ett inskott som är helt unikt i de svenska landskapslagarna: "Ingen döpes två gånger om han icke är så god karl, att han döper sig själv i Jordan." (Lars-Olof Larsson "Småländsk medeltid" s 48)

När kyrkobyggnaden och kyrkogården hade vigts var de (enligt medeltida landskapslag) fredat område. Om byggnaden eller området hade skändats skulle biskopen företa en reningsakt och återställa vigningen så att kyrka och kyrkogård kunde brukas till rätt ändamål igen. Vid särskilt svåra brott ansågs hela vigningen ha gått förlorad, och då räckte inte rening utan ny vigning krävdes. (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s101)

(Birger jarls) korståg gällde tavasterna i mellersta Finland. .... Korsfararne prövade framgångsrikt sina svärd på tavasterna. Var och en som ville mottaga dopet skonades, men de som vägrade fingo lida döden. De var kristnade vikingar, som här foro fram med hela den skoningslösa kraften av den trosövertygelsen, att de förvärvade salighet genom att ej lämna ett enda hedningahuvud kvar på dess hals. Därför blevo de lika oemotståndliga, som deras hedniska förfäder en gång voro i sin förvissning om att Valhalls fröjder väntade den i strid fallne vikingen. Birger jarl anlade nu fästet Tavastehus till värn i öster för den svenska kulturen. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 329-330)

Då ett barn som var fött inom tio månader efter mannens död avled övergick arvet till modern, under förutsättning att man hunnit döpa barnet. I Äldre Västgötalagen står det: "Får hon barn, får det kristning, då har hon hägnat arvet" (Ärvdabalken). Om odöpta barn stadgas det i Yngre Västgötalagen: "Blir barnet primsignat men ej döpt, då skall man ej jorda det på kyrkogård, och det skall ej taga arv." Liknande bestämmelser förekommer i Östgötalagen, Tiohäradslagen, Västmannalagen, Södermannalagen och Dalalagen. Ärkebiskopen Andreas Sunesen uttrycker det underliggande resonemanget i sin kommentar till Skånelagen på följande sätt: "Den som aldrig blivit pånyttfödd genom dopet är som om han aldrig blivit född, och han kan inte taga arv." När det inte fanns tid för ett högtidligt dop i kyrkan skulle barnet nöddöpas, och vem som helst, diakon, lekman, kvinna, ja till och med en hedning kunde förrätta dopet under förutsättning att alla de nödvändiga handlingarna utfördes. Den betydelse som dopet enligt landskapslagarna hade för att fastställa arvsrätten kan tyckas förvånande, särskilt med tanke på att dopet inte alls hade samma ställning i kanonisk rätt. Enligt kanonisk rätt har ett barn fött inom äktenskapet "de natura" rätt att ärva sina föräldrar, och det står ingenting om dopets betydelse. (Charlotte Christensen-Nugues "Äktenskap och familj" s 304-305)

Från 1200-talet minskades (i Sverige) dopfuntarnas storlek, då dopet började ske genom begjutning i stället för neddoppning. Själva dopakten föregicks av djävulavsvärjelsen (exorcismen), som skedde utanför kyrkdörren. (Berndt Gustafsson ”Svensk Kyrkohistoria” s 24)

När man betraktar Bondstorpsfunten måste man ha klart för sig att den tillverkats för helt andra förhållanden än vår tids. Dopsederna för 700 år sedan förklarar många av de egendomligheter, som den moderna människan finner. Vi tycker kanske att funten verkar stor, ja till och med klumpig. Vi måste då tänka på att den nyfödde i sin helhet måste doppas ned i dopvattnet, och därför måste skålen vara rymlig. Vidare var funten inte placerad centralt i kyrkan som i dag utan alldeles innanför sydportalen. Den nyfödde hedningen fick inte komma längre in i kyrkan. En nutida människa kanske frågar sig hur de stackars barnen kunde överleva ett dop, som kanske ägde rum mitt under vintern i en kyrka utan värme, och där dopvattnet bör ha frusit till is ganska ofta. Nyligen företagna undersökningar har visat att vattnet antagligen uppvärmdes före dopceremonien genom att heta stenar lades ner i funten. Denna metod försvann tidigt i samband med att neddoppningsförfarandet ersattes med vattenösning. Stenarna blev då överflödiga, men med tanke på deras heliga karaktär ville man inte slänga bort dem, utan de har i flera fall bevarats ända in i vår tid. Efterhand glömdes den ursprungliga betydelsen bort, och man såg dem som symboler för nattvardsbrödet vid Jesu sista måltid med lärjungarna, och som de gammaltestamentliga "skådebröden". (4 Mos. 4:7) ... Ovanför cuppan (dopskålen) ligger ett dopfat. Om man lyfter på detta finner man oftast i cuppans botten ett litet hål, det s.k. uttömningshålet. Det heliga vattnet fick nämligen inte tömmas ut hur som helst, utan måste rinna ner i vigd jord. Bondstorpsfunten har emellertid inget sådant hål. Detta bruk försvann under 1200-talet och vi får därför anta att funten är av jämförelsevis sent datum. (Bo Ekström "Dopfunten i Bondstorp - En 700-åring" s 15-18)

I stiliserad form kan 1200-talets kyrkorum sägas avspegla individens vandring från världens mörker mot himlens ljus. Eftersom vandringen inleddes med dopet kom dopfunten att finna sin slutliga placering i västra delen av kyrkan, inte långt från en av portarna. Det fanns ingen lag om att så skulle vara fallet, och under 1100-talet hade det varit vanligt att dopfunten istället placerades mitt i kyrkan. I funten fanns heligt vatten, invigt på påsknatten och senare återinvigt vid behov. ... Enligt de regler prästen hade att rätta sig efter skulle dopet äga rum inom åtta dagar efter födseln. Prästen, iförd röcklin och stola, brukade ta emot dopföljet i kyrkporten och där läsa de första bönerna över den nyfödda. Syftet var exorcism: djävulen skulle drivas ut! Prästen gjorde korstecken över barnet och lade ett par saltkorn - symbolen för vishet - i dess mun. Med ordet "Effata" ("Öppna dig") rörde prästen sedan vid barnets öron, så att han eller hon därefter skulle kunna höra Guds ord. Under själva dopceremonin inne i kyrkan ställde prästen därefter ett antal frågor till barnet, vilka besvarades av gudfadern och gudmodern. Dessa fick i barnets namn avsvärja sig djävulen och alla hans verk samt bekänna sig till tron på Fadern, Sonen och den Helige Ande. Barnet smordes med katekumenolja och doppades i dopfuntens skål, cuppan. Doppningsakten kallas på latin immersio; senare under medeltiden ersattes doppningen av den i våra dagar vanligare vattenbegjutningen (lat. infusio) av huvudet. Sedan prästen öst vatten över barnet i treenighetens namn följde ännu en smörjelse, nu med väldoftande olja som benämndes krisma. Det nydöpta barnet ikläddes en vit dopdräkt och fick ett brinnande ljus till tecken på att det nu var ett ljusets barn. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 52-53)

Barndopets allmännelighet förmådde den äldre medeltidens klerker att mycket starkt betona föräldrars och faddrars förpliktelser med hänsyn till de såsom barn döpta. I gammaltyska skrifteformulär finner man ofta den bekännelsen: "Jag har icke lärt mina gudbarn den heliga tron". och både predikanter och synoder förmanade gamla och unga att ihågkomma det dubbla döpelseförbundet, så väl afsägelsen som tron. Afsägelsen blef - till förklaring ute på missionsfältet men troligen icke till bruk vid dopfunten - utvidgad med tillägg såsom (efter "djäfvulens gärningar") "och Thuner, Uoden och Saxnot (Frej) och alla de onda andar, som stå i förbindelse med dem". Predikningarna visa dock, att afsägelsen uppfattades såsom vida mer än en afsägelse af den gamla gudatron, såsom en brytning med allt det, som under lifvets lopp kunde aflägsna en människa från den treenige Guden. Dopet förrättades både genom begjutning och neddoppning; intill 13:de årh. var neddoppning allmännast, men begjutning användes, "när de vuxna kropparnas storlek icke tillät neddoppningen i stora kärl". I den äldsta kyrkan var det bruk, att flera dopkandidater hade en fadder; under medeltiden fick i regeln hvarje barn flera faddrar. Enligt den medeltida tankegången medförde fadderskapet en andlig släktskap, som man satte vid sidan af eller stundom till och med öfver den lekamliga. När ett gudbarn dödade sin gudfader (eller omvändt) blef detta brott räknadt som släktmord. Under Karl den store påbjöds, att alla skulle låta döpa sina barn inom ett år efter födelsen. ... Redan tidigt blef det i Östern bestämdt, att dopet blott med biskopens särskilda tillstånd kunde äga rum i ett privat kapell, och under karolingernas tid utfärdades i Västern flera förbud mot dop utanför dopkyrkorna. Men tillika framhölls det med stor styrka, att dopet skulle förrättas utan ersättning. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden"s 677-678)

Av de heliga handlingarna var dopet medeltidsmänniskans första möte med kyrkan. Dess betydelse framgår därav att detta sakrament omtalas icke blott i kyrkans handbok utan även i den världsliga lagens kyrkobalk. Till den kyrkliga handlingen knöt sig lätt en verklig vildflora av bruk och sedvänjor av primitiv magisk art, som segt hållit sig kvar på många håll ända in i vår egen tid. (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 14)

I Sverige förekommer uppgifter om konfirmation först på 1200-talet. Vi vet emellertid inte i detalj hur akten utfördes i de svenska stiften, men variationerna var knappast stora. Utgångspunkten var att alla döpta skulle mottaga konfirmationen, och detta ansågs åtminstone från 1200-talet böra ske vid en ålder av lägst sju år, då barnet ansågs ha uppnått de så kallade "anni discretionis", urskillningens år, och ha möjlighet att förstå den andliga gåva som konfirmationen ansågs medföra. Konfirmationen var dock inte nödvändig för att man skulle kunna nå saligheten. Akten motiverades på grundval av dopet och upptagandet i kyrkans gemenskap och utgjorde på så sätt en del av initiationsriten, även om det alltså förflöt många år mellan dop och konfirmation. Något samband med den första nattvardsgången hade konfirmationen däremot inte. Eftersom akten ägde rum vid biskopens visitationer, torde åldern på dem som konfirmerades ha varierat en hel del. Vi känner nämligen till att det ibland kunde förflyta lång tid mellan visitationerna. Klagomål framfördes därför mot enskilda biskopar för deras uraktlåtenhet att visitera. Hur som helst måste det ha varit en stor högtid i församlingen när biskopen kom på visitation bland annat för att konfirmera barnen, särskilt som konfirmationen enligt Äldre Västgötalagen betraktades som ett av de förnämsta sakramenten, ett av de två som endast biskopen fick förrätta. Av de sju sakramenten var det därutöver endast prästvigningen som var förbehållen honom. Den ordning som finns bevarad från Lunds stift innehåller inledningsvis anvisningar och krav inför konfirmationsakten. Där framhålls att ingen obotfärdig eller bannlyst hade rätt att bli konfirmerad, eftersom akten innebar en meddelelse av den Helige Ande. Därutöver skulle det kontrolleras att konfirmationsfaddrarna själva var konfirmerade. Fadderskapet var så uppdelat att en pojke hade en manlig fadder och en flicka en kvinnlig. Faddrarna skulle hålla sin konfirmand med högra handen och uppge namnet på honom eller henne inför biskopen. Huvudmomentet följde därefter, under vilket biskopen med tummen smorde ett kors med krisma på konfirmandens panna. Efter smörjelsen skulle ett linneband knytas runt pannan och behållas på i tre dagar för att skydda krisman. (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 133)

Det kan inte fastställas exakt när dopfadderskap vid barndop började praktiseras i kyrkan. För svenskt vidkommande möter föreskrifter om dopfaddrar för första gången i Äldre Västgötalagen (1220-talet). Där stadgas att barnets far och mor skulle anskaffa gudfader och gudmoder och att gudfadern skulle hålla barnet och gudmodern säga dess namn vid själva dophandlingen. Om sjukdom inträffade, så att barnet inte kunde föras till kyrkan, skulle det nöddöpas. Då var det gudfaderns uppgift att förrätta dopet och gudmoderns att hålla barnet. Motsvarande föreskrifter fanns även i andra landskapslagar, där det uttryckligen framhålls att också kvinnor hade rätt att nöddöpa; undantagsvis fick även far eller mor nöddöpa sitt barn. I Dalalagen (handskrift från mitten av 1300-talet, lagens tillkomst mellan 1250-1320), som på ett livfullt och berättande språk lämnar den utförligaste föreskriften om faddrar, förutsätts att dessa skulle vara utsedda redan i samband med barnets födelse och att deras antal skulle vara tre - två män och en kvinna om barnet var en pojke, och två kvinnor och en man om barnet var en flicka. Detta bruk kom emellertid att förbjudas under 1400-talet, då faddrarnas antal inskränktes till två, som helst skulle vara nära släktingar. Faddrarna skulle uppfylla kvalifikationen att kunna Fader Vår och den apostoliska ftrosbekännelsen. Det gemensamma intryck som bestämmelserna i landskapsrätten ger är att faddrarna hade en väsentlig uppgift alltifrån barnets födelse och att de hade praktiskt ansvar i alla de eventualiteter som kunde uppkomma: de skulle göra bedömningen av barnets möjligheter att överleva, de skulle inträda som budbärare till prästen i händelse av dödsfall och ombesörja en del praktiska detaljer. Kortfattat uttrycks detta i lagen: "Faddrarna skall ha vård om barnet." I detta uttryck torde ha inbegripits att det tillkom faddrarna att tillsammans med föräldrarna lära barnen Herrens bön, trosbekännelsen och Ave Maria och att gång på gång förmana dem att leva fromt och rättfärdigt såsom det framgår av senmedeltida föreskrifter. I dylika föreskrifter underströks också att en dopfadder kunde vara fadder även vid konfirmationen. Detta bruk, heter det, hade hittills iakttagits i landet och "i synnerhet nu på grund av befolkningens fåtlighet". (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 132)

Här och var i germanska lagar glimta påminnelser om att barnens livstid räknats från namngivningen. ... När vattenbegjutningen sker och husfadern eller någon husets vän namngiver - då först är barnet en levande varelse inom ätten. ... Att namngivningens magiska kraft - hos andra folk än de germanska - varit en av de faktorer, som omformat det kristna dopet, är uppenbart. Det ligger en lång utvecklingskedja med mångfaldiga assimilationer mellan dopet i Jesu namn av vuxna, redan namnbärande människor till den på hednakristen mark uppkomna dopformeln med egennamnsgåva. För de gamla germanerna tyckes icke den första tvagningen, vattenösningen, utan den samtidiga namngåvan ha varit det väsentliga. Det kraftiga betonandet av ordet och vattnet i sengermansk lutherteologi inbjuder här till en jämförande undersökning; jfr art. 9 i Augsb. bek. "Här fördömas" ... de som "föregiva att barnen förutan dopet kunna bli saliga". Där kyrkan säger osalig, sade hedendomen ogill, men värdesättningarna av å ena sidan odöpt å andra sidan namnlöst barn gå fullkomligt parallellt i samma riktning. I Västgötalagens kirkiubalk ... har barnet utan dop ej ens samfundsrätt i de dödas stad, utan måste läggas utanför kyrkogården, liksom det är utanför arvsrätten. Icke ens primsigningen (dvs korsteckningen utanför kyrkdörren) har makt att göra varelsen gild, levande. ... I fråga om barndops nödvändighet till saligheten liksom i fråga om vissa sedlighetssträvanden, torde den romersk-katolska kyrkans sed ha haft ett kraftigt stöd av de urgamla bruken. (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 91-93; Från landskapslagarnas brytningstid mellan kristen åskådning och forngermansk)

För att åtminstone lindra ... plågan av att under många timmar stå upp och falla ner på knä, resa sig och sen strax falla på knä på nytt, hade (fru Sigrid) låtit döpa sin trälkvinna Sot så att hon kunde ta med sig henne in i Guds hus, ha henne intill sig och stödja sig på henne när hon skulle upp och ner. (Jan Guillou "Vägen till Jerusalem" s 9)

Otvivelaktigt kan vi inte utgå från att en som inte frivilligt utan mot sin vilja kommer till dopet kan vara i besittning av den sanna kristna tron. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 255; Sicut Iudéis, bulla av påven Eugenius III, 1148)

I nådens år 1154 ... satte sig bönderna i Värend till motvärn (mot kung Sven Grate). För en mansålder sen hade deras bygd härjats av norske Sigurd Jorsalafar som utgett sig för att i den kristna trons namn bedriva korståg i Värend. Efter vad som sades hade han väl hittat fem sex förlupna trälar som han låtit välja mellan svärdet och dopet, men annars mindes man bäst hur han stulit mer än 1500 oxar med sig hem. (Jan Guillou "Vägen till Jerusalem" s 39)

Våra sju präktiga kristna kämpar hade inträngt i Berberiet och voro redo att mottaga Almidor, den svarte konungen av Marocko. Vid soluppgången började striden, och morerna föllo för de kristnas svärd som sädesax för skördemannens lie. ... Det fröjdefulla segerropet skallade genom den kristna hären, och såväl hedningar som kristna ropade glatt: "Ära och seger följe S:t Georg av England, ty han har befriat Berberiet från en eländig träldom!" Så högt älskade de ledande männen i Marocko S:t Georg, att de enhälligt valde honom till sin laglige konung ... satte kronan på hans huvud och lovande att avsäga sig sin gamla religion, anhållande att bli döpta. Häröver fröjdade sig S:t Georg mera, än han gjort, om hela världens härlighet lagts vid hans fötter, ty hans förnämsta strävan var att främja Kristi rikes utbredning. ("Sju kristna kämpar - Legender" s 48; Barnbiblioteket Gullvivan 1919)

Det är mycket som talar för att (dopfunten) är (Hagshults) kyrkas äldsta föremål, äldre än själva kyrkan. Den består av cuppa (skål) och fot i sandsten från 1100-talet. ... Som alla medeltida dopfuntar har den ursprungligen rymt mycket vatten, och har därför varit försedd med uttömningshål. Anledningen till att man hade så stora cuppor i dopfunten var ju att man alltjämt döpte genom att doppa hela barnet i vatten, inte bara genom vattenösning. När sedan denna sed övergavs, inte minst därför att det var kallt i de gamla kyrkorna, behövde man inte så mycket vatten för att kunna förrätta ett dop. Därefter blev det aktuellt att sätta ett mindre fat i den stora funten. ... Skulle (placeringen av funten) varit helt enligt gammal tradition skulle den ha stått alldeles innanför dörren. Att döpas, det är ju enligt Kyrkans tro detsamma som att komma in i och tas upp i Kyrkans gemenskap. Därför placerade man dopfunten innanför dörren, för att riktigt konkret kunna illustrera att dopet var det första Kyrkan gav en människa. (Michael Kjörling "Hagshults kyrka - förr och nu" s 142-143)

(Prästen) Tangbrand predikade tron för (bonden) Hall och uppmanade honom att omvända sig till kristna mäns goda seder. En gång sade Hall till Tangbrand: "Det förhåller sig så, att jag har några gamla kärringar boende hos mig, så ofärdiga och ålderdomssvaga, att de ligger till sängs och inte kan flytta på sig själva. Nu skall jag låta dig döpa kärringarna. Men om de kan röra sig något efter dopet eller är något mindre sjuka än förr och inte heller tynger för mycket när de förs ner i vattnet, då ser jag att stor kraft följer med kristendomen. Och då skall jag låta döpa mig med allt mitt husfolk. Sedan uppmanade Hall kärringarna att omvändas till den tro som Tangbrand predikade. Och när de hade bejakat prästens trefaldiga fråga om de trodde på den treenige guden, och när de hade berett sig för dopet efter sedvänjan, då döpte Tangbrand präst kärringarna i faderns, sonens och den helige andes namn och iförde dem sedan vita kläder. Men Hall, deras husbonde, kom till dem redan nästa dag och frågade hur de mådde. De svarade båda på samma gång och sade: "Vi mår alldeles utmärkt, fast vi på grund av åldern har kraftlösa kroppar, ty borta är nu all den sjukdom och ohälsa som förut tyngt och tröttat oss, men i stället har vi fått efterlängtad vila och hälsa i kroppen, ty alla våra leder och lemmar är nu mjuka, var och en till sin tjänst, precis som om vi blivit unga på nytt. Borta är också vår oro och rädsla och skräck för att dö. Nu har vi fått glädje och fägnad och hopp om saligheten." Bonden blev glad när han hörde detta och lovade att omvända sig. Han döptes lördagen före påsk tillsammans med husfolket i den bäck där de hämtade vatten. Tangbrand gav bäcken namn och kallade den Tvättå, som sedan givit namn åt gården. ("Tidrande och diserna" s 125-126)

(Ausi) tänkte på sommardagen då hon första gången döptes. ... Nu kunde hon ... vara säker om att vara med när Krist kom ned och väckte alla som låg i jorden. ... Tigande men med svart, ilsket förakt i ögonen såg (dottern) på (Ausi) och prästerna som med mild röst kallade henne fram. När ingen övertalning hjälpte tog ett par av de döpta kvinnorna fast henne och drog henne fram mot stenfatet. Hon slogs ursinnigt med dem och den ena uppgav ett högt jämmerrop och visade ett djupt bett i armen och blodet sipprade fram. Men de kunde inte ha en hedning mitt ibland sig, ett barn som inte förstod sitt bästa måste tvingas. Starka armar drog den flämtande och ursinniga flickan fram och höll henne med våld medan vattendropparna föll på hennes svarta hår. (Jan Fridegård "Gryningsfolket" s 229-230)

Redan förut hade främlingen förklarat den handling hans gud fordrade av de sina och alla tyckte det var en enkel sak. På något sätt måste han ju kunna skilja dem från de andra. ... Främlingen gick ut i vattnet utan att dra upp sina kläder. När vattnet nådde över knäet, vände han sig om och räckte leende fram handen mot den milda, grå kämpen och denne vadade ut. ... Främlingen böjde kämpen mot vattnet, tog en handfull och öste på hans huvud medan han sade några ord. ... När det blev Ausis tur ... kände hon (främlingens) ena arm som stöd medan den andra sakta tryckte ned hennes huvud. Hon hörde främlingens röst med innerlig värme tala med guden. I det ögonblick främlingen böjde sig för att doppa sin hand i vattnet, såg hon en snabb och underlig syn. Korset som han bar kring halsen speglade sig under hennes blick, strålade starkt till mot det mörkblanka vattnet. (Jan Fridegård "Trägudars land" s 90)

De förnämsta i landet kom och hörde (Sigfrids) förkunnelse, och de mottog den utan knot. I landet fanns det då tolv ätter, vilkas huvudmän höll vård om lagen och värnade om landets rätt. Efter Guds vilja utvaldes av dessa tolv ätter på landskapets ting tolv högtställda män, som skulle stå tillreds att hjälpa allmogefolk som önskade ta kristnan. Av de tolv ätterna utsågs tolv män, de som var äldst och visast, och de vart sända till gudsmannen där han stod och förkunnade. De hörde uppmärksamt på honom eftersom de skulle bli hans talesmän inför folket. Denne Guds tjänare talade över evangeliet där det står: "Vilken som ej födes på nytt med vatten och Helge And, han skall ej ingå i himmelriket." Sedan läste han över profetens ord: Närhelst en syndare kommer till ånger över sin synd, då skall alla hans synder varda förgätna." När de tolv männen hörde detta, blev de alla omvända och började tro på vår Herre Jesu Krist, att han var Guds son. Och biskopen lät inpränta deras namn, så att de på tolfte dagen därefter skulle få rätt döpelse. Deras namn skrev han upp för att djävulen ingen makt skulle ha att åter vända deras håg från den rätta tron till villfarelsen. På tolfte dagen kom de också tillbaka allesammans i den tro de lovat Gud och Sankt Sigfrid att hålla i hela sitt liv. När Sankt Sigfrid hörde det prisade han Gud och kristnade dem med glädje. När namnen uppropades befanns det emellertid att en inte hade kommit. Guds tjänare greps av sorg och menade att antingen hade han ljugit när han sagt han trodde, eller också hade han ångrat sig. Men de andra urskuldade honom och sade att hans vilja varit god, men bråd död hade ryckt bort honom. Det sörjde Guds tjänare över, men han anbefallde inför Gud den tro mannen haft när han dog och bad för honom att djävulen inte måtte få makt över en själ som lovat Gud sin tro medan han varit i livet. Gudsmannen lovade också att sätta kors på den mannens grav när kristnan tillvuxit i kraft. (Fornsvenska legendariet "Sankt Sigfrid och smålänningarna" s 81-82)

(Gäst) bad kungen (Olav Tryggvasson) att få stanna med hirden en tid. Kungen frågade då om han var kristen, och Gäst sade sig vara primsignad men inte döpt. Då kunde han få stanna i hirden, menade kungen. "Fast länge får du inte vara odöpt hos mig. ... Det är illa gjort av kung Sven att låta odöpta män fara ur sitt rike till andra länder." "Inte är det danakungens fel", svarade Gäst. "Ty jag lämnade Danmark långt innan kejsar Otto lät bränna Danavirke och tvingade kung Harald Gormsson och Håkon Blotjarl att omvända sig till kristendomen." ("Jultåten om Norna-Gäst" s 92-93,132; Hirden är konungens följe av män, som svurit honom trohet och är förpliktad att tjäna honom; Primsignien - av latinets prima signatio, "första signingen" - var en ritual som markerade hedningens vilja att omvända sig till kristendomen. För att bli räknad som verklig kristen måste man dock även låta döpa sig.)

Varje konfirmand vet, vad det kristna dopet innebär. I och med dopet blir barnet medlem i den kristna kyrkan. Men varifrån har barndopet sitt ursprung? Strängt taget är det den kristna formen för en gammal sed: husfadern tog det nyfödda barnet till sig, öste vatten över dess huvud och gav det ett namn. Dopet är alltså ett namngivningsbruk. ... Enligt gamla tiders syn var ett barn en hedning, ända tills vattenösningen skett. Följaktligen var de onda maktena i himlarymderna ute efter det för att få det i sitt våld. Det låg därför makt uppå, att dopet skedde så snart som möjligt efter födseln - helst omedelbart eller dagen därpå. Ty skulle barnet dö, innan det undfått dopet, kunde det gå miste om den eviga saligheten. Eftersom barnet var en hedning, var det första prästen fick göra att driva det onda ur det. Gudmodern och faddrarna hejdades vid kyrkdörren och fick inte gå in förrän detta skett. Djävulsutdrivningen tillgick så, att prästen blåste på barnets ansikte, gjorde korstecknet över det, lade salt i dess mun, läste välsignelsen samt smorde dess bröst med olja och dess öron och näsa med - saliv! Sedan fick de komma in! Det var under den katolska tiden fram till mitten av 1000-talet. Det värsta var, att det arma barnet måste neddoppas naket i det många gånger allt annat än ljumma dopvattnet. Tänker man så på att ceremonien försiggick i en ofta iskall kyrka - gamla tiders kyrkor hade inga uppvärmningsanordningar - förstår vi, att det var förenat med vissa risker att bli döpt på den tiden. ... (Vid nöddop kunde det ibland vara svårt att) få tag i vatten. ... I Norge fanns en bestämmelse som lydde så här: " ... hon skall då taga spott och lägga på bröstet och mellan händerna med de föreskrivna orden ... och giva det namn." Det var det s.k. spottdopet, som ... föranledde stora diskussioner mellan kyrkans män redan på 1200-talet. ... Numera förrättas ju barndop i kyrkan sedan den egentliga gudstjänsten är över. Men (på 1400-talet) skulle detta betytt stor skandal för såväl modern som barnet, ty deärigenom tillkännagav man, att modern var en sköka och barnet fött i skökosäng, som man uttryckte det. När ett barn efter lyckligt genomsträvad dopakt anlände till hemmet, lämnade gudmodern barnet till dess far med orden: "Jag har mottagit en hedning och här lämnar jag dig i stället en kristen." (Helmer V. Nyberg "När de nyfödda var hedningar" s 28-30)

Sedan Harald Gränske (ca 960-995), Fylkiskonung på Vestfolden i Norrige, med sitt lif fått umgälla sitt frieri till den stolta Sigrid Storråda, födde hans efterlämnade gemål Asta en son, som efter gammal sed vattenöstes och blef kallad Olof samt trenne år derefter döptes till Christen, då Olof Tryggvason i Norrige arbetade på Christendomens utbredande. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 368)

Till fredens stadfästande hade (den danske) Konungen (Harald Blåtand, ca 940-986) och Kejsaren (Otto II) ett möte med hvarandra på Marsey, en ö, som ligger långt in i Limafjärden. Der infann sig äfven (den norske) Håkan Jarl efter kallelse af Konungen. Då blef han af denne, som redan öfvergått till Christendomen, tvungen att låta döpa sig och att mottaga prester till Christna lärans förkunnande i Norrige. Detta Konungens förfarande uppretade Jarlen på det högsta, och viss om sitt anseende i Norrige och om Norrmännens vedervilja för den nya läran, fruktade han ej att från denna stund göra sig oberoende af den Danska Konungen. ... Vid ett stort offer, han ... anställde till sina Gudar, kommo tvänne korpar flygande och skriade högt. Detta tyddes som ett tecken, att Oden med välbehag mottagit offret. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 331)

Oftast trängde ... kristendomen ej så djupt i den omvände nordbons sinne. Det är så betecknande, vad den gamle kloke bonden på tinget i Birka vid Ansgars andra besök yttrade om att det kunde vara nyttigt att hålla sig väl med de kristnas gud, så att man hade hans hjälp att räkna på, när de andra gudarne visade sig oblida. Därmed uttalade han nog vad som för många hedningar var den egentliga bevekelsegrunden för att låta kristna sig. Ännu mer grotesk kunde dock omvändelsen te sig. Kejsar Ludvig den fromme (778-840) hade icke svårt att få nordbor till att bli kristna - ty han gav var och en som lät döpa sig en fin, vit dopdräkt samt rikliga skänker av kläder och vapen. En gång var det så många, som ville undfå dopet, att man måste i hast tråckla ihop diverse tygstycken för att få dopdräkter till var och en. En gammal skäggig, väderbiten viking, som fått ett dylikt, mindre prydligt plagg på sig, stirrade först lömskt på den egendomliga dräkten, vände sig därpå förargad till kejsaren och bröt ut: "Väl tjugu gånger har jag döpts här och var gång fått de bästa vita kläder. Men nu får jag en säck, som anstår en svinaherde och icke en hövding; blygdes jag icke för min nakenhet, skulle du och din Kristus få skjortan tillbaka." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 274)

Karl den store (kung och kejsare 768-814), hade en tid besvärats av saxiska infall över Rhengränsen. Han ryckte nu in med sina trupper och gjorde saxarna och friserna till sina undersåtar. Det bästa sättet att pacificera dem ansågs vara att göra dem till kristna. De fick välja mellan dopet och skarprättarbilan och blev snart kristnade, men det dröjde ett halvt århundrade innan de också blev troende medlemmar av den kyrka som tvingats på dem. Svärdsmissionen visade sig inte vara särskilt effektiv. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 135; Kristendom under tidig medeltid)

Den apostoliska trosbekännelsen skapades som en dopbekännelse. Den kristna tron sammanfattades i en lärobekännelse, med vilken dopkandidaten bekände sin kristna tro. Därmed avgränsades den apostoliska tron mot kätterska läror. Denna bekännelse används endast i västerlandet. Den östliga kyrkan använder endast den s k nicenska trosbekännelsen (Nicaenum). På 600-talet tillkom den athanasianska trosbekännelsen (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 43)

Under Justinianus (östromersk kejsare 527-565) stadgades ... att de, som ännu icke är döpta, skola angifva sig själfva och med hustru och barn antaga dopet. De motspänstige skola gå förlustiga alla välgärningar af statsgemenskapen och hvarken få besitta lös eller fast egendom, det betyder, att de degraderas till rättslösa parias och helt enkelt prisgifvas åt hungern och eländet. Men äfven i Västerlandet triumferade den absoluta intoleransens anda. ... "Om de (gammeltroende bönder som sutto på kyrkans gods) visade sig motspänstiga mot dopet, skulle de" - så befallde (påfven) Gregorius (den Store) - "besväras med så mycket större pålagor, på det att de genom detta i hårdare behandling(!) bestående straff måtte drifvas att söka den rätta vägen." ... Den utarmade, som icke längre kunde uthärda hustrus och barns jämmer och med hopbitna tänder vacklar till kyrkan, han har funnit den rätta vägen! (Robert von Poehlmann "Romerska kejsartiden och den antika världens undergång" s 627)

Ur dopet utvecklades i Västkyrkan - till skillnad från i Östkyrkan - konfirmationen som en särskild akt, förbehållen biskopen att utföra. Detta blev tydligt på 400-talet. Därefter fick akten successivt en egen liturgi med smörjelsen med invigd olja, "krisma", som huvudmoment såsom bekräftelsen av dopet. Eftersom akten kunde förrättas endast av biskopen kom den att äga rum i samband med hans visitationer av församlingarna i stiftet. (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 132-133)

I ett av sina brev förklarar Augustinus, att om föräldrarne skyndsamt ila till prästen och denne lika skyndsamt går att döpa barnet, men detta likväl före sakramentets undfående dör, är det dömt att i evighet plågas bland de fördömde och häda Gud. (Viktor Rydberg "Medeltidens magi" s 41; Kyrkans magi)

Utgående från Ef. 5:25 visade Augustinus, att i dopet är mera än tillgift för de förut begångna synderna. "Också för de synder", säger han, "som senare ådragas genom mänsklig okunnighet eller svaghet, finnes läkedom i dopet. Dopet skall dock icke upprepas, så ofta som det syndas, utan därigenom att det meddelas blott en gång, få de troende förlåtelse icke allenast för synderna före utan också för synderna efter dopet." (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 431)

Då massorna strömmade in i kyrkan, funnos många (t.ex. Konstantin) som läto sig nöja med att mottaga primsigning samt katekumenundervisning, och som icke mottogo dopet förrän på dödsbädden. Kyrkans lärare bekämpade detta uppskjutande af dopet, men icke dess mindre höll det i sig ända in i medeltiden. I Rimberts biografi öfver Ansgar berättas det, "att många uppsköto dopet, i det de tänkte det vara bäst att blifva döpta vid sitt lifs slut, för att de, renade genom salighetens bad, tvagna och obesmittade skulle kunna ingå genom det eviga livets dörr". (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 234-235; Dopet och nattvarden under friförsamlingstiden)

Så sent som i början av 400-talet valdes en klassiskt skolad filosof från Alexandria, Synesios, till biskop (i Alexandria) trots att han inte ens var döpt kristen. Han accepterade på villkor att han, även om han "talade i myter" i kyrkan, skulle vara fri att "tänka som filosof" i det privata. Det var denna korsbefruktning mellan kristendom och alexandrinsk grekisk filosofi som gjorde att de kristna doktrinerna i vardande avlägsnade sig från de strängt judiska traditioner som en gång gett dem liv, och som höjde religionen - ursprungligen en serie enkla bud och föreskrifter för de fattiga och illiterata - till hög, filosofisk standard. (William Dalrymple "Från det heliga berget" s 391)

Ambrosius (ungefär 339-397) var biskop i Milano och tog sig an Augustinus. När han valdes till biskop var han inte ens döpt. Traditionen säger att han valdes därför att han som polischef kallats in för att stävja bråket vid biskopsvalet och ett litet barn plötsligt ropade: Ambrosius biskop. Detta betraktade de väljande som ett klart besked vem Gud ville ha. Lysande som predikant och kyrkoadministratör förnyades Kyrkan under hans hand. (Dag Sandahl "Krogpostillan s 54)

En af den galliska kulturens brännpunkter var Aqvitanien, i hvars hufvudstad Bordeaux funnos berömda skolor. I denna provins, troligen i Poitiers, föddes Hilarius (död omkr. 366). ... Hans omvändelse inträffade troligen under året 350, och då blev han sannolikt också döpt. Ett par år senare valde Poitiers' kristna honom till biskop, och såsom sådan blef han en af den västerländska kyrkans stora gestalter. ... Då han såg många lida skeppsbrott på tron, tillrådde han såsom det säkraste att hålla fast vid "den första och ena evangeliska tron, som blifvit bekänd i dopet". (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 295; Galliska kyrkolärare och munkfäder)

Det var vanligt att förlägga dopen till påsken, både i den äldsta kyrkan och under stora delar av medeltiden. ... Påskdagen fick ställning som den viktigaste dagen för dop. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 194; Prästerskap och gudstjänst)

Så småningom blefvo till dopet fogade åtskilliga bruk, som voro okända i den äldsta tiden, såsom smörjning af panna, öron, näsa och bröst, handpåläggning och öfverräckning af mjölk och houng, antingen ett tecken till, att alla nydöpta voro att räkna för "barn" (1 Petr. 2:2), eller en symbol på medborgarskap i landet, som flyter med mjölk och honung. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 232; Dopet och nattvarden under friförsamlingstiden)

(Justinus Martyren skrev till Trypho, en jude:) "Vi har trott och vittnar om att just det där dopet som (Jesaja) tillkännagav endast förmår rena dem som har ångrat sig; och det här är livets vatten. ... Ty vad är användningen av det där dopet som endast renar köttet och köttet och kroppen? Döp själen från vrede och girighet, från avund och från hat; och se! kroppen är ren. ... Men ni har förstått allting i en sinnlig mening." (Justinus Martyren, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 201)

Både för synd- och skuldoffer måste vi ha den rabbinska principen i minne, att de bara försonade i fråga om verklig ånger. (Alfred Edersheim "The Temple" s 129)

"Rättfärdighetens proselyter" ... blev "förbundets barn", riktiga israeliter i varje avseende ... Att dop var absolut nödvändigt för att bli en (sådan) proselyt fastslås så ofta, att det inte behöver diskuteras. ... Men kristna teologer har diskuterat frågan, om riten förekom vid Kristi tid. ... Vi har (ett) positivt vittnesbörd (vilket Winers, Keils och Leyrers invändningar enligt min åsikt inte kullkastar) att proselytdopet förekom under Hillels och Shammais tid. ... (En) kontrovers (mellan dessa två där dopet omnämns) måste anses bevisa att proselytdopet var vanligt vid den tiden (före Kristus). (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 745-747)

Det var en vanlig judisk syn, att föräldrarnas fel och förtjänster skulle visa sig i barnen. Upp till tretton års ålder betraktades faktiskt ett barn, som om det var en del av fadern och som ett lidande för hans skuld (Shabb.32b; 105b; Yalkut över Ruth, vol ii. par 600, s. 163c (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 178; jfr 1 Kor 7:14: "En trolös/'icke troende' man är (och har varit) helgad i den (troende) kvinnan och den trolöse/'icke troende' kvinnan är (och har varit) helgad i den (troende) brodern. 'Emedan följaktligen'/annars är era barn orena, men nu är de heliga.)."

De orfisk-dionysiska kulterna utbredde sig på Kristi tid mycket både i Mindre Asien, Grekland och Italien, och den orfiska religionen blef på några trakter rent af en stormakt. "Låten rena eder, så att I kunnen undfly de eviga straffen i underjorden!" var innehållet af det tal, som ljöd i dessa mysterier. ... Största utbredningen tyckas dock de persiska mitrasmysterierna hafva fått. Mitras var namnet på en gammalarisk ljusgud. ... På ett och annat ställe under de mystiska invigningarna erhöll mysten löfte om syndernas förlåtelse genom ett bad. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden"s 11-12; De främmande religionerna och mysterierna)

(I Delfi) öster om Apollons temenos inne i en djup klyfta mellan Faidriaderna ligger nymfen Kastalias källa. Vattnet kommer strömmande nedför bergssluttningen och ledes in i en långsträckt bassäng som är inhuggen i klippan. Från denna rinner det därpå genom sex öppningar ut i en stor fyrkantig, öppen bassäng, vars ena sida är försedd med trappsteg. ... I trädens skugga kunde de (besökande) återhämta sig efter den mödosamma färden över bergen, nymfen erbjöd dem en kall och härlig dryck även i den värsta sommarhettan, och med hennes vatten skulle de alla rena sig, innan de fick träda in på gudens heliga område. ... När pilgrimerna hade tvättat sig i Kastalias källa, offrade de på kiernas altare framför templet, de fattiga en get eller ett får och de rika ett vildsvin eller en oxe. Offerdjurens inälvor granskades, och om tecknen var ogynnsamma, fick den rådfrågande ej tillträde till templet. (Erik J. Holmberg "Delfi och Olympia" s 41-44)

Grundtanken i den persiska religionen är dualismen, men en dualism av praktisk art, utbildad hos ett åkerbrukande folk. Motsatsen mellan det odlade landet, där lantmannens gärning kommer skördarna att växa och boskapen att trivas, och den ofruktbara stäppen, där rövare och vilddjur strövar omkring, blir motsatsen mellan det goda och det onda. ... Kraven på renhet utbildades till en benhård ritualism. Mest bekant är seden att utlägga de dödas kroppar i "tystnadens torn" till rov för himmelens fåglar, ty varken eld, vatten eller jord fick orenas av den döda kroppen. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 102)

"Hur öm mot (sina hästar) var inte Patroklos!" (sade Akilleus). "Alltid tvättade han deras manar i rent vatten och smorde efteråt in dem i olja. Intet under att de står där och sörjer honom!" (Homeros "Iliaden" s 423; Patroklos' jordafärd)

Hell dig, du store gud (Osiris), du herre över rättvisan. ... Jag har icke begått någon synd mot människor. ... Jag är ren! Jag är ren! Jag är ren! (Nils Beltzén-Olof Pettersson "Religionshistoria för högre skolor" s 121-122; Egyptisk religion, utdrag ur Dödsboken)

Du Gilgamesh, fyll din buk, fröjda dig dag och natt! ... Ren vare din dräkt, tvaget ditt huvud, i vatten vare du badad! (Nils Beltzén-Olof Pettersson "Religionshistoria för högre skolor" s 127; Babylonisk-assyrisk religion, ur Gilgamesheposet)


Sångarna:

I dopet jag bekänna vill min tro på Jesus Krist: att han min synd förlåtit, att han helar varje brist. Men dopet är än mer - att dö från det som var och uppstå till rättfärdighet. Nytt liv i Gud jag har! ... En dörr till Guds församling här står öppen för envar. Gemenskap, kärlek, hopp och tro i dopet nu vi har. Men dopet är än mer - att dö från det som var och uppstå till rättfärdighet. Nytt liv i Gud jag har. (H Andersson: Segertoner 1988 nr 400:1,4)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv kan vi jämföra det från synd renande dopet i vatten med det straffande "dop" i vatten som drabbade människorna på Noas tid.

Som komplettering till Stotts kommentar ovan kan väl tilläggas att det utifrån Johannes teologi också finns den möjligheten att en troende föds uppifrån (= pånyttföds) genom att döpas i den Helige Ande.

Vad angår "på andra sidan av Jordan", se Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:28.


Grekiska ord:

zêtêsis (undersökning) Joh 3:25 - Apg 15:2,7; 25:20; 1 Tim 6:4; 2 Tim 2:23; Tit 3:9.


Ytterligare studier: Matt 13:2; 23:7-8,25-28; Mark 1:45; 3:7; 4:1; 7:1-5,20-23; Luk 5:15,33; 7:18; 8:4; 11:37-39; Joh 1:7,15,22,28; 2:6; 4:2; 10:40; 11:48; 12:19; 13:10; Ef 5:26; Hebr 6:2; 1 Joh 1:7; Upp 7:14; 13:3; 22:11.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2008-12-30; 2009-02-05; 2010-09-26; 2013-10-17)

Tillbaka till Start

3:27-30 Johannes svarade och talade: "En människa förmår inte ta ingenting (P75,(א,*א),A)/någonting, om - alltefter omständigheterna - det ej må ha getts (och ges) henne ut ur himlen. Ni själva är vittnen * (P75,א,*א), att jag talade: 'Jag är inte kristusen/'den smorde', emellertid/men att/- Jag har skickats (och skickas) bort framför den där.' Den som har bruden är brudgum, men brudgummens vän, som står och hör honom, fröjdar sig (med) fröjd på grund av brudgummens röst. Så har 'den här'/denna min fröjd fullbordats (och är fullbordad). Den där måste öka, men mig/jag förminskas."

Ord för ord: 3:27 (17 ord i den grekiska texten Sinaiticus) svarade Johannes och talade: inte förmår (en)-människa ta ingenting om-alltefter-omständigheterna ej (det)-må-vara havande-varit-(och-varande)-givet honom/henne ut-ur '-en himmel'/himlen. 3:28 (16 ord i den grekiska texten Sinaiticus) själva ni är-vittnen att (jag)-talade: inte är jag '-en kristus'/'den smorde', emellertid att havande-varit-(och-varande)-skickad-bort (jag)-är framför den-där. 3:29 (30 ord i den grekiska texten) den havande '-en brud'/bruden brudgum är; -en men vän '-ens brudgums'/brudgummens den stående-(och-havande-stått) och hörande honom (med)-fröjd fröjdar-sig på-grund-av '-en röst'/rösten '-ens brudgums'/brudgummens. den-här så '-en fröjd'/fröjden den min har-varit-(och-är)-fullbordad. 3:30 (6 ord i den grekiska texten) den-där måste öka, 'mig men'/'men jag' förminskas.


1883: Johannes svarade och sade: En människa kan intet taga, om det icke varder henne gifvet från himmeln. I ären själfva mina vittnen, att jag sade: Icke är jag Kristus, utan jag är sänd före honom. Den som har bruden, han är brudgummen, men brudgummens vän, som står och hör honom, han fröjdar sig högeligen öfver brudgummens röst; denna min fröjd är nu fullkomlig. Han måste tillväxa, men jag måste aftaga.

1541(1703): Johannes swarade och sade: Menniskan kan intet taga, utan det warder henne gifwet af himmelen. I ären sjelfwe min wittne, att jag sade: Icke är jag Christus; utan jag är sändför honom. Den som bruden hafwer, han är brudgummen; men brudgummens wän, som står och hörer honom, han fröjdar sig af brudgummens röst; denna min fröjd är nu fullbordad. Honom bör wäxa ti